Vad vet man om jakt och vilda djur i trakten? Två noteringar i sockenprotokollet berättar om vad man kunde möta 1842:
6 feb.: “30 öron utaf inom Jösse härad tagna räfvar förevistes af kyrkovärden Per Andersson I Koppsäng å bokhållare Gustaf Schröders vägnar i Arvika köping”
20 feb.: “Unge Per Andersson i Taserud styrkte lagligen inför församlingen att han inom Jösse härad skjutit en varg, för hvilken han på vederbörligt sätt äger att begära skottlön”
Några gårdar i övre Rackstad 1964
De flesta gårdar i trakten verkar ha blivit avfotograferade till boken Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4
Medeltiden och 1500-talet
Ur Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken 1555
Holm fanns som gård redan 1315 under Skara stift! Det är belagt i ett diplomatarium från den tiden. Så står det i de flesta skrifter. Men stämmer det? Se anmärkning i slutet av artikeln!
Nästa spår av trakten finns i 1503 års jordebok där Stålsberga och Perserud finns upptaget. Också Rackstad och Gustås är belagda under perioden 1510 -1600. Holm återkommer först 1564 i jordeboken - som skattetorp. Många gårdar lades öde under senmedeltiden. Kanske var Holm en av dem?
Detta kan man läsa i professor Eva Österbergs 1977 publicerade bok Kolonisation och kriser. Bebyggelse, skattetryck, odling och agrarstruktur i västa Värmland 1300 – 1600. Med stor försiktighet resonerar hon sig fram till en bild av hur området såg ut. Källmaterialet är magert och ojämnt: främst jordeböcker (=skattelängder), präst-tionden och uppgifter om diverse extraskatter. Hon undersöker på härads- och sockennivå. Området runt Racken ingår i redovisningen av Arvika socken. Mycket blir hypoteser och sannolikhetstänkande ? framresonerade i noggranna metodiska överväganden. Det här kan man bl. a. läsa ut av hennes bok:
- Under 1400-talet skedde en tillbakagång. 25 % av bebyggelsen försvann. Digerdödens roll var antagligen marginell i sammanhanget. Österberg hittar mest vandringssägner och andra ostyrkta uppgifter.
- En stor andel var ensamgårdar. År 1600 fanns bara tre byar (med två gårdar) i Arvika socken. Totalt fanns upptaget 26 jordbruksenheter. Av dem var 14 skattehemman, 6 frälsehemman, 4 kyrkohemman och 2 KM (?).
- Man levde av skogen, åkerbruk och binäringar – t ex fiske, tjärbränning etc
- Det bodde få människor här och det var långt mellan gårdarna. I Arvika socken fanns det år 1600 26 jordeboksenheter, dvs 0,17 enheter per kvm. (Man antar att ett hushåll i Skandinavien vid den här tiden bestod av 5-7 personer)
- 1500-talet var en expansionsperiod. Den jordeboksförda bebyggelsen ökade mellan 1540 och 1600 med 60% i Jösse härad ? men bara med 6% i Arvika socken. Från 27 till 29 gårdar. Varför? Kunde det bero på att utrymmet för nyodling med dåtidens jordbruksteknologi var för litet? Finns det andra förklaringar? Extraskatteuttaget 1600 redovisar dock 61 hushåll på de 29 jordeboksenheterna.
- Nordiska sjuårskriget 1563 -1570 drabbade Jösse härad hårt, då hälften av bebyggelsen brändes ner. Både svenska och norska trupper genomkorsade häradet. Men återhämtningen gick tydligen snabbt.
- Större skördar från 1570-talet. Havre, som passar på medelgoda jordar, gick om korn och stod 1600 för 61% av de odlade sädesslagen. Havre passade på till foder och brödbak. En analys av tiondelängderna visar också att antalet givare och givna kvantiteter ökade. 1546 gav 28 tiondegivare 29 tunnor, 1600 gav 36 givare 99 tunnor i Arvika socken.
- Viss ökning av skattetrycket under 1580-talet. Ökade skatter drabbade den fattigare - och mera maktlösa – delen av allmogen hårdare. Lokalt fanns tydligen möjligheten av resonera sig fram vilket kanske förklarar varför inte protesterna var mera frekventa.
- Ett socio-ekonomiskt splittrat bondesamhälle. Klyftorna verkar ha ökat mellan gårdar med expansionsmöjligheter och underbruk och utrymme för ökad animalieproduktion och gårdar utan expansionsmöjligheter. Där blev en lösning nykolonisation och nya näringar.
Anmärkning (25/5 1315): “Nicolaus, f d kyrkoherde i Nedre Ullerud tillkännager att han för en längre tid sedan gett biskopsbordet i Skara halva sin gård i By jämte en äng som han köpt i Holm…”
Halvar Nilsson skriver i De värmländska medeltidsbreven (utgiven 1997 av A& W International i Uppsala) att “Holm avser sannolikt socknen Holm i Dalsland och inte, såsom uppges i Sveriges ortnamn. Värmlands län bd 6 s. 8, hemmanet Holm i Arvika socken, som annars inte framträder i skriftliga källor förrän i jordeboken 1564 som skattetorp”
Eric och Maria vill skiljas!
16 juli 1849 sammanträder Kyrkorådet under pastor Gagners ledning för att ta ställning till en äktenskaplig tvist som rör ett par i Perserud. I kyrkorådet sitter kyrkovärden Nils Nilsson I Östra Sund, Nils Eriksson i Västra Sund och nämndeman Olof Nilsson i Bålgård. Så här resonerar Kyrkorådet i bitvis svårgenomträngliga meningar.
“Hemmansägaren uti Perserud, Arvika socken, Eric Andersson och hans hustru Maria Andersdotter har blivit lagligen kallade till christendomsförhör och undfå tjeneliga maningar i anledning af deras fortsatta kärlekslösa och ochristliga sammanlefnad. Detta deras uppförande mot hvarandra hade varat alltsedan deras ingångna äktenskap den 19de april 1843, och hade kärlekslösheten, illviljan och hatet allt mera tilltagit. Kyrkorådet hade inte försummat att tid efter annan genom bevekande och ömma förmaningar, hämtade från Guds eget ord, söka förmå desse makar att vända på en bättre väg, och gå hvarandra till mötes i fördragsamhet, tålsamhet och försonlighet, anropande Gud om bistånd att kunna dämpa ett upproriskt, hämndgirigt, våldsamt och hatfyllt sinne, men alla dessa utsådda frön till en förändrad vandel hafva fallit på klippan, på vägen och ibland törne och tistel, så att dessa makars sinnelag ännu var detsamma kärlekslösa och bittra. Kyrkorådet erfor nu med bedrövelse att ingen annan förändring timat i dessa makars sammanlefnad, än den att hatet dessa emellan hade tilltagit, så att båda önskade en skilsmässa. En sådan borde dock aldrig ske emellan de hjertan Gud förenat, och den borgerliga lagen tillåter en sådan skilsmässa blott för dessa hjertans hårdhets skull.
Tillkallade vittnen, drängen Per Andersson i Perserud, gifte drängen Nils Andersson och gifte drängen Arne Persson ifrån samma hemman hördes och intygade att bemälta makars sammanlefnad är på det högsta kärlekslös genom trätor, svordomar och slagsmål. Hustrun är till lynnet retsam, otålig och kan inte styra sin tunga. Mannen, uppbragt häröver, slår hustrun så att hon som oftast med sina barn måste fly från hus och hem samt söka någon fristad hos grannarne. Dessa uppträden ske alltjämt, hvarigenom en allmän förargelse upkommit uti församlingen. På tillfrågan erkände Eric Andersson och hans hustru sanningen af dessa vittnesmål.
Såväl af tvenne föregående förhör med desse makar, som nu ytterligare vid detta tillfälle har Kyrkorådet inhämtat och fått av såväl makarnas egen bekännelse som af deras grannars vittnesutsagor, kommit till den öfvertygelsen att mannen Eric Andersson och hans hustru Maria Andersdotter, den förre genom sitt våldsamma och den sednare genom sitt retsamma sinnelag, gör en fredlig sammanlefnad omöjlig, samt att en sådan svårighet i lyssna och tänka rätt hos dem sig yppat och alltjämt sig visar under beständiga tillfällen till utbrott, att deras osämja öfvergått numera till afsky och hat, och anser sig Kyrkorådet, ehuru förgäfves, fått fullgöra vad Kyrkolagens XVI cap. XI Kongl. Förordningen af den 27 april 1810, och af den 29 april 1843 föreskrifva, hvadan makarna om de fortfarande endera eller båda yrka äktenskapsskillnad, de då må vända sig till Högv. Domkapitlet och veterlig rätt efter som lag och författningar föreskrifwa.
Som emellertid bemälte makars sammanaflade barn under tiden utsättes för vådan att genom föräldrarnes onda exempel blifva till uppfostran, seder och sinnelag förderfvade så ansåg Kyrkorådet sig tillstyrka det laga förmyndare för desse barn blifva af vederbörande domstol utsedd, hvilket båda makarne <?> och biföll, samt med Kyrkorådet förenade sig derom att hemmansägaren uti Perserud Olof Jonsson till ett sådant förtroende vore tjenlig. Likaledes förenade sig makarne i den åtgärden till hatets mildrande, att bo åtskiljde tills vidare, medan rättegången varar, dock i samma gård, så att fadern kan äga tillfälle att se till barnen, hvilka hos modren för det närvarande förblifver. När förmyndare varder utsedd blifver det hans skyldighet att ombesörja att barnen få en omsorgsfull och christelig uppfostran.
Ordföranden hade börjat denna förrättning med bön och upläsandet av no 339 i h. Psalmboken samt slöt densamma med de fyra första verserna af Ps no 285, bönen Fader vår och välsignelsen.”
Protokollet upplästes i sockenstämman 22 juli 1849 och från predikstolen 29 juli 1849