Fem år som hushållerska på Sandstaberg

Sandstaberg i Stålsberga har en spännande 1900-talshistoria. Byggt 1908 och av- och till bostad för Bror Sahlström, med kopplingar till det konstnärliga klustret i trakten. Ytterligare några ägarbyten skedde innan Freda Curwee Simpson blev ägare fram till 1925. Den femåriga ”engelska epoken” innehöll bl a fester, varav en maskerad skildrats på annan plats: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/02/21/maskeraden-pa-sandstaberg/

Signe Ståhl berättar i en inspelning från 1980 som hennes barnbarn Christina Ekelund gjorde om hur det var att arbeta som hushållerska på Sandstaberg under denna ”engelska” epok.

Signe som var född 1898 hade dessförinnan erfarenhet av pigtjänst, som 15-åring började hon hos telegrafkommissarie Wulf (Inga positiva erfarenheter: undernärd och frusen), därefter hos ingenjör Lundquist i tre år och hos skolläraren i Skönnerud. Där skulle hon både hushålla och städa skolan. Och varje morgon tända i alla kaminerna.  Därefter från 1921 på Sandstaberg .

Signe Ståhl

”När jag blev kallad till Sandstaberg blev det helt annorlunda. Skolläraren sa att jag skulle få samma lön som jag blev erbjuden på Sandstaberg. Men det var ju stor skillnad på arbete. Fast på Sandstaberg kunde det vara 8-9 gäster. Från England. Det var grevar, baroner och en friherre. Det var Sveriges noblesse.. T ex greve Stellan Mörner – omskriven artist  – var där mycket. Likaså herrarna Göthe.  Dom var grevar födda av Geijersläkten. Den ene hette Sven.
Från England var det två damer av börd. Freda Simpson och Ruth Gilmore (rätt stavat?) Dom hade kommit till Stockholm på rekommendation av kronprinsessan Margareta (död 1920) Anna Behle* skulle framträda med plastisk gymnastik. I Sverige fanns inga sådana lärare.
Toija Öster (död 1921-05-07) köpte Sandstaberg för att ha som sommarvistelse, men det var ju vinterbonat så dom kunde vara där på vintern också. Dom bjöd ju dit många gäster, så jag bodde hos Hilma och Johan på Hagen i närheten. Alla sängarna på Sandstaberg var upptagna, men jag var där och lagade mat. På vintern var jag med dem i Stockholm. När det blev vår flyttade vi till Sandstaberg.

Sandstaberg 1922. Foto beställt av Freda Simpson. Foto Gunnar Ödvall. Från Arvika kommuns bildarkiv.

Jag brevväxlade med engelskorna flera år efteråt. Miss Gilmore hade  haft lektioner med mig på kvällarna. Jag fick laga mat på svenskt vis. Vitt kött, fågel, kalvkött och fisk. En av männen hade hjärtfel. Jag fick inte krydda för starkt. Han frågade också om det fanns någon bra hjärtläkare. Jag rekommenderade doktor Labatt på Sanatoriet. Men hans hjärta krånglade aldrig på de tre månaderna han var på Sandstaberg. ”Mitt hjärta har varit så bra så om det börjar krångla då kommer jag tillbaka till Signe på Sandstaberg!” Dom kallade mig alltid ”Skatten i köket”. Jag trivdes. Dom var tacksamma. Det hände att dom hjälpte med att torka disken.
Dom hade med servis från England. Äkta silver och äkta indiskt porslin. Sven Göthe** målade på tallrikar, en grå blomma med ett band där det stod Sandstaberg och hans initialer. Han målade på sidentapeter. Han hade beställningar till salonger på slott. När dom flyttade tillbaka till England så skulle jag packa in porslinet och bad Riborg Böving som umgicks med dem att hjälpa mig. Allt höll!
Mor till Freda och Ruth skickade en fin kostym till Sune när han var född. Och dom var och hälsade på.

1925 sålde dom till Maja Nilsson som hade servering vid Busscentralen och öppnade servering också på Sandstaberg. Maja sålde till Hellquist – som hade tre biografer i Arvika och två i Sunne. Han hade tänkt öppna badrestaurang, men kommunen sa nej. Det skulle förorena sjön. Men dom gjorde fint för egen del. Det kallades Lilla Rottneros och hade vattenbassäng. Han hade en stor amerikanare. När han dog 1974 bodde fru Hellquist kvar”

1943 hade Paul Ståhls far, Stålsbergas siste indelte soldat Olenius Stål, dött och efterlämnat sitt friköpta soldatställe Ängåsen i Stålsberga. Dit flyttade Ståls från Rackstad.

Signe (1898 -1987) och Paul Ståhl (1898 -1972)

* Introducerade den plastiska dansen och rytmiska gymnastiken i Sverige tillsammans med värmlandsfödda Louise Wikström. 1906 hade Anna Behle sett Isadora Duncan i Stockholm och bytte bana från sångerska till dansare inspirerad av det mötet och blev elev till henne i Berlin. Efter Berlin åkte Anna till Genève där Emile Jacques-Dalcroze hade sitt institut för rytmisk gymnastik. (källa: www.annabehle.se) ”…danskonstnärinnan Anna Behle hade en tid egen villa vid Racken” (Källa: Helge Kjellin, Värmländsk konst och värmländska konstnärer i boken Värmland…1946)

Aftonbladet 1919-05-13

**Troligen Bror Geijer-Göthe 1892-1949 ” Han kopierade de målade sidentygerna på Gripsholm och på lustslottet Kina varav en av dessa kopior sattes upp som ett väggfält på Ulriksdal då det inreddes för kronprins Gustaf Adolf.”
Brodern Sven Georg Adrian Göthe (1896 -1942) var pianist

Sandstaberg 1922. Foto beställt av Freda Simpson. Foto Gunnar Ödvall. Från Arvika kommuns bildarkiv.
Sandstaberg 1922. Interiör. Foto beställt av Freda Simpson. Foto Gunnar Ödvall. Från Arvika kommuns bildarkiv.

SigneTest qr

Socialt liv i Rackstadkolonien & Hemmahosreportage

1934
Gåsfest hos Esa Hallgren i Rackbergsänga, Rackstad: Elsa Hallgren, Ameli Fjaestad, Ragnhild Augustin (“Rala”), Carl Bond, Ellen Lindström, Margit Bond, Ragnhild Ander, Alfred Ekstam, Anna Fjaestad, Ester Bond och Ludvig Mattsson. 12 nov. 1928
Gåsfest hos Elsa Hallgren i Rackbergsänga, Rackstad: Ludvig Mattsson,Ester Bond, Elsa Hallgren, Ellen Lindström, Anna Faestad, Carl Bond, Ragnhild Ander, Alfred Ekstam, Ameli Fjaestad och Ragnild Augustin (“Rala”).

Två artiklar i tidskriften Hemkultur… handlar om konstnärsliv i västvärmland. Tyvärr litet finstilt… För musen över bilden nedan och använd listen längs ner på bilden för att bläddra. Det går att förstora sidorna med (+) och dra sidan fram och tillbaka.

Hemkultur-om-Rackenkolonien-1936.pdf21

Anders Mattsson har försett Rackstadhistoriskt med dessa artiklar, ursprungligen sparade av hans far Ludvig.

Maskeraden på Sandstaberg

Under några år på 1920-talet fram till 1925 ägdes Sandstaberg av en dam från London, Frida Curween Simpson. En tid med omvittnat storartade fester!

Kerstin Werner intervjuade den minnesgoda Gerda i Holm och skriver om fröken Simpsons tid: ”Under hennes tid blev det en verklig glanstid på Sandstaberg. Allsköns vackra, fina och lärda människor höll hov där och höll maskerader där ägarinnan och flertalet andra klädde sig i 1700-talsdräkter och vandrade eller red på lerig eller dålig väg genom skogen till Sommaro (Lugnet). Gerda Person såg ofta de fina, utstyrda människorna i spetsar, krås och färgglada sidenkjolar och byxor komma förbi hennes hem. Damerna i sidenskor med lera högt upp på de vita strumporna.”

I boken ”Åtta systrar och en bror” berättar Rakel Joné följande om Miss Frida Curwee Simpson som bodde på Sandstaberg vid Racken i början på 1920-talet. (Sida 112 och 113 i Andra upplagan)

Sex av systrarna utanför Segerfors herrgård

Rakel var den av systrarna som klarade av hästarna bäst. Hon var ofta ute och körde. När flickorna hade varit borta och kört själva och kom hem, då var det Rakel som ledde hästen in i spiltan i stallet och tog av selen. Den lade hon på stallgolvet. Då behövde de inte väcka Johansson som behövde sin sömn. När Rakel var ute och körde i något ärende, tog hon sig för att bjuda alla hon körde förbi på skjuts. När hon en dag kom körande över Letskogen, satt en man på dikeskanten. Rakel tvekade en smula, men tog mod till sig och bjöd på skjuts. Det visade sig vara en tysk student som var på besök hos Miss Frida Curwee Simpson på Sandstaberg. Rakel visste vem hon var. Hon var engelska och hyrde detta ställe som hade ägts av konstnären Bror Sahlström. Det låg alldeles invid sjön och en brant backe ledde ned dit. Det sades, att konstnärerna sprang utför branten efter fester för att se om de klarade det. Rakel hade förkovrat sin tyska på folkhögskolan, så att det gick lätt att prata.

Några dagar senare kom Miss Simpson till herrgården i sällskap med tysken och en engelsk lord. De ville låna det ena pianot för en fest som de skulle ha. Eftersom mamman inte var så förtjust i Miss Simpson för att hon en gång ställt sin ridhäst vid stora trappan och hästen lagt sitt ”visitkort” där, blev de rätt kyligt mottagna.

Bertha och Rakel tyckte sig minnas, att lorden hade spetskrås på sina manschetter som inramade hans långa smala vita händer. Han provspelade nämligen på pianot. Flickorna blev bjudna på festen men blev först nekade att gå. Efter en del kompromisser fick de till slut lov att gå dit. För dem var det spännande med konstnärer och utlänningar. Det var maskerad. En av vävkonstnärinnorna som var mycket vacker var rokokodam, en danskonstnärinna var page. En ung man var dam med en stor svart peruk med en röd ros vid sidan och vit klänning, flera andra fantasidräkter fanns där också. Bertha och Rakel var idel ögon och öron för allting, och kanske hade de mest roligt av deltagarna, fast de egentligen inte hörde dit.

Det fanns en kärlekshistoria förknippad med festen. ”Rokokodamen” var uppvaktad av en av juristerna vid tingshuset, av den engelska lorden och av en av konstnärerna. Konstnären sade att hon måste bestämma sig: ”Jag målar en tavla av dig för att bevisa min kärlek.” Lorden hade ju gods i England att erbjuda och juristen en god framtid. Om några dagar kom konstnären med målningen i helbild. När hon såg tavlan blev hon överväldigad, och hon sade: ”Jag väljer konsten.” Hon ångrade sig nog inte, även om hon fick slita hårt och leva knapert åtskilliga år.

(Hette den engelska damen Curwee eller Curween?)

En senare fest på Sandstaberg