Månad: maj 2014

Publicerat

Sandstaberg – Bror Sahlströms hem vid Racken

I Sahlströmsgårdens vänners årsbok 2011 skriver Henrik Torstensson om Sandstaberg i Stålsberga. Bror Sahlström - med stark koppling till Rackenkolonin- ägde huset mellan 1906 och fram till sin död 1915.

Fröken Alida Dorotea Indebetou* från Arvika sålde huset till Bror, men det var hans syster Ingeborg som finansierade köpet. Huset var i starkt behov av reparation. Konstnärsvännen Alfred Ekstam ryckte in och hjälpte till att se till att det inte skulle regna in åtminstone. När Bror flyttade in kom material från Fryksändes gamla kyrka till pass som brädfodring på fasaden. Det hindrade vinden, men tilltalade säkert inte minst Bror Sahlströms estetiska sinne. Bräderna var nämligen delar (föreställande Helvetet) av de gamla takmålningarna från 1770-talet från Fryksändes kyrka som hade rivits ut. 1915, efter Brors död, togs bräderna ner och hamnade på Värmlands museum efter att Riksantikvarien gjort en framstöt.

Sandstaberg huset
Sandstaberg verkar bara ha varit riktigt beboeligt sommartid. Det låg ensligt, men Bror hade ofta besök av sina konstnärsvänner. 1907 flyttar han tillfälligt till Göteborg, men behåller Sandstaberg. Bror vill ha sällskap och Ludvig Mattsson ger i sin dagbok en liten ögonblicksbild av tillvaron med Bror:
Komna till Tobias i Stålsberga, beslöt jag gå in för att se om Sahlström möjligen skulle hålla till där. Och mycket riktigt; därinne satt han och Tobias och en bonne till och drack blanning, fulla och trevliga allihop. Jag försökte få med mig Bror ut och sa att det var någon som ville tala med honom därute, men det var han inte med på. Lindh och jag sökte få honom med opp till Sandstaberg, men det var omöjligt. Han hade visst ingen lust att gå till Sandstaberg. Så satt vi där vid pass en timme och rökte och drack och Sahlström och Tobias drog historier. Men det dröjde inte länge förrän Sahlström gav tappt, hans tal blev allt suddigare och hans ögonlock allt tyngre “Sent omsider kommo vi fram till vårt mål, och fingo ner Sahlström i en säng, men då vaknade han till liv och började skälla på oss för den behandling han rönt”

Bror kom att använda huset allt mindre. Och hans syster Ingeborg (den egentliga ägaren av huset) talade med Taserudsvännerna om en ev. försäljning. Olof Eriksson skrev julen 1913 att han på julafton träffade en spekulant, Martin Elofsson från Perserud som “står före” sågen vid Fjaestads. Elofsson hoppas på ett billigare pris eftersom det behövs en hel del reparationer. Det blev ingen försäljning, istället kom huset att hyras ut några år. Inblandad i det är Anders Forsberg, en av Sveriges mest kända skämttecknare (medarbetare i Strix) Han hade inlett ett förhållande med Gustaf Frödings sjuksköterska Signe Trotzig och ordnade så att Signe och Frödings hushållerska på Gröndal fick en angenäm sommarvistelse på Sandstaberg. Anders och hans fästmö talar om att köpa huset, men har kommit till insikt att huset är i alltför dåligt skick: “Läget är alldeles utomordentligt. Men själva byggnaden är nog rätt skral. Reparation skulle jag nästan tro är det samma som nybygge. Som vinterbostad är den troligen i sitt nuvarande tillstånd omöjlig”
Efter Brors död är det inget som hindrar Ingeborg att 1918 sälja Sandstaberg till en fru Anna ?ster från Arvika. Hon sålde i sin tur 1920 till Johan och Hilma Eriksson från Arvika. Sedan köptes huset av en dam från London, Frida Curween Simpson och ägdes av henne fram till 1925.

Kerstin Werner intervjuade den minnesgoda Gerda i Holm och skriver om fröken Simpsons tid: “Under hennes tid blev det en verklig glanstid på Sandstaberg. Allsköns vackra, fina och lärda människor höll hov där och höll maskerader där ägarinnan och flertalet andra klädde sig i 1700-talsdräkter och vandrade eller red på lerig eller dålig väg genom skogen till Sommaro (Lugnet). Gerda Person såg ofta de fina utstyrda människorna i spetsar, krås och färgglada sidenkjolar och byxor komma förbi hennes hem. Damerna i sidenskor med lera högt upp på de vita strumporna.”
Racken

* Klädesfabrikören Herman Ludvig Indebetou (f. 16/5 1816 i ?stra Vingåker, Södermanland) startade 1855 en cigarrfabrik i Nyköping. Rörelsen var av ringa omfattning och ägde bestånd endast i ett par år. Herman Indebetou flyttade till Värmland där han blev brukspatron på Segerfors järnbruk vilket han inköpt 1862. 1890 bodde han i Arvika N:o 6 med frun, Selma Josefina Kingelin (f. 1829 i Finland) och deras barn: Andrea Malvina, född 1853 i Nyköping västra och Alida Dorotea (f. 1865 i Arvika)

Sandstaberg 1946Ur Svenska villor och gårdar del 1. 1946

1925 övertog Maja Nilsson Sandstaberg och öppnade ett pensionat där. Under Maja Nilssons tid blev Sandstaberg ett utflyktsmål för Arvikabor. Här är ett antal bilder från Sandstaberg  ur ett fotoalbum från tidigt 1930-tal, som tillhört Lennart Rundqvists föräldrar:

fru nilsson sandstaberg Sandstaberg 1933 sandstaberg1 sandstaberg2förlovningsfest Sandstaberg3 sandstaberg4

Publicerat

De sjuka i Stålsberga

Allvarligare sjukdomar krävde vård i Karlstad. Sockenstämmoprotokollen rapporterar hur Stålsbergabor drabbats under 1816 och 1817 

Holms och Stålsbergs jordägare, som har utlagt 13 Riksdaler Banco för rotehjonet Elisabeths kur på lazarettet i Karlstad, återfordrade denna summa. Och som ingen allmän kassa finns inom socknen beslöt församlingen att genom sammankomst av gårdarna ersätta vad Holm och Stålsberg i förenämnda avseende ha att fordra.
(Sockenstämmans protokoll 27 oktober 1816 §9)

Stålsberga var drabbat av sjukdom. En månad senare rapporterades om “de fattige personerna” Eric Nilsson och hans hustru på Stålsbergs ägor: Vad deras sjukdom beträffar, så har herr doctor Schwabitz åtagit sig att kurera dem emot betalning. Likaledes beslöts att var gård skall tillsläppa ½ kanna råg och 1 kanna havre åt nämnda fattige sjuka personer och härmed börjar Stålsbergs rote.

Sommaren 1817 rapporteras om mera sjukdom i Stålsberga:
Pigan Karin Persdotter från Stålsberg som är född i Mangskogen år 1799, och efter herr doctor Schwabitz intyg är behäftad med venerisk sjukdom, skall genast införas på lazarettet i Karlstad och kostnaden för hennes kur skall av henne själv bestridas med de 6 riksdaler, 32 skilling banco som hon har övriga av sitt arv. Men om större summa därtill erfordras åtaga sig denna församling att densamma betala.
Samtidigt visar det sig att Eric Nilsson har samma sjukdom:
Fattige mannen Eric Nilsson från Stålsbergs soldatboställe, som även finnes vara behäftad med förenämnda olyckliga sjukdom, skall likaledes genast införas till lazarettet och skall församlingens fattigkassa därföre tills vidare gå i förskott, under det villkor att församlingen framledes ersätta fattigkassan härföre.
(Sockenstämman 17 juli 1817)
(Stavningen försiktigt moderniserad)

Anders Schwabitz var Arvikas (Oscarstads) första läkare. Född i Kiev, utbildad i Petersburg, anställdes han som läkare i ryska armén. Tillfångatogs 1808 av svenskarna, 1809 av ryssarna, befriades och deltog småningom i Närke och Värmlands regementes i fälttåg i Norge 1814 för att därefter bli praktiserande läkare i Arvika.

 

Publicerat

Jörgen Zetterquist

Vintern 1965 flyttade Jörgen, Britta och Petter Zetterquist till Rackstad.

– Vi bodde ganska tråkigt i Göteborg. Visserligen i en modern lägenhet och jag kunde jobba där, men jag fick inga idéer och Britta var ju härifrån Rackstad. Vi hade fått Petter. Han var 1½ år och den miljön. Ha en liten kille där. Vi hade bett pappa hålla utkik om det blev nåt till salu i närheten av Arvika. Och det här (Anneberg) fanns. När det dök upp så skulle pappa fråga på banken vi hade ju inga pengar och dom kunde sträcka sig till en viss summa. De som ägde det här stället ja hon <Möje Holmgren>  var vad jag kan förstå syster till Ture Anders fru <Ragnhild Franzén> och hon ville väldigt gärna att det skulle komma en målare hit. Det fanns dom som hade lämnat högre bud, men hon lät oss köpa det. Vi trivdes här från första stund!

– Du måste ha bytt motivkrets ganska radikalt?
bildTidig Rackstadbild
– Ja, kanske inte så radikalt. Jag jobbade mycket med porträtt och figurer och det gjorde jag ju här också. Det är klart, nånting som dök upp här var ju landskapsmåleriet. Man kan ju inte bo i den här omgivningen utan de gamla traditionerna som fanns här, många skulle tycka att det var inspirerande. Som barn hade jag ju varit här, framförallt hos Lindströms och men också Ander och Fjaestads. Så det var ingen främmande miljö. Vi träffade Fritz <Lindström>. Mamma och pappa var goda vänner med honom och med Leif och Lisa. När jag bodde i Karlstad var han ju där och hälsade på. En fantastisk historieberättare! Det var väldigt roligt när han kom. Så var jag med på hans 80-årskalas här i Rackstad. Fjaestad kommer jag ihåg från farfars begravning, men vi var aldrig där på visit. Maja har jag klara minnen av trots att jag i 65 år inandats terpentin. Vi kände ju Våge och Evy <Albråten> och Niklas <Göran>, så det kändes rätt från början när vi flyttade hit.

Anneberg
Niklas brorsa Bengt jobbade på sågen och han var med och körde hit virke till det här huset. Arbetskompisar på sågen till Karl på Edet byggde det här huset. Det var en tragisk historia, för Karl hade gift sig med Anna (huset heter ju Anneberg) och när han byggt färdigt det här huset så dog han i TBC. Hon ville inte bo kvar här. Ingen vågade bo här. Man trodde att TBC:n satt i väggarna. Under kriget var det någon som bodde här under nån period och sen köpte Holmgrens det. De trodde att fienden skulle komma från öster så det gällde att komma så långt väster ut som möjligt. Dom hade ju alldeles fel. Sen hade dom det ända tills vi köpte det.

Midsommartraditioner

1969 1974
Midsommar 1969 hos Erik och Maj Johansson och 1974 på Gärdet. Åke Grahm, Jörgen, Jan Höglund och Jerker Hallerstedt

Vi var ju här på midsommar innan vi hade köpt det här huset. Vi bodde hos mamma och pappa i Långvak och gick över skogen. Då var midsommarfirandet hos Fjaestads. När vi sen flyttade hit fick vi mycket snabbt kontakt med Erik <Johansson> och Sune och Nica <Rönning> I början förstod jag inte att det var ett visst konkurrensförhållande om vem som skulle ha midsommarfirandet. Vi var på bägge ställena för säkerhets skull. Hos Fjaestads var det inomhus och det var inte så jättestort som det är nu.
2012

Sen var vi ju alltid nere  hos Erik och Maj <Johansson>. Där var det dans och spelning. Sen var det Kajsas udde. Vi brukade sitta där och spela och då kom vi på att vi tar väl båten och spelar en låt när vi ror över. Då kom vi på att det borde vara en låt som har med vatten att göra. En viktig tradition. Och det måste vara träbåt!

Musiken
De första åren kom bandet från Göteborg hit upp. Småningom blev det fler från Ingesund och så blev det ett band som hörde hemma här. I många, många år kom Åke Grahm ” the Entertainer” säkert 25 år. Så uteblev han. Han dog <1992> och vid hans säng hade dom hittat hur han hade ritat när vi åt och var vi satt på midsommarafton. Han satt alltid på samma plats.  Det var viktigare för honom än vi trott. Jerker <Hallerstedt> var ju en karlstadkille, men vi träffade honom i Göteborg. Han råkade bo hos sin mamma några hus ifrån oss i Landala. Han var banjoist och hade ett band i Karlstad innan.
Standard Selection startade jag här. Det dröjde inte länge. Sven Smedberg var med från början och spelade trummor och sen piano. Pelle Broberg, Åke Svärd. Det blev fler och fler Ingesundare. Först var det gamla dansbandsmusiker, Lars Andersson t ex. Det blev två band till slut. Standard Selection, det ursprungliga bandet, upplöstes och så blev det Broberg- Zetterquist Jazz Band och Harry Bagarns. Jag var med i bägge. Torsdagen före midsommar var det ju spelning varje år. Första åren spelade vi hos Erik och Maj i deras gamla kök. Det var kaos, men det var väldigt roligt. Innan vi kom på det här med logen. Det var ju perfekt.
Midsommar07 På logen 2007

Utdrag ur ett bandat samtal 26 augusti 2011 mellan Lennart Wettmark och Jörgen.

Publicerat

50 slalomår i Rackstad

1993 fyllde Slalomklubben 50 år. Anders Ljunggren, som var ordförande 1985 -87, träffade Leif och Lisa Lindström - pionjärer som var med om att starta klubben och inte minst bygga backen. Anders lyssnade och gjorde en historik som publicerades i klubbens tidning Snöflingan i nummer 1 1994. Här följer en något förkortad version av artikeln!

Först var det bara en stenig sluttning i skogen. Men en liten timmerstuga fraktades dit från Klässbol slalom21951 och en replift kom upp 1959. Med ännu en replift nådde man upp till nuvarande toppen 1971 innan mer mark köptes till och stora liften byggdes 1973. När snökanonerna kom på plats 1979 kom det stora uppsvinget! Den första säsongen såldes liftkort för 215.000 kr!
Leif ser belåtet hur traditionen lever vidare med alla som ställer upp och jobbar ideellt för klubbens bästa. En backe som drivs som Rackstadbacken har inte alla finesser, men har en anda som inte många andra anläggningar kan ståta med.

 

Hur det började
Under krigsåren kom flera pojkar från Rackstad i kontakt med utförsåkning. Det var Leif Lindström, Våge Albråten och Niklas Göran som låg på skidbataljonen i Boden och Hilding Nyborg som åkte slalom i ?re och Norge samt Bosse Fjaestad. Dessa entusiaster bildade en ekonomisk förening den 12 september 1941 för att kunna bekosta en slalombacke. Detta skedde på Smedjefallets café i Rackstad (huset efter bron över Viksälven på höger sida)slalom1
Att backen skulle ligga i Rackstad var givet för gruppen. Där fann  man en bra sluttning på Oxeberget i nordostläge nära vägen - och nära Leifs föräldrahem!

Första slalominstruktionen skedde redan 1942 i Kalldalen bakom Rackstads hembygdsgård. Det var en skidskolelärare från Schweiz, Walter Eggli, som bodde i Fiskevik som hade den första slalomskolan för 30 - 40 ungdomar och vuxna. Intresset för skidsportens utveckling låg i tiden. Skidfrämjandet hade byggt Rokkmakksstugan i Gräsmark och i Filipstad hade en slalombacke iordningställts, så Arvika skulle inte vara sämre.
“Den ekonomiska föreningen Arvika slalombacke u p a” var bildad och man måste få in pengar att köpa mark för och få igång arbetet med backen. Markägarna kallades till möten som med Lisas medverkan blev mycket gemytliga, så gemytliga att ärendena bordlades för att få fler möten till stånd!

Andelar såldes för mellan fem och femtio kronor, och med lite bidrag från stat och kommun fick man till slut ihop 2.000 kr och arbetet kunde sättas igång.
Det blev ett drygt arbete som nu startades. Skogen skulle bort, marken jämnas till och det var gott om stenbumlingar som sprängdes eller grävdes ner. Arm- och benstyrka kom väl till pass och Lisa fick i uppdrag att hämta dynamit och tändhattar i stan - med cykel förstås.
I Arvika Nyheter och Arvika Tidning sponsrade järnhandlarna annonser som talade om att deras yxor jobbade i den nya slalombacken. Nu hade det sina sidor att bara ha söndagar att jobba på. Kyrkans män deklarerade tydligt att de ogillade mullret från Oxeberget på vilodagen!

slalom3

2000 personer på invigningen!
Efter hårt slit och gott PR-arbete var det dags för invigning av Rackstadbacken den 12 mars 1944. Arvika slalomklubb hade bildats året dessförinnan. De goda kontakterna med ?re- och landslagsåkarna gjorde att det kom ett starkt startfält till invigningen. Över 2000 personer tog sig till backen och invigningen för att se på nymodigheterna. Med gengasbussar, sparkar, på skidor eller till fots tog man sig till Rackstad i ett aldrig senare skådat lämmeltåg.
Nu visste Arvikaborna vad slalom var. Men var det inte tjusigare med backhoppning? Det fanns redan tidigt planer på en hoppbacke i Rackstad också, men Falleberget byggde ut så det fick vara.
affisch

 

Femton år utan lift
I brist på lift var det länge en lika stor ansträngning att ta sig uppför backen som att åka utför densamma. Backen skulle “pistas” med skidorna och den som var bekväm och bar skidorna fick sig snabbt en åthutning, “trampa backen - gå inte!”
Så fick då backen sin efterlängtade lift 1959. Det var en replift, och repet fick man hugga tag i och hålla sig fast i tills man kommit upp för branten, om man inte fick kramp i fingrarna dessförinnan. Den liknade vår nuvarande (1993!) lift i lilla backen, men med rep istället för wire och utan sittstöd. Där slets många vantar och jackor ut mot repet innan bygelliften kom fjorton år senare.

slalom

– ALSK har något som många föreningar avundas oss, nämligen att man fortsättare att åka och lekfullt träna i Rackstadcupen. Där finner man deltagare från många slalomgenerationer. Detta gör att även Lisa och jag känner oss välkomna att ta några åk i backen trots att vi är i mitten av de 70, avslutar Leif Lindström