månadsarkiv: januari 2016

Nils om kräftfiske i Racken

Kräftfiske II

Palle Westerlund och Nils Olofsson. 1967

När Nils Olofssons pappa Ragnar kom till Segerfors 1914 fanns det inte speciellt mycket kräftor i Racken. När han kom tillbaka 1927, efter sex år i USA, var ålen nästan försvunnen. Tidigare hade det funnits en ålkista i älven mellan Smedjefallet och Racken. Anledningen till att ålen nu enbart levde kvar i begränsad omfattning trodde man var den nyuppförda Gatedammen, som stängde av ålens vandringsled. Men detta medförde istället att kräftbeståndet snabbt ökade.

Det fanns otroligt mycket kräftor när Nils växte upp. Under 1950- och 60-talet kunde man ibland få uppemot ett tjog i en bur. Kräftfisket var efter julen den största händelsen på året. ”Sassi, Holger och jag förberedde oss veckor i förväg, byggde stenbryggor och båtplats för att snabbt komma åt kräftorna på de bästa ställena”.

1982 köpte Nils och Ragni Bråten och vid det laget hade man infört restriktioner vad gäller antalet burar. Femton var nu den övre gränsen. Fortfarande kunde man ibland få ett 10-tal kräftor i en bur. Det var bäst under första dygnet, som var det intressantaste att fiska på. Successivt minskade fångsterna under 1980- och 90-talet, sannolikt beroende på alltför omfattande fiske i kombination med försurningen i sjöar och vattendrag. Trots sjökalkning och restriktioner betr. antal burar och antal dagar för fisket blev det till slut så man bara fick enstaka kräftor. Någon gång i början på 2000-talet konstaterades att kräftpesten kommit till Racken.

Kräftfisket har förstås en historia i Racken. Kanske var bönderna inte så engagerade. Kräftor var väl litet som svamp för dem, något för fint folk, tror Nils. Men kräftfisket kunde vara en bra biinkomst för en del runt sjön, minns Nils. Och några var flitiga. Sven-Inge t ex började sitt fiske inne i Orrviken och avancerade sen längre ut i viken mot Edet, vilket inte alltid sågs med blida ögon av andra boende. Fisket inom hemmanet var ju egentligen inte skiftat, men man höll sig till ”sina” områden. Fiskepoliser fanns det, utsedda och självutnämnda, t ex Jan på Myra som skaffat motor till sin båt och åkte runt och ”dividerade”.

Stranden från Orrviken till Edet hade en gång i tiden ingått i Segerfors ägor. 1937 köpte kommunen Segerfors och därmed även den här strandremsan. En del trodde då att det räckte att vara kommuninvånare för att få fiska där, vilket ledde till kontroverser. Vid ett tillfälle observerade Nils en bil med båtsläp som stannade till och hivade i en båt. ”Man var ju rädd för kräftpest så jag blev tvärförbannad och gick fram till honom”. Det visade sig vara fiskerikonsulenten Hedefalk vid Billerud som då ägde det stora Segerforsskiftet och därmed var stor fiskerättsägare. Han hade en särskilt avångad båt för att inte sprida kräftpest och skulle inspektera Billeruds fiskerätt.

Nils pappa Ragnar var under en period sekreterare i Fiskevårdsföreningen, som har gamla anor, men under 1940- och 50-talen var det låg aktivitet. Bosse Fjaestad gjorde ett försök att starta en ny fiskevårdsförening, som bl.a. skulle ha hand om fiskerätterna.  Därav blev intet. Bara irritation och osäkerhet om fiskerätterna.

Ragnar Olofsson och Lisbeth Schröder. 1959

Ragnar Olofsson och Lisbeth Schröder. 1959

Långt tidigare hade man gjort misslyckade försök att plantera in kräftor i tjärnarna, bl.a. Agvattnet. Provfiske har dock inte visat på något bestånd.

Intervju med Nils Olofsson (f. 1941) hösten 2015 av Lennart Wettmark

Albråten

Per om släkten och platsen Albråten

I mars 1912 köpte Per Albråtens farmor Riborg Böving en tomt i Rackstad. I köpekontraktet hette tomten Albråten. Ursprunglig ägare var Olof Johansson, vars son Ragnar Johansson senare skulle komma att stycka av en rad tomter i Rackstad. Bara några månader tidigare (november 1911) hade apotekare Jonsson köpt tomten, som han så snabbt sålde vidare.
En släkting till Riborg ritade sen ett hus, som därpå timrades upp och kom att bli den första byggnaden på denna udde. 1922 kompletterades byggnationen med det röda hus, som flyttades från en plats nära Masttakebäcken.

AlbråtenHur hade då Riborg Böving hamnat i Rackstad och hur träffade hon Pers farfar?
Först en bakgrund hämtad från Wikipedia:
”Riborg Böving föddes 1880 som det sjunde barnet i en kull på tio barn till Poul Bernard Böving (1839-89), arrendator på Ålholmen gård i Anderslöv, och Lida Maria Wengel (född 1846). Hon utbildade sig i Bern i Schweiz 1903-04 och därefter i Karlsruhe i Tyskland samt på Tekniska skolan i Stockholm. Hon var mönstertecknare för Gustavsberg och Rörstrand. år 1907 flyttade Riborg Böving till Arvika för att ingå i Rackengruppen.”

Per berättar att innan dess bodde Riborg en tid i Karlstad, där hon hade två bröder och där hon också träffade Pers farfar om vilken man i Wikipedia kan läsa:
”Ignácz Caroly Beôrecz. även känd under signaturnamnet I. B. Albråten, född 18 maj 1865 i Ungern, död 10 juli 1940 i Arvika stadsförsamling, var en ungersk-svensk konstnär och musiker (musikdirektör).  Beôrecz reste runt sekelskiftet med sin orkester i Tyskland, Holland, Skottland, Ungern, Norge, Danmark och Sverige. Han bosatte sig i Arvika de sista 30 åren av sitt liv, där han arbetade som lärare i fiol och orkester vid Ingesunds folkhögskola. Han gick i lära hos Bruno Liljefors och debuterade med sina landskapsmotiv i Malmö 1913 och 1915 i samband med Konstföreningen för södra Sveriges utställningar” (Vissa sakuppgifter korrigerade)

På Rörstrand i Stockholm lärde Riborg känna Hilma Persson-Hjelm, Rackstadfödd (1877) keramiker, som arbetade där. Efter sju år med studier och arbete i Stockholm återvände Hilma hem. Det var säkert anledningen till att Riborg kom till Arvika. Riborg hyrde också hus i Ålgården. I Ålgården arbetade/praktiserade båda i krukmakeriverkstad hos krukmakarna.

Riborg

Riborg på slalombackstoppen och på Albråten

Riborg bodde ju sedan 1907 i Arvika tillsammans med Ignácz. Hon reste en tid innan nedkomsten till Örebro och födde där parets son Våge Albråten den 30 augusti 1913. Efter sonens födelse flyttar familjen till Rackstad/Albråten. Ignácz får arbete som musiklärare och ett år senare, 1914, öppnar Riborg keramikverkstad. Till en början turnerade Ignácz i Norge och Sverige innan han efter några år övertalades av Valdemar Dahlgren att börja undervisa på folkhögskolan. I utbyte fick Riborg och Ignácz bl a hjälp med att anlägga gräsmattan och att bygga vägen till huset. Mauritz ”Maggan” Hellberg, legendarisk redaktör på Karlstad-Tidningen, var ofta på besök och han hjälpte Ignácz att gräva ut gårdsplanen och anlägga stenmurar.

Under 20-talet  fick Riborg och hennes familj grannar; Längre ut på udden avstyckade Ragnar Johansson två tomter. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär. Efter kriget fortsatte Ragnar Johansson att sälja av tomter längre in på udden. Riborg och dottern Karin (Jonni) köpte då tomterna närmast sitt hus söderut för att slippa få nya grannar alltför nära. Bilden nedan visar också det gärde Riborg och Karin köpte.

Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten. Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten gick på den tiden förbi Orrhöjden (Ture Anders hus) och sandstranden. När Lydéns och Lindqvists etablerade sig på udden byggdes också den nuvarande vägen med nedfart vid Lindströms (på 40-talet?)

När Riborgs son Våge var 34 år träffade han Evy. Hon genomgick en stressig period i Stockholm och behövde byta miljö. Riborg var mycket gästfri och hade ofta folk boende hos sig. Den som förmedlade kontakten mellan Riborg och Evy var Elsa Hallgren, en gång vävelev hos ”fastrarna” Fjaestad och som blev kvar i Rackstad. Våge bjöd med Evy till en av de många fester som ägde rum hos den nya generationen väverskor i Rackstad: Greta Nileus och Gerd Akre (Göran). Så blev Våge och Evy ett par.

våge

Våge utanför sitt hus. 40-tal?

På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

Per delade många intressen med sin far. Våge fiskade: ål, laxöring osv. Under sin uppväxt inspirerades han mycket av Ture Ander, som gärna både jagade och fiskade. Per minns hur noggrant Våge spände upp och lagade fiskenäten i vardagsrummet. Tillsammans åkte Våge och Per skidor. En vanlig tur var från Albråten till slalombackens topp och tillbaka.
Med mamma gick han ofta till Hagen för att hämta mjölk eller till posthuset för att se om brevbäraren lagt in någon post i deras fack.

Liksom sin far gick Per de fyra första åren i Rackstadskolan. Klasserna var hopslagna i klass 1 och 2 resp. 3 och 4. Per hade ett tjugotal elever i sin klass, bl a Monika Fjaestad. Upptagningsområdet var hela trakten runt sjön och barnen hämtades med skolbuss. Resan kostade 25 öre och det hände att 25-öringen försvann till godis, men man fick åka med ändå minns Per. I klass 3-4 hade Per Teodor Tobiasson. En lärare man hade respekt för. Det hände att man fick låna hans boxhandskar på rasten. En dramatisk höjdpunkt var den dag lärarinnan i klass 1-2 och Teodor kom ihop sig om vilken klass skulle äta först och dispyten mynnade ut i att Teodor kastade en vattenkanna på dörren. Våge påstod, minns Per, att Teodors farfar var en av de sista slavfraktarna.

På Våges tid fanns ingen skolbuss och när det var dags att läsa vidare inne i Arvika var han inackorderad i ett hushåll.

Pers jämnåriga var Johan Silvén, Kjell Skoglund, Tore Gärtner och Monika ”Mocki” Fjaestad. Och brodern Jens förstås. När hösten kom och hus och trädgårdar stod tomma var det härligt att palla äpplen och ta sig in i barnkolonien via gymnastikhallen. Det hände att man var på kolonien även under sommaren för att spela fotboll – eller som en gång smyga dit med Våges mynningsladdade pistol och fyra av mot en husvägg. Och sen springa!

Våges främsta lekkamrat i barndomen var Edvin Persman på Hûrratorpet, bror till keramikern Gustaf. Våge har berättat att Edvin och han i 7-8 årsålderna spikade ihop en flotte, men så bristfälligt att den gick isär i vattnet. Edvin sprang hem i förskräckelse. Våge reagerade med att springa upp på vinden och samla ihop tobak och rulla in i ett tidningspapper.

Per minns att det sociala livet var välutvecklat. Det var fest varje helg och som barn gillade man det eftersom det gav goda möjligheter att t ex under borden hitta godsaker. Störst var kräftfestandet. Det fanns mycket kräftor då. Efter första vittjningen eldades det under tvättgrytan och en första omgång kräftor kokades och åts. Man fiskade kräftor in i september och hade kräftor i sump nere vid sjön. Vid kräftorna kom de första gästerna dan innan. En välkänd gäst på 60-talet var Alf Hambe, som var god vän med Kjell och Birgitta Olsson som hyrde hos Albråten. Alla tre var lärare och det kom som regel ytterligare folk från Göteborg.

Riborg hade dött 1952 och Våges syster Jonni fanns i Australien. Där hade hon en ny familj med greken Platon Kiriakides. Hon trivdes troligen inget vidare i Australien och hon som skapat sig ett namn som keramiker i Sverige (representerad på Nationamuseum bl a) slutade med keramiken.

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Per Albråten är född 1951 och blev intervjuad hösten 2015 av Lennart Wettmark

.

 

 

 

 

Margarin användes aldrig… minnesord över Anna Fjaestad

Ellen Lindström, Fritz Lindströms fru, skrev en personlig minnesteckning i Arvika Nyheter i december 1946. ”Det var roligare att höra henne med den humor och det patos hon satte till än att bevista en premiär på Dramaten eller Oscars. Och därtill bjöds på en kopp av utsöktaste kaffe med en nybakad stor hög vetekrans till, där mandlarna stodo i kö och trängdes oppepå”
(Klicka på bilden så är urklippet lättare att läsa)

nekrolog Anna FjaestadSe även Annas brev till landshövdingskan Unger 1936: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/09/barnen-behovde-inte-svalta/