1993 fyllde Slalomklubben 50 år. Anders Ljunggren, som var ordförande 1985 -87, träffade Leif och Lisa Lindström - pionjärer som var med om att starta klubben och inte minst bygga backen. Anders lyssnade och gjorde en historik som publicerades i klubbens tidning Snöflingan i nummer 1 1994. Här följer en något förkortad version av artikeln!
Först var det bara en stenig sluttning i skogen. Men en liten timmerstuga fraktades dit från Klässbol 
1951 och en replift kom upp 1959. Med ännu en replift nådde man upp till nuvarande toppen 1971 innan mer mark köptes till och stora liften byggdes 1973. När snökanonerna kom på plats 1979 kom det stora uppsvinget! Den första säsongen såldes liftkort för 215.000 kr!
Leif ser belåtet hur traditionen lever vidare med alla som ställer upp och jobbar ideellt för klubbens bästa. En backe som drivs som Rackstadbacken har inte alla finesser, men har en anda som inte många andra anläggningar kan ståta med.
Hur det började
Under krigsåren kom flera pojkar från Rackstad i kontakt med utförsåkning. Det var Leif Lindström, Våge Albråten och Niklas Göran som låg på skidbataljonen i Boden och Hilding Nyborg som åkte slalom i ?re och Norge samt Bosse Fjaestad. Dessa entusiaster bildade en ekonomisk förening den 12 september 1941 för att kunna bekosta en slalombacke. Detta skedde på Smedjefallets café i Rackstad (huset efter bron över Viksälven på höger sida)
Att backen skulle ligga i Rackstad var givet för gruppen. Där fann man en bra sluttning på Oxeberget i nordostläge nära vägen - och nära Leifs föräldrahem!
Första slalominstruktionen skedde redan 1942 i Kalldalen bakom Rackstads hembygdsgård. Det var en skidskolelärare från Schweiz, Walter Eggli, som bodde i Fiskevik som hade den första slalomskolan för 30 - 40 ungdomar och vuxna. Intresset för skidsportens utveckling låg i tiden. Skidfrämjandet hade byggt Rokkmakksstugan i Gräsmark och i Filipstad hade en slalombacke iordningställts, så Arvika skulle inte vara sämre.
“Den ekonomiska föreningen Arvika slalombacke u p a” var bildad och man måste få in pengar att köpa mark för och få igång arbetet med backen. Markägarna kallades till möten som med Lisas medverkan blev mycket gemytliga, så gemytliga att ärendena bordlades för att få fler möten till stånd!
Andelar såldes för mellan fem och femtio kronor, och med lite bidrag från stat och kommun fick man till slut ihop 2.000 kr och arbetet kunde sättas igång.
Det blev ett drygt arbete som nu startades. Skogen skulle bort, marken jämnas till och det var gott om stenbumlingar som sprängdes eller grävdes ner. Arm- och benstyrka kom väl till pass och Lisa fick i uppdrag att hämta dynamit och tändhattar i stan - med cykel förstås.
I Arvika Nyheter och Arvika Tidning sponsrade järnhandlarna annonser som talade om att deras yxor jobbade i den nya slalombacken. Nu hade det sina sidor att bara ha söndagar att jobba på. Kyrkans män deklarerade tydligt att de ogillade mullret från Oxeberget på vilodagen!
2000 personer på invigningen!
Efter hårt slit och gott PR-arbete var det dags för invigning av Rackstadbacken den 12 mars 1944. Arvika slalomklubb hade bildats året dessförinnan. De goda kontakterna med ?re- och landslagsåkarna gjorde att det kom ett starkt startfält till invigningen. Över 2000 personer tog sig till backen och invigningen för att se på nymodigheterna. Med gengasbussar, sparkar, på skidor eller till fots tog man sig till Rackstad i ett aldrig senare skådat lämmeltåg.
Nu visste Arvikaborna vad slalom var. Men var det inte tjusigare med backhoppning? Det fanns redan tidigt planer på en hoppbacke i Rackstad också, men Falleberget byggde ut så det fick vara.
Femton år utan lift
I brist på lift var det länge en lika stor ansträngning att ta sig uppför backen som att åka utför densamma. Backen skulle “pistas” med skidorna och den som var bekväm och bar skidorna fick sig snabbt en åthutning, “trampa backen - gå inte!”
Så fick då backen sin efterlängtade lift 1959. Det var en replift, och repet fick man hugga tag i och hålla sig fast i tills man kommit upp för branten, om man inte fick kramp i fingrarna dessförinnan. Den liknade vår nuvarande (1993!) lift i lilla backen, men med rep istället för wire och utan sittstöd. Där slets många vantar och jackor ut mot repet innan bygelliften kom fjorton år senare.
– ALSK har något som många föreningar avundas oss, nämligen att man fortsättare att åka och lekfullt träna i Rackstadcupen. Där finner man deltagare från många slalomgenerationer. Detta gör att även Lisa och jag känner oss välkomna att ta några åk i backen trots att vi är i mitten av de 70, avslutar Leif Lindström