månadsarkiv: juni 2014

Väg till Perserud?

22 oktober 1861 aktualiseras behovet av väg till Perserud i sockenstämman.

”Enär i långliga tider någon väg emellan de hemman av Arvika socken som ligger vid västra stranden av sjön Racken och Perserud saknats till stort men i synnerhet för sistnämnda hemman, och då för Perserud hemman kostnaderna för en ny vägs anläggande bliva betydliga, utbåda sig närvarande hemmansägare ifrån Perserud att täcktes Arvika socken i någon mån bidraga härtill med dagsverken eller på annat sätt. Härtill svarade att församlingen visserligen behjärtar dessa förhållanden och vill framdeles yttra sig häröver, när en sockenstämma sammanträda och för detta ändamål utlyses då församlingen funnit att Perserud och närgränsande hemman börjat att sätta detta göromål i verkställighet och ville församlingen därtill uppmana både Perserud och närgränsande till Perserud belägna hemman helst de av denna väg skulle draga väsentlig nytta”  (något moderniserat språk)
1912
Vägen längs Rackens västra strand omkring 1912

Dramatik i Östra Slomvattnet

Johannes Andersson 3/9 1832 – 20/11 1859

I Östra Slomvattnet drunknade smehalven Johannes Andersson den 20 november 1859 bara drygt ett år efter att Johannes med familj flyttat in i Höglunda vid Agvattnet. Änkan Britta med sönerna Gustaf, Johan (död 20/4 1860) och Anders bodde kvar på Höglunda fram till 1863 och flyttade sen till en backstuga i Rackstad.
dramatikslomvattnet
Källor:
Husförhörslängden (Arvika landsförsamling AI:16 (1858-1867) Bild 556 / sid 536 (AID: v9552.b556.s536, NAD: SE/VA/13011))

Dödboken Arvika landsförsamling CI:10 (1857-1864) Bild 69 / sid 125 (AID: v4801.b69.s125, NAD: SE/VA/13011)

Anders Johansson

Hammarsmeden Lars Asmund

Anders Johansson skriver apropå uppsatsen om smeder vid Segerfors bruk:
”Har läst en del av Gustaf Schröders böcker och brukar ibland dyka ner i kyrkböckerna för att se om man kan finna någon av personerna i ”verkligheten”
I boken En bruksbokhållares minnen skildras i kapitlet Hammarsmeden en smed som efter att ha kommit på kant med cheferna på Mölnbacka bruk avskedas och får ny tjänst på S- bruk i västra Värmland. (hela bruksnamnet skrivs inte ut).

Har letat i kyrkböckerna och finner en smed som passar in: Lars Asmund. Hammarsmed 1819-1873
Flyttar in från Nedre Ullerud 1856.
Verksam som hammarsmed vid Segerfors bruk.
Familjen bor i Källbråten (låg efter vägen halvvägs in till Hurra, midsommarbanan går förbi).
Flyttar tillbaka till Nedre Ullerud utfattig 1886.

Kanske går det att utveckla vidare.”

Anders Johansson

Källor:
Nedre Ullerud AI:14 (1846-1855) Bild 242 / sid 237 (AID: v12167.b242.s237, NAD: SE/VA/13387)
Nedre Ullerud AI:15 (1855-1860) Bild 278 / sid 273 (AID: v12168.b278.s273, NAD: SE/VA/13387)
Arvika landsförsamling AI:15 (1846-1858) Bild 478 / sid 470 (AID: v9551.b478.s470, NAD: SE/VA/13011)
Arvika landsförsamling AI:16 (1858-1867) Bild 545 / sid 525 (AID: v9552.b545.s525, NAD: SE/VA/13011)
Arvika landsförsamling AI:18 (1867-1871) Bild 208 / sid 589 (AID: v9554.b208.s589, NAD: SE/VA/13011)
Nedre Ullerud B:2 (1861-1871) Bild 96 (AID: v4919.b96, NAD: SE/VA/13387)
Nedre Ullerud AI:17 (1866-1870) Bild 138 / sid 133 (AID: v12170.b138.s133, NAD: SE/VA/13387)

Nedre Ullerud AI:18 (1871-1875) Bild 132 / sid 128 (AID: v12171.b132.s128, NAD: SE/VA/13387)

Jätten Rack namnger Arvika…

När man byggde kyrkan i Arvika flyttade jättarna. Åtminstone om man skall tro Gustaf Schröder:

”Kinn bodde på en udde vid Älgåfjorden och Rack på andra sidan Racken. Kyrkan skulle byggas vid Gate eller i närheten av den i äldre tider kända Gataskogen, där grunden redan var lagd med Kinns medgivande. Rack som tyckte att den kom för nära, öppnade en högljudd träta med Kinn, och slungade en stor sten i skallen på honom under utrop, att på ara (andra) viken skulle kyrkan stå. Därvid blev det, och därav fick Arvika sitt namn”

Källa: Gustaf Schröder. En bruksbokhållares minnen. 1892

Segerfors bruk och kyrkan

Sockenstämmoprotokollet 22 maj 1842:
§4 På Rackstads ägor har ett nytt jernbruk blifvit anlagdt, Segerfors benämndt, och anhöll ägaren Herr brukspatron Sandelin för sig och bruksfolket bänkrum i Arvika kyrka, hvilken anhållan beviljades på så sätt, att säteriet Wik och Segerfors komma att gemensamt begagna den första bänken näst choret, hvaremot Gate och Gustås dela gemensamt den andra bänken nedifrån räknat allt på båda sidorna om gången

Sockenstämmoprotokoll 30 juni 1862:
§10 Emot innehållet i §3 i detta protokoll i hvad rörer Segerfors skyldighet att efter rösträtt vid prästval bidraga till kostnaderna för kyrkogårdens utvidgande, reserverade sig bruksägaren af Segerfors Herr H Indebetou, och tillkännagaf sig vilja emot beslutet anföra besvär

 

Bruksliv och smeder vid Segerfors bruk 1849

Segerfors-1886WEB

Eric Öjstrand SAB11 Solbergagymnasiet
Historia 2b VT-14
Handledare: Annki Schagerholm-Holgersson

Innehåll

Sammanfattning ; Inledning; Syfte och frågeställning; Metod; året 1849; Spiksmed; Hammarsmed; Källförteckning.

Sammanfattning

Jag har valt att i mitt examensarbete i historia 2b skriva om hur ekonomin såg ut för brukssmeder på Segerfors bruk såg ut. Detta har jag gjort genom att avläsa en avräkningsbok för år 1849 och sett hur två av smederna på bruket haft det i sin ekonomi.

Under 1800-talets första hälft var bruken utspridda på mindre orter där det inte gällde samma lagar som i dagens samhälle. Järnbruken löd under bergsrätten där man prövade både fall som idag skulle prövas inför domstol och sådant som tillhörde civilrätten. Om en anställd vid bruket fuskade och sålde överblivet kol och järn till någon annan än bruksägaren straffades denne av bruksägaren personligen, antingen ekonomiskt eller fysiskt. Bruksbokhållaren höll ordning på löner och olika köp som de anställda gjorde och han fungerade som bruksägarens förlängda arm. Det mesta av lönen tog de ut i form av natura och kontanter var inte något man rörde sig med i större utsträckning. Penningsystemet var upplagt på ett sätt som inte var till fördel för en person utan utbildning i matematik. En av spiksmederna på Segerfors bruk hette Anders Grönberg. Anders Grönberg hade en förhållandevis god ekonomi och han hade ingen större skuld, han verkar ha ägnat mycket tid utöver det vanliga arbetet till att arbeta extra med olika dagsverken.  Hammarsmeden hade det bättre än spiksmeden på flera sätt. Han hade högre lön och arbetstiderna var aningen kortare, dock var fysiska men grova och arbetet var även svårare och tyngre. En av hammarsmederna på Segerfors bruk hette Erik Kropp. Erik Kropp hade inte en lika god ekonomi, en stor skuld som under 1849 bara ökade. Erik Kropp hade heller inte fyllt sin fritid med dagsverken i samma utsträckning som Anders Grönberg gjorde. Erik Kropp var äldre än Anders Grönberg och hans kropp kan därför ha varit mer utsatt för fysiska skador vilket gjorde att han inte orkade med att arbeta lika mycket.

Bruksarbetares situation var mycket utsatt och någon större hjälp om man hamnade i en ekonomisk knipa fanns inte att få. Det är inte riktigt möjligt att läsa om bruken utan att tycka synd om dem som bodde på ett bruk i Värmland under 1800-talets mitt.

 

Inledning

Jag har valt att i mitt slutarbete i historia 2b inrikta mig på smeder och deras liv på Segerfors bruk främst under året 1849 då dokumentation om de anställda på bruket finns tillgänglig. För att kunna se hur deras liv och arbete kan ha sett ut har jag sett hur livet rent allmänt var under den delen av 1800-talet såg ut. Personerna och deras privata ekonomi är främst vad jag har inriktat mig på och försökt se vad anledningarna till varför den såg ut som den gjorde. Jag vill se hur livet kunde se ut i en lokalort på den tiden och har därför valt just Segerfors bruk.

Syfte och frågeställning

Den fråga som jag främst har velat besvara är: Hur såg ekonomin ut för smeder vid Segerfors bruk ut vid mitten av 1800-talet?

Metod

Jag har använt mig av främst två källor, en avräkningsbok ifrån år 1849 som fylldes i av bruksbokhållaren på Segerfors bruk. Ur den har jag läst om två av smederna på bruket. Jag har även använt mig av boken En bruksbokhållares minnen av Gustaf Schröder som var bruksbokhållare på flertalet värmländska bruk under 1800-talet.

Året 1849

År 1842 fastställdes folkskolestadgan i Sverige som gick ut på att alla barn i Sverige skulle få främst grundläggande kunskaper i att exempelvis räkna, skriva och läsa. Även om många kunde läsa hjälpligt[1]

Penningsystemet vid den här tiden var inte något som för personer utan någon utbildning i matematik lär ha haft särskilt lätt för. Myntenheten som var föregångare till våra dagars krona hette specieriksdalern. Specieriksdalern delades upp i fyra delar där varje del enskilt blev en riksdaler. Riksdalern delades upp i fyrtioåtta delar där en enskild del kallades skilling. Skillingen gick även den att dela upp i flera olika delar, tolv stycken som var och en kallades för runstycke. Att systemet inte var till fördel för personer med en mycket begränsad utbildning är en enkel slutsats att dra.[2]

Eftersom arbetarna på bruket kunde ha svårt att själva ha helt ordning på sina utgifter och inkomster fanns vid bruket en bokhållare. Bokhållaren hade till uppgift att betala ut löner till brukets arbetare och skriva av eller lägga till skulder. Det mesta av lönen tog man ut i natura, exempelvis råg, socker, salt och annat som var nödvändigt för hemmet, det fanns även en stor konsumtion av brännvin bland arbetarna. Eftersom lönen var knapp beslöt sig flera smeder att dryga ut kassan genom att sälja överblivet material, eller en del av sin egen produktion. Att sälja något som egentligen tillhörde bruket var riskabelt och om man blev påkommen ledde det till konsekvenser. Det var bruksbokhållarens uppgift att å bruksägarens vägnar försöka upptäcka om det skedde sådana affärer. Vid den här tiden fanns ett domstolsväsende särskilt för järnhandeln, kallat bergsrätten med säte i Filipstad. Vid bergsrätten behandlades inte bara det som hade en direkt koppling till järnhandeln, man behandlade även sådant som idag skulle ställas inför en domstol. Det handlade om civilrättsliga mål och även brottmål i viss utsträckning. När en smed eller annan anställd togs på bar gärning med att göra affärer på eget bevåg straffades både han själv och köparen. Brottet togs sällan upp av bergsrätten, istället blev det bruksägarens uppgift att själv bestraffa brottslingarna. Straffet berodde på hur köparen och säljarens egen ekonomi såg ut och varierade mellan att vara ett ekonomiskt eller fysiskt straff. Var han fattig fick han stryk, om han hade en god ekonomi blev straffet att betala en summa beroende på hur stort brottet ansågs vara. Straffet kunde dock bli både betalning och stryk vilket berodde på bruksägarens egen uppfattning av förövaren.[3]

Det var svårt för en smed eller annan hantverkare att själv starta en egen verksamhet, främst eftersom de ofta hade en skuld hos bruket eller inte särskilt mycket pengar. Eftersom större delen av lönen togs ut i form av natura blev det bara måttliga besparingar som bruksanställda samlade på sig. Om de ändå skulle vilja bli sina egna uppkom ett annat problem. Om man ville starta eget var man tvungen att uppfylla krav på att det inte skulle konkurrera med andra verksamheter i samhället. Detta kontrollerades av olika skrån, olika yrkesgrupper hade egna skrån som bara tillät att vissa kunde bli fullvärdiga mästersmeder, skräddare, spiksmeder och liknande. Vanligt var att yrken gick i arv från far till son eftersom det var närmast omöjligt att själv komma in skrået på egen hand.[4] Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet började kritik emot skråväsendet att växa fram. 1846 upphävdes skråna i fabriks och hantverksförordningen men vissa delar levde kvar fram till 1864 då näringsfriheten fastställdes. Näringsfriheten gjorde det möjligt för alla att själva starta företag utan att behöva ta hänsyn till vad yrkesföreningar tyckte var behövligt[5]

Alla yrken kring bruken hade olika rättigheter som hörde till deras yrke och som skulle uppfyllas av bruket. Skillnaden som kan ses mellan dagens fördelar som ett arbete kan ge är att det idag kan handla om sådant som rabatter och särskilda försäkringar. Under 1800-talet var fördelarna mer kopplad till vardagen, en av bruksbokhållarens rättigheter var till exempel att han skulle ha rätt till en kopp kaffe och en bit socker på sängen varje morgon. Detta uppfylldes utav en piga på bruket som fick till uppgift att varje morgon bära ut kaffet till bokhållaren. [6]

Spiksmed

Spiksmeden hade till uppgift att med det förfinade järnet från hammarsmedjan tillverka spik. Smedens sociala ställning var inte lika högt stående som hammarsmeden. På Segerfors bruk hette en av smederna Anders Grönberg, år 1849 var han 25 år gammal och han hade någorlunda god ekonomi utan skulder.Vi vet inget om hans utbildning, kanske hade han fått vissa kunskaper i att läsa och räkna ifrån någon av de bygdeskolor som föregick folkskolan[7].

Spiksmeden hade sämre lön och längre arbetstider än exempelvis hammarsmeder. Detta förmodligen för att arbetet inte ansågs kräva lika mycket yrkesskicklighet för att vara framgångsrik. I spiksmedjan hade smeden ett antal anställda som han av bruket fick en viss summa, dels till sig själv och dels till sina egna underhuggare. Smedjorna var uppbyggda som små företag inom det större bruket. Det lilla företaget fick en viss mängd kol, järn och pengar. ?överblivet kol och järn köptes tillbaka utav bruket för ett pris under inköpspris och pengarna skulle smeden dela med sina anställda. De anställda var ofta personer som själva en dag skulle bli mästersmed.[8]

Spiksmedens arbetstider var hårda. Vissa perioder på året gick det inte att använda hammaren på grund av att älven hade frusit eller att den torkat ut, då sysselsatte man sig med olika sysslor. Del skötte man sitt eget lilla jordbruk som ofta bestod av ett par kor och ett potatisland eller liknande. Många arbetade även på det jordbruk som hörde till bruket. Anders Grönberg arbetade ofta med dagsverken av olika slag. Bokhållaren har ofta inte brytt sig om att beskriva närmare om vad för slags arbete som utförts utan har istället valt att endast skriva dagsverke. I några fall har han arbetat som dräng, förmodligen hos bruksjordbruket. En annan sak som är speciellt med Anders Grönberg är att han trots sitt slitsamma yrke varit aktiv med att arbeta åt andra. I maj månad ägde han fordran hos åtta personer, bland annat hos hammarsmeden Erik Kropp. De flesta som han ägde fordran hos var sådana personer som hörde till spiktillverkningen. Att Anders Grönberg hade relativt mycket dagsverke kan ha berott på att han var ung och kroppen inte tagit så mycket stryk från arbetet. Smedernas rygg tog stryk av att konstant stå i en lutande position och samtidigt utföra ett tungt arbete, något som efter många år gjorde att deras rygg tog stryk. En vanlig dödsorsak som var särskilt märkbar bland smeder var lunginflammation. Eftersom smeden befann sig i smedjan där elden värmde kraftigt för att de sen skulle skynda sig ut för att kyla stålet gjorde att de lätt fick sjukdomar som lunginflammation. När läkare endast fanns i städer var det inte lätt för en smed ute i på ett bruk med flera mil till närmaste stad att få hjälp.

Vid några tillfällen tog Anders Grönberg ut små summor kontant, i de flesta fall har bokhållaren precis som i fallet med lönen för dagsverke inte brytt sig om att beskriva ytterligare annat än kontant. I augusti 1849 beskrev han mer, då handlade det om 2:24 riksdaler som togs ut kontant för att användas till skomakaren. Att det var mycket alkohol i omsättning går att se i att det första som Anders Grönberg tar ut under räkenskapsåret 1849 som påbörjas i november 1848, är en kanna brännvin. Någon större variation på handelslistan går inte att se, Basvarorna var råg, salt, sill, tobak och brännvin. I maj månad tog han ut en tunna havre och emellanåt betalar han andra personer på bruket, bland annat betalar han en mindre summa till skomakaren. I slutet av året uppnådde han balans i ekonomin och hade mer pengar inför 1850 än vad han haft inför 1849.[9]

 

Hammarsmed

Hammarsmeden hade till uppgift att förfina järn, detta gjorde han genom att med hjälp av en hammare som drevs av ett vattenhjul slå på järnet för att rensa ut orenheter. Hammarsmeden hade en hög status på bruket, statusen syntes oturligt nog inte i någon större utsträckning annat än att de fick vissa fördelar. Arbetstimmarna var långa men kunde vara kortare än de för spiksmeden och lönen var även lite bättre för hammarsmeden. En annan statussymbol för hammarsmeden var att de i kyrkan fick sitta långt fram och att det på dop och andra liknande tillställningar ofta närvarade personer ifrån bruksägarfamiljen. På Segerfors bruk hette hammarsmeden Erik Kropp. Erik Kropp var 1849 37 år gammal, vilket skulle betyda att han på grund av sitt hårda arbete förmodligen hade en kropp som var hårt ansatt efter år av tungt arbete och en sett till det arbetet svaga kost. Det var vanligt att hammarsmederna var krokryggiga av att stå böjda i många timmar om dagen och även inåtböjda knän. Hammaren som användes vid arbetet förde ett oerhört väsen vilket gjorde att smeden i fyrtio och femtioårsåldern var i det närmaste helt döv.[10]

I bruksboken går det att se att Erik Kropp inte hade en särskilt välskött ekonomi. I början av året har han en skuld på ungefär 670 riksdaler och i slutet av året har den ökat till ungefär 696 riksdaler. När man ser över vad han använt sina pengar till ser man att han spenderat en hel del på brännvin utöver det som egentligen är nödvändigt för hushållet, exempelvis råg, vete etcetera. Stora delar av Erik Kropp och Anders Grönbergs ekonomier ser lika ut. De båda har tagit ut större delen av lönen i natura i form av basvarorna råg, salt, sill, potatis och brännvin. Den stora skillnaden mellan de båda männen är att där Anders Grönberg äger fordran hos andra människor på bruket verkar Erik Kropp istället ha betalat andra människor för arbeten som bokhållaren inte skrivit ned vad de gått ut på. De flesta personerna år förknippade med hammarsmedjan och spiksmedjan, bland annat är en av personerna spiksmeden Anders Grönberg.[11]

Erik Kropp tvingades lämna Segerfors bruk tillsammans med sin familj utav en okänd anledning år 1853 men kom tillbaka som inhyses under 1860-talet. Att ha gått ifrån att ha en sådan högstatus position som hammarsmed till att vara inhyst och utfattig, något som vad gäller status kan jämföras med våra dagars hemlös, är en ordentlig klassresa i sig. 1889 dör Erik Kropp vid en ålder av sjuttiosju år.[12]

Slutsats och diskussion

Mycket av samhället i 1800-talets första hälft var inte rättvist för många av människorna, exempelvis verkar det inte som att någon på bruket hade till uppgift att hjälpa de andra människorna. Erik Kropp hade troligtvis ingen större kunskap i att räkna eller skriva vilket kan ha bidragit till att hans skuld bara ökade. Kunskaper i att räkna verkar ha varit nödvändiga när man ser på hur myntsystemet såg ut. Anders Grönberg verkar ha ansträngt sig för att få extra inkomster genom dagsverken medan Erik Kropp kanske inte klarade av att arbeta mer än nödvändigt. Även om det bara skilde tolv år mellan de bägge männen så verkar det som att det kan ha räckt för att Erik Kropp inte ska ha orkat med i Anders Grönbergs takt. En annan anledning till att deras ekonomi såg så olika ut kan ha haft att göra med att Anders Grönberg fått någon slags skolning. Under 1800-talet verkar det som att många av de lagar som blev till berodde på att folket redan levde efter andra lagar. Till exempel avskaffades ju skråna i takt med att de höll på att bli mer sällsynta. Utifrån det skulle man kunna ana att det kan ha funnits någon slags skola som Anders Grönberg kan ha gått i men som Erik Kropp aldrig satt sin fot i.

Kanske fick Erik Kropp lämna bruket på grund av att han sålde överjärn och överkol. Eftersom han hade en så dålig ekonomi och inte verkar ha arbetat med sidosysslor för att dryga ut kassan är det inte omöjligt att han kan ha sålt överblivet material. Det är möjligt att han blev påkommen med detta och i kombination med att han hade dålig ekonomi blev utslängd ifrån bruket. Även om bruken hade lösningen att om förövaren fick ett kok stryk om ekonomin var dålig är det kanske möjligt att man gjorde något slags undantag för att han inte gjorde ett särskilt bra jobb. Hur skicklig han var på sitt arbete är dock inget som jag vet något om men det måste ha funnits någon anledning till att han inte bara blev fysiskt bestraffad för sitt brott utan faktiskt drevs ut på vägarna med hela sin familj.

Anders Grönberg kanske klarade av sina dagsverken därför att han fortfarande var ung och inte hade ett lika ansträngande arbete som Erik Kropp. Om det vore så att Anders Grönberg både orkade arbeta mer och att han hade vissa kunskaper i att räkna och läsa skulle en sådan kombination förmodligen kommit till nytta för en person på 1800-talet.

När jag läser om hur personer i 1800-talets värmländska brukssamhälle levde kan jag inte hjälpa att tycka synd om dem. Det var en stark fördel om man klarade av att läsa och räkna och det var något som de inte verkar ha fått så stor hjälp med att göra. Bruksbokhållaren hade ju som största uppgift att vara bruksägarens förlängda arm snarare än att vara till hjälp för arbetarna. De fick en lön som knappt räckte till att försörja familjen, lönen var lika för alla som gjorde samma arbete oberoende på hur familjelivet såg ut. Det kan omöjligt kallas rättvisa när en person kan ha makten att utdöma straff beroende på hur han själv känner utan att ha en större chans att få en rättvis prövning. Efter att ha gjort den här uppsatsen så ser jag helt annorlunda på när någon säger att det var bättre förr, Ingen stress och man hade bara sitt att tänka på. När jag läser om hur de här människorna hade det måste jag medge att jag är väldigt glad över att jag inte föddes på ett värmländskt bruk i början av 1800-talet.

Källförteckning

Otryckt källa
Avräkningsbok 1849, Segerfors bruk, Värmland, Förvaras hos Kerstin Westerlund, Rackstad

Muntlig källa
Annki Schagerholm-Holgersson, historielärare Solbergagymnasiet, Arvika

Tryckt källa
Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978)

Digitala källor 
Folkskolestadgan 1842. Hämtad från slowfox, http://slowfox.wordpress.com/folkskolestadgan/ hämtat 2014-04-12

Näringsfriheten hämtat från ne.se (http://www.ne.se/article/article.jsp?i_art_id=273650&originalURI=/n%25C3%25A4ringsfrihet) 2014-04-12

Skråväsen hämtat från ne.se (http://www.ne.se/lang/skr%C3%A5v%C3%A4sen) hämtat 2014-04-12

Bildkälla
Anna Montan, hämtat från bengtbeckman.com (http://www.bengtbeckman.com/Segerfors-1886WEB.jpg) 2014-05-20

 



[1]Folkskolestadgan 1842, hämtat från slowfox, http://slowfox.wordpress.com/folkskolestadgan/ hämtat 2014-04-12

[2] Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978) sidan 65

[3] Ibid. sidan 68

[4] Skråväsen, hämtat från ne.se (http://www.ne.se/lang/skr%C3%A5v%C3%A4sen) hämtat 2014-04-12

[6] Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978) sidan 80

[7] Folkskolestadgan 1842. Hämtad från slowfox, http://slowfox.wordpress.com/folkskolestadgan/ hämtat 2014-04-12

[8] Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978) sidan 75

[9] Avräkningsbok 1849, Segerfors bruk, Värmland, Förvaras hos Kerstin Westerlund, Rackstad

[10] Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978) sidan 67

[11] Avräkningsbok 1849, Segerfors bruk, Värmland, Förvaras hos Kerstin Westerlund, Rackstad

[12] Annki Schagerholm-Holgersson, historielärare, Solbergagymnasiet, Arvika, 2014-05

 

Fältjägare Wettergren vistas illegalt i socknen, men får stanna

I Sockenstämmoprotokollet från 3 maj 1818 rapporteras:
Angavs att fältjägaren Wettergren och hans hustru utan församlingens tillstånd inflyttat på Holms soldatboställe; Och som detta är stridande mot den av konungen över dylika målutfärdade nådiga förordning; så skall bemälte jägare först genom sexmannen i roten tillsägas att genast återflytt till Eda socken varifrån han är kommen, men om han ej åtlyder denna tillsägelse skall kronobetjäningen anmodas om handräckning

Detta verkar inte ha hjälpt för av protokoll från hösten 1818 (25 okt) framgår att han och hans hustru är kvar:
Vad i 11 § av sistlidna vårsockenstämmas protokoll blivit beslutat om fältjägare Wettergren och hans hustru förblevo sockenmännen orubbligt; och som nämnde Wettergren och hans hustru ännu äro kvar på Holms boställe, så skall sexmannen i den roten tillsäga dem att återbegiva sig till Eda varifrån de kommit och om detta ej sker har herr kommissionären Gyllström lovat lämna vederbörlig handräckning.

På något sätt verkar de ha blivit kvar i socknen för i ett protokoll några år senare (2 mars 1823) är stämman välvilligare:
Sedan corperalen Wettergren fått tillstånd av dannemannen Anders Nilsson i Långvak att uppbygga en stuga och nedsätta sig på hans ägor, så frågade han om församlingen hade något däremot, vilken fråga besvarades med nej, i synnerhet som Wettergren är känd för en beskedlig, nykter och arbetsam man…

fältjägare