En blogg som samlar stort och smått om trakten söder om Racken, främst Rackstads historia. Texterna är skisser inom varje ämnesområde och utgör en utgångspunkt för fortsatt arbete. Klicka på bilderna för att förstora dem! Inlägg efterlyses, mejla till sidans redaktör: lennart.wettmark@gmail.com
Tomas gick i första, tredje och fjärde klass i Rackstadskolan. Ettan och tvåan var i samma klassrum och trean och fyran i det andra. Andra klass gick Tomas på Agnetebergsskolan tillsammans med Tomas Fjäll, Jan Westlund och några flickor. Hans lärarinna i ettan, Ester Johansson, hade gått i pension och man misslyckades med att hitta en ny lärare. Till trean kom Tomas tillbaka till Rackstadskolan och Teodor Tobiasson. Honom hade också Tomas pappa Ingemar haft.
– Teodor var väldigt snäll, men hade humör och kunde brusa upp. Det kanske behövdes ibland. Och så var han väldigt idrottsintresserad. Vi kunde fråga honom under en historielektion om vi inte kunde gå ut och spela fotboll eftersom det var så fint väder. Då titta han på klockan och så sa han “Det gör vi allt”. Han var boxare och hade sina boxhandskar i skolan. Ibland var han och hämta dom och så fick dom som ville boxas låna dem Jag kommer ihåg när Stellan Göransson, som var vältränad, skulle boxas med Hasse Kling från Rackstadtorpet. Stellan slog till Hasse så att han sprang hem och grät. Han kom inte tillbaka mer den dagen. Teodor tyckte att Hasse fick skylla sig själv.
Signe på Lillåsen hade hand om skolmaten. Den kom färdiglagad med Gunnarskogsbussen någon gång mellan 9 och 10 på förmiddan. Två elever var alltid avdelade att gå ner med en dragkärra ner till korset och hämta den stora fodrade trälådan. Sen värmde Signe maten.
– Signe frågade en gång Kjell Skoglund, som då gick i Ettan om han ville ha mer potatis. “Nej, men om det finns joläpple så kan jag ta”
Bengt Andersson gav 2015 ut skriften Skolhistoria. Rackstads skola. En utförlig dokumentation om hur skolan byggdes för 150 år sedan och exempel från modernare tid på klassfoton. 1945 var den legendariske DN-illustratören Birger Lundquist på besök i skolan och tecknade av elever, bl a den här som Kerstin Werner lär vara den lyckliga ägaren av:
Lugnet är mest känt som vilohem under 40- och 50-talet. Här följer en en kort historieskrivning. Vet du mer? Har bilder?
1907 säljer Johannes Andersson för 300 kr en avstyckning av sin egendom Holm till fröken Alida Indebetou i Arvika: “ett jordområde 1:4780 har af min fasta egendom hemmanet Holms i Arvika soldatboställe” beläget i nordvästra hörnet av soldatbostället. I maj 1913 fastställdes jordav-söndringen från kronoskattehemmanet 1/3 mantal Holm 1. Sommarro n:o 1 skall i förteckningen benämnas Lugnet n:o 3.
Laga skifteskarta 1839
Kerstin Werner talade mycket med sin minnesgoda granne Gerda Persson i Nordstuga, Holm och skrev ned hennes hågkomster av hus och människor i trakten. Texten är hämtad från Kerstins anteckningar:
“Lugnet (Sommarro)
Fröken Stina Beata von Hofsten köpte omkring 1908 eller 1909 en liten timrad stuga från gården “Högerud” i Högerud och lät sätta upp den vid Rackens södra ände och gav den namnet Sommarro. Tillsammans med fröken Indebetou (dotter till dåvarande ägaren till Segerfors gård) blev huset till en början ett sommarviste. Ett rum och kök på bottenvåningen och två små gavelrum på andra våningen.
Så småningom beslöts om en tillbyggnad av huset. En ritning beställdes av Henrik Schröder omkring 1914. Ett timrat hus från Nordtomta i Perserud inköptes och blev vinkelbyggnaden. Snickaren heter Vilhelm Nilsson från Kärrsmossen och Anders på “Kyrkåsen” i Kyrkebyn.
Perserud Nordåsen. Härifrån flyttades den tillbyggda delen av husetFritiof Nilsson målade av Nordåsen
Nedre våningen på vinkelbyggnaden uthyrdes till änkefru Lavenius (född Indebetou), som hade ett utvecklingsstört barn. *
1931 dog Alida Indebetou. Fröken Hofsten dog 80 år gammal 1931 några månader senare. 1933 utbjöds Sommarro på auktion. Det såldes ej då, utan senare och köptes av sjukgymnast Oskar Hedinger (1881 – 1951 i Edane). Han flyttade dit 1934 tillsammans med hustrun Hilma (1872 – 1964 i Edane) och sonen Åke (1910 -1997).
Under Hedinger blev nu Sommarro pensionat, omdöpt till Lugnet. Omkring 1941 kom så systrarna Brusén ( Daga, Nora, Göta, Vega, Rosa och Sonja) till Lugnet. Av de tre förstnämnda drevs Lugnet som vilohem.
DN 1941-06-28
På Lugnets ägor står ännu ett timrat hus som flyttats från Gerda i Holms föräldrar Per och Marta Anderssons hemman i Holm. Kerstin Werners farfar, Robert Wilhelm Claesson, satte upp huset. Nora Hill (född Indebetou) lät bygga sig ett litet hus strax väster om Lugnet med hjälp av snickaren Sven Johansson från Älvbacka.
1939 byggde Agnes Mattsson, syster till Ludvig Mattsson och Lydia Sager en stuga på berget söder om Lugnet. Då hette stugan Glasberget, men numera Berget.
Kvinnan på fotot är en kusin (Elsa Renström) till Agnes Mattsson. Fotot från Anders Mattsson, brorson till Agnes.
Vykort från Lugnet
På Lugnet bodde eller åt en period (1943) den då 16-årige Olle Bonniér, som arbetade som lilldräng på Segerfors. Olle har på Lugnet målat tavlan “Åskväder över Racken”. Elsa Ahlgrensson dog på Lugnet (1947). Amelie Fjaestad var patient innan hon kom till ett vårdhem i Arvika, medan systern Anna dog på Lugnet (1946).
Från Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok 1964köpebrev 1933
Stina Beata von Hofsten kom tidigt in som delägare och hade vid sin död 20 arvingar till Lugnet. Dessa sålde 1 november 1933 Lugnet till Oscar och Hilma Augusta Hedinger och på köpebrevet finns åtta Uggla, två Örn, fyra Norbäck, en vardera Bäärnhielm, Drakenberg, Högberg, Indebetou, Toll och Hallén som undertecknare. Alldeles problemfritt tycks det inte ha varit för Hedingers; 1937 erbjuder Arvika Inkassobyrå Karlstads skollovsförening (som då driver barnkolonin på Kampudden) att köpa Lugnet.
1910 undertecknades ett arrendekontrakt med Johannes Eriksson om “ett jordområde av hemmanet Stålsberga på 49 år”. Arrendet överfördes sedan (1933) till Hedingers och 1948 till Daga Brusén. Nu är motparten Anders Gustaf Nilsson.
1970 köper Bo och Ulla Schröder av Daga Brusén. En juridisk markering står med i §8: “Därest Arvika stad skulle använda sig av den kommunala förköpsrätten, återgår köpet” Sommaren 2014 firade Lugnet hundraårsjubileum av det av Bos farfar ritade tillbyggda Lugnet
Vykort från Lugnet
PS
* Leif Höök skrev på Facebooksidan Det gamla Arvika om Silvénsvillans historia 17 sept 2023 bl a: “…köptes fastigheten 1906 av väninnorna Frk Alida Indebetou och Frk Stina von Hofsten som flyttade in med pigan Hilda Andersdotter fr Stavnäs. Alida arbetade med ekonomi på Arvika Ullspinneri medan Stina med adlig bakgrund var teckningslärare på Arvika Flickskola. De hade valt bort familjebildande och valde istället att på fritiden arbeta i idéella föreningar för att förbättra villkoren för Arvikas kvinnor och barn. 1907 köpte de en tomt vid Racken, byggde litet hus vid Lugnet, Racken inte långt från Segerfors Herrgård där Alida växt upp som bruksägardotter. Men med Möbelfabrik, metallfabrik och även Centralskolan 1912 som närmaste grannar låter väninnorna bygga till sommarhuset vid Racken 1914 och flyttar dit för gott 1919 efter ha sålt villan”
På bilden från ca 1908 ses ”Lugnet” vid Racken, med Stina von Hofsten i hatt. De övriga två är: Alida Indebetou (min pappas morfars kusin), samt sannolikt pigan Hilda Andersdotter. (Tack Björn Lindeberg för text och foto)
Rita Hillring har bett sin mamma Ajna berätta om sitt liv i Rackstad
Stugan som låg på Holm när Ajnas far Martin och mor Emma köpte marken
Mamma Ajna berättar att när hon föddes hemma i stugan på Holm 1930 i mars så var hon 6 veckor för tidigt född. Hon var så liten att hon låg nerbäddad i en byrålåda med värmeflaskor runt omkring. Hennes mamma Emma blev dålig efter någon dag och magen svällde upp. Då fick hennes man Martin springa till grannen som hade telefon och ringa efter ambulansen. Det blev uppståndelse i korset i Rackstad när det kom en ambulans. Bilar var inte så vanliga på den tiden. Det var efterbörden som inte hade kommit ut.
Ajna hade fyra äldre syskon. Tre bröder och en syster. Hennes bästa väninna hette Clara och bodde på Mon.
Barnen badade i dammen
När Ajna kom hem från skolan så brukade hon få gå ut till grisarna och ge dem mat. Hon fick även bära in ved och när det var ont om bete fick hon gå i vägrenen med kon så hon fick beta där. Hon tyckte det var otäckt att kon drack vatten ur dikena och hon ville inte dricka mjölken då för hon trodde mjölken var smutsig som vattnet.
Ladugården och familjens ko
Emma hade ju affären i korset. Hon var uppe tidigt om morgonen vid fyra och bakade bröd som hon kunde sälja i affären. På vintern var det så kallt i köket vid den tiden på morgonen att det var is i vattenhinken.
Hon var seg och stark Emma. Fast hon var gravid så gick hon och hämtade cementsäckar och bar hem dem. Det var antagligen i samband med att det lilla huset byggdes om till det hus som finns i dag. Huset hade lägenheter på andra och tredje våningen. Ajna hade ett får som brukade springa upp för alla trappor till tredje våningen när hyresgästen som bodde där bakade bröd. Då stod fåret utanför dörren och bräkte tills hon fick en brödskiva.
Martin Karlsson sågar ved
Ajna hjälpte även till i affären med att packa upp varor, köra ut varor och räkna kassan på kvällen. Hon brukade få cykla upp till Fjaestad med matvaror. Dit tyckte hon om att åka. Hon brukade få titta på när Gustav och Maja målade och de lärde henne en del om olika färger. Det fanns en elev som gick som lärling hos Maja. Hon hette Anna Persman. Ibland när hon varit där en stund så sa Gustav till henne att : Nu får fröken Ajna åka hem för nu ska Gustav bada. Han badade alltid näck .
Ajna hade också gärna börjat med måleri om hon hade fått det för sina föräldrar men det var inget jobb, tyckte de. Ajna är fortfarande konstnärlig och kreativ.
Huset ombyggt med affär
Ibland kom konstnärerna till affären och de hade ont om pengar. De fick då köpa grodd potatis billigt och ibland så skickade Emma med lite extra bröd.
Flickorna i Rackstad
På Marten
När Ajna var 16 år dog hennes mamma Emma. Hon fick flytta runt och bo veckovis hos sina vuxna och gifta syskon. 1951 gifte Ajna sig med Ingvar och de flyttade till Arvika och sedan till Skoghall. Hennes pappa Martin dog 1953 och huset såldes till en av sönerna. Då lades affären ner och lokalen gjordes om till vardagsrum.
Ur ett samtal mellan Peter Schröder och Nils Olofsson hösten 2015:
– Hur var det med affärerna i korset?
– Den första affären var vid Grana. Det blev en konsumbutik
– Den var före Westergrens
– Ja, sen startade Westergrens nån gång på 40-talet
– Jag hade sagt tvärtom
– Ja, jag skall inte säga säkert
– Grana var inte konsum från början
– Jag minns en gång. Per-Åke Claesson och jag gick av bussen och gick in där. Full i sjutton frågade Per-Åke. Har ni det? – Nej. Har ni det? – Nej. Har ni stora spik?. Ja. Då tycker jag ni ska ta och spika igen affärn. Killen som var chef blev så arg.
– Sen sålde Westergrens till en familj som hade en dotter som stod där. När dom ringde hem sade dom alltid: “Det är från affären”. Vi levererade ägg till dom.
– Affärerna fanns så länge vi var kvar. En bit in på 60-talet
– Fantastiskt att det fanns två affärer där nere.
– Ja, så fanns det en affär i Perserud. I Skotta.
– Men konsumbussen gick länge. Fransson handlade där och det gjorde vi också sen vi köpt grå stugan 1974.
-Drickbilen kom en gång i veckan. Både Jösse bryggeri och Arvika bryggeri körde ut. Dom körde till Våge <Albråten> vägen vid sandstranden.
– Dom lärde sig snabbt vilka som köpte från Jösse och vilka från Arvika bryggeri.
– Man tänkte inte på det då, men dom som handlade på konsum var socialdemokrater
– Fiskbilen! Den kom från västkusten i en gammal ful skåpbil. Färsk fisk med 4-5 timmars resa.
– Så kom det en brödbil.
Mer om affärerna sen tidigare i bloggen Rackstadhistoriskt: Greta Johansson minns: “Det fanns brödbil och drickabil i Rackstad. Axel handlade i stan. Margit <Sundström> handlade en gång i veckan i korset. Axel tog hennes ryggsäck “Gunnar åkte ju redan kl 6. och satte ner säcken med en lista utanför affären och sen kom Gunnar på moped och hämtade upp varorna hon beställt.”
Kerstin Werner: “Nära skolan fanns två affärer, “Grana” (Granhem, senare Konsum) och Westergrens affär. Det var en stor händelse varje år när Westergrens hade julskyltning i sitt enda fönster.”
Lisa Morell var 24 år när hon bodde en vinter och vår på Sandstaberg. I ett brev till Torsten Lenk, museiman som under en tid bodde i Båtvika, Stålsberga, skriver hon på hans uppmaning minnesbilder med anknytning till Rackstadkolonin 36 år senare
Det var i november 1908 jag bodde i nedre Rackstad hos Lagerberg i ett kallt och föga trivsamt rum bredvid hans snickarverkstad. Den enda fördelen var att min bostad låg så nära Petter på Myra.
Stackars Petter och hans skickliga söner skulle lära mig järnsmide, det var då min dröm, det blev inte mer heller. När jag såg de tre myrsmederna hantera järnet som den mjukaste lera, förstod jag hur hopplöst det var. Gräsligare lampa än den jag med möda smidde har ej funnits. “Är det Erik den XIIII-s fängelselampa” sade pappa Lars Zetterquist när han fick den i födelsedagspresent av sin förtjusande maka.
Men för att komma till Bror Sahlström, så var det hans bostad, Sandstaberg, jag ville hyra. Bror Sahlström låg i gulsot på Arvika sjukstuga, jag hade hört att han skulle skötas hemma i Utterbyn så fort han fick lite krafter. Stackars Bror, han var redan då söndersupen och gul som saffran, hemsk att skåda.
Visst fick jag hyra hans hus, han var förtjust och sade att jag fick bo där fritt och få spökena på köpet. Men fritt ville jag ej bo där, “dä kan vi jär ôpp senna” sa Bror och så kom vi överens om att jag skulle använda ateljén, köket och ett rum. Sahlström fraktades till sitt hem i Utterbyn och jag flyttade till Sandstaberg, tyckte där var furstligt efter kyffet hos Lagerberg, men lukten inomhus rent förfärlig, ingen hade bott där på ett år. Råttorna hade huserat vilt och lämnat massor av spår efter sig. Jag skurade och fejade och när det började skymma hade fint och trivsamt när lampan blivit tänd och brasan sprakade.
Då började spökeriet, att det spökade var allmänt känt. Nordanvinden ven om knutarna, det blev ett tassande över och under, upp och ner mellan pappen på väggarna. Det var råttorna som började sin kvällsdans. Från köksskåpet där jag satt upp tallrikarna mot väggarna för att det skulle se prydligt ut, lät det pang, pang när råttorna rev ner dem under sin jakt. Pappren i väggarna smällde som skott, från ateljén hördes steg som klampade. Lommen skrek, räven ylade utanför i skogen. Stegen som hördes kunde jag ej förklara, de andra ljuden kände jag igen, sömn var ej att tänka på, men jag somnade till, vaknade vid att en liten mus trasslat in sig i håret. Solen sken, jag upp för att undersöka stegen, som fortfarande hördes. Tyckte det var tryggt att jag hade en revolver, ett minne från mina år i USA, då jag ej haft någon användning för den. Med den framför mig smög jag mig upp för trappan, öppnade försiktigt ateljédörren. En komisk syn mötte mig, runt en vackert snidad italiensk golvstake satt en hel råttfamilj, i ljushållaren av mässing med form av en tulpan satt en stor ljusgrå skabbig råtta på baken och höll tassarna som en ekorre. Den vädrade och fnyste när jag siktade på den. Bommade naturligtvis, sköt alla fem kvarvarande skott mitt i högen, djuren försvann, men stegen de hördes fortfarande.
Noggrant letade jag igenom övre våningen, fann till slut att ljuden av steg kom från ytterväggen, alltså Helvetet. Låt mig förklara, Bror Sahlström skulptör, ciselör och lustig krumelur och i högsta grad värmlänning hade brädfodrat två sidor av sitt hus med gamla kyrkmålningar. På norrsidan, därifrån stegen hördes, ett makabert helvete, som vimlade av röda nakna djävlar, med högafflar och tänger, torterade menniskor i djupaste adamskostymer ur vilka ormar krälade, eldslågor och hemskheter. Denna målning kan nu ses i Karlstads museum, dit professor Kellin <Kjellin> räddat den, vet ej om han även räddat Sahlströms himmel, som satt på västsidan av huset. Där satt skäggiga patriarker på pinnstolar, placerade på ljusblå moln, de hade skära svepningar och grå ullsockar på stora fötter. Ur molnen sköna änglahuvuden, de hade Bror S målat dit, man kände igen dragen på hans flammor, den blonda Nanna Norbäck och svartlockiga Signe Persson från Gustås. Hur Bror S fått dessa målningar? Jo på hans fars tid eller kanske hans farfars, hade på deras ägor stått en ödekyrka, som de rivit. Bror S hade hittat målningarna i ett uthus, antagligen fanns ej någon riksantikvarie till hands för att rädda gamla kyrkor i Fryksdalen på den tiden.
Vintern kom med stark kyla, i ateljén hade jag ej råd att elda, det gick åt alldeles för mycket ved ändå. Tidigt en morgon kom en bonde från Gunnarskog med ett vedlass. Naturligtvis skulle han bjudas på kaffe, vid sin andra kopp lystrade han till, ögonen plirade illmarigt, så sa han. ?? di säjer att ho bor här ensammen, men nu har ho att en kär /karl/ som spankulerar därôppe?? Det blåste nordan olyckligtvis, stegen hördes tydligt. Nä Fritioff sa ja det är bara lösa bräder i helvetet och för att rädda mitt rykte föreslog jag att han skulle gå med upp på övre våningen. ??Va ska de tjäne te, han är väl kär te gömme sej unna, sa Fritioff . När han givit sig av, släpades brandstegen fram, den hängde på uthusväggen, ilskan gav mig krafter att resa upp den mot den olycksaliga väggen. Det tog tid innan jag i den dystra målningen fann de lösa bräderna. De blev omsorgsfullt fastspikade.
Så kom våren med tjäder och orrspel utanför husknuten, allt var så vidunderligt vackert, gärna ville jag bo kvar över sommaren. Skrev till Bror S och frågade om det gick och så en förfrågan om hyran. Svaret kom, eftersom jag var så enveten med att betala hyra, så hade han några gamla räkningar om jag ville klara dem. En var hos skräddare Robert Rönning i Rackstad, då jag kom dit och fick höra att den lydde på 178 kr flydde jag, nästa var hos bokhandlare Jakobson på 110 kr “tror fröken att han tänker betala” sa han. Den sista jag gick till efter Brors brev där det stod “skyldig hos en enögd karl som har bosättningsaffär i hörnet på torget” Det blev droppen i min malörts bägare, 350 kr för ett dubbelt italienskt dragspel. Förtvivlat skrev jag till Bror S att jag ej plockade guld ur njurformade kopparbunkar, som jag då levde av, att jag ej såg mig någon råd att betala. Svaret kom omgående. “Hyran skiter vi i, inte faen vesste jag att jag va skylldi så möcke, dä ska ja nock klare själv, men va som retar mej ä att ja ga Signe ett så dyrt dragspel, dä hade ja inge för men grann va ho och jävlitt musikalisk . Bo kvar så länge du vill, ja kommer i näste vecke och vi röms bägge på Sandstaberg”
Bror Sahlström fick sin hyra betald efter samma taxa som hos Lagerbergs. I flygande fläng och med sorg i hjärtat, flyttade jag till Hummeltorpet där spökade det också efter en ung man Gösta Hård av Segerstad som vintern förut skjutit sig där, men det är en annan historia.
Lisa Morell i brev till Torsten Lenk 29 november 1946. Förvaras på Värmlands museum.
Ciselering (av fr.ciseau “mejsel”) är en av teknik att med verktygen hammare, mejsel och puns åstadkomma reliefutsmyckning i metall. Vid ciselering åstadkoms nedsänkningar i metallen genom att man hamrar från framsidan
Lisa Morell målad av Fritz Lindström
Lisa Morel:Koppar-Lisa” född 1884 i Grava, men fadern, som var skräddare, öppnade herrekipering i Arvika 1899 och Lisa gick i flickskola där. 1901 åkte hon till USA, gick bl a på konstskola och återvände till Arvika 1908. Gick som lärling i Arvika, Lund och Wien. 1911 hyrde hon övervåningen på Nystuga i Rackstad. Hon är “känd för oerhört vackra arbeten, även i linoleum och träsnitt och målade miniatyrer. Hon gjorde utsökta brickor i mässing eller koppar med förhöjda kanter, rikligt prydda med gravering och ciselering i fantasifulla mönster. Vägglampetter i brons och koppar, serviser i silver, ljuskronor och många andra eleganta föremål i silver och även i guld” Hon dog 1971 (Fjaestad Nordmark. Rackstad-Dansen, 2012)
Per-Inge Fridlund hade i kommunhuset råkat höra hur en rivning av Segerfors kvarn planerades och tipsade rackstadborna. “För den beskedliga summan av en krona föreslås Arvika kommun sälja den gamla kvarnen i Segerfors till nybildade Ideella föreningen Rackstads Kvarnförening?” kunde man läsa i Arvika Nyheter 11 oktober 1989. Föreningen hade haft ett konstituerande möte 18 september och då accepterat de krav som kommunen ställt.
Till ordförande valdes Kjell Skoglund. övriga ledamöter i första styrelsen var: Tomas Andersson, Nils Damberg, Bo Schröder, Margareta Sundström (Zetterquist) (kassör), Kerstin Werner (sekr) och Jörgen Zetterquist.
Kvarnen vid övertagandet
1990 I slutet av maj revs det gamla stallet med hjälp av Volvos traktor. Kvar blev en hög med bräder. Samtidigt lyftes bron över älven bort och kvar blev stenar och bropelare. Därmed hade man uppfyllt kraven från kommunen i samband med överlåtelsen. En söndag i september detta år fortsattes arbete med kvarnen:
Man beslöt att taket först och främst delvis <skulle> ha ny plåt och den del av taket som läckte lagas. Fönster måste ned, skrapas, trasigt glas bytas ut, spröjs lagas och målas. Det rivna stallet måste eldas upp “Vi hade med oss yxor och sågar och vi gick lös på sly och albuskar. Utbyggnaden på “Rosten’ revs. älven rensades på allsköns bråte”
Kerstin Werner ringde brandchefen Bo Andersson som meddelade att man inte längre åtog sig att elda upp hus, men att han kunde låna ut en brandbil om någon av brandmännen privat tog på sig arbetet.
1991 På aprilmötet 1991 rapporterade kassören att 25.000 kommit som bidrag från kommunen. 16 maj bestämde interimsstyrelsen som datum för årsstämma i Rackstads hembygdsgård. Årsavgift föreslogs till 25 kr. Styrelsen uppdrog till Tomas Fjäll att laga taket som läcker och att fråga Bengt Magnusson i Stålsberga om han kan gräva för dränering vid kvarnens framsida. Vid årsmötet, som samlade 19 personer, avsade sig Kjell Skoglund ordförandeskapet. Till ny ordförande valdes Magnus Johansson. Nils Damberg och Leif Lindström fick i uppdrag att utreda Torkans framtid (Den är helt unik i sitt slag berättade den gamle mjölnaren Bertil Embretsen). I september rapporterade de att tjälen åstadkommit svåra sprickbildningar och föreslog försiktig rivning och att den under sommaren 1992 skulle muras upp igen.
I protokoll 19 september rapporteras att fönstren tagits ner och förvaras på logen på Hagen i väntan på åtgärd. Plåten till taket har levererats och Tomas Fjäll och Per Gustavsson skall tillfrågas om de mot ersättning åtar sig att byta taket.
1992 I årsberättelsen för maj 1991- maj 1992 rapporteras att fönstren körts till IPA där de lagats, slipats, målats och nu väntar på glasning. Lars Lindström och Nils Damberg har dokumenterat kvarnen och torkan med foton. Till ny ordförande vid årsmötet väljs Nils Damberg. Margareta Z rapporterar att det finns 16.000 kr i kassan när ström och takplåt är betald.
“Den 6 juli restes byggställningen på kvarnens sydöstra sida. Arbetslag har under vecka 28 till dags dato tagit bort den gamla takplåten, reparerat skorstenen, lagt nya läkt och därefter ny plåt på ¾ av taket”. Några fönster som är kvar i kvarnen skall köras till IPA för reparation och målning. Därefter till Janne Olsson i Perserud för glasning. Mötet beslöt att inte sätta in de färdiga fönstren förrän kvarnen är färdig utvändigt, men att luckor måste anskaffas först, då vi befarar att icke önskvärda kommer att roa sig med fönsterkrossning. Sockeln till Torkan önskar Nils D få gjuten innan vintern (§ 5 resp 6 i protokoll 14 juli 1992) Jörgen Zetterquist skänker 20 st litografier av Kvarndammen som kan säljas för 450 kr/st.
Vid mötet i november rapporteras att Edanesågen genom Sven Olofsson skänkt 750 löpmeter bräder till fodringen av kvarnen, Sune Ståhl har skänkt dräneringsrör och CIAB armeringsjärn. Rackstad bysamfällighet har donerat 10.000 kr och Perseruds byalag 1.000 kr. En hel del arbeten rapporteras, bl a att bommen på nerfarten är klar men inte monterad.
1993 Vid årsmötet 25 mars valdes Gunnar Johansson till ny ordförande. Nu är det full fart kan man utläsa av årsmötesprotokoll: fram till 30 juni arbetar två ALU-arbetare på kvarnen, Länsarbetsnämnden har beviljat bidrag för verktyg- och maskinhyra, grävning är beställd, liksom värmebarack och portabel toalett. Två offerter på elen har tagits in.
Under sommaren fick framsidan ny brädfodring och Torkan har murats upp igen.
1994 I april rapporteras om kvarvarande arbeten: rödfärgning av framsidan, brädfodring av sydvästra gaveln, murning av skorsten på Torkan, nedläggning av kabel mellan kvarn och Torka, dörrar och fönster till Torkan mm. Tomas Andersson och Göran Andersson på Sågmon har provat rensmaskinen (för utsäde) och den fungerade mycket bra. Gunnar J. vill ha Kvarnens dag och Jörgen Z. andra aktiviteter: bygdefester, utställningar och musikevenemang.
Föreningen har 59 medlemmar. Jörgen skänker en kamin till kvarnkammaren. I verksamhetsberättelsen konstateras att den yttre röjningen får anses fullbordad, i kvarnen har en grundlig städning skett och maskinparken har setts över. För att fullborda arbetet med Torkan (ny ugn, skorsten, elmotor och kabeldragning) behövs en sponsor. ALU-arbetena har samtidigt reducerat medlemmarnas möjlighet att engagera sig reflekterar ordföranden.
1995 Styrelsen diskuterar om kvarnföreningen kan ingå i hembygdsföreningen. I övrigt tas upp behov av grus på vägen och kabelgrävning. Göran på “Fallet” utnyttjar rensmaskinen och betalar 500 kr per gång. På julimötet diskuteras om sprutmålning av östra sidan kan vara ett alternativ, Leif Lindström ” en av de aktivaste i arbetet med kvarnen genom åren ” har nu gjort karm och dörr till Torkan. Varje maskin bör ha en skylt, något som kan ordnas via Jössetjänst.
Ordföranden har fått förfrågan från kulturnämnden om medverkan i Kulturhusens dag 10 september, något som bejakas. En lyckad tillställning visar det sig med 150 besökare. Men bommen över vägen behöver fortfarande ett fundament att vila på när vägen är stängd. Föreningen har 45 medlemmar och årsavgiften är fortfarande 25 kr.
På omslaget Jörgen Zetterquists teckning av kvarndammen
1996 Margareta Engströms uppsats om Segerfors har tryckts upp i 90 ex, varav föreningen har 85 som säljs för 50 kr. Oroväckande notering i protokollet: “Något måste göras för att hindra vattenflöde från Segerforsvägen att rinna ner till kvarnen”.
Ungsbädd skall muras till Torkan, golvet gjutas och “huvan” sättas på Torkans tak. Vid möte i september bestämdes att de 10.000 som finns kvar hos kulturnämnden skall användas till att färdigställa Torkan.
I augusti används kvarnen som festlokal för en löparfest. Antalet medlemmar detta år: 56.
1997 Den dyra elräkningen tas upp på årsmötet. Sänka från 16 till 10 amp?
1998 Årsmötet samlade sex deltagare. Kerstin Werner, som varit sekreterare i alla år, försöker förgäves bli befriad från uppgiften. Ordföranden Gunnar åtog sig att bli valberedare. Torkan är ännu inte riktigt klar konstateras med en suck i protokollet. Frågan om att gå upp i Hembygdsföreningen skjuts på framtiden.. Margareta Z avgår som kassör och ersätts av Jan-Erik Blomén. I årsberättelsen konstateras att det är 43 medlemmar. Stenkvarnen har provkörts och visar sig fungera. Nu fattas bara två arbeten för att restaureringen skall anses klar: elinstallation till Torkan och murning av ugnen, men ekonomin är ett hinder för framförallt elinstallationen.
1999 Vid årsmötet rapporteras att elcentral och eluttag nu är klara, men murning av ugn och skorsten återstår att göra.
2000 På årsmötet konstateras att verksamheten resulterat i ett underskott. “Nu skall krafttag tas av Kjell och Tomas för att få pengar från Vägsamfälligheten till fortsatt verksamhet på kvarn och torka”. Kjell skall försöka få tag i en murare.
2001 På årsmötet rapporteras att föreningen går back. Medlemsavgifterna täcker inte el- och försäkringsavgifter.
Ett samgående med hembygdsföreningen är nu under behandling. Gunnar Johansson, Tomas Andersson och Nils Damberg deltog i hembygdsföreningens möte 26 febr. Hembygdsföreningen är positiv till sammanslagningen, men bekymrad över att Kvarnföreningens ekonomi visar på minus. Det skulle fortfarande finnas en arbetsgrupp för kvarnen, som har tillsyn, klipper gräs och städar, tänker kvarnstyrelsen.
2002 Vid styrelsemötet 2 december konstateras att föreningen har 112 kr på kontot, men torkan har nu fått sin ugn. Fönstret som blev stulet har inte kunna ersättas. Gunnar J deltog i hembygdsföreningens årsmöte i april då samgåendet togs upp. Kvarnföreningen skall ha ett årsmöte tidigt 2003 då “vi förhoppningsvis kan överlåta kvarnen i andra händer”
2003 På årsmötet 24 feb bekräftas att kvarnföreningen önskar bli en sektion inom Hembygdsföreningen, men få tillåtelse att vara med och sköta programverksamheten i kvarnen. Kassan (149,91 kr) överlämnas till hembygdsföreningen. Ett definitivt beslut om övertagande av kvarnen kommer att ske vid Hembygdsföreningens årsstämma 9 mars, säger § 8 i protokollet.
2004-2005 Inga uppgifter om kvarnen
2006 “Kvarnen. Den står där den står och blir tyvärr alldeles för litet använd. Diskussion om dess vidare öde kommer att tas ” (Ur verksamhetsberättelsen för Rackstads hembygdsförening 2006)
2007 Kvarnföreningen återuppstår. Årsmöte hålls 25 juli i kvarnen. Tjugo personer deltar. Till ordförande väljs Gert Raiml med Peter Schröder, Kerstin Westerlund, Pärra Eriksson, Anders Ljunggren, Kerstin Werner och Magnus Johansson som övriga ledamöter. Eftersom föreningen inte har några ekonomiska tillgångar har samma dag hållits en loppmarknad, där intäkterna går till elräkning och brandförsäkring. I protokollet återges föreningens målsättning: “Att bevara kvarnen som ett minnesmärke över forna tiders arbetsliv och teknikhistoria och att främja gemenskapen inom Rackstad genom det ideella arbetet med underhåll av kvarnbyggnaden. Vi skall anordna kulturella program vid kvarnen och utmed älven och sjön. Det skall vara möjligt att hyra kvarnen för enklare fester.”
I “Kvarnveckan” ingick förutom loppis och årsmöte även en musik- och visafton med “filt och picknickkorg”
6 augusti konstituerar sig den nyvalda styrelsen. Gert rapporterar att loppmarknaden inbringade 4.000 kr, men från det skall dras annonskostnader och en ersättning till Perseruds byalag på 1.000 kr för deras del av loppisen. Gert kan också rapportera om kontakter och förhandlingar med Länsförsäkringar och Elverket. En rad tänkbara höstaktiviteter diskuterades, liksom röjning av buskar, bidragsansökningar och ev. samarbete med Perseruds byalag. En matrikel upprättas över medlemmarna.
2008 Verksamheten i kvarnen startar i slutet av juli med en städperiod. Därefter loppis i samarbete med Perseruds hembygdsförening. 27 juli: viskväll i kvarnen med Olle Zetterquist, Arne Lidén, Hans Bryntesson och Pärra Eriksson. Berättarkvällen några dagar senare samlade ett trettiotal personer som understödda av Gunnar Thorsell berättade historier från trakten. Antalet medlemmar detta år är 41 personer.
2009 Dåligt väder gjorde att några aktiviteter under sommaren fick ställas in. 19 juli genomfördes dock älvvandringen med natur och kultur med ett trettiotal deltagare vägledda av Anders Ljunggren och Kerstin Westerlund. Kvarnen har städats och rester efter förra årets loppis transporterats till Miljömyran. Kvarnen har visats för intresserade vid några tillfällen. Antalet medlemmar nu 37. Ekonomin är dålig. Kontakt med Arvika Elnät ger vissa förhoppningar om att slippa fasta kostnaden om föreningen kan ansluta till någon villig grannfastighets elcentral.
2010 Rekordår vad gäller antal medlemmar: 126! Ett skäl kan vara Elisabet Skoglunds och Marga Nilssons utställning “Lappskoj” 10 – 25 juli. Vid invigningen medverkade kvarnmästaren Lennart Svahn och Môra-Per spelade. Musikskolans orkester spelade på årsmötet och promenader och berättarcafé arrangerades. På årsmötet konstaterades att ekonomin var dålig: underskott på 600 kr. Kan midsommarfirandet på Kampudden bli en inkomstkälla för Kvarnföreningen? Jörgen Zetterquist blev hedersmedlem.
Ur Värmlands Folkblad 2010-07-10
2011 Under våren arbetade två gymnasieklasser (åk 2 på Solbergagymnasiet) med en utställning om Segerfors bruk och kvarnens historia. Utställningen ingick i Arvikas 100 årsjubileum. Utställningen öppnades 12 juni. Landshövdingen var tillfrågad, men kunde inte komma. Utställningen stod i kvarnen hela sommaren och visades på söndagseftermiddagarna. 12 nov, under Arkivens dag, fanns utställningen på Arvika bibliotek. Sommarens program utgjordes av allsångskväll arrangerad av Rasmus Andersson med gästartister och kompband. Ett trettiotal gick med på natur- och kulturvandringen längs älven tillsammans med Kerstin Westerlund och Anders Ljunggren. Sista programmet utgjordes av Berättarcafé med Gunnar Thorsell. “Ekonomin i föreningen är god. De medel som Arvika kommun bidragit med vid stadens 100-årsjubileum har bl a använts till annonser, belysning, utställningen och älvvandringen” (protokoll 15 sept) Kerstin Westerlund går in som ny ordförande.
2012 Det dåliga vädret försköt föreningens program till slutet av sommaren. En kulturvandring och en älvvandring arrangerades. 12 augusti ägde Barnens Dag rum. Solbergaskolan har vid två tillfällen gjort älvvandringar med brukshistoriskt tema under ledning av Annki Schagerholm-Holgersson. Rasmus Andersson har uppfört teaterpjäsen “Skogsråets arvinge” med elever från Klässbols friskola. Kontakter togs med länsstyrelsen för att söka bidrag för viss renovering av kvarnen – dock utan att leda till någon ansökan. Tre protokollförda möten. 38 medlemmar.
2013 Ett samarbetsavtal med Studieförbundet Vuxenskolan sluts 13 april. Styrelsemöte i maj; Ansökningar till länsstyrelsen och kommunen diskuteras. Behovet av hemsida aktualiseras. Styrelsemötet i juli tar upp behovet av sponsring (Westra Wermlands Sparbank, Arvika Teknik, föreningsbidrag). Studiebesök på Brunsbergs kvarn och röjning av kvarnstigen. Sommarens program startar med årsmöte 26 juni och innehåller Kulturvandring och älvvandring vid två tillfällen. Sista helgen i juli ställer Laine och My Falck från Edane ut konst i olika former. Vernissage med happening föregår. Ett lotteri med skänkta priser (konst, keramik) anordnas. En hel del lotter säljs under kräftfesten i kvarnen. Hemsida och dokumentation av Rackstads historia presenteras under hösten av Lennart Wettmark. Barnverksamhet och samarbete med skolor tas upp (Solbergagymnasiet, Klässbols friskola, Gateskolan). I slutet av året har föreningen 2.500 på sitt konto. 27 oktober ansöker föreningen om 10.000 i driftsbidrag hos kommunstyrelsen. Föreningen har 67 medlemmar och styrelsen har sammanträtt sex gånger under året.
2014 Verksamhetsberättelsen speglar ett aktivt år och årsmötet gästas av tre spelmän anförda av Olle Z. och med poeten Urban Andersson. Sommarens utställning äger rum under nio dagar i juli med generöst öppethållande. Thomas Salzer och Helena Karsenbarg ställer ut keramik resp akvareller och är mycket nöjda med utfallet. Medlemmar mobiliseras för brödbak till cafédelen under veckan. Tillsammans med lotterierna under sommaren ger det ett bra tillskott till föreningens kassa. Anders Ljunggren bygger en liten bro över älven för att underlätta bl a vandringarna längs älven. Thomas S. och Anders L uppför ett efterlängtat dass. I övrigt sedvanliga vandringar, i år utökat med en Rackstadvandring ledd av Kerstin Werner. Ett 25-tal personer kurade skymning i årets berättarcafé. Alla programmen rapporterades i Arvika Nyheter och speglades på hemsidan. En historieresurs utgör kvarnområdet för Solbergaklasser. Bloggen Rackstadhistoriskt växer och speglar traktens historia i en rad artiklar. Kräftfesten lockade många medlemmar och deras gäster. 59 personer är nu medlemmar.
2015 Kerstin Westerlund avgår som ordförande av hälsoskäl och efterträds av Jan Schröder. Medlemsantalet är ovanligt högt: 101. Jessica Stuart-Beck gör ett vykort över kvarnen som föreningen kan trycka i 100 ex och sälja. Tack vare ekonomiskt stöd från Westra Wermlands Sparbank och Arvika kommun kan sju nya fönster ersätta gamla dåliga eller masonitskivor. Årets kulturhelg har tre utställare: Joel Stuart-Beck, Jessica Stuart-Beck och Thomas Salzer. Två kvällar i rad ordnas kulturprogram med Marcus Kohlberg, Christl Franz och Pärra Eriksson ena kvällen och Urban Andersson, Olle Zetterquist och medmusikanter den andra. På dagtid barnverksamhet under ledning av Thomas Salzer (lera), Marja Schröder (trä) och Elisabeth Skoglund (naturmaterial) Under sommaren ett ambitiöst program: Bruksvandring med Annki Schagerholm Holgersson, Älvvandring med Anders Ljunggren, Berättarkafé i kvarnen med Gunnar Thorsell, Konstnärsvandring med Monica Fjaestad och geologiskt föredrag och exkursion med Sven-Åke Larsson. I augusti kräftfest i kvarnen.
2016 Kvarnen fyller hundra år! Lennart Wettmark sammanställer en 24-sidig jubileumsskrift som kan tryckas i 500 ex tack vare ekonomiskt stöd av grannen Rackstad Bil & Delar. Föreningsservice röjer en vandringsled längs älven och kommunen visar intresse för älvmiljön som stadsnära naturresurs. Föreningens ekonomi blir stadigt bättre och i och utanför kvarnen sker förbättringar. Bröderna Skoglund sätter t ex maskineriet i rian i stånd.
Årets kulturhelg samlade fyra utställare: Marita Olsson (trä), Birgitta Nordström (textil), Lilit Asyrian (målning) och Thomas Salzer (keramik). Samtidigt pågick barninriktad verksamhet: Mala mjöl och baka bröd (Thomas Salzer), Tälja saker och slöjda (Marja Schröder och Marita Olsson) och Skapa med naturmaterial (Elisabeth Skoglund). Två kvällar med folkmusik och dikter (Urban Andersson, Olle Zetterquist m fl) resp. kvarnprat och vissång (mjölnaren Lennart Svahn och Göran Nilsson). Vandringar genomfördes om Rackstadkonstnärerna (Monica Fjaestad), sedvanlig brukshistorisk vandring liksom älvvandring. I samarbete med Rackstads hembygdsförening avslutades sommarprogrammet med ”En geologisk skapelseberättelse” med geologerna Eva-Lena Tullborg och Sven-Åke Larsson. 110 medlemmar i föreningen.
2017 O-ringens stora tältläger på flygfältet gör att föreningen satsar stort med en hel utställningsvecka! Birgitta Nordström (textil). Marita Olsson (trä), Leif Haglund (bild), Joel Stuart-Beck (keramik) och Ernst-Ludvig (glas) hade kanske hoppats på större tillströmning av orienterare. Eva-Lena Tullborg och Görel Hjelm ställde ut tovat material i tält på gården under två av dagarna och en kväll framträdde Rasmus Andersson och Urban Andersson med ett Frödingtema. Bruks- och älvvandringarna genomfördes sex gånger denna sommar. Sedvanlig kräftfest – denna gång med skådespelerskan Alicia Vikander som (även för arrangörerna) hemlig gäst. Medlemsantalet sjönk detta år till 90. Och alla arrangemang blev avgiftsfria. På de uppröjda stigarna längs älven sattes upp informationsskyltar med koppling till platsens historia.
2018 Detta år fullbordades arbetet med att återställa kvarnen; De sista fönstren sattes på plats. Med hjälp av ställningar målades de sista partierna av kvarnen och en ny vägbom sattes upp. 5-6 personer arbetade en vecka i maj och några dagar i september med detta. Föreningsservice snickrade ett svalningsbord till rian, som fick nytt fönster och nät mot fåglar. Föreningen äger nu en gräsklippare. Årets konsthantverksutställning var öppen tre söndagar och en öppningslördag. Detta år var utställarna Thomas Salzer (keramik), Anna Davidsson (d:o), Margareta Björkäng (textil) och Marita Olsson (trä). Som alltid café och lotterier, som inbringade pengar till föreningen. Fyra programkvällar: ett tjugotal gamla Rackstadbor berättade minnen en av kvällarna. Solveig Hägerström ackompanjerad av Peter Bergqvist framförde personliga, nostalgiska visor. Krukmakeriets vänner besöker kvarnen en söndagkväll och samtalar kring den utställda keramiken. Holger Joné avslutade sommarprogrammen genom att berätta om sin mors bok om den sista brukspatronen på Segerfors och hans familj.
2019 Vid årsmötet efterträdde Lennart Wettmark Jan Schröder som ordförande. Jan lämnar efter sig en välmående kvarnförening. Under sommaren ägde två utställningar rum. Första helgen i juli ställde 20 amatörer ut – de flesta med koppling till Rackstad – varav 11 barn. Vi hedrade då även avlidne Tomas Andersson, en traditonsbärare, genom att visa ett urval av hans fina teckningar. Sedan följde en veckolång utställning med Anna Fjaestad (keramik), Tomas Södergren (fotografi), Marie Levin (målning), Monica Bergman (acryl) och Marita Olsson (trä). Marie Levin bjöd dessutom på en eftermiddags workshop i kolteckning på kvarngården med fem nöjda deltagare. Två mycket välbesökta kvällsprogram: Nils Olofsson berättade om sågverk och timmerhantering i vår älv och två dagar senare en kvällssolig kulturkväll ute på gården under Urban Anderssons ledning. En älvvandring och en brukshistorisk vandring under utställningsveckan. Thomas Salzer har gjort en kvarnhjulsmodell inpackad i en presentlåda med textblad. Många skaffade sig detta grytunderlägg! Agneta Bergqvist hade sytt mjölpåsar. Allt såldes till förmån för kvarnen. I augusti besökte tre personer med djupa kunskaper Segerfors kvarn: Henry Ketola, Evert Landgren och Leif Nauclér visste det mesta om kvarnen maskiner.
Dessvärre drabbades vi av flera inbrott under sommaren då cafévaror, bensin och brandsläckare försvann. Tack vare en gåva av en container från Rackstad Bil & Delar hoppas vi kunna bygga ett brädfodrat inbrottssäkert redskapskjul under 2020.
2020 Kvarnen och rian har också varit förvaringsplats för stolar, skyltar mm. Nu är mycket av det överfört till en redskapsbod. Rackstad Bil & Delar skänkte en container. Den har vi nu klätt in så att den ska smälta in i miljön.
Denna sommar genomförde vi program utomhus på kvarnens gård. 12 juli Musik och diktprogram med Urban Andersson, poet, ackompanjeras av Jan Andersson, Staffan Alfredsson och Jan Vikner, fiol. Lousanne Wennerström, sång, ackompanjeras av Nicolas van Baalen. En vecka senare: Agneta Bergqvist berättade utifrån sin bok om Herman i Falla, en ganska okänd träsnidare från Bosebyn, som var med och startade Arvika konsthantverk. Anders Ljunggren ledde naturvandringen längs älven och Nils Olofsson den brukshistoriska vandringen. Nils publicerade f ö en artikel i Arvika Nyheter om Segerforsälven som en ”kraftkälla för tidiga företagare.” I rian fanns en affischutställning, som gör nedslag i delar av Rackstads historia. Kända och okända rackstadbor, kvarnhistoria, brukshistoria och annat som ryms på de sex affischerna. Utställningen visade under oktober på Arvika bibliotek. Närmare 40 lärare och övrig personal från Solbergagymnasiet besökte kvarnen 14 augusti och fick se och höra bruks- och kvarnhistoria genom Lennart Wettmark och om älvens biotop av Anders Ljunggren.
2021 Denna sommar återkom sommarutställningen. Och en grupp teknikintresserade började titta på om någon av maskinerna i kvarnen skulle kunna sättas i stånd. Jonas Carlqvist kom en glädjande nyhet: “Nu har jag gjort något som vi inte trodde skulle gå så lätt! Hade precis Björn på FRIKAB med mig till kvarnen för att kontrollera OM det skulle vara möjligt att få fart på elmotorn till kvarnstenen, han mätte upp motor och kablage och allt var i sin ordning.Så det bar sig inte bättre än att vi skruvade i säkringarna som fattades och testade att köra igång den, allt funkade jättefint!!” Sista veckan i juli med start lördag 24 juli ägde årets utställning rum med: Maria Vildhjärta Westerberg (pinnpoet), Marita Olsson (trä), Mats Jonsson (smide), Gunnar Lidén (bild och böcker), Joel Stuart-Beck (keramik), Thomas Salzer (keramik), Petter Zetterquist (bild).
Två programkvällar under Urban Anderssons ledning med Christina och Gunnar Lidén den ena kvällen och . Och två dagar senare kom ett 40-tal för att lyssna på musik och poesi med Urban, Jan Andersson, Louise Wennerström, Jan Vikner, Monica Fjaestad och Staffan Alfredsson. Detta år slog Anders Ljunggren och Nils Olofsson ihop sina vandringar till en gemensam natur- och kulturpromenad längs älven. Vi tryckte upp särtryck ur Rackstadhistoriskt av Sven-Åke Larssons geologihistoriska exposé om Rackstads ursprung och Nils Olofssons industrihistoriska älvberättelse. En planerad kvarndag med Henry Ketola blev inställd.
Den 4 juni 1863 antecknades mamsell Beda Aurora Christina Sandelin född 1847 och bosatt på Ängåsen i Rackstad som utflyttad till USA. Hennes far, Edmund Sandelin, var inte längre brukspatron på Segerfors bruk. Hon var den första från Rackstad som gjorde den långa resan . Den 16 juni åkte hon via Hamburg till New York och lämnade mor och far och fem syskon i Rackstad. Möjligen gjorde hon resan med sin då 23-årige blivande (?) man Wilhelm (William) Ulrik Bohm, som småningom blev guldsmed/fabrikör och dog i 1910 i San Francisco. Det skulle dröja fem år innan nästa person, 19-årige Anders Johannesson, gjorde samma resa.
Att flytta till Amerika blev inte vanligt förrän från 1880-talet. Dessförinnan var Norge den vanligaste destinationen. Under detta århundrade emigrerade totalt 92 personer från Rackstad. 61 till Amerika, en till Tyskland och 30 till Norge.
Vanligaste yrkeskategorien var pigor/hushållsarbetare (23 personer) och drängar/jordbruksarbetare (18). Men också hela familjer bröt upp. Till att börja med till Norge. Dit åkte t ex 1872 Olof Larsson Linder med son, dotter och hustru och kunde förhoppningsvis få ett bättre liv än som “inhyses” i torpet Källbråten i Rackstad. Yrkesfolk från Segerfors åkte också till Norge: Mäster Anders A-son Nordström med familj (1859) och klensmeden Jan Jernberg med hustru, son och två döttrar (1875), medan smeden Lars August Haglund på egen hand verkat ha valt att resa till New York (7 juni 1889)
När man summerar 1800-talsemigrationen kan man se att 36 personer lämnade Segerfors, 15 Holm, 17 Stålsberga , 9 Gustås och 64 Perserud.
Under 1900-talet (1900 – 1935) avtar emigrationen. 48 personer lämnar Rackstad och nu finns modernare yrken representerade: sjukgymnast och sjuksköterska. Och 1923 åker “farmare” Karl Gustaf Lagerberg till Afrika.
Torpbesiktning. Ur Nybleus, Scener ur den indelte soldatens liv
Svenskt infanteri i 1808-09 års krig
Det ålåg gårdarna i varje by, roten, att hålla regementet med en soldat. Han bodde på ett soldattorp och avlönades av bönderna. (se slutet av artikeln)
Indelte soldater har funnits sedan 1680-talet. Dessutom fanns befäl boende i trakten. I vårt område var Gustås ett sådant ställe. Redan 1667 står löjtnant Lars Knutsson som boende på detta “infanterihemman”. Under 1700-talet återfinner man bl a en underofficer, fältväbel, där.
Holms soldattorp 1802
Claes Grill gav 1855 ut Statistiskt sammandrag av indelningsverket. Här återges vilka rotenummer som var aktuella i Arvika socken
De här soldaterna har jag (hittills) hittat i området. Här anges födelse- och tjänstgöringsår
98 Holm Vä-00-0597
Anders Holm (Persson) 17990725 1831-1851 Född i Arvika lfs. Värmlands Fältjägare i sju år. Avsked p g a sjukdom och ålderdomssvaghet. Vitsord: Utmärkt beröm
Per Holm (Magnusson) 18300915 1851-1861. Född i Arvika lfs. 183 cm. Timmerman. Avsked p g a sjuklighet.
Jan Petter Olofsson 18420524 1862-1864. Född i Torsby. 173 cm. Volontär.*
Jordan Eklund 18540303 1873-1878. Född i Blomskog. 168 cm. Volontär*.
Johan Dahlin (Magnusson) 18600609 1879 – ? Född i Köla. Volontär*. Flyttar till Eda 1885, åter till Köla 1893. Bor 1900 i Arvika med familj, husägare, handlande. Dör 1931.
Pontus Ludvig Kronberg 18721010 1891 Född i Karlstad
Fritz Reinhold Hedlund 18740723 1894-1898
Adolf Orgelstrand 18791129 1897-1898. Född i Värmskog.
Nils Harald Schullström 18800918 1898-1901 Född i Ö Emtervik.
Nils Fredrik Dahl 18820413 1901 Född i Eda.
* benämning på en ung man som frivilligt inträdde i krigstjänst, framför allt med förhoppning om att vinna befordran till befäl. (Wikipedia)
97 Stålsberga Vä-00-0588-1854
(Amund Stålsman f. 1739 + dennes son f. 1763 soldater)
Nils Stål (Andersson) 18330914 1854 – ?. Inflyttad från Wik. Korpral. 175 cm. Generalmönstring på Trossnäs 1881. Dottern Vilhelmina emigrerar till Amerika 1885.
Per Rackberg (Andersson) f.1744 1767-1797. 170 cm. Avsked med underhåll. Tjänat väl.
Olof Rackberg (Bryntesson) f. 1777 1797-1809. 178 cm.
Jon Rackberg (Bryntesson) f. 1769 1802 – ? 180 cm. Medalj för trogen tjänst i Drottningholm
(Samtliga 3.majorens kompani)
Olof Rackberg (Olofsson) f. 1798 1820 -1848. 178 cm. Utmärkt väl.
Nils Rackberg (Andersson) 18290214 1848-1881. 173 cm. Tjänat Utmärkt väl. Generalmönstring på Trossnäs 1881. Död 1884. Döttrarna Amalia och Emma emigrerade till Amerika 1882 resp. 1887
Anders Rackberg 1881-1882
1894 anges att tjänsten är indragen. Medlen skall istället gå till regementsmusikens underhåll
96 Perserud Vä-00-0586-1893 Jonas Persman (Tolsson) f. 1761 1791 – 1805
Anders Persman (Persson) f. 1777 Antagen 1802
Per Persman (Olofsson) 18200405 1841-1854. Född i Arvika lfs
Anders Persman (Nilsson) 18340616 1854-1859 Född i Brunskog. Utmärkt försvarligt. Avsked p g a sjuklighet.
Johannes Persman (Olsson) 18370821 1859-1888. Född i Brunskog. 180 cm Generalmönstring på Trossnäs 1881. Död i maginflammation 1904. Sönerna Nils och Johan emigrerade till Amerika 1888.
Arne Persman (Persson) 18410321 –
Adolf Persman (Axelsson) 18740103 1893-1895. Född i Skillingmark.
Johan Persman 18750410 1895-1903
100 Långvak Vä-00-0590
Per Långvak (Andersson) 18070822 1827-1859. Född i Arvika lfs
178 cm. Korpral i 16 år. Utmärkt väl.
Johan Ludvig Långvak (Persson) 18400321 1859-1891. Född i Arvika lfs
Son till Per. Timmerman. Generalmönstring på Trossnäs 1881. Bor 1905 i Långvak som hemmansägare. Död 19160930 i ålderdom.
Adolf Långvak (Aronsson) 18730623 1892-1902. Född i Arvika lfs
Albert Långvak (Andersson) 18820329 1902. Född i Mangskog
Källa: Centrala soldatregistret soldatreg.se
Fakta kring det Det yngre militära indelningsverket “Det ständiga knektehållet?” hämtat från Gösta Olofssons häfte Den indelte soldaten. Arvika: Såguddens museum, 200?
Varje officers- och underofficersbefattning vid landskapsregementena var knutna till en indelning. Bestod av ett boställe och avkastningen av detta och dessutom intäkter från skatte- resp. kronojord.
Knektehållet. Ett antal gårdar bildade en rote, som åtog sig att skaffa och underhålla en soldat. Bönderna befriades från utskrivning men inte från skatter. Behovet av soldater under 1700-talet gjorde att två rotar tillsammans åtog sig att hålla en soldat, “vargeringen”
Soldatens boende ordnades på olika sätt; Ett generalindelningsverk inrättades och listor över varje soldatrote upprättades. Ibland kunde en rote bestå av 10-15 gårdar, ibland kunde ett byalag bilda en rote. En korpral omfattade 25 rotar. Två korpralskap bildade en avdelning. En furir eller sergeant förde befälet. Sex korpralskap bildade ett kompani på 150 man under befäl av en kapten. Fyra kompanierutgjorde en bataljon. Åtta kompanier ett regemente= 1.200 rotar/soldater. Kompanichefen måste bo i någon av socknarna som kompaniet omfattade.
Största gården= stamroten. Hade ansvar för att roten uppfyllde sitt plikter. För ett år utsågs en rotemästare. Soldaten skulle vara 168 cm, ha skägg, kunna läsa i bok. Soldattorpet= 2-3 tunnland mark. Lönen: legan =engångssumma pengar, som betalades med fjärdedel varje år. årslön. Varje rotebonde bidrog. Hemkallet= naturaprodukter som kompensation för vad inte torpet kunde producera. Soldaten och roten förhandlade fram ett kontrakt.
Det ålåg till en början rotebönderna att hålla soldaten med uniform. I rotekistan, som förvarades hos rotemästaren, förvarades soldatens livmundering och mobiliseringsutrustning.
Att läsa i bok blev allt viktigare för att kunna fungera. Regelbundna läsövningar.
När en ny soldat rekryterades erhöll han samma namn som sin företrädare.
Obligatorisk syn av torpen hölls vart tredje år samt när soldaten fick avsked eller förflyttades. Soldaten blev tusenkonstnär. När skråväsendet och burskapet avskaffades 1846 resp 1864 blev det fritt fram med alla hantverk för soldaten: skräddare, skomakare, snickare osv. En av traktens skrivkunniga. Kunde bli skollärare, förtroendeställlningar, klockare, biträda länsman sov.
Avsked vid 50-55 års åldern. Oftast fick man lämna soldattorpet
1901 beslutade riksdagen att avskaffa indelningsverket. Från 1902 anställdes inga indelta soldater
“Just när jag skulle börja skriva ikväll kom Amelie (en av fröknarna, den andra heter Anna) in och sa , Snälla Annie, jag skall gå till Guståsen efter ägg, kan du följa med?” Det var inte annat att göra fast jag egentligen var dödstrött. Vi gick klockan 6 och var hemma halv 9 så det är inga små vägar här. Folk har inte foder åt sina djur, dom slaktar ner både höns och kor(15 juni 1915. Väveleven Anna Dahl skriver till sin syster) återgivet i Gunnar Lindbloms bok om Björn Ahlgrensson “Jag duger inte till annat än att vara konstnär”
Många Rackstadbor har sprungit den traditionella midsommarbanan som vänder vid Gustås. Den vägen gick Amelie Fjaestad och Anna Dahl 1915. Hur det såg ut där för 250 och 350 år sen kan man faktiskt få reda på genom lantmäteriets digitaliserade kartor och protokoll! Men från 1540, när Gustås nämns första gången finns inga kartor.
I månadsskiftet juli- augusti 1755 tillbringade lantmätare Carl Fredrik von Hiltebrandt tillsammans med två nämndemän några dagar på Gustås. Det hade då varit ett kronohemman sedan lång tid. Nu bodde där bataljonsadjutanten (“ädel och manhaftig herr”) Robert Niclas Hellgren. Eftersom det var ett militärt fältväbelboställe deltog en representant från regementet, löjtnanten “wälädle herr” Johan Brand och länsman “välaktad” Daniel Boman.
(Fältväbel blev senare fanjunkare)
1732 hade gjorts en avsyn och det var nu dags att ta fram det protokollet (Husesynsintrumentet) och se över rågångarna mot de andra hemmanen: Ålgården, Skog, Rackstad, Mölnerud/Byn, och Långvak. Protokollet 1755 visar att det gick att komma överens med representanterna från de olika hemmanen – till slut. Från Rackstad infann sig vid Kafvelbro rösen fem jordägare samt en brukspatron Anders Ljungblom (bosatt på Skog) som förmyndare för “gåssen” Anders Persson. En rät linje gick från Kafvelbro till Oxeberget (nuvarande slalombacken) vidare till Galgeberget, där man konstaterar att en i röset uppvuxen tall verkar ha rubbat och vridit markeringen. Uppe vid Slomvattnet tar så Mölneruds ägor vid. Lika lätt gick det inte att komma överens med deras representanter som hänvisade till gammal hävd där rösen saknades och pekade istället ut några märkta furor och myren Dammmyren som gränsmarkeringar. Detta imponerade inte på lantmätaren “sedan de icke med skäl kunnat bestyrka deras åberopade olagliga rösmärken och därjämte icke heller utvisa någon rös innan Kohlmåsserösen”. Ålgården hade dessförinnan också hänvisat till gammal hävd där rösen saknades, men detta ansåg sig bostället tydligen kunna acceptera.
Efter förrättad rågångssyn inspekterades till Gustås hörande ägor och även tillhörande torpet Gullsjötorp uppe vid Mjögsjöns övre ända. Än så länge fanns alltså bara ett torp inom Gustås ägor. Man får en ganska god bild av statusen på de olika ägorna.
När det gäller Gustås konstateras att ingen humlegård fanns och att kålgården fanns inom gärdesvallen.
åkrarna utgör 12 tunnland och 4 kappland (dvs 6 hektar + 600 kvm) och består av ler-mylla som skattades till 5:e kornets äring, dvs varje korn gav 5 (1 på kartan)
Gärdesvallarna är steniga, dock bördig mark. Två tunnland ger här två parm hö. (kronoparm=volymmått för 5,6 kubikmeter) (2)
En jämn och något sidländig (sank) vall på 1½ kappland (drygt 200 kvm) som ger 2/3 parm hö. (3)
Jämn myrvall 1,19 kappland ger en parm (4)
Något torr vallmark som ger ¾ parm (5)
Skogslupen och torr mark, två tunnland som ger 2/3 parm (6)
Mera skogvuxen och torra backar samt en sidländig vall ger ¾ parm. (7)
Vallhage på 12 ¾ kappland (1900 kvm) (8)
Södra ängen nästan sju tunnland, av jämn starrvall ger fem parm hö. (9)
Grovt starrhö på myren till kärn (tjärn) ? ett ¾ parm. (10)
Torra backar ger ¼ parm (11)
Norra ängen består av torr och skogbevuxen hårdvall. Ger två parm (12)
Kalvhage av stenig och skogbevuxen mark (13)
Hästhagen av torra backar och drågar (sumpig dalsänka) (14)
Man fiskar i tjärnen och i Mjögsjön, “jämte ett notkast i Slomvattnet, av ringa värde”Och mulbetet är medelmåttigt, konstateras. När det gäller torpet Gullsjötorp noterar man att åkern består av ler-mylla till 4de kornets äring, ger två parm och är på ett tunnland och fem kappland, dvs nästan 6.000 kvm (15) Därtill finns hård- och myrvall (16) och på skogen två små ängar som vardera ger 1/3 parm
Calculation på Guståås.
Wtsäde på båda åhren ähr 9 5/8 tunnor. Skogh till nödtorften, medelmåttigh godh åker. Höö på giärdes linnderna till 8 lasz. Hårdwalz enghe höö till 15 lasz
Till vänster innan man svänger upp på den gamla vägen till Rackstad över Skog och Segerfors låg häradets avrättningsplats. Pär-Eric Eriksson besökte nyligen den platsen:
“I dag på dagen den 22 november 1775, exakt för 239 år sedan, avrättades sockenskomakare Sven Samuelsson vid galgbacken ute vid Sågmon. Sven var 22 år och hade rånmördat en välbärgad bonde från Gunnarskog, vid namn Per Andersson, sent en lördagskväll i februari samma år, och kommit över en stor summa pengar. Mördaren greps och dömdes till döden.
Galgbacken är belägen invid gamla 61:an, en bit in på åkern precis innan bron över Viksälven på vänster sida, om man åker mot Ålgården från Arvika sett, och är ett okänt kapitel för många arvikabor.
Avrättningen var en omständlig procedur och Sven fick ett hårt straff. Först skulle höger hand huggas av. Därefter halshuggning med stegling, vilket innebar att kroppen styckades upp i delar som sedan spikades upp på ett stegelhjul i trä och fick stå över vintern. Ofattbart makabert. Detta var inte enbart för att förnedra den avrättade ytterligare, utan skulle också varna alla och envar för hur det kunde gå för mördare och illgärningsmän. När korparna hade gjort sitt efter några månader och vårsolen tinade tjälen, grävdes kvarlevorna förmodligen ner på platsen och den avrättade straffades en sista gång, genom att vägras få vila i vigd jord.
En kulen novembereftermiddag, i vällingdisskymningen, parkerar jag bilen vid infarten mot Bålgård och går en stund på platsen. Jag blundar, känner in och drar några djupa andetag. Det luktar höst. Träden står kala och nakna invid älvfåran och löven ligger smetade mot marken. Det är alldeles tyst. Annat måste det ha varit 1775. En avrättning lockade stor publik och den vid Sågmon var säkerligen inget undantag.
Jag försöker att föreställa mig hur det var att stå där bland åskådarna. Fångens ångestrop, sorlet bland människorna, prästens verser som lästes och skarprättaren som gjorde sig redo. Psalmer som sjöngs. Skulle man våga titta? Skriket när handen höggs av. Jämret tills bilan skilde huvudet från nacken. Den plötsliga tystnaden. Ofattbart makabert.
Idag är det jordbruksmark och en höstplöjd åker på platsen där lagens strängaste straff förr delades ut. Riksantikvarieämbetet gjorde 1989 en inventering i området och konstaterade att inga synliga lämningar finns kvar. På hemvägen hör jag på radion om nya halshuggningar som terrorgruppen IS nyligen utfört. Den nyfikne kan beskåda illgärningarna på nätet. Mycket har förändrats, men ändå inte.”
Vid detta område var Jösse Härads avrättningsplats placerad. Galgarna där de lemlästade hängdes upp för att varna förbipasserande, sägs ha varit placerade på plats N 59.39.900 E 012.38.220. Vilket är en bit från denna nuvarande cacheplats. Marken vid avrättningsplatsen är numera jordbruksmark, innebär att den därmed är borta eftersom marken brukas. Den siste som avrättades här lär ha varit sockensskomakaren Sven Samuelsson från Gårdsås i Gunnarskog. Detta efter att han rånmördat bergsmannen Per “Bocken” Andersson vid Sjöbron Treskog. “Den 8 februari 1775 anmälde kronomästare LJ de Bourgh, att bergsmannen Per Andersson i Treskog, efter att lördagen den 4 febr ha besökt flera grannar, blivit ihjälslagen och på söndagsförmiddagen återfunnen i närheten av sitt hem. Kroppen hade besiktigats av bataljonsfältskären Biezert, som i annat ärende reste från Fredros genom Treskog. Mördaren var ännu okänd. Som vittnen hade till detta ting inkallats: Lars Wallström, målare, bosatt på gården Tomta, antagligen en gård som kort tid förut förvärvats av Per Andersson; Nils Olsson, bruksskräddare på Fredros; Per Olsson och Nils Håkansson, Treskog; Elias Andersson, Fredros; Sven Samuelsson, sockenskomakare, bodde hos Wallström, vilken var gift med Svens syster Maria; Nils Nilsson, skomakarlärling; pigan Karin Mattsd:r, i tjänst hos gamle Olof Olsson vilken ägde och bebodde gården Gata, Treskog. Vittnet Lars Wallström, målare, berättade att Per Andersson under dagen varit i vittnets hem i sällskap med Måns Ivarsson (Tomta) i Bortan, Håkan Månsson i Bortan och Elof Nilsson i Bosebyn, då Måns Ivarsson för Nilsson överlämnade till Per Andersson 320 rdr smt i bankotransportsedlar samt en obligation på 244 rdr dito mynt och 6% ränta. Vittnet och ibland andra personer hade sedan i följe med Per Andersson varit inne på flera ställen i byn och emot kl 9 på kvällen kommit till gamle Olof Olsson, varifrån vittne och Nils Olsson från Fredros gick hemåt i sällskap med Per Andersson och skildes från honom invid Tomta, då han fortsatte mot sitt hem (Västra Haget). Klockan var då omkring 9 på aftonen.” …Häradsrätten förhörde först, i Nils Olssons frånvaro, Sven Samuelsson, “22 år gammal, med ljust hår och ögonbryn, litet koppärrig, magerlagd och ej stor till växten, har sjuka ben, förlorat genom döden sin fader, Samuel Svensson i Stora Gårdsås, tillika med modern, har tjänat hos avlidne Per Andersson i fem år och sedemera i tre år betjänat Gunnarskog såsom sockenskomakare, ogift men trolovad med pigan Anna Israelsd:r i Träskog”… …Efter enskild överläggning dömde rätten Sven Samuelsson, “sig själv till välförtjänt straff och androm i skräck och varning, mista högra handen, halshuggas och steglas.”… …Sven Samuelsson blev avrättad och steglad på Sågmon öster om Arvika den 22 november 1775… Per Andersson i Västra Haget, Treskog, var på sin tid socknens mest förmögne odalman.
Mer angående detta finns att läsa i “En bok om Gunnarskog” sidan 577 – 581.
