Idrott i Rackstad: RASK-historia

Nils Olofsson har med stöd av Peter Schröder och Sven-Åke Larsson erinrat sig 50-talets idrottande, där mycket handlade om RASK

RASK, stod ursprungligen för “Rackstad allmänna skridskoklubb” och etablerades någon gång kring 1953.

Bakgrund
Peter Schröder hade börjat åka “Skøyter”, med AIS inne i Arvika och intresserade Sven-Åke RASKLarsson och Nils Olofsson att också börja. Vi fick låna hastighetsskridskor av AIS och var med på träningar som de ordnade, på hösten på högt belägna tjärnar i Älgå Finnskog, senare på spolade banor på gamla Viksvallen. Men att ta sig in från Rackstad för att träna var inte alltid så lätt, därför ordnade vi egna banor på tjärnarna runt Racken och när det blivit is där också på Racken. Det blev mycket skottande när snön kommit för att kunna träna. Här någonstans föddes tanken att starta en egen skridskoklubb som vi då gav det fyndiga namnet RASK.

skridsko Skridskotävling på Racken

 

 

 

 

 

 

 

De första åren

För att få lite ordning på det hela hade vi en styrelse. Pengar ordnade vi med “amerikanska Springtävlinglotterier” där medlemmarna fick sälja lotter, ofta till familjen och grannar. Vi hade också startavgifter i de tävlingar vi ordnade och medlemsavgifter. Medlemskort fotokopierade vi först själva fram innan vi så småningom fick dem tryckta. Ett klubbmärke skulle vi också ha och ambitionen var att det skulle ha Rackens profil, men det blev andra varianter som vi tog fram i s.k. linoleumtryck, bl.a. en skridsko invävd i namnet RASK. Jämför bilder nedan.
En egen klubblokal ordnade vi också, det blev i Sven-Åkes föräldrars hönshus, som vi fick disponera. Först måste vi dock skotta ut kvarvarande dynga och fräscha upp det med gamla trasmattor och annat. Där hade vi styrelsemöten och klubbmöten i början.

Verksamheten växer

Efterhand utökades verksamheten med skidtävlingar på vintern och fotboll på sommaren.

RASKfotboll2 RASKfotboll

 

Det verkliga lyftet blev när vi någon gång kring 1955-56 fick låna gymnastiksalen i Rackstads skolhus och kunde skaffa ett pingisbord. Där hade vi också gymnastik och träning och en kort period även boxning innan det blev lite väl mycket allvar så vi fick sluta med den aktiviteten.

skivstång

stenerik
Sten-Erik Karlsson och Peter Schröder tränar i Rackstadskolan

 

 

 

 

 

 

Vi ordnade ganska omfattande pingisturneringar med som mest ett 20-tal deltagare i fyra olika divisioner. På sommarhalvåret hade vi terränglöpnings- och friidrottstävlingar med olika grenar. De tävlande delades in i 2 eller 3 olika åldersgrupper, ofta med ett 20-tal deltagare totalt.

Stellan Göransson på sista sträckan i Rackstad run 1958 Jpeg
Stellan Göransson på sista sträckan i Rackstad runt 1958

Inspirerade av “Kyrkviken runt” ordnade vi också “Rackstad runt”.

En simtävling med start från Albråtsberget ut till en flotte ordnades också i slutet av 50-talet.

Ibland, när intresse fanns bland tjejerna, hade vi också speciella tjejklasser. Verksamheten nådde nog sin topp 1957-58. RASK hade då 50 betalande medlemmar och årsfesten lockade 43 betalande deltagare. Medlemmarna kom framförallt från Rackstad, Holm och Stålsberga, men även några från Perserud och Arvika.

albråtsberget
Publiken på Albråtenberget vid simtävlingen

simtävling

 

 

 

 

 

Fortsättningen

Som framgått vidgades verksamheten till flera olika sporter vilket gjorde att namnet RASK alltmer fick innebörden “Rackstad allmänna sportklubb” eftersom så många olika sportgrenar utövades. Skridskon mest utövades av Peter och Sven-Åke och inte minst Sten-Erik Karlsson som blev den mest framgångsrike skridskoåkaren och en period tillhörde den svenska eliten.

Under de sista åren av 1950-talet tog successivt yngre krafter över och skötte föreningen, innan verksamheten så småningom avtog och slutade helt någon gång under 1960-talet.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/09/04/idrott-i-ovre-rackstad/

Tidigare sportverksamhet i Rackstad

RASK hade en föregångare som förmodligen startades någon gång på 1930-talet och hette “Rackstad Sportklubb”. Den var inriktad på fotboll. Bland spelarna har vi förstått att Tord Schröder och Gunnar Wästlund fanns och senare även Bengt Tobiasson. Man spelade nog aldrig i någon serie utan mest vänskapsmatcher mot liknande lag från andra byar. ??Hemmaplan?? var en stubbåker vid ?ststuga i Stålsberga.

Några reflektioner

När man tittar igenom gamla anteckningar från styrelsen, kassabok, medlemsregister, anmälnings- och resultatlistor etc. är det några saker som slår en.
Klubben startades 1953 av några grabbar i 12- 13-årsåldern och utvecklades tillsammans med flera engagerade jämnåriga och yngre till den ganska stora omfattning som kortfatt beskrivits ovan. Någon nämnvärd medverkan av vuxna var inte aktuell. Ett undantag var när Sven-?kes pappa hjälpte oss med en skrivelse till kommunen för att få en fotbollsplan nere vid Gunnarskogsvägen.

I övrigt användes de resurser som fanns tillgängligt: bordtennis etc. i skolans gymnastiksal, höjdhopps- och längdhoppsgrop vid skolan, löpning på vägen, terränglöpning och skidor i skogen, skridskor och simning på och i Racken.

En naturlig reflektion är beundran av barnen och ungdomarna i Rackstad som helt på egen hand, med drivkraft och sammanhållning, skapade denna verksamhet. Man kan också fråga sig om liknande verksamheter kan byggas upp idag utan medverkan av vuxna i idrottsklubbar och kommunala organ?

Keeper skrev 1957 om 2-årsjubilerande RASK i Arvika Nyheter. (Tack till J-E Blomén som sparat klippet)
Keeper skrev 1957 om 2-årsjubilerande RASK i Arvika Nyheter. (Tack till J-E Blomén som sparat klippet)

Arvika Stad vill ta mera vatten från Racken

15 januari 1965 skriver Björn Fex, byggnadschef i Arvika stad, om stadens framtida vattenbehov. År 2000 beräknar Vattenbyggnadsbyrån att staden har 20.000 invånare, som kommer att förbruka 800 liter per dygn och person. 1895 och 1916 reglerades hur mycket vatten som fick tas ut från Racken. 20 liter/sekund är nu otillräckligt. Målet bör vara att Vattendomstolen tillåter 600.000 m3 per månad.

1967 tillkännager Västerbygdens vattendomstol att Arvika stad gjort en ansökan som innehåller en ny regleringsdamm, att utföra rensningar i Viksälven och att med hjälp av dammen reglera vattenståndet i Racken mellan en sänkningsgräns på nivån + 94,10 m och å andra sidan en nivå av + 95,03 m. Vid sjöns utlopp skall alltid framsläppas en vattenmängd av minst 50 liter/sek.
pumpstation

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet, ?rebro, Tage Ros har anmodats yttra sig och har i sin tur inhämtat ett yttrande från Lantbruksnämnden i Värmlands län*. Ros konstaterar att Racken och Viksälven bör “tillmätas ett avsevärt värde ur fiskesynpunkt”. Konstellationen öring, nors och siklöja visar på mycket god vattenkvalitet, fast kräftbeståndet är det som f n ger högsta värdet åt fisket. Genom en reglering minskar högvattnet och värdefullt näringstillskott från översvämningsmarker bortfaller. Fast Ros konstaterar också att i Rackens fall är inte skadan så stor efter som de flesta stränder är branta. Värre är sänkt lågvattenstånd, som drabbar både öring och kräftor. Ros påpekar också att älven inte får torrläggas i samband med rensning och dammbygge. Minst 50 liter/sekund måste ledas fram.

Ett tjugotal sakägare runt Racken och Viksälven anlitar Olof Håkanssons advokatbyrå i Stockholm, som 15 februari 1968 sammanställt ett yttrande från sakägarna. Man kan ifrågasätta om det kommande vattenbehovet verkligen kan bli så stort som staden anger. Ansökan avser rätt till vattenbortledning för all framtid. överenskommelsen med vissa byamän på 1830-talet gav bruksägaren på Segerfors rätt att dämma sjön mot ersättning. Enligt ny överenskommelse 6 augusti 1862 skulle dämningen från 1 juni till skördetidens slut inte överstiga högsta punkten på den s k Sadelknappen (Salsknappen)

En ny fördämning byggdes uppenbarligen, även om inte det finns dokumenterat de de bystämmeprotokoll, som Tomas Andersson förvarar.

*Ur lantbruksnämndens yttrande: Racken är en oligotrof (näringsfattig) sjö med i huvudsak branta, steniga, begiga och skogsbevuxna stränder. Siktdjupet är tämligen djupt 1934 den 6 september 5 meter. Följande fiskarter är kända i sjön: gädda, abborre, gers, öring, siklöja, nors, lake, mört, löja samt kräftor. Sik har vid upprepade tillfällen utsatts utan att ha gett upphov till bestånd. även röding har utsatts utan resultat. Ål har tidigare förekommit men saknas numera. öringen är icke helt sällsynt. Lekplatsen utgörs av ån från Alken m fl nordost om Racken. Kräftfisket ligger nära överfiske. Fiskevårdsförening har funnits men upplöstes på grund av oenighet

Emigranterna

Den 4 juni 1863 antecknades mamsell Beda Aurora Christina Sandelin född 1847 och bosatt på Ängåsen i Rackstad som utflyttad till USA. Hennes far, Edmund Sandelin, var inte längre brukspatron på Segerfors bruk. Hon var den första från Rackstad som gjorde den långa resan . Den 16 juni åkte hon via Hamburg till New York och lämnade mor och far och fem syskon i Rackstad. Möjligen gjorde hon resan med sin då 23-årige blivande (?) man Wilhelm (William) Ulrik Bohm, som småningom blev guldsmed/fabrikör och dog i 1910 i San Francisco.
Beda Sandelin
Det skulle dröja fem år innan nästa person, 19-årige Anders Johannesson, gjorde samma resa.
Att flytta till Amerika blev inte vanligt förrän från 1880-talet. Dessförinnan var Norge den vanligaste destinationen. Under detta århundrade emigrerade totalt 92 personer från Rackstad. 61 till Amerika, en till Tyskland och 30 till Norge.
Vanligaste yrkeskategorien var pigor/hushållsarbetare (23 personer) och drängar/jordbruksarbetare (18). Men också hela familjer bröt upp. Till att börja med till Norge. Dit åkte t ex 1872  Olof Larsson Linder med son, dotter och hustru och kunde förhoppningsvis få ett bättre liv än som “inhyses” i torpet Källbråten i Rackstad. Yrkesfolk från Segerfors åkte också till Norge: Mäster Anders A-son Nordström med familj (1859) och klensmeden Jan Jernberg med hustru, son och två döttrar (1875), medan smeden Lars August Haglund på egen hand verkat ha valt att resa till New York (7 juni 1889)
När man summerar 1800-talsemigrationen kan man se att 36 personer lämnade Segerfors, 15 Holm, 17 Stålsberga , 9 Gustås och 64 Perserud.
Under 1900-talet (1900 – 1935) avtar emigrationen. 48 personer lämnar Rackstad och nu finns modernare yrken representerade: sjukgymnast och sjuksköterska. Och 1923 åker “farmare” Karl Gustaf Lagerberg till Afrika.

Källa: EMIWEB.se (på Svenska Migrationscentret)

 

 

Kerstin Werner berättar om Rackstadkonstnärerna och om Gerda i Holm

Rackstadkonstnärerna

Varje lördag åkte konstnärerna in till stan för att handla på Kontantaffären. Bussen steg de på i Segerfors. Gustaf Fjaestad hördes på långt håll när han myndigt kom i golfbyxor med ryggsäck. Ture Ander fanns också där, rödkindad, mysig med pipa och ryggsäck också han. Fritz Lindström stod där, rak och tystlåten. Den här bussresan kallades för ryggsäcksturen. För oss barn var det konstigt folk, konstnärerna. De hade skor på fötterna. Vi andra hade stövlar eller träskor. De pratade ett annat språk. Talade fint. Och så hade de inget arbete. Stod och målade tavlor. Men det var underbara människor!
Pappa ömmade särskilt för Ture Ander. Han kunde ofta vara nedstämd, deprimerad. Han blev änkling tidigt, hans dotter fick barnförlamning. Sonen Hans Örjan väntade in mig varje morgon, så att jag skulle få åka på hans cykel till skolan. Senare i livet kom han att hjälpa missbrukare. Mamma och jag hörde honom en gång på radion. Det var efter att han själv blivit frisk efter sitt missbruk.
Pojkarna Ander hade en tam kaja. Anna som bodde på Anneberg har berättat hur hon en gång såg Elsa Ahlgrensson springande på vägen och fäktande med armarna. Det var kajan som tagit för vana att åka snålskjuts på folk som passerade. Just Elsa var folkskygg dessutom och egen tyckte grannarna till henne när hon bodde i Nystugan, har Gunvor i Nedstugan berättat för Kerstin.
Gunvors farmor fick ibland besök av Maja Fjaestad, som bad att få sitta i Karolinas trappa till vinden i mörkret, trött på Gustaf? Då fick man inte störa henne. Kanske det var då hon fick uppslag till den bok med tankar och reflektioner som hon skrev under sitt flicknamn Kerstin Maria Hallén?


Gustaf Fjaestad träffade Kerstin ofta. Han var mycket hemma hos pappa. Han var inte så praktiskt, utan skulle ha hjälp med allt. Gustaf gjorde ju fioler. Så fort Gustaf ringde fick pappa åka dit: “Kan Claesson åka till Lars Zetterqvist och få den här fiolen bedömd!” Det var bara att ställa upp. Men Kerstin minns också den gången hon skulle sälja majblommor och gick trappan upp till ateljén och frågade Gustaf om han ville köpa en majblomma. Han köpte alla!
Många av konstnärerna var fattiga. Också Riborg Böving, vars piga (!) kunde säga: “Nu måste vi snart ha knytkalas så vi inte svälter ihjäl” Till de fattiga hörde också Björn Ahlgrensson, som Lisa Morell en gång mötte när han skulle gå till stan och köpa mjöl ” Elsa skulle baka -efter att Björn gått runt i bygden och bjudit till kalas. Det är ju söndag”, påminde Lisa. Men de inbjudna hade kalasmat med sig. Det visste Björn.

Gerda i Holm

Den som berättat många historier för Kerstin var Gerda Persson. Närmsta granne till Kerstin. Det hus hon växte upp i blev nedmonterat och uppsatt av Ture Ander 1926 på Orrhöjden och Gerdas familj byggde sig ett nytt hus. Före TV:n satt vi i köket och berättade historier, sade Gerda. En mycket minnesgod människa som gärna berättade för Kerstin. Men Kerstin fick inte komma med en bandspelare, utan måste skynda hem och skriva ner vad Gerda berättat.
Gerda var född 1900 och dog 1998. Hon var ensambarn till Per och Marta. Hon fick bli ‘sonen’ i jordbruket. Hon hade läshuvud och hade gärna velat bli lärare, men det ville inte pappa Per. Hon gifte sig småningom med Joel Persson, som hade AK-arbete på vägarna i trakten. Hon kom senare att bo ensam med hjälp av hemtjänsten.
Hon kunde ringa mitt i natten till Kerstin. De två sista åren fick Kerstin äntligen en nyckel till huset, så att Gerda slapp släpa sig upp för att öppna när något hänt. En gång ringde Gerda och klagade på att något hänt med sängen. Den hade gått genom golvet: Huset var dåligt underhållet. Gerda kunde ha myror i sängen och Kerstin kunde följa myrvägen ända till stacken i vardagsrummet. Någon gång kunde Gerda be Kerstin strö bröd på golvet så att inte råttorna skulle ta sig upp i sängen.  Men hon klagade aldrig.

Del 2 av ett samtal med Kerstin Werner sommaren 2014. Avlyssnat av Lennart Wettmark

 

 

 

Barndom i Rackstad på 1940-talet. Kerstin Werner berättar

Kerstin Werner guidar på Rackstadmuséet. Här vid en vandring i Rackstad 2013
Kerstin Werner är guide på Rackstadmuséet. Här vid en vandring i Rackstad 2013

Kerstin Werner (född Claesson) kom till Rackstad (eller egentligen Holm) i september 1940. Hon var då sex år. Hennes far hade fått tjänst som maskinist på Vattenverket. Familjen flyttade från två rum och kök i Arvika till en bostad på ett rum och kök. Tidigare kopparslagare Hedins hus, som flyttats till vattenverkstomten från Kärrsmossen 1918.

 


Andra världskriget

“En dag kom jag från Rackstadskolan. Bakom mig kom ett vidunder på larvfötter. Jag kastade mig i diket och låg där och grät. Sen såg jag att det stod ett stort militärtält utanför på Vattenverkets gård! Jag trodde det var tyskar! Där fanns motorcyklar och hästar. Men varför gick dom där och pratade och skrattade när det var krig? Jag gick in till mamma och fick veta att det inte var tyskar utan stockholmare. Underbara människor! Vi fick karameller och mamma fick kaffe. Riktigt kaffe! En av dem visade sig vara en kusin till mamma, som hon inte visste om.
Barnkolonien blev logement och vårt rum på andra våningen fick en löjtnant ta. Det var bara att ge med sig när dom sade att dom ville ha ett rum. I Nordstugan var sambandscentralen och utanför Smedjefallet fanns koktrossen. Kanske var det folk också på herrgården, det vet jag inte. Vattenverket var ju ett strategiskt ställe.
Nere vid skolan stod en kanonlavett berättade min bror. Pojkarna som vågade fick ratta kanonröret. Jag fick i stället rida på en jättestor häst. En militär kom en dag ridande, hoppade av hästen och frågade om jag ville rida.”

Barn i Rackstad

“Vi var tre syskon och vi gick på upptäcktsfärd. Det var ju roligt att komma nära en sjö och kunna bada. Familjen Stål hade många barn. Deras äldsta flicka och jag höll ordning på syskonen. T ex när vi gick för att bada. Vi fick gå på Anna Johanssons tomt på Nedre Berget. Hon hade en enda ko och den stod tjudrad på ängen. Mamma sade alltid “kommer du hem och har drunknat, så får du stryk”. På hemvägen gick vi gärna via Övre Berget. Där bodde två systrar som bakade rån, som dom sålde på torget varje onsdag och lördag. Av dom fick vi krossade rån.
Vi hade en teatergrupp också. Jag regisserade. Vi övade i ett uthus på Vattenverket. En lördag hade vi så diktläsning, akrobatik, gymnastik i ett tält på andra sidan vägen mot Kvarnstuga. Det kom mycket folk. Pappa hade gjort bänkar. Vi hade bakat.
Mina syskon gick till barnkolonien och lekte. Jag var för feg. Fast jag var själv på koloni några somrar. Men det var i Mangskog och i Åmotfors. Göta som bodde på Lugnet var föreståndare.”

Farlig lekplats

Så här berättar Kerstin Werner på annat ställe i den här bloggen:
“Till kvarnen är vi barn förbjudna att gå. Kalle Mjölnare (Karl Nilsson) vill inte ha några ungar i närheten av varken farligt malande kvarnar eller forsande vatten. Likväl så går Per-Åke 9 år och Majlis 2 år dit av ren nyfikenhet. De står på bron och tittar ner på forsen. Men så klart drattar Majlis ned i vattnet. Ett galler som skall rensa bort skräp från vattnet blir hennes räddning. Hon hänger kvar i en ynklig liten pinne med benen under gallrets kant. Vattnet fortsätter i en turbin som leder in till kvarnen. Vad som skulle ha hänt om hon följt ner i turbinen törs jag inte ens tänka på. Trots att Per-Åke är livrädd för den arge Kalle, rusar han in i kvarnen och skriker att Majlis har ramlat i älven. Kalle springer till bron och drar upp Majlis. Hemkommen till mamma med en dyblöt unge säger Kalle: “Nu du Britta kan du tacke Gud för att flecka lever” Efter detta blir mor “tvarreligiös”, Hon går på alla bönemöten både i Holm och Stålsberga efter detta. Inget ont utan att det det har något gott med sig”

Rackstadskolan

“En del barn hade långt till skolan. Det kom barn från Gustås och Skog till Rackstadskolan. Även barnen från Taserud gick där. Min mamma hade gått där eftersom morfar var ladugårdskarl på Gate. Hon var så duktig att hon fick hoppa över en klass. Det var en B-skola och därför gick klass 3 t o m 6 tillsammans i “Storskolan”. I min klass var det bara två eller tre barn. Sen fick jag börja på läroverket och hade mycket att ta igen. Vi hade en hårding till lärare, Teodor Tobiasson. Han var amatörboxare och det utnyttjade han ibland; Han slog en pojke från Skog så att han svimmade och hans pappa fick komma och hämta honom. När min bror fick en smäll grät jag. Men Tobiasson fick ändra sig. Överlärare Näss grep in. Men Teodor gjorde många bra saker. Vi gjorde utflykter till Rackstadbacken och Kalldalen på vintern, han berättade historier om stora stenar i skogen.
Nära skolan fanns två affärer, “Grana” (Granhem, senare Konsum) och Westergrens affär. Det var en stor händelse varje år när Westergrens hade julskyltning i sitt enda fönster.”

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik.
Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik. Ur Svenska villor och gårdar del 1. 1946

Del 1 av en intervju med Kerstin sommaren 2014. Sammanställd av Lennart Wettmark.

Britt Thegerströms Rackstad

britt thegerströmPå försommaren 1947 flyttade Britt Thegerströms familj till Rackstad efter att ha köpt gården av Ragnar Johansson, stor tomtägare i Rackstad. Britt hade inte varit direkt entusiastisk. Hon hade sitt sommarparadis i Högerud, en gård som farfar dessvärre sålt. Farfar Daniel Jonas, kolonialvaruhandlare i Arvika sedan 1900, hade inte fattat att platsen betytt så mycket för Britt och köpte som tröst loss en bit tomt i Hungvik efter att den unga Britt talat ut med honom. Men det kom att bli Rackstad för Britt.
Fast hon kände ju inga i Rackstad. Det blev dock bättre; En dag hade hon varit nere vid sjön och fått en uppenbarelse: Våge Albråten – en grekisk gud tyckte Britt. “Jag förlåter er”, sade hon då till sina föräldrar, berättar hon med ett skratt.
Britts mamma trivdes från första stund – hon älskade att bo på landet – och för pappa Sven var pendelavståndet till Arvika överkomligt. Där fortsatte han – litet motvilligt – sin fars kolonialvaruaffär. Helst hade han velat bli kock. Nu fick han kompensera det med att laga mat vid bridgekvällarna. Britts mamma inrättade sig bra med trädgårdsland, får, getter, gäss och höns och lyckades stegvis övertala sin make Sven att vara kvar den varma hösten. Först över Mârten och sen också ha gåsmiddag därute och så blev de Rackstadbor.
Britt ville bli språklärare och måste då läsa latin i gymnasiet. Det gick inte i Arvika och Karlstad lockade inte. Det blev Lyceum för flickor på Östermalm i Stockholm och småningom fortsatta studier på Stockholms högskola. 1956 dog hennes far och Britt sökte sig tillbaka 1958 för att bo med sin mamma. Att få arbete som språklärare var inget problem. Rektor Inglander tog emot henne med öppna armar. Från och med nu blev Britt Rackstadbo på heltid. Och skulle så förbli, trots att hon bara tänkt sig ett läsår på läroverket.

källabacken
“Källabacken” troligen sent 1940-tal. Thegerströms hus t.h.
Thegerströms köpte huset av Ragnar Johansson 1947
Thegerströms köpte huset av Ragnar Johansson 1947

Sommaren Rackstad 1947 var spännande för en ung flicka. Närmsta grannhuset, den grå stugan (Övre Nerstugan) var under året uthyrt till en mor med två barn. Dit kom män i taxi på besök medan yngsta dottern klev av skolbussen och fick vänta i posthuset på att det skulle vara fritt att komma hem.

Det lilla posthuset utanför Sal var en samlingspunkt. Britt minns hur Fritz Lindström brukade stå och titta ut över nejden, kanske i sällskap med Bosse Fjaestad, i väntan på posten, som hade ganska ungefärliga ankomsttider. Säkert såg hon närmast grannarna Alfhild i Sal och Valfrid Där framme hämta ut sin post.

Thegerströms var inte de första Arvikaborna som sökte sig ut till Rackstad. Bryggarmästaren Ivar Lydén och Lindqvists med Kontantaffären fanns där. Mest umgicks Thegerströms med Nyströms på Hagen och familjen Ander, vars yngsta son Britt var klasskamrat med.  Midsommar firades nere hos Fjaestads. Bosse var så trevlig att prata med.
Närmaste grannen neråt sjön var barnkolonin. Barn från Karlstad kom i två omgångar. Och det var roligt att se och höra dem leka och bada! Men så var det också utmärkta ledare och pli på ungarna, tillägger Britt..

Det finns saker Britt ångrar. Inte att hon inte efter pensionen flyttade till London eller Lofoten, som hon ibland drömde om. Vad hon ångrar är att hon rev ett antal ekonomibyggnader på tomten. Logen, byggd på 30-talet, behövde nytt spåntak och det tyckte hon sig inte ha råd med utan satte in en annons om att loge fanns att riva. Så åkte också hönshuset samma väg. Kvar blev bara en rest av stallet. Grannarna kunde inte alls förstå varför. Och Britt tycker så här efteråt att det var det dummaste hon gjort. Småningom byggde hon en friggebod på det gamla hönshusets grund.

Och för sin ålderdom har hon sedan några år tillbaka byggt ett fristående lättstädat hus i ett plan på tomten.

Utsikt från Britt Thegerströms tomt över Kampudden
Utsikt från Britt Thegerströms tomt över Kampudden

Sammanställt av Lennart Wettmark ur en intervju hösten 2014. Britt föddes 1929 i Arvika och dog 2023.

Gustaf Fjaestad inspirerade till idrott i Rackstad

Idrotten har traditioner i Rackstad. Cykling runt Racken och andra delar av Västvärmland är numera populärt som en del av träningen inför triathlon.

När Gustaf Fjaestad flyttade till Rackstad fick trakten också en välrenommerad idrottsman ? cyklist och skridskoåkare. Han har skrivit in sig i idrottshistorien genom att bli den förste segraren i cykeltävlingen Mälaren runt. Så här beskrivs loppet:

Inför detta första lopp lördagen 2 juli 1892 ställde sammanlagt nio cyklister upp. Flera tusen personer hade infunnit sig till starten på gamla landsvägsbron vid Hornstull och många stod hela natten utanför det skyltfönster där telegraferade rapporter anslogs. Ett par dagstidningar gav på söndagen ut extrabilagor om loppet ­ de första av det slaget i Sverige! Cyklisterna gynnades av ett strålande väder och anlände långt före planerad målgångstid.
Vinnare blev den senare berömde konstnären Gustaf Fjæstad. Han avverkade turen på 15 tim 56 min — en snittfart på nästan 21 km per timme!
GF gustaf

 

 

 

 

 

Och så här berättar Gustaf själv:

“Nu började morgongryningen och när vi körde in i Västerås var det nästan fullt dagsljus. Inte en levande själ syntes till men där mitt på gatan strax innanför tullen ett 10 meter långt bord, festligt dukat, dignande under allehanda läckerheter, en kostlig syn i och för sig men ännu kostligare på en folktom gata i en sovande stad. Vi kunde varken missförstå eller motstå. Det var ju uppenbart att det var avsett för oss fastän ingen värd syntes till förrän senare.

Ett par kilometer utanför Enköping rastade vi; där fingo vi våra maskiner smorda och justerade av en verkmästare från Wiklunds. Han hade en flaska rödvin med sig – som han smorde oss med! Vi voro nu endast fem stycken som lågo i det daggvåta gräset”
http://www.malarenrunt.se/docs/historia/brewitz.htm

Men Gustaf inspirerade också barn i Rackstad till tävlingar som framgår av detta brev daterat 3 okt 1910 i Långvak från Olle och Jörgen Zetterquists farmor till farfar Lars (“pappa Lars”) i Stockholm. Sträckan var Kampudden till Segerfors och tillbaka. Första i mål var Knut, 10 år, (Olles och Jörgens far), följd av Jerôme, 12 år. De distanserade Fjaestadbarnen. Kanske med Bosse, 8 år, som trea?

brev

Knut och Jerôme målade av Maja Fjaestad 1910
Knut och Jerôme målade av Maja Fjaestad 1910

Olle Zetterquist. som lämnat uppgifterna, kan rapportera att barnen fortsatte idrotta: Knut hoppade stav och Bosse sprang 1.500 m på Tingvalla 1917. Bosse intresserade sig senare för boxning – möjligen inte som aktiv boxare?

Artikel från boxningstidningen Swing 20 april 1922
Artikel från boxningstidningen Swing 20 april 1922

När kungaparet kom till Rackstad…

Första gången Maj Johansson såg Racken och Rackstad var när hon och hennes man Erik 1950 cyklade runt sjön med dottern Birgitta, då ett år. Störst intryck gjorde Perserud. Det var som att komma till Siljan, Majs och Eriks hembygd. Rackstad var mest skog.

Några år senare, efter en tid i Tranås, blev Rackstad aktuellt. Ingvar och Greta Schröder bodde i lägenheten ovanför dem i Arvika och de hade lärt känna Margot och Gustav Silvén, som hyrde hos Albråten. Erik och Maj bodde där en helg och tyckte att där var så fantastiskt trevlig på alla sätt. Det hände att Maj tog Birgitta på cykeln och hälsade på i Rackstad hos Ingvar och Greta och tyckte att Gärdet med sitt gräs, sina blommor och gärdsgårdar var avundsvärt fint. Och vilken atmosfär det var i Axels och Gretas stuga! På Gärdet bodde Gustavssons som ville sälja. Silvéns var intresserade och bad Erik och Maj komma ut och titta. Silvéns köpte, men Erik och Maj kom istället att hyra av Tord Schröder, som hade ett litet avskilt hus på sina ägor.

husflytt 1958
Ursprungshuset på ?ngen flyttas. 1958

Småningom kom tillfället också till dem; Doktor Belfrage hade köpt en tomt och kommunen som troligen var angelägen om att denna omtyckta läkare skulle rota sig gav ett tillfälligt bygglov. Men hon kom att flytta från Arvika och sålde till Sigge Höglund. I samma veva blev “fastrarnas hus” vid Kampudden till salu och han köpte det och stod så med en tomt där bygglovet skulle gå ut i september. Alla tänkte att den tomten får han inte såld. Men Maj bad Erik gå och titta vad som stod i bygglovet och det gällde tillbyggnad. I kanten av tomten med utblick över Racken stod en 1962liten stuga. Den hörde till tomten och motsvarade vad Eriks och Majs ekonomi tillät. Den stugan flyttades och är nu det grovkök som utgör en del av nuvarande huset.

Midsommarfirandet

midsommar 1957A
Midsommar på Albråten 1957
kajsas udde 1962
Kajsas udde 1962
midsommar 1961
Midsommar på Gärdet 1961

Den första midsommaren för Erik och Maj inföll när de bodde i Silvéns hyrda hus på Albråten under en månad. Maj och Evy Albråten organiserade ett firande för de närmaste grannarna. Ett annat år var man på Gärdet. När Erik och Maj kommit i ordning blev man värdar för traktens midsommarfirande. Först utan levande musik, men snart kom Holger Olsson och en dragspelande kamrat. När Jörgen Zetterquist 1966 flyttade till Rackstad blev det riktig fart på musiken. Jörgen ville att hans band från Göteborg skulle komma upp och Erik tog sin Folka och åkte ner och hämtade dem. De spelade på eftermiddagen och på kvällen, Maj hade bakat och det trånga köket fylldes av dansande.
– Jag hade aldrig hört sån musik tidigare. Folk dansade. Det var sån glädje. Och mitt i allt stod Erik och kokade kaffe.
Så fortsatte det ett antal år, men till slut blev det för stort. Alla ville ju ha med sina vänner. Vi bestämde att vi inte skulle arrangera firandet längre det år Birgitta gifte sig med Anders. Det var en lättnad. Ny plats blev Gärdet. Många år var vi på Kajsas udde på kvällen, men så blev det till slut Kampudden.

 

Grannar

Ture Ander dog samma år som Erik och Maj köpte sin tomt. Men Tures hushållerska bodde kvar ytterligare några år. Lydia och Georg Sager hade sitt sommarhus på höjden ovanför. Litet störda blev dessa av att deras dagliga väg ner till sjön plötsligt var någon annans tomt, men det var ett övergående stadium. Lydia var en mycket intellektuell människa, Georg litet tystare. Deras son Olof var ingen “dussinmänniska”. Han blev normal när han skaffade körkort, sade Erik. Men det blev också hans öde; Han återhämtade sig aldrig riktigt efter att ha kört av vägen nere i Skåne. Sagers främsta umgänge i Rackstad var paret Holmgren, som bodde på Anneberg. De var samma sorts människor. Frun, “Möje”, var syster till Ture Anders fru och de hade skaffat huset under kriget. Herr Holmgren var säljare inom VVS (titulerades Disponent). Han ville gärna prata med Erik som ju var i samma bransch, men också var fullt sysselsatt om dagarna med att bygga på huset. Med Fritz Lindström hade Maj och Erik ingen kontakt. Han fyllde år före midsommar och Evy var alltid dit med en blomma. Då var nog flaggan hissad. “Ingen” annan hade flaggstång i Rackstad. Gustaf Fjaestad var emot det, tror Maj. Calle och Märta Nyströms gård var lille Olles älsklingstillhåll. Där hämtade Johansson, liksom många andra, mjölk varje dag.

Birgitta och Olle hämtar mjölk på Hagen 1962
Birgitta och Olle hämtar mjölk på Hagen 1962

Kungaparet på besök

Det mest omtalade besöket hos Maj och Erik var kungen och drottningen i sällskap med landshövdingeparet Eliasson. I samband med invigningen av Rackstadmuséet ordnades en lunch nere på den historiska marken Kampudden. För att kungaparet skulle ha ett tillfälle att samla sig inför lunchen hade Erik och Maj upplåtit sitt hus. SÄPO hade varit där under veckan med hund och inspekterat. Maj blev mycket förtjust i drottningen, hon var “fantastisk”, gjorde ett mjukt och fint intryck. Av kungen minns hon hans konstaterande när han kom över tröskeln att här hängde tavlor från golv till tak. Kungen sparkade också fotboll med två av Majs barnbarn, som inte tyckte kungen var så bra på det.

kungen kungen2

Nu bor Maj ensam året runt i Rackstad. Det är, trots att hon inte kan gå ut själv, bättre än att bo i en lägenhet i stan, tycker hon. Nu får hon nöja sig med att minnas tider när hon kunde åka skidor och skridskor i månskenet på Racken. Istället kan hon njuta av pålitlig värme, sedan hon bytt ytjordvärmen till bergvärme. Grannarna Erik och Bengt behöver nu inte komma dit och elda i kakelugnen, konstaterar hon med en viss saknad.

 

Samtal 13 sept 2013 mellan Maj Johansson född 1923 och Lennart Wettmark

Sal i hemmanet Rackstad. Senare historien.

Norra Salsödra sal

 

 

 

 

 
Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964

19 augusti 1863 dog Jon Jansson, gift med Märta Andersdotter. Arvskiftet 1864 anger att gården utgjorde 80 öre och 8 penningar av frälsehemmanet Rackstad. Jon och Märta fick sex barn. Fyra av dem var Anders, Johannes, Märta och Stina. De två övriga kom att förvalta och utveckla Sal; Nils Jonsson (född 1828, död 31 dec 1905) var barnlös ungkarl och dräng och var den som byggde Södra Sal. Maria gifte sig med Nils Gustafsson från Långvak och de kom att överta Norra Sal. 1865 säljer Nils Andersson i Långvak sin hustrus arvedel (5 + 5 öre) till Nils Gustafsson resp. Nils Jonsson. Nils Gustafsson, “Nisch i Sal”, var spelman och fick av Gustaf Fjaestad en fiol som tack för husrum under tiden husen på Kampudden byggdes. Nils dog (antagligen) 1914.

Maria och Nils fick sju barn: Martha (f. 5/10 1865, d. 6/12 1959), Johannes (dog i Amerika), Stina (Karin) dog 12 år gammal, Maria (f. 1870, d. 17/5 1951), Carolina “Lina” (f. 1872, d. 21/5 1958), Gustaf (f. 14/7 1874, d. 29/11 1959), Anna (f. 1879, d. 26/12 1958) De tre sistnämnda levde hela livet i Norra Sal.

Maria (Nilsson) gifte sig med Karl Johan Ferner från Perserud (f. 19/12 1872, d. 28/5 1915). Maria ärvde ensam Södra Sal 1905 efter sin morbror Nils Jonsson. Hon hade vårdat honom under fyra år enligt bouppteckningen. I den kan man bl a läsa att två kor ingick: “kalvfärdiga” Salinna, värderad till 90 Riksdaler och Withofda, 75 Rd. Dessutom fanns 340 kg hö, 170 kg havrehalm, 300 liter råg, 40 liter havre och 480 liter potatis i boet. Förutom åkdon, körredskap, möbler, linne, gångkläder etc. Den fasta egendomen var värderad till 4800 Rd (40 öre, 4 penningar). Maria och hennes make fick ett barn, Alfhild (f. 18/2 1896, d. 22/12 1969).

Alfhild gifte sig med David Andersson från Agvattenshöjden (f. 14/7 1890, d. 14/7 1978). De fick fem barn: Martha, Maja, Elsa, Ingemar och Gerd. Ingemar (1924 - 1995) köpte Norra Sal efter Martha, Lina, Gustaf och Anna 1960. Ingemar gifte sig med Märtha Carlsson från Björkenäs (1930 – 2006) och de fick tre barn: Thomas, Hans och Kicki.

Lina, Anna, Maria Ferm, Marta, Maja, Alfhild elsa, Signe

 

 

 

Från Södra Sal: fr v. Signe, Alfhild med Elsa i knäet, Maja, Marta, Maria Ferner, Lina, Anna.

Texten bygger på en sammanställning som Hans (Andersson) Ferner gjort