Etikettarkiv: Bror Sahlström

När det spökade på Sandstaberg

Lisa Morell var 24 år när hon bodde en vinter och vår på Sandstaberg. I ett brev till Torsten Lenk, museiman som under en tid bodde i Båtvika, Stålsberga, skriver hon på hans uppmaning minnesbilder med anknytning till Rackstadkolonin 36 år senare

Det var i november 1908 jag bodde i nedre Rackstad hos Lagerberg i ett kallt och föga trivsamt rum bredvid hans snickarverkstad. Den enda fördelen var att min bostad låg så nära Petter på Myra.

Stackars Petter och hans skickliga söner skulle lära mig järnsmide, det var då min dröm, det blev inte mer heller. När jag såg de tre myrsmederna hantera järnet som den mjukaste lera, förstod jag hur hopplöst det var. Gräsligare lampa än den jag med möda smidde har ej funnits. ”Är det Erik den XIIII-s fängelselampa” sade pappa Lars Zetterquist när han fick den i födelsedagspresent av sin förtjusande maka.

Men för att komma till Bror Sahlström, så var det hans bostad, Sandstaberg, jag ville hyra. Bror Sahlström låg i gulsot på Arvika sjukstuga, jag hade hört att han skulle skötas hemma i Utterbyn så fort han fick lite krafter. Stackars Bror, han var redan då söndersupen och gul som saffran, hemsk att skåda.

Visst fick jag hyra hans hus, han var förtjust och sade att jag fick bo där fritt och få spökena på köpet. Men fritt ville jag ej bo där, ”dä kan vi jär ôpp senna” sa Bror och så kom vi överens om att jag skulle använda ateljén, köket och ett rum. Sahlström fraktades till sitt hem i Utterbyn och jag flyttade till Sandstaberg, tyckte där var furstligt efter kyffet hos Lagerberg, men lukten inomhus rent förfärlig, ingen hade bott där på ett år. Råttorna hade huserat vilt och lämnat massor av spår efter sig. Jag skurade och fejade och när det började skymma hade fint och trivsamt när lampan blivit tänd och brasan sprakade.

Då började spökeriet, att det spökade var allmänt känt. Nordanvinden ven om knutarna, det blev ett tassande över och under, upp och ner mellan pappen på väggarna. Det var råttorna som började sin kvällsdans. Från köksskåpet där jag satt upp tallrikarna mot väggarna för att det skulle se prydligt ut, lät det pang, pang när råttorna rev ner dem under sin jakt. Pappren i väggarna smällde som skott, från ateljén hördes steg som klampade. Lommen skrek, räven ylade utanför i skogen. Stegen som hördes kunde jag ej förklara, de andra ljuden kände jag igen, sömn var ej att tänka på, men jag somnade till, vaknade vid att en liten mus trasslat in sig i håret. Solen sken, jag upp för att undersöka stegen, som fortfarande hördes. Tyckte det var tryggt att jag hade en revolver, ett minne från mina år i USA, då jag ej haft någon användning för den. Med den framför mig smög jag mig upp för trappan, öppnade försiktigt ateljédörren. En komisk syn mötte mig, runt en vackert snidad italiensk golvstake satt en hel råttfamilj, i ljushållaren av mässing med form av en tulpan satt en stor ljusgrå skabbig råtta på baken och höll tassarna som en ekorre. Den vädrade och fnyste när jag siktade på den. Bommade naturligtvis, sköt alla fem kvarvarande skott mitt i högen, djuren försvann, men stegen de hördes fortfarande.

Noggrant letade jag igenom övre våningen, fann till slut att ljuden av steg kom från ytterväggen, alltså Helvetet. Låt mig förklara, Bror Sahlström skulptör, ciselör och lustig krumelur och i högsta grad värmlänning hade brädfodrat två sidor av sitt hus med gamla kyrkmålningar. På Sandstaberg husetnorrsidan, därifrån stegen hördes, ett makabert helvete, som vimlade av röda nakna djävlar, med högafflar och tänger, torterade menniskor i djupaste adamskostymer ur vilka ormar krälade, eldslågor och hemskheter. Denna målning kan nu ses i Karlstads museum, dit professor Kellin <Kjellin> räddat den, vet ej om han även räddat Sahlströms himmel, som satt på västsidan av huset. Där satt skäggiga patriarker på pinnstolar, placerade på ljusblå moln, de hade skära svepningar och grå ullsockar på stora fötter. Ur molnen sköna änglahuvuden, de hade Bror S målat dit, man kände igen dragen på hans flammor, den blonda Nanna Norbäck och svartlockiga Signe Persson från Gustås. Hur Bror S fått dessa målningar? Jo på hans fars tid eller kanske hans farfars, hade på deras ägor stått en ödekyrka, som de rivit. Bror S hade hittat målningarna i ett uthus, antagligen fanns ej någon riksantikvarie till hands för att rädda gamla kyrkor i Fryksdalen på den tiden.

Vintern kom med stark kyla, i ateljén hade jag ej råd att elda, det gick åt alldeles för mycket ved ändå. Tidigt en morgon kom en bonde från Gunnarskog med ett vedlass. Naturligtvis skulle han bjudas på kaffe, vid sin andra kopp lystrade han till, ögonen plirade illmarigt, så sa han. ?? di säjer att ho bor här ensammen, men nu har ho att en kär /karl/ som spankulerar därôppe?? Det blåste nordan olyckligtvis, stegen hördes tydligt. Nä Fritioff sa ja det är bara lösa bräder i helvetet och för att rädda mitt rykte föreslog jag att han skulle gå med upp på övre våningen. ??Va ska de tjäne te, han är väl kär te gömme sej unna, sa Fritioff . När han givit sig av, släpades brandstegen fram, den hängde på uthusväggen, ilskan gav mig krafter att resa upp den mot den olycksaliga väggen. Det tog tid innan jag i den dystra målningen fann de lösa bräderna. De blev omsorgsfullt fastspikade.

Så kom våren med tjäder och orrspel utanför husknuten, allt var så vidunderligt vackert, gärna ville jag bo kvar över sommaren. Skrev till Bror S och frågade om det gick och så en förfrågan om hyran. Svaret kom, eftersom jag var så enveten med att betala hyra, så hade han några gamla räkningar om jag ville klara dem. En var hos skräddare Robert Rönning i Rackstad, då jag kom dit och fick höra att den lydde på 178 kr flydde jag, nästa var hos bokhandlare Jakobson på 110 kr ”tror fröken att han tänker betala” sa han. Den sista jag gick till efter Brors brev där det stod ”skyldig hos en enögd karl som har bosättningsaffär i hörnet på torget” Det blev droppen i min malörts bägare, 350 kr för ett dubbelt italienskt dragspel. Förtvivlat skrev jag till Bror S att jag ej plockade guld ur njurformade kopparbunkar, som jag då levde av, att jag ej såg mig någon råd att betala. Svaret kom omgående. ”Hyran skiter vi i, inte faen vesste jag att jag va skylldi så möcke, dä ska ja nock klare själv, men va som retar mej ä att ja ga Signe ett så dyrt dragspel, dä hade ja inge för men grann va ho och jävlitt musikalisk . Bo kvar så länge du vill, ja kommer i näste vecke och vi röms bägge på Sandstaberg”

Bror Sahlström fick sin hyra betald efter samma taxa som hos Lagerbergs. I flygande fläng och med sorg i hjärtat, flyttade jag till Hummeltorpet där spökade det också efter en ung man Gösta Hård av Segerstad som vintern förut skjutit sig där, men det är en annan historia.

Se även http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/05/09/sandstaberg-bror-sahlstroms-hem-vid-racken/

Lisa Morell i brev till Torsten Lenk 29 november 1946. Förvaras på Värmlands museum.

Ciselering (av fr. ciseau ”mejsel”) är en av teknik att med verktygen hammare, mejsel och puns åstadkomma reliefutsmyckning i metall. Vid ciselering åstadkoms nedsänkningar i metallen genom att man hamrar från framsidan

Lisa Morell målad av Fritz Lindström

Lisa Morell målad av Fritz Lindström

lisa morell

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisa Morel:Koppar-Lisa” född 1884 i Grava, men fadern, som var skräddare, öppnade herrekipering i Arvika 1899 och Lisa gick i flickskola där. 1901 åkte hon till USA, gick bl a på konstskola och återvände till Arvika 1908. Gick som lärling i Arvika, Lund och Wien. 1911 hyrde hon övervåningen på Nystuga i Rackstad. Hon är ”känd för oerhört vackra arbeten, även i linoleum och träsnitt och målade miniatyrer. Hon gjorde utsökta brickor i mässing eller koppar med förhöjda kanter, rikligt prydda med gravering och ciselering i fantasifulla mönster. Vägglampetter i brons och koppar, serviser i silver, ljuskronor och många andra eleganta föremål i silver och även i guld” Hon dog 1971 (Fjaestad Nordmark. Rackstad-Dansen, 2012)

Sandstaberg – Bror Sahlströms hem vid Racken

I Sahlströmsgårdens vänners årsbok 2011 skriver Henrik Torstensson om Sandstaberg i Stålsberga. Bror Sahlström - med stark koppling till Rackenkolonin- ägde huset mellan 1906 och fram till sin död 1915.

Fröken Alida Dorotea Indebetou* från Arvika sålde huset till Bror, men det var hans syster Ingeborg som finansierade köpet. Huset var i starkt behov av reparation. Konstnärsvännen Alfred Ekstam ryckte in och hjälpte till att se till att det inte skulle regna in åtminstone. När Bror flyttade in kom material från Fryksändes gamla kyrka till pass som brädfodring på fasaden. Det hindrade vinden, men tilltalade säkert inte minst Bror Sahlströms estetiska sinne. Bräderna var nämligen delar (föreställande Helvetet) av de gamla takmålningarna från 1770-talet från Fryksändes kyrka som hade rivits ut. 1915, efter Brors död, togs bräderna ner och hamnade på Värmlands museum efter att Riksantikvarien gjort en framstöt.

Sandstaberg huset
Sandstaberg verkar bara ha varit riktigt beboeligt sommartid. Det låg ensligt, men Bror hade ofta besök av sina konstnärsvänner. 1907 flyttar han tillfälligt till Göteborg, men behåller Sandstaberg. Bror vill ha sällskap och Ludvig Mattsson ger i sin dagbok en liten ögonblicksbild av tillvaron med Bror:
Komna till Tobias i Stålsberga, beslöt jag gå in för att se om Sahlström möjligen skulle hålla till där. Och mycket riktigt; därinne satt han och Tobias och en bonne till och drack blanning, fulla och trevliga allihop. Jag försökte få med mig Bror ut och sa att det var någon som ville tala med honom därute, men det var han inte med på. Lindh och jag sökte få honom med opp till Sandstaberg, men det var omöjligt. Han hade visst ingen lust att gå till Sandstaberg. Så satt vi där vid pass en timme och rökte och drack och Sahlström och Tobias drog historier. Men det dröjde inte länge förrän Sahlström gav tappt, hans tal blev allt suddigare och hans ögonlock allt tyngre ”Sent omsider kommo vi fram till vårt mål, och fingo ner Sahlström i en säng, men då vaknade han till liv och började skälla på oss för den behandling han rönt”

Bror kom att använda huset allt mindre. Och hans syster Ingeborg (den egentliga ägaren av huset) talade med Taserudsvännerna om en ev. försäljning. Olof Eriksson skrev julen 1913 att han på julafton träffade en spekulant, Martin Elofsson från Perserud som ”står före” sågen vid Fjaestads. Elofsson hoppas på ett billigare pris eftersom det behövs en hel del reparationer. Det blev ingen försäljning, istället kom huset att hyras ut några år. Inblandad i det är Anders Forsberg, en av Sveriges mest kända skämttecknare (medarbetare i Strix) Han hade inlett ett förhållande med Gustaf Frödings sjuksköterska Signe Trotzig och ordnade så att Signe och Frödings hushållerska på Gröndal fick en angenäm sommarvistelse på Sandstaberg. Anders och hans fästmö talar om att köpa huset, men har kommit till insikt att huset är i alltför dåligt skick: ”Läget är alldeles utomordentligt. Men själva byggnaden är nog rätt skral. Reparation skulle jag nästan tro är det samma som nybygge. Som vinterbostad är den troligen i sitt nuvarande tillstånd omöjlig”
Efter Brors död är det inget som hindrar Ingeborg att 1918 sälja Sandstaberg till en fru Anna ?ster från Arvika. Hon sålde i sin tur 1920 till Johan och Hilma Eriksson från Arvika. Sedan köptes huset av en dam från London, Frida Curween Simpson och ägdes av henne fram till 1925.

Kerstin Werner intervjuade den minnesgoda Gerda i Holm och skriver om fröken Simpsons tid: ”Under hennes tid blev det en verklig glanstid på Sandstaberg. Allsköns vackra, fina och lärda människor höll hov där och höll maskerader där ägarinnan och flertalet andra klädde sig i 1700-talsdräkter och vandrade eller red på lerig eller dålig väg genom skogen till Sommaro (Lugnet). Gerda Person såg ofta de fina utstyrda människorna i spetsar, krås och färgglada sidenkjolar och byxor komma förbi hennes hem. Damerna i sidenskor med lera högt upp på de vita strumporna.”
Racken

* Klädesfabrikören Herman Ludvig Indebetou (f. 16/5 1816 i ?stra Vingåker, Södermanland) startade 1855 en cigarrfabrik i Nyköping. Rörelsen var av ringa omfattning och ägde bestånd endast i ett par år. Herman Indebetou flyttade till Värmland där han blev brukspatron på Segerfors järnbruk vilket han inköpt 1862. 1890 bodde han i Arvika N:o 6 med frun, Selma Josefina Kingelin (f. 1829 i Finland) och deras barn: Andrea Malvina, född 1853 i Nyköping västra och Alida Dorotea (f. 1865 i Arvika)

Sandstaberg 1946Ur Svenska villor och gårdar del 1. 1946

1925 övertog Maja Nilsson Sandstaberg och öppnade ett pensionat där. Under Maja Nilssons tid blev Sandstaberg ett utflyktsmål för Arvikabor. Här är ett antal bilder från Sandstaberg  ur ett fotoalbum från tidigt 1930-tal, som tillhört Lennart Rundqvists föräldrar:

fru nilsson sandstaberg Sandstaberg 1933 sandstaberg1 sandstaberg2förlovningsfest Sandstaberg3 sandstaberg4