månadsarkiv: oktober 2013

Tomas Andersson om Segerfors kvarn

I början 1950-talet upptäckte Tomas Andersson och hans kamrater Segerfors kvarn. Där fanns mjölnaren Bertil Embretsen, som hade tid med dem och kunde hjälpa till att laga punkteringar och annat. Men det var en farlig miljö för barn: en bro över dammluckor och djupa vatten både i kvarndammen och i älven nedanför kvarnen. Barnen var tillhållna att inte gå på bron, minns Tomas och i stallet intill bron fanns en tomte, påstod de vuxna. Och det var inte ofarligt; Bertil, mjölnaren, fick en gång rädda Majlis som ramlat i vattnet.

Kvarnen var inte igång hela tiden. Det fanns egentligen två säsonger. På våren kom man till kvarnen för att få sitt utsäde betat med kvicksilver. Betmaskinen finns fortfarande kvar - än så länge med sin tillhörande giftflaska kvar. På vintern hände det att någon ville få säd mald till bakningen, men det mesta maldes efter sommaren.

- På den tiden kom det en massa hästskjutsar med flaken fulla av säckar, säger Tomas.

Då kom bönderna från närområdet, dvs inte bara från de två gårdarna Hagen och Ängåsen i Rackstad, utan också från södra Gunnarskog. Det var närmare från Bosebyn till Rackstad än till kvarnen norr om Stommen.

- Vi hade så roligt åt de här farbröderna för dom hade ofta somnat. Hästen kunde ju vägen till kvarnen. Det tog ju en hel dag, så dom köpte på sig en pôtt på vägen. Så piggnade dom till framemot dagen. Då mådde dom bättre.

Arvika kommun hade övertagit Segerfors (och kvarnen) 1936 och Bertil Embretsen hade anställts i slutet av 1940-talet. Han efterträdde den förre mjölnaren, som hängt sig i kvarnen.
Det var ju inte ett heltidsjobb, utan Bertil arbetade också på Vattenverket och hade sina två arbetsplatser på bekvämt avstånd från sin bostad, Kvarnstugan. På vintern behövde kvarnstenarna renoveras. Säkert ett kallt jobb eftersom det enda varma utrymmet i kvarnen var mjölnarens lilla kammare till vänster innanför dörrarna. Att arbeta med kvarnstenarna tog sin tid. De skulle tas ner med hjälp av en lyftkran och sen knackas rena. Ibland måste räfflorna huggas om med en mejsel. Det behövde kanske inte göras varje år, eftersom kvarnen successivt användes mindre. De sista åren kvarnen var igång ersattes stenarna av en elektrisk kvarn, men då var kvarnepoken på Segerfors snart över.

Hur gick då till att mala? Tomas berättar att man tog upp spannmålet med hiss till tredje våningen. Där fanns en tratt i golvet som ledde ner till kvarnstenarna. Där tömdes säden. Mjölnaren kunde reglera grovleken på mjölet genom att ändra trycket på kvarnstenarna med hjälp av en järnratt. Dvs ju finare mjöl, desto trängre mellan stenarna. För att bedöma det fick mjölnaren springa upp och ner i trapporna och kontrollera innehållet i säckarna som fanns uppträdda under trärännan på bottenvåningen.

Vete och havre dominerade. I ”torken” på gården gjorde man upp eld i en ugn och rostade havren för att göra skrädmjöl. I en stor balja rörde två knivar runt för att hindra havren att bli bränd.

På 1970-talet avvecklades kvarnen, bron revs, dammen tömdes delvis när grävskoporna gjort sitt. När kommunen ville riva kvarnen trädde Rackstadbor till. Med ekonomiskt stöd av kommunen, beredskapsarbete och frivilliga insatser räddades kvarnen och Rackstads kvarnförening bildades 1989 för att ta över driften.

Intervju 27 okt 2013 med Tomas Andersson, född 1948. Sammanställd av Lennart Wettmark

tomas andersson

Fornfynd i Rackstad

 

 

fornsök

I Riksantikvarieämbetets Fornsök ( http://www.fmis.raa.se ) kan du söka information om äldre tiders gravplatser, boplatser och arbetsplatser. Här finns uppgifter om lämningar såväl på land som under vatten. Du hittar information om runstenar, hällristningar, gruvor, torp, avrättningsplatser, skeppsvrak och mycket annat. Tidsspannet är stort - från äldsta stenålder till 1900-tal.