En blogg som samlar stort och smått om trakten söder om Racken, främst Rackstads historia. Texterna är skisser inom varje ämnesområde och utgör en utgångspunkt för fortsatt arbete. Klicka på bilderna för att förstora dem! Inlägg efterlyses, mejla till sidans redaktör: lennart.wettmark@gmail.com
Gustås
Sockenstämman 2 maj 1819:
§12 “…på Gustås är intagen en torpare vid namn Per Olsson från Petterstorp i Mangskogen, och som församlingen aldrig lämnat sitt bifall därtill, så vidtog sockenstämman nu det beslut att han icke får förbliva på Gustås ägor med annat villkor än att hans husbonde till Fattig-directionen avgiver sitt skriftliga bevis att han både för närvarande och tillkommande tid ansvarar för det, att nämnde torpare med hustru och barn aldrig faller församlingen till last. Samma beslut vidtog sockenstämman med alla andra inflyttade torpare och lösa personer, så att den som hysa dem på sina ägor skall ansvara för deras bärgning”
Holm
Sockenstämman 7 nov 1819:
§14 “Ytterligare var Jan Jonssons hustru Karin Andersdotter i Holm instämd till sockenstämman för det hon skolat bruka otidiga utlåtelser samt med hugg och slag överfallit Per Perssons hustru Elin Bengtsdotter i samma hemman. Vittnet, skräddaren Sven Olsson i Taserud intygade att han under det han var i Per perssons hus, hörde att förenämnda hustrur var oeniga och trätte med varandra, men varom de höllo oväsende kunde han icke höra, dock hörde han, att hustrun Karin Andersdotter förbannade Per Persson till Dommedag. Vittnet pigan Britta Olsdotter från Hummelkil, som förut tjänat hos Jan Jonsson i Holm, berättade att hustrun Karin Andersdotter har sökt att taga fred för hustrun Elin Bengtsdotter, då hennes man varit ofredsam – och intygade för övrigt vad drängen Per Persson från Stålsberg intygade att han såg hustrun Karin Andersdotter för tvenne år sedan anfalla Per Persson i hennes hus och att hon rev honom i ansiktet så att bloden sågs utkomma, samt utgöt skällsord och flera svordomar. Ett lika vittnesbörd avlade Olof Andersson i Stålsberg.
Sockenstämman fann att detta mål borde hänvisas till resp. världslig domstol, men sedan ordföranden givit parterna skriftliga förmaningar till enighet förklarade de sig vilja förlikas med varandra, varefter de i församlingens närvaro bådo varandra om förlåtelse samt frivilligt utsatte sig emellan 90 RD vite för den av dem som hädanefter ofredade den andra”
Perserud
Kyrkorådet 19 dec 1819:
§2 “Fältjägaren Olof Jansson och hans hustru Britta Nilsdotter från Perserud voro även instämda till Kyrkorådet och infunno sig för det att hustrun klagade däröver att hennes man vill icke skaffa något till föda åt sig och hennes barn. Mannen själv fattig lovade att så vitt möjligt är att söka till att anskaffa nödtorftigt underhåll såväl åt henne som deras barn och att använda det han kan förtjäna på det bästa sätt, varemot hustrun lovade att med kärlek och tacksamhet emot sin man emottaga vad han lämnar henne och att väl använda detsamma”
Sockenstämman 5 okt 1800 reviderar roteindelningen eftersom den blivit orättvis. Stålsbergs rote omfattar i fortsättningen Perserud, Rackstad, Stålsberg, Gustås, Holm, ?lgården och Taserud.
Citat ur Arvika landsförsamlings sockenstämmoprotokoll. Möte 5 oktober 1800: §3. Desse här efterskrivne fingo åter sockenstämmans tillstånd att besöka socknens invånare för att hopsamla något til sin föda, dock med det förbehållet, hvar och en bör såvida möjeligt är, genom arbete söka förvärfva sitt dageliga bröd nemligen: …Jan Bryntesson i Rackstadtorp…Håka Andersson i Rackstad, enkan Karin Andersdotter i Rackstad, Anders Olssons hustru i Stålsberg… Olof Bengtssons hustru i Rackstadtorp…Kerstin Ersdotter i Holm. <urval ur listan med koppling till roten>
§6. Likaledes blev beslutat att då en av socknens fattige kommer till en gård, skall den genast angifva sig hos Byfogden som på den fattiges bevis bör påskriva dagen då han ankom samt utsätta huru länge hvar och en jordägare i Gården bör underhålla den fattige och då denne senare begifva sig ifrån samma gård, skall han i vittnens närvaro för Byfogden tilkänna gifwas om någon i Gården varit så obarmhärtig att han icke hyst och vårdat honom så länge som hans skyldighet fordrat. En sådan ohjelpsamhet och sin christeliga plikt förgätande jordägare skall av Byfogden upteknas och vid näst påföljande sockenstämma angifvas…
När Fjaestads hus var nybyggt på Kampudden och ungefär samma vy 2014
Fjaestads hus 1901. Från Höök. Arvika i gamla vykort
1923 köpte Karlstads skollovskoloniförening Kampudden av Westra Wermlands Sparbank. I verksamhetsberättelsen för 1924 rapporteras att man betalat 15.000 kr för konstnären G. Fjaestads f d egendom. Man har fått “fördelaktigt läge vid sjön Racken”. På den 3½ tunnland stora tomten finns en huvudbyggnad med sex rum och kök samt jungfrukammare och toalettrum och en flygelbyggnad med 5 rum och kök. Dessutom en lillstuga om ett rum och kök samt “präktiga” ekonomibyggnader, källare och brygghus. Både huvudbyggnad och flygelbyggnad har värme, vatten och avloppsledningar samt elektriskt ljus. Dessutom ingår 30 tunnland skog!
Fjaestads hade sålt Kampudden 1918 och flyttat till Lidingö. Köpare var Paul Engdahl, som gått i lära hos Gustaf Fjaestad. Hans innehav av Kampudden verkar ha varit kort.Tre år senare ville han sälja tillbaka Kampudden; 1920 lämnade han Sverige och hamnade i Tahiti och återkom till Sverige först 1935. Då hade han haft en rad utställningar i Hollywood, Los Angeles, Prag och även Paris, mött Diego Rivera i Mexico. Han kom att bosätta sig i Borensberg 1935, men hörde av sig samma år till Skollovsföreningen för att höra efter om han kunde disponera ett rum på Kampudden, vilket han inte fick.
Tahiti av Paul Engdahl
Vad som hände med Kampudden mellan 1920 och 1922 är oklart. I maj 1922 bjöds i alla fall Kampudden ut på exekutiv auktion, men sparbanken var inte nöjd med avgivna bud, utan behöll det i bankens ägo. Ture Ander verkar sen ha bott där fram till överlåtelsen. Maja Fjaestad berättar om ett sista knytkalas i april 1923.
Den 12 juni avreste den första gruppen barn och personal (föreståndare och två medhjälpare). Från järnvägsstationen förde “tvenne omnibussar” 12 pojkar och 15 flickor till Kampudden för en 42 dagar lång vistelse. Dagarna utnyttjades till lek, bad och vandringar i trakten. Dessutom andra sysslor inom- och utomhus. Dagsschemat: kl 8 väckning och sängbäddning; 8.30 frukost (välling & smörgås); kl 1 lunch med två rätter; kl 4 kaffe (!); kvällsmat serverades kl 8. Kl 9 var det sängdags. För första omgången barn rapporteras en viktökning på i genomsnitt 2,14 kg.
I en historik som skrevs 1951 konstaterades att (åtminstone några) rackstadbor till att börja med inte var särskilt entusiastiska över att en barnkoloni kom till Rackstad. Någon var rädd att bara sjuka barn skulle komma och dra med smitta till bygden. En annan hade erfarenhet av en skolklass som kom hit “en dag och barnen gingo in i trädgårdarna och bröto kvistar och plockade blommor i rabatterna ogenerat. Det var en enda dag. Hur skall det då inte bli när det springer barn här hela sommaren”. Men i historiken konstateras “att snart nog ändrades detta förhållande till allas belåtenhet”.
I 1925 års verksamhetsberättelse rapporterar styrelsemedlemmar efter ett besök på kolonin att man: “hava haft tillfälle konstatera barnens välbefinnande, och det var ett nöje att se barnens glada lekar i den härliga naturen, som omgiver kolonien. Badstunderna med efterföljande solbad ha naturligtvis varit glädjestunder för barnens vars mörkbruna färg vittnade om ett hälsobringande friluftsliv”
Vintern 1927-28 görs en ombyggnad för att kunna bereda plats för ytterligare 10 barn. Kök och matrum flyttas till flygelbyggnadens nedre botten. Huvudbyggnadens nedre våning inreddes till ett “präktigt” dagrum med direkt utgång till stor veranda vars öppna framsida vetter mot trädgården och sjön dels till personalrum. Stallbyggnaden görs om till avträde för barnen. I verksamhetsberättelsen för 1928 konstateras också att ” i sitt nuvarande skick kan kolonien betraktas som förstklassig, där barnen bjudas större trevnad än vad förut varit fallet”..
Karlstads kommun och Solstickekommittén anslår årligen pengar till skollovskoloniföreningen, men också en rad andra ställer upp. Vid ombyggnaden bidrog köpmän i Karlstad med inventarier. “Svithiod Singing Club” skänkte nettobehållningen - 179,01 kr efter sommarens konserter i Karlstad till koloniföreningen. Frisörmästare E. Larsson och snart istället frisörmästare O.J. Gustafsson, båda verksamma på Herrhagen, “hade vänligheten att klippa samtliga gossar före resan till kolonien” Inför avresa till kolonin läkarundersöks alla barn och får besöka varmbadhuset.
På 1930-talet ökar intresset att vara på kolonin starkt. 1933 söker 159 barn till de 60 platserna. Kanske är det därför man behöver kapital för att bygga ut? 1934 säljs i alla fall skogen - ett smalt skifte med delvis kuperad terräng på andra sidan sjön – för 5.500 kr till godsägare Olofsson på Segerfors. Och nästa år byggs ett nytt hus som ökar kapaciteten till 91 barn (fördelade på två perioder). Ett hus med måtten 15x8 m byggs. På nedre plan inrättas en slöjd- och arbetssal, en vedbod och en stor veranda. På övervåning en sovsal med plats för 15 barn och personal.
Den rapporterade viktökningen 1934 är 0,7 resp 0,8 kg för de båda grupperna. Väsentligt mindre än på 20-talet.
Grannkontakter rapporteras i skollovsföreningens protokoll. 1932 undrar några grannar om föreningen var intresserad av att delta i att anlägga en telefonledning. Anslutningsavgiften 200 kr och en årlig kostnad på 14 kr verkar inte avskräcka, utan föreningen säger ja. Men förverkligades det? Hösten 1937 beslutades att skaffa telefon -“ett länge känt behov” kan man läsa i protokollet.
Andra framstötar från rackstadbor leder inte till något resultat; Axel Spiik från Rackstad vill 1935 köpa ett markområde väster om Kampudden, men får nej. Inte heller är föreningen intresserad av att delta i uppförandet av en badstubyggnad, som några andra frågar samma år. Två år senare hör Arvika Inkassobyrå förgäves av sig med ett erbjudande om inköp av fastigheten Lugnet.
Däremot finns det saker som måste åtgärdas på Kampudden; 1936 flyttas det gamla “herbret”, som nu fått ett olämpligt läge p g a nybyggnationen och på vintern samma år kör Sven Mamen ut 50 kbm grus på isen i badviken för att täcka litet av den leriga sjöbottnen.
Ett bekymmer är också avloppet, som får anmärkningar i en provinsialläkarrapport. I en inspektionsrapport konstateras att den nyanlagda ledningen mynnar i anslutning till nästa vik, men på land genom den låga vattennivån. Där är marken förorenad av diverse avfall, kvistar, löv. Storstädning anbefalles! Allt vatten tas direkt, utan rening, från sjön. Föreningen måste ta bakterieprov. I synnerhet som barnen badar nära vattenintaget.
Men besökare är mycket positiva till vad man ser. Kampudden – ett barnens paradis lyder rubriken på signaturen Hassans entusiastiska artikel 1936 i NWT. Ett reportage som slutar med reporterns resa tillbaka till Karlstad: “men ute på ängen går leken ännu en stund, medan det kvällas över Racken. Och de glada barnarösterna klinga i den stilla sommarluften, ännu när bilen rullar bort från barnens paradis”.
VF 21 juni 1930 resp. NWT 19 juni 1936. Endast delar av artiklarna.
1940 ställs koloniverksamheten in. Kriget har kommit till Norge och militären rekvirerar Kampudden till militärförläggning. Men redan nästa år återupptas verksamheten med 30 barn. Detta år gör grannarna G. Fjaestad, G Akre och G. Nileus en framställan om att köpa mark av föreningen - totalt 1.600 kvm. Det framgår inte vad som händer med denna framställan. 1951 gör fröken Nileus en ny framställan, men efter förhandlingar drar hon sig ur affären.
I mitten av 1940-talet minskar intresset att fara på koloni. Förbättrat livsmedelsläge och ökade möjligheter av ordna andra former av sommarvistelse, tror styrelsen. 1949 rapporteras att intresset åter skjutit fart. Förmodligen de stora barnkullarna som vuxit upp? Föreningen köper två “klätterdjunglar” - en till Kampudden och en till föreningens andra koloni, Sunna på Tjörn.
Omkring 1955 var Lars Byström där och har sparat dessa vykort
1945 inkorporerades Rackstad i Arvikas stadsplan, vilket medförde nya krav från hälsovårds- och brandmyndigheter. Vatten och avlopp var kritiska punkter på Kampudden. 1951 anmärker Hälsovårdsnämnden på den sönderfrusna avloppsledningen som mynnar direkt i sjön. Men 1954 meddelar den läkare som är knuten till kolonin, Arnold Aronsson, att badvattnet vad gäller infektion var av fullt jämförbar kvalitet med källvatten. 1965 konstateras däremot förorenat grundvatten. Dricksvatten och vatten till matlagning måste nu hämtas från Arvika stads vattenverk. Till tvätt kan vatten tas från sjön efter sandfiltrering. Det krävs nya investeringar.
Odaterad tidningsartikel. 50-tal?
Skollovsföreningen hade redan 1963 börjat förhandla med Karlstad stad om ett övertagande av kolonin. Föreningen, som en gång hade 500 medlemmar har nu 72 och svårigheter att underhålla fastigheten. 1965 års årsmöte uttalar att föreningen inte skulle motsätta sig en koncentration av verksamheten till Sunna på Tjörn. 1967 överlämnas Kampudden till Karlstad stad.
Barnkolonin övergiven. Foto: Lennart Wettmark
Huvudkällan till texten är protokoll och andra handlingar från Karlstads skollovskoloniförening. Jag har också utnyttjat uppgifter i Agneta Nordmarks Fjaestads konst (1999). Uppgifterna om Paul Engdahl är hämtade från Kulturarv Östergötland: http://www.kulturarvostergotland.se/Article.aspx?m=332390&a=334987 Se även bilder i Arvika kommuns historiska arkiv: http://bildarkiv.arvika.se/. Sök på “Kampudden” Foton av Ödvall juli 1924.
När jag letade i Solstickans arkivmapp för 1936-66 på Arkivcentrum i Karlstad hittade jag det här brevet från en av “fastrarna” (Gustaf Fjaestads systrar) som säger något om tiden före välfärdsstaten, om omtanke – och om den tidens klyftor i samhället. Brevet är skrivet 15 sept 1936 och är första sidan av det tvåsidiga brevet. Familjen bodde nu i Ottebol. 20 april 1937 fick Anna ett positivt svar.
