Karolina skall konfirmeras och få sin första kappa. Då måste de sälja tjurkalven och när Karolina och hennes mor passerar Segerfors kommer patron ut.
“Jag fick nog snart annat att tänka på. Jag måste ha kläder för på vintern skulle jag konfirmeras. Jag hade förut tänkt minst av allt på kläder men nu kom min tid med ock jag börja tycka att man var stor ock märkvärdig ock drömde om kappor och klänningar som små flickor.
Ja mor sa en dag till mig att nu skulle hon sälja en tjurkalv. Vi hade så att jag skulle få min första kappa ock jag var omåttligt glad ock det kom en slaktare som köpte kalven. Mor tänkte själv leda den till Arvika hade hon tänkt men hon ångrade sig snart för hon fick ej kalven ur fläkken för det var mej han var van vid. Hon satte ett band på honom så att jag skulle kunna leda honom men det behövdes aldrig för han gick efter mig som en hund med ett horn på var sida om mig det gick utmärkt helt till vi kom på andra sidan sjön Racken där ligger en Herrgård som heter Segerfors.
Just som mor ock jag kom utanför stora ingången på landsvägen kom Patronägaren ut ock han hade med sig en stor Pudel jag tror jag han heter ??stor vit krushårig.?? Denna patron var känd i bygden som en riktig översittare rätt så ung med ock en gammal bondgumma ock en barnunge som han tänkt sig fått en rolig stund när han bussa hunden på oss. Han tänkte väl att tjurkalven skall dra oss med sig men fel han bedrog sig. Han anade inte att kalven var lös ock ledig ock skrämd som han blev av ett sådant djur hade han aldrig sett hunden fortsatte att skjälla som han blivit tillsagd ock kalven blev aldeles rasande men han rusa inte på hunden utan på Patron.
Så hur många gånger har jag ej tänkt på denna kalvdans ock än i dag så gammal jag är kan jag skratta när jag tänker därpå. Patron sprang som för livet utför en brant backe över en rätt så lång bro sen ett långt stycke av landsvägen ock Patron låg som en rem efter marken ock efter honom kom kalven i fullt sken efter kom jag. Mor kunde ej springa så fort. Till sist kunde Patron slänga sig över en gjärdesgård men då vart han morsk i gen ock han skälde på mig att dessa bönder som inte har vett att ha en tjur bunden. Han var nog så rädd att han trodde att det var en full växt tjur men för en gångs skull blev jag ej svaret skyldig. Det är ert eget fel ni skulle aldrig ha bussat hunden på oss så hade ni nog fått gått i fred.
Sen fortsatte vi i samma takt som förut kalven lös jag före han efter helt tills vi kom till Arvika men då band vi honom. När vi kom till slagtaren frågade mor han blir väl slaktad idag nej inte färrän i morron sade de ock vi fick binda honom i en ladugård men då var det slut med mig. Jag blev så ledsen jag som skött honom sen han var född ock jag viste nog bäst hur hungrig han var efter denna lång promenad. Det fans ej något ätbart att ge honom men vatten fans men när mor fått sina pengar så fick jag gå till en bagare ock köpa gammalt bröd ock gav honom men när jag till sist skulle lemna honom kände jag mig som en förrädare som förrått sin bäste vänn ock jag har tänkt på vilken av oss kalven eller jag mest ledsna så kan ett barn fästa sig vid ett djur.
Ock denna kappa som jag fick denna dag kunde jag aldrig tycka om fast det var en fin modern halvlång kappa utan mor fick den så småningom för hon var så liten till Växten.”
Hela Kristinas berättelse finns på Racken.com