En blogg som samlar stort och smått om trakten söder om Racken, främst Rackstads historia. Texterna är skisser inom varje ämnesområde och utgör en utgångspunkt för fortsatt arbete. Klicka på bilderna för att förstora dem! Inlägg efterlyses, mejla till sidans redaktör: lennart.wettmark@gmail.com
En av Arvikatraktens keramiker var Gustaf Persman. Han växte upp på den lilla gården Hurra i Rackstad – halvvägs till Gustås.
Han föddes 1908. När han var åtta år flyttade familjen från Arvika till Hurra.
”Om Gustaf berättas att han som liten satt i dikena och gjorde små saker av lera. Han hade sett keramiktillverkningen hos Riborg Böving på Albråten och blivit inspirerad. När han var 15 år gammal började han arbeta hos Riborg Böving, som ju inte drejade själv, utan det var Samuel på Stortorpet som kom till henne då och då för att hjälpa henne. Gustaf såg på honom när han drejade och satt däremellan själv vid Riborgs drejskiva och tränade. Han lärde sig i stort sett själv att dreja genom hård träning. Senare var det alltid han som drejade åt Riborg.” *
Gustafs första drejade mugg. Vid 13 års ålder. Dekorerad av systern Anna, som var så begåvad att hon även fick hjälpa Maja Fjaestad med hennes tryck
Kerstin Werner har berättat att många av konstnärerna var fattiga. Också Riborg Böving, vars piga (!) kunde säga: ”Nu måste vi snart ha knytkalas så vi inte svälter ihjäl”
Gustafs son Björn Persman (f. 1942) berättar att farmor Marie tidvis försåg familjen på Albråten med mat. Motprestationen var att Gustaf gick i lära hos Riborg. Sonen Våge kom då och då över skogen för att hälsa på Gustafs bror Edvin – men också för att få något att äta. Hurra hade ju ett litet jordbruk med några kor.
I mitten av 1930-talet byggde Gustaf sig en egen verkstad på Hurra med en vedugn. Rester av byggnaden finns ännu längs vägen mot Gustås. 1934 hade han gift sig med Signe. Året efter föddes Björns storebror Bo. Några år bodde familjen i Lillstugan på Hurra. Därefter bodde man på andra ställen i Rackstad, bl a på Smedjefallet.
Keramik från Hûrratiden tillhörig sonen Björn
Tekanna. Senare arbete
Sonen Björn har keramik från Hûrratiden. En del med tysk glasyr som han övertagit från Riborg.
När kriget kom kunde han inte längre köpa ved till sin ugn. Den behövdes till gengas och till något större företag. Under 40-talet arbetade han därför för Viktor Axelsson i Ålgården och där bosatte sig också familjen.
På 1950-talet byggde Gustaf sig en egen verkstad, men det blev magert att leva på keramik, även om det blev bättre på 60-talet. Gustaf Persman dog 1992, 84 år gammal.
Källa: *Från stenkärle till prydnadskeramik av Britt Andersson och samtal med Björn Persman 2019.
Halvvägs mellan Rackstad och Gustås, finns rester av den gamla gården Hurra. Husgrunden vars dimensioner var 4,2 x 4,7, dvs nästan 20 kvm. En stenkällare med stenvalv. Man anar resterna av äppelträd. Huset revs omkring 1960. Men när byggdes Hurra? Granne med Hurra låg Danielstorp med en betydligt längre historia. Dock avslutad i vid förra sekelskiftet, då Danielstorp revs, köptes av Gustaf Fjaestad och bildade ett av husen på Kampudden.
Danielstorp
Danielstorp låg nära vändplatsen på Hurravägen i kanten av Porsmyren. I Torpinventeringen anges att husgrunden hade måtten 8,5 x 5 m, dvs 42,5 kvm. Danielstorpet nämns i 1787-91 års husförhörslängd. Den som bodde där var Daniel Jansson född 1733 i Gunnarskog och död 1801. Enligt Torpinventeringen var han soldat och byggde Danielstorp efter att ha hamnat på obestånd vid byggandet av Sötomta i Nedre Rackstad. Någon gång efter 1783 torde han ha flyttat från Gunnarskog till Rackstad. Hustrun hette Maria Bryngelsdotter, född 1750. Barnen: Märta f. 1780 i Gunnarskog som lämnar hemmet 1797, Jan f. 1783 i Gunnarskog, som kommer att ta över gården och Per f. 1791 född i Rackstad.
Maria överlevde maken i tjugotalet år. Bodde i Gate och flyttade 1816 ”vanför och utfattig” tillbaka till Danielstorp och sonen Jan.
Att Daniel byggde Danielstorp betyder inte att han ägde det. Vid storskiftet 1795 gick man igenom de torp som hörde till Rackstads hemman: Masttaketorpet, Janstorpet, Estöingen, Degernäset, Danielstorpet och Rackstadtorpet. Under åren 1795 till 1798 köpte kanslirådet Jakob Forslund, bruksägare i Älgå, in sig genom ombud i ett antal torp med tillhörande skog däribland Danielstorpet. (Källa: Laga delning 1795 Storskifte på skog/skogsmark 1797. Lantmäteriets historiska kartor på Internet)
Sonen Jan Danielsson (f. 1783 i Gunnarskog) övertar Danielstorp, rimligen efter faderns död 1801 tillsammans med hustrun Annika Andersdotter f. 1789 i Sunne. Äktenskapet var barnlöst och Annika som var ”sjuklig och fattig” dör 1838. Hushållet äger en bibel, noterar prästen i marginalen. Jan står antecknad som vargeringskarl, dvs reservsoldat i 1806 -11 års husförhörslängd. Det verkar som en ny familj flyttar in på Danielstorp 1806: En dotter till Daniel Jansson, Caijsa Danielsdotter gift med drängen Per Andersson. De får två barn, Märta f.1805 och Anders f. 1807 och tar 1813 med sig (svär)modern Maria Bryngelsdotter som inhyses till ett torp i Gate, Krogen.
Jan gifter om sig med Britta Bengtsdotter f. 1803, som 1839 lämnat Ålgården. Fyra barn, varav tre gemensamma. I husförhörslängden 1841-47 står familjen inte längre skriven på Danielstorp. Jan har blivit hemmansägare (har 1/48 av hemmanet) och bosätter sig på granntomten till Danielstorp. I 1844 års Laga skifte bor Jan kvar på den tomt (418 – 37, 444-448 Litt C ) som kommer att kallas Hurra. Jan dör 1861. Eftersom Danielstorp hörde till torpen som kanslirådet Forslund köpte 1795, men då mest ville komma åt skogen, övergår det tydligare till Segerfors bruk runt 1840 sedan Adolf Sandelin köpt konkursboet efter Forslunds änka. 1836.
Laga skiftet 1845
Efter nästa byte av boende står Danielstorp under Segerfors och gifta drängen Jan Ersson (f.1810) och pigan Maria Jonasdotter f. 1817 från Långvak flyttar in 1837 med sonen Johannes född 1835. 1840 återfinns familjen som torpare på Danielstorp. Men 1847 dör Jan Ersson. Änkan och de nu fem barnen flyttar 1856 tillbaka till Långvak.
1856 flyttar Anders Jonsson f. 1811 med hustru Märta Andersdotter f. 1806 med åtta barn födda 1836 – 1848 samt rotehjonet Cajsa Olsdotter från Långvak till Danielstorp.. 1875 blir Anders änkling och flyttar 1876 till Perserud som inhyses tillsammans med sonen Anders Andersson.
In flyttar nu 1876 Jonas Andersson f. 1843 och hustru Anna Karlsdotter f. 1846 samt fyra barn. De kommer att få många fler barn och många av dem dör i unga år. 1898 flyttade hela kvarvarande familjen till Långvak och Jonas antecknas som ”backstugusittare”. Någon mer verkar inte flytta in och Danielstorp rivs/plockas ner.
Bo Rhönnstad kan berätta mera:
Av familjen Jonas och Annas barn gifter sig Anna och blir kvar i Sverige livet ut, Andrew och Christine, (Christina), utvandrade till, Westwood och Susanville, Kalifornien. Där Christine gifter sig och bildar familj.
Födda barn på Danielstorp var Carl Johan. Sedan kommer Nels, och Magnus, som båda utvandrade också de till Kalifornien och områden som, Siskiyou Butte, Susanville, Westwood, Honey Lake, Lassen County. Clara, (Klara) sistfödd på Danielstorp reste över till Amerika och Westwood, Kalifornien flera gånger och gifter sig där. Hon återvänder för gott till Sverige 1939 och tar senare hand om Göktorpet efter Carl Johan fram till 1967. Fyra av de barn som föds på Danielstorp åren 1880-1889 orkar bara bli ett år. Nels får i Sverige tre barn i gifte med Maria Otilia från Göbelsläkten, barn som alla når en vuxen ålder. Göbelsläkten var också samma släkt som Selma Giöbel har sina anor i Saarland Lorraine, Tyskland. Jonas far Anders Jonasson föds i Långvak och får 7 barn alla födda i Långvak. Jonas mor Anna föds som dotter till Carl och Anna Borre Nordin. Carl Borre en soldat i Värmlands Fältjägareregemente som blev förlagt vid Vaxholmfästning 1854 under oroligheterna mellan Ryssland och Frankrike. Ur en släktrapport: Simon Göbel av Bo Rhönnstad, Ulf Övenholt.
Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/08/26/fran-danielstorp-till-goktorpet-och-kalifornien/
Kvar står Hûrra.
Petter Persson (f. 1830) börjar som dräng hos Jan Danielsson 1848. Petter kom från en torparfamilj i Mötterud, står i husförhörslängden 1841-47 upptagen som rotehjon där. Flyttade 1846 till Ålgården som dräng. Två år senare flyttar han till Rackstad och blir dräng hos Jan Danielsson. 1852 verkar han ha råkat ut för en olycka: ”sönderslagen av träd i skogen” och ”… vanför och alldeles oförmögen till arbete” har prästen skrivit i marginalen på husförhörsboken. Flyttar till Kärrsmossen. Efter fyra år där återvänder han till Rackstad och är ånyo dräng hos Jan Danielsson. I januari 1861 dör Jan Danielsson. Petter gifter sig i juni med den dotter som Jan Danielssons andra hustru Britta Bengtsdotter förde med sig in i äktenskapet, Märta Ersdotter (f.1829).
När Alida Indebetou 1874 köper Porsmyren för att dika ut till jordbruksmark, köper Petter ett litet hörn närmast Hûrra.
Petter blir hemmansägare. Två barn föds, Britta Maria f. 1863 och Karl Johan (f. 1867). 1874 föds dottern Amalia. Märta Ersdotter dör 1882. Nu börjar folket på gården söka sig till Amerika.
De två äldsta barnen lämnar Sverige: Britta Maria (f. 1863 till Kalifornien 1889 ), Karl Johan (f.1867 till Kalifornien 1887). Kvar blir Petter med yngsta dottern Amalia och pigan Britta Maria Andersdotter f. 1852. Nu dyker ”Hûrra” upp som namn i Husförhörslängden 1896-1900. Ovisst ursprung…
Dottern Britta Maria har återvänt från Amerika 1900 efter att 1898 ha gift sig i Sacramento, Kalifornien med Erik Valdemar Persson f. 1870. De tar över gården. Petter Persson bor kvar, men dör 1904, 74 år gammal. Erik Valdemar dör i november 1906. Amalia, som 1899 åkte till Amerika, återvänder 1907 med Karl Valdemar i magen. Han föds några månader senare. I januari 1908 flyttar Britta Maria tillbaka till USA, En vecka senare flyttar även drängen på gården Karl Andersson till Amerika. Och några månader senare gårdens piga Elin Nyqvist. 1913 flyttar Britta tillbaka från Nordamerika.
” Britta kallades ’Britta på trappan’. Hon fick denna benämning då hon hade till vana att följa besökande ut på trappan för att kunna prata så länge som möjligt med vederbörande. Om Valde berättas att han använde berget framför logen att slagtröska på. Sägnen går att han söp upp gården men att Britta köpte tillbaka den… Ladugården på Hûrra var en så kallad kubbladugård, dvs murad av vedträn och lerbruk.”(Ur Torpinventeringen)
1913 återvänder Karl Johan Pettersson från Amerika med sina tre barn Thelma Charlotta f. 1903, Karl Alton f. 1905 och Elsie Elanor f. 1906. Hans hustru Gärda Pettersson hade avlidit 1907. Han bosätter sig på Ängåsen och dit flyttar också hans syster Britta Maria Persson, som återvänt tillsammans med sin bror och hans barn.
”Johan plockade ner ett uthus och satte upp på Ängåsen. Det var exakt samma som Nordstugan. Johan hade två barn hemma: Alton som hade en förtvinad arm och Elsie som var stark som en oxe. Det var hon som lyfte säckarna som skulle till kvarnen. Johan hade värk i sina armar. Han satt på kökstrappan och gned och gned så ärmarna var som trasor.
Dom hade jordbruk och där köpte vi mjölk. Deras häst lånade pappa ibland när han skulle sätta potatis. Elsie hade en fästman, Kalle i Kôja. Han hette så för att han växte upp i ett litet hus vid Agvattnet. Han hade en hatt som en gång varit svart, men nu hade en obestämbar färg. Han söp och kunde ibland hamna i diket mellan Segerfors och Ängåsen.” (Kerstin Werner f. 1934 berättade 2015)
1916 flyttar Johan Andersson Persman (f. 1875) och hans familj från Perserud till vad prästen kallar ”Danielstorp”, dvs Hûrra. Familjen bestod av hustrun Maria Nilsdotter (f. 1882), liksom Johan född i Gunnarskog. Barnen: Anders Walfrid f. 1903, Johan Edvin f. 1906, Nils Gustaf f. 1908, Alf Robert f. 1913, Anna f. 1918, Oskar f. 1920. 1930 flyttar hela familjen till Gustås. Och 1931 tillbaka igen till “Danielstorp”. Det fanns aldrig någon el på Hurra.
Johan dog 1945, Maria (Marie) 1958 och Edvin, som var den siste som bodde där, 1995.
Hûrra revs omkring 1960, gärdena planterades med skog i mitten av 1950-talet uppger Torpinventeringen.
Marie på Hûrra. 1940-tal. Den här dagen hämtades korna från Hûrra. Sen var ladugården tom. Ur Jan-Erik Bloméns fotoalbum
Jan-Erik Blomén berättade att Johan Persman var hans morfar (född 1875) och var den siste indelte soldaten i Perserud (under åren 1895 – 1903) Johan träffade Marie 1898. Efter tiden som knekt blev Johan åkare. Man flyttade ofta, men 1915 köpte Marie och Johan Hûrra-torpet i Rackstad. Då hade fyra söner fötts. En av dem var Edvin Persman som var barndomskamrat med Våge Albråten. Jan-Eriks mor Anna och hennes bror Oskar föddes på Hûrra. Marie flyttade från Hûrra till ett hus mellan Hagalund och Hagen. Det brann och Marie bodde sin sista tid i Kvarnstugan vid Segerfors.
Björn Persman f. 1942 är son till en av Marie och Johans barn, Gustav Persman. Han berättar att hans farmor Marie inte trivdes i Arvika där Johan drev åkeri och handlade med hästar. Det gick heller inte så bra. Marie tyckte att det var lugnare att flytta från stan och hon fick hjälp av en svåger att köpa Hurra. För säkerhets skull stod torpet på henne. Av farfar Johan har Björn inte så mycket minnen. Han var ju tre år när Johan dog. Hans far Gustav är ju en av de kända Arvikakeramikerna. Han började med att bygga en keramikverkstad 1935 på Hurra. Grunden står fortfarande kvar, men vedugnen finns inga spår av. Han levde på att göra keramik, (Björn äger keramik som Gustav gjorde på Hûrra) men 1939 inför andra världskriget blev det svårare att driva en bränsleslukande vedugn. Gustav började då arbeta hos Victor Axelsson i Ålgården. De sista åren på Hûrra bodde Marie, Edvin och Robert på torpet. Robert bodde i Lillstugan och var laggårdsman på Segerfors så länge man drev jordbruk där. Därefter följde Robert med till Skogslund (ägt av Viktor Andersson) och arbetade där några år för att till slut flytta till Karlstad. Under 50-talet sålde så Marie till Kronan, Ingemar Skoglund fick i uppdrag att riva uthusen.
Flygfoto av Hurra tidigt 1950-tal.
Hurra idag jordkällarenHurratorpets stenfot
Källor: Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga, Arvika socken. Resultat från en torpinventering Sammanställd av Nils Damberg. 2 uppl 2005 och gavs ut av Rackstads hembygdsförening.
Husförhörslängder 1787 – 1900; Församlingsböcker 1901 – 1940. https://sok.riksarkivet.se/
Lantmäteriets historiska kartot. https://historiskakartor.lantmateriet.se
Kerstin Werner. Intervju 2015; Jan-Erik Blomén Intervju 2017; Björn Persman Intervju 2019
Kan du berätta mer? Är något fel? Har du bilder? Skriv kommentar på Rackstadhistoriskts Facebook eller direkt till mig: lennart.wettmark@gmail.com
Efter Laga skiftet 1844 flyttar Per Jonsson ”i Holm” (f 1810) till mark i Nedre Rackstad och lämnar hus och åkrar i Övre Rackstad. 1834 hade han gift sig med Maria Andersdotter (f. 1812 i Perserud). Maria var fosterbarn till Olof Jansson (1778 – 1838) och hans hustru Maria Olsdotter (f. 1767). De hade 1811 flyttat från Järperud i Gunnarskog till Rackstad. Av allt att döma till Där Framme. Vem som bodde där dessförinnan är tills vidare okänt. En uppgift säger att Där Framme byggdes 1790. Eftersom huset inte finns med på 1786 års storskifteskarta kan det säkert stämma.
Per och Maria fick fem barn, Cajsa (f 1837), Anders (1840 – 1843), Johannes (f 1842), Stina (f 1844), Anders (f 1847). Möjligen bosatte de sig då i Oppstugan (Nystugans föregångare) på andra sidan byvägen. I september 1838 dör hans svärfar i lungsot.
1817 omtalas Olof Jansson som värd för ett husförhör i Rackstad i oktober 1816. Att just han var värd berodde nog på att han var förtroendeman i bygden, ”sexman”. Dessutom: ”Har bibel” anger husförhörslängden.
Hans gäst var, förutom tjänstgörande prästen Nornberg från Arvika, Franz von Schubert, en tysk teologiprofessor som reste runt i Sverige och sedan rapporterade i boken Resa genom Sverige om sina intryck.
”Från Skog redo vi genom skogen till Racksta, en by som ligger vackert vid en stor sjö <…. > I Racksta stego vi av vid en gård där invånarna i byn och angränsande gårdar, alltså ett bestämt antal gårdar och familjer, denna dag samlades till husförhör – unga och gamla, män och kvinnor, barn och tjänstefolk, de fattiga på roten ej undantagna… Rummet var prytt med granris. Sedan vi stillat hunger och törst, började förhöret med antecknande i den med olika kolumner försedda husförhörsboken av de förändringar, som sedan föregående husförhör (sådant hålles en gång per år) ägt rum inom familjerna, liksom sedermera notering av de närvarande. Även barn fr.o.m. sjätte levnadsårets skola medföras. Föräldrarna taga dock med sig ännu yngre barn och prästen låter dem läsa ett Fader vår eller någon annan barnabön. Nu inleds det egentliga förhöret med en kort betraktelse. Barn, ynglingar, unga flickor, tjänstefolk kallas fram en efter en för att läsa i katekes eller psalmbok och för att läsa sådant de lärt utantill. Resultatet inskrevs med särskilda tecken i husförhörsboken <…> Till sist bjöd värden sina gäster på en liten förfriskning (det hade nämligen blivit afton), varvid jag lade märke till att man lät även små barn, t o m fyraåriga flickor, smaka brännvin <…> Senare på kvällen framsattes en präktig måltid, till vilken tre män från byn inbjödos för att hålla oss sällskap. Jag övernattade i den ansenliga bondgården. Nästa morgon trakterades vi med kaffe, och då jag vid avresan frågade vad jag var skyldig, ville man alls icke ha någon betalning”
Källa: Fr. W. von Schubert, Husförhör i Rackstad. Hela avsnittet finns i boken Om Arvika från 1986.
Ur Husförhörslängder 1816-1820. Arvika västra landsförsamlings kyrkoarkiv
Ny ägare
Tre Övre Rackstadbor flyttar till mark i Nedre Rackstad efter Laga skiftet 1844: Per Jonsson, som tidigare innehade 223 -235 (med Arne Persson), 283-292 (Oppstugan). Arne Persson flyttar också liksom Olof Ersson, som delägde 337-371 med Per Ersson.
Per Ersson (1792 – 1873) övertar nu ett område i Övre Rackstad (283 – 292; 298-371) som omfattar mark i anslutning till Oppstugan (som föregick Nystugan) 284-285 och Där Framme (342/343). Littera N på kartan.
Detalj ur Laga skifteskartan 1845. Kampudden i övre högra hörnet på kartan
Per Ersson och hans hustru Britta Ersdotter (1795-1879) fick 1829 dottern Maria Persdotter. Maria gifter sig 1858 med Anders Nilsson (1832-1889). Året efter föds Per Andersson som länge förblir ungkarl för att småningom (1905) gifta sig med Ida Andersdotter (1865 – 1935) från Gunnarskog. Hon var hans piga sedan 1897, och föder 1902 Maria Ottilia Persson. Inom äktenskapet föds 1905 tvillingarna Valborg och Valfrid. I hushållet fanns då också Pers moster Stina Persdotter (f. 1832). 1929 dör Per Andersson. Valfrid dog i Rackstad 1965. Valborg dog 1985 på Esplanadhemmet och Maria 1984 i Arvika. Alla syskonen ogifta och barnlösa.
Därefter köpte Mikael Larsson gården.
MarieMarie och Valborg
”Tomas minns tvillingarna Valfrid och Valborg i Där Framme. Och Marie, som var syster till dem. Men var dom verkligen helsyskon? Tomas har funderat på det i efterhand. Dom var inte alls lika. Deras pappa hette ‘Per Där Framme’ till skillnad från grannen ‘Per på Hagen’. Marie var som en piga på gården. Hon skötte om korna och mjölkningen. Valfrid var dräng hos Nyströms på Hagen. Valborg såg man aldrig i lagårn. Hon var litet klenare till växten. Däremot minns Tomas att hon vävde mycket. På övervåningen på Sal stod 3-4 vävstolar uppställda.”http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/11/22/sal-nystuga-dar-framme-tomas-andersson-berattar-3/
Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964
Sven Olov Fransson föddes 1934 i Nystugan. Innan han fyllt ett år flyttade han med sina föräldrar till Guldsmedshyttan, varifrån hans far Sven Fransson (f. 1904) kom. Hans mor Agnes Fransson var född i Nystugan 1901 och växte upp där med sina syskon.
Både Agnes far och farfar vistades i USA. Farfar Emanuel Jansson (f 1833 i Brunskog) hade gift sig 1865 med Cajsa (1825 -1912). Enligt Torpinventeringen var Emanuel med och byggde Arvika järnvägsstation som invigdes 1867. Han var anlitad som snickare och var med och byggde Segerfors kvarn och Rackstadskolan. På vintern snickrade han vid en hyvelbänk i köket – nära fönstret för ljusets skull. Sven Olov har en av hans stolar. Emanuel flyttade i februari 1884 till USA med sina verktyg, men lämnade en hyvel med 1798 inristat. Enligt kyrkböckerna ”säges hafva blifvit mormon och vistas i N. Amerika (Utah)”. Han lär också ha gift sig även i USA och skulle aldrig återvända till Sverige. Agnes ville aldrig tala om det.
Agnes far Johan Emanuelsson ( f. 1865) var där i tre omgångar, bl a i Kalifornien. Johan hade 1888 åkt som 23-årig jordbruksarbetare/dräng till USA (Utah) första gången och återvände till Sverige i nov 1898. I 1900 års inflyttningsbok för Arvika landsförsamling: 1900-11-03 noteras ”har ej rest till N Amerika: återlämnat flyttintyg för 1899”. Kanske för att han träffat sin blivande hustru? År 1900 gifte han sig med Emma Maria Johannesdotter (f. 1880) Men han åkte tillbaka till Nordamerika (22/2 1902) – nu som hemmansägare – och återvände fyra år senare. Vid ett av sina besök i USA hade han fått underskrift på gåvobrev på ena halvan av Nystugan av sin far Emanuel Jansson. Den andra halvan fick han av sin mor – undertecknat ”med handen på pennan”.
Sven Olov minns särskilt hur morfar Johan berättade om sitt besök på Världsutställningen i Chicago 1898. Buffalo Bill och Sitting Bull – hans barndoms hjältar – hade uppträtt och skjutit prick på ballonger!
Johan hade en stor familj i Rackstad: Ellen Maria (f. 1899 – 1901), Agnes (f. 1901), Ellen Karolina (f. 1902), Karl Vilhelm (f. 1906), Erik Ivan (f. 1908) och Anna-Lisa (f 1927). 1906 återvände han till Rackstad och kom att leva där till sin död 1955. Han hade då varit änkling sedan 1942. På slutet sköttes han av dottern Ellen Karolina. Agnes två bröder Ivan och Vilhelm levde i USA. Vilhelm flyttade tillbaka som änkeman i hög ålder. Sven-Olov mindes ett besök Vilhelm gjorde i Nystugan 1946:
– Hans son hade jeans. Det hade jag aldrig sett förut. Och Vilhelm själv hade raklödder i en flaska som man tryckte på.
Bröderna ägde del i Nystugan och Sven och Agnes kom sen att ropa in Nystugan på auktion. På 1960-talet flyttade Sven och Agnes till Nystugan. Sven dog 1976 och Agnes år1995 – 94 år gammal.
Agnes i mitten. Ellen Karolina till vänster. David Andersson i Sal, som i april 1915 kommit tillbaka från USA.Gunvor Johansson, Marja Ander, Runa Johansson och Anna-Lisa Forsman, yngsta dottern i Nystugan född 1927 (på knä)
Nystugans historia går tillbaka till 1868 (enligt Torpinventeringen). Dessförinnan hade Oppstugan stått 20 m söder om Nystugan, men revs när Nystugan stod klar. (En del av Oppstugans grund finns kvar).
Den grå Nestugan ligger på ofri grund, men bara delvis.
– Halva vardagsrummet ligger på Nystugans mark. Det var inte så noga på den tiden, säger Sven Olov. Hans mor Agnes berättade också att stugan byggdes av en dotter på Hagen, som inte fick föräldrarnas välsignelse att gifta sig med den hon ville ha. Så byggde de istället Grå Nestugan.
Äldre historien
Den ännu äldre historien är litet osäkrare. Vid det stora Laga skifte som flyttade om tomterna i Rackstad 1844 lämnade Per Jonsson i Holm (1792 – 1873) den mark, som sen komma att hysa Nystugan (och kanske redan Oppstugan?) i utbyte mot mark i Nedre Rackstad. Per Jonsson hade 1834 gift sig med Olof Janssons (f. 1778) och Maria Olsdotters fosterbarn Maria Andersdotter (f. 1812) De bodde troligen på Där Framme. Den som övertog Per Jonssons mark var Per Eriksson (f. 1792) Per Eriksson var bror till Nils Eriksson. Också han markägare i övre Rackstad. Per fick fem barn, varav Cajsa (f. 1825) var den som gifte sig 1865 med drängen Emanuel Jansson (f 1833) från Brunskog – Agnes farfar – och övertar Oppstuga. Köpet skedde enligt lagfart 1874 och säljare var Stina Persdotter – Cajsas syster. Deras far Per Eriksson hade avlidit året innan.
Per Eriksson övertog tomterna 283 – 292, 298 – 371, 511 – 516, 658 – 668 vid Laga skiftet 1845
Elsa Ahlgrensson
Några ur Rackstadkolonien bodde också i Nystugan: Björn och Elsa Ahlgrensson 1915. ”Koppar-Lisa”, Lisa Morell, bodde 1911 i Nystugan och har skildrat en dag när hon fick besök av Björn Ahlgrensson ” En dag i juli 1911 kl 8 f m knackade Björn på min dörr. Jag bodde då i Nystuga Rackstad… Rummet bredvid var min verkstad och kök, att jag hamrade på för fullt visste jag sedan gammalt ej störde Björn” (se bloggen Rackstadhistoriskt på nätet). Kakelugnsluckorna på övervåningen har dekorerats av Lisa Morell.
Ahlgrensson slutade sitt liv på sanatoriet i Arvika. Agnes berättade att Elsa varje dag lagade mat till Björn och gick in till sanatoriet med den. Hon köpte grädde och stekte kycklingar och skulle göda upp honom ordentligt. Efter begravningen sa hon:” jag är så glad, nu kan ingen ta honom ifrån mig” Efter hans död 1918 sörjde honom och gick alltid klädd i svart.
– Agnes berättade att Gustaf Fjaestad och Björn Ahlgrensson en dag kommit upp med ett skilsmässopapper och ville att hon skulle skriva på. Hon vägrade och grät. “Då får jag väl ordna det på annat sätt”, sa Ahlgrensson. Han gick mot grå stugan. Hon sprang efter och ramlade.
Elsa Ahlgrensson flyttade in på Nystuga 1921, tre år efter Björn Ahlgrenssons död. Hon åt dock mat hos brodern Fritz Lindström. Elsa var folkskygg och egen tyckte grannarna till henne när hon bodde i Nystugan, Hon slutade sitt liv på vilohemmet Lugnet.
Björn och Elsa Ahlgrensson. Nystuga? Det tror Herbert Sjöberg som skrivit första boken om Rackstadkolonien. Agnes var däremot säker på att det var deras bostad i Perserud
Tack till Sven Olov Fransson och Hans Ferner för hjälp med artikeln
1900 köpte Gustaf Fjaestad en tomt i Rackstad. Under 1900-talets första hälft avstyckades sen den ena tomten efter den andra till Arvikabor – och andra. Det här är ett försök att beskriva bakgrunden till alla tomtköp. Och det är inte alldeles lätt.
– En gång i tiden ägde min morfars far både Kampöla och Kajsas udde, berättar Eva Eriksson.
Hennes morfar, Ragnar Johansson, är den som sålt tomter till många sommarstugeägare i övre Rackstad på 1940- och 1950-talen. På ”Albråtenudden” avstyckade Ragnar Johansson två tomter tidigt. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den 1928 en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär – Rackstadkonstnärernas favoritaffär. 1950 köpte så Kajsa Deppler, Fritz Lindströms dotter bosatt i Schweiz, ”Kajsas udde” av Ragnar Johansson. Från 1943 och resten av 1940-talet hade dessförinnan Ragnar sålt en rad tomter till sommargäster.
Evas morfars far, Johannes Olsson (ibland Olofsson), hade vid seklets början sålt tomter till Rackstadkonstnärerna; Gustaf Fjaestad köpte 1900 Oddudden av Johannes och döpte om den till Kampudden, 1910 köper Fritz Lindström sin tomt av CG och Rickard Fagerlind och Johannes Olsson. Ett år senare gör Johannes en avstyckning och säljer till apotekare Jonsson, som 1912 säljer den vidare till keramikern Riborg Böving Albråten. Johannes son Ragnar säljer 1926 en tomt (Orrhöjden) till Ture Ander och skriver in rätten att driva kreatur i en 10 meter bred zon längs sjön. Till betesmarker på nuvarande Gärdet kan man anta.
Hur hamnade all denna mark i Evas släkt?
1892 köpte Johannes Olsson och hans hustru Karolina Johannesdotter konkursboet efter Erik Nilsson och hans hustru Marie Persdotter. Det var mark som sedan kom att hysa nya Rackstadbor, bofasta eller sommargäster. Erik Nilssons omfattande markinnehav var följden av en rad laga skiften, avsöndringar och köp.
Soldattorpet som låg på nuvarande Kampudden togs då ner. Den del av hemmanet som Nils Eriksson tilldelades skulle sen visa sig vara den mark som Ragnar Johansson och dessförinnan hans far Johannes Olsson kom att sälja till nya rackstadbor. Men hur hade den kommit i deras ägo?
Jon Jansson, Ragnar Johanssons morfars far, ägde bl a tillsammans med Nils Eriksson mark där nuvarande Sal är. Efter Laga skiftet övertog Jon Jonsson den marken (litt K på kartan), medan Nils Eriksson fick all mark på under litt L på kartan, ett omfångsrikt område som till stor del bestod av berg och hagmark, dvs mindre attraktivt på den tiden. Dock med vissa undantag, t ex den ”kalvhagslycka” (483-484) som bruksägare Sandelin ägde före skiftet liksom inägor på nuvarande Gärdet.
Kampöla då? I skifteshandlingarna står ”Holme i sjön Racken” (1479) under Impedimenter* tillsammans med vägar, grustag mm och verkar inte ha fördelats på någon ägare i Laga skiftet. (* mark som är olämplig för jord- och skogsbruk)
1866 års hemmansklyvning
Nils Eriksson dog 1864 och hade sju barn, varav fem delade på hans marker: Stina (f 1829) som 1869 gifte sig med Anders Andersson (f 1836), Cajsa (f 1823), Erik (f 1836), Maria (f 1829) som gifte sig med Per Johan Andersson i Holm, Britta (f 1832) som gifte sig med Anders Andersson (f 1832).
1866 gjordes en hemmansklyvning bland Nils Erikssons arvingar.
Hemmansklyvning 1866 östra delenHemmansklyvning 1866 västra delen
De nya delägarna Erik Nilsson 30 öre (A), Anders Andersson 15 öre (B), Per Andersson i Holm 15 öre (C), Stina Nilsdotter 15 öre (D), Cajsa Nilsdotter 15 öre (E) delade upp marken från Sal och österut enligt markeringarna på de två kartorna.
Hemmansklyvningen medförde att byggnader bytte plats. Kostnaden för alla inblandade finns upptagna i skifteshandlingarna. Erik Nilsson får t ex en ”stugubyggnad”, en visthusbod och lada märkt, nedtagen och flyttad till sin nya tomt. Men vilken var den? Nuvarande ”grå Nestugan”?
Också Evas släkt har ett långt Rackstadförflutet.
1775 flyttade Jan Jansson (f. 1746 – ”bonde, nämndeman”) från Mangskog till Holm. Från Holm kom hans hustru Britta Jonsdotter (f. 1751). 1781 flyttade de till Rackstad. Han ägde 1786 det som nu är Sal, Fjaestadsudden, Kampudden och Thegerströms tomt. (se skifteskartan 1786 under A) Jan och Britta hade fyra barn födda mellan 1777 och 1791. Jan och Britta dog med två års mellanrum, 1817 och 1815.
Sonen Jon Jansson (f. 1777) och hans hustru Märta Andersdotter (f. 1792 i Högvalta) bodde troligen först på en höjd vid Ö Mjögsjön..
– Det var så brant att potatisarna rullade ner för slänten mot sjön, säger sig Eva ha hört berättas.
Därefter har Jon och Märta – kanske efter Jons föräldrars död – flyttat ner till ”Södra Salen” i Rackstad.
Jon Jansson dog 1863, medan hans hustru levde till 1888. 1867 byter Jon Janssons änka bort den del av marken vid älvmynningen som regelbundet översvämmas genom Segerfors bruks uppdämning. Motpart är bruksägaren Herman Indebetou.
Jon och Märta hade sex barn. Dottern Maria gifte sig med Nils Gustafsson från Långvak och övertar Sal runt 1865. Nils Jonsson förblev ungkarl, bodde kvar och byggde (nya) södra Sal
Tre försvunna gårdar
Runt Sal fanns i senare delen av 1800-talet tre gårdar som nu är borta. Tomta, Nordstugan och Gärdet. Tomta, köptes in av Segerfors bruk och var bostad för spiksmeden Anders Håfström (f. 1821 i Billingsfors) och hustrun Johanna Fredrika (f.1819 i Töftedal, troligen Norge). Deras dotter Karolin (f.1853 i Vinger Norge) tjänade piga hos grannen, ungkarlen Nils Jonsson. Där bodde också en rättare på Segerfors, innan småningom Gustaf Fjaestad köpte huset och det togs ner och flyttades till Kampudden något av de första åren av 1900-talet. Nordstugan som låg 80 meter norr om Sal. Men vem bodde där? Möjligen var den siste där Anders Andersson (f 1836), som 1869 hade gift sig med Nils Erikssons dotter Stina Nilsdotter. Hon dog fem år senare och 1879 flyttade änklingen Anders till Mötterud. Därefter flyttades huset till Vålängen i Nedre Rackstad. Marken väster om Anders och Stinas ägdes av Stinas syster Britta, som 1863 gift sig med Anders Andersson (f 1837), Efter Brittas död 1871 gifte Anders om sig med Stina Elofsdotter och familjen flyttade 1877 till Gunnarskog. Det är ju också tänkbart att Nordstugan låg på deras mark. I torpinventeringen* anges att ägaren hette Norstegûbben och att det berättades att han ofta åkte ner till Sölje glasbruk och köpte glasvaror som han sedan sålde i trakten. Gärdet. I torpinventeringen anges att Jon Janssons familj bodde på gården Gärdet, som låg norr om Sal. Var bodde i så fall Nils Eriksson och senare hans son Erik Nilsson?
Och var bodde Jon och Märtas son Johannes Jonsson (f 1824) och hans hustru Maria Ersdotter (f. 1829)? De födde fyra döttrar, varav Karolina (f. 1858) gifte sig med Johannes Olsson/Olofsson från Långvak (f. 1854). Här återstår en del att reda ut.
Utsnitt ur 1845 års skifteskarta. Gårdarna Tomta (167), Sal (K) och Gärdet (L)
Johannes Olsson och hans hustru Karolina Johannesdotter köper 1891 för 3.000 kr konkursboet efter Erik Nilsson (1836 -1895) och hans hustru Marie Persdotter (f. 1829) av Gustaf Elofsson i Perserud. Johannes och Karolina övertog därmed ”Grå Nestugan”. Kanske för pengar som Johannes tjänat i USA? Där hade han varit sedan 1882, medan Karolina anslutit 1890. De hade gift sig 1880 och första barnet Johan Richard hade fötts 1882. 18 mars 1892 flyttar familjen tillbaka till Sverige och Rackstad.
– Dom hade ormar på golvet i stugan i Amerika, så dom var tvungna att ha sängarna högt upp, berättade Evas morfar Ragnar för henne. Kanske bidrog det till att dom flyttade tillbaka?
Johannes Jonsson (f. 1824) och hans hustru Maria Ersdotter (f. 1829) byggde småningom Löcka i nära anslutning till den nuvarande vägen ner till Kampudden. Kanske med hjälp av måg och dotter när de återvänt från Nordamerika? Löcka verkar ha varit en liten, aldrig riktigt färdigbyggd, undantagsstuga. Johannes betecknas ju redan 1890 som ”inhyses” i ett hushåll med hustrun och dottern Maria (f. 1861). Det kan möjligen ha varit en ”skatteteknisk” åtgärd. Men i vilket hus bodde de? I maj 1892 hade Maria gift sig och flyttat till Brunskog. 1893 flyttade Johannes och Maria till Där Framme i huset där ungkarlen Per Andersson (f. 1859) bodde. Häradsekonomiska kartan 1883-95.
25 augusti 1898 inträffade så den brand i det ännu inte färdigbyggda huset (”Löcka”) som ledde till att både Johannes och Maria dog med 13 dagars mellanrum. Maria hade vårdats hos släkten på Där Framme tills slutet kom. Enda vården bestod i att hon fick ligga i ett kar med vatten för att lindra plågorna. Johannes och Maria begravdes samma dag. Händelsen återges i Den Svenska-amerikanska-posten några veckor senare. Dottern Karolina (Lina) tog händelsen mycket hårt och kunde bli sängliggande upp till en vecka när minnena blev för påträngande.
Svenska-amerikanska-posten 20 september 1898Carolina Johannesdotter
1897 hade Evas morfar Ragnar Johansson/Johannesson fötts sist i raden av syskon, efter Emma Maria (f. 1880), Johan Rickard (f. 1882), Hulda Karolina (f. 1892) och Gustaf Helmer (f. 1894)
Under tidigt 1900-tal kommer Johannes Olsson och sedan Ragnar Johansson att sälja tomter på hela det område som 1866 fördelades mellan Nils Erikssons arvingar. Om all den marken ingick redan i konkursboet, som Johannes köpte 1891 är tills vidare obekant.
Ragnar blev kvar på gården och rodde gärna över Racken för att träffa Elsa som bodde på den gård som nu är känd som Blå lagårn (Där Framme i Perserud). Småningom (1924) gifter sig Ragnar och Elsa och uppför 1925 en ny gård, Nestuga (nuvarande Thegerströmshuset), som de 1947 säljer till Sven Thegerström.
Nerstuga nybyggd
Johannes Olsson dog 1912 medan hans hustru Karolina levde till 1949 och dog i Långvak.
Ragnar får två döttrar, Runa (f. 1924) och Gunvor (f 1926). Runa gifter sig med Engelbrekt Haglund och 1949 föds Eva på Bergsgatan i Arvika. Ragnar och Elsa hade efter flytten från Rackstad byggt ett nytt hus i Nedre Rackstad, Älvängen, som man 1955 säljer till Stig Nordanstig. Ragnar öppnar Centerboden inne i Arvika och köper en sommarstuga i Älvsbacka vid Vattenverket. Den stugan brann småningom ner.
Ragnar och Elsa på KampölaGunvor, Marja Ander, Runa och Anna-Lisa Forsman (på knä)Gunvor och Runa ovanför barnkoloninRagnar fyller 50 årÄlvängen
*Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga, Arvika socken : resultat från en torpinventering / sammanställd av Nils Damberg ; [torpinventeringsgruppen: Märta Andersson …] 2 uppdaterade uppl. 2005. Rackstad : Rackstad hembygdsförening, 2005
Övriga källor till denna artikel är utöver Eva Eriksson även Hans Ferner och kyrkoarkivalier och lantmäterihandlingar. Bilderna kommer från Eva Eriksson.
Snön låg djup och vit över åkrar och ängar, och skogen stod allvarlig som en skyddsmur runt om på de höga bergen. Norr och västerut reste sig den ena bergkammen efter den andra så långt ögat kunde nå.
Förutom gården Sal, som låg närmast, syntes inte ett hus, men tvärs över Racken skymtade en liten by, Perserud, där solen gärna höll till.
På östra stranden, på en udde som sköt ut i den kristallklara sjön, hade den store konstnären slagit ner sina bopålar, som förut varit ankrade i Stockholm. Ja, även i USA, där han varit champion på skridskor eller bicycle. Nu målade han endast och i ensamhet. Känd och berömd.
Kampudden i vinterskrud. AN 1961
”Lika barn leka bäst”, och till trakten hade konstnärer av alla slag och konsthantverkare dragits. Här hade jag hamnat som elev vid tjugo års ålder, en tid, som blivit ett av livets ljusaste minnen.
Nu var vi inne i december, och det vävdes i rött och smiddes i silver och koppar för julklappar. Ameli gjorde en hatt åt Maja, och Anna vävde långschalar för litet var. Det syddes och broderades, och köpmännen i Arvika voro ganska överflödiga och fick väl gråa hår. Inga summor betaldes ut, den vänliga handen och tanken, som skapat, gav gåvorna värde.
Själv var jag fattig som en skåpråtta, men en kärnhusuttagare skulle jag köpa åt Anna. Hon behövde den, vi hade ofta stekta äpplen (fyllda med hallonsylt och hackad mandel). Och nu var jag på väg till stan för att göra de sista uppköpen före jul.
Det var långt att gå på snöig väg mellan gärdesgårdar, genom små björkdungar och dalen innan man nådde storskogen vid Gate. I den skogen, vid en korsväg till Taserud , bodde Elis. ”Elis i Tasere”, som har sitt namn ristat i bygdens hävder. Han sålde antikviteter och var bror till Christian, den svenske skulptören, som då han var i Paris enleverade den vackra Jeanne, när hon som drottning för en dag lade Paris för sina fötter. Vacker var hon som en dag, och många roliga historier berättades om henne, då hon bosatt i Sverige försökte tala svenska. Hon var charmant! Elis hade vi, Anna och Ameli, mina värdinnor, vännen Lisa och jag besökt en gång i höstas i Taserud. Han var kvick och rolig, men hans värmländska förbryllade mig.
På väg hem plockade vi svamp. Vi hade alltid en korg med oss att lägga svamp i. Vi voro alla frivilliga vegetarianer och blevo snart gourmander under Annas kokkonst. Nåväl, vi plockade svamp. Det blev kantareller och fårtickor i mängd. Korgen räckte inte till. Vi fyllde våra hattar, och till slut tog vi av oss jackorna och fyllde dem. Det blev som sagan om sötgröten.
Men nu var jag på väg ensam till Arvika. Det var bistert kallt och den halva svenska milen tog sin tid. Äntligen var jag då framme, gjorde mina uppköp, gick in på konditoriet på kaffe och bakelse som seden var, och lämnade därefter staden bakom mig. Solen sken grant medan jag vandrade den långa kurvan framför Gateskogen. Just i i svängen kom en liten elegant släde fylld av härliga skinnfällar och två välklädda män. Plötsligt stannade de släden, hälsade och frågade om jag ville åka. Jag gjorde vad jag annars inte gjorde, tackade och steg in. Dom frågade om jag skulle till Racksta, förmodligen visste de redan vem jag var. Rackstad och Fjaestad var s.a.s. synonymt. Konversationen gick dåligt – jag hade ont samvete att jag antagit, men de voro glada och livliga och pratade på, på sin värmländska. Just innan man kom till Gateskogens början låg en gård vid sidan av vägen. Där stannade de, den ena steg av släden, den andra lämnade kuskbocken, som var baktill, band hästen och stegade iväg in, sedan de först bett mig vänta. Och vänta fick jag göra. Det var varmt och skönt mellan fällarna, men tiden blev lång. Hästen blev otålig och jag kände mig förolämpad. Vad skulle jag göra? Jag kunde inte gå in enligt Stockholms-etikett, och att gå nu, när de kunde komma när som helst, vore ju dumt!
Jag väntade igen. Inte ett tecken till liv i gården. Till slut blev jag arg, steg ut besluten att gå. .Frågan var hur långt jag skulle hinna innan de hunno fatt mig? Jag gick fort så länge vägen var ljus och öppen, sen började jag springa. Mina tankar blev allt vildare ju längre in i skogen vägen ledde. Jag kom till korsvägen till Taserud. Den kunde jag inte ta, jag måste hem idag! Jag stannade och lyssnade. Ingen bjällerklang. Sprang igen. Om de nu skulle komma bakom mig, vad skulle jag göra? Inte gömma mig bakom ett träd, ty då skulle jag sätta spår i den djupa snön. Hade de ont i sinnet kunde de lätt gripa mig, och vad skulle hända då? Alla brottmålshistorier jag aldrig läst jagade i mitt huvud. Jag sprang medan hjärtat bankade och pulsarna bultade.
Äntligen ljusnade det, och skogen tunnade av. Framför låg dalen, och på vägen skymtade en mörk prick. Den blev allt större, all fruktan var gången för länge sen då jag igenkände en vän, Ahlgrensson, konstnär av Guds nåde. Han var liten till växten och såg ut som en huttrande sparv. Gärna sångsparv. Han tittade förvånat på mig, röd och varm som jag var i kylan. Vi växlade några ord och fortsatte åt var sitt håll.
Jag behöll mitt äventyr för mig själv, men väl kommen in berättade jag. När jag var färdig skallade skratten.
”Åh, det var Johan på Segerfors, den kunde du gott ha åkt med, han är en hedersman” Varför de lämnat mig och glömt mig, fick väl skrivas på julens vindränkta konto. Ryktet förtalde senare deras oro över henne, som försvann.
Julafton firades utan hedniskt dopp i grytan. Vid middagen hos Gustaf på udden hade lutfisken ersatts med läckra variationer i svamp och grönsaker, följd av gröt för både folk och tomtar. Bland julklapparna låg Annas kärnhusuttagare försedd med verser. Efter det julklapparna delats ut dansades det till piano och fiol och sjöngs, helst folklåtar. Man sjöng gärna en liten vals jag aldrig hört någon annanstans: På Rindals klippa, på Rindals skär, där bodde ett älskande par…”
Himlen stod högre och blåare än någonsin förr, då vi gingo den korta vägen hem ledda av vår lykta som kastade lustiga, förstorade skuggor på snön och de sovande asparna och alarna i dälden
Tack till Maud och Tomas på Sal, som har urklippet
Ulrika Bruzéns mostrar drev under 30 år vilohemmet Lugnet i Rackstad. Ur Ulrikas fotoalbum är nedanstående bilder hämtade.
Ulrika berättar att syskonskaran var uppvuxen i Stockholm och kom sedan till Falun. Ulrikas mor hette Sonja. Fadern dog i förtid. Från Falun kom familjen till Järperud i Gunnarskog och så till Rackstad 1941. Det året köpte Daga, Nora och Göta Brusén Lugnet av sjukgymnasten Oskar Hedinger som drivit det som pensionat tillsammans med sin hustru Hilma. Ulrika är litet osäker på om det möjligen var Daga som var den som köpte Lugnet. Eftersom Daga står som säljare 1970 kan det kanske stämma.
Flera kvinnor ur Rackstadkolonien vistades på 1940-talet på Lugnet: Anna och Amelie Fjaestad och Elsa Ahlgrensson. Olle Bonniér skriver i sina memoarer om sitt sommararbete på Lugnet: “Den enda alerta bland åldringarna är änkan efter konstnären Anselm von Schultzberg. Hon är 97 år, med gnistrande och observanta ögon, skarp hörsel, inga rynkor — snabb som en vessla.”
Övre raden fr v Göta, Nora, Rosa, Svea. Nedre raden: Daga, Sonja, Eugenia, Vega
Till Rackstad flyttade en syskonskara med gedigen vårdbakgrund. Tre av dem var sjuksköterskor.
Mors dag 1935. 1. Rosa, 2. Daga, 3. Nora, 4 Sonja, 5. Vega, Vollrat, son till Rosa med mor Eugenia i centrum. Eugenia kallades “Grevinnan” i Järperud. Sjöbergs Foto, Treskog
Vollrat, Rosas son, blev så småningom chefsjurist på Luftfartsverket i Norrköping. Han var mycket konstintresserad: “Tydligt fanns där en tidig kontakt med Racksta-konstnärerna och inte minst en ung Olle Bonniér som låg till grund för hans intresse.” https://www.nt.se/nyheter/rattradig-och-vansall-varmlanning-1914759.aspx
Patienter och andra utanför LugnetVykort över LugnetFamiljen Brusén och troligen några vilohemsgäster. Göta Brusén högst upp till högerLugnet 1966
Ulrika Bruzén, Britt (dotter till Nora), Nisse Damberg
Vissa saker har skötts av Rackstadborna själva. Bystämman är ett sådant forum. Rackstad-Holm vägsamfällighet tar småningom över bystämmans roll. Vägunderhåll är uppenbarligen en manlig angelägenhet av den efterlämnade protokollsboken att döma. Mötesprotokollen visar hur ansvaret för vägen runt Racken – Rackstadborna eller Arvika stad – växlade. Och att man inte alltid var överens…
Protokollsboken för vägsamfälligheten startar 24 februari 1951. Eftersom bystämman under 40-talet verkar ha fört en tynande tillvaro, kan man misstänka att namnet på sista byfogden 1950, Olof Persson, var sista livstecknet från den. Just väg- och brofrågor var gemensamma angelägenheter för trakten. Vägsamfälligheten har uppenbarligen tagit över bystämmans roll.
Mötet i februari verkar ha varit en stämma, som föregick en kommande ordinarie stämma i maj. Kan allt ha startat föregående höst? I § 6 skrivs om ”avvecklingstiden av den gamla samfälligheten” – är det bystämman? Protokollet 24 februari 1951 konstaterar att ”mandattiden för den nya styrelsen som valdes 15 nov 1950 för 2 år skulle räknas till ordinarie stämman i maj 1953” Utom för två ledamöter som skulle lottas att avgå.
Vägen var uppdelad i fem sektioner (1-4,10) där uttaxering skulle ske på belopp som varierade mellan 200 kr och 775 kr.
I ett separat protokoll 24 feb konstituerade styrelsen sig: Sven Thegerström valdes till ordförande och Ragnar Olofsson till kassör och sekreterare
Årsstämman 29 maj 1951 fattade en rad beslut: infordra kostnadsförslag för trumma och avlopp vid Konsum, undersöka kostnaden för märken vid mötesplatser, underhandla med staden om lutning av vägen, tillstyrka att ”visst trafikbolag” fick anordna busstrafik runt Racken., att söka statsbidrag för nybyggda vägen över Gateskogen. Olof Persson (siste byfogden) redogjorde för gamla vägsamfällighetens räkenskaper, som visade upp skulder på 180 kr.
Följande år, 1952, övertar Arvika stad grusning, sladdning och snöplogning mot att staden övertar statsbidraget. I stämmoprotokollet ombeds styrelsen försöka få snöplogen att även gå till Humletorpet. Nu beslutar man också ändra stadgarna så att samfällighetens stämma inte längre behöver anslås i kyrkan, utan i Holm och Rackstad.
Nya styrelsen utgörs 1953 av: Sven Thegerström ordförande, Ragnar Olofsson, Karl Johansson, Taserudsänga, istället för Bo Fjaestad. Kvarstår till 1954: Viktor Andersson och Johannes Andersson. Det meddelades att älvbron vid Segerfors utdömts och ritning och kostnadsförslag för ombyggnad lyder på 2.580, varav 60 % torde vara statsbidrag.
Året därpå anmodar styrelsen Arvika stad att ombygga bron mot att staden får statsbidraget.
Vid årsstämman 1954 ersätter Ingemar Skoglund Viktor Andersson i styrelsen. § 52 ”Beslöts att om dikning skulle förekomma sammankalla stämman för att besluta om detta” § 53 ”Beslöts anmoda Arvika stad att luta vägen till Hagen”
1955
Styrelsen föreslår att stämman beslutar att impregnera alla räcken i sektion 4, lägga om en trumma i sektion 3 öster om Hagen, rätta till i Källebacken, samt dikning och röjning. Så beslutar också stämman i Rackstads skola 18 maj. Där valdes Verner Olsson in i styrelsen. Man beslöt också att hos länsstyrelsen få lägga rör i stället för ombyggnad av älvbron vid Segerfors.
1956 §44 ”beträffande trädfällning å Smedjefallet beslöts att röja bort riset, samt efterhöra ingenjör Jonés ersättningsanspråk” § 45 ”Angående ombyggnad av Älvbron, som direktör Sven Thegerström av misstag förlagt pappren, som skulle sändas till Övervägmästare Odelgård för yttrande, beslöts invänta Odelgårds yttrande”
1957 års ordinarie stämma: §79 ” Val av styrelse, i tur att avgå voro, S Thegerström, som under året avlidit, V Olsson och R Olofsson. Valda blevo Ragnar Olofsson, Karl Nyström och Algot Andersson. Till 1958 kvarstår Johannes Andersson och Ingemar Skoglund.” Ragnar Olofsson valdes till ordförande till nästa stämma.
Styrelsemöte 28 mars 1957: ”§ 2 Beslöts att Skoglund skulle rekvirera ett lass grus till trumman öster om Segerfors, samt om han så kan ordna så att stenen i Ängbacken blir skjuten”
Styrelsens inspektion av vägen från Taserud till Perserud. ”§ 54 Med anledning av att V.F.S. kör tugg och spån på sekt. 1 beslöts att tala med advokat” ”§ 56 Uppdrogs åt Algot Andersson att bespruta buskarna efter vägkanterna å sekt. I, II, III och IV”
1958 Styrelsemöte 29 april på Nolby ”§ 61 Beslöts föreslå stämman, att söka kontakt med Perseruds vägsamfällighet, och gemensamt ingå till stadsfullmäktige med en anhållan om, att staden övertager underhållet och ansvaret för hela vägen från Taserud över Holm – Rackstad och Perserud till landsvägen i Öjerud”
Årsstämman: ”§ 95 Beslöts att anlägga trumma vid Mosågen, samt spränga bort sten vid Hagen och Enstöringen. Beträffande bron vid rågången mot Perserud beslöts avvakta ritning från vägstyrelsen”
Styrelsemöte på Nygård 4 maj 1959: ”§ 65 Beslöts att färdigställa de av vägstyrelsen ålagda mötesplatserna för att utfå statsbidraget. § 66 Beslöts att tala med byggnadschefen, om stan kunde med sina maskiner borttaga gräskanterna efter vägen. Även beslöts att uppmana staden att grusa vägen”
Årsstämman 15 maj 1959: Nyinvald i styrelsen blev David Andersson, Rackstad. ”§ 107 På förslag av bokbindare Lundgren, beslöts att undersöka om det går att få hastighetsbegränsning på vägen. § 107 (!) Beslöts anhålla hos länsstyrelsen att ålägga Arvika stad att övertaga underhållet av sektionerna I, II, III och IV”
1960 års stämma. Styrelsen består av David Andersson, Rackstad, Algot Andersson, Holm, Ingemar Skoglund, Rackstad, Erik Andersson, Rackstad och Ragnar Olofsson, Rackstad. Bland besluten: ”uppmana Bo Fjaestad och Elsa Hallgren, att anlägga trummorna vid deras utfartsvägar”, att ”undersöka hur mycket virke, som Leo Dahlin och Helge Lydén transporterat, samt kräva dom på 1 öre kbf och km”, ”uppmana staden att utbygga vägskälet vid Westergrens så att man kan svänga med lastbil med släpvagn”, ”att vid Westergrens uppsätta vägmärken, ett med påskriften Ö Rackstad och ett med N. Rackstad”
1961 års stämma hölls på Nolby
Vid 1962 års stämma väljs Bengt Lindqvist och Bo Fjaestad som styrelsesuppleanter. Beslöts bl a att ”begära trafikräkning i 8 dagar å vägen”
En välbesökt årsstämma med 15 deltagare: Erik Andersson, David Anderssson, Walfrid Persson, K E Karlsson, B Westergren, Joel Persson, Bo Fjaestad, B Lindqvist, I Skoglund, W Ullberg, K Nyström, I Andersson, Alg. Andersson, R Olofsson och dessutom Domänverkets kronojägare Agdur, Sunne gm fullmakt.
Årsstämma 1963: Fyllnadsval efter avlidne Ragnar Olofsson, ”vilken innehaft ordförande,
Ragnar Olofsson var mycket aktiv i styrelsen – tidvis både ordförande, kassör och sekreterare
kassörs och sekreterarposten”. Till hans efterträdare valdes Bertil Westergren.
”Beslöts att kalla Arvika Stad till möte angående ev. övertagande av samfällighetens vägar” På nästa styrelsemöte fick nya ordföranden Westergren i uppdrag att kontakta Drätselkammarens ordförande Luthman. Både Westergren och Carl Nyström skulle höra med sakkunniga hur det blev om vägsamfälligheten upphörde med att underhålla vägen. Vad som hände framgår inte av protokollen. På styrelsemötet i oktober godkändes och påskrevs det beviljade statsbidraget. Erik Magnusson i Stålsberga får 3.000 för dikning, bortforsling av jordmassor och omläggning av vägtrumma vid infarten till Hurraskiftet.
Årsmöte 1964. Arvika stad efterlyste statsbidraget, men årsmötet beslutade att bara skicka hälften till dess att Drätselkammaren skickade uppgift på vilka normer man har gått efter. Ingen representant staden kom till årsmötet, trots löfte per telefon. Nu beslöts att ordföranden skulle kontakta byggnadschefen Fex.
Frågan om hastighetsbegränsning kom upp: ”§ 9 Någon framkom med förslag att ev. hastighetsbegränsning skulle införas om sådan kunde genomföras, vilket årsmötet var med på att detta kunde diskuteras med stadens repr.”
Det verkar vara öppna sammanträden i Vägsamfälligheten. Till annonserat möte 15 juli kom så få att man inte ansåg sig beslutsmässiga. Nästa protokollförda möte i slutet av september samlade desto fler: David Andersson, Sven Fransson, Erik Andersson, Ingemar Andersson, Alton (Anton?) Pettersson, Gottfrid Damberg, Albert Andersson, Valfrid Persson, Valter Ullberg, Karl Nyström, Ivar Johansson, Ragnar Johansson och Bertil Westergren.
”Beslöts att avstå från begärd vägdelning. Carl Nyström och undertecknad skall meddela lantmätaren detta. Samtidigt skall vi fråga om deb. För slitage av vägen för sommarstugeägarna” §6 ”Övriga ärenden. Beslöts att buskröjning skulle ske i höst och besprutning när slyet växt upp 20 – 25 cm. Beslöts även att broomläggning skulle ske vid Tomtängen och vägen in till Hurra. …Beslöts även att se efter om sprängning av berg vid Segerfors”
Årsmöte 1965. Nu avgår Carl Nyström, Bertil Westergren och Ingemar Andersson. Istället inträder i styrelsen Sune Rönning, Albert Andersson och Ivar Johansson med Sune Rönning som ny ordförande.
Som svar på skrivelse från Arvika stad beslöt vägsamfälligheten att lämna hela statsbidraget på villkor att Arvika stad åtar sig fullständig väghållning (dikning, röjning, grusning, snöröjning mm) å vägarna S 274 och S 794. Även innestående medel överlämnas till Arvika stad. Andra punkter: §10 Sprängning av berg vid Segerfors skulle utföras omedelbart… Årsmötet beslöt även att skicka en skrivelse till Arvika stad med anfordran att de måtte dika vägen å sekt. I Taserud – Rackstads skola, vilken sönderkördes vid invigningen av Westlanda Kristi Himmelsfärdsdag1965”
Från 1966 finns inga protokoll
1967. Sammanträde 25 augusti. Ordförande Sune Rönning får i uppdrag att uppvakta stadens tjänstemän beträffande vägkröken vid Nestuga. Övriga ärenden: önskemål om vägtrumma vid f d Olof Perssons fastighet samt för avloppsvattnet från Vattentornet i Gateskogen. Och mitt för Segerfors bör jordvallen bortskrapas på norra sidan av vägen.
Vid årsmötet i november kompletterades dessa önskemål med dikning i backen mellan Torpet och Nytomta. Bortforsling av jord skall också ske vid Trollbäcksdalen, vägtrumma omläggas på Hurravägen och denna väg grusas
1968 Årsmöte. Ny i styrelsen är Kjell Skoglund.
Arvika stad har stakat sträckan Orrviken – Segerfors, vilket godkändes av årsmötet. Däremot är årsmötet missnöjt över att man inte underrättats om informationsmöte i Perserud angående en omstakning, som redan verksställts, av två km av en väg tillhörig vägsamfälligheten. Till protokollet fördes också att vägsamfälligheten, skogs- och markägare inte hade något intresse av en ny väg mellan Orrviken och Ålgården.
Sist i pärmen är ett handskrivet årsmötesprotokoll från 27 nov 1969. Styrelsen väljs om, företrädare från vägsamfälligheten i förestående vägombyggnad av s k Rackenvägen utsågs (K Nyström och S Rönning som ordinarie)
2005 gjorde Öyvind Ander en intervju med Gunvor Johansson, dotter till Ragnar och Elsa Johansson i Nerstugan i Rackstad. Öyvind Anders far Rogne var barn till Ture Ander och Ragnhild Franzén. Marja Ander (född 1925) var syster till Rogne och bästis med Gunvor.
Det här är citat ur Öyvinds intervju:
Gunvor – När vi var barn så satt ju Ture ute i naturen och målade, och ibland lekte vi kurragömma i hans ateljé.
Öyvind – Fick ni det för Ture?
Gunvor– Han var tyst. Han var väldigt snäll och han klagade aldrig på oss. Men han låste ju ateljén med en nyckel som han satte fast i färgen. Men det kände ju Marja och jag till. Jag ska berätta en gång när Ture hade varit och jagat och kom hem med en orre. Han kom hem med
Marja Ander. Utsnitt från klassfoto Rackstadskolan 1937
olika djur, det kunde vara en orre, eller en hare.
…
Öyvind – Vad minns du av Ture för övrigt?
Gunvor: Jag minns matsalen i Orrhöjda där han satt i sin korgstol i änden av bordet vid den långa soffan. Han satt alltid i korgstolen och läste dagens tidning. Han var ofta i sin egen värld.
Öyvind – Menar du att han inte var så engagerad i familjelivet?
Gunvor: Han var i sin konst, och skidor. Våge Albråten var ju med och vallade våra skidor. Ture och andra konstnärer gick c.a en km till Segerfors varje onsdag och tog bussen in till Arvika. Alla konstnärerna hade såna där stora läderryggsäckar.
Öyvind – Vad gjorde de i Arvika? Handlade de mat?
Gunvor – Ja i Arvika Kontantaffär. Då lämnade de in en tavla och så fick de handla mat för den.
Jag var med Marja inne i Arvika många gånger i skoaffären. Och då hon bestämde sig för ett par skor, så lämnade Ture in en målning där. Så kom handlarna över mycket konst. På den tiden så hade folk inte mycket pengar utan fick lösa det med byteshandel.
…
Öyvind – Kan du säga något om Ragnhild? Jag vet ingenting om henne?
Gunvor – Ja, hon var arbetsam och duktig. Hon vävde hon, vet du. Hon vävde och lämnade in till Konsthantverk. Och Ture ägde varken kostym eller överrock under kriget, och då var det Rönning skulle jag tro som var skräddare. Som sydde Kavaj och golfbyxor åt Ture, Fritz Lindström och Gustav Fjaestad. De hade alla likadana kläder. Och Ragnhild hon var väldigt duktig. Hon vävde möbeltyger gardiner och bidrog till familjen.
Öyvind – Vad har du för intryck av Ragnhild som person?
Ragnhild Franzén. Målad av Björn Ahlgrensson
Gunvor – Jag hon var en väldigt duktig husmor. Hon bakade och grejade och hade två vävstolar i sitt sovrum. Och Marja sa när Ragnhild låg sjuk, för hon låg ju också sjuk bra länge. Ragnhild var inte på sjukhus utan hon var hemma och Dr. Kjellgren besökte henne varje onsdag. Då sa Marja: Tänk mamma som inte har varit i köket eller skafferiet på så länge och hon vet ändå bättre vad som finns i det än jag trots att hon var sängliggande. De hade ju så härliga hemsnickrade sängar i trä med madrasser. Jag tror att hennes säng var i gammalt blåmålat trä. Jag minns också hur tapeten såg ut i rummen. Den var grå och sen målade de sina egna mönster på den. Och sen minns jag att det var ett hål i väggen, och där kom det upp varmluft till övervåningen
….
Öyvind – Kan du berätta om Marja
Gunvor – Ja, Marja och jag var ju vänner från det att vi blev så stora att vi kunde gå till varandra. Det lustiga var när vi skulle följa varandra hem att vi inte kunde komma överens om var halva vägen var mellan Nystugan och Höjden (Orrhöjda) Så då tog vi ett måttband och så mätte vi och kom fram till att halva vägen var vid en jättestor gran vid hagen. Det var ju precis mitten och det var en stor gran dit följde vi varandra och när vi skiljdes åt så sprang vi så mycket vi orkade åt varsitt håll. Det var ju höst och lite mörkt och så. Annars knallade vi och gick där till varandra och vi var inte särskilt mörkrädda. Det var ju en bit att gå.
Öyvind – Hur långt var det emellan er? Var det en kilometer?
Gunvor – Ja det var det allt. Och vi gick tillsammans till skolan varenda dag. Då kom Marja in och satt och väntade på Runa och mig. Det var så roligt att se henne sitta där i kökssoffan och vänta på mig. Och sen när vi blev lite äldre så cyklade vi iväg till skolan Marja var alltid glad, och alla beundrade henne. Alla pojkar var så glada i henne. Hon var lättsam och glad och bra på att dansa.
Från 1893 till 1995 – med uppehåll 1951 – 1967 förde den årligen tjänstgörande byfogden i Rackstads hemman en räkenskapsbok. Här redovisades inkomster och utgifter som låg på bystämman. Genom posterna i räkenskaperna får man en bild av livet i Rackstad.
I äldre tider fanns sockenstämman som bestämde en del som också berörde hemmanet. Men det fanns också en nivå därunder, bystämman. Att den funnits länge kan man vara säker på, men hur länge den funnits i Rackstad är svårt att säga, men i sockenstämmans protokoll 5 okt 1800 kan man läsa om byfogdens roll: §6. Likaledes blev beslutat att då en av socknens fattige kommer till en gård, skall den genast angifva sig hos Byfogden som på den fattiges bevis bör påskriva dagen då han ankom samt utsätta huru länge hvar och en jordägare i Gården bör underhålla den fattige och då denne senare begifva sig ifrån samma gård, skall han i vittnens närvaro för Byfogden tilkänna gifwas om någon i Gården varit så obarmhärtig att han icke hyst och vårdat honom så länge som hans skyldighet fordrat. En sådan ohjelpsamhet och sin christeliga plikt förgätande jordägare skall av Byfogden upteknas och vid näst påföljande sockenstämma angifvas…
Intäkterna kom främst genom de varierande närmast årliga uttaxeringarna baserad på de olika skatteörena. I början av perioden kom ”arrendemedel” som en inkomst från ”Bostället” Från 1929 fram till 1947 kom arrendeinkomsten från Porsmyra. En inkomstkälla fram till 1903 var ”roteringsbidrag”, dvs det bidrag hemmanet fick för att man ställde upp med en soldat. 1904 redovisas ”skatt från försålda soldatbostället”. Staten bidrog också till vägunderhållet genom årliga statsbidrag.
Utgifterna varierade. I början av perioden hade hemmanet en social funktion. Johannes Persson fick 1,25 för ”rotehjonet” och i räkenskaperna finns utlägg för ett par kängor till Olof Ersson 1894. Samma år fick Johanna Persson ett par strumpor och pengar till ett läkarbesök, liksom ett ”yllekläde” De sista åren på 1800-talet ser man utlägg för lintyg, reparation av skor och sylön för en tröja till rotehjonet.
En återkommande utgift gäller broar. Främst ”älvbron” (vid Segerfors?), men även bidrag till broar längre bort: Rexedbro, på Gateskogen och i Furtan. Prästskatten hanterades av hemmanet och är en årlig utgift mellan 1898 och 1939.
1911 tas en rejäl summa (206 kr) upp för en ny karta för hemmanet. Nio år senare bokförs ett bidrag för andel i hemmanets karta från patron på Segerfors, Johannes Olofsson.
Efter kriget avtar bystämmans verksamhet. Under 1951 – 1967 saknas räkenskaper i den aktuella boken. Det verkar som Holm-Rackstads vägsamfällighet tar över bystämmans roll under dessa år (se kommande redovisning av Vägsamfällighetens protokoll)
Försäljning av virke och skog på rot gör att kapitalet ökar i den återuppståndna bystämmans räkenskaper. I boken noteras att Hagalund – byfogdens bostad – brinner 19 mars 1984. ”Kassaboken ligger i huset” och finns i läsbart, men brandskadat skick. Efter virkesförsäljningen 1973 finns det mest finansiella poster. Med ett undantag: 1995 ger bystämman 12.500 kr i bidrag till upprustningen av Segerfors kvarn.
Byfogdar i Rackstads hemman
1894 Danjel Elofsson
1895 Emanuel Carlson
1896 Anders Olsson (Dr)
1897 Johannes Persson
1898 Erik Persson
1899 Gustaf Elofsson
1900 Anders Petterson
1901 Per Olsson
1902 Nils Gustafsson
1903 Nils Jonsson
1904 Waldemar Persson
1905 Per Andersson I Holm
1906 Johannes Olsson
1907 Magnus Persson
1908 Maria Persson
1909 Johanna Persson
1910 Johan Emanuelsson
1911 Per Andersson
1912 Daniel Elofsson
1913 Per Persson
1914 Johannes Andersson
1915 Karl Waldén
1916 Gustaf Lagerberg
1917 Eric Persson
1918 Karl Johan Petterson
1919 Robert Elofsson ”af Gust Elofssons sterbhus Perserud lejd byfogde”
1920 Robert Elofsson ”byfogde åt Bråtstugra”
1921 Anders Json Hagberg
1922 Gustaf Nilsson
1923 David Andersson
1924 Johan Persman
1925 Ragnar Johansson
1926 Per Magnusson
1927 Johannes Andersson ”byfogde åt Johanna Persson”
1928 Johannes Andersson
1929 Johan Emanuelsson
1930 Per Anderssons sterbhus
1931 Robert Elofsson Sötomta
1932 Per Perssons sterbhus Västugan
1933 Anders Persson
1934 Olof Persson
1935 Albert Andersson
1936 Otto J Månsson
1937 Algot Andersson Holm
1938 Carl Ericsson
1939 Karl Johan Pettersson
1940 Emanuel Andersson
1941 Anders Hagberg
1943 Gustaf Nilsson
1944 O. Persson
1949 Olof Persson
1950 Olof Persson
1968 Eric Andersson
1969 Erik Andersson gm Gustaf Andersson
1972 – 2002 Kjell Skoglund
En av Arvikatraktens keramiker var Gustaf Persman. Han växte upp på den lilla gården Hurra i Rackstad – halvvägs till Gustås.
På 1950-talet byggde Gustaf sig en egen verkstad, men det blev magert att leva på keramik, även om det blev bättre på 60-talet. Gustaf Persman dog 1992, 84 år gammal.
