Kategoriarkiv: Platser

Gustås 1755

”Just när jag skulle börja skriva ikväll kom Amelie (en av fröknarna, den andra heter Anna) in och sa , Snälla Annie, jag skall gå till Guståsen efter ägg, kan du följa med?” Det var inte annat att göra fast jag egentligen var dödstrött. Vi gick klockan 6 och var hemma halv 9 så det är inga små vägar här. Folk har inte foder åt sina djur, dom slaktar ner både höns och kor(15 juni 1915. Väveleven Anna Dahl skriver till sin syster) återgivet i Gunnar Lindbloms bok om Björn Ahlgrensson ”Jag duger inte till annat än att vara konstnär”

Många Rackstadbor har sprungit den traditionella midsommarbanan som vänder vid Gustås. Den vägen gick Amelie Fjaestad och Anna Dahl 1915. Hur det såg ut där för 250 och 350 år sen kan man faktiskt få reda på genom lantmäteriets digitaliserade kartor och protokoll! Men från 1540, när Gustås nämns första gången finns inga kartor.
Gustås Google earth Gustås nutid

I månadsskiftet juli- augusti 1755 tillbringade lantmätare Carl Fredrik von Hiltebrandt tillsammans med två nämndemän några dagar på Gustås. Det hade då varit ett kronohemman sedan lång tid. Nu bodde där bataljonsadjutanten (”ädel och manhaftig herr”) Robert Niclas Hellgren. Eftersom det var ett militärt fältväbelboställe deltog en representant från regementet, löjtnanten ”wälädle herr” Johan Brand och länsman ”välaktad” Daniel Boman.
(Fältväbel blev senare fanjunkare)

1732 hade gjorts en avsyn och det var nu dags att ta fram det protokollet (Husesynsintrumentet) och se över rågångarna mot de andra hemmanen: Ålgården, Skog, Rackstad, Mölnerud/Byn, och Långvak. Protokollet 1755 visar att det gick att komma överens med representanterna från de olika hemmanen – till slut. Från Rackstad infann sig vid Kafvelbro rösen fem jordägare samt en brukspatron Anders Ljungblom (bosatt på Skog) som förmyndare för ”gåssen” Anders Persson. En rät linje gick från Kafvelbro till Oxeberget (nuvarande slalombacken) vidare till Galgeberget, där man konstaterar att en i röset uppvuxen tall verkar ha rubbat och vridit markeringen. Uppe vid Slomvattnet tar så Mölneruds ägor vid. Lika lätt gick det inte att komma överens med deras representanter som hänvisade till gammal hävd där rösen saknades och pekade istället ut några märkta furor och myren Dammmyren som gränsmarkeringar. Detta imponerade inte på lantmätaren ”sedan de icke med skäl kunnat bestyrka deras åberopade olagliga rösmärken och därjämte icke heller utvisa någon rös innan Kohlmåsserösen”. Ålgården hade dessförinnan också hänvisat till gammal hävd där rösen saknades, men detta ansåg sig bostället tydligen kunna acceptera.
Gustås 1755 Gustås inägor

Efter förrättad rågångssyn inspekterades till Gustås hörande ägor och även tillhörande torpet Gullsjötorp uppe vid Mjögsjöns övre ända. Än så länge fanns alltså bara ett torp inom Gustås ägor. Man får en ganska god bild av statusen på de olika ägorna.
När det gäller Gustås konstateras att ingen humlegård fanns och att kålgården fanns inom gärdesvallen.

  • åkrarna utgör 12 tunnland och 4 kappland (dvs 6 hektar + 600 kvm) och består av ler-mylla som skattades till 5:e kornets äring, dvs varje korn gav 5 (1 på kartan)
  • Gärdesvallarna är steniga, dock bördig mark. Två tunnland ger här två parm hö. (kronoparm=volymmått för 5,6 kubikmeter) (2)
  • En jämn och något sidländig (sank) vall på 1½ kappland (drygt 200 kvm) som ger 2/3 parm hö. (3)
  • Jämn myrvall 1,19 kappland ger en parm (4)
  • Något torr vallmark som ger ¾ parm (5)
  • Skogslupen och torr mark, två tunnland som ger 2/3 parm (6)
    Mera skogvuxen och torra backar samt en sidländig vall ger ¾ parm. (7)
  • Vallhage på 12 ¾ kappland (1900 kvm) (8)
    Södra ängen nästan sju tunnland, av jämn starrvall ger fem parm hö. (9)
  • Grovt starrhö på myren till kärn (tjärn) ? ett ¾ parm. (10)
  • Torra backar ger ¼ parm (11)
  • Norra ängen består av torr och skogbevuxen hårdvall. Ger två parm (12)
  • Kalvhage av stenig och skogbevuxen mark (13)
  • Hästhagen av torra backar och drågar (sumpig dalsänka) (14)

Man fiskar i tjärnen och i Mjögsjön, ”jämte ett notkast i Slomvattnet, av ringa värde”Och mulbetet är medelmåttigt, konstateras.
gullsjötorpNär det gäller torpet Gullsjötorp noterar man att åkern består av ler-mylla till 4de kornets äring, ger två parm och är på ett tunnland och fem kappland, dvs nästan 6.000 kvm (15) Därtill finns hård- och myrvall (16) och på skogen två små ängar som vardera ger 1/3 parm

https://etjanster.lantmateriet.se/historiskakartor/s/show.html?showmap=true&archive=LMS&nbOfImages=3&sd_base=lms2&sd_ktun=4c4d535f52322d31313a31

1641 såg Gustås ut så här:

Gustås 16411641 textCalculation på Guståås.
Wtsäde på båda åhren ähr 9 5/8 tunnor. Skogh till nödtorften, medelmåttigh godh åker. Höö på giärdes linnderna till 8 lasz.       Hårdwalz enghe höö till 15 lasz

Jämför med Stålsberga och Holm

 

Och så här såg det ut på Gustås i slutet av 1800-talet(?):

gustås 1900.

 

 

 

 

Jösse Härads avrättningsplats

pärra

Pärra bor i Rackstad och spelar i Môra-Pär

Till vänster innan man svänger upp på den gamla vägen till Rackstad över Skog och Segerfors låg häradets avrättningsplats. Pär-Eric Eriksson besökte nyligen den platsen:

”I dag på dagen den 22 november 1775, exakt för 239 år sedan, avrättades sockenskomakare Sven Samuelsson vid galgbacken ute vid Sågmon. Sven var 22 år och hade rånmördat en välbärgad bonde från Gunnarskog, vid namn Per Andersson, sent en lördagskväll i februari samma år, och kommit över en stor summa pengar. Mördaren greps och dömdes till döden.
Galgbacken är belägen invid gamla 61:an, en bit in på åkern precis innan bron över Viksälven på vänster sida, om man åker mot Ålgården från Arvika sett, och är ett okänt kapitel för många arvikabor.
Avrättningen var en omständlig procedur och Sven fick ett hårt straff. Först skulle höger hand huggas av. Därefter halshuggning med stegling, vilket innebar att kroppen styckades upp i delar som sedan spikades upp på ett stegelhjul i trä och fick stå över vintern. Ofattbart makabert. Detta var inte enbart för att förnedra den avrättade ytterligare, utan skulle också varna alla och envar för hur det kunde gå för mördare och illgärningsmän. När korparna hade gjort sitt efter några månader och vårsolen tinade tjälen, grävdes kvarlevorna förmodligen ner på platsen och den avrättade straffades en sista gång, genom att vägras få vila i vigd jord.
En kulen novembereftermiddag, i vällingdisskymningen, parkerar jag bilen vid infarten mot Bålgård och går en stund på platsen. Jag blundar, känner in och drar några djupa andetag. Det luktar höst. Träden står kala och nakna invid älvfåran och löven ligger smetade mot marken. Det är alldeles tyst. Annat måste det ha varit 1775. En avrättning lockade stor publik och den vid Sågmon var säkerligen inget undantag.
Jag försöker att föreställa mig hur det var att stå där bland åskådarna. Fångens ångestrop, sorlet bland människorna, prästens verser som lästes och skarprättaren som gjorde sig redo. Psalmer som sjöngs. Skulle man våga titta? Skriket när handen höggs av. Jämret tills bilan skilde huvudet från nacken. Den plötsliga tystnaden. Ofattbart makabert.
Idag är det jordbruksmark och en höstplöjd åker på platsen där lagens strängaste straff förr delades ut. Riksantikvarieämbetet gjorde 1989 en inventering i området och konstaterade att inga synliga lämningar finns kvar. På hemvägen hör jag på radion om nya halshuggningar som terrorgruppen IS nyligen utfört. Den nyfikne kan beskåda illgärningarna på nätet. Mycket har förändrats, men ändå inte.”

avrättningsplats sågmon2Så här beskrivs brottet i en annan källa
http://www.geocaching.com/geocache/GC58TY7_galgbacken-2:

Vid detta område var Jösse Härads avrättningsplats placerad. Galgarna där de lemlästade hängdes upp för att varna förbipasserande, sägs ha varit placerade på plats N 59.39.900 E 012.38.220. Vilket är en bit från denna nuvarande cacheplats. Marken vid avrättningsplatsen är numera jordbruksmark, innebär att den därmed är borta eftersom marken brukas.
   Den siste som avrättades här lär ha varit sockensskomakaren Sven Samuelsson från Gårdsås i Gunnarskog. Detta efter att han rånmördat bergsmannen Per ”Bocken” Andersson vid Sjöbron Treskog.
   ”Den 8 februari 1775 anmälde kronomästare LJ de Bourgh, att bergsmannen Per Andersson i Treskog, efter att lördagen den 4 febr ha besökt flera grannar, blivit ihjälslagen och på söndagsförmiddagen återfunnen i närheten av sitt hem. Kroppen hade besiktigats av bataljonsfältskären Biezert, som i annat ärende reste från Fredros genom Treskog. Mördaren var ännu okänd.
   Som vittnen hade till detta ting inkallats: Lars Wallström, målare, bosatt på gården Tomta, antagligen en gård som kort tid förut förvärvats av Per Andersson; Nils Olsson, bruksskräddare på Fredros; Per Olsson och Nils Håkansson, Treskog; Elias Andersson, Fredros; Sven Samuelsson, sockenskomakare, bodde hos Wallström, vilken var gift med Svens syster Maria; Nils Nilsson, skomakarlärling; pigan Karin Mattsd:r, i tjänst hos gamle Olof Olsson vilken ägde och bebodde gården Gata, Treskog.
   Vittnet Lars Wallström, målare, berättade att Per Andersson under dagen varit i vittnets hem i sällskap med Måns Ivarsson (Tomta) i Bortan, Håkan Månsson i Bortan och Elof Nilsson i Bosebyn, då Måns Ivarsson för Nilsson överlämnade till Per Andersson 320 rdr smt i bankotransportsedlar samt en obligation på 244 rdr dito mynt och 6% ränta. Vittnet och ibland andra personer hade sedan i följe med Per Andersson varit inne på flera ställen i byn och emot kl 9 på kvällen kommit till gamle Olof Olsson, varifrån vittne och Nils Olsson från Fredros gick hemåt i sällskap med Per Andersson och skildes från honom invid Tomta, då han fortsatte mot sitt hem (Västra Haget). Klockan var då omkring 9 på aftonen.”
   …Häradsrätten förhörde först, i Nils Olssons frånvaro, Sven Samuelsson, ”22 år gammal, med ljust hår och ögonbryn, litet koppärrig, magerlagd och ej stor till växten, har sjuka ben, förlorat genom döden sin fader, Samuel Svensson i Stora Gårdsås, tillika med modern, har tjänat hos avlidne Per Andersson i fem år och sedemera i tre år betjänat Gunnarskog såsom sockenskomakare, ogift men trolovad med pigan Anna Israelsd:r i Träskog”…
   …Efter enskild överläggning dömde rätten Sven Samuelsson, ”sig själv till välförtjänt straff och androm i skräck och varning, mista högra handen, halshuggas och steglas.”…
…Sven Samuelsson blev avrättad och steglad på Sågmon öster om Arvika den 22 november 1775…
Per Andersson i Västra Haget, Treskog, var på sin tid socknens mest förmögne odalman.

Mer angående detta finns att läsa i ”En bok om Gunnarskog” sidan 577 – 581.

 

Holms invånare 1890

Nils Andersson f. 1826, Hemmansegare, Holm
Marta Persdotter f. 1830, Holm
Marta Andersdotter f. 1866, Holm
Johannes Andersson f. 1867, Dräng, Holm
Johannes Andersson f. 1829, Hemmansegare, Holm
Marta Olsdotter f. 1826, Holm
Per Andersson f. 1823, Hemmansegare, Holm
Maria Nilsdotter f. 1826, Holm
Britta Maria f. 1863, Holm
Johanna f. 1868, Holm
Andreas Jansson Schützer f. 1842, Hemmansegare, Holm
Stina Kajsa Andersdotter f. 1847, Holm
Anna Sofia f. 1872, Holm
Johan Fredrik f. 1875, Holm
Beda Teresia f. 1877, Holm
Emma Emilia f. 1880, Holm
Johannes Andersson f. 1850, Inhyses, Holm
Ida Svensdotter f. 1854, Holm
Axel Edvin f. 1878, Holm
Ida Emilia f. 1880, Holm
Johan Gustaf f. 1884, Holm
David f. 1886, Holm
Anna Maria f. 1889, Holm
Petter Persson f. 1851, Backstugusittare, Holm
Magdalena Olsdotter f. 1841, Holm
Maria f. 1875, Holm
Ida Matilda f. 1884, Holm
Sven Svensson f. 1814, Skomakare, Holm
Britta Andersdotter f. 1824, Holm
Nils f. 1863, Holm
Per Anton Pettersson f. 1830, Skomakare, Holm
Stina Nilsdotter f. 1833, Holm
Johan Fredrik f. 1865, Holm
Anders Andersson Damberg f. 1814, Inhyses, Holm
Olof Eriksson f. 1840, Fattighjon, Holm

 

Källa: http://www2.foark.umu.se/folk/s/Sok.asp?selarkbild=Arvika+lands&txtfnamn=&txtenamn=&ns=exakt&fodd=&selar=Exakt&fodfors=&fscbkod=&hemort=Holm&yrke=&selkon=&selciv=&sortering=&action=S%F6k

Jakob Forslund köper skog i Rackstad

1836 köpte Adolf Sandelin på konkursauktion efter kanslirådinnan Forslund frälsedelen av Rackstad (107/432 delar av hemmanet) Detta beredde vägen för grundandet av Segerfors bruk. Vem var kanslirådinnan Forslund? Och vad gjorde hon i Rackstad?

En ledtråd kan man få i boken Från svarta till vita kol av Carl Erco. I kapitlet om ?lgå bruk framgår att Jakob Forslund ägde detta bruk i slutet av 1700-talet och i lantmäterihandlingar från 1790-talet får man veta att Jakob Forslund köpte skog i Rackstad.
I protokollet kring striden om tullrättigheter för Segerfors kvarn 1843 finns en annan ledtråd: Patron O N Frykholm på Elgå bruk meddelar där att bruket har ”från gammal” tagit timmer från Racken via flottleden. ”1810 undertecknades kontrakt mellan Elgå bruk och Wik om att Elgå under 25 år skulle få framflotta ett hundra tolfter timmer årligen mot en ersättning av åtta skilling banco per tolft. Men timmertillgången har på senare tid varit så ringa att uppköp och flottning från detta hålla lämnats å sida”

   Under åren 1795 till 1798 köpte Jakob Forslund genom ombud ett antal torp med tillhörande skog: Danielstorpet (1795), Janstorpet, (1798) Dessutom:
”Erik Andersson och Olof Olsson tillkännagåvo att de till herr cancellie rådet Forslund försålt sina skogstorp, vilka den förra innehavaren för 7/48 och den senare för 5/48; likaledes anmälte Erik Arnesson att han såsom förmyndare för broder Bengt Arnesson även till herr cancellie rådet Forslund bortsålt dels för 1/24 innehavde torp, för vilka alle torp herr cancellieårdet vid delningen bör erhålla skog.”
(Källa: Laga delning 1795 Storskifte på skog/skogsmark 1797. Lantmäteriets historiska kartor på Internet)

Vem var Jakob Forslund? Carl Erco berättar om  Forslund i sin skildring av Älgå bruks historia:
”Efter änkefru Kolthoffs död såldes bruket till kanslirådet Jakob Forslund, född 1735 på Forsnors gård i Grava socken, där fadern var torpare. Han hade under otroliga försakelser genomgått Karlstads gymnasium. Genom hjälp av greve v. Fersen kunde han raskt avlägga examina och fick anställning som kanslist i Stockholm 1763. Under Napoleonkrigen kom han i konvojberedningen 1797. Han var även ledamot av Järnkontoret, och kanske var det detta som gjorde honom intresserad av att bli egen brukspatron. Bruket sköttes under tiden av inspektoren Carl Freudenthal, apotekarson från Karlstad och driftig ledare”. År 1805 tog Forslund avsked från sin statstjänst och flyttade till Älgå, där han tidigare gjort åtskilliga förbättringar och 1806 byggt den ännu bestående vackra herrgårdsbyggningen. Kanslirådet Jakob Forslund var gift med änkan efter kamreren i kommerskollegium Anders Magnus Zelling, vilken dog 1781. Hon var av finsk släkt och hette Margareta Kristina Hult. Det var en ovanlig kvinna. Forslund fick ej länge fröjda sig åt sitt verk. Redan samma år som herrgården blev färdig, det sades att den var byggd efter förebild av biskopsgården i Karlstad, dog han den 23 dec 1806 i hetsig feber. Den efterlevande änkan fick nu ta hand om bruket, som hon med en för en kvinna ovanlig kraft drev i 28 år. Hon led av vattusot, i vilken sjukdom hon hastigt avled den 29 maj 1833″

älgå herrgård

 

Kvarnstriden i Segerfors 1843-1850

1765 fick Wiks säteri och bostället Gate med stöd av jordägare i en rad hemman, bl a Rackstad, Holm och Perserud inrätta varsin tullmjölkvarn, dvs fick ta ut en avgift. I november 1842 gjorde entreprenören Adolf Sandelin – brukspatron på Segerfors – ett utspel, som ledde till en stor rättslig strid. Sandelin skickade med stöd av en särskild skrivelse från hemmansägarna kring Segerfors en begäran att få uppföra en tullmjölkvarn och ett sågverk på Segerfors. Därmed kom han att provocera kvarnägare på flera mils radie och bönder i Brunskog och en juridisk strid bröt ut sommaren 1843 som inte slutade förrän 1850.

Kvarnen

”Då jag enligt författningarna icke å husbehovskvarn får förmala bruksarbetarnas mäld, så nödgas Adolf Sandelinjag, så väl för mine vid Segerfors varande arbetares, som flere derintill gränsande hemmans behov, anhålla att få uppföra och gagna en tullmjölkvarn såsom ytterligare grund för min ansökan vidfogas en av kringboende hemmansägare underskriven ansökan, som visa att den begärda anläggningen är av behovet påkallad” Segerfors bruk 15 nov 1842. Ad. Sandelin.

Fyra hemmansägare i Stålsberg, Rackstad och Bålgård (understödda av en rad andra namn) formulerade problemet: ”i anseende till brist på tillräcklige kvarnar här på orten ofta nog tvingas att såsom under innevarande års sommar hänt, färdas flere mils väg med vår spannmål för att få den förmalen, vilken olägenhet för oss avhjälpes genom kvarnanläggning å nämnda ställe”

Motståndarna var starka och utgjordes av:

  • Ernst Hårdh <Hård av Segerstad> å sin moders, Enkefrun Capitainskan M Charlotta Hårdh,hård av segerstad vägnar (ägare till salusåg och tullkvarn vid Wiks säteri),
  • Brukspatronen N. Frykholm (disponent på Elgå Bruk),
  • Lantbrukaren G A Wall (arrendator av bostället Gate med tillhörande tullkvarn och ombud för hovjägmästaren och riddaren Herman Falk),
  • Uppbördsskrivaren J F Wickelberg , ombud för herr Capitainen och Riddaren A M Lagerlöf (med tullkvarn i Brättne)
  • Herr majoren M. Juel i egenskap av syssloman i framlidne brukspatron A F Edgrens gäldbundne bo ävensom herrar kyrkoherdarna Jonas och Anders Unger (Sälboda tullmjölkvarn)

Hårdh presenterar på sin och de protesterande Frykholms och Walls vägnar ett skriftligt anförande till häradsrätten och lyfter motståndet till nationalekonomiska höjder:
” Den senare tiden har visserligen uppenbarat en så bestämd syftning till frihet uti alla lovliga näringsföretag, att den som däremot vågar en motsägelse nästan bemöts med hån. Detta frihetsbegär i och för sig själv erna vi icke fördöma, vi erkänna istället dess välgörande inflytelse på industriens utveckling <men> bestrida sökandes rätt att göra nyanläggningar, som i detta det allmänna ej medföra något gagn, men göra skada och förfång för våra ägandes äldre verk?? frihet att intränga med varje nytt anläggningsförsök, varav den otvivelaktiga påföljden måste bliva en tidstävlan med varandra till ömsesidig undergång; sådant vore för äganderätten ett vådligt experiment och huru högljutt opinionens hugskott må uttala sig för frihet i alla näringsgrenar, så bör man dock kunna trygga sig därvid att denna frihet av lagstiftningen varsamt tillämpas”

Hårdh kan acceptera frihet att etablera sig varsomhelst ”om det handlar om att concurrera i werldshandeln, ty därav uppkommer en både för den enskilde och det allmänna nyttig tävlan att genom snillrika inventioner förbättra och mångfaldiga tillverkningarna samt väcka spekulationsandan att i handeln gör dem fruktbara, men kvarnar”

Visserligen ökar folkmängden, men inte spannmålsproduktionen i lika hög grad; Utvidgade odlingar kommer att gälla trädgårdsväxter, rot och skidfrukter, tror Hårdh.

Syneförrättning på Segerfors

17 och 18 augusti 1843 samlas häradets Syneförrättning förstärkt med vice notarien i Svea Hovrätt på Segerfors för att gå igenom hela ärendet. Tidigare på sommaren hade uppbördsskrivaren Wickelberg, som ombud för sin huvudman A M Lagerlöf inkommit med en A M Lagerlöfny skrivelse om ”Ad. Sandelins begäran att uti en genom Rackstads ägor framflytande mindre å få anlägga ett par mjölkvarnar <menar stenar>”  Sandelin stöder sin ansökan på ”dels bruksarbetarnes behov, dels folkmängdens förökande och dels en hop allmoges övertalande att understödja hans begäran” Wickelberg går tillbaka i tiden och berättar hur Gate och Wik 1810 fick nej på att anlägga ytterligare två kvarnstenar eftersom det inom en radie av 3 ¼ mil redan fanns 21 par skattlagda. Inte heller 1813 gick det igenom. Först 1825 hade Arvika tillräckligt många nya invånare för att Häradssynerätten skulle godkänna ansökan. 1843 har Segerfors 23 mantalsskrivna och 13 minderåriga. Wik och Gate ligger bara en ¼ dels mil bort. Och dessa kvarnar har brist på mäld, konstaterar Wickelberg.

17 aug. kommer en replik från jordägarna i Perserud, som medger att man har egen husbehovskvarn, men att både under sommaren och under vintern kan vatten saknas. Och det finns ingen kärrväg. Racken fryser till sent och i december händer det ofta att de närmaste kvarnarna är upptagna. Till Segerfors har man endast ¼ mil sjövägen och hemmanet är 23 jordbrukare, som utöver det man mal hemma kan komma upp i 50 tunnor råg och 100 tunnor havre till förtullning. Och man har inte förbundit sig någon malningsrätt till någon äldre anlagd tullmjölkvarn.

Mot detta protesterar Frykholm: Perserudsborna mal det mesta på sin kvarn, resten är obetydligt. Han har också kikat i bruksboken (för 1841) och ser att de 23 arbetarna med hushåll förbrukade 62 ½ tunna råg och 133 ½ tunnor havre och inget hindrade att man malde det på husbehovskvarnen.

Stålsbergaborna anmälde sig nu till den planerade tullkvarnen. Liksom Rackstad: ”Vi tillåta oss även nämna att den omständigheten ofta inträffar att så stort tillopp av mäld är vid nämnda kvarnar att vår mäld måste vänta i flera dagar och man alltså får göra tidsödande resor förgäves”

Både Hårdh, som menade att de malde på sin egen kvarn och att resten var obetydligt – och Wall replikerar: ”Dom har sagt sig blivit väl betjänade och har kunnat varit här när vattnet blivit uppdämt vid Segerfors eller annorstädes.”

Mjölnarna Nils Nilsson vid Wiks kvarn och Olof Erlandsson, Gate, bekräftar det i ett uttalande 18 aug 1843: ”Mäld saknas ofta då vatten finnes. Sällan har från nämnda hemman <Stålsberg, Rackstad, Perserud> mäld mer än till skrädning varit förmalen. Men måhända att bemälte hemmans åbor kunnat varit här då vattnet blivit uppdämt ovanför vid Segerfors eller annorstädes, dessa omständigheter måste icke läggas oss mjölnare till last. Segerfors mäld har varit förmalen här vid dessa kvarnar, på grund härav kunna vi ej antaga att uppgiften över Segerfors arbetares mäld är trovärdig. Den vanliga vittneseden vill vi avlägga då den fordras”

Synerätten går den andra dagen ut för att med egna ögon besiktiga anläggningarna:

”Och befunno de voro uppbyggde i den så kallade Rackstads Elfven, vilken jämväl driver smideswerken vid Segerfors bruk samt har sitt ursprung ifrån sjön Racken och efter sitt utlopp därutur genomlöper veterligen allenast enskilde och ej allmännings ägor; att den för mjölkvarnens anlagde dammen, vilken jämväl begagnades för en därvid befintlig husbehovskvarn tillhörig kronoskattehemmanet Holm, hade fäste på detta hemmans grund och var uppförd något nedan karta Segerfors 1860brukets stångjärnssmedja till tjugotvå alnars längd <13 m> samt fyra och en halv alnars bredd <2,7 m) med en arm åt vardera sidan, ifrån vilken damm var uppbyggd en gjuta <ränna> tre alnar bred <1,8m > och trettioåtta alnar lång <23 m>, varav bildades ett fem och tre fjärdedels alnar <3,5 m> högt fall. Vid detta fanns det nya kvarnhuset beläget, å frälsehemmanet Rackstads grund, sexton och en halv aln långt <10 m>, tio och en halv aln högt <6 m> samt inemot lika brett, försett med ett vattenhjul av fem alnars genomskärning <3 m>, vilket drevs med överfall, och skulle därtill användas ett par ej långt därifrån liggande kvarnstenar av femtiofem tums <1,40m> genomskärning och tio tums tjocklek <25 cm>

 

Sågverk

Sandelin ville också utvidga sitt sågverk i Segerfors. 1836 hade han på en konkursauktion köpt Mölnerud såg i Brunskog för 230 riksdaler. Det som var intressant i sammanhanget var de sågverksprivilegier som hörde ihop med sågen.

I Synerättens handlingar rapporteras:

”Sågverket var uppfört strax nedanför brukets spiksmedja, vars dammbyggnad jämväl begagnades för sågen, å vilken nu försedd med allenast ett blad, för närvarande endast försågades timmer av sökandens egna skogar, men brukspatron Sandelin förklarade, att, i händelse den sökta flyttningen av såg privilegierna beviljades, önskade han att å det nya verket få såga utom till husbehov tio tolfter samt femtio tolfter plank till avsalu, jämväl för lego åt Holms och Rackstads hemmansägare.”

Att flytta sågen är enligt Ernst Hårdh om möjligt ännu mer förödande än själva kvarnanläggningen! ”Mosågen < som ägs av Wik>  måste huvudsakligen förses med sitt behov av sågblockar från sjön Racken och älven utföre till sågen. Någon annan flottled finnes här icke. timmertillgången inom orten <är> icke på långt när tillräcklig för redan de befintlige sågar , i flottleden föras till sågen förbi det ställe där nya såganläggningen nu är i fråga.”

Skogstillgången till Mölneruds såg kan inte transporteras över mellanliggande höjdsträckningar. Därtill kommer ortens sedvänja och benägenhet att årligen göra stora svedjefall, som gör att det tar hundra år att återställa skogen.

Frykholm på Elgå bruk har också invändningar. Bruket har ”från gammal” tagit timmer från Racken via flottleden. ”1810 undertecknades kontrakt mellan Elgå bruk och Wik om att Elgå under 25 år skulle få framflotta ett hundra tolfter timmer årligen mot en ersättning av åtta skilling banco per tolft. Men timmertillgången har på senare tid varit så ringa att uppköp och flottning från detta hålla lämnats å sida”

Wickelberg är ombud för Mölneruds och Ragneruds jordägare, också ägare till vattendraget på den egna skogen som flyter från Aborrtjärnet, Slomvattnet och Lilltjärnet till sjön Fån (?). Man lämnar in stämningsansökan till nästa laga ting i häradet och kan visa upp ett kontrakt från 1815 med Erik Wall, bruksinspector på Hwittlandal (?), som bara gäller nyttjanderätt – inte privilegiet. Man anklagar Sandelin för att ha raserat sågen och kräver att han bygger upp den och ersätter jordägarna för förlorad möjlighet till husbehovssågning.

Synerätten avgav sedan ett uttalande där man konstaterade att det inom ett avstånd av 3 ¼ dels mil sen tidigare fanns, utom en stor mängd husbehovskvarnar, tjugotre par skattlagda kvarnstenar och däribland på det korta avståndet härifrån av fem sextondels mil, två kvarnar med två par stenar vardera. Alla har tjänlig väg, utom Perserud som har det till Sälboda tullkvarn. Sandelins begäran skulle hota gamla odalkvarnar ”ofelbart skulle därigenom till deras hävd och inkomst med tulltäktstagande skadas, samt följaktligen till deras bestånd undergrävas”. Man avstyrker därför att konungens befallningshavarande i länet i ärendet vidare förordar en tullkvarnsanläggning. Och vad gäller sågen konstaterar man att rätten fått en stämning om äganderätten till privilegiet och ett krav på att Mölnerudssågen skall återställas i brukbart skick.

Nya tvister

1844 klagar ägarna av Wik och Gate i en skrivelse till landshövdingen att Sandelin inte håller dammluckorna öppna i sådan grad att deras kvarnar kan drivas. Resultat: Sandelin åläggs att hålla dammluckorna i det läge förrättningsmännen efter inspektion ansett erforderligt. ” ägande vederbörande kronofogde att, därest Sandelin icke skulle ställa sig till efterrättelse vad härigenom blivit förordnat, vid skeende anmälan, på bruksägarens bekostnad meddela laglig handräckning till stämbandets* uppdragande till den bestämda höjden”

1846 dör Adolf Sandelin. Nu ansöker Th. och CH Sandelin och brukspatron A. Frisk med hänvisning till befolkningsökningen om att få starta tullkvarn. Ägarna till Wik och Gate protesterar och landshövdingen lämnar avslag 1848 .

edmund Sandelinthure Sandelin

1850 har de liberala idéerna om näringsfrihet slagit igenom och det verkar vara läge för ett nytt försök. ”Herr Brukspatron Edmund Sandelin som för närvarande arrenderar Segerfors Bruk och Landtegendom i Arvika socken var vid sockenstämman närvarande och tillkännagav att han ämnade söka Tullqvarns Rättigheter för den Husbehovsqvarn som är anlagd på Segerfors ägor för vilket ändamål han ansåg sig böra anhålla om Arvika församlings yttrande i denna sockenstämma huruvida församlingen ansåg denna qvarn, om genom Tullqvarnsprivilegier blifver tillgänglig för andra socknebos mäld…” (protokoll 9 dec 1849)
Nu vänder man sig till Kommerskollegium i Stockholm. Och får rätt! Kommerskollegium hänvisar till stödet från sockenstämman i Arvika, ”att sockenmännen därvid intygat att rättighets kommerskollegiumerhållande till ifrågavarande kvarns begagnande emot tulltäkt skulle bliva av väsentlig nytta för orten och vara av behovet påkallat sedan folkmängden numera ansenligt tillvuxit ej mindre i Arvika köping, än i Arvika landsförsamling och de inom socknen förut befintliga tullmjölkvarnarna icke med den skyndsamhet kunde förmala ortens spannmål, att icke kvarnsökande finge till kvarnresor använda många därigenom förspillde dagsverken och kostnader; Alltså och då, utom den spannmål, som från andra personer kunde komma att till nämnde kvarn till malning avlämna, därstädes vore att påräkna en så stor mäldetillförsel från Segerfors bruks egna arbetare att kvarnen därav komme att i tull indragade belopp enligt Kungl. Brevet den 21 juni 1805 vore bestämt som det ringaste, varför en tullmjölkvarna må tillåtas, prövar Kong. Collegium skäligt att med ändring av landshövdingeämbetets ovanberörda utslag tillåta klagandena att till malning, mot till ovannämnda kvarn med ett par stenar begagna, räntas utgörande till Kgl. Mjt och kronan, vilken kommer att vid skeende skatteläggning, därom Konungens befattningshavande har att förordna, kvarnen åsättas, vilket vederbörande till efterrättelse länder”

landshövding

Den gamla kvarnen rivs och en ny står klar 1852. 1916 ersätts den av den nuvarande kvarnen.

Sammanställt av Lennart Wettmark nov 2014.
Källa: Mappen Äldre handlingar. Segerfors kvarn och sågar. Västra Värmlands fornminnesförening, Sågudden Arvika. Porträtten är hämtade från En bok om Arvika. 1933

* Vad är stämband i detta sammanhang? Här ett svar från Tekniska muséet:
Ur SAOB Stämma v3:  STÄM-LUCKA , sbst. ² (sbst. ¹ se sp. 14066). ( stäm- 1807 osv. stämme- 1925 ) (numera bl. i skildring av ä. förh.) dammlucka; särsk. (förr) om sådan lucka på kvarn;
”Likheten mellan stämbanden i halsen, som stoppar luften och detta stämband kan ligga i att fördämningen i sin helhet utgör ett band av pålar och jord för att stoppa vattnet, med en lucka i som då är stämluckan. Men jag har inte sökt i annan källa, så så långt blir definitionen av stämband i detta sammanhang min spekulation. Att det handlar om själva fördämningen däremot framgår i SAOB.”    Anders Lindeberg-Lindvet Tekniska museet

Synerätt var i Sverige ett slags tillfällig specialdomstol som syftade till att lösa ägotvister.Synerätten verkade med stöd av Jordabalken, som i kapitlet om ägotvister fastslog att de tvistande först skulle försöka lösa tvisten själva. Kunde de inte göra detta, skulle saken upp till tingsrätten eller häradsrätten. Om tingsrätten inte kunde lösa tvisten utan syn, skulle den döma till en häradssynerätt som skulle försöka lösa ägotvisten. (Wikipedia)

Tolfter = ett dussin

 

Storskifte i Rackstad 1786

1786 genomfördes ett storskifte av hemmanet Rackstads inägor, dvs inhägnade marker. I handlingarna finns ett antal namn på marken som fördelas: Labråten, Lillmyren, Torpet, östra och västra sidan, Ängbråtarne, Västra och Östra Myhrwåhlet, Gamla Haget samt ”två små lyckor vid Gatan”. Det verkar som man kommit överens, så som lantmätaren hoppades, som framgår av nedanstående protokoll.

rubrik kartan

Åhr 1786, den 23 maj, företog sig undertecknad extra ordinarie landtmätare, att i grund av Kongl Majt Höga Befallningshavares förordnande under 29 april innevarande åhr, uti i laga storskifte fördela skattefrälsehemmanet Rakstads inägor 1: helt mantal beläget i Jösse härad och Arvika sockn af Wärmelands län; hwarvid efter i laga tid meddelt kungörelse, tillstädes voro utom männen Brynte Bengtsson i Mon och Jon Andersson i Stålsberg, samtlige jordägarne Jan Jansson, Per Arnesson, Per Bryngelsson, Anders Jansson, Ingemar Jansson, Olof Persson, Olof Jönsson och Erik Andersson. Sedan wederbörande församlade woro, och det till denna förrättning erhållna förordnande blifwit uppläst, överlades om nödig handräckning med mera som vid mätning ansågs nödigt. Hwarefter såväl åkeren som ängen och de övrige till uppodling tjänlige ägorna affattades och i behörig ordning till på chartan lades.

Den 8. junii
Som mätningen nu var fullbordad, så blevo alla vederbörande åter sammankallade för att ägouppskattning förrätta, hwilken sedan jordägarna blifwit förmante att derwid undfly egennyttan, men hafwa till föremål hvad rätt och billighet fordra, företogs och med all grannlagenhet förrättades, samt genom allas underskrift för rigtig ertjändes.
Rörande delningsgrunderna blev derefter öfwerlagt och hwarwid jordägarna stadnade i det enhälliga beslut, at hwar och en i mån efter dess bruksdelar erhåller proportionel del av hela uppskattningssumman, såwäl i gamla som nya jorden eller uppodlingsmarken, äfven som det blew afgjordt, hwarefter nödige wägar skola utses och på chartan afräknas.
Widare blef öfwerenskommit i hwad ordning hwars och ens blifvande skiften så i gamla som i nya jorden skola läggas och utstakas, hwarom delägarna på sådant sätt öfwerenskommo, så som den behörige underskrifne förenings skrift jämte nedanstående charta beskrifning utwisa.
I grund häraf blefvo ägornes uträkning företagen och fullbordad, hwilkas befinnes som följer. Efter förrättad uträkning hwar landtmätaren i anseende till andra infallande förrättningar föranlåten att detta gjöromål någon tid uppskjuta
1786 delning inägor

Den 15 September
Infant sig åter undertecknad landtmätare för att berörde gjöromål behörigen afsluta, hwarvid all förut antecknade tillstädes woro hwilka wid handen gåfwo at som de rörande det så kallade Torpet woro enige om någon tjenligare delning, wore nödigt at förnyad öfwerenskommelse angående hela delningen författades. En sådan förening blef för den skull nu å nyo gjord samt alla vederbörandes underskrift försedd, hwarefter delningen företogs och på följande sätt wärkställdes
fördelnin

Jan Jansson 1/8 under littera A
Per Bryngelsson 1/8 under litterat B
Per Arnesson 19/144 under littera
Anders Jansson 1/18 under littera D
Arne Bengtsson ¼ under littera G
Olof Jonsson 5/48 littera H
Erik Andersson 5/48 under littera I
Littera K är en tract, hwarå efter öfverenskommelse ett samfällt torp skall uppsättas.
I wederbörandes närwaro blef ofvanförmälte delning utstakad, samt jordägarne underrättade hwad dem derefter tillhörer.
Enligt träffade förening kommer den som vid delningen å torpet någon åker förlorar att derföre erhålla ersättning af den som samma åkerjord erhållit.
De wägar som af jordägare observerande blifwit anmälte äro på chartan utsatte och afräknade. På sätt som förut i protokollet är omnämnt och chartan närmare utvisar, äro gränserna kring alla ägorna ostridige befundne.
Till underrättelse för den eller dem som genom delningen känner sig lidande och däruti tänker ändring söka blef 81: § af Kongl. Majt nådiga förordning under den 12 Augusti 1783 uppläsen.

Sålunda befunnit och werkställdt intygar Rackstad den 25 september 1786

På ämbetets wägnar

underskriftFler kartor kring delningen finns på https://etjanster.lantmateriet.se/historiskakartor/s/show.html?showmap=true&mapTypeSelected=false&mapType=&archive=LMS&nbOfImages=4&sd_base=lms2&sd_ktun=4c4d535f52322d32393a31

Sal i hemmanet Rackstad. Senare historien.

Norra Salsödra sal

 

 

 

 

 
Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964

19 augusti 1863 dog Jon Jansson, gift med Märta Andersdotter. Arvskiftet 1864 anger att gården utgjorde 80 öre och 8 penningar av frälsehemmanet Rackstad. Jon och Märta fick sex barn. Fyra av dem var Anders, Johannes, Märta och Stina. De två övriga kom att förvalta och utveckla Sal; Nils Jonsson (född 1828, död 31 dec 1905) var barnlös ungkarl och dräng och var den som byggde Södra Sal. Maria gifte sig med Nils Gustafsson från Långvak och de kom att överta Norra Sal. 1865 säljer Nils Andersson i Långvak sin hustrus arvedel (5 + 5 öre) till Nils Gustafsson resp. Nils Jonsson. Nils Gustafsson, ”Nisch i Sal”, var spelman och fick av Gustaf Fjaestad en fiol som tack för husrum under tiden husen på Kampudden byggdes. Nils dog (antagligen) 1914.

Maria och Nils fick sju barn: Martha (f. 5/10 1865, d. 6/12 1959), Johannes (dog i Amerika), Stina (Karin) dog 12 år gammal, Maria (f. 1870, d. 17/5 1951), Carolina ”Lina” (f. 1872, d. 21/5 1958), Gustaf (f. 14/7 1874, d. 29/11 1959), Anna (f. 1879, d. 26/12 1958) De tre sistnämnda levde hela livet i Norra Sal.

Maria (Nilsson) gifte sig med Karl Johan Ferner från Perserud (f. 19/12 1872, d. 28/5 1915). Maria ärvde ensam Södra Sal 1905 efter sin morbror Nils Jonsson. Hon hade vårdat honom under fyra år enligt bouppteckningen. I den kan man bl a läsa att två kor ingick: ”kalvfärdiga” Salinna, värderad till 90 Riksdaler och Withofda, 75 Rd. Dessutom fanns 340 kg hö, 170 kg havrehalm, 300 liter råg, 40 liter havre och 480 liter potatis i boet. Förutom åkdon, körredskap, möbler, linne, gångkläder etc. Den fasta egendomen var värderad till 4800 Rd (40 öre, 4 penningar). Maria och hennes make fick ett barn, Alfhild (f. 18/2 1896, d. 22/12 1969).

Alfhild gifte sig med David Andersson från Agvattenshöjden (f. 14/7 1890, d. 14/7 1978). De fick fem barn: Martha, Maja, Elsa, Ingemar och Gerd. Ingemar (1924 - 1995) köpte Norra Sal efter Martha, Lina, Gustaf och Anna 1960. Ingemar gifte sig med Märtha Carlsson från Björkenäs (1930 – 2006) och de fick tre barn: Thomas, Hans och Kicki.

Lina, Anna, Maria Ferm, Marta, Maja, Alfhild elsa, Signe

 

 

 

Från Södra Sal: fr v. Signe, Alfhild med Elsa i knäet, Maja, Marta, Maria Ferner, Lina, Anna.

Texten bygger på en sammanställning som Hans (Andersson) Ferner gjort

Väg till Perserud?

22 oktober 1861 aktualiseras behovet av väg till Perserud i sockenstämman.

”Enär i långliga tider någon väg emellan de hemman av Arvika socken som ligger vid västra stranden av sjön Racken och Perserud saknats till stort men i synnerhet för sistnämnda hemman, och då för Perserud hemman kostnaderna för en ny vägs anläggande bliva betydliga, utbåda sig närvarande hemmansägare ifrån Perserud att täcktes Arvika socken i någon mån bidraga härtill med dagsverken eller på annat sätt. Härtill svarade att församlingen visserligen behjärtar dessa förhållanden och vill framdeles yttra sig häröver, när en sockenstämma sammanträda och för detta ändamål utlyses då församlingen funnit att Perserud och närgränsande hemman börjat att sätta detta göromål i verkställighet och ville församlingen därtill uppmana både Perserud och närgränsande till Perserud belägna hemman helst de av denna väg skulle draga väsentlig nytta”  (något moderniserat språk)
1912
Vägen längs Rackens västra strand omkring 1912

Jätten Rack namnger Arvika…

När man byggde kyrkan i Arvika flyttade jättarna. Åtminstone om man skall tro Gustaf Schröder:

”Kinn bodde på en udde vid Älgåfjorden och Rack på andra sidan Racken. Kyrkan skulle byggas vid Gate eller i närheten av den i äldre tider kända Gataskogen, där grunden redan var lagd med Kinns medgivande. Rack som tyckte att den kom för nära, öppnade en högljudd träta med Kinn, och slungade en stor sten i skallen på honom under utrop, att på ara (andra) viken skulle kyrkan stå. Därvid blev det, och därav fick Arvika sitt namn”

Källa: Gustaf Schröder. En bruksbokhållares minnen. 1892

Bruksliv och smeder vid Segerfors bruk 1849

Segerfors-1886WEB

Eric Öjstrand SAB11 Solbergagymnasiet
Historia 2b VT-14
Handledare: Annki Schagerholm-Holgersson

Innehåll

Sammanfattning ; Inledning; Syfte och frågeställning; Metod; året 1849; Spiksmed; Hammarsmed; Källförteckning.

Sammanfattning

Jag har valt att i mitt examensarbete i historia 2b skriva om hur ekonomin såg ut för brukssmeder på Segerfors bruk såg ut. Detta har jag gjort genom att avläsa en avräkningsbok för år 1849 och sett hur två av smederna på bruket haft det i sin ekonomi.

Under 1800-talets första hälft var bruken utspridda på mindre orter där det inte gällde samma lagar som i dagens samhälle. Järnbruken löd under bergsrätten där man prövade både fall som idag skulle prövas inför domstol och sådant som tillhörde civilrätten. Om en anställd vid bruket fuskade och sålde överblivet kol och järn till någon annan än bruksägaren straffades denne av bruksägaren personligen, antingen ekonomiskt eller fysiskt. Bruksbokhållaren höll ordning på löner och olika köp som de anställda gjorde och han fungerade som bruksägarens förlängda arm. Det mesta av lönen tog de ut i form av natura och kontanter var inte något man rörde sig med i större utsträckning. Penningsystemet var upplagt på ett sätt som inte var till fördel för en person utan utbildning i matematik. En av spiksmederna på Segerfors bruk hette Anders Grönberg. Anders Grönberg hade en förhållandevis god ekonomi och han hade ingen större skuld, han verkar ha ägnat mycket tid utöver det vanliga arbetet till att arbeta extra med olika dagsverken.  Hammarsmeden hade det bättre än spiksmeden på flera sätt. Han hade högre lön och arbetstiderna var aningen kortare, dock var fysiska men grova och arbetet var även svårare och tyngre. En av hammarsmederna på Segerfors bruk hette Erik Kropp. Erik Kropp hade inte en lika god ekonomi, en stor skuld som under 1849 bara ökade. Erik Kropp hade heller inte fyllt sin fritid med dagsverken i samma utsträckning som Anders Grönberg gjorde. Erik Kropp var äldre än Anders Grönberg och hans kropp kan därför ha varit mer utsatt för fysiska skador vilket gjorde att han inte orkade med att arbeta lika mycket.

Bruksarbetares situation var mycket utsatt och någon större hjälp om man hamnade i en ekonomisk knipa fanns inte att få. Det är inte riktigt möjligt att läsa om bruken utan att tycka synd om dem som bodde på ett bruk i Värmland under 1800-talets mitt.

 

Inledning

Jag har valt att i mitt slutarbete i historia 2b inrikta mig på smeder och deras liv på Segerfors bruk främst under året 1849 då dokumentation om de anställda på bruket finns tillgänglig. För att kunna se hur deras liv och arbete kan ha sett ut har jag sett hur livet rent allmänt var under den delen av 1800-talet såg ut. Personerna och deras privata ekonomi är främst vad jag har inriktat mig på och försökt se vad anledningarna till varför den såg ut som den gjorde. Jag vill se hur livet kunde se ut i en lokalort på den tiden och har därför valt just Segerfors bruk.

Syfte och frågeställning

Den fråga som jag främst har velat besvara är: Hur såg ekonomin ut för smeder vid Segerfors bruk ut vid mitten av 1800-talet?

Metod

Jag har använt mig av främst två källor, en avräkningsbok ifrån år 1849 som fylldes i av bruksbokhållaren på Segerfors bruk. Ur den har jag läst om två av smederna på bruket. Jag har även använt mig av boken En bruksbokhållares minnen av Gustaf Schröder som var bruksbokhållare på flertalet värmländska bruk under 1800-talet.

Året 1849

År 1842 fastställdes folkskolestadgan i Sverige som gick ut på att alla barn i Sverige skulle få främst grundläggande kunskaper i att exempelvis räkna, skriva och läsa. Även om många kunde läsa hjälpligt[1]

Penningsystemet vid den här tiden var inte något som för personer utan någon utbildning i matematik lär ha haft särskilt lätt för. Myntenheten som var föregångare till våra dagars krona hette specieriksdalern. Specieriksdalern delades upp i fyra delar där varje del enskilt blev en riksdaler. Riksdalern delades upp i fyrtioåtta delar där en enskild del kallades skilling. Skillingen gick även den att dela upp i flera olika delar, tolv stycken som var och en kallades för runstycke. Att systemet inte var till fördel för personer med en mycket begränsad utbildning är en enkel slutsats att dra.[2]

Eftersom arbetarna på bruket kunde ha svårt att själva ha helt ordning på sina utgifter och inkomster fanns vid bruket en bokhållare. Bokhållaren hade till uppgift att betala ut löner till brukets arbetare och skriva av eller lägga till skulder. Det mesta av lönen tog man ut i natura, exempelvis råg, socker, salt och annat som var nödvändigt för hemmet, det fanns även en stor konsumtion av brännvin bland arbetarna. Eftersom lönen var knapp beslöt sig flera smeder att dryga ut kassan genom att sälja överblivet material, eller en del av sin egen produktion. Att sälja något som egentligen tillhörde bruket var riskabelt och om man blev påkommen ledde det till konsekvenser. Det var bruksbokhållarens uppgift att å bruksägarens vägnar försöka upptäcka om det skedde sådana affärer. Vid den här tiden fanns ett domstolsväsende särskilt för järnhandeln, kallat bergsrätten med säte i Filipstad. Vid bergsrätten behandlades inte bara det som hade en direkt koppling till järnhandeln, man behandlade även sådant som idag skulle ställas inför en domstol. Det handlade om civilrättsliga mål och även brottmål i viss utsträckning. När en smed eller annan anställd togs på bar gärning med att göra affärer på eget bevåg straffades både han själv och köparen. Brottet togs sällan upp av bergsrätten, istället blev det bruksägarens uppgift att själv bestraffa brottslingarna. Straffet berodde på hur köparen och säljarens egen ekonomi såg ut och varierade mellan att vara ett ekonomiskt eller fysiskt straff. Var han fattig fick han stryk, om han hade en god ekonomi blev straffet att betala en summa beroende på hur stort brottet ansågs vara. Straffet kunde dock bli både betalning och stryk vilket berodde på bruksägarens egen uppfattning av förövaren.[3]

Det var svårt för en smed eller annan hantverkare att själv starta en egen verksamhet, främst eftersom de ofta hade en skuld hos bruket eller inte särskilt mycket pengar. Eftersom större delen av lönen togs ut i form av natura blev det bara måttliga besparingar som bruksanställda samlade på sig. Om de ändå skulle vilja bli sina egna uppkom ett annat problem. Om man ville starta eget var man tvungen att uppfylla krav på att det inte skulle konkurrera med andra verksamheter i samhället. Detta kontrollerades av olika skrån, olika yrkesgrupper hade egna skrån som bara tillät att vissa kunde bli fullvärdiga mästersmeder, skräddare, spiksmeder och liknande. Vanligt var att yrken gick i arv från far till son eftersom det var närmast omöjligt att själv komma in skrået på egen hand.[4] Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet började kritik emot skråväsendet att växa fram. 1846 upphävdes skråna i fabriks och hantverksförordningen men vissa delar levde kvar fram till 1864 då näringsfriheten fastställdes. Näringsfriheten gjorde det möjligt för alla att själva starta företag utan att behöva ta hänsyn till vad yrkesföreningar tyckte var behövligt[5]

Alla yrken kring bruken hade olika rättigheter som hörde till deras yrke och som skulle uppfyllas av bruket. Skillnaden som kan ses mellan dagens fördelar som ett arbete kan ge är att det idag kan handla om sådant som rabatter och särskilda försäkringar. Under 1800-talet var fördelarna mer kopplad till vardagen, en av bruksbokhållarens rättigheter var till exempel att han skulle ha rätt till en kopp kaffe och en bit socker på sängen varje morgon. Detta uppfylldes utav en piga på bruket som fick till uppgift att varje morgon bära ut kaffet till bokhållaren. [6]

Spiksmed

Spiksmeden hade till uppgift att med det förfinade järnet från hammarsmedjan tillverka spik. Smedens sociala ställning var inte lika högt stående som hammarsmeden. På Segerfors bruk hette en av smederna Anders Grönberg, år 1849 var han 25 år gammal och han hade någorlunda god ekonomi utan skulder.Vi vet inget om hans utbildning, kanske hade han fått vissa kunskaper i att läsa och räkna ifrån någon av de bygdeskolor som föregick folkskolan[7].

Spiksmeden hade sämre lön och längre arbetstider än exempelvis hammarsmeder. Detta förmodligen för att arbetet inte ansågs kräva lika mycket yrkesskicklighet för att vara framgångsrik. I spiksmedjan hade smeden ett antal anställda som han av bruket fick en viss summa, dels till sig själv och dels till sina egna underhuggare. Smedjorna var uppbyggda som små företag inom det större bruket. Det lilla företaget fick en viss mängd kol, järn och pengar. ?överblivet kol och järn köptes tillbaka utav bruket för ett pris under inköpspris och pengarna skulle smeden dela med sina anställda. De anställda var ofta personer som själva en dag skulle bli mästersmed.[8]

Spiksmedens arbetstider var hårda. Vissa perioder på året gick det inte att använda hammaren på grund av att älven hade frusit eller att den torkat ut, då sysselsatte man sig med olika sysslor. Del skötte man sitt eget lilla jordbruk som ofta bestod av ett par kor och ett potatisland eller liknande. Många arbetade även på det jordbruk som hörde till bruket. Anders Grönberg arbetade ofta med dagsverken av olika slag. Bokhållaren har ofta inte brytt sig om att beskriva närmare om vad för slags arbete som utförts utan har istället valt att endast skriva dagsverke. I några fall har han arbetat som dräng, förmodligen hos bruksjordbruket. En annan sak som är speciellt med Anders Grönberg är att han trots sitt slitsamma yrke varit aktiv med att arbeta åt andra. I maj månad ägde han fordran hos åtta personer, bland annat hos hammarsmeden Erik Kropp. De flesta som han ägde fordran hos var sådana personer som hörde till spiktillverkningen. Att Anders Grönberg hade relativt mycket dagsverke kan ha berott på att han var ung och kroppen inte tagit så mycket stryk från arbetet. Smedernas rygg tog stryk av att konstant stå i en lutande position och samtidigt utföra ett tungt arbete, något som efter många år gjorde att deras rygg tog stryk. En vanlig dödsorsak som var särskilt märkbar bland smeder var lunginflammation. Eftersom smeden befann sig i smedjan där elden värmde kraftigt för att de sen skulle skynda sig ut för att kyla stålet gjorde att de lätt fick sjukdomar som lunginflammation. När läkare endast fanns i städer var det inte lätt för en smed ute i på ett bruk med flera mil till närmaste stad att få hjälp.

Vid några tillfällen tog Anders Grönberg ut små summor kontant, i de flesta fall har bokhållaren precis som i fallet med lönen för dagsverke inte brytt sig om att beskriva ytterligare annat än kontant. I augusti 1849 beskrev han mer, då handlade det om 2:24 riksdaler som togs ut kontant för att användas till skomakaren. Att det var mycket alkohol i omsättning går att se i att det första som Anders Grönberg tar ut under räkenskapsåret 1849 som påbörjas i november 1848, är en kanna brännvin. Någon större variation på handelslistan går inte att se, Basvarorna var råg, salt, sill, tobak och brännvin. I maj månad tog han ut en tunna havre och emellanåt betalar han andra personer på bruket, bland annat betalar han en mindre summa till skomakaren. I slutet av året uppnådde han balans i ekonomin och hade mer pengar inför 1850 än vad han haft inför 1849.[9]

 

Hammarsmed

Hammarsmeden hade till uppgift att förfina järn, detta gjorde han genom att med hjälp av en hammare som drevs av ett vattenhjul slå på järnet för att rensa ut orenheter. Hammarsmeden hade en hög status på bruket, statusen syntes oturligt nog inte i någon större utsträckning annat än att de fick vissa fördelar. Arbetstimmarna var långa men kunde vara kortare än de för spiksmeden och lönen var även lite bättre för hammarsmeden. En annan statussymbol för hammarsmeden var att de i kyrkan fick sitta långt fram och att det på dop och andra liknande tillställningar ofta närvarade personer ifrån bruksägarfamiljen. På Segerfors bruk hette hammarsmeden Erik Kropp. Erik Kropp var 1849 37 år gammal, vilket skulle betyda att han på grund av sitt hårda arbete förmodligen hade en kropp som var hårt ansatt efter år av tungt arbete och en sett till det arbetet svaga kost. Det var vanligt att hammarsmederna var krokryggiga av att stå böjda i många timmar om dagen och även inåtböjda knän. Hammaren som användes vid arbetet förde ett oerhört väsen vilket gjorde att smeden i fyrtio och femtioårsåldern var i det närmaste helt döv.[10]

I bruksboken går det att se att Erik Kropp inte hade en särskilt välskött ekonomi. I början av året har han en skuld på ungefär 670 riksdaler och i slutet av året har den ökat till ungefär 696 riksdaler. När man ser över vad han använt sina pengar till ser man att han spenderat en hel del på brännvin utöver det som egentligen är nödvändigt för hushållet, exempelvis råg, vete etcetera. Stora delar av Erik Kropp och Anders Grönbergs ekonomier ser lika ut. De båda har tagit ut större delen av lönen i natura i form av basvarorna råg, salt, sill, potatis och brännvin. Den stora skillnaden mellan de båda männen är att där Anders Grönberg äger fordran hos andra människor på bruket verkar Erik Kropp istället ha betalat andra människor för arbeten som bokhållaren inte skrivit ned vad de gått ut på. De flesta personerna år förknippade med hammarsmedjan och spiksmedjan, bland annat är en av personerna spiksmeden Anders Grönberg.[11]

Erik Kropp tvingades lämna Segerfors bruk tillsammans med sin familj utav en okänd anledning år 1853 men kom tillbaka som inhyses under 1860-talet. Att ha gått ifrån att ha en sådan högstatus position som hammarsmed till att vara inhyst och utfattig, något som vad gäller status kan jämföras med våra dagars hemlös, är en ordentlig klassresa i sig. 1889 dör Erik Kropp vid en ålder av sjuttiosju år.[12]

Slutsats och diskussion

Mycket av samhället i 1800-talets första hälft var inte rättvist för många av människorna, exempelvis verkar det inte som att någon på bruket hade till uppgift att hjälpa de andra människorna. Erik Kropp hade troligtvis ingen större kunskap i att räkna eller skriva vilket kan ha bidragit till att hans skuld bara ökade. Kunskaper i att räkna verkar ha varit nödvändiga när man ser på hur myntsystemet såg ut. Anders Grönberg verkar ha ansträngt sig för att få extra inkomster genom dagsverken medan Erik Kropp kanske inte klarade av att arbeta mer än nödvändigt. Även om det bara skilde tolv år mellan de bägge männen så verkar det som att det kan ha räckt för att Erik Kropp inte ska ha orkat med i Anders Grönbergs takt. En annan anledning till att deras ekonomi såg så olika ut kan ha haft att göra med att Anders Grönberg fått någon slags skolning. Under 1800-talet verkar det som att många av de lagar som blev till berodde på att folket redan levde efter andra lagar. Till exempel avskaffades ju skråna i takt med att de höll på att bli mer sällsynta. Utifrån det skulle man kunna ana att det kan ha funnits någon slags skola som Anders Grönberg kan ha gått i men som Erik Kropp aldrig satt sin fot i.

Kanske fick Erik Kropp lämna bruket på grund av att han sålde överjärn och överkol. Eftersom han hade en så dålig ekonomi och inte verkar ha arbetat med sidosysslor för att dryga ut kassan är det inte omöjligt att han kan ha sålt överblivet material. Det är möjligt att han blev påkommen med detta och i kombination med att han hade dålig ekonomi blev utslängd ifrån bruket. Även om bruken hade lösningen att om förövaren fick ett kok stryk om ekonomin var dålig är det kanske möjligt att man gjorde något slags undantag för att han inte gjorde ett särskilt bra jobb. Hur skicklig han var på sitt arbete är dock inget som jag vet något om men det måste ha funnits någon anledning till att han inte bara blev fysiskt bestraffad för sitt brott utan faktiskt drevs ut på vägarna med hela sin familj.

Anders Grönberg kanske klarade av sina dagsverken därför att han fortfarande var ung och inte hade ett lika ansträngande arbete som Erik Kropp. Om det vore så att Anders Grönberg både orkade arbeta mer och att han hade vissa kunskaper i att räkna och läsa skulle en sådan kombination förmodligen kommit till nytta för en person på 1800-talet.

När jag läser om hur personer i 1800-talets värmländska brukssamhälle levde kan jag inte hjälpa att tycka synd om dem. Det var en stark fördel om man klarade av att läsa och räkna och det var något som de inte verkar ha fått så stor hjälp med att göra. Bruksbokhållaren hade ju som största uppgift att vara bruksägarens förlängda arm snarare än att vara till hjälp för arbetarna. De fick en lön som knappt räckte till att försörja familjen, lönen var lika för alla som gjorde samma arbete oberoende på hur familjelivet såg ut. Det kan omöjligt kallas rättvisa när en person kan ha makten att utdöma straff beroende på hur han själv känner utan att ha en större chans att få en rättvis prövning. Efter att ha gjort den här uppsatsen så ser jag helt annorlunda på när någon säger att det var bättre förr, Ingen stress och man hade bara sitt att tänka på. När jag läser om hur de här människorna hade det måste jag medge att jag är väldigt glad över att jag inte föddes på ett värmländskt bruk i början av 1800-talet.

Källförteckning

Otryckt källa
Avräkningsbok 1849, Segerfors bruk, Värmland, Förvaras hos Kerstin Westerlund, Rackstad

Muntlig källa
Annki Schagerholm-Holgersson, historielärare Solbergagymnasiet, Arvika

Tryckt källa
Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978)

Digitala källor 
Folkskolestadgan 1842. Hämtad från slowfox, http://slowfox.wordpress.com/folkskolestadgan/ hämtat 2014-04-12

Näringsfriheten hämtat från ne.se (http://www.ne.se/article/article.jsp?i_art_id=273650&originalURI=/n%25C3%25A4ringsfrihet) 2014-04-12

Skråväsen hämtat från ne.se (http://www.ne.se/lang/skr%C3%A5v%C3%A4sen) hämtat 2014-04-12

Bildkälla
Anna Montan, hämtat från bengtbeckman.com (http://www.bengtbeckman.com/Segerfors-1886WEB.jpg) 2014-05-20

 



[1]Folkskolestadgan 1842, hämtat från slowfox, http://slowfox.wordpress.com/folkskolestadgan/ hämtat 2014-04-12

[2] Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978) sidan 65

[3] Ibid. sidan 68

[4] Skråväsen, hämtat från ne.se (http://www.ne.se/lang/skr%C3%A5v%C3%A4sen) hämtat 2014-04-12

[6] Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978) sidan 80

[7] Folkskolestadgan 1842. Hämtad från slowfox, http://slowfox.wordpress.com/folkskolestadgan/ hämtat 2014-04-12

[8] Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978) sidan 75

[9] Avräkningsbok 1849, Segerfors bruk, Värmland, Förvaras hos Kerstin Westerlund, Rackstad

[10] Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978) sidan 67

[11] Avräkningsbok 1849, Segerfors bruk, Värmland, Förvaras hos Kerstin Westerlund, Rackstad

[12] Annki Schagerholm-Holgersson, historielärare, Solbergagymnasiet, Arvika, 2014-05