Etikettarkiv: Holm

Kvarnstriden i Segerfors 1843-1850

1765 fick Wiks säteri och bostället Gate med stöd av jordägare i en rad hemman, bl a Rackstad, Holm och Perserud inrätta varsin tullmjölkvarn, dvs fick ta ut en avgift. I november 1842 gjorde entreprenören Adolf Sandelin – brukspatron på Segerfors – ett utspel, som ledde till en stor rättslig strid. Sandelin skickade med stöd av en särskild skrivelse från hemmansägarna kring Segerfors en begäran att få uppföra en tullmjölkvarn och ett sågverk på Segerfors. Därmed kom han att provocera kvarnägare på flera mils radie och bönder i Brunskog och en juridisk strid bröt ut sommaren 1843 som inte slutade förrän 1850.

Kvarnen

”Då jag enligt författningarna icke å husbehovskvarn får förmala bruksarbetarnas mäld, så nödgas Adolf Sandelinjag, så väl för mine vid Segerfors varande arbetares, som flere derintill gränsande hemmans behov, anhålla att få uppföra och gagna en tullmjölkvarn såsom ytterligare grund för min ansökan vidfogas en av kringboende hemmansägare underskriven ansökan, som visa att den begärda anläggningen är av behovet påkallad” Segerfors bruk 15 nov 1842. Ad. Sandelin.

Fyra hemmansägare i Stålsberg, Rackstad och Bålgård (understödda av en rad andra namn) formulerade problemet: ”i anseende till brist på tillräcklige kvarnar här på orten ofta nog tvingas att såsom under innevarande års sommar hänt, färdas flere mils väg med vår spannmål för att få den förmalen, vilken olägenhet för oss avhjälpes genom kvarnanläggning å nämnda ställe”

Motståndarna var starka och utgjordes av:

  • Ernst Hårdh <Hård av Segerstad> å sin moders, Enkefrun Capitainskan M Charlotta Hårdh,hård av segerstad vägnar (ägare till salusåg och tullkvarn vid Wiks säteri),
  • Brukspatronen N. Frykholm (disponent på Elgå Bruk),
  • Lantbrukaren G A Wall (arrendator av bostället Gate med tillhörande tullkvarn och ombud för hovjägmästaren och riddaren Herman Falk),
  • Uppbördsskrivaren J F Wickelberg , ombud för herr Capitainen och Riddaren A M Lagerlöf (med tullkvarn i Brättne)
  • Herr majoren M. Juel i egenskap av syssloman i framlidne brukspatron A F Edgrens gäldbundne bo ävensom herrar kyrkoherdarna Jonas och Anders Unger (Sälboda tullmjölkvarn)

Hårdh presenterar på sin och de protesterande Frykholms och Walls vägnar ett skriftligt anförande till häradsrätten och lyfter motståndet till nationalekonomiska höjder:
” Den senare tiden har visserligen uppenbarat en så bestämd syftning till frihet uti alla lovliga näringsföretag, att den som däremot vågar en motsägelse nästan bemöts med hån. Detta frihetsbegär i och för sig själv erna vi icke fördöma, vi erkänna istället dess välgörande inflytelse på industriens utveckling <men> bestrida sökandes rätt att göra nyanläggningar, som i detta det allmänna ej medföra något gagn, men göra skada och förfång för våra ägandes äldre verk?? frihet att intränga med varje nytt anläggningsförsök, varav den otvivelaktiga påföljden måste bliva en tidstävlan med varandra till ömsesidig undergång; sådant vore för äganderätten ett vådligt experiment och huru högljutt opinionens hugskott må uttala sig för frihet i alla näringsgrenar, så bör man dock kunna trygga sig därvid att denna frihet av lagstiftningen varsamt tillämpas”

Hårdh kan acceptera frihet att etablera sig varsomhelst ”om det handlar om att concurrera i werldshandeln, ty därav uppkommer en både för den enskilde och det allmänna nyttig tävlan att genom snillrika inventioner förbättra och mångfaldiga tillverkningarna samt väcka spekulationsandan att i handeln gör dem fruktbara, men kvarnar”

Visserligen ökar folkmängden, men inte spannmålsproduktionen i lika hög grad; Utvidgade odlingar kommer att gälla trädgårdsväxter, rot och skidfrukter, tror Hårdh.

Syneförrättning på Segerfors

17 och 18 augusti 1843 samlas häradets Syneförrättning förstärkt med vice notarien i Svea Hovrätt på Segerfors för att gå igenom hela ärendet. Tidigare på sommaren hade uppbördsskrivaren Wickelberg, som ombud för sin huvudman A M Lagerlöf inkommit med en A M Lagerlöfny skrivelse om ”Ad. Sandelins begäran att uti en genom Rackstads ägor framflytande mindre å få anlägga ett par mjölkvarnar <menar stenar>”  Sandelin stöder sin ansökan på ”dels bruksarbetarnes behov, dels folkmängdens förökande och dels en hop allmoges övertalande att understödja hans begäran” Wickelberg går tillbaka i tiden och berättar hur Gate och Wik 1810 fick nej på att anlägga ytterligare två kvarnstenar eftersom det inom en radie av 3 ¼ mil redan fanns 21 par skattlagda. Inte heller 1813 gick det igenom. Först 1825 hade Arvika tillräckligt många nya invånare för att Häradssynerätten skulle godkänna ansökan. 1843 har Segerfors 23 mantalsskrivna och 13 minderåriga. Wik och Gate ligger bara en ¼ dels mil bort. Och dessa kvarnar har brist på mäld, konstaterar Wickelberg.

17 aug. kommer en replik från jordägarna i Perserud, som medger att man har egen husbehovskvarn, men att både under sommaren och under vintern kan vatten saknas. Och det finns ingen kärrväg. Racken fryser till sent och i december händer det ofta att de närmaste kvarnarna är upptagna. Till Segerfors har man endast ¼ mil sjövägen och hemmanet är 23 jordbrukare, som utöver det man mal hemma kan komma upp i 50 tunnor råg och 100 tunnor havre till förtullning. Och man har inte förbundit sig någon malningsrätt till någon äldre anlagd tullmjölkvarn.

Mot detta protesterar Frykholm: Perserudsborna mal det mesta på sin kvarn, resten är obetydligt. Han har också kikat i bruksboken (för 1841) och ser att de 23 arbetarna med hushåll förbrukade 62 ½ tunna råg och 133 ½ tunnor havre och inget hindrade att man malde det på husbehovskvarnen.

Stålsbergaborna anmälde sig nu till den planerade tullkvarnen. Liksom Rackstad: ”Vi tillåta oss även nämna att den omständigheten ofta inträffar att så stort tillopp av mäld är vid nämnda kvarnar att vår mäld måste vänta i flera dagar och man alltså får göra tidsödande resor förgäves”

Både Hårdh, som menade att de malde på sin egen kvarn och att resten var obetydligt – och Wall replikerar: ”Dom har sagt sig blivit väl betjänade och har kunnat varit här när vattnet blivit uppdämt vid Segerfors eller annorstädes.”

Mjölnarna Nils Nilsson vid Wiks kvarn och Olof Erlandsson, Gate, bekräftar det i ett uttalande 18 aug 1843: ”Mäld saknas ofta då vatten finnes. Sällan har från nämnda hemman <Stålsberg, Rackstad, Perserud> mäld mer än till skrädning varit förmalen. Men måhända att bemälte hemmans åbor kunnat varit här då vattnet blivit uppdämt ovanför vid Segerfors eller annorstädes, dessa omständigheter måste icke läggas oss mjölnare till last. Segerfors mäld har varit förmalen här vid dessa kvarnar, på grund härav kunna vi ej antaga att uppgiften över Segerfors arbetares mäld är trovärdig. Den vanliga vittneseden vill vi avlägga då den fordras”

Synerätten går den andra dagen ut för att med egna ögon besiktiga anläggningarna:

”Och befunno de voro uppbyggde i den så kallade Rackstads Elfven, vilken jämväl driver smideswerken vid Segerfors bruk samt har sitt ursprung ifrån sjön Racken och efter sitt utlopp därutur genomlöper veterligen allenast enskilde och ej allmännings ägor; att den för mjölkvarnens anlagde dammen, vilken jämväl begagnades för en därvid befintlig husbehovskvarn tillhörig kronoskattehemmanet Holm, hade fäste på detta hemmans grund och var uppförd något nedan karta Segerfors 1860brukets stångjärnssmedja till tjugotvå alnars längd <13 m> samt fyra och en halv alnars bredd <2,7 m) med en arm åt vardera sidan, ifrån vilken damm var uppbyggd en gjuta <ränna> tre alnar bred <1,8m > och trettioåtta alnar lång <23 m>, varav bildades ett fem och tre fjärdedels alnar <3,5 m> högt fall. Vid detta fanns det nya kvarnhuset beläget, å frälsehemmanet Rackstads grund, sexton och en halv aln långt <10 m>, tio och en halv aln högt <6 m> samt inemot lika brett, försett med ett vattenhjul av fem alnars genomskärning <3 m>, vilket drevs med överfall, och skulle därtill användas ett par ej långt därifrån liggande kvarnstenar av femtiofem tums <1,40m> genomskärning och tio tums tjocklek <25 cm>

 

Sågverk

Sandelin ville också utvidga sitt sågverk i Segerfors. 1836 hade han på en konkursauktion köpt Mölnerud såg i Brunskog för 230 riksdaler. Det som var intressant i sammanhanget var de sågverksprivilegier som hörde ihop med sågen.

I Synerättens handlingar rapporteras:

”Sågverket var uppfört strax nedanför brukets spiksmedja, vars dammbyggnad jämväl begagnades för sågen, å vilken nu försedd med allenast ett blad, för närvarande endast försågades timmer av sökandens egna skogar, men brukspatron Sandelin förklarade, att, i händelse den sökta flyttningen av såg privilegierna beviljades, önskade han att å det nya verket få såga utom till husbehov tio tolfter samt femtio tolfter plank till avsalu, jämväl för lego åt Holms och Rackstads hemmansägare.”

Att flytta sågen är enligt Ernst Hårdh om möjligt ännu mer förödande än själva kvarnanläggningen! ”Mosågen < som ägs av Wik>  måste huvudsakligen förses med sitt behov av sågblockar från sjön Racken och älven utföre till sågen. Någon annan flottled finnes här icke. timmertillgången inom orten <är> icke på långt när tillräcklig för redan de befintlige sågar , i flottleden föras till sågen förbi det ställe där nya såganläggningen nu är i fråga.”

Skogstillgången till Mölneruds såg kan inte transporteras över mellanliggande höjdsträckningar. Därtill kommer ortens sedvänja och benägenhet att årligen göra stora svedjefall, som gör att det tar hundra år att återställa skogen.

Frykholm på Elgå bruk har också invändningar. Bruket har ”från gammal” tagit timmer från Racken via flottleden. ”1810 undertecknades kontrakt mellan Elgå bruk och Wik om att Elgå under 25 år skulle få framflotta ett hundra tolfter timmer årligen mot en ersättning av åtta skilling banco per tolft. Men timmertillgången har på senare tid varit så ringa att uppköp och flottning från detta hålla lämnats å sida”

Wickelberg är ombud för Mölneruds och Ragneruds jordägare, också ägare till vattendraget på den egna skogen som flyter från Aborrtjärnet, Slomvattnet och Lilltjärnet till sjön Fån (?). Man lämnar in stämningsansökan till nästa laga ting i häradet och kan visa upp ett kontrakt från 1815 med Erik Wall, bruksinspector på Hwittlandal (?), som bara gäller nyttjanderätt – inte privilegiet. Man anklagar Sandelin för att ha raserat sågen och kräver att han bygger upp den och ersätter jordägarna för förlorad möjlighet till husbehovssågning.

Synerätten avgav sedan ett uttalande där man konstaterade att det inom ett avstånd av 3 ¼ dels mil sen tidigare fanns, utom en stor mängd husbehovskvarnar, tjugotre par skattlagda kvarnstenar och däribland på det korta avståndet härifrån av fem sextondels mil, två kvarnar med två par stenar vardera. Alla har tjänlig väg, utom Perserud som har det till Sälboda tullkvarn. Sandelins begäran skulle hota gamla odalkvarnar ”ofelbart skulle därigenom till deras hävd och inkomst med tulltäktstagande skadas, samt följaktligen till deras bestånd undergrävas”. Man avstyrker därför att konungens befallningshavarande i länet i ärendet vidare förordar en tullkvarnsanläggning. Och vad gäller sågen konstaterar man att rätten fått en stämning om äganderätten till privilegiet och ett krav på att Mölnerudssågen skall återställas i brukbart skick.

Nya tvister

1844 klagar ägarna av Wik och Gate i en skrivelse till landshövdingen att Sandelin inte håller dammluckorna öppna i sådan grad att deras kvarnar kan drivas. Resultat: Sandelin åläggs att hålla dammluckorna i det läge förrättningsmännen efter inspektion ansett erforderligt. ” ägande vederbörande kronofogde att, därest Sandelin icke skulle ställa sig till efterrättelse vad härigenom blivit förordnat, vid skeende anmälan, på bruksägarens bekostnad meddela laglig handräckning till stämbandets* uppdragande till den bestämda höjden”

1846 dör Adolf Sandelin. Nu ansöker Th. och CH Sandelin och brukspatron A. Frisk med hänvisning till befolkningsökningen om att få starta tullkvarn. Ägarna till Wik och Gate protesterar och landshövdingen lämnar avslag 1848 .

edmund Sandelinthure Sandelin

1850 har de liberala idéerna om näringsfrihet slagit igenom och det verkar vara läge för ett nytt försök. ”Herr Brukspatron Edmund Sandelin som för närvarande arrenderar Segerfors Bruk och Landtegendom i Arvika socken var vid sockenstämman närvarande och tillkännagav att han ämnade söka Tullqvarns Rättigheter för den Husbehovsqvarn som är anlagd på Segerfors ägor för vilket ändamål han ansåg sig böra anhålla om Arvika församlings yttrande i denna sockenstämma huruvida församlingen ansåg denna qvarn, om genom Tullqvarnsprivilegier blifver tillgänglig för andra socknebos mäld…” (protokoll 9 dec 1849)
Nu vänder man sig till Kommerskollegium i Stockholm. Och får rätt! Kommerskollegium hänvisar till stödet från sockenstämman i Arvika, ”att sockenmännen därvid intygat att rättighets kommerskollegiumerhållande till ifrågavarande kvarns begagnande emot tulltäkt skulle bliva av väsentlig nytta för orten och vara av behovet påkallat sedan folkmängden numera ansenligt tillvuxit ej mindre i Arvika köping, än i Arvika landsförsamling och de inom socknen förut befintliga tullmjölkvarnarna icke med den skyndsamhet kunde förmala ortens spannmål, att icke kvarnsökande finge till kvarnresor använda många därigenom förspillde dagsverken och kostnader; Alltså och då, utom den spannmål, som från andra personer kunde komma att till nämnde kvarn till malning avlämna, därstädes vore att påräkna en så stor mäldetillförsel från Segerfors bruks egna arbetare att kvarnen därav komme att i tull indragade belopp enligt Kungl. Brevet den 21 juni 1805 vore bestämt som det ringaste, varför en tullmjölkvarna må tillåtas, prövar Kong. Collegium skäligt att med ändring av landshövdingeämbetets ovanberörda utslag tillåta klagandena att till malning, mot till ovannämnda kvarn med ett par stenar begagna, räntas utgörande till Kgl. Mjt och kronan, vilken kommer att vid skeende skatteläggning, därom Konungens befattningshavande har att förordna, kvarnen åsättas, vilket vederbörande till efterrättelse länder”

landshövding

Den gamla kvarnen rivs och en ny står klar 1852. 1916 ersätts den av den nuvarande kvarnen.

Sammanställt av Lennart Wettmark nov 2014.
Källa: Mappen Äldre handlingar. Segerfors kvarn och sågar. Västra Värmlands fornminnesförening, Sågudden Arvika. Porträtten är hämtade från En bok om Arvika. 1933

* Vad är stämband i detta sammanhang? Här ett svar från Tekniska muséet:
Ur SAOB Stämma v3:  STÄM-LUCKA , sbst. ² (sbst. ¹ se sp. 14066). ( stäm- 1807 osv. stämme- 1925 ) (numera bl. i skildring av ä. förh.) dammlucka; särsk. (förr) om sådan lucka på kvarn;
”Likheten mellan stämbanden i halsen, som stoppar luften och detta stämband kan ligga i att fördämningen i sin helhet utgör ett band av pålar och jord för att stoppa vattnet, med en lucka i som då är stämluckan. Men jag har inte sökt i annan källa, så så långt blir definitionen av stämband i detta sammanhang min spekulation. Att det handlar om själva fördämningen däremot framgår i SAOB.”    Anders Lindeberg-Lindvet Tekniska museet

Synerätt var i Sverige ett slags tillfällig specialdomstol som syftade till att lösa ägotvister.Synerätten verkade med stöd av Jordabalken, som i kapitlet om ägotvister fastslog att de tvistande först skulle försöka lösa tvisten själva. Kunde de inte göra detta, skulle saken upp till tingsrätten eller häradsrätten. Om tingsrätten inte kunde lösa tvisten utan syn, skulle den döma till en häradssynerätt som skulle försöka lösa ägotvisten. (Wikipedia)

Tolfter = ett dussin

 

Fältjägare Wettergren vistas illegalt i socknen, men får stanna

I Sockenstämmoprotokollet från 3 maj 1818 rapporteras:
Angavs att fältjägaren Wettergren och hans hustru utan församlingens tillstånd inflyttat på Holms soldatboställe; Och som detta är stridande mot den av konungen över dylika målutfärdade nådiga förordning; så skall bemälte jägare först genom sexmannen i roten tillsägas att genast återflytt till Eda socken varifrån han är kommen, men om han ej åtlyder denna tillsägelse skall kronobetjäningen anmodas om handräckning

Detta verkar inte ha hjälpt för av protokoll från hösten 1818 (25 okt) framgår att han och hans hustru är kvar:
Vad i 11 § av sistlidna vårsockenstämmas protokoll blivit beslutat om fältjägare Wettergren och hans hustru förblevo sockenmännen orubbligt; och som nämnde Wettergren och hans hustru ännu äro kvar på Holms boställe, så skall sexmannen i den roten tillsäga dem att återbegiva sig till Eda varifrån de kommit och om detta ej sker har herr kommissionären Gyllström lovat lämna vederbörlig handräckning.

På något sätt verkar de ha blivit kvar i socknen för i ett protokoll några år senare (2 mars 1823) är stämman välvilligare:
Sedan corperalen Wettergren fått tillstånd av dannemannen Anders Nilsson i Långvak att uppbygga en stuga och nedsätta sig på hans ägor, så frågade han om församlingen hade något däremot, vilken fråga besvarades med nej, i synnerhet som Wettergren är känd för en beskedlig, nykter och arbetsam man…

fältjägare

De sjuka i Stålsberga

Allvarligare sjukdomar krävde vård i Karlstad. Sockenstämmoprotokollen rapporterar hur Stålsbergabor drabbats under 1816 och 1817 

Holms och Stålsbergs jordägare, som har utlagt 13 Riksdaler Banco för rotehjonet Elisabeths kur på lazarettet i Karlstad, återfordrade denna summa. Och som ingen allmän kassa finns inom socknen beslöt församlingen att genom sammankomst av gårdarna ersätta vad Holm och Stålsberg i förenämnda avseende ha att fordra.
(Sockenstämmans protokoll 27 oktober 1816 §9)

Stålsberga var drabbat av sjukdom. En månad senare rapporterades om ”de fattige personerna” Eric Nilsson och hans hustru på Stålsbergs ägor: Vad deras sjukdom beträffar, så har herr doctor Schwabitz åtagit sig att kurera dem emot betalning. Likaledes beslöts att var gård skall tillsläppa ½ kanna råg och 1 kanna havre åt nämnda fattige sjuka personer och härmed börjar Stålsbergs rote.

Sommaren 1817 rapporteras om mera sjukdom i Stålsberga:
Pigan Karin Persdotter från Stålsberg som är född i Mangskogen år 1799, och efter herr doctor Schwabitz intyg är behäftad med venerisk sjukdom, skall genast införas på lazarettet i Karlstad och kostnaden för hennes kur skall av henne själv bestridas med de 6 riksdaler, 32 skilling banco som hon har övriga av sitt arv. Men om större summa därtill erfordras åtaga sig denna församling att densamma betala.
Samtidigt visar det sig att Eric Nilsson har samma sjukdom:
Fattige mannen Eric Nilsson från Stålsbergs soldatboställe, som även finnes vara behäftad med förenämnda olyckliga sjukdom, skall likaledes genast införas till lazarettet och skall församlingens fattigkassa därföre tills vidare gå i förskott, under det villkor att församlingen framledes ersätta fattigkassan härföre.
(Sockenstämman 17 juli 1817)
(Stavningen försiktigt moderniserad)

Anders Schwabitz var Arvikas (Oscarstads) första läkare. Född i Kiev, utbildad i Petersburg, anställdes han som läkare i ryska armén. Tillfångatogs 1808 av svenskarna, 1809 av ryssarna, befriades och deltog småningom i Närke och Värmlands regementes i fälttåg i Norge 1814 för att därefter bli praktiserande läkare i Arvika.

 

Händelser runt Racken 1819 i sockenstämmoprotokollen

Gustås
Sockenstämman 2 maj 1819:
§12 ”…på Gustås är intagen en torpare vid namn Per Olsson från Petterstorp i Mangskogen, och som församlingen aldrig lämnat sitt bifall därtill, så vidtog sockenstämman nu det beslut att han icke får förbliva på Gustås ägor med annat villkor än att hans husbonde till Fattig-directionen avgiver sitt skriftliga bevis att han både för närvarande och tillkommande tid ansvarar för det, att nämnde torpare med hustru och barn aldrig faller församlingen till last. Samma beslut vidtog sockenstämman med alla andra inflyttade torpare och lösa personer, så att den som hysa dem på sina ägor skall ansvara för deras bärgning”

Holm
Sockenstämman 7 nov 1819:
§14 ”Ytterligare var Jan Jonssons hustru Karin Andersdotter i Holm instämd till sockenstämman för det hon skolat bruka otidiga utlåtelser samt med hugg och slag överfallit Per Perssons hustru Elin Bengtsdotter i samma hemman. Vittnet, skräddaren Sven Olsson i Taserud intygade att han under det han var i Per perssons hus, hörde att förenämnda hustrur var oeniga och trätte med varandra, men varom de höllo oväsende kunde han icke höra, dock hörde han, att hustrun Karin Andersdotter förbannade Per Persson till Dommedag. Vittnet pigan Britta Olsdotter från Hummelkil, som förut tjänat hos Jan Jonsson i Holm, berättade att hustrun Karin Andersdotter har sökt att taga fred för hustrun Elin Bengtsdotter, då hennes man varit ofredsam – och intygade för övrigt vad drängen Per Persson från Stålsberg intygade att han såg hustrun Karin Andersdotter för tvenne år sedan anfalla Per Persson i hennes hus och att hon rev honom i ansiktet så att bloden sågs utkomma, samt utgöt skällsord och flera svordomar. Ett lika vittnesbörd avlade Olof Andersson i Stålsberg.
Sockenstämman fann att detta mål borde hänvisas till resp. världslig domstol, men sedan ordföranden givit parterna skriftliga förmaningar till enighet förklarade de sig vilja förlikas med varandra, varefter de i församlingens närvaro bådo varandra om förlåtelse samt frivilligt utsatte sig emellan 90 RD vite för den av dem som hädanefter ofredade den andra”

Perserud
Kyrkorådet 19 dec 1819:
§2 ”Fältjägaren Olof Jansson och hans hustru Britta Nilsdotter från Perserud voro även instämda till Kyrkorådet och infunno sig för det att hustrun klagade däröver att hennes man vill icke skaffa något till föda åt sig och hennes barn. Mannen själv fattig lovade att så vitt möjligt är att söka till att anskaffa nödtorftigt underhåll såväl åt henne som deras barn och att använda det han kan förtjäna på det bästa sätt, varemot hustrun lovade att med kärlek och tacksamhet emot sin man emottaga vad han lämnar henne och att väl använda detsamma”

(stavningen moderniserad)

Äldre kvarnar runt Racken

Så länge det odlats spannmål, har det funnits behov av att mala säd. Det har funnits kvarnar i området runt Racken, men arkivhandlingar har försvunnit, så de spår man hittar av kvarnar här dyker upp först på 1700-talet.
I begynnelsen var handkvarnen. Den fanns nog på varje gård. Det var ett tidsödande och tungt arbete att hantera den. Det mjöl man fick fram gick bäst att användas till grötkokning – inte till brödbak. Skvaltkvarnen var därför ett stort framsteg. Det fanns gott om bäckar med strömmande vatten – kanske ibland med hjälp av uppdämning. En inventering (1625 -26 års kvarntullängd) räknade till 10 handkvarnar och 11 bäckkvarnar i Arvika socken. Staten var intresserad av den inkomst man kunde få genom att lägga skatt på mälden. Det är också den vägen uppgifter finns om de enskilda kvarnarna i Värmland.

handkvarn från ?lgå skvaltkvarnHandkvarn från Älgå resp. nederdelen av en skvaltkvarn
Med utgångspunkt i 1805 års jordebok upprättades en förteckning över skattelagda kvarnar i länet. Här hittar man uppgifter om kvarnar i området:

  • Holm: en husbehovskvarn med ett stenpar. Hemmanets ränta: 2 skilling
  • Perserud: en husbehovskvarn med ett stenpar
  • Perserud: en husbehovskvarn skattlagd 1804 med 1 kappe råg och 7 kappar havre
  • Rackstad: husbehovskvarn med två stenpar. 8 skilling. Hänvisning till 1758 års jordrannsakning och 1795 års jordebok.

Bruksskildraren Gustaf Schröder skriver i en av sina böcker att han inte kunde erinra sig något bruk som inte hade en eller flera kvarnar. Och det var en inkomstbringande tullkvarn man ville bygga och det krävde tillstånd. Ett sådant exempel finns i Segerfors:
”Herr Brukspatron Edmund Sandelin som för närvarande arrenderar Segerfors Bruk och Landtegendom i Arvika socken var vid sockenstämman närvarande och tillkännagav att han ämnade söka Tullqvarns Rättigheter för den Husbehovsqvarn som är anlagd på Segerfors ägor för vilket ändamål han ansåg sig böra anhålla om Arvika församlings yttrande i denna sockenstämma huruvida församlingen ansåg denna qvarn, om genom Tullqvarnsprivilegier blifver tillgänglig för andra socknebos mäld…” (protokoll 9 dec 1849)
Sockenstämman tillstyrkte 9 dec 1849 att husbehovskvarnen på Segerfors skulle få rätt att ta betalt (tull= avgift), eftersom inom 3/4 mil från Segerfors fanns totalt 2.058 personer fördelade på Rackstad 115, Långvak 257, Mötterud 159, Perserud 155, Holm 22, Stålsberga 82, Bålgård 90, Gustås 54, Östra och Västra Högvalta 226, Östra Speked 127, Östra Berga 45 och Arvika köping 726 personer. ”Arvika församling tillstyrker därför bifall hos de myndigheter det vederbör. ” (Källa: En bok om Arvika. 1933 s. 380-381)
I CM Rosenbergs Geografiskt-statistiska handlexikon 1882 – 1883 återfinns inte Perserud, bara Segerfors kvarn, upptaget till ett taxeringsvärde av 5.000 kr

Segerfors_Kvarn-1886WEB Segerfors kvarn. Teckning av Anna Montan 1886

Källa:  Arvid Ernvik. Kvarnar och vattensågar i Värmland från medeltiden till omkring 1900. Karlstad: Press förlag, 1982

 

Medeltiden och 1500-talet

OM åkerjordens beredning Ur Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken 1555

Holm fanns som gård redan 1315 under Skara stift! Det är belagt i ett diplomatarium från den tiden. Så står det i de flesta skrifter. Men stämmer det? Se anmärkning i slutet av artikeln!
Nästa spår av trakten finns i 1503 års jordebok där Stålsberga och Perserud finns upptaget. Också Rackstad och Gustås är belagda under perioden 1510 -1600.  Holm återkommer först 1564 i jordeboken - som skattetorp. Många gårdar lades öde under senmedeltiden. Kanske var Holm en av dem?

Detta kan man läsa i professor Eva Österbergs 1977 publicerade bok Kolonisation och kriser. Bebyggelse, skattetryck, odling och agrarstruktur i västa Värmland 1300 – 1600. Med stor försiktighet resonerar hon sig fram till en bild av hur området såg ut. Källmaterialet är magert och ojämnt: främst jordeböcker (=skattelängder), präst-tionden och uppgifter om diverse extraskatter. Hon undersöker på härads- och sockennivå. Området runt Racken ingår i redovisningen av Arvika socken. Mycket blir hypoteser och sannolikhetstänkande ? framresonerade i noggranna metodiska överväganden. Det här kan man bl. a. läsa ut av hennes bok:

  • Under 1400-talet skedde en tillbakagång. 25 % av bebyggelsen försvann. Digerdödens roll var antagligen marginell i sammanhanget. Österberg hittar mest vandringssägner och andra ostyrkta uppgifter.
  • En stor andel var ensamgårdar. År 1600 fanns bara tre byar (med två gårdar) i Arvika socken. Totalt fanns upptaget 26 jordbruksenheter. Av dem var 14 skattehemman, 6 frälsehemman, 4 kyrkohemman och 2 KM (?).
  • Man levde av skogen, åkerbruk och binäringar  – t ex fiske, tjärbränning etc
  • Det bodde få människor här och det var långt mellan gårdarna. I Arvika socken fanns det år 1600 26 jordeboksenheter, dvs  0,17 enheter per kvm. (Man antar att ett hushåll i Skandinavien vid den här tiden bestod av 5-7 personer)
  • 1500-talet var en expansionsperiod. Den jordeboksförda bebyggelsen ökade mellan 1540 och 1600 med 60% i Jösse härad ? men bara med 6% i Arvika socken. Från 27 till 29 gårdar. Varför? Kunde det bero på att utrymmet för nyodling med dåtidens jordbruksteknologi var för litet? Finns det andra förklaringar? Extraskatteuttaget 1600 redovisar dock 61 hushåll på de 29 jordeboksenheterna.
  • Nordiska sjuårskriget 1563 -1570 drabbade Jösse härad hårt, då hälften av bebyggelsen brändes ner. Både svenska och norska trupper genomkorsade häradet. Men återhämtningen gick tydligen snabbt.
  • Större skördar från 1570-talet. Havre, som passar på medelgoda jordar, gick om korn och stod 1600 för 61% av de odlade sädesslagen. Havre passade på till foder och brödbak. En analys av tiondelängderna visar också att antalet givare och givna kvantiteter ökade. 1546 gav 28 tiondegivare 29 tunnor, 1600 gav 36 givare 99 tunnor i Arvika socken.
  • Viss ökning av skattetrycket under 1580-talet. Ökade skatter drabbade den fattigare - och mera maktlösa – delen av allmogen hårdare. Lokalt fanns tydligen möjligheten av resonera sig fram vilket kanske förklarar varför inte protesterna var mera frekventa.
  •  Ett socio-ekonomiskt splittrat bondesamhälle. Klyftorna verkar ha ökat mellan gårdar med expansionsmöjligheter och underbruk och utrymme för ökad animalieproduktion och gårdar utan expansionsmöjligheter. Där blev en lösning nykolonisation och nya näringar.

Anmärkning (25/5 1315): ”Nicolaus, f d kyrkoherde i Nedre Ullerud tillkännager att han för en längre tid sedan gett biskopsbordet i Skara halva sin gård i By jämte en äng som han köpt i Holm…”
Halvar Nilsson skriver i De värmländska medeltidsbreven (utgiven 1997 av A& W International i Uppsala) att ”Holm avser sannolikt socknen Holm i Dalsland och inte, såsom uppges i Sveriges ortnamn. Värmlands län bd 6 s. 8, hemmanet Holm i Arvika socken, som annars inte framträder i skriftliga källor förrän i jordeboken 1564 som skattetorp”

Anteckningar om Rackstad, Gustås, Skog, Holm, Stålsberga och Perserud

N G Hill , lärare och hembygdsforskare, har sammanställt information från en rad källor om västra Värmland. I Anteckningar om Arvika socken från 1944 skriver han om olika delar av socknen. Här är något av vad han återger om Rackstad, Gustås, Skog, Holm, Stålsberga och Perserud:

Hemmanet Rackstad omfattande 2786 tunnland ägor, är beläget vid sjön Rackens södra del. Sjöns namn anses kunna härledas ur ordet rak i betydelsen, att den skulle vara rak i sin utsträckning. Redan år 1641 stavas namnet visserligen Racken, men man har skäl antaga att en rent språklig förändring av namnet varit orsaken till att bokstaven c tillkommit. Gårdsnamnets senare led, stad, skulle betyda båtstad och namnet alltså tolkas till ”Båtstaden vi Racken”

Gustås, ett stycke norr om Ullen har varit löjtnantsboställe och alltså kronoegendom. Omkring år 1700 bodde där fältväbeln välborne herr Hans Stuart, död 1732 och sonson av kammarherren hos kung Carl IX:s gemål drottning Kristina. År 1702 inflyttade fältväbeln välborne herr Jonas Blankenfjell på Gustås. Efter honom kom Per Frumerie, född 1697 i Västmanland och son till en bergsfogde. Han hade bevistat 1716 och 1718 års norska fälttåg. Gift med Anna Varg, en släkting till friherrinnan von Klinckowströms berömda kokerska, vilkens kokbok med mottot ”man tager det man hafver” ännu är i gott minne. Vid mitten av 1700-talet beboddes gården av bataljonsadjutanten, fältväbeln Robert Niklas Hellgren, släktad från Arvika. Men det har inte endast bott militärer på Gustås. En gång bodde där Petter Öberg (?), född 1722, under sitt välstånds dagar patron på Norseruds i Ny socken, senare bliven utfattig. Död 1784. En tid tillbragtes här av mönsterskrivaren vid kungl. Adelsfaneregemntet Anders Edberg, vilken sedan bodde och dog i Höves 1813. Egendomen omfattar 1222 tunnland??

Gården Skog, numera självständig, hörde förr under säteriet Wik. Under Blankenfjällarnas tid nyttjades gården såsom Enkesäte och undantag. Här bodde änkelöjtnanskan Margareta Liljebjörn, död 1772 nära etthundra år gammal. Ävenså välborne herr Jonas Blanckenfjäll, bruksförvaltare Anders Ljungblom, sergeant Daniel Johan Styffe under senare delen av 1700-talet samt hans fader landskanslisten Petter Styffe, död 1781, och överstelöjtnanten Ernst Wilhelm Hård av Segerstad. Norrmannen C. Mamen blev ägare till gården år 1905. Dennes son Sven Mamen äger numera egendomen, som utgörs av c:a 80 tunnland åker samt 50 tunnland skog med ett taxeringsvärde av 53.000 kronor. Mangårdsbyggnaden är uppförd på 1830-talet.

Mellan Högvalta och sjön Racken ligger hemmanet Stålsberga, Stolsberg i 1503 års skattebok, 1 mantal skatte redan i de äldsta skattelängderna samt år 1564 -1608 upptaget i Gunnarskogs socken. Namnet anses komma av ett fornnordiskt mans namn Stórolf, Stolfr, och sista leden är berg, alltså Stolfrberg genom tiderna förändrat till sin nuvarande form. Hemmanet utgör c:a 860 tunnland.

Vid landsvägen och söder om Stålsberga är 1/3 skattehemmanet Holm beläget på en ”holme”, höjd, får vi väl nu säga eftersom det inte är omgivet av vatten, vilket namnet väl synes tyda på. Kungl. Ortnamnskommissionen använder uttrycket ”upphöjning över sank mark” Så tidigt som 1315 möter oss namnet i gamla handlingar. T.om. 1608 upptaget i Gunnarskogs socken. Arealen uppgår till något mindre av 150 tunnland

Mer för sig självt väl avgränsat från socknens andra hemman genom sjön Racken och branta höjder ligger hemmanet Perserud på sjöns östra sida. Terrängen är rätt kuperad men uppodlad till ansenlig omfattning. Mot öster stiger socknens högsta partier upp till en höjd av 330 meter över havet och från ett tjärn uppe på skogen på gränsen till Mangskog rinner en å ned genom hemmanet till Racken. I detta till vattenmängden ringa vattendragfinnes en kraftsstation med den överraskande vattenfallshöjden av 145 meter, ett av landets högsta vattenfall alltså. En lång tub för ner vattnet till kraftsstationens turbin och knappt en enda droppe går numer utanför. Vid full vattentillgång lämnar kraftanläggningen ifrån sig 600 hästkrafter elektrisk ström (440 kw)
Från odlingarna kan hemmanet uppvisa ett stort antal stenåldersfynd och har alltså varit bebott allt sedan äldsta kulturepoken i vår trakts historia. I våra dagar ligga gård vid gård över hela det odlade området. År 1540 fanns i hemmanet en enda skattebonde nämligen Anund, men i våra dagar upptages ej mindre än 24 skattegårdar därstädes. Med skogen inräknat uppgår arealen till c:a 3141 tunnland, varav skogen tar sina modiga 2852 tunnland, och är därmed det största hemmanet i socknen. Liksom andra hemman vid Racken räknades också detta till Gunnarskogs socken under tiden 1564 - 1608. Enligt äldsta jordeboken utgör Perserud 1 mantal skattehemman. Namnets ursprung är att söka i mansnamnet Pädhar, Peder, Per. Senare ledet är det bekanta röjning, alltså Pers röjning, kanske en av de första de första markrödjarna på denna sidan Racken.

NG Hill redovisar dessutom utdrag ur 1615 års skattelängd för Älvsborgs lösen som visar vilka som kunde påföras denna uttaxering. Där återfinns bl a Anders i Rackstakan och Per i Gustås. Oförmögna att betala skatt var bl a : Knut i Racksta, Brunte i Stålsberga, Eskil i Holm och Anders i Pärsrud. Totalt bodde uppskattningsvis 3-400 personer i socknen

skattehemman

Gårdar och torp runt Racken 1760 – 1895

Lars Ekblom indexerade husförhörslängderna AI:1 –  AI:25 (1760-1895) för Genlines räkning. Han har skickat en lista som gäller hela Arvika landsförsamling. Ur den är nedanstående lista över gårdar/torp tagna. Ortnamnen är registrerade (med nuvarande stavning) och sorterade byavis så som de är upptagna i resp längd. Här namnen på gårdar och torp med koppling till området runt Racken som han hittat:

Gustås
Gustås-Björkåsen
Gustås-Bodlyckan
Gustås-Bråten
Gustås-Göktorpet
Gustås-Humletorpet
Gustås-Johannesberg
Gustås-Lia (Liden)
Gustås-Mjögsjötorpet
Gustås-Myråsen
Gustås-Nybyggerud
Gustås-Nybygget
Gustås-Näset
Gustås-Pålsbråten
Gustås-Snurran
Gustås-Tiboden
Gustås-Värnnäset

Holm
Holm-Soldattorp 98
Holm-Soldatbostället

Perserud

Perserud-Därframme
Perserud-Därnere
Perserud-Fallet
Perserud-Hagen
Perserud-Haget
Perserud-Ner i stuga
Perserud-Nydalen
Perserud-Nystugan
Perserud-Väststugan
Perserud-Skotta
Perserud-Soldattorp 96
Perserud-?sen

Rackstad
Rackstad-Backetorpet
Rackstad-Bondestorpet
Rackstad-Danielsberg
Rackstad-Danielstorpet
Rackstad-Degernäset
Rackstad-Haget
Rackstad-Källbråten
Rackstad-Labråten
Rackstad-Mastetorpet
Rackstad-Märrbråten
Rackstad-Nybyggerud
Rackstad-Rackstadtorpet
Rackstad-Skolhuset
Rackstad-Soldattorp 99
Rackstad-Vassmyren
Rackstad-Ängbråten
Rackstad-Ängåsen
Rackstad-Segerfors
Rackstad-Segerfors-Bondestorp
Rackstad-Segerfors-Dammen
Rackstad-Segerfors-Danielstorpet
Rackstad-Segerfors-Haget
Rackstad-Segerfors-Höglunda
Rackstad-Segerfors-Nybyggerud
Rackstad-Segerfors-Orrhultet
Rackstad-Segerfors-Pilåsen
Rackstad-Segerfors-Sågartorpet
Rackstad-Segerfors-Säterstugan

Stålsberga
Stålsberga-Soldattorp 97

 

 

 

Försvunna torp och gårdar

karta torpinventeringen

1994 till 1998 genomförde Märta Andersson, Thomas Andersson, Leif Lindström och Nils Damberg en inventering av rivna, flyttade eller på annat sätt icke-existerande torp och gårdar i Rackstads, Holms och Stålsbergas hemman. Resultatet redovisades i häftet Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga, Arvika socken. Resultat från en torpinventering Sammanställd av Nils Damberg. 2 uppl kom 2005 och gavs ut av Rackstads hembygdsförening. Med hjälp av kartor, intervjuer, husförhörslängder och praktiskt fältarbete ger de en bild av var byggnaderna låg och dess storlek – av funna husgrunder att döma. Här är en lista över vad man hittat. Många av dessa platser är utmärkta med en skylt i terrängen

Rackstad-Pilåsen
Rackstad-Skugga
Rackstad-Danielstorp
Rackstad- Haget (Kvarntorpet)
Rackstad-Hûrra
Rackstad-Marbråten/Nybyggerud
Rackstad- Porsmyra
Rackstad- Sågartorpet
Rackstad-Kjällebråten
Rackstad-Gamla Lycka
Rackstad-Gärdet
Rackstad-Nordstuga
Rackstad-Oppstuga
Rackstad-Sögårn
Rackstad-Tomta
Rackstad-Kampudden
Rackstad-Backetorpet
Rackstad-Degernästorpet
Rackstad-S:a Vassmyra
Rackstad -Öv. Vassmyra
Rackstad-Mastetorpet
Rackstad-Orrviksbråten
Rackstad-San
Rackstad-Lunden
Rackstad-Ned. Slomvattshöjda
Rackstad-Öv. Slomvattshöjda
Rackstad-N:a Agvattshöjda
Rackstad-Piltorpet
Rackstad-Höglunda

Stålsberga-Brumserud
Stålsberga-Stordalen
Stålsberga-Hästbråten
Stålsberga-Stålmanstorp

Holm-Dammen
Holm-Framstuga
Holm-Kropptomta
Holm-Kvarnstugan
Holm-Larshagen
Holm-Nordstugan

 

Staten kartlägger Holm och Stålsberga 1641

”De geometriska jordeböckerna innehåller de äldsta storskaliga kartorna vi har i vårt land. En huvuduppgift för Lantmäteriet efter bildandet 1628 var kartläggning av byar och hemman och deras ägor. Det var framförallt krono- och skattehemman som var intressanta.”

Källa: http://jordebok.ra.se/browse/index.php?anr=R3:Framsidajordbok 1641