Kategoriarkiv: Uncategorized

Fiske i Racken

På hemsidan perserud.se finns bland mycket annat en etnologisk rapport om livet i Perserud, skriven 1868 av en Perserudsbo, Johannes Eriksson, till Eilert Sundt i Oslo, som skrev om de fattiga klassernas levnadsbetingelser. Vad åt man, hur umgicks man, vad arbetade man med? osv. I ett avsnitt berättar Johannes om fisket:
”På denna sjö har jag ofta som barn tillsammans med mina kamrater och mina bröder varit ute
på fiske i de ljumma sommarkvällar, då sjöns vågor har gått till ro och vattenytan har visat sig
för vår blick som en dunkel spegel. I en liten pråm har vi korsat från udde till udde, från
grynne till grynne, tills vi har funnit ett ställe var fisken har samlats. När vi har suttit tills den
fjärde horisont har blivit dunkel och mörk, då har vi med vårt lilla byte av mört och ålar,
vandrat tillbaka till hemmet.
Vid denna sjös stränder har jag ofta som barn på sommarkvällarna i augusti månad med en
fackla i handen vadat omkring för att fånga kräftor. Hade jag riktig tur, kunde jag om natten
fånga 5 till 6 tjog, varpå jag tog dom med till staden och fick 12 öre tjoget.”

Idrott i Rackstad: RASK-historia

Nils Olofsson har med stöd av Peter Schröder och Sven-Åke Larsson erinrat sig 50-talets idrottande, där mycket handlade om RASK

RASK, stod ursprungligen för ”Rackstad allmänna skridskoklubb” och etablerades någon gång kring 1953.

Bakgrund
Peter Schröder hade börjat åka ”Skøyter”, med AIS inne i Arvika och intresserade Sven-Åke RASKLarsson och Nils Olofsson att också börja. Vi fick låna hastighetsskridskor av AIS och var med på träningar som de ordnade, på hösten på högt belägna tjärnar i Älgå Finnskog, senare på spolade banor på gamla Viksvallen. Men att ta sig in från Rackstad för att träna var inte alltid så lätt, därför ordnade vi egna banor på tjärnarna runt Racken och när det blivit is där också på Racken. Det blev mycket skottande när snön kommit för att kunna träna. Här någonstans föddes tanken att starta en egen skridskoklubb som vi då gav det fyndiga namnet RASK.

skridsko Skridskotävling på Racken

 

 

 

 

 

 

 

De första åren

För att få lite ordning på det hela hade vi en styrelse. Pengar ordnade vi med ”amerikanska Springtävlinglotterier” där medlemmarna fick sälja lotter, ofta till familjen och grannar. Vi hade också startavgifter i de tävlingar vi ordnade och medlemsavgifter. Medlemskort fotokopierade vi först själva fram innan vi så småningom fick dem tryckta. Ett klubbmärke skulle vi också ha och ambitionen var att det skulle ha Rackens profil, men det blev andra varianter som vi tog fram i s.k. linoleumtryck, bl.a. en skridsko invävd i namnet RASK. Jämför bilder nedan.
En egen klubblokal ordnade vi också, det blev i Sven-Åkes föräldrars hönshus, som vi fick disponera. Först måste vi dock skotta ut kvarvarande dynga och fräscha upp det med gamla trasmattor och annat. Där hade vi styrelsemöten och klubbmöten i början.

Verksamheten växer

Efterhand utökades verksamheten med skidtävlingar på vintern och fotboll på sommaren.

RASKfotboll2 RASKfotboll

 

Det verkliga lyftet blev när vi någon gång kring 1955-56 fick låna gymnastiksalen i Rackstads skolhus och kunde skaffa ett pingisbord. Där hade vi också gymnastik och träning och en kort period även boxning innan det blev lite väl mycket allvar så vi fick sluta med den aktiviteten.

skivstång

stenerik

Sten-Erik Karlsson och Peter Schröder tränar i Rackstadskolan

 

 

 

 

 

 

Vi ordnade ganska omfattande pingisturneringar med som mest ett 20-tal deltagare i fyra olika divisioner. På sommarhalvåret hade vi terränglöpnings- och friidrottstävlingar med olika grenar. De tävlande delades in i 2 eller 3 olika åldersgrupper, ofta med ett 20-tal deltagare totalt.

Stellan Göransson på sista sträckan i Rackstad run 1958 Jpeg

Stellan Göransson på sista sträckan i Rackstad runt 1958

Inspirerade av ”Kyrkviken runt” ordnade vi också ”Rackstad runt”.

En simtävling med start från Albråtsberget ut till en flotte ordnades också i slutet av 50-talet.

Ibland, när intresse fanns bland tjejerna, hade vi också speciella tjejklasser. Verksamheten nådde nog sin topp 1957-58. RASK hade då 50 betalande medlemmar och årsfesten lockade 43 betalande deltagare. Medlemmarna kom framförallt från Rackstad, Holm och Stålsberga, men även några från Perserud och Arvika.

albråtsberget

Publiken på Albråtenberget vid simtävlingen

simtävling

 

 

 

 

 

Fortsättningen

Som framgått vidgades verksamheten till flera olika sporter vilket gjorde att namnet RASK alltmer fick innebörden ”Rackstad allmänna sportklubb” eftersom så många olika sportgrenar utövades. Skridskon mest utövades av Peter och Sven-Åke och inte minst Sten-Erik Karlsson som blev den mest framgångsrike skridskoåkaren och en period tillhörde den svenska eliten.

Under de sista åren av 1950-talet tog successivt yngre krafter över och skötte föreningen, innan verksamheten så småningom avtog och slutade helt någon gång under 1960-talet.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/09/04/idrott-i-ovre-rackstad/

Tidigare sportverksamhet i Rackstad

RASK hade en föregångare som förmodligen startades någon gång på 1930-talet och hette ”Rackstad Sportklubb”. Den var inriktad på fotboll. Bland spelarna har vi förstått att Tord Schröder och Gunnar Wästlund fanns och senare även Bengt Tobiasson. Man spelade nog aldrig i någon serie utan mest vänskapsmatcher mot liknande lag från andra byar. ??Hemmaplan?? var en stubbåker vid ?ststuga i Stålsberga.

Några reflektioner

När man tittar igenom gamla anteckningar från styrelsen, kassabok, medlemsregister, anmälnings- och resultatlistor etc. är det några saker som slår en.
Klubben startades 1953 av några grabbar i 12- 13-årsåldern och utvecklades tillsammans med flera engagerade jämnåriga och yngre till den ganska stora omfattning som kortfatt beskrivits ovan. Någon nämnvärd medverkan av vuxna var inte aktuell. Ett undantag var när Sven-?kes pappa hjälpte oss med en skrivelse till kommunen för att få en fotbollsplan nere vid Gunnarskogsvägen.

I övrigt användes de resurser som fanns tillgängligt: bordtennis etc. i skolans gymnastiksal, höjdhopps- och längdhoppsgrop vid skolan, löpning på vägen, terränglöpning och skidor i skogen, skridskor och simning på och i Racken.

En naturlig reflektion är beundran av barnen och ungdomarna i Rackstad som helt på egen hand, med drivkraft och sammanhållning, skapade denna verksamhet. Man kan också fråga sig om liknande verksamheter kan byggas upp idag utan medverkan av vuxna i idrottsklubbar och kommunala organ?

Keeper skrev 1957 om 2-årsjubilerande RASK i Arvika Nyheter. (Tack till J-E Blomén som sparat klippet)

Keeper skrev 1957 om 2-årsjubilerande RASK i Arvika Nyheter. (Tack till J-E Blomén som sparat klippet)

Karolina Harnesk berättar del 7: Fattigtiggare och tattare i Perserud

I bondesamhället var rotfasthet, disciplin, bundenhet till trakten, gården det normala. Den rörlige luffaren, nasaren var lågstatuspersoner. Till den kategorien hörde tattare – som numera kallas resandefolket. De reste runt och erbjöd vissa tjänster, tillverkade saker och bedrev handel. Men blev inte alltid så väl mottagna. Karolina gillade inte att möta dem…

”Ja det var den tiden många fattigtiggare som de kallades ock de kom många. Om ens mor blev änka så tog hon sina barn med på sådana turer den lilla ??almosa??som fattigvården gav förslog ej och antagligen var det väl så att mödrarna var rädda att deras barn skulle Auctoneras ut och därför gick de. Det var synd om dem och folk var hjälpsamma mot dem och många gav vad man hade hemma och hemma hos oss var det nog ingen som gick utan att få något fast det var ej så mycket att ta utav men en skål med mjöl heller en kaka bröd fans alltid men det fanns nog de som gav fläsk kött eller korv ock om de kom till någon handelsbod kunde de nog få både kaffe och socker men om dessa stackare kom just under en måltid så var det en självklar sak att fick vad huset hade av om ej annat så rester och på det viset sparade de sina allmosor tills de kom hem men att husbergera så många var värre ock nästan alltid kom de på vintern men i Värmland fins det nästan till varje ordinär bondgård en lillstuga på gården så inte annat än vad jag vet klarades deras natt logi utan dessa fattiga kom alltid från gränsocknarna intill Norge och Finnskogarna jag vet aldrig att de kom från söder heller öster ifrån.

Resandefolk på 1920-talet

Resandefolk på 1920-talet

Men så kom det ett annat folk skojare* kallade vi dem i Värmland här säger vi tattare och det var några rysliga menniskor så fräcka och otrevliga. De kom minst 2 hästlass med karlar käringar och ungar och det var så stugan blev full i ett lite navs och då skall jag tala om att det inte var roligt att vara ensama barn hemma men om grannarna märkte att de kom in till oss kom de alltid någon till oss. Tattare hade alltid kaffe och jag tror att de hade mat med sig själva och alltid kom de ock ville koka kaffe hemma.
Jag minns skärskillt en vinter de kom ett helt gäng de hade både kaffe och kaffepanna själva och en käring koka och när hon blev färdig så påstod hon att jag hade haft salt i kaffet och det var nog nästan på att jag fått en sittopp av henne när jag bedyrade att jag aldrig gjort det och det förstod hon nog selv så småningom när hon börja misstänka en av karlarna som var hennes man eller ej fick jag ej klarhet om.

En natt strax före jul mor var som vanligt borta men vi vänta henne hem på kvällen så vi låste ej dörren för vi var rädda att ej kunna vakna när hon kom men denna natt kom hon ej för det blev så sent och hon var så trött. Kl ½ 2 på natten vakna vi vid att det var någon som skakade mig. Jag rusa opp och hela kammaren var full av tattare och de skulle ligga i vårat kök och de fråga aldrig om de fick. De såg att det bara var barn hemma och de tillsade min bror och mig att bli med dem i ladan efter halm ock skaffade ved. Ja vi tordes ej göra annat än lyda men våra fattiga sura pinnar ogillades och grannens vedbod var full av fin torr sommarved. Ja när vi kom ut från ladan med halmen låga elden från skorsten högt upp mot himmelen och det var tur att vi hadde skiffertak på stugan eljest hade den åkt. Ja min bror fick gå och lägga sig igen tror jag men jag blev tillsagd att passa elden ock skjuta spjellet. Vi elda i öppen spis ja ett spädbarn hade de ock det hade skrikit sen de kom in. Nu börja modern till barnet ock jag tänker att det var barnets far som börja träta ock beskyllde varandra för otrohet ock jag var vettskrämd men till sist tog kjäringen barnet i fotändan det var nämligen lindat och slog huvudet i en järnstölla som bar upp muren i våran köksspis. Men då blev det tyst både barnet ock tattarna sa ej ett ord men halmen hade de brett över gålvet ock så hade de gammal lump ock täcken som de låg på. De la sig ock. När elden var slutbrunnen och spjället var stänkt gick jag och la mig men inte blev det mycket sömn för mig den natten det var så tyst att jag ej hörde när de gav sig iväg vid 6tiden på morronen ock då kom min yngsta Farbror Daniel och han bodde i stugan ovanför oss ock han talte om att han hade fått sett att det var så ljust i köket ock gnister flög runt om ock då hade han gått ner till oss med det samma men då var tattarna borta ock jag talte om hur de bar sig åt ock hans första tanke var att de dödat barnet. Han gick efter dem men de hade inte varit inne i en enda gård i hela Perserud ock alla misstänkte de det samma men tattare kunde alltid klara sig. Stackars mor när hon kom hem kom hemostad efter ock hörde hurdan natt vi haft vart aldeles vettskrämd!”

* skojare kommer från holländskans schooien= vandra omkring/tigga

Emigranterna

Den 4 juni 1863 antecknades mamsell Beda Aurora Christina Sandelin född 1847 och bosatt på Ängåsen i Rackstad som utflyttad till USA. Hennes far, Edmund Sandelin, var inte längre brukspatron på Segerfors bruk. Hon var den första från Rackstad som gjorde den långa resan . Den 16 juni åkte hon via Hamburg till New York och lämnade mor och far och fem syskon i Rackstad. Möjligen gjorde hon resan med sin då 23-årige blivande (?) man Wilhelm (William) Ulrik Bohm, som småningom blev guldsmed/fabrikör och dog i 1910 i San Francisco.
Beda Sandelin
Det skulle dröja fem år innan nästa person, 19-årige Anders Johannesson, gjorde samma resa.
Att flytta till Amerika blev inte vanligt förrän från 1880-talet. Dessförinnan var Norge den vanligaste destinationen. Under detta århundrade emigrerade totalt 92 personer från Rackstad. 61 till Amerika, en till Tyskland och 30 till Norge.
Vanligaste yrkeskategorien var pigor/hushållsarbetare (23 personer) och drängar/jordbruksarbetare (18). Men också hela familjer bröt upp. Till att börja med till Norge. Dit åkte t ex 1872  Olof Larsson Linder med son, dotter och hustru och kunde förhoppningsvis få ett bättre liv än som ”inhyses” i torpet Källbråten i Rackstad. Yrkesfolk från Segerfors åkte också till Norge: Mäster Anders A-son Nordström med familj (1859) och klensmeden Jan Jernberg med hustru, son och två döttrar (1875), medan smeden Lars August Haglund på egen hand verkat ha valt att resa till New York (7 juni 1889)
När man summerar 1800-talsemigrationen kan man se att 36 personer lämnade Segerfors, 15 Holm, 17 Stålsberga , 9 Gustås och 64 Perserud.
Under 1900-talet (1900 – 1935) avtar emigrationen. 48 personer lämnar Rackstad och nu finns modernare yrken representerade: sjukgymnast och sjuksköterska. Och 1923 åker ”farmare” Karl Gustaf Lagerberg till Afrika.

Källa: EMIWEB.se (på Svenska Migrationscentret)

 

 

Sockenmagasinet och några av dess förmånstagare

24 juni 1824 beslutade sockenstämman att fattige mannen Per Nilsson från Humletorpet skulle få två tunnor havre, en tunna korn och fyra fjärdingar* råg ur sockenmagasinet.

Under 1700-talet fick landshövdingarna i uppdrag att propagera för inrättandet av sockenmagasin för att motverka hungersnöd och fluktuationer i spannmålspriserna. Spannmål lånades där ut mot ränta. Fattiga bönder kunde låna billigare eller få som hjälp i akuta situationer. Överskott från sockenmagasinet användes till fattigvård och skola. I Arvikas sockenstämmoprotokoll finns en del exempel:

3 maj 1801: ”Församlingen kom överens derom att alla låntagare utur magasinet skola till nästa höst ofelbart inbetala både capital och ränta. Likaledes att var gård i socknen skall äga rättighet att uttaga lika stort lån utur magasinet och således bör sädesqvantiteten delas lika på var gård i magasinet deläger, samt att då lån uttages skall var låntagare avgiva sin skriftliga förbindelse till magasinet, varigenom alla processer med låntagare torde förekommas”

7 maj 1820: § 4 ”Vidare frågade magasinföreståndaren <Jan Jonson i Högvalta> huru förhållas bör med den insättning i magasinet för vilken Stålsberg och Holm häftade. Varpå följande svar avhämtades, att denna fordran avkvittas för den fordran dessa gårdar har för fattighjonet Lisa Wennerstrand ännu.
Ännu ytterligare framställde magasinsföreståndaren huru förhållas skall med den insättning i magasinet som Gustås bort göras 1818? Härpå lämnade församlingen det yttrande att dåvarande innehavaren herr sekreteraren Fr Stuart** ej kunnat på något sätt likvidera omnämnde insättning, så eftergåvo församlingen honom denna skuld.
§5 Bemälde herr sekreteraren inlämnade följande inlaga till sockenstämman… Församlingen lämnade härpå följande utlåtande, att ur sockenmagasinet lämna till bemälde herr sekr. i förskott ½ tunna råg, ½ tunna korn och en tunna havre med det villkor att denna säd betalas till nästa höst, då herr sekr. kan indriva medel som herr sekreteraren i sitt memorial omnämner
§14 Socknens innevånare beviljade klockaren Lars Gillblad en tunna råg, en tunna korn och två tunnor havre årligen av sockenmagasinet för att han vaccinerar socknens barn och så länge han därmed fortfar.”

29 sept 1822: Perseruds bönder hade drabbats av hagel och en stor del av sådden hade gått förlorad. Bönderna beviljades spannmålslån, men Per Andersson Holm, som lidit mest och var i knappa omständigheter beviljades en tunna havre ur magasinet, liksom Arne Bryngelson från samma gård. Magasinets delägare beviljade också Nils Olofsson Lifeldt i Lycke eftergift på sin magasinskuld

21 oktober 1827: Herr sekr. Stuart har uti inlaga till sockenstämman anhållit att församlingen måtte bestå hans inom denna socken födda sex barn tre tunnor råg, 3/4 dels tunna korn, sex tunnor havre och 24 Riksdaler (riksgäld?) i penningar. Efteröverläggningar härom beslöt socknens ledamöter att han skall få hälften av denna spannmål och penningar i tvenne omgångar om året och att vidare överläggning härom skall avhållas vid den blivande fattigdirektionens sammanträde”

* fjärdedelen av en ”spann”, dvs. en åttondedels tunna

** Stuart byggde småningom Stuartgården i Arvika : ”…som hjälpte f. d. brukspatron Fredrik Adolf Stuart och hans barn att genomleva deras svåra proletärtid och på nytt höja sig till välstånd och aktat anseende. Gustaf Schröder har i Gamla minnen, kapitlet En ovanlig familj, givit en utomordentligt målande verklighetsskildring av ”kungl. sekterns” och hans familjs envisa kamp för tillvaron.” (http://www.lugne.se/vemvardet/stuart.pdf)
Sockenstämman 15 dec 1822: ” §2:  Herr secreteraren Stuart var enligt 6§ av förra kyrkorådets protokoll, närvarande och försäkrade att ham ville i så måtto upprätta sin i församlingen givna förargelse, som han ville ingå äktenskap med den kvinna med vilken han hittills olagligen levat tillsammans samt att för övrigt infinna sig i Guds hus och vid nådens bord, som han hittills försummat”

 

 

De 60 som bodde på Segerfors ägor 1890

Segerfors herrgård från söder 1886. Bild: Anna Montan

Segerfors herrgård från söder 1886. Kvarndammen i förgrunden. Bild: Anna Montan

Johan Gustaf Teodor Schiller f. 1863, Godsegare, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom

1886 köpte Gustaf Schillers svärföräldrar Segerfors och överlät det till Gustaf Schiller och deras dotter Josefina Charlotta Ljunggren, som sålde egendomen 1892

1886 köpte Gustaf Schillers svärföräldrar Gustav och Erika Josefina Ljunggren Segerfors och överlät det till honom och deras dotter Josefina Charlotta Ljunggren. De sålde egendomen 1892

Rackstads område)
Erika Josefina Charlotta Ljunggren f. 1862, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Aina Lilli f. 1887, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Erika Josefina Oscaria Ljunggren (född Sedman) f. 1826, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område) (Svärmor till Gustaf Schiller)
Johan Pettersson f. 1867, Dräng, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Adolf Gustafsson f. 1871, Dräng, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Klara Maria Persson Falk f. 1870, Piga, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anders Olsson f. 1841, Trädgårdsmäst., Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Karolina Bergström f. 1842, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Harald Edvard f. 1874, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Maria Karolina f. 1878, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Karl Gustaf f. 1881, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anna Charlotta f. 1883, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Emma f. 1886, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anders Gustaf Karlsson f. 1866, Mjölnare, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Johanna Jansdotter f. 1862, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Johan Frithiof f. 1888, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Johan Fredrik Johansson Ceder f. 1869, Smed, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Erik Gustaf Johansson Ceder f. 1871, Dräng, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anders Pettersson f. 1846, Skogvaktare, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Karolina Andersdotter f. 1855, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anders Gustaf f. 1877, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Maria f. 1879, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Karl Johan f. 1882, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Erik f. 1885, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Johannes f. 1887, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
David Emanuel f. 1890, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Erik Jansson f. 1832, Torpare, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Stina Fransdotter f. 1832, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anna f. 1866, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Erik Gustaf Johansson f. 1873, Dräng, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anders Olsson f. 1849, Torpare, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Sofia Magnusdotter f. 1847, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Olof Frithiof f. 1877, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Andrea f. 1880, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anders Gustaf f. 1883, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Johan Fredrik f. 1886, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
David Emanuel f. 1889, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Magnus Johannesson f. 1875, Dräng, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anders Håfström f. 1821, Inhyses f.d. Spiksmed, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Johanna Fredrika Ellström f. 1819, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Josef Nyström f. 1825, Inhyses f.d. Spiksmed, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Marta Andersdotter f. 1824, Inhyses, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Jonas Andersson f. 1843, Torpare, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anna Karlsdotter f. 1846, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anna f. 1870, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Kristina f. 1874, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Karl Johan f. 1877, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Nils f. 1879, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Magnus f. 1883, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Axel f. 1885, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Erik Petter Larsson f. 1826, Inhyses, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Lovisa Kristina Bengtsdotter f. 1824, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Olof Petter Pettersson f. 1869, Arbetare, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Johannes Damberg f. 1850, Sågare, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Britta Kajsa Bergendahl f. 1849, Fattighjon, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Karl Johan f. 1879, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Gustaf f. 1885, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Sara Maria Pettersdotter f. 1857, Lösdrifv. f.d. piga, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Johan Adolf f. 1883, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)

 

Källa: Folkräkningen 1890 – Värmlands län.
http://www.foark.umu.se/samlingar/folkrakningen-1890

Soldaterna Rackberg, Persman och Stålsman…

Torpbesiktning. Ur Nybleus, Scener ur den indelte soldatens liv

Torpbesiktning. Ur Nybleus, Scener ur den indelte soldatens liv

Svenskt infanteri i 1808-09 års krig

Svenskt infanteri i 1808-09 års krig

Det ålåg gårdarna i varje by, roten, att hålla regementet med en soldat. Han bodde på ett soldattorp och avlönades av bönderna. (se slutet av artikeln)
Indelte soldater har funnits sedan 1680-talet. Dessutom fanns befäl boende i trakten. I vårt område var Gustås ett sådant ställe. Redan 1667 står löjtnant Lars Knutsson som boende på detta ”infanterihemman”. Under 1700-talet återfinner man bl a en underofficer, fältväbel, där.

 

Holms soldattorp 1802

Holms soldattorp 1802

Claes Grill gav 1855 ut Statistiskt sammandrag av indelningsverket. Här återges vilka rotenummer som var aktuella i Arvika socken

Claes Grill gav 1855 ut Statistiskt sammandrag av indelningsverket. Här återges vilka rotenummer som var aktuella i Arvika socken

De här soldaterna har jag (hittills) hittat i området. Här anges födelse- och tjänstgöringsår

98 Holm Vä-00-0597

Anders Holm                      (Persson)      17990725      1831-1851 Född i Arvika lfs. Värmlands Fältjägare i sju år. Avsked p g a sjukdom och ålderdomssvaghet. Vitsord: Utmärkt beröm

Per Holm (Magnusson)       18300915      1851-1861. Född i Arvika lfs. 183 cm. Timmerman. Avsked p g a sjuklighet.

Jan Petter Olofsson            18420524      1862-1864. Född i Torsby. 173 cm. Volontär.*

Jordan Eklund                    18540303      1873-1878. Född i Blomskog. 168 cm. Volontär*.

Johan Dahlin (Magnusson) 18600609      1879 – ? Född i Köla. Volontär*. Flyttar till Eda 1885, åter till Köla 1893. Bor 1900 i Arvika med familj, husägare, handlande. Dör 1931.

Pontus Ludvig Kronberg    18721010      1891 Född i Karlstad

Fritz Reinhold Hedlund     18740723      1894-1898

Adolf Orgelstrand              18791129      1897-1898. Född i Värmskog.

Nils Harald Schullström     18800918      1898-1901 Född i Ö Emtervik.

Nils Fredrik Dahl                18820413      1901 Född i Eda.

* benämning på en ung man som frivilligt inträdde i krigstjänst, framför allt med förhoppning om att vinna befordran till befäl. (Wikipedia)

97 Stålsberga V?-00-0588-1854

(Amund Stålsman f. 1739 + dennes son f. 1763 soldater)

Olof Stålsman (Nilsson)    18161110 (d.18540422)      1837 – ?

Nils Stål (Andersson)         18330914                            1854 – ?. Inflyttad från Wik. Korpral. 175 cm. Generalmönstring på Trossnäs 1881. Dottern Vilhelmina emigrerar till Amerika 1885.

Olenius Stål (Magnusson)  18640209                            1885-1911

 

99 Rackstad NV-00-0902-1802

Per Rackberg (Andersson)                       f.1744           1767-1797. 170 cm. Avsked med underhåll. Tjänat väl.

Olof Rackberg (Bryntesson)                    f. 1777          1797-1809. 178 cm.

Jon Rackberg (Bryntesson)                      f. 1769          1802 – ? 180 cm. Medalj för trogen tjänst i Drottningholm

(Samtliga 3.majorens kompani)

Olof Rackberg (Olofsson)                        f. 1798          1820 ?1848. 178 cm. Utmärkt väl.

Nils Rackberg (Andersson)                      18290214      1848-1881. 173 cm. Tjänat Utmärkt väl. Generalmönstring på Trossnäs 1881. Död 1884. Döttrarna Amalia och Emma emigrerade till Amerika 1882 resp. 1887

Anders Rackberg                                                           1881-1882

 

96 Perserud Vä-00-0586-1893

Per Persman (Olofsson)                            18200405      1841-1854. Född i Arvika lfs

Anders Persman (Nilsson)                        18340616      1854-1859 Född i Brunskog. Utmärkt försvarligt. Avsked p g a sjuklighet.

Johannes Persman (Olsson)                      18370821      1859-1888. Född i Brunskog. 180 cm Generalmönstring på Trossnäs 1881. Död i maginflammation. Sönerna Nils och Johan emigrerade till Amerika 1888.

Arne Persman (Persson)                           18410321      –

Adolf Persman (Axelsson)                       18740103      1893-1895. Född i Skillingmark.

Johan Persman                                          18750410      1895-1903

 

100 Långvak Vä-00-0590

Per Långvak (Andersson)                        18070822      1827-1859. Född i Arvika lfs
178 cm
. Korpral i 16 år. Utmärkt väl.

Johan Ludvig Långvak (Persson)             18400321      1859-1891. Född i Arvika lfs
Son till Per. Timmerman. Generalmönstring på Trossnäs 1881. Bor 1905 i Långvak som hemmansägare. Död 19160930 i ålderdom.

Adolf Långvak (Aronsson)                       18730623      1892-1902. Född i Arvika lfs

Albert Långvak (Andersson)                   18820329      1902. Född i Mangskog

Källa: Centrala soldatregistret soldatreg.se

kontrakt

 

 

 

 

Fakta kring det Det yngre militära indelningsverket ”Det ständiga knektehållet?” hämtat från Gösta Olofssons häfte Den indelte soldaten. Arvika: Såguddens museum, 200?

  • Varje officers- och underofficersbefattning vid landskapsregementena var knutna till en indelning. Bestod av ett boställe och avkastningen av detta och dessutom intäkter från skatte- resp. kronojord.
  • Knektehållet. Ett antal gårdar bildade en rote, som åtog sig att skaffa och underhålla en soldat. Bönderna befriades från utskrivning men inte från skatter. Behovet av soldater under 1700-talet gjorde att två rotar tillsammans åtog sig att hålla en soldat, ”vargeringen”
  • Soldatens boende ordnades på olika sätt; Ett generalindelningsverk inrättades och listor över varje soldatrote upprättades. Ibland kunde en rote bestå av 10-15 gårdar, ibland kunde ett byalag bilda en rote. En korpral omfattade 25 rotar. Två korpralskap bildade en avdelning. En furir eller sergeant förde befälet. Sex korpralskap bildade ett kompani på 150 man under befäl av en kapten. Fyra kompanierutgjorde en bataljon. Åtta kompanier ett regemente= 1.200 rotar/soldater. Kompanichefen måste bo i någon av socknarna som kompaniet omfattade.
  • Största gården= stamroten. Hade ansvar för att roten uppfyllde sitt plikter. För ett år utsågs en rotemästare. Soldaten skulle vara 168 cm, ha skägg, kunna läsa i bok. Soldattorpet= 2-3 tunnland mark. Lönen: legan =engångssumma pengar, som betalades med fjärdedel varje år. årslön. Varje rotebonde bidrog. Hemkallet= naturaprodukter som kompensation för vad inte torpet kunde producera. Soldaten och roten förhandlade fram ett kontrakt.
  • Det ålåg till en början rotebönderna att hålla soldaten med uniform. I rotekistan, som förvarades hos rotemästaren, förvarades soldatens livmundering och mobiliseringsutrustning.
  • Att läsa i bok blev allt viktigare för att kunna fungera. Regelbundna läsövningar.
  • När en ny soldat rekryterades erhöll han samma namn som sin företrädare.
  • Obligatorisk syn av torpen hölls vart tredje år samt när soldaten fick avsked eller förflyttades. Soldaten blev tusenkonstnär. När skråväsendet och burskapet avskaffades 1846 resp 1864 blev det fritt fram med alla hantverk för soldaten: skräddare, skomakare, snickare osv. En av traktens skrivkunniga. Kunde bli skollärare, förtroendeställlningar, klockare, biträda länsman sov.
  • Avsked vid 50-55 års åldern. Oftast fick man lämna soldattorpet
  • 1901 beslutade riksdagen att avskaffa indelningsverket. Från 1902 anställdes inga indelta soldater

Gustaf Fjaestad inspirerade till idrott i Rackstad

Idrotten har traditioner i Rackstad. Cykling runt Racken och andra delar av Västvärmland är numera populärt som en del av träningen inför triathlon.

När Gustaf Fjaestad flyttade till Rackstad fick trakten också en välrenommerad idrottsman ? cyklist och skridskoåkare. Han har skrivit in sig i idrottshistorien genom att bli den förste segraren i cykeltävlingen Mälaren runt. Så här beskrivs loppet:

Inför detta första lopp lördagen 2 juli 1892 ställde sammanlagt nio cyklister upp. Flera tusen personer hade infunnit sig till starten på gamla landsvägsbron vid Hornstull och många stod hela natten utanför det skyltfönster där telegraferade rapporter anslogs. Ett par dagstidningar gav på söndagen ut extrabilagor om loppet ­ de första av det slaget i Sverige! Cyklisterna gynnades av ett strålande väder och anlände långt före planerad målgångstid.
Vinnare blev den senare berömde konstnären Gustaf Fjæstad. Han avverkade turen på 15 tim 56 min — en snittfart på nästan 21 km per timme!
GF gustaf

 

 

 

 

 

Och så här berättar Gustaf själv:

”Nu började morgongryningen och när vi körde in i Västerås var det nästan fullt dagsljus. Inte en levande själ syntes till men där mitt på gatan strax innanför tullen ett 10 meter långt bord, festligt dukat, dignande under allehanda läckerheter, en kostlig syn i och för sig men ännu kostligare på en folktom gata i en sovande stad. Vi kunde varken missförstå eller motstå. Det var ju uppenbart att det var avsett för oss fastän ingen värd syntes till förrän senare.

Ett par kilometer utanför Enköping rastade vi; där fingo vi våra maskiner smorda och justerade av en verkmästare från Wiklunds. Han hade en flaska rödvin med sig – som han smorde oss med! Vi voro nu endast fem stycken som lågo i det daggvåta gräset”
http://www.malarenrunt.se/docs/historia/brewitz.htm

Men Gustaf inspirerade också barn i Rackstad till tävlingar som framgår av detta brev daterat 3 okt 1910 i Långvak från Olle och Jörgen Zetterquists farmor till farfar Lars (”pappa Lars”) i Stockholm. Sträckan var Kampudden till Segerfors och tillbaka. Första i mål var Knut, 10 år, (Olles och Jörgens far), följd av Jerôme, 12 år. De distanserade Fjaestadbarnen. Kanske med Bosse, 8 år, som trea?

brev

Knut och Jerôme målade av Maja Fjaestad 1910

Knut och Jerôme målade av Maja Fjaestad 1910

Olle Zetterquist. som lämnat uppgifterna, kan rapportera att barnen fortsatte idrotta: Knut hoppade stav och Bosse sprang 1.500 m på Tingvalla 1917. Bosse intresserade sig senare för boxning – möjligen inte som aktiv boxare?

Artikel från boxningstidningen Swing 20 april 1922

Artikel från boxningstidningen Swing 20 april 1922

När kungaparet kom till Rackstad…

Första gången Maj Johansson såg Racken och Rackstad var när hon och hennes man Erik 1950 cyklade runt sjön med dottern Birgitta, då ett år. Störst intryck gjorde Perserud. Det var som att komma till Siljan, Majs och Eriks hembygd. Rackstad var mest skog.

Några år senare, efter en tid i Tranås, blev Rackstad aktuellt. Ingvar och Greta Schröder bodde i lägenheten ovanför dem i Arvika och de hade lärt känna Margot och Gustav Silvén, som hyrde hos Albråten. Erik och Maj bodde där en helg och tyckte att där var så fantastiskt trevlig på alla sätt. Det hände att Maj tog Birgitta på cykeln och hälsade på i Rackstad hos Ingvar och Greta och tyckte att Gärdet med sitt gräs, sina blommor och gärdsgårdar var avundsvärt fint. Och vilken atmosfär det var i Axels och Gretas stuga! På Gärdet bodde Gustavssons som ville sälja. Silvéns var intresserade och bad Erik och Maj komma ut och titta. Silvéns köpte, men Erik och Maj kom istället att hyra av Tord Schröder, som hade ett litet avskilt hus på sina ägor.

husflytt 1958

Ursprungshuset på ?ngen flyttas. 1958

Småningom kom tillfället också till dem; Doktor Belfrage hade köpt en tomt och kommunen som troligen var angelägen om att denna omtyckta läkare skulle rota sig gav ett tillfälligt bygglov. Men hon kom att flytta från Arvika och sålde till Sigge Höglund. I samma veva blev ”fastrarnas hus” vid Kampudden till salu och han köpte det och stod så med en tomt där bygglovet skulle gå ut i september. Alla tänkte att den tomten får han inte såld. Men Maj bad Erik gå och titta vad som stod i bygglovet och det gällde tillbyggnad. I kanten av tomten med utblick över Racken stod en 1962liten stuga. Den hörde till tomten och motsvarade vad Eriks och Majs ekonomi tillät. Den stugan flyttades och är nu det grovkök som utgör en del av nuvarande huset.

Midsommarfirandet

midsommar 1957A

Midsommar på Albråten 1957

kajsas udde 1962

Kajsas udde 1962

midsommar 1961

Midsommar på Gärdet 1961

Den första midsommaren för Erik och Maj inföll när de bodde i Silvéns hyrda hus på Albråten under en månad. Maj och Evy Albråten organiserade ett firande för de närmaste grannarna. Ett annat år var man på Gärdet. När Erik och Maj kommit i ordning blev man värdar för traktens midsommarfirande. Först utan levande musik, men snart kom Holger Olsson och en dragspelande kamrat. När Jörgen Zetterquist 1966 flyttade till Rackstad blev det riktig fart på musiken. Jörgen ville att hans band från Göteborg skulle komma upp och Erik tog sin Folka och åkte ner och hämtade dem. De spelade på eftermiddagen och på kvällen, Maj hade bakat och det trånga köket fylldes av dansande.
– Jag hade aldrig hört sån musik tidigare. Folk dansade. Det var sån glädje. Och mitt i allt stod Erik och kokade kaffe.
Så fortsatte det ett antal år, men till slut blev det för stort. Alla ville ju ha med sina vänner. Vi bestämde att vi inte skulle arrangera firandet längre det år Birgitta gifte sig med Anders. Det var en lättnad. Ny plats blev Gärdet. Många år var vi på Kajsas udde på kvällen, men så blev det till slut Kampudden.

 

Grannar

Ture Ander dog samma år som Erik och Maj köpte sin tomt. Men Tures hushållerska bodde kvar ytterligare några år. Lydia och Georg Sager hade sitt sommarhus på höjden ovanför. Litet störda blev dessa av att deras dagliga väg ner till sjön plötsligt var någon annans tomt, men det var ett övergående stadium. Lydia var en mycket intellektuell människa, Georg litet tystare. Deras son Olof var ingen ”dussinmänniska”. Han blev normal när han skaffade körkort, sade Erik. Men det blev också hans öde; Han återhämtade sig aldrig riktigt efter att ha kört av vägen nere i Skåne. Sagers främsta umgänge i Rackstad var paret Holmgren, som bodde på Anneberg. De var samma sorts människor. Frun, ”Möje”, var syster till Ture Anders fru och de hade skaffat huset under kriget. Herr Holmgren var säljare inom VVS (titulerades Disponent). Han ville gärna prata med Erik som ju var i samma bransch, men också var fullt sysselsatt om dagarna med att bygga på huset. Med Fritz Lindström hade Maj och Erik ingen kontakt. Han fyllde år före midsommar och Evy var alltid dit med en blomma. Då var nog flaggan hissad. ”Ingen” annan hade flaggstång i Rackstad. Gustaf Fjaestad var emot det, tror Maj. Calle och Märta Nyströms gård var lille Olles älsklingstillhåll. Där hämtade Johansson, liksom många andra, mjölk varje dag.

Birgitta och Olle hämtar mjölk på Hagen 1962

Birgitta och Olle hämtar mjölk på Hagen 1962

Kungaparet på besök

Det mest omtalade besöket hos Maj och Erik var kungen och drottningen i sällskap med landshövdingeparet Eliasson. I samband med invigningen av Rackstadmuséet ordnades en lunch nere på den historiska marken Kampudden. För att kungaparet skulle ha ett tillfälle att samla sig inför lunchen hade Erik och Maj upplåtit sitt hus. SÄPO hade varit där under veckan med hund och inspekterat. Maj blev mycket förtjust i drottningen, hon var ”fantastisk”, gjorde ett mjukt och fint intryck. Av kungen minns hon hans konstaterande när han kom över tröskeln att här hängde tavlor från golv till tak. Kungen sparkade också fotboll med två av Majs barnbarn, som inte tyckte kungen var så bra på det.

kungen kungen2

Nu bor Maj ensam året runt i Rackstad. Det är, trots att hon inte kan gå ut själv, bättre än att bo i en lägenhet i stan, tycker hon. Nu får hon nöja sig med att minnas tider när hon kunde åka skidor och skridskor i månskenet på Racken. Istället kan hon njuta av pålitlig värme, sedan hon bytt ytjordvärmen till bergvärme. Grannarna Erik och Bengt behöver nu inte komma dit och elda i kakelugnen, konstaterar hon med en viss saknad.

 

Samtal 13 sept 2013 mellan Maj Johansson född 1923 och Lennart Wettmark

Kvarnstriden i Segerfors 1843-1850

1765 fick Wiks säteri och bostället Gate med stöd av jordägare i en rad hemman, bl a Rackstad, Holm och Perserud inrätta varsin tullmjölkvarn, dvs fick ta ut en avgift. I november 1842 gjorde entreprenören Adolf Sandelin – brukspatron på Segerfors – ett utspel, som ledde till en stor rättslig strid. Sandelin skickade med stöd av en särskild skrivelse från hemmansägarna kring Segerfors en begäran att få uppföra en tullmjölkvarn och ett sågverk på Segerfors. Därmed kom han att provocera kvarnägare på flera mils radie och bönder i Brunskog och en juridisk strid bröt ut sommaren 1843 som inte slutade förrän 1850.

Kvarnen

”Då jag enligt författningarna icke å husbehovskvarn får förmala bruksarbetarnas mäld, så nödgas Adolf Sandelinjag, så väl för mine vid Segerfors varande arbetares, som flere derintill gränsande hemmans behov, anhålla att få uppföra och gagna en tullmjölkvarn såsom ytterligare grund för min ansökan vidfogas en av kringboende hemmansägare underskriven ansökan, som visa att den begärda anläggningen är av behovet påkallad” Segerfors bruk 15 nov 1842. Ad. Sandelin.

Fyra hemmansägare i Stålsberg, Rackstad och Bålgård (understödda av en rad andra namn) formulerade problemet: ”i anseende till brist på tillräcklige kvarnar här på orten ofta nog tvingas att såsom under innevarande års sommar hänt, färdas flere mils väg med vår spannmål för att få den förmalen, vilken olägenhet för oss avhjälpes genom kvarnanläggning å nämnda ställe”

Motståndarna var starka och utgjordes av:

  • Ernst Hårdh <Hård av Segerstad> å sin moders, Enkefrun Capitainskan M Charlotta Hårdh,hård av segerstad vägnar (ägare till salusåg och tullkvarn vid Wiks säteri),
  • Brukspatronen N. Frykholm (disponent på Elgå Bruk),
  • Lantbrukaren G A Wall (arrendator av bostället Gate med tillhörande tullkvarn och ombud för hovjägmästaren och riddaren Herman Falk),
  • Uppbördsskrivaren J F Wickelberg , ombud för herr Capitainen och Riddaren A M Lagerlöf (med tullkvarn i Brättne)
  • Herr majoren M. Juel i egenskap av syssloman i framlidne brukspatron A F Edgrens gäldbundne bo ävensom herrar kyrkoherdarna Jonas och Anders Unger (Sälboda tullmjölkvarn)

Hårdh presenterar på sin och de protesterande Frykholms och Walls vägnar ett skriftligt anförande till häradsrätten och lyfter motståndet till nationalekonomiska höjder:
” Den senare tiden har visserligen uppenbarat en så bestämd syftning till frihet uti alla lovliga näringsföretag, att den som däremot vågar en motsägelse nästan bemöts med hån. Detta frihetsbegär i och för sig själv erna vi icke fördöma, vi erkänna istället dess välgörande inflytelse på industriens utveckling <men> bestrida sökandes rätt att göra nyanläggningar, som i detta det allmänna ej medföra något gagn, men göra skada och förfång för våra ägandes äldre verk?? frihet att intränga med varje nytt anläggningsförsök, varav den otvivelaktiga påföljden måste bliva en tidstävlan med varandra till ömsesidig undergång; sådant vore för äganderätten ett vådligt experiment och huru högljutt opinionens hugskott må uttala sig för frihet i alla näringsgrenar, så bör man dock kunna trygga sig därvid att denna frihet av lagstiftningen varsamt tillämpas”

Hårdh kan acceptera frihet att etablera sig varsomhelst ”om det handlar om att concurrera i werldshandeln, ty därav uppkommer en både för den enskilde och det allmänna nyttig tävlan att genom snillrika inventioner förbättra och mångfaldiga tillverkningarna samt väcka spekulationsandan att i handeln gör dem fruktbara, men kvarnar”

Visserligen ökar folkmängden, men inte spannmålsproduktionen i lika hög grad; Utvidgade odlingar kommer att gälla trädgårdsväxter, rot och skidfrukter, tror Hårdh.

Syneförrättning på Segerfors

17 och 18 augusti 1843 samlas häradets Syneförrättning förstärkt med vice notarien i Svea Hovrätt på Segerfors för att gå igenom hela ärendet. Tidigare på sommaren hade uppbördsskrivaren Wickelberg, som ombud för sin huvudman A M Lagerlöf inkommit med en A M Lagerlöfny skrivelse om ”Ad. Sandelins begäran att uti en genom Rackstads ägor framflytande mindre å få anlägga ett par mjölkvarnar <menar stenar>”  Sandelin stöder sin ansökan på ”dels bruksarbetarnes behov, dels folkmängdens förökande och dels en hop allmoges övertalande att understödja hans begäran” Wickelberg går tillbaka i tiden och berättar hur Gate och Wik 1810 fick nej på att anlägga ytterligare två kvarnstenar eftersom det inom en radie av 3 ¼ mil redan fanns 21 par skattlagda. Inte heller 1813 gick det igenom. Först 1825 hade Arvika tillräckligt många nya invånare för att Häradssynerätten skulle godkänna ansökan. 1843 har Segerfors 23 mantalsskrivna och 13 minderåriga. Wik och Gate ligger bara en ¼ dels mil bort. Och dessa kvarnar har brist på mäld, konstaterar Wickelberg.

17 aug. kommer en replik från jordägarna i Perserud, som medger att man har egen husbehovskvarn, men att både under sommaren och under vintern kan vatten saknas. Och det finns ingen kärrväg. Racken fryser till sent och i december händer det ofta att de närmaste kvarnarna är upptagna. Till Segerfors har man endast ¼ mil sjövägen och hemmanet är 23 jordbrukare, som utöver det man mal hemma kan komma upp i 50 tunnor råg och 100 tunnor havre till förtullning. Och man har inte förbundit sig någon malningsrätt till någon äldre anlagd tullmjölkvarn.

Mot detta protesterar Frykholm: Perserudsborna mal det mesta på sin kvarn, resten är obetydligt. Han har också kikat i bruksboken (för 1841) och ser att de 23 arbetarna med hushåll förbrukade 62 ½ tunna råg och 133 ½ tunnor havre och inget hindrade att man malde det på husbehovskvarnen.

Stålsbergaborna anmälde sig nu till den planerade tullkvarnen. Liksom Rackstad: ”Vi tillåta oss även nämna att den omständigheten ofta inträffar att så stort tillopp av mäld är vid nämnda kvarnar att vår mäld måste vänta i flera dagar och man alltså får göra tidsödande resor förgäves”

Både Hårdh, som menade att de malde på sin egen kvarn och att resten var obetydligt – och Wall replikerar: ”Dom har sagt sig blivit väl betjänade och har kunnat varit här när vattnet blivit uppdämt vid Segerfors eller annorstädes.”

Mjölnarna Nils Nilsson vid Wiks kvarn och Olof Erlandsson, Gate, bekräftar det i ett uttalande 18 aug 1843: ”Mäld saknas ofta då vatten finnes. Sällan har från nämnda hemman <Stålsberg, Rackstad, Perserud> mäld mer än till skrädning varit förmalen. Men måhända att bemälte hemmans åbor kunnat varit här då vattnet blivit uppdämt ovanför vid Segerfors eller annorstädes, dessa omständigheter måste icke läggas oss mjölnare till last. Segerfors mäld har varit förmalen här vid dessa kvarnar, på grund härav kunna vi ej antaga att uppgiften över Segerfors arbetares mäld är trovärdig. Den vanliga vittneseden vill vi avlägga då den fordras”

Synerätten går den andra dagen ut för att med egna ögon besiktiga anläggningarna:

”Och befunno de voro uppbyggde i den så kallade Rackstads Elfven, vilken jämväl driver smideswerken vid Segerfors bruk samt har sitt ursprung ifrån sjön Racken och efter sitt utlopp därutur genomlöper veterligen allenast enskilde och ej allmännings ägor; att den för mjölkvarnens anlagde dammen, vilken jämväl begagnades för en därvid befintlig husbehovskvarn tillhörig kronoskattehemmanet Holm, hade fäste på detta hemmans grund och var uppförd något nedan karta Segerfors 1860brukets stångjärnssmedja till tjugotvå alnars längd <13 m> samt fyra och en halv alnars bredd <2,7 m) med en arm åt vardera sidan, ifrån vilken damm var uppbyggd en gjuta <ränna> tre alnar bred <1,8m > och trettioåtta alnar lång <23 m>, varav bildades ett fem och tre fjärdedels alnar <3,5 m> högt fall. Vid detta fanns det nya kvarnhuset beläget, å frälsehemmanet Rackstads grund, sexton och en halv aln långt <10 m>, tio och en halv aln högt <6 m> samt inemot lika brett, försett med ett vattenhjul av fem alnars genomskärning <3 m>, vilket drevs med överfall, och skulle därtill användas ett par ej långt därifrån liggande kvarnstenar av femtiofem tums <1,40m> genomskärning och tio tums tjocklek <25 cm>

 

Sågverk

Sandelin ville också utvidga sitt sågverk i Segerfors. 1836 hade han på en konkursauktion köpt Mölnerud såg i Brunskog för 230 riksdaler. Det som var intressant i sammanhanget var de sågverksprivilegier som hörde ihop med sågen.

I Synerättens handlingar rapporteras:

”Sågverket var uppfört strax nedanför brukets spiksmedja, vars dammbyggnad jämväl begagnades för sågen, å vilken nu försedd med allenast ett blad, för närvarande endast försågades timmer av sökandens egna skogar, men brukspatron Sandelin förklarade, att, i händelse den sökta flyttningen av såg privilegierna beviljades, önskade han att å det nya verket få såga utom till husbehov tio tolfter samt femtio tolfter plank till avsalu, jämväl för lego åt Holms och Rackstads hemmansägare.”

Att flytta sågen är enligt Ernst Hårdh om möjligt ännu mer förödande än själva kvarnanläggningen! ”Mosågen < som ägs av Wik>  måste huvudsakligen förses med sitt behov av sågblockar från sjön Racken och älven utföre till sågen. Någon annan flottled finnes här icke. timmertillgången inom orten <är> icke på långt när tillräcklig för redan de befintlige sågar , i flottleden föras till sågen förbi det ställe där nya såganläggningen nu är i fråga.”

Skogstillgången till Mölneruds såg kan inte transporteras över mellanliggande höjdsträckningar. Därtill kommer ortens sedvänja och benägenhet att årligen göra stora svedjefall, som gör att det tar hundra år att återställa skogen.

Frykholm på Elgå bruk har också invändningar. Bruket har ”från gammal” tagit timmer från Racken via flottleden. ”1810 undertecknades kontrakt mellan Elgå bruk och Wik om att Elgå under 25 år skulle få framflotta ett hundra tolfter timmer årligen mot en ersättning av åtta skilling banco per tolft. Men timmertillgången har på senare tid varit så ringa att uppköp och flottning från detta hålla lämnats å sida”

Wickelberg är ombud för Mölneruds och Ragneruds jordägare, också ägare till vattendraget på den egna skogen som flyter från Aborrtjärnet, Slomvattnet och Lilltjärnet till sjön Fån (?). Man lämnar in stämningsansökan till nästa laga ting i häradet och kan visa upp ett kontrakt från 1815 med Erik Wall, bruksinspector på Hwittlandal (?), som bara gäller nyttjanderätt – inte privilegiet. Man anklagar Sandelin för att ha raserat sågen och kräver att han bygger upp den och ersätter jordägarna för förlorad möjlighet till husbehovssågning.

Synerätten avgav sedan ett uttalande där man konstaterade att det inom ett avstånd av 3 ¼ dels mil sen tidigare fanns, utom en stor mängd husbehovskvarnar, tjugotre par skattlagda kvarnstenar och däribland på det korta avståndet härifrån av fem sextondels mil, två kvarnar med två par stenar vardera. Alla har tjänlig väg, utom Perserud som har det till Sälboda tullkvarn. Sandelins begäran skulle hota gamla odalkvarnar ”ofelbart skulle därigenom till deras hävd och inkomst med tulltäktstagande skadas, samt följaktligen till deras bestånd undergrävas”. Man avstyrker därför att konungens befallningshavarande i länet i ärendet vidare förordar en tullkvarnsanläggning. Och vad gäller sågen konstaterar man att rätten fått en stämning om äganderätten till privilegiet och ett krav på att Mölnerudssågen skall återställas i brukbart skick.

Nya tvister

1844 klagar ägarna av Wik och Gate i en skrivelse till landshövdingen att Sandelin inte håller dammluckorna öppna i sådan grad att deras kvarnar kan drivas. Resultat: Sandelin åläggs att hålla dammluckorna i det läge förrättningsmännen efter inspektion ansett erforderligt. ” ägande vederbörande kronofogde att, därest Sandelin icke skulle ställa sig till efterrättelse vad härigenom blivit förordnat, vid skeende anmälan, på bruksägarens bekostnad meddela laglig handräckning till stämbandets* uppdragande till den bestämda höjden”

1846 dör Adolf Sandelin. Nu ansöker Th. och CH Sandelin och brukspatron A. Frisk med hänvisning till befolkningsökningen om att få starta tullkvarn. Ägarna till Wik och Gate protesterar och landshövdingen lämnar avslag 1848 .

edmund Sandelinthure Sandelin

1850 har de liberala idéerna om näringsfrihet slagit igenom och det verkar vara läge för ett nytt försök. ”Herr Brukspatron Edmund Sandelin som för närvarande arrenderar Segerfors Bruk och Landtegendom i Arvika socken var vid sockenstämman närvarande och tillkännagav att han ämnade söka Tullqvarns Rättigheter för den Husbehovsqvarn som är anlagd på Segerfors ägor för vilket ändamål han ansåg sig böra anhålla om Arvika församlings yttrande i denna sockenstämma huruvida församlingen ansåg denna qvarn, om genom Tullqvarnsprivilegier blifver tillgänglig för andra socknebos mäld…” (protokoll 9 dec 1849)
Nu vänder man sig till Kommerskollegium i Stockholm. Och får rätt! Kommerskollegium hänvisar till stödet från sockenstämman i Arvika, ”att sockenmännen därvid intygat att rättighets kommerskollegiumerhållande till ifrågavarande kvarns begagnande emot tulltäkt skulle bliva av väsentlig nytta för orten och vara av behovet påkallat sedan folkmängden numera ansenligt tillvuxit ej mindre i Arvika köping, än i Arvika landsförsamling och de inom socknen förut befintliga tullmjölkvarnarna icke med den skyndsamhet kunde förmala ortens spannmål, att icke kvarnsökande finge till kvarnresor använda många därigenom förspillde dagsverken och kostnader; Alltså och då, utom den spannmål, som från andra personer kunde komma att till nämnde kvarn till malning avlämna, därstädes vore att påräkna en så stor mäldetillförsel från Segerfors bruks egna arbetare att kvarnen därav komme att i tull indragade belopp enligt Kungl. Brevet den 21 juni 1805 vore bestämt som det ringaste, varför en tullmjölkvarna må tillåtas, prövar Kong. Collegium skäligt att med ändring av landshövdingeämbetets ovanberörda utslag tillåta klagandena att till malning, mot till ovannämnda kvarn med ett par stenar begagna, räntas utgörande till Kgl. Mjt och kronan, vilken kommer att vid skeende skatteläggning, därom Konungens befattningshavande har att förordna, kvarnen åsättas, vilket vederbörande till efterrättelse länder”

landshövding

Den gamla kvarnen rivs och en ny står klar 1852. 1916 ersätts den av den nuvarande kvarnen.

Sammanställt av Lennart Wettmark nov 2014.
Källa: Mappen Äldre handlingar. Segerfors kvarn och sågar. Västra Värmlands fornminnesförening, Sågudden Arvika. Porträtten är hämtade från En bok om Arvika. 1933

* Vad är stämband i detta sammanhang? Här ett svar från Tekniska muséet:
Ur SAOB Stämma v3:  STÄM-LUCKA , sbst. ² (sbst. ¹ se sp. 14066). ( stäm- 1807 osv. stämme- 1925 ) (numera bl. i skildring av ä. förh.) dammlucka; särsk. (förr) om sådan lucka på kvarn;
”Likheten mellan stämbanden i halsen, som stoppar luften och detta stämband kan ligga i att fördämningen i sin helhet utgör ett band av pålar och jord för att stoppa vattnet, med en lucka i som då är stämluckan. Men jag har inte sökt i annan källa, så så långt blir definitionen av stämband i detta sammanhang min spekulation. Att det handlar om själva fördämningen däremot framgår i SAOB.”    Anders Lindeberg-Lindvet Tekniska museet

Synerätt var i Sverige ett slags tillfällig specialdomstol som syftade till att lösa ägotvister.Synerätten verkade med stöd av Jordabalken, som i kapitlet om ägotvister fastslog att de tvistande först skulle försöka lösa tvisten själva. Kunde de inte göra detta, skulle saken upp till tingsrätten eller häradsrätten. Om tingsrätten inte kunde lösa tvisten utan syn, skulle den döma till en häradssynerätt som skulle försöka lösa ägotvisten. (Wikipedia)

Tolfter = ett dussin