månadsarkiv: maj 2018

Sommargäster i Rackstad

En gång i tiden hade Jonas Liljequist en förhoppning att ärva Anneberg i Rackstad efter sin moster Ester Holmgren – kallad Möje. Så blev det inte. Istället fanns han vid Möjes sida som stöd när köpehandlingarna 1965 skrevs under på Hotel Bristol i Arvika. Köpare var Jörgen Zetterquist. Och för Möje var det ett sorgligt ögonblick när stunden var inne att sälja.

Anneberg med bil Anneberg6

 

 

 

 

 

Möje med utsikt

 

 

Både Möjes och Jonas relation till Rackstad var lång och varm.  I Rackstad fanns sedan 1913 Möjes syster Ragnhild och Jonas kusiner Rogne (född 1923), Marja  (född 1925) och Örjan (född 1928) Och förstås Ragnhilds make Ture Ander. De hade gift sig 1922 och 1926 avstyckat den tomt som fick namnet Orrhöjden och ett hus flyttat från Holm. Ragnhild Franzén hade under åtta år vävt i Fjaestads väveri under ledning av ”fastrarna” Anna och Amelie.
Orrhöjden

 

 

 

 

jonas med föräldrar2

Jonas med mamma Maja och pappa Gösta

 

 

 

 

 

 

 

 

Jonas moster Ebba Franzén besökte sin syster Ragnhild och noterade ibland besöken i sin dagbok, t ex 1949:

dagbok

Ebba Franzén

Ebba Franzén – porträtt av Ture Ander

 

 

 

 

 

 

 

 

Möje och maken Erik hade köpt Anneberg under kriget och Jonas tillbringade somrarna där – till att börja med tillsammans med mamma Maja och pappa Gösta, men sen allt mer på egen hand. Enklast var tillvaron så länge som den stränge morbror Erik föredrog att vara i Båstad. Men med tiden kom även Erik att trivas i Rackstad och Jonas fick litet mindre utrymme…

Ture och Ragnhild med Lars-Erik på Anneberg

Ture och Ragnhild med Lars-Erik på Anneberg

Ture fyller år och uppvaktas av Rogne och hans hustru Vaikki

Ture fyller år och uppvaktas av Rogne och hans hustru Vaiki

Det sociala livet var livligt. Jonas berättar att det förekom soaréer hos familjen Ander då pappa Gösta sjöng Taube och Bellman på luta. Riborg Böving var nog där, kanske också Lydia och Georg Sager. Kalle och Märta Nyström gästade ofta. Torsten Lenk kom roende över sjön från Stålsberga.
En sån gång tog Ragnhild upp Jonas i sitt knä:
– Du sticks!
– Jaså är du människokännare

Ragnhild var en ”tuff tjej”, minns Jonas. Och hade beundrare; både Torsten Lenk och Fritz Lindström hörde dit. Hon dog alltför tidigt, redan 1944. Kanske var Ebbas dagboksanteckning 15 juni 1943 ett varsel: Maja och Jonas på Anneberg. Jonas (5 år) hade biljetter att sälja till Ragnhild, som låg sjuk o. när hon sa´ att hon inte behövde några när hon mest låg. ”Jo, sa Jonas, de ska du ha när du dör för det kommer kanske så många nyfikna o. skall se på dig o. din kista o. då skall du ta de här biljetterna och fara före till främmande land” Har du hört såna reflektioner han gör skrev Ragnhild till mig.
Året efter stod Ragnhilds stora vävstol tom i hörnrummet på Orrhöjden.

Anneberg. Foto: Torsten Lenk

Anneberg. Foto: Torsten Lenk

Jonas hade sitt sovrum på Annebergs övervåning i det rum som sen utvidgades till Jörgens ateljé. Där Jörgen lät ta upp ett ateljéfönster mot norr, fanns då en garderob. Jonas tyckte att det doftade av brädgård. Möje lät göra att badrum med rinnande kallt och varmt vatten – badkar var onödigt tyckte VVS-direktören Erik. Och hon sålde en briljantring och lät bygga ett litet gästhus med toa. Dit gick Jonas med två stora mässingljusstakar som belysning i augustimörkret. Några vintrar bodde Jonas morbror Mikael på Anneberg.

Lars-Erik håller ett fast grepp om Tures båt i sandstranden

Lars-Erik håller ett fast grepp om Tures båt i Sandstranden

Möje och Erik Holmgren

Möje och Erik Holmgren

 

 

 

 

 

Lydia och Georg Sager på Höglunda

Georg och Lydia Sager på Höglunda

Jonas minns att pappa Gösta försåg Ture med kunder. Hans tavlor sålde bra och var inte så dyra, som t ex Fritz Lindströms med sin mera sparsmakade produktion. När därför Kalle Nyström tvekade inför priset på någon av Fritz tavlor hänvisade denne till ”den lille blomstermålaren i dalen, där är andra priser.” Jonas tyckte noga att både Erik och Fritz var litet snorkiga mot den snälle och humoristiske Ture. Också Ragnhild kunde vara litet skarp: ” Nu målar du vykort, Ture” En liten tröst för Nyströms var kanske att de vinterförvarade en Ahlgrenssontavla åt Möje och Erik.

Källor och bilder: Jonas Liljequist (född 1938) och Birgitta Källving (född 1949), som också gästade Rackstad tillsammans med mamma Barbro (dotter till Ebba) och bröderna Anders och Lars-Erik.

 

 

 

 

Sandelin lyckas starta Segerfors bruk!

Under några hundra år fanns en mängd små järnbruk i Västvärmland. Det var tackjärn från Bergslagen som förädlades i våra trakter, där det fanns både skogar och vattenkraft. Bara några årtionden innan bruksdöden slog till startades Segerfors bruk i Rackstad.

18 juli 1836 undertecknades det köpebrev som gjorde Adolf Sandelin till ägare av den fjärdedel av Rackstads hemman som gränsade till den älv som var Rackens utflöde till Kyrkviken. Säljare var ett konkursbo efter framlidna kanslirådinnan Forslund vid Älgå bruk. Hennes make hade det gångna sekelskiftet köpt mark och inte minst skog i Rackstad. I ett avtal med Wiks säteri hade han avtalat om möjligheten att flotta timmer från rackstadskogarna till sitt bruk i Älgå.

Följande år blev mödosamt för Adolf Sandelin, handelsman från Arvika och som sades vara Adolf Sandelinortens rikaste. Hans far hade varit verksam på bruket i Älgå. Därifrån hade Adolf flyttat till det nyanlagda Oscarstad, som sen blev Arvika. 1819 hade han gift sig med dottern till en brukspatron i Dalsland. Han var entreprenör.

Förutom Sandelin märks särskilt den jämngamle Olof Frykholm i den här historien. Han hade 1835, 48 år gammal, tillträtt som brukspatron och delägare av Älgå bruk efter att varit sergeant vid Wermlands fältjägarregemente och krigat i Leipzig 1813.

Ett nytt järnbruk?

Sandelin ville starta Arvika sockens första järnbruk. Det skulle visa sig att det var i slutet av den mäktiga småbruksepoken i Värmland. Men det var inte enkelt. Det var träkol och strömmande vatten som var viktiga för Sandelin. I älven som ledde Rackens vatten till Kyrkviken fanns tre vattenfall, strategiska faktorer för det järnbruk Sandelin påföljande år ansökte om att få starta.

I augusti 1837 kungjordes i kyrkorna i Brunskog, Mangskog, Arvika, Gunnarskog, Högerud, Ny, Eda, Köla, Älgå och Glava att en förrättning skulle äga rum angående en bruksanläggning i hemmanet Rackstad. 25 augusti ägde första dagens möte rum på Högvaltas tingställe. Bergmästare Sohlberg från Filipstad var där, liksom tre nämndemän. Inte minst var brukspatronerna från de flesta omkringliggande bruken där: Sälboda, Fredros, Glava, Älgå, Brunsberg, Adolfsfors och Helgebodafors. I Sandelin hade en konkurrent dykt upp! Särskilt gällde det tillgången på träkol, som tillsammans med strömmande vatten behövdes för att driva ett bruk vid den tiden. Att Sandelin hade dessa tillgångar var förutsättningen när han sökte tillstånd att få anlägga ”tvänne stångjärnshärdar för att med en eller tvänne hamrar årligen få utsmida 900 skålpund köpt tackjärn till stångjärn… utan att göra intrång i andras rättigheter”

Intressen kolliderar

Det visar sig snart att brukspatroner och bönder har helt olika intressen i denna affär. Sandelin hade redan i februari skrivit avtal med bönderna i Rackstad, Holm och Perserud i hopp om att smidigt få igenom affären och få statens tillstånd att anlägga ett bruk. Av bönderna i Rackstad och Holm hade han för all framtid köpt rätten att använda de tre fallen och aktuella dammfästen. Och av bönderna i Perserud rätten att dämma upp sjön Alken. Rackstads hemmansägare överlät sin kvarn mot att man fick fri malning för all framtid. På Holmsidan blev husbehovskvarnen kvar, liksom handlande Sundblads vadmalsstamp.

När Sandelin gör upp om att kunna dämma upp även Racken vid utflödet – mot ersättning för översvämmad mark, kolliderar hans intresse med familjen Hårds på Wik, som fritt ville kunna slussa timmer till sin ägandes Mosågen genom Rackstad/Viks/älven. Men också det löste sig; 26 aug undertecknade Sandelin och Charlotte Hård von Vicken från Vik en överenskommelse att timmer skulle få framflottas två gånger årligen, vår och höst.  Hon frånträder nu ”all protest av vad namn och beskaffenhet som helst” mot hans sökta smidesrätt och ”önskar honom framgång härtill”

Träkol och frälseränta

Nu återstod två tvisteämnen: frågan om frälseräntan. Rackstad var ett gammalt frälsehemman och möjligen hade släkten kvar rätten till en årlig ränta. Och så fanns ännu en tvistefråga, nämligen om den träkol som alla bruk behövde. Sandelin hade angivit att han kunde räkna med kol från skogarna i Rackstad, Holm, Perserud, Taserud, Långvak och Stålsberga. Brukspatron Frykholm fick nu klart för sig att Långvaks kol riskerade att hamna i Rackstad istället för i Älgå.  Brukspatron Edgren hävdade att Högvalta, Perserud och Långvak hörde till Sälboda bruk. Taserud hade inte mycket skog och närheten till den växande köpingen Arvika gjorde att bräder och vedbrand behövdes där. Brukspatron Rhodin i Glava hade fått en skrivelse från de bönder som vanligen levererade till honom, att om man inte fick 5 Riksdaler så skulle de sälja åt annat bruk. Han misstänkte att det var det blivande bruket i Rackstad som erbjöd denna högre betalning.

Bönderna agerar
Det jäste i bondeleden: Olof Olofsson i Rackstad t ex ville nu få närmare avsättning för sin kol efter Sandelins köp. Tidigare hade han tvingats lämna till Älgå bruk. Resultatet blev istället att kolveden blev liggande i skogen till förruttnelse, skriver Olof Olofsson till tingsrätten.

Ännu större tyngd hade den elva sidor långa skrivelse som lämnades in 22 augusti – tre dagar innan förrättningen vid Högvalta tingsrätt – underskriven av ett femtiotal bönder i Ålgården, Långvak, Holm, Rackstad, Perserud och Taserud.  De hade med ”glädje” erfarit att Sandelin sökt rättigheter och hoppades att Bergskollegium skulle undanröja de hinder som möjligen nästgränsande bruksägare ”ännu lägga emot att för oss beqvämt” leverera kol. Bönderna noterar att en del skogsägare tidigare har tillstyrkt, i hopp om högre kolpris, utökad smidesrätt för avlägsna bruk, eftersom man misströstat om att en ny anläggning skulle etableras på närmare håll. ”Okloka handlingar, som dock inte böra lända andra än dem själva till förfång” Att gamla bruk nu vill ha utökad smidesrätt och disponera över andras egendom, vore ett ”hånande” mot skogsägarnas självständighet och rätt, skriver man. Istället framhåller man brukspatron Rohdin på Hillringsberg som underlättat för skogsägare genom att flyttat två stångjärnshärdar till Glasdammen. ”Patron Rohdin, som icke blint ser på enskild fördel, fann rättsenligt att förkorta skogsägarnas kolkörning då järnpriset ej medgiver högre kolpris”

I december 1838 frikändes Sandelin från bördsanspråk och 31 oktober 1839 fick Sandelin äntligen sitt privilegium och kunde triumferande döpa sitt bruk till Segerfors!

Källa: Handlingar från Bergmästaren i Västra distriktet, Filipstad (Värmlandsarkiv)