En blogg som samlar stort och smått om trakten söder om Racken, främst Rackstads historia. Texterna är skisser inom varje ämnesområde och utgör en utgångspunkt för fortsatt arbete. Klicka på bilderna för att förstora dem! Inlägg efterlyses, mejla till sidans redaktör: lennart.wettmark@gmail.com
25 oktober 1846 dör Jan Jonsson i Stålsberga. Av någon anledning finns handlingar kring just hans ekonomiska liv sparat i en mapp tillsammans med Arvika landsförsamlings protokoll tillgängliga i Arkivcentrum i Karlstad. Det är papper som lämnats in till Jösse Härads Rätt i Högvalta. Att han blev omyndigförklarad ett halvår tidigare kanske är en förklaring till samlingen av dokument kring honom: arrendekontrakt, lånehandlingar, köpekontrakt, bouppteckning osv.
Jan Jonsson verkar ha varit en ganska välbärgad man. Det visar inventeringen i samband med omyndigförklaringen. Han ägde kronoskattehemmanet Stålsberg (172 öre och fyra penningar) värderat till 3.443:16 riksdaler och hemmanet Holm (65 öre och 17 penningar) värderat till 2.190 riksdaler. 1844 hade han sålt tomt 66 i Arvika < hörnet Kyrkogatan/Magasinsgatan> till hökaren NA Rudberg för 200 riksdaler, på avbetalning. Men han hade också samlat på sig skulder genom åren; Bouppteckningen efter hans död visade på skulder på 2.699 riksdaler ? fordringar: 54 riksdaler. Det hade börjat gå utför för Jan Jonsson. Det förstår man av att han blivit ett ärende för sockenstämman 29 mars 1846. Hans släktingar meddelade till stämman att man avsåg att få honom omyndigförklarad vid Jösse härads Tingsrätt och nu ville ha ett yttrande från stämmen. Av stämmoprotokollet framgår att detta ärende i laga ordning kungjorts från prediksstolen. “I själva saken förmenade församlingen att nämnda begäran var rättvis och grundad på det sanningsenliga förhållandet att Jan Jonsson vore begiven på slöseri och dryckenskap, hvadan församlingen tillstyrkte att förmyndare borde förordnas att vårda hans gods och angelägenheter”
Möjligen är denna skuldsedel som hattmakaren Medin småningom presenterade för dödsboet ett tecken:
Bouppteckningen i november 1846 ger en bild av hur Jan Jonsson med familj levde. Där finns under avdelning för avdelning olika sorters inventarier: silver, mässing, koppar, tenn, porslin (en tekanna och ett krus, 11 alldeles hela tallrikar, 7 sämre, 2 par kaffekoppar och två spilkumar), glas, bläck, järnsaker, sängkläder, linnetyger, skåp mm, soffor, fiskeredskap (bl a en båt i Mjögsjön), laggkärl, gröda och spannmål, böcker. Här finns också en lista på mansgångkläder:
1 hatt
1 d:o sämre
1 råck af blått kläde wänd
1 med skinnfoder
1 walmalströja
1 fårskinnspäls
1 par walmalsbyxor nya
1 par klädesbyxor
1 par sommarbyxor
1 par d:o ?*
1 klädesväst
1 väst av engelskt skinn
1 blårandig tygväst
2 bommulslärftskjortor
3ne vardagsskjortor sämre och bättre
Kallsånger
2ne par ?budna strumpor**
1 par stövlar gamla
1 par gula handskar
1 långkläde och ett bomullskläde rutigh
1 ? gammalt sockerduk dito <fint ostindiskt tyg>***
I bouppteckningen finns också Jan Jonssons kreatur:
1 brun häst
1 grått sto gammalt
7 kor: Ringros, Gillros, Hvitlinna, ?plegås, Hvithuldra, Römoa och Salgås
1 ungnöt
1 oxe
3 kalvar
4 ungsvin
8 får
7 höns
26 och 27 november hålls auktion. Av protokollet framgår att Jan Jonssons inventarier sprids över socknen. Anders Olsson i Segerfors torp köper t ex en qwiga för drygt 13 riksdaler.
Skolundervisning i olika former har funnits länge i bygden. Kanske inte så långt tillbaka som 1686, då en kyrkolag stadgade katekesundervisning, men också det önskvärda i att barn lärde sig läsa. En uppgift för klockaren. Hur tidigt Arvika socken, dit Rackstad hörde, hade undervisning är svårt att säga. Under 1700-talet utvecklades katekesundervisningen till konfirmationen. Kanske var de psalmböcker, katekeser och biblar socknen köpte in på Persmäss 1736 för att dela ut till fattiga ett led också i lästräningen?
Prosten Erland Lagerlöf (1784 - 1827) verkar ha varit engagerad för att utveckla skolan i socknen. 1811 inrättade han den första fasta skolan i sockenstugans övervåning vid kyrkan. Han såg också till att Sven Olsson i Långvak blev skolmästare i församlingen, men först efter att han lärt sig den nya växelundervisningen (Lancastermetoden) av lärare Berglöw i Gunnarskog.
Före Sven Olsson hade “ofärdige torparen” Olov Olsson från Hulta i Långvak under 30 år undervisat 700 barn i socknens östra del.
1842 kom den första folkskolestadgan. I varje socken skulle finnas minst en skola med utbildad lärare. Nu inrättades också folkskoleseminariet i Karlstad. Det var fortfarande inte skolplikt, men läroplikt, dvs barn som undervisades i hemmet måste få sina kunskaper kontrollerade.
Socknen var stor och det var naturligtvis svårt för barn att ta sig till skolan. 1832 hade bestämts att skola skulle hållas på fyra ställen i socknen. Men det var otillräckligt.
Landsförsamlingen bestämmer vid sitt möte 23 juli 1848 att skolundervisningen skall organiseras i två distrikt: Östra och Västra. Varje distrikt består av fem skolrotar. Östras rote nr 4 består av Holm, Stålsberga, Rackstad, Segerfors och Gustås, nr 5 av Perserud. Undervisningen skall börja 1 mars och sluta 1 november. Läraren skall hålla skola sex veckor på vardera ställe. 1850 kommer man fram till att sex veckor är för kort tid och beslutar att det skall utsträckas till åtta veckor. Perserud skall fortsättningsvis ingå i Rackstads rote. Man uppmanar också varje skolrote att “upbygga ett ändamålsenligt skolhus och ej såsom nu ofta sker, afbrytas af brist på tjenligt skolrum. Ordningen Rotarne emellan alternerar under läsåret, så att den rote, som äger skolan har sig det ena året under den första terminen, får skolan andra året den andra terminen o.s.v., varigenom undervisningstiden den ljusa och mörka årstiden kommer att mera rättvist fördelas under loppet av fyra år” (protokoll 24 feb 1850)
24 januari 1851 tar man ett steg till: “Det är bekant att icke sällan tjenlig skollokal fattas, i den lärarrote (?) dit skolan är utlyst att hållas, hvarigenom Skolan måste flytta utom den antagna Ordningen, och skolbarnen beröfvas tillfälle för en längre tid att åtnjuta undervisning. Till att förekomma denna oordning beslöts att en person i varje Läserote nu skulle utses vars skyldighet det blifver att tillse det behörigt tjenligt skolrum är att tillgå i Läseroten genast ifrån den dag skolan är utlyst att börja. Skulle detta inte låta sig verkställas genom vänlig öfverenskommelse så äger han (Skolfogden) att hyra tjenligt rum till vad pris som hälst” Till skolfogde i Östra distriktets 4:e rote utsågs Olof Eriksson i Rackstad.
Lärare
Nils Levin utses 1848 till lärare i Östra distriktet. Han har tidigare vikarierat som skollärare i Kihla och är enda sökanden. Stämman finner att “denne styrkt genom ansökningen vidfogade Handlingar sig vara fullt competent till ifrågavarande befattning” Konkurrensen om utbildade lärare som Levin var stor och han infann sig inte till sin läraretjänst förrän efter två år!
1846 (30 aug) hade bestämts att lönen skulle vara 200 rd S.Banco. Klockaren Gillblad som är på Västra distriktet föreslår (26 okt 1846) 100 rd samt 3½ tunna råg och hafvre. Levin protesterar (prot. 4 mars 1849) och anhåller att få lön enligt beslut 30 aug 1846. Stämman säger nej och hänvisar till 26 okt-protokollet. Ordföranden reserverar sig mot detta beslut “troende att afseende borde göras på Levins utmärkta och beprövade skicklighet såsom lärare”12 oktober meddelas att läraren och vik. klockaren N. Levin avlidit. På stämman 9 nov 1851 presenteras fem sökande.
En tredje läraretjänst inrättas 1866 och följande år tre småskolläraretjänster.
Nu skulle snart Rackstad skola byggas av trakten folk. Varje hemmansdel åtog sig att skänka ett visst antal timmerstockar eller annat byggmaterial och dessutom utföra dagsverken till det som skulle bli rotens eget skolhus. I Perserud byggs en skola tio år senare.
Källor: N G Hill. Anteckningar om Arvika socken. Maskinskrivet manus (1944); Gunnar Richardsson. Svensk utbildningshistoria (2004); Sockenstämmoprotokoll (Arkivcentrum, Karlstad)
“Vid entreprenad auction som hölls af Kyrkovärdarne på Arvika församlings anmodan den 9de maii 1847 uti sockenstugan utacorderades gossen Carl Nilsson från Göktorpet under Gustås, till afskedade soldaten J. Gillberg i Koppsäng emot ett årligt underhåll af ene Tunna Råg och 2 Tunnor Hafre och förbinder Gillberg att detta barn väl och ömt vårda, underhålla och uppfostra”
PIGA BORTACCORDERAD
” Likaså anmäldes att pigan Caisa Olsdotter ifrån Koppsäng i Januarii månad detta år blifvit bortaccorderad till den minstbjudande samt ett årligt arfvode af 12 kannor Råg och 24 kannor Hafre, till Olof Eriksson i Rackstad, som är skyldig att nämnda piga underhålla, kläda och vårda” (hjälp med texttolkning önskas! En kanna motsvarade 2,62 liter)
BRUKETS ANSVAR
“…förevisade pastoren inflyttningsattest från Glafva socken, enligt vilken en familj från Lenungshammar inflyttar till Segerfors i Arvika socken. Härvid gjorde Arvika församling närvarande ledamöter den erinran som förr varit gjord och enligt öfverenskommelse Segerfors bruksägare och Landsförsamlingen härstädes emellan, att alla till bruket härstädes hörande och inflyttande personer höra till Brukets enskildta och ej till Landsförsamlingens fattigvård” Protokoll 1 aug 1847
ETT BARN HAR DÖTT
“Torparen Anders Persson från Segerfors erhåller sedan numera i föregående sockenstämmoprotokoll nämnde fattiga barn avlidit, i ersättning för dess vård i ett för allt 4 rd (riksdaler) och 2 s Banco (skilling banco), då han äfven <tillverkat?> likkistan för samma aflidna barn” Protokoll 15 aug 1847
“Under Heimdalsamatörernas storhetstid gjordes samtidigt en ambitiös teatersatsning i Rackstad. Figge Larsson, som under många år tillhörde Heimdalsamatörerna, startade 1942 Rackstads teatercirkel. Han bodde själv i Rackstad och engagerade flera av bygdens ungdomar i teaterarbetet. Här fick Figge inte bara spela utan också pröva sin krafter som regissör. Han satte upp flera pjäser som gruppen turnerade med i Västvärmland. Man turnerade även med en talkör, framförde bl a dikter av Fröding.
Största satsningen gjorde gruppen när den gav sig i kast med de båda Strindbergs-pjäserna Påsk och Fadren, båda i Figge Larssons regi. I Påsk spelade Gun Ramebäck, Ingalill Rongeby, Kurt Olsson, Figge Larsson, Ruth Hall, född ?bom, och Anders Westlund. I Fadren gjorde Figge Larsson ryttmästarens svåra roll och de övriga rollerna gestaltades av Maybrit Westlund, Anders Westlund, Johan Westlund, Barbro Johansson, Berta Andersson och Karl-Erik Larsson.
Verksamheten inom Rackstads teatercirkel pågick fram till 1947, alltså i fem år”
Ur kapitlet Teater och revy av Reidar Nordenberg i Om Arvika (1986)
När Fjaestads hus var nybyggt på Kampudden och ungefär samma vy 2014
Fjaestads hus 1901. Från Höök. Arvika i gamla vykort
1923 köpte Karlstads skollovskoloniförening Kampudden av Westra Wermlands Sparbank. I verksamhetsberättelsen för 1924 rapporteras att man betalat 15.000 kr för konstnären G. Fjaestads f d egendom. Man har fått “fördelaktigt läge vid sjön Racken”. På den 3½ tunnland stora tomten finns en huvudbyggnad med sex rum och kök samt jungfrukammare och toalettrum och en flygelbyggnad med 5 rum och kök. Dessutom en lillstuga om ett rum och kök samt “präktiga” ekonomibyggnader, källare och brygghus. Både huvudbyggnad och flygelbyggnad har värme, vatten och avloppsledningar samt elektriskt ljus. Dessutom ingår 30 tunnland skog!
Fjaestads hade sålt Kampudden 1918 och flyttat till Lidingö. Köpare var Paul Engdahl, som gått i lära hos Gustaf Fjaestad. Hans innehav av Kampudden verkar ha varit kort.Tre år senare ville han sälja tillbaka Kampudden; 1920 lämnade han Sverige och hamnade i Tahiti och återkom till Sverige först 1935. Då hade han haft en rad utställningar i Hollywood, Los Angeles, Prag och även Paris, mött Diego Rivera i Mexico. Han kom att bosätta sig i Borensberg 1935, men hörde av sig samma år till Skollovsföreningen för att höra efter om han kunde disponera ett rum på Kampudden, vilket han inte fick.
Tahiti av Paul Engdahl
Vad som hände med Kampudden mellan 1920 och 1922 är oklart. I maj 1922 bjöds i alla fall Kampudden ut på exekutiv auktion, men sparbanken var inte nöjd med avgivna bud, utan behöll det i bankens ägo. Ture Ander verkar sen ha bott där fram till överlåtelsen. Maja Fjaestad berättar om ett sista knytkalas i april 1923.
Den 12 juni avreste den första gruppen barn och personal (föreståndare och två medhjälpare). Från järnvägsstationen förde “tvenne omnibussar” 12 pojkar och 15 flickor till Kampudden för en 42 dagar lång vistelse. Dagarna utnyttjades till lek, bad och vandringar i trakten. Dessutom andra sysslor inom- och utomhus. Dagsschemat: kl 8 väckning och sängbäddning; 8.30 frukost (välling & smörgås); kl 1 lunch med två rätter; kl 4 kaffe (!); kvällsmat serverades kl 8. Kl 9 var det sängdags. För första omgången barn rapporteras en viktökning på i genomsnitt 2,14 kg.
I en historik som skrevs 1951 konstaterades att (åtminstone några) rackstadbor till att börja med inte var särskilt entusiastiska över att en barnkoloni kom till Rackstad. Någon var rädd att bara sjuka barn skulle komma och dra med smitta till bygden. En annan hade erfarenhet av en skolklass som kom hit “en dag och barnen gingo in i trädgårdarna och bröto kvistar och plockade blommor i rabatterna ogenerat. Det var en enda dag. Hur skall det då inte bli när det springer barn här hela sommaren”. Men i historiken konstateras “att snart nog ändrades detta förhållande till allas belåtenhet”.
I 1925 års verksamhetsberättelse rapporterar styrelsemedlemmar efter ett besök på kolonin att man: “hava haft tillfälle konstatera barnens välbefinnande, och det var ett nöje att se barnens glada lekar i den härliga naturen, som omgiver kolonien. Badstunderna med efterföljande solbad ha naturligtvis varit glädjestunder för barnens vars mörkbruna färg vittnade om ett hälsobringande friluftsliv”
Vintern 1927-28 görs en ombyggnad för att kunna bereda plats för ytterligare 10 barn. Kök och matrum flyttas till flygelbyggnadens nedre botten. Huvudbyggnadens nedre våning inreddes till ett “präktigt” dagrum med direkt utgång till stor veranda vars öppna framsida vetter mot trädgården och sjön dels till personalrum. Stallbyggnaden görs om till avträde för barnen. I verksamhetsberättelsen för 1928 konstateras också att ” i sitt nuvarande skick kan kolonien betraktas som förstklassig, där barnen bjudas större trevnad än vad förut varit fallet”..
Karlstads kommun och Solstickekommittén anslår årligen pengar till skollovskoloniföreningen, men också en rad andra ställer upp. Vid ombyggnaden bidrog köpmän i Karlstad med inventarier. “Svithiod Singing Club” skänkte nettobehållningen - 179,01 kr efter sommarens konserter i Karlstad till koloniföreningen. Frisörmästare E. Larsson och snart istället frisörmästare O.J. Gustafsson, båda verksamma på Herrhagen, “hade vänligheten att klippa samtliga gossar före resan till kolonien” Inför avresa till kolonin läkarundersöks alla barn och får besöka varmbadhuset.
På 1930-talet ökar intresset att vara på kolonin starkt. 1933 söker 159 barn till de 60 platserna. Kanske är det därför man behöver kapital för att bygga ut? 1934 säljs i alla fall skogen - ett smalt skifte med delvis kuperad terräng på andra sidan sjön – för 5.500 kr till godsägare Olofsson på Segerfors. Och nästa år byggs ett nytt hus som ökar kapaciteten till 91 barn (fördelade på två perioder). Ett hus med måtten 15x8 m byggs. På nedre plan inrättas en slöjd- och arbetssal, en vedbod och en stor veranda. På övervåning en sovsal med plats för 15 barn och personal.
Den rapporterade viktökningen 1934 är 0,7 resp 0,8 kg för de båda grupperna. Väsentligt mindre än på 20-talet.
Grannkontakter rapporteras i skollovsföreningens protokoll. 1932 undrar några grannar om föreningen var intresserad av att delta i att anlägga en telefonledning. Anslutningsavgiften 200 kr och en årlig kostnad på 14 kr verkar inte avskräcka, utan föreningen säger ja. Men förverkligades det? Hösten 1937 beslutades att skaffa telefon -“ett länge känt behov” kan man läsa i protokollet.
Andra framstötar från rackstadbor leder inte till något resultat; Axel Spiik från Rackstad vill 1935 köpa ett markområde väster om Kampudden, men får nej. Inte heller är föreningen intresserad av att delta i uppförandet av en badstubyggnad, som några andra frågar samma år. Två år senare hör Arvika Inkassobyrå förgäves av sig med ett erbjudande om inköp av fastigheten Lugnet.
Däremot finns det saker som måste åtgärdas på Kampudden; 1936 flyttas det gamla “herbret”, som nu fått ett olämpligt läge p g a nybyggnationen och på vintern samma år kör Sven Mamen ut 50 kbm grus på isen i badviken för att täcka litet av den leriga sjöbottnen.
Ett bekymmer är också avloppet, som får anmärkningar i en provinsialläkarrapport. I en inspektionsrapport konstateras att den nyanlagda ledningen mynnar i anslutning till nästa vik, men på land genom den låga vattennivån. Där är marken förorenad av diverse avfall, kvistar, löv. Storstädning anbefalles! Allt vatten tas direkt, utan rening, från sjön. Föreningen måste ta bakterieprov. I synnerhet som barnen badar nära vattenintaget.
Men besökare är mycket positiva till vad man ser. Kampudden – ett barnens paradis lyder rubriken på signaturen Hassans entusiastiska artikel 1936 i NWT. Ett reportage som slutar med reporterns resa tillbaka till Karlstad: “men ute på ängen går leken ännu en stund, medan det kvällas över Racken. Och de glada barnarösterna klinga i den stilla sommarluften, ännu när bilen rullar bort från barnens paradis”.
VF 21 juni 1930 resp. NWT 19 juni 1936. Endast delar av artiklarna.
1940 ställs koloniverksamheten in. Kriget har kommit till Norge och militären rekvirerar Kampudden till militärförläggning. Men redan nästa år återupptas verksamheten med 30 barn. Detta år gör grannarna G. Fjaestad, G Akre och G. Nileus en framställan om att köpa mark av föreningen - totalt 1.600 kvm. Det framgår inte vad som händer med denna framställan. 1951 gör fröken Nileus en ny framställan, men efter förhandlingar drar hon sig ur affären.
I mitten av 1940-talet minskar intresset att fara på koloni. Förbättrat livsmedelsläge och ökade möjligheter av ordna andra former av sommarvistelse, tror styrelsen. 1949 rapporteras att intresset åter skjutit fart. Förmodligen de stora barnkullarna som vuxit upp? Föreningen köper två “klätterdjunglar” - en till Kampudden och en till föreningens andra koloni, Sunna på Tjörn.
Omkring 1955 var Lars Byström där och har sparat dessa vykort
1945 inkorporerades Rackstad i Arvikas stadsplan, vilket medförde nya krav från hälsovårds- och brandmyndigheter. Vatten och avlopp var kritiska punkter på Kampudden. 1951 anmärker Hälsovårdsnämnden på den sönderfrusna avloppsledningen som mynnar direkt i sjön. Men 1954 meddelar den läkare som är knuten till kolonin, Arnold Aronsson, att badvattnet vad gäller infektion var av fullt jämförbar kvalitet med källvatten. 1965 konstateras däremot förorenat grundvatten. Dricksvatten och vatten till matlagning måste nu hämtas från Arvika stads vattenverk. Till tvätt kan vatten tas från sjön efter sandfiltrering. Det krävs nya investeringar.
Odaterad tidningsartikel. 50-tal?
Skollovsföreningen hade redan 1963 börjat förhandla med Karlstad stad om ett övertagande av kolonin. Föreningen, som en gång hade 500 medlemmar har nu 72 och svårigheter att underhålla fastigheten. 1965 års årsmöte uttalar att föreningen inte skulle motsätta sig en koncentration av verksamheten till Sunna på Tjörn. 1967 överlämnas Kampudden till Karlstad stad.
Barnkolonin övergiven. Foto: Lennart Wettmark
Huvudkällan till texten är protokoll och andra handlingar från Karlstads skollovskoloniförening. Jag har också utnyttjat uppgifter i Agneta Nordmarks Fjaestads konst (1999). Uppgifterna om Paul Engdahl är hämtade från Kulturarv Östergötland: http://www.kulturarvostergotland.se/Article.aspx?m=332390&a=334987 Se även bilder i Arvika kommuns historiska arkiv: http://bildarkiv.arvika.se/. Sök på “Kampudden” Foton av Ödvall juli 1924.
När jag letade i Solstickans arkivmapp för 1936-66 på Arkivcentrum i Karlstad hittade jag det här brevet från en av “fastrarna” (Gustaf Fjaestads systrar) som säger något om tiden före välfärdsstaten, om omtanke – och om den tidens klyftor i samhället. Brevet är skrivet 15 sept 1936 och är första sidan av det tvåsidiga brevet. Familjen bodde nu i Ottebol. 20 april 1937 fick Anna ett positivt svar.
… Till sist bjöd värden sina gäster på en liten förfriskning (det hade nämligen blivit afton), varvid jag lade märke till att man lät små barn, t o m fyra års flickor, smaka brännvin. Det händer att man ger barnen brännvin redan under första levnadsåret, i den tron att man därigenom stärker dem, ett förhållande som föranledde mig att yttra ett par varningsord. Man trodde att jag som varande en främling skulle ytterligare säga något. Då jag icke gjorde det, kom man fram till mig och riktade vänliga ord till mig, och sedan jag vänligt besvarat dem tryckte man tacksamt min händer och tog ett hjärtligt avsked.
Senare på kvällen framsattes en präktig måltid, till vilken tre män från byn inbjödos för att hålla oss sällskap. Jag övernattade i den ansenliga bondgården. Nästa morgon trakterades vi med kaffe, och då jag vid avresan frågade vad jag var skyldig, ville man alls icke ha någon betalning. Min präktige värd hette Olof Jansson.
Sedan magister Nornberg utdelat nattvarden åt tvenne fattiga (allehanda kyrkliga förrättningar, som icke lämpligen kunna uppskjutas, bruka särskilt i avlägsna byar ansluta sig till husförhören), lämnade vi Racksta.
Ur Fr. W von Schubert. Resa genom Sverige, 1817. Hela texten i detta avsnitt finns återgiven bl a i boken Om Arvika från 1986. Schubert var teologie professor i Greifswald som 1817 och 1818 reste i alla svenska landskap. Han redovisade det i Reise durch Schweden, Norwegen, Lappland etc (1824)
