månadsarkiv: april 2014

Vanartiga Caijsa

”Flickan Caijsa Gunnarsdotter, som warit på Rackstads rote, har fått flera förmaningar att arbeta hos sine rotehållare och att i sitt lefverne wara anständig och dygdig, men som hon, efter gårdsägarnes intyg, icke velat rätta sig efter dessa förmaningar, utan warit både lat och wanartig, så beslöt Kyrkorådet att hos Höga Landshöfdinge Embetet ödmjukt anhålla att den wanartiga flicka måtte på Corrections Huset i Carlstad blifva intagen”
(Kyrkorådets möte 19 dec 1819 § 4)

Hagen – en gård i Rackstad

1989 gjorde Magnus Johansson ett specialarbete i gymnasiet om sin gård Hagen i Rackstad. Den här artikeln är ett redigerat sammandrag av hans arbete.

Hagen 1922B Hagen 1975Hagen 1922 och 1975

Det nuvarande bostadshuset är byggt av timrat virke på en torpargrund och första våningen är från runt 1790. Det är en s k parstuga, dvs ett hus som har kök och tambur i mitten och två lika stora rum på bägge sidor som sedan kan delas i mindre kammare. På storskifteskartan från 1786, strax innan Rackstad brann, ser man Hagens gamla mangårdsbyggnad i utkanten av den dåvarande byn. Huset var lika stort som nu, två våningar högt och det låg på samma ställe som nu. Hur gammalt huset då var är ännu höljt i historiens dimmor. ”Branden orsakades av att en vandringsman, som hade fått logi för natten på en gård i byn, rökte i sänghalmen. Elden spred sig över hela byn och gamla och barn brändes inne. Den familj som hade hyst vandringsmannen blev förvisad från Rackstad by och flyttade ut till en av sina ägor i ´Vålängen´, enligt en artikel i Arvika Nyheter. Det enda hus som skall ha överlevt eldsvådan är det på gården Sal, i andra änden av byn. (Sal skall vara en gammal finngård och har anor från minst 1600-talet och namnet skulle då vara en försvenskning av det finska namnet på sjövik). Då Rackstad brann fanns det ett slags brandförsäkring som gick ut på att hela socknen hjälpte till att bygga upp vad som brunnit ner (den s k brandstoden som var lagstadgad) Så skedde också i Rackstad, men av Hagen byggdes byggdes endast första våningen upp på nytt, berättar Anna Persman. Den andra våningen återuppfördes av Per Andersson nån gång omkring 1850.

Nio ägare till Hagen
Magnus har sammanställt en förteckning från 1700-talets mitt till dags dato:

1. Bengt Arnesson                                    barn: Arne f. 1717

2. Arne Bengtsson
Hustru Kjerstin                                         barn Erik f. 1766

3. Erik Arnesson
Hustru Karin Bryntesdotter f. 1764           barn: Karin f. 1786, Anders f. 1789

4. Anders Ersson död 1870.
Hustru Märta Persdotter död 1857           barn: Per f. 1815, Kjerstin f. 1817

5. Per Andersson, död 1895.
Hustru (Magda-)Lena Andersdotter, f. 1815 död 1895. Barn: Anders f. 1837, Maria f. 1841, Magnus f. 1844,   Per f. 1847, Magdalena f. 1849, Carolina f. 1853, Per f. 1856, Johanna f. 1859, Maria

6. Magnus Persson, död 1927.
Hustru Stina Nilsdotter f. 1850               barn: Per f. 1873, Anders Gustaf f. 18781910talet

7. Per Magnusson
Hustru Kristin
barn: Anna (gift Persman), Elsa, Signe

8. Carl och Märta Nyström

9. Gunnar och Inger Johansson
barn: Anna f. 1959, Emma f. 1961, Magnus f. 1972

Var och en har satt sina avtryck i huset, bl a:
Arne Bengtsson ägde gården vid storskiftet 1786.
Anders Ersson lät gjuta spistackan (spiselhällen) i den öppna spisen i det södra rummet på första våningen. Den bär inskriptionen ”AES 1827″. Han ägde Hagen när laga skiftet genomfördes 1845.
Per Andersson lät återuppbygga mangårdsbyggnadens andra våning. På 1850-talet hade han fyra drängar och sju pigor. Han lade in en spistacka i kammaren på första våningen, som då hade öppen spis. På tackan står ”Per Anders Son Lena Anders Doter 1856″ och ett bomärke.På vinden finns en gammal vitmenad plankdörr, konstfullt målad i svart skrift: ”Här war det målat år 1864 uti Per Anderssons och dess hustru Lena Andersdotters tid”. Stolpbodens dörr har en järnplåt på vilken det står utstansat ”P.A.S. 1882″ Per Andersson var dessutom ordförande i skolstyrelsen för Rackstad by när Rackstads skolhus (nuvarande hembygdsgården) byggdes.
Per Magnusson: 1921 skaffade ägaren till Segerfors herrgård en vattendriven elgenerator och ledningar drogs till alla hus i Rackstad. Kapaciteten var dock inte stor och man kunde bara ha en eller två svaga lampor i varje hus, sade Agnes Fransson. På slutet av trettiotalet grävde Per Magnusson en tredje brunn väster om boningshuset och drog in vatten till en handpump i köket. Vid den tiden byggdes det riktiga elnätet ut och man fick elström indragen i huset och i ladugården.
Carl Nyström köpte Hagen 1941 och under de tio första åren renoverade han boningshuset kraftigt. Carl Nyström drog in kommunalt vatten och byggde avlopp, satte in wc och byggde ett badrum. 1946 köpte han ett kylskåp av modell Frigidaire som fortfarande 1989 användes och fungerade utmärkt.
ekonomisk karta 1965

Ägodelning
År 1922 ägde en hemmansklyvning rum. Ägorna delades mellan förre hemmansägaren Magnus Perssons yngre syster Johanna Persdotter och hans två söner Per och Anders Magnusson. Johanna fick nuvarande Hagalund och en äga i nedre Rackstad. Per fick Hagen och Anders som då var i Amerika fick endast markägor, varav en i nedre Rackstad som då var bebyggd med en hölada. I delningen ingick också stora skogsskiften mellan Rackstadberget och östra Slomvattnet. Tidigare hade även icke fullständiga ägodelningar förekommit. Till exempel bodde på 1910-talet Lina, en kusin till Per Magnusson, på Hagen. Hon hade del i boningshuset, nämligen de två rummen mot norr på första våningen och det på andra våningen mot norr. I stolpboden hade hon en egen mjölbinge och i de andra uthusen hade hon också andelar. Till detta kom hennes marklotter.

Övriga byggnader på tomtenII
Vedboden är vad som finns kvar av ett dubbelt så långt uthus, som finns utritat på 1922 års karta och som byggdes på senare halvan av 1800-talet. Den västra delen användes som stall innan den nya ladan byggdes

Garaget var ursprungligen ett fårhus, som Carl Nyström byggde om till garage. På södra gaveln fanns ett litet hönshus och på östra sidan finns en hylla där man ställde mjölkkannor förr.

Ladan byggdes antingen 1921 av Per Magnusson eller på fyrtiotalet av Carl Nyström. Eventuellt IV Lagårnbyggde Nyström om eller till det Per Magnusson byggt. Stallet ligger vid norra gaveln, ladugården i andra änden. Båda vilar på gjuten grund medan ladan står betongplintar.

Svinstian och sliphuset är sammanbyggda. Byggnadsår mellan 1922 och 1941.

Magasinet byggdes i slutet av 1940-talet och är en kombinerad lagningslokal och vagnslider.

Stolpboden byggdes 1882. Ingångstrappan är fällbar för råttornas skull. Inuti finns mjölbingar och VII och VIIIett plankstaket, som tillsammans med väggarna bildar en stor lår där man förr hade säden.

Jordkällaren är den utan jämförelse äldsta byggnaden på Hagen. Den består av två rum och en smal farstu med inner- och ytterdörr. I det innersta rummet syns det gamla kallmurade stenvalvet än. Ovanpå jordkullen ligger nu ett tegeltak, men så sent som 1914 hade man halm som taktäckning, ett bruk som var utbrett i trakten.

Tidigare byggnaders historia och läge

karta Hagen
Innan den nuvarande ladugården (IV på kartan) byggdes så låg där en hälften så lång och en våning hög lada på samma ställe (XX). Den hade byggts runt 1870. År 1845, då laga skiftesreformen ritades fanns det inte mindre än femton olika byggnader på Hagens mark, varav två fanns kvar 140 år senare. De var boningshusen på Hagen (I) och Hagalund (XI). Innan Hagalunds nuvarande ladugård byggdes 1921 låg där en annan ladugård, vinkelrätt placerad mot den nuvarande och uppförd vid 1800-talets början (X) De två större byggnaderna (XII och XIII), som ligger vid den nordvästra gränsen för Hagens tomt torde ha varit lador. En bit öster om mangårdsbyggnadens (I) norra gavel låg en mycket liten stuga, som kom till vid 1800-talets början (XV) Där bodde sedermera Anders Perssons (son till Per Andersson) hustru Stina Nilsdotter efter att Anders på 1880-talet emigrerat till Amerika. Han dog där några årtionden senare, strax innan han skulle rest hem. Det lilla huset revs efter hustruns död strax före år 1900.

Heddelöcka
De två byggnader som låg söder om Hagen, drygt 350 meter in på Hurrastigen fanns endast på 1800-talet. Där bodde en kvinna som hette Hedda. Hennes man kallades följaktligen för Hedden och sålunda hette torpet Heddelöcka. Strax öster om Heddelöcka låg då (och gör så än) den aldrig sinande Heddekällan. Torpet stod på ofri grund, men något arrende betalades aldrig, eftersom de inte odlade någon nämnvärd jordbit utan levde på hantverk och att utföra småarbeten.

Magnus källor, som är noggrant angivna i texten till specialarbetet, har inte tagits med i denna återgivning av hans arbete. Hans källor är:
Personer:
Anna Persman (född och uppvuxen på Hagen), Agnes Fransson (granngården Nystugan), Ingemar och Märta Andersson (gården Sal), Janne, Elisabeth och Kjell Skoglund (Hagalund), Leif Lindström, Ingmar och Astrid Skoglund (Hagalund), Bo Persman, Sågmon
Andra källor:

Lantmäteriets arkiv, Karlstad, Husförhörslängder 1787 ? 1895 för Rackstad, Sigurd Erixon, Svensk byggnadskultur, 1947, Lagfartsregistret, tingshuset, Arvika, Svensk Uppslagsbok, artikel i Arvika Nyheter av Nils Damberg c:a 1975.

 

 

När det brinner…

Den stora branden i Rackstad som utplånade nästan hela byn inträffade möjligen på 1780-talet. Källmaterial verkar saknas. Bränder av mindre format under 1800-talet vet vi mer om.

När Per Olsson på Humletorpet 1821 drabbades av eldsvåda hade han inte rätt till hjälp från  brandstodsföreningen (se http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/2014/04/05/eld-och-hagel/) Ulf Drugge berättar i radioprogrammet Släktband från 2008 att 1734 års lag sa att varje härad skulle upprätta en brandstodsförening där alla som var bosatta i häraden skulle bidra med hjälp då en brand uppstod. I början på 1800- talet insåg man att det behövdes en annan typ av skydd om brand uppstod. Då skapade man sockenföreningar. Ett mindre belopp betalades varje år i förhållande till det mantal man hade, medan de fattiga fick betala med dagsverken. Per Olsson var torpare under Gustås, som inte hade anslutit sig.
brandstodsförening2

Från 1850 vet vi säkrare. Då bildades Arvika sockens enskilda brandstodsförening. Inför bildandet diskuterades om man hellre skulle gå med i länets allmänna brandstodsförening, men man öppnade eget.  Man ville inte heller ha med Arvika köping i föreningen – risken för brand var större i en tätort. I den första styrelsen med sju medlemmar återfanns Per Nilsson i Perserud. Det  utarbetades ett reglemente, där man bl a angav att eldfarliga byggnader, rior, kölnor, badstugor och smedjor måste placeras minst 100 alnar från annat hus (c:a 50 meter) Dessutom: ”Nyss från qvarn hemkommit mjöl får icke i visthusboden insättas förr än dagen efter, på det att man kan vara förvissad om att deruti intet eldfarligt ämne finnes”
Man utsåg också brandrotemästare runt om i socknen, för Rackstad, Holm och Stålsberga: Per Andersson i Rackstad och för Perserud: Elof Persson. Från senare häften av 1800-talet finns bränder rapporterade i Segerfors kvarn, på Rackstadbråten och i Perserud.

24 okt 1852:
”Med anledning av den förteckning som mjölnaren Erik Andersson vid Segerfors ingivit till ordföranden i Barndstodscommitten på åtskilliga lösörespersedlar för en summa av nitton riksdaler och 29 skillingar banco, vilka lösören uppbrunnit vid branden av Segerfors kvarn förliden vår, enär de voro uti kvarnhuset införde; Blev detta ärende, såsom pålyst att underrättas Brandstodsföreningens yttrande, föredragit, varvid föreningen väl medgav att Erik Andersson må njuta ersättning för de varor han nu vid branden av Segerfors kvarn förlorat. Men beslöt föreningen enhälligt att ingen eho det vara må, hädanefter får åtnjuta ersättning eller betalning av Brandstodsföreningen för varor av vad beskaffenhet som helst, så snart de blivit införde och förolyckade i eldfarligt hus, varunder föreningen gemensamt ansåg att forskvarn även och hädanefter skall avses”

9 mars 1863:
Anders Andersson och Nils Andersson anmälde att de förlorat gemensamt ägda ”stugebyggnad”  Rackstadsbråten jämte en del lösöre. Elden utbröt 28 febr kl 2 på eftermiddagen genom någon gnista från skorstenen som antände ”wattentaket” <ett sorts innertak> vilket var gammalt och ruttet. Stugan var av deras fader och svärfader, avlidne Anders Ersson, försäkrad till 150 Rdr banco.
Men brandföreningen var negativ; Taket var utdömt vid brandsyn 1860 och man hade inte gjort inbetalning till kassan vare sig 1860 eller 1862. Brandförsäkringen på lösöre var inte förnyat sedan deras faders lösöre varit på auktion och sålts och skingrats. ” Men som de nu äro i fattiga omständigheter och i stort behov av hjälp beslöt man att göra en framställan till kommunalstämman”

30 sept.. 1890:
Nils Persson i Perserud får ersättning, 1.670 kr 37 öre, för nedbrunnen uthuslänga, som innehöll två logar, en ladugård, svinhus och körhus för tröskverket och inbärgad skörd. ?nkan Stina Andersdotter förlorade samtidigt en loge, ladugård, inbärgad skörd och två hagkalvar och fick 813 kr 40 öre.

Källa: Protokollbok för Arvika sockens enskilda Brandstodsförening 1851 – 1918.

 

 

 

Flärd, fylleri, spyor i kyrkan…

huvudboksockenstämmo

Sockenstämmoprotokoll från Arvika socken finns bevarade från 1785. Sockenstämman var ett forum där prästen, kyrkvärdar, församlingens äldsta och sexmännen* kunde samlas och ta upp gemensamma angelägenheter, t ex som 1790 när protokollet från mötet 2 maj berättar mycket om allt stämman hade att kämpa med:

§ 8 ”Pastor påminte att han med bekymmer funnit yppighet i kläder, i synnerhet ibland kvinno-könet, hava på en tid mycket tagit överhand. Han anmärkte att en för lätt tillgång på sådana dårskaper merendels förförer vekliga, ostadiga och unga sinnen och det smickrar därav högmod, att kunna pråla med grannlåt, varav händer att tjänstehjon därtill använda allt vad de kunna förtjäna och barn ofta sätter sina föräldrar i en lika så oförmodad, som onödig skuld. Kontanta penningar dragas därigenom ifrån orten och man klagar över brist därpå, utan att söka tilldämma den kanal, varigenom de bortflyta. Han trodde att de kringgående västgötar voro just de som med sina kontrabandsvaror voro en betydlig orsak både till det förra och senare. Han proponerade därför att församlingens äldste icke skulle tillåta dessa att utbjuda sina förbjudna varor och om de, efter varning, icke där med avstode skulle de hos vederbörande kronobetjäning angivas och deras kontrabandsgods enligt lag konfiskeras med mera. Denna proposition vann församlingens allmänna bifall och blev tillika beslutat att den som detta överträder och av västgötar handlar förbjudna varor, skall först plikta 1 Rdr till de fattige och sedan angivas vid världslig domstol. Förövrigt skall det beslut som i detta ämne vidtogs 1785 en gång årligen uppläsas till vederbörandes efterrättelse.

§9 Med ännu större bekymmer hade pastor förnummit, att den fördärvliga fyllerilasten ibland många tilltagit, att Herrens sabbat merendels ohelgades, alla laster avlades och Guds vrede åsamkades. Sedan de allvarsammaste varningar och förmaningar voro givna tillsades socknens uppsynings- och sexmän, att de felaktiga angiva. Och som man förmärkt att många pigor idka ett olovligt brännvinssalu och således mycket bidraga till denna skadliga lastens utövande, så behövs att sådana skola noga efterspanas och till plikt befordras.

§10. Drängen Olof Persson i Gate var instämd för sockenstämman för det han skolat vomera i kyrkan under gudstjänsten den 3. söndag i advent, vartill kyrkovärdar och kyrkoväktaren voro vittnen. Han åtlydde ej stämningen varför han ålades 24 skillingars plikt enligt förr tagna sockenstämmas beslut, vilka sexmannen av honom skall uttaga och i fall av vägrande skall domstolen om biträde därom anmodas. För övrigt skall detta mål till vällovl. Tingsrätten instämmas.

§11 Anders Jönsson i Bjelverud var instämd för att han varit otidig emot sexmannen Brynte Bryntesson i Koppsäng…

§14 Sexmannen Nils Andersson i Perserud fick på begäran och efter 6 års beskedlig tjänst, avsked och förordnades Eric Andersson i Rackstad till sexman i dess ställe. (1794, efter tre år begär Eric Andersson avsked och ersätts av Per Hansson i Stålsberg)

Kampen mot flärden fortsätter…

Ur Sockenstämmoprotokollet 7 juli 1793:

§3…att dess invånare åstunda behålla sin av ålder brukliga klädedräkt bestående huvudsakligen av vad de själva tillverka av ull och linne samt att dess hustrur, döttrar och tjänstefolk måtte för framtiden bortlägga allt silke och sidentyg, vare sig av vad slag som helst, mössor, tröja med mera. Likaledes guld och silverband samt fina och följaktligen dyra spetsar, liksom karlarna bortlägga de sammets- och sidenband med stålspännen som de yngre nu på en tid börjat bruka omkring sina hattar och som de äldre ansågo för en onyttig och dåraktig fåfänga

Stavningen moderniserad i texten.
* Sexman var en av sex förtroendemän i en socken som hade att se till att fattade beslut på sockenstämman verkställdes, ansvara för underhåll av kyrkobyggnader och prästgård,[1] samt att hjälpa kyrkoherden att övervaka kyrkotukten i socknen. Avskaffades 1862 (Wikipedia)

 

 

Greta Johansson minns

Greta Johansson född 1914 berättar om sina tidiga minnen av Rackstad - som ungdom och sen som sommarboende.

Till Rackstad
”Varför vi sökte oss till Rackstad? Det var en massa ungdomar som var här. Axel <Gretas make> och Magnus Lindborg var ordförande och sekreterare i gymnastikföreningen. Dom var ju unga och aktiva och intresserade av att ha något ställe på landet. Dom hade tänkt sig att bygga ett hus. Det här var på 30-talet och det fanns baracker kvar från utställningen 1933, som dom fick köpa och sätta upp på Marbråten. Det hade stått ett torp där innan. Gymnastikföreningens ungdomar använde sig av den här tomten. Vi var här varenda helg, men det blev aldrig något mera byggt än den lilla baracken vi höll till i. Det var så det började. Att det blev Jössestugan,  det var så att AIS hade mycket aktiva orienterare och dom bildade en klubb själva som dom kallade OK Jösse. Dom satte upp stugan och fullbordade liksom utvecklingen. Det gjorde att det var många ungdomar här på 40-talet. Vi kände till badvattnet och därför upptäckte vi den här platsen.
På Kampudden var en militärförläggning under kriget. 1940 hade vi börjat gå upp till Marbråten. Militären ställde till med midsommarfest på Kampudden. Dom hade uppfört baracker och Fjaestads gamla hus stod kvar. Vi hade dansen på den gamla loggian. Då var också ortsbefolkningen häromkring med.

Sommarstugan
Axel var här 1944 och 1945 och tittade och undrade. Det var öppet och utsikt över sjön. Han tog kontakt med Ragnar Johansson eller om det var så att han bjöd ut tomter. Men Axel köpte i alla fall två stycken 1945. 1946 höll dom på med stugan hela sommaren. Det var en snickare Emfält. Han gjorde det väldigt stabilt. Tätt och riktigt lagt och det fick torka. Sånt betydde mycket för gamla hus. Men 1947 var det färdigt så att vi kunde bo här. Ingvar <Schröder> köpte året efter (1948)
1949 1948 Axel
Greta med döttrarna Eva och Ulla 1949. Axel hem från arbetet 1948

våge gärdet

Våge Albråten och vägen till Gärdet, där bl a Greta och Axel bodde. Huset är Silvéns nuvarande. Bilder från 1940-talet

Grannar
Vi lärde känna Våges mamma Riborg. Hon hade Albråten. Våge var inte gift då. Hon hade en dotter som var jämngammal med Lisa Lindström. Hon hette Karin Böving, men hon blev gift med en engelsman och det var så hon fick namnet Jonni. Jonni kom tillbaka till Rackstad. Hon hade gift sig med en grek och hade vistats på Cypern, tror jag. Hon bodde i Riborgs hus med två barn. Lydéns och Lindqvists bodde här före oss. Det var dom som byggde vägen. Ture Ander var den första konstnären jag lärde känna. Han var en väldigt snäll och behaglig människa. Han var gift med Ragnhild, som hade en syster, Möje Holmgren, som på sommaren bodde på Anneberg. Lydia och Georg Sager var vi hembjudna till i Malmö när vi var där på en skomässa.
Den första midsommaren, då satt Axel och jag med Ulla och Eva låg i en vagn. Då kom paret Wolf och hälsade på oss. Dom bodde där nere i backen, där Carlbergs nu bor. Deras hus har gått i arv till dottern. Det var ett tyskt judiskt par. Vi tyckte dom såg gamla ut, men var väl inte så gamla. Dom hade byggt det där huset och ni tyckte det var roligt att vara där nere. Dom hade så mycket lustigheter för sig; planterade med stenar och gjorde det litet mysigt runt varje träd. Så hade dom byggt en utsiktsplats som ni kallade dansbanan. Den var mellan en stor sten och ett träd. Där älskade alla småbarn att vara, för dom var väldigt snälla. De fanns här när vi kom hit, liksom Wikströms.
Första midsommaren hade vi rest en majstång. Då hade ju Sundströms och Schröders kommit. Det blev ju en hel del barn på så vis. Det var traditionella lekar, tävlingar på vår äng. Kajsas udde, det var en sedvänja som kom från Lindströms och den ökades ut med vänner. Men sen tyckte nog Lindströms att det blev för mycket folk.
Det var många fester. Vi var ju unga. Kräftskivor: det fanns ju kräftor i sjön så det var ju inga dyrbara kalas. Säsongen började alltid hos Albråtens. Dom hade gäster från Göteborg. Alf Hambe var en. Kräftfisket var höjdpunkten på sommaren.

Sommaren på landet
Vi flyttade in till stan vid litet olika tider. Vi bodde kvar och flickorna åkte buss i september och vi var tidigt ute på våren. Vi hade bil några år, men det gick litet upp och ner med ekonomin. När vi köpte hus på Styckåsen sålde Axel bilen och köpte en Vespa istället.
Det fanns brödbil och drickabil i Rackstad. Axel handlade i stan. Margit <Sundström> handlade en gång i veckan i korset. Axel tog hennes ryggsäck. Gunnar åkte ju redan kl 6.  och satte ner säcken med en lista utanför affären och sen kom Gunnar på moped och hämtade upp varorna hon beställt.”
Greta mfl1947Familjerna Sundström och Johansson 1947.

Detta är ett redigerat utdrag av ett bandat samtal mellan Greta och Lennart Wettmark i augusti 2011. Greta avled hösten 2013, 99 år gammal.

Eld och hagel

Sockenstämman gör ett undantag…

”Fattige mannen Per Nilsson från Humletorpet under Gustås som den 19 sistl. förlorat sin stuga och flera husgerådsaker genom uppkommen vådeld därstädes anmälde sig i ödmjukhet för församlingen med anhållan om något understöd i sin olyckliga belägenhet. Härpå svarade församlingen att som Gustås eller dess innehavare ej ingått i Brandstodsföreningen, utan avsagt sig allt bidragande, så anser församlingen ej pliktig att giva nämnde man något understöd; dock åtog sig socknemännen att, av barmhärtighet, hjälpa honom av sockenmagasinet 2 tunnor havre, 1 tunna korn och 4 fjärdingar råg. Detta må likväl ej bliva något exempel eller anledning för de framledes i nöd kommande Gustås torpare att av socknen söka brandstodshjälp utan bör Gustås innehavare efter församlingens tankar villkorligen vårda sina av vådeld blivande fattiga (Sockenstämman 24 juni 1821)

Perserudsbor får spannmålslån

”…Anmäldes vid sockenstämman att Perseruds innevånare genom hagel förl. sommar till en stor del förlorat av sin sådda säd, varför sockenstämman tillät att de med förmånsrätt nästa vinter skola få spannmålslån utur sockenmagasinet; Och som Per Andersson Holm lidit mest och är i knappa omständigheter så beviljades honom 1 tunna havre utur bemälta magasin; Likaså Arne Bryngelsson i samma gård. Ytterligare beviljade magasinets delägare Nils Olofsson Lifeldt i Lycke eftergift på sin magasinskuld. (Sockenstämman 29 sept 1822)

(Stavningen moderniserad)