Den stora omflyttningen: Laga skiftet i Rackstad 1844-47

12 september 1845 undertecknade lantmätare Sam Dahlgren sista sidan av det 94-sidiga protokoll som reglerade Laga skiftet i Rackstad.
Laga skiftet kom att leda till en rejäl ommöblering av hemmansägarnas marker och hus. Syskonen Per, Nils och gamle Anders blev kvar i Övre Rackstad, medan unge Anders Eriksson på Hagen hade sina kusiner Arne och Jon i Nedre Rackstad. Tyngdpunkten i hemmanet kom fortsatt att ligga i Övre Rackstad, men nu kom det fler gårdar även till Nedre Rackstad.

1786 hade ett storskifte ägt rum då sju hemmansägare delade upp inägorna, dvs åker, betesmark och äng, i Rackstad. 1845 inkluderades även skogsmarken i omfördelningen. Nu ingår också det som tidigare varit samfällt ägt: hemskogen, hagmarker, ”Torpna” (samfällt i nuvarande Nedre Rackstad). Och nu var det tretton inblandade hemmansägare – och ett soldattorp. Några ökade sitt innehav av skogsmark, andra minskade.

I protokollet finns noggrant angivet hur varje yta i hemmanet ägdes inför det stundande laga skiftet. Laga skiftesstadgorna sade nu att varje gård fick ha tre ägoskiften, två i åker och äng och en i skogsmark. All mark värderades med avseende på jordart och avkastning. När skiftet efter ett år är genomfört och godkänts av de berörda finns lika noggrant nya ägare angivna. 1847 godkändes det formellt av Jösse härads ägodelningsrätt. Hela processen hade påbörjats 1844.

Som ett resultat av Laga skiftet flyttade tre av tretton hemmansägare till Torpa (Nedre Rackstad) – på ömse sidor om den nuvarande vägen till Taserud. Tidigare samägda åkrar fick nu en ensam ägare och mera sammanhängande jordstycken. Hus och ägodelar bytte plats.

Men det skedde inte utan protester:
”För vinnande av ett redigt skifte, nödigt att Per Jonsson, Arne Persson och Olof Eriksson utflytta till det s k Torpa (Nedre Rackstad), hvarest i alla afseenden tjenliga utflyttningsplatser finnes. Per Jonsson ville härpå ingalunda ingå. Betet i Torpa var otillräckligt. Olof Eriksson och Arne Persson instämde. Skiftesmannen underrättade delägarna att de utflyttade jämte Jon Jonasson kunde få all därvarande skogsmark”  Eftersom det var mer än de med tanke på sin skatträtt hade rätt till accepterade de.

De som flyttade till nya tomter hade rätt att på det gemensammas bekostnad flytta med sig sina hus. Olof Eriksson var en av dem som flyttade till Nedre Rackstad. Därför monterades hans byggnader ner stock för stock, med fönster, spik etc för att sättas upp på den nya platsen. Med sig tog han följaktligen stugbyggnad (20x13x8), loge med två lador (19×12½x6) med nävertak, fähus (12½x12½x4) med halmtak, nya visthusboden (9×8½x4), gamla visthusboden (8½x7x4), stall (12x10x5), svinhus (6x6x3), redskapshus (8x7x3) med brädtak, smedjan (8×6½x3), hemlighuset (4x4x4) och sliphuset. Dessutom flytt av humlegård, 11 frukträd, gödsel och lösören.
(Längd, bredd och höjd ovan angivna i aln. En aln motsvarar litet drygt 59 cm)

Hemmansägarna och deras familjer var trots allt en minoritet av Rackstadborna. Torpare, backstusittare, inhyses fanns också, men var inte en del den här processen.

Övre Rackstad. A Adolf Sandelin, B Unge Olof Olofsson, C Jan Danielsson, D Gamle Anders Ersson, I Nils Persson, K Jon Jansson, L Nils Eriksson, M Anders Eriksson, N Per Eriksson, O Soldattorpet
Nedre Rackstad: A Adolf Sandelin, B Unge Olof Olofsson, E Arne Persson, F Per Jonsson, G Anders Jonssson, H Olof Eriksson, L Nils Eriksson, M Anders Eriksson, N Per Eriksson, K Jon Jansson

Hemmansägare ordnade efter ägornas skatterätt
– andel av 960 öre

Brukspatron Adolf Sandelin (1786 – 1846) 280 öre. Litt. A. Segerfors. Förmögen handelsman i Arvika. Hade 1836 på konkursauktion efter kanslirådinnan Forslund från Älgå köpt frälsedelen av Rackstad (107/432 delar av hemmanet) och byggt upp Segerfors bruk, inklusive herrgården. Under åren 1795 till 1798 hade Jakob Forslund dessutom  genom ombud köpt ett antal torp med tillhörande skog: Danielstorpet (1795), Janstorpet, (1798) och ytterligare tre skogstorp tillhöriga Olof Olsson, Erik Andersson och Bengt Arneson. Efter laga skiftet ägde Sandelin mycket mark söder och norr om Segerfors, Danielstorp, Sågartorpet och hemskog mellan Segerfors och Gustås, Samt förstås skogsmark.

Anders Eriksson (1789-1870) 120 öre. Litt. M. Bor kvar på Hagen. Släkten har en lång Rackstadhistoria; fadern hette Erik Arnesson (f.1766), farfar Arne Bengtsson (f. 1717) Arne var en av delägarna vid Storskiftet 1786. Anders var kusin med Arne Persson (1770) och Jon Jonasson (1780). Anders hade mark längs älven sydväst om kvarnen som Sandelin övertog. Han delade före skiftet mark väster om Hagen med Per Eriksson (f. 1792). Anders tar över den och utvidgar nu sina marker runt Hagen, västerut och söderut längs Hurravägen. Han flyttar också stugbyggnad och foderlada från Orrvikshultet, liksom foderlada och kjölna* från gamla skiftet. *(för att torka malt och göra öl)

Jon Jansson (1777 -1863). 100 öre. Litt K. Jon Jansson ägde bl a tillsammans med Nils Eriksson mark där nuvarande Sal är. Efter Laga skiftet övertog Jon Jansson den marken. Därutöver får han ett stycke mark i Nedre Rackstad. Dessutom mark nära Orrviken som varit tillökning/ avsöndring till soldatbostället. Och Orrvikshultet med mark vid vattnet och nuvarande nederdelen av slalombacken. Loge med två lador flyttas från Labråten till Jon Janssons ägor, liksom källargropen, badstuga och kjölna.
1775 flyttade Jons far Jan Jansson (f. 1746 – ”bonde, nämndeman”) från Mangskog till Holm. Från Holm kom hans hustru Britta Jonsdotter (f. 1751). 1781 flyttade de till Rackstad. Han ägde 1786 det som nu är Sal, Fjaestadsudden, Kampudden och Thegerströms tomt. Sonen Jon Jansson och hans hustru Märta Andersdotter (f. 1792 i Högvalta) bodde troligen först på en höjd vid Ö Mjögsjön. Därefter har Jon och Märta – kanske efter Jons föräldrars död – flyttat ner till ”Södra Salen” i Rackstad.

Nils Eriksson (1794-1864) 90 öre. Nils Eriksson fick all mark under litt L på kartan, ett omfångsrikt område som dock delvis bestod av berg och hagmark, dvs mindre attraktivt på den

Rackstads kalvhage 483-484

tiden. Dock med vissa undantag, t ex den ”kalvhagslycka” (483-484) som bruksägare Sandelin ägde före skiftet liksom inägor på nuvarande Gärdet mellan Lindström och Albråten. Dessutom lite mark i Nedre Rackstad. Hans mark nordöst om Sal innefattade nuvarande Kampudden, där det utflyttade soldatbostället legat och gården Gärdet, sedan länge borta. Han fick överta en loge med två lador, fähus, visthusbod, stall, svinhus, smedja.  Hans far Erik Andersson (1756-1804) var en av dem som deltog i 1786 års storskifte. Nils var bror till Per Eriksson och gamle Anders Ersson

Per Eriksson (1792-1873) 60 öre. Litt. N. Hade tidigare del i mark som Hagen låg på (293-336) tillsammans med (unge) Anders Eriksson. Nu får han mark väster om Hagen, liksom Där Framme och Oppstugan (senare ersatt av Nystugan) och mark österut därifrån. Därtill en liten markplätt vid nuvarande slalombackens fot och mark i Nedre Rackstad. Flyttar loge med två lador, fähus, visthusbod, stall, svinhus, smedja

Unge Olof Olofsson f. 1802 56 öre. Litt. B. Bosatt på Ängåsen.  Fadern Olof Olofsson f. 1771,  Farfar Olof Jonson (1738-1793) hade del i 1786 års storskifte av inägor. ”Hus flyttas från gamla gården till hans bostad de sk Ängsbråtarne”, stenkällare, källarboden, visthusboden, stallet, vedskjul, badstuga, humlegård står antecknat. Ängbråten var ett torp under Ängåsen, som kanske uppstod tack vare dessa byggnader?
1850 flyttar hela familjen inklusive fadern till Långvak. Arrendatorn på Segerfors Edmund Sandelin flyttade 1852 till Ängåsen. (Fadern till Edmunds hustru, Anna Eugenia Maria f. 1824, handelsman Carl G Sundblad ägde f ö en vadmalsstamp i älven).
Rackstadsbönderna hade skog och kontrakt med bruken om att sälja träkol. I samband med Sandelins etablerande av Segerfors bruk ville Olof Olofsson (fadern?) i Rackstad nu få närmare avsättning för sin kol. Tidigare hade han tvingats lämna till Älgå bruk. Resultatet blev istället att kolveden blev liggande i skogen till förruttnelse, skriver Olof Olofsson till tingsrätten 1837.

Per Jonsson f. 1810  54 öre Litt F. lämnade, förutom marken han ägde med Arne Persson även mark söder om nuvarande Hagalund på Hurravägens högra sida. Per hade 1834 gift sig med en fosterdotter, Maria Andersdotter (f.1812,)  till Olof Jansson (förtroendeman, ”sexman”, i socknen, död i lungsot 1838) och Maria Olsdotter i Där Framme, Kanske bodde de först i Oppstugan, som senare kom att rivas och ersättas av Nystugan? Efter Olof Janssons död upphöjdes Per från dräng till hemmansägare. Per och Maria flyttade efter laga skiftet till Nedre Rackstad med mark på båda sidor av Taserudsvägen  (Rackstadtorpet?). Per flyttade med sig många hus från sin gård: Stugbyggnad, loge med två lador, fähus, stall, visthusbod, svinhus, källargrop med stenväggar, badstuga, kjölna och sju fruktträd. Det uppsatta huset skulle muras/rappas!

Nils Persson f. 1814 53 öre. Litt. I. Bor kvar på Tomta, gården väster om Sal. Fader: Per Persson f. 1789. Farfadern Per Bryngelsson (1746 -1809) deltog i storskiftet 1786 och står 1795 som åbo till Jacob Forslund och hade fått fullmakt att på Forslunds vägnar genomföra ett skogsköp. Kanske ingick Tomta i Forslunds köp av frälsedelen i hemmanet? 1816 flyttade Per Persson med familj till ett torp i Rackstad som backstusittare – utfattiga. Nils hade 1839 flyttat till Rackstad från Gunnarskog och flyttade åter till Gunnarskog 1856 med familjen (hustru och sex barn). Huset kom så småningom att flyttas till Kampudden av Gustaf Fjaestad. Kvar finns nu bara en jordkällare.

Olof Eriksson f. 1812. Litt H flyttade ner till mark väster om Taserudsvägen efter det som blev Rackstadskolan. Han lämnade mark som låg mellan Där Framme och Segerfors. Olof var svärson till Olof Olofsson f. 1771. Hustruns (Märta Olsdotter f. 1810) farfar Olof Jansson (1738-1793) var en av sju hemmansägare som deltog i Storskiftet 1786. Det blev ett ordentligt flyttlass från Övre Rackstad: Stugbyggnad, loge med två lador, fähus, nya visthusboden,  gamla visthusboden, Stallen, svinhus, redskapshus, smedja, hemlighuset, sliphuset. Flytt av humlegård, 11 frukträd, gödsel och lösören.

Jon Jonasson f. 1780 40 öre. Litt. G. Flyttade från Rackstad till Bålgård 1797. Hela familjen flyttade från Bålgård till Nedre Rackstad 1836.  Fader Jonas Arnesson  (1748 – 1800)  Kusin till unge Anders Eriksson (f 1789) och Arne Persson (f.1770)

Anders Jonsson f.1811, son till Jon, övertar Litt. G Får 732-778 och skogsmark i Övre Rackstad. Anders bodde i Nedre Rackstad redan före Laga skiftet. Nygift med ett barn i sin familj flyttade han till Rackstad 1836 tillsammans med fadern Jon Jonasson f. 1780 och modern Karin Bengtsdotter f. 1767 från Bålgård. Ganska snart var han far till sex barn, varav två dog samma år, 1844. De bodde då på ägor som Per Jonsson skulle komma att överta efter skiftet, medan Anders Jonsson med familj flyttar till mark närmare Taserud. Anders släkt har Rackstadrötter. Fadern Jon Jonasson hade 17 år gammal flyttat till Bålgård. Anders var sonsonson till Arne Bengtsson f. 1717 som var hemmansägare 1786 vid Storskiftet.

Gamle Anders Ersson  (1784 -1855) Litt. D.  Fader: Erik Andersson (1756-1804) Bror till Nils Eriksson f. 1794 och Per f. 1792  Tomt 577 Har: Bråten 577-603, Degernäset 604-614, Mastaketorpet 613-621 Behåller Bråten, Degernäset, Mastaketorpet och övertar Labråten 555-573 från Jon Jansson.  Gifte sonen Per Andersson f. 1815 flyttar 1849 till Pålsbråten. Nils Eriksson, Per Eriksson och gl Anders får utskogen 980-986

Jan Danielsson f.1783 20 öre. Litt. C. I husförhörslängden 1841-47 står familjen inte längre skriven på Danielstorp. Jan har blivit hemmansägare (har 1/48 av hemmanet) och bosätter sig på granntomten till Danielstorp (Hurra) I Laga skiftet bor Jan kvar på den tomt (418 – 37, 444-448 Litt C ) som kommer att kallas Hurra. Jan dör 1861

Änkemannen Arne Persson (f. 1770) 20 öre. Litt. E flyttar till Vålängen, sista markerna i Nedre Rackstad före Taserud.  Han låter montera ner sin ”mannbyggnad” (7 meter lång 8 meter bred och 6 meter hög). Huset skulle märkas upp, tas ner och sättas upp igen med torv/nävertak på nya stället. Fårhuset och badstugan skulle också med, liksom fem fruktträd och gårdens gödsel. Allt noggrant bokfört. 70-plussaren Arne nöjer sig med en liten tomt. Han kommer nu en bit bort från sin uppväxtplats, där fadern Per Arnesson (1737 -1795) hade varit med om 1786 års storskifte. Kusin till Per, Nils och Anders. Han lämnar mark sydväst om Sal, som han ägt tillsammans med Per Jonsson.

5 augusti 1845: ”låtternas utstakning i inägorna fullbordad samt skiftena i hemskogen utstakad och rörlagd”. Nästa morgon komma överens om kostnaderna för husflyttning och gödsel. Jan Danielsson, gamle Anders Eriksson och Jon Jonasson slipper bidra till flyttkostnaderna eftersom de bor avlägset från gården och ”inte dragit ringaste nytta av utflyttningarna” Samma gäller unge Olof Olsson.

Soldattorpet flyttas

På nuvarande Kampudden fanns Rackstads soldattorp. Med tiden kom soldattorpets ägor också inkludera mark över viken på Rävudden.
Med Laga skiftet kom soldattorpet att flytta till Edet, torpet Estöingen. Torpet ägdes dessförinnan av Adolf Sandelin, Segerfors bruk. Stugan på gamla soldattorpet (8 m långt x 6 m brett x 3 högt med nävertak) och ladugården flyttas till Per Jonssons tomt. Lada och visthusbod flyttas till Sandelins sterbhus.
Soldaten Olof Olofsson Rackberg f. 1798 hade hustru och sju barn. Han var Rackstads indelte soldat 1820 -1848. Flyttförhandlingen övervakades av länsman och en löjtnant som representerade regementet. Rackberg var ”vida bättre belåten” men ”tillade att delägarna måtte i afseende å hus och stängsel sätta det nya bostället i lagligt skick”

Soldattorpet på Oddudden (nuvarande Kampudden) Dåvarande tomter: 452 – 463
Nya soldatbostället: 538 – 576 (Estöingen)

Källor: Laga skiftet 1845 https://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=94&sd_base=lm17&sd_ktun=0004c7ff&mdat=20170719114925960953

Husförhörslängder:  https://sok.riksarkivet.se/kyrkoarkiv?Arkivsok=Arvika&Lan=0&PageSize=100&Arkiv=SE%2fVA%2f13011&tab=serie#tab

Felaktigheter? Kompletteringar? Kontakta lennart.wettmark@gmail.com

Strulig tonåring i Rackstad?

10 november 1822 begravdes ”fattige rotehjonet pigan” Caijsa Gunnarsdotter, 19 år gammal. I kyrkboken var hon införd under avsnittet Gårdens fattige i Kärrsmossen. Dödsorsak lungsot. Hon hade dessutom drabbats av, men överlevt, smittkopporna året innan.

När hon var sexton år bodde hon på Rackstads rote. Där var man missnöjd med henne. Hon hade fått flera förmaningar om att i ”sitt leverne vara anständig och dygdig”. Men det hade inte hjälpt. Eftersom hon varit både “lat och vanartig” hade Kyrkorådet vid sitt decembermöte 1819 bestämt att anhålla hos landshövdingen att hon skulle placeras på Correctionshuset i Karlstad.

Caijsa föddes ”oäkta” 1803 i Norge. Modern hette Mia står antecknat i begravningsboken 1822. Vem fadern (Gunnar) var framgår inte av befintliga källor. På något sätt kom hon så småningom till Sverige. I husförhörslängden 1811-16 finns hon i Kärrsmossen för att 1813 bli överförd till Rackstadtorpet. Hon skickas omkring. Till Ö. Berga, Rackstad, Prästgården – där drabbas hon av smittkoppor – och till slut åter till Kärrsmossen.

1820 har hon av allt att döma tillbringat åtminstone standardtiden tre månader på Arbets- och Korrektionshuset i Karlstad – en tidens uppfostringsanstalt. Socknen hade tydligen gett upp och skickat henne med fångskjuts till Karlstad. Och fick som brukligt stå för uppehället.
Arbetet bestod troligen i att dagligen under 12 timmar skrubba, karda och spinna blångarn, lingarn och ullgarn. Dessutom sticka strumpor. Man skulle anpassas till samhället genom att arbeta.

Kanske gjorde Karlstadvistelsen henne gott. 1820 konfirmerades hon och hon står som läs- och skrivkunnig. Caijsa slapp utsättas för korrektionshusets hotfulla garanti:
(”f” i texten = ”s”):

Mer än så får vi inte veta om Caijsa. Var hon verkligen lat? Eller ville hon helt enkelt inte acceptera den roll ödet/samhället tilldelat henne?

Död- och begravningsboken november 1822:

Sågverk i Segerforsälven och närområden

Nils Olofssons föredrag i Segerfors kvarn juli 2019:

Förutsättningarna för sågverk vid Segerfors var goda, tillgång till råvaran, möjligheten att flotta på Racken och i Segerforsälven. Älven med forsar och fall gav också kraftkällan med vattenhjul.
   Skogen blev tidigt råvara inte bara för bränsle utan för byggnadsmaterial, stockar, plankor och takstickor. Även tjära och kol var viktiga produkter från skogen. 
   Skogen var också en viktig arbetsgivare eftersom huvuddelen av arbetet skedde vintertid och blev ett bra komplement till jordbruksarbetet under sommarhalvåret. Arbetsuppgifterna var främst timmerhuggning med kvistning och barkning, transporter med häst och kälke, flottning och sågverksarbete.


Timmerhantering, timrets väg
Fram till 1950-talet var det yxa och timmersvans som gällde för avverkning. Transporten skedde med skogskälke ut ur skogen och flottning på sjöar och i älvar fram till sågarna. Nedan bilder på Racken en vinterdag 1917 och I kvarndammen där det kunde finnas många stockar i avvaktan på fortsatt flottning ner till sågarna.

Idag kan det vara svårt att föreställa sig hur flottning kunde ske i Segerforsälven, men flödet var större innan Arvika började ta sitt dricksvatten från Racken i början på 1900-talet. Flottningen skedde också huvudsakligen under vårfloden då snösmältningen gav rikligt med vatten i älven.

För att timret skulle kunna passera Smedjefallet och kvarnen, byggdes timmerrännor.
Ture Anders målning visar timmerrännan vid Smedjefallet med kvarndammen i bakgrunden.

En fråga som kommit upp är om det skedde vinschning på Racken? På några ställen finns järnbultar kvar i berget och i stora stenar. Dessa kan ha varit fästpunkter för vinschar eller länsor i sjön. Detta är tydligt på Kajsas udde men kan även ses vid Bråten och Edet.                            Det kan säkert finnas på andra ställen också, så information om det tas tacksamt emot av författaren.

Ny teknik i skogen
Under andra hälften av 1900-talet introducerades motorsåg och senare även skördare för avverkning. Detta medförde kraftigt ökad produktivitet i skogen, samtidigt som skogstraktor, skotare och timmerlastbil effektiviserade transporterna. Därmed ändrades förutsättningarna för lokalisering av sågverken. Ökade timmervolymer gav också krav på större kapacitet.

En annan intressant transportväg för timret var linbanan mellan Mangskog och Gunnarskog. Den Byggdes 1914-1915, beställare var Jössefors AB. Linbanan gick mellan sjöarna Mangen och Gunnern och sedan flottades timret från Gunnern via Vaggeälven ned till Jössefors.                        Linbanan var ca 13 km lång och gick över 106 bockar, den högsta 30 m hög. Den hade 252 vagnar och en transportkapacitet på 12 ton per timme. Den drevs från en drivstation vid Bytorp, först med en råoljemotor som senare ersattes med en ångmaskin. Linbanan lades ner 1924.

De sågar som anlades var av två typer – Husbehovssågar och avsalusågar
På husbehovssågar var det små eller inga krav på tillstånd. 1828 blev det helt fritt att anlägga sådana. Ökande efterfrågan och konkurrens om skogsråvaran gjorde att regleringar och beskattningar tidigt infördes för de s.k. avsalusågverken som oftast var större.

Två huvudtyper av sågar kom till användning, Ramsågar och Cirkelsågar.
Ramsågen utvecklades sannolikt från s.k. kransågning. En stocksåg som hanterades av två man vid fällning användes också för att dela stocken till plankor. Man lade då stocken på en ställning, så att en man kunde stå över och en under stocken och såga.

Redan på 1500-talet gjordes enkla ramsågar med ett blad i en ram, som med vattenkraft rördes upp och ner. Tjocka grovtandade blad gav råa sågytor som ofta måste hyvlas. Successivt kom tunnare sågblad som gav mindre spill och slätare sågad yta. Efter hand användes också flera blad i ramen varvid produktiviteten ökades.

Cirkelsågen, med en roterande sågklinga, introducerades under senare delen av 1800-talet, framförallt vid mindre sågverk. Den var lättare att ställa om för sågning av olika dimensioner.
Cirkelsågverken kunde göras flyttbara eftersom de oftast drevs med ångmaskiner, råolje- eller el- motorer.

Lokaliseringen av sågverk styrdes i början helt av tillgången på kraftkällor. Älvar och bäckar med vattenhjul var den vanligaste kraftkällan. Senare började även vattenturbiner användas.
En teknik som användes tidigt även vid sågverk var s.k. hästvandring, som var vanligt vid drift av tröskverk på gårdar.

Med ångan och lokomobiler kom nya lokaliseringsmöjligheter under andra hälften av 1800-talet. Tändkule- och el-motorer kom under början av 1900-talet och blev snart dominerande som kraftkälla.

Järnbruksdöden
Under andra hälften av 1800-talet lades många järnbruk ned, framförallt de mindre, detta framförallt p.g.a. att nya processer hade kommit som inte var beroende av träkol för järnframställning.  Andra faktorer som bidrog var övrig utveckling av ny teknik, såsom kraftkällor, transporter etc. liksom naturligtvis strukturrationaliseringar och sammanslagningar.

Detta ledde till att många bruk sökte andra verksamheter att satsa på.

Sågverksindustrin blev ett naturligt alternativ, så även för Segerfors Bruk, där den förste Brukspatronen Sandelin, tidigt hade intresserat sig för andra sågverk i området, där sågarna i Perserud och Mölnerud har omnämnts i sammanhanget.

 

Segerforssågarna
De båda Segerforssågarna låg vid den ”tredje” forsen som låg ca 300 meter nedströms kvarnen. Jämför figur nedan t.h.
Två andra sågar fanns också i närområdet – Mosågen och Ångsågen på Fjaestads udde, varom mera nedan.
Två sågverk anlades ”efter varandra”. Spiksmedjan som är streckad i figuren nedan låg närmast dammen. Måttuppgifterna baseras på en studie gjord av Riksantikvarieämbetet 1989:

Såglämning, bestående av resterna av en fördämningsvall, ca 15 m l (ÖNÖ-VSV) av 0.3-1 m sten ibland tuktade gråstenar med rester av en stockkistkonstruktion och två såghusgrunder. Den ena husgrunden är 9×8 m (ÖNÖ-VSV) av 0.5-1 m st tuktade gråstenar, i husets S ända är 8 järnöglor och spår av en stockkistkonstruktion. Den andra husgrunden är ca 25×8 m (NV-SÖ) av 0.5-1.5 m st tuktade gråstenar och tegel. I husgrundens SÖ ände är ett postament med sågfästen, 3×2 m (NV-SÖ), 0.3-0.5 m h. Det största i NV liggande, såghuset är det yngre av de båda.”

Den äldre sågen närmast dammen och spiksmedjan, var sannolikt en husbehovssåg uppförd för att såga virke till den omfattande byggnation som krävdes för järnbruk, jordbruk och kvarn.
Den nyare sågen, en avsalusåg, anlades 1855 och omnämns i de protester som bl.a. Wiks säteri anförde. Detta eftersom den konkurrerade med Mosågen, som anlagts tidigare.

De två sågarna och spiksmedjan drevs av vattenhjul från en gemensam ”sump”, en rektangulär träränna. Vattnet kunde tas ut från ”sumpen” till de olika vattenhjulen. ”Sumpen syns på fotografiet och målningen nedan, båda från ca 1930. I bakgrunden syns brädstaplarna som låg på gärdet väster om kvarnstugan.


Den äldre husbehovssågen lades troligen ned när den nyare större sågen kommit i drift, medan avsalusågen var i drift fram på 1930-talet. 
Spiksmedjan lades förmodligen ned vid avvecklingen av järnbruksverksamheten på 1860-talet

Arbetet med timmerhantering och virkeshantering i sågarna gav som tidigare sagts sysselsättning, men arbetsmiljön lämnade mycket i övrigt att önska.   Arbetet var krävande med förläggning, ofta i kojor långt hemifrån och att traska i djup snö, skotta, såga, kvista, barka, lasta på och av kälke och köra stora lass i branta utförsbackar. Flottningen var riskabel, både på sjön och i älven. Sågarbetet gav många kapade fingrar och armar och virkeshanteringen att bära flera plankor på axeln upp på höga brädstaplar var ensidigt och tungt.

 

Mosågen
Mosågen ägdes länge av Wiks säteri och har sannolikt funnits sen början på 1800-talet eftersom Wiks säteri nämns som ägare av en timmersluss vid Segerforsälvens utlopp från Racken i början av 1800-talet. Den nämndes också indirekt som avsalusåg 1855 när Segerfors sökte status som avsalusåg och Wiks säteri invände mot detta.
Mosågen ägdes och drevs av Skogslund från 1909, den köptes senare av Skogsägarföreningen, troligen på 1940-talet.  Den expanderade successivt till en ganska omfattande verksamhet innan nedläggningen i mitten på 1960-talet. Svårigheter att ordna rationell virkeshantering med truckar och tork var sannolikt en bidragande orsak till nedläggningen.
Mosågen drev även ”Clippersågen”, inriktad på björktimmer. Denna såg låg ca 200 m väster om Kvarnstugan på området mellan vägen och älven.

En fortgående mekanisering och rationalisering av sågarna började på allvar i mitten av 1900-talet. Denna innebar bl.a. barkning i barkmaskin vid sågen, virkeshantering med transportörer, datorisering bl.a. automatiserad sortering, truckhantering av virkespaket och torkning i virkestorkar i stället för i brädgårdar.

 

Sågbruksdöden
Utvecklingen för de många mindre sågarna under 1900-talet ledde till nedläggningar och sammanslagningar till större enheter, något som skulle kunna kalla sågbruksdöden. Orsakerna till denna utveckling var bl.a. att eldrift och lastbilstransporter möjliggjorde friare lokalisering, mekanisering och automatisering i sågarna, datorisering ända ut i skogen, större volymer bl.a. beroende på ökad skogstillväxt samt en ökande export.

 

Sågen och lerkvarnen vid Sågmon
Ytterligare en såg låg i Segerforsälven i den del som kallas Viksälven. Den låg där gamla Karlstadsvägen går över älven. Den var sannolikt en husbehovssåg.                                                        I samma anläggning drevs även en s.k. lerkvarn. I denna rensades och tvättades den lera som fanns i området och som visat sig väl lämpad för krukmakeri.

Övriga sågar i närområdet
Ytterligare sågar fanns där timret från skogarna i området runt och i närheten av Racken kunde sågas.  Perserudssågen, etablerades redan 1824. Sågar fanns även i Gunnarskog, Mangskog och Brunskog, där Mölnerud och Kronan låg ”på andra sidan skogen”
Vid Kyrkviken låg 2 ångsågar, båda belägna på Sågudden

Ångsågen på Fjaestads udde
Denna såg lades ner 1930 då Gustav Fjaestad köpte marken och byggde sitt hus där. Det har visat sig svårt att få fram information om denna såg, startår, ägare, omfattning etc., utöver några minnen från enskilda personer som hört berättas om den! Arkiven i Arvika och på länsstyrelsen Karlstad har inga uppgifter.

Mot den bakgrunden är Kvarnföreningen och undertecknad tacksamma om de, som vet mera eller har information, målningar, foton etc. om ångsågen eller andra verksamheter längs Segerforsälven, kontaktar oss.

Nils Olofsson
(070-3766099)
nilsolofsson.konsultab@telia.com

 

Hûrra & Danielstorp

Häradsekonomiska kartan 1883-97

Halvvägs mellan Rackstad och Gustås, finns rester av den gamla gården Hurra.           Husgrunden vars dimensioner var 4,2 x 4,7, dvs  nästan 20 kvm. En stenkällare med stenvalv. Man anar resterna av äppelträd. Huset revs omkring 1960. Men när byggdes Hurra? Granne med Hurra låg Danielstorp med en betydligt längre historia. Dock avslutad i vid förra sekelskiftet, då Danielstorp revs, köptes av Gustaf Fjaestad och bildade ett av husen på Kampudden.

 

 

 

Danielstorp

Danielstorp låg nära vändplatsen på Hurravägen i kanten av Porsmyren. I Torpinventeringen anges att husgrunden hade måtten 8,5 x 5 m, dvs 42,5 kvm. Danielstorpet nämns i 1787-91 års husförhörslängd. Den som bodde där var Daniel Jansson född 1733 i Gunnarskog och död 1801. Enligt Torpinventeringen var han soldat och byggde Danielstorp efter att ha hamnat på obestånd vid byggandet av Sötomta i Nedre Rackstad. Någon gång efter 1783 torde han ha flyttat från Gunnarskog till Rackstad.  Hustrun hette Maria Bryngelsdotter, född 1750. Barnen: Märta  f. 1780 i Gunnarskog som lämnar hemmet 1797, Jan f. 1783 i Gunnarskog, som kommer att ta över gården och Per f. 1791 född i Rackstad.

Maria överlevde maken i tjugotalet år. Bodde i Gate och flyttade 1816 ”vanför och utfattig” tillbaka till Danielstorp och sonen Jan.
Att Daniel byggde Danielstorp betyder inte att han ägde det. Vid storskiftet 1795 gick man igenom de torp som hörde till Rackstads hemman: Masttaketorpet, Janstorpet, Estöingen, Degernäset, Danielstorpet och Rackstadtorpet. Under åren 1795 till 1798 köpte kanslirådet Jakob Forslund, bruksägare i Älgå, in sig genom ombud i ett antal torp med tillhörande skog däribland Danielstorpet. (Källa: Laga delning 1795 Storskifte på skog/skogsmark 1797. Lantmäteriets historiska kartor på Internet)

Skogsmarken till delningen 1797

https://historiskakartor.lantmateriet.se/historiskakartor/show.html?showmap=true&mapTypeSelected=false&mapType=&archive=LMS&nbOfImages=1&sd_base=lms2&sd_ktun=4c4d535f52322d32393a32

Sonen Jan Danielsson (f. 1783 i Gunnarskog) övertar Danielstorp, rimligen efter faderns död 1801 tillsammans med hustrun Annika Andersdotter f. 1789 i Sunne. Äktenskapet var barnlöst och Annika som var ”sjuklig och fattig” dör 1838. Hushållet äger en bibel, noterar prästen i marginalen. Jan står antecknad som vargeringskarl, dvs reservsoldat i 1806 -11 års husförhörslängd. Det verkar som en ny familj flyttar in på Danielstorp 1806: En dotter till Daniel Jansson, Caijsa Danielsdotter gift med drängen Per Andersson. De får två barn, Märta f.1805 och Anders f. 1807 och tar 1813 med sig (svär)modern Maria Bryngelsdotter som inhyses till ett torp i Gate, Krogen.

Jan gifter om sig med Britta Bengtsdotter f. 1803, som 1839 lämnat Ålgården. Fyra barn, varav tre gemensamma. I husförhörslängden 1841-47 står familjen inte längre skriven på Danielstorp. Jan har blivit hemmansägare (har 1/48 av hemmanet) och bosätter sig på granntomten till Danielstorp. I 1844 års Laga skifte bor Jan kvar på den tomt (418 – 37, 444-448 Litt C ) som kommer att kallas Hurra. Jan dör 1861. Eftersom Danielstorp hörde till torpen som kanslirådet Forslund köpte 1795, men då mest ville komma åt skogen, övergår det tydligare till Segerfors bruk runt 1840 sedan Adolf Sandelin köpt konkursboet efter Forslunds änka. 1836.

 

Laga skiftet 1845

Efter nästa byte av boende står Danielstorp under Segerfors och gifta drängen Jan Ersson (f.1810) och pigan Maria Jonasdotter f. 1817 från Långvak flyttar in 1837 med sonen Johannes född 1835. 1840 återfinns familjen som torpare på Danielstorp. Men 1847 dör Jan Ersson. Änkan och de nu fem barnen flyttar 1856 tillbaka till Långvak.

1856 flyttar Anders Jonsson f. 1811 med hustru Märta Andersdotter f. 1806 med åtta barn födda 1836 – 1848 samt rotehjonet Cajsa Olsdotter från Långvak till Danielstorp.. 1875 blir Anders änkling och flyttar 1876 till Perserud som inhyses tillsammans med sonen Anders Andersson.

In flyttar nu 1876 Jonas Andersson f. 1843 och hustru Anna Karlsdotter f. 1846 samt fyra barn. De kommer att få många fler barn och många av dem dör i unga år. 1898 flyttade hela kvarvarande familjen till Långvak och Jonas antecknas som ”backstugusittare”. Någon mer verkar inte flytta in och Danielstorp rivs/plockas ner.

Bo Rhönnstad kan berätta mera:
Av familjen Jonas och Annas barn gifter sig Anna och blir kvar i Sverige livet ut, Andrew och Christine, (Christina), utvandrade till, Westwood och Susanville, Kalifornien. Där Christine gifter sig och bildar familj.
Födda barn på Danielstorp var Carl Johan. Sedan kommer Nels, och Magnus, som båda utvandrade också de till Kalifornien och områden som, Siskiyou Butte, Susanville, Westwood, Honey Lake, Lassen County. Clara, (Klara) sistfödd på Danielstorp reste över till Amerika och Westwood, Kalifornien flera gånger och gifter sig där. Hon återvänder för gott till Sverige 1939 och tar senare hand om Göktorpet efter Carl Johan fram till 1967. Fyra av de barn som föds på Danielstorp åren 1880-1889 orkar bara bli ett år. Nels får i Sverige tre barn i gifte med Maria Otilia från Göbelsläkten, barn som alla når en vuxen ålder. Göbelsläkten var också samma släkt som Selma Giöbel har sina anor i Saarland Lorraine, Tyskland.  Jonas far Anders Jonasson föds i Långvak och får 7 barn alla födda i Långvak. Jonas mor Anna föds som dotter till Carl och Anna Borre Nordin. Carl Borre en soldat i Värmlands Fältjägareregemente som blev förlagt vid Vaxholmfästning 1854 under oroligheterna mellan Ryssland och Frankrike.
Ur en släktrapport: Simon Göbel av Bo Rhönnstad, Ulf Övenholt.
Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/08/26/fran-danielstorp-till-goktorpet-och-kalifornien/

Kvar står Hûrra.

Petter Persson (f. 1830) börjar som dräng hos Jan Danielsson 1848. Petter kom från en torparfamilj i Mötterud, står i husförhörslängden 1841-47 upptagen som rotehjon där. Flyttade 1846 till Ålgården som dräng. Två år senare flyttar han till Rackstad och blir dräng hos Jan Danielsson. 1852 verkar han ha råkat ut för en olycka: ”sönderslagen av träd i skogen” och ”… vanför och alldeles oförmögen till arbete” har prästen skrivit i marginalen på husförhörsboken. Flyttar till Kärrsmossen. Efter fyra år där återvänder han till Rackstad och är ånyo dräng hos Jan Danielsson. I januari 1861 dör Jan Danielsson. Petter gifter sig i juni med den dotter som Jan Danielssons andra hustru Britta Bengtsdotter förde med sig in i äktenskapet, Märta Ersdotter (f.1829).

När Alida Indebetou 1874 köper Porsmyren för att dika ut till jordbruksmark, köper Petter ett litet hörn närmast Hûrra.

Petter blir hemmansägare. Två barn föds, Britta Maria f. 1863 och Karl Johan (f. 1867). 1874 föds dottern Amalia. Märta Ersdotter dör 1882. Nu börjar folket på gården söka sig till Amerika.

De två äldsta barnen lämnar Sverige: Britta Maria (f. 1863 till Kalifornien 1889 ), Karl Johan (f.1867 till Kalifornien 1887). Kvar blir Petter med yngsta dottern Amalia och pigan Britta Maria Andersdotter f. 1852. Nu dyker ”Hûrra” upp som namn i Husförhörslängden 1896-1900. Ovisst ursprung…

Dottern Britta Maria har återvänt från Amerika 1900 efter att 1898 ha gift sig i Sacramento, Kalifornien med Erik Valdemar Persson f. 1870. De tar över gården. Petter Persson bor kvar, men dör 1904, 74 år gammal. Erik Valdemar dör i november 1906. Amalia, som 1899 åkte till Amerika, återvänder 1907 med Karl Valdemar i magen. Han föds några månader senare.  I januari 1908 flyttar Britta Maria tillbaka till USA, En vecka senare flyttar även drängen på gården Karl Andersson till Amerika. Och några månader senare gårdens piga Elin Nyqvist. 1913 flyttar Britta tillbaka från Nordamerika.

” Britta kallades ’Britta på trappan’. Hon fick denna benämning då hon hade till vana att följa besökande ut på trappan för att kunna prata så länge som möjligt med vederbörande. Om Valde berättas att han använde berget framför logen att slagtröska på. Sägnen går att han söp upp gården men att Britta köpte tillbaka den… Ladugården på Hûrra var en så kallad kubbladugård, dvs murad av vedträn och lerbruk.”(Ur Torpinventeringen)

1913 återvänder Karl Johan Pettersson från Amerika med sina tre barn Thelma Charlotta f. 1903, Karl Alton f. 1905 och Elsie Elanor f. 1906. Hans hustru Gärda Pettersson hade avlidit 1907. Han bosätter sig på Ängåsen och dit flyttar också hans syster Britta Maria Persson, som återvänt tillsammans med sin bror och hans barn.

”Johan plockade ner ett uthus och satte upp på Ängåsen. Det var exakt samma som Nordstugan. Johan hade två barn hemma: Alton som hade en förtvinad arm och Elsie som var stark som en oxe. Det var hon som lyfte säckarna som skulle till kvarnen. Johan hade värk i sina armar. Han satt på kökstrappan och gned och gned så ärmarna var som trasor.
Dom hade jordbruk och där köpte vi mjölk. Deras häst lånade pappa ibland när han skulle sätta potatis. Elsie hade en fästman, Kalle i Kôja. Han hette så för att han växte upp i ett litet hus vid Agvattnet. Han hade en hatt som en gång varit svart, men nu hade en obestämbar färg. Han söp och kunde ibland hamna i diket mellan Segerfors och Ängåsen.”
(Kerstin Werner f. 1934 berättade 2015)

1916 flyttar Johan Andersson Persman (f. 1875) och hans familj från Perserud till vad prästen kallar ”Danielstorp”, dvs Hûrra. Familjen bestod av hustrun Maria Nilsdotter (f. 1882), liksom Johan född i Gunnarskog.  Barnen: Anders Walfrid f. 1903, Johan Edvin f. 1906, Nils Gustaf f. 1908,  Alf Robert f. 1913, Anna f. 1918, Oskar f. 1920. 1930 flyttar hela familjen till Gustås. Och 1931 tillbaka igen till “Danielstorp”. Det fanns aldrig någon el på Hurra.

Johan dog 1945, Maria (Marie) 1958 och Edvin, som var den siste som bodde där, 1995.

Hûrra revs omkring 1960, gärdena planterades med skog i mitten av 1950-talet uppger Torpinventeringen.

Marie på Hûrra. 1940-tal. Den här dagen hämtades korna från Hûrra. Sen var ladugården tom. Ur Jan-Erik Bloméns fotoalbum

Jan-Erik Blomén berättade att Johan Persman var hans morfar (född 1875) och var den siste indelte soldaten i Perserud (under åren 1895 – 1903) Johan träffade Marie 1898. Efter tiden som knekt blev Johan åkare. Man flyttade ofta, men 1915 köpte Marie och Johan Hûrra-torpet i Rackstad. Då hade fyra söner fötts. En av dem var Edvin Persman som var barndomskamrat med Våge Albråten. Jan-Eriks mor Anna och hennes bror Oskar föddes på Hûrra. Marie flyttade från Hûrra till ett hus mellan Hagalund och Hagen. Det brann och Marie bodde sin sista tid i Kvarnstugan vid Segerfors.

Björn Persman f. 1942 är son till en av Marie och Johans barn, Gustav Persman. Han berättar att hans farmor Marie inte trivdes i Arvika där Johan drev åkeri och handlade med hästar. Det gick heller inte så bra. Marie tyckte att det var lugnare att flytta från stan och hon fick hjälp av en svåger att köpa Hurra. För säkerhets skull stod torpet på henne. Av farfar Johan har Björn inte så mycket minnen. Han var ju tre år när Johan dog. Hans far Gustav är ju en av de kända Arvikakeramikerna. Han började med att bygga en keramikverkstad 1935 på Hurra. Grunden står fortfarande kvar, men vedugnen finns inga spår av. Han levde på att göra keramik, (Björn äger keramik som Gustav gjorde på Hûrra)  men 1939 inför andra världskriget blev det svårare att driva en bränsleslukande vedugn. Gustav började då arbeta hos Victor Axelsson i Ålgården. De sista åren på Hûrra bodde Marie, Edvin och Robert på torpet. Robert bodde i Lillstugan och var laggårdsman på Segerfors så länge man drev jordbruk där. Därefter följde Robert med till Skogslund (ägt av Viktor Andersson) och arbetade där några år för att till slut flytta till Karlstad. Under 50-talet sålde så Marie till Kronan, Ingemar Skoglund fick i uppdrag att riva uthusen.

Flygfoto av Hurra tidigt 1950-tal.

 

Hurra idag jordkällaren
Hurratorpets stenfot

Källor:
Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga, Arvika socken. Resultat från en torpinventering Sammanställd av Nils Damberg. 2 uppl 2005 och gavs ut av Rackstads hembygdsförening.
Husförhörslängder 1787 – 1900;  Församlingsböcker 1901 – 1940. https://sok.riksarkivet.se/  
Lantmäteriets historiska kartot. https://historiskakartor.lantmateriet.se  
Kerstin Werner. Intervju 2015; Jan-Erik Blomén Intervju 2017; Björn Persman Intervju 2019

Kan du berätta mer? Är något fel? Har du bilder? Skriv kommentar på Rackstadhistoriskts Facebook eller direkt till mig: lennart.wettmark@gmail.com

 

Där Framme i Övre Rackstad

Efter Laga skiftet 1844 flyttar Per Jonsson ”i Holm” (f 1810) till mark i Nedre Rackstad och lämnar hus och åkrar i Övre Rackstad. 1834 hade han gift sig med Maria Andersdotter (f. 1812 i Perserud). Maria var fosterbarn till Olof Jansson (1778 – 1838) och hans hustru Maria Olsdotter (f. 1767). De hade 1811 flyttat från Järperud i Gunnarskog till Rackstad. Av allt att döma till Där Framme. Vem som bodde där dessförinnan är tills vidare okänt. En uppgift säger att Där Framme byggdes 1790. Eftersom huset inte finns med på 1786 års storskifteskarta kan det säkert stämma.
Per och Maria fick fem barn, Cajsa (f 1837), Anders (1840 – 1843), Johannes (f 1842), Stina (f 1844), Anders (f 1847).  Möjligen bosatte de sig då i Oppstugan (Nystugans föregångare) på andra sidan byvägen. I september 1838 dör hans svärfar i lungsot.
1817 omtalas Olof Jansson som värd för ett husförhör i Rackstad i oktober 1816. Att just han var värd berodde nog på att han var förtroendeman i bygden, ”sexman”. Dessutom: ”Har bibel” anger husförhörslängden.
Hans gäst var, förutom tjänstgörande prästen Nornberg från Arvika, Franz von Schubert, en tysk teologiprofessor som reste runt i Sverige och sedan rapporterade i boken Resa genom Sverige om sina intryck.

Från Skog redo vi genom skogen till Racksta, en by som ligger vackert vid en stor sjö <…. > I Racksta stego vi av vid en gård där invånarna i byn och angränsande gårdar, alltså ett bestämt antal gårdar och familjer, denna dag samlades till husförhör – unga och gamla, män och kvinnor, barn och tjänstefolk, de fattiga på roten ej undantagna… Rummet var prytt med granris. Sedan vi stillat hunger och törst, började förhöret med antecknande i den med olika kolumner försedda husförhörsboken av de förändringar, som sedan föregående husförhör (sådant hålles en gång per år) ägt rum inom familjerna, liksom sedermera notering av de närvarande. Även barn fr.o.m. sjätte levnadsårets skola medföras. Föräldrarna taga dock med sig ännu yngre barn och prästen låter dem läsa ett Fader vår eller någon annan barnabön. Nu inleds det egentliga förhöret med en kort betraktelse. Barn, ynglingar, unga flickor, tjänstefolk kallas fram en efter en för att läsa i katekes eller psalmbok och för att läsa sådant de lärt utantill. Resultatet inskrevs med särskilda tecken i husförhörsboken  <…>
Till sist bjöd värden sina gäster på en liten förfriskning (det hade nämligen blivit afton), varvid jag lade märke till att man lät även små barn, t o m fyraåriga flickor, smaka brännvin <…>  Senare på kvällen framsattes en präktig måltid, till vilken tre män från byn inbjödos för att hålla oss sällskap. Jag övernattade i den ansenliga bondgården. Nästa morgon trakterades vi med kaffe, och då jag vid avresan frågade vad jag var skyldig, ville man alls icke ha någon betalning
Källa: Fr. W. von Schubert, Husförhör i Rackstad. Hela avsnittet finns i boken Om Arvika från 1986.

Ur Husförhörslängder 1816-1820. Arvika västra landsförsamlings kyrkoarkiv

Ny ägare

Tre Övre Rackstadbor flyttar till mark i Nedre Rackstad efter Laga skiftet 1844: Per Jonsson, som tidigare innehade 223 -235 (med Arne Persson), 283-292 (Oppstugan). Arne Persson flyttar också liksom Olof Ersson, som delägde 337-371 med Per Ersson.

Per Ersson (1792 – 1873) övertar nu ett område i Övre Rackstad (283 – 292; 298-371) som omfattar mark i anslutning till Oppstugan (som föregick Nystugan) 284-285 och Där Framme (342/343). Littera N på kartan.

Detalj ur Laga skifteskartan 1845. Kampudden i övre högra hörnet på kartan

Per Ersson och hans hustru Britta Ersdotter (1795-1879) fick 1829 dottern Maria Persdotter. Maria gifter sig 1858 med Anders Nilsson (1832-1889). Året efter föds Per Andersson som länge förblir ungkarl för att småningom (1905) gifta sig med Ida Andersdotter (1865 – 1935) från Gunnarskog. Hon var hans piga sedan 1897, och föder 1902 Maria Ottilia Persson. Inom äktenskapet föds 1905 tvillingarna Valborg och Valfrid. I hushållet fanns då också Pers moster Stina Persdotter (f. 1832). 1929 dör Per Andersson. Valfrid dog i Rackstad 1965. Valborg dog 1985 på Esplanadhemmet och Maria 1984 i Arvika. Alla syskonen ogifta och barnlösa.

Därefter köpte Mikael Larsson gården.

Marie
Marie och Valborg

”Tomas minns tvillingarna Valfrid och Valborg i Där Framme. Och Marie, som var syster till dem. Men var dom verkligen helsyskon? Tomas har funderat på det i efterhand. Dom var inte alls lika. Deras pappa hette ‘Per Där Framme’ till skillnad från grannen ‘Per på Hagen’.
Marie var som en piga på gården. Hon skötte om korna och mjölkningen. Valfrid var dräng hos Nyströms på Hagen. Valborg såg man aldrig i lagårn. Hon var litet klenare till växten. Däremot minns Tomas att hon vävde mycket. På övervåningen på Sal stod 3-4 vävstolar uppställda.”  http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/11/22/sal-nystuga-dar-framme-tomas-andersson-berattar-3/

Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964

Har du kompletterande information om den här sidan, kontakta lennart.wettmark@gmail.com

Nystuga i Övre Rackstad

Sven Olov Fransson föddes 1934 i Nystugan. Innan han fyllt ett år flyttade han med sina föräldrar till Guldsmedshyttan, varifrån hans far Sven Fransson (f. 1904) kom.  Hans mor Agnes Fransson var född i Nystugan 1901 och växte upp där med sina syskon.

Både Agnes far och farfar vistades i USA. Farfar Emanuel Jansson (f 1833 i Brunskog) hade gift sig 1865 med Cajsa (1825 -1912). Enligt Torpinventeringen var Emanuel med och byggde Arvika järnvägsstation som invigdes 1867. Han var anlitad som snickare och var med och byggde Segerfors kvarn och Rackstadskolan. På vintern snickrade han vid en hyvelbänk i köket – nära fönstret för ljusets skull. Sven Olov har en av hans stolar. Emanuel flyttade i februari 1884 till USA med sina verktyg, men lämnade en hyvel med 1798 inristat. Enligt kyrkböckerna ”säges hafva blifvit mormon och vistas i N. Amerika (Utah)”. Han lär också ha gift sig även i USA och skulle aldrig återvända till Sverige. Agnes ville aldrig tala om det.

Agnes far Johan Emanuelsson ( f. 1865) var där i tre omgångar, bl a i Kalifornien. Johan hade 1888 åkt som 23-årig jordbruksarbetare/dräng till USA (Utah) första gången och återvände till Sverige i nov 1898. I 1900 års inflyttningsbok för Arvika landsförsamling: 1900-11-03 noteras ”har ej rest till N Amerika: återlämnat flyttintyg för 1899”. Kanske för att han träffat sin blivande hustru?  År 1900 gifte han sig med Emma Maria Johannesdotter (f. 1880) Men han åkte tillbaka till Nordamerika (22/2 1902) – nu som hemmansägare – och återvände fyra år senare. Vid ett av sina besök i USA hade han fått underskrift på gåvobrev på ena halvan av Nystugan av sin far Emanuel Jansson. Den andra halvan fick han av sin mor – undertecknat ”med handen på pennan”.

Sven Olov minns särskilt hur morfar Johan berättade om sitt besök på Världsutställningen i Chicago 1898. Buffalo Bill och Sitting Bull – hans barndoms hjältar – hade uppträtt och skjutit prick på ballonger!

Johan hade en stor familj i Rackstad: Ellen Maria (f. 1899 – 1901), Agnes (f. 1901), Ellen Karolina (f. 1902), Karl Vilhelm (f. 1906), Erik Ivan (f. 1908) och Anna-Lisa (f 1927). 1906 återvände han till Rackstad och kom att leva där till sin död 1955. Han hade då varit änkling sedan 1942. På slutet sköttes han av dottern Ellen Karolina. Agnes två bröder Ivan och Vilhelm levde i USA. Vilhelm flyttade tillbaka som änkeman i hög ålder. Sven-Olov mindes ett besök Vilhelm gjorde i Nystugan 1946:

– Hans son hade jeans. Det hade jag aldrig sett förut. Och Vilhelm själv hade raklödder i en flaska som man tryckte på.

Bröderna ägde del i Nystugan och Sven och Agnes kom sen att ropa in Nystugan på auktion. På 1960-talet flyttade Sven och Agnes till Nystugan. Sven dog 1976 och Agnes år1995 – 94 år gammal.

Agnes i mitten. Ellen Karolina till vänster. David Andersson i Sal, som i april 1915 kommit tillbaka från USA.
Gunvor Johansson, Marja Ander, Runa Johansson och Anna-Lisa Forsman, yngsta dottern i Nystugan född 1927 (på knä)

Nystugans historia går tillbaka till 1868 (enligt Torpinventeringen). Dessförinnan hade Oppstugan stått 20 m söder om Nystugan, men revs när Nystugan stod klar. (En del av Oppstugans grund finns kvar).

Den grå Nestugan ligger på ofri grund, men bara delvis.

– Halva vardagsrummet ligger på Nystugans mark. Det var inte så noga på den tiden, säger Sven Olov. Hans mor Agnes berättade också att stugan byggdes av en dotter på Hagen, som inte fick föräldrarnas välsignelse att gifta sig med den hon ville ha. Så byggde de istället Grå Nestugan.

Äldre historien

Den ännu äldre historien är litet osäkrare. Vid det stora Laga skifte som flyttade om tomterna i Rackstad 1844 lämnade Per Jonsson i Holm (1792 – 1873) den mark, som sen komma att hysa Nystugan (och kanske redan Oppstugan?) i utbyte mot mark i Nedre Rackstad. Per Jonsson hade 1834 gift sig med Olof Janssons (f. 1778) och Maria Olsdotters fosterbarn Maria Andersdotter (f. 1812) De bodde troligen på Där Framme. Den som övertog Per Jonssons mark var Per Eriksson (f. 1792) Per Eriksson var bror till Nils Eriksson. Också han markägare i övre Rackstad.  Per fick fem barn, varav Cajsa (f. 1825) var den som gifte sig 1865  med drängen Emanuel Jansson (f 1833) från Brunskog – Agnes farfar – och övertar Oppstuga. Köpet skedde enligt lagfart 1874 och säljare var Stina Persdotter – Cajsas syster. Deras far Per Eriksson hade avlidit året innan.

Per Eriksson övertog tomterna 283 – 292, 298 – 371, 511 – 516, 658 – 668 vid Laga skiftet 1845

Elsa Ahlgrensson

Några ur Rackstadkolonien bodde också i Nystugan: Björn och Elsa Ahlgrensson 1915. ”Koppar-Lisa”, Lisa Morell, bodde 1911 i Nystugan och har skildrat en dag när hon fick besök av Björn Ahlgrensson ” En dag i juli 1911 kl 8 f m knackade Björn på min dörr. Jag bodde då i Nystuga Rackstad… Rummet bredvid var min verkstad och kök, att jag hamrade på för fullt visste jag sedan gammalt ej störde Björn” (se bloggen Rackstadhistoriskt på nätet). Kakelugnsluckorna på övervåningen har dekorerats av Lisa Morell.
Ahlgrensson slutade sitt liv på sanatoriet i Arvika. Agnes berättade att Elsa varje dag lagade mat till Björn och gick in till sanatoriet med den. Hon köpte grädde och stekte kycklingar och skulle göda upp honom ordentligt. Efter begravningen sa hon:” jag är så glad, nu kan ingen ta honom ifrån mig” Efter hans död 1918 sörjde honom och gick alltid klädd i svart.

– Agnes berättade att Gustaf Fjaestad och Björn Ahlgrensson en dag kommit upp med ett skilsmässopapper och ville att hon skulle skriva på. Hon vägrade och grät. “Då får jag väl ordna det på annat sätt”, sa Ahlgrensson. Han gick mot grå stugan. Hon sprang efter och ramlade.

Elsa Ahlgrensson flyttade in på Nystuga 1921, tre år efter Björn Ahlgrenssons död. Hon åt dock mat hos brodern Fritz Lindström.  Elsa var folkskygg och egen tyckte grannarna till henne när hon bodde i Nystugan, Hon slutade sitt liv på vilohemmet Lugnet.

Björn och Elsa Ahlgrensson. Nystuga? Det tror Herbert Sjöberg som skrivit första boken om Rackstadkolonien. Agnes var däremot säker på att det var deras bostad i Perserud

Tack till Sven Olov Fransson och Hans Ferner för hjälp med artikeln

Mejla gärna synpunkter på texten till lennart.wettmark@gmail.com

När hemmansägarna i övre Rackstad fick nya grannar

1900 köpte Gustaf Fjaestad en tomt i Rackstad. Under 1900-talets första hälft avstyckades sen den ena tomten efter den andra till Arvikabor – och andra. Det här är ett försök att beskriva bakgrunden till alla tomtköp. Och det är inte alldeles lätt.

– En gång i tiden ägde min morfars far både Kampöla och Kajsas udde, berättar Eva Eriksson.

Hennes morfar, Ragnar Johansson, är den som sålt tomter till många sommarstugeägare i övre Rackstad på 1940- och 1950-talen. På ”Albråtenudden” avstyckade Ragnar Johansson två tomter tidigt. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den 1928 en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär – Rackstadkonstnärernas favoritaffär. 1950 köpte så Kajsa Deppler, Fritz Lindströms dotter bosatt i Schweiz, ”Kajsas udde” av Ragnar Johansson. Från 1943 och resten av 1940-talet hade dessförinnan Ragnar sålt en rad tomter till sommargäster.

Evas morfars far, Johannes Olsson (ibland Olofsson), hade vid seklets början sålt tomter till Rackstadkonstnärerna; Gustaf Fjaestad köpte 1900 Oddudden av Johannes och döpte om den till Kampudden, 1910 köper Fritz Lindström sin tomt av CG och Rickard Fagerlind och Johannes Olsson. Ett år senare gör Johannes en avstyckning och säljer till apotekare Jonsson, som 1912 säljer den vidare till keramikern Riborg Böving Albråten. Johannes son Ragnar säljer 1926 en tomt (Orrhöjden) till Ture Ander och skriver in rätten att driva kreatur i en 10 meter bred zon längs sjön. Till betesmarker på nuvarande Gärdet kan man anta.

Hur hamnade all denna mark i Evas släkt?

1892 köpte Johannes Olsson och hans hustru Karolina Johannesdotter konkursboet efter Erik Nilsson och hans hustru Marie Persdotter.  Det var mark som sedan kom att hysa nya Rackstadbor, bofasta eller sommargäster. Erik Nilssons omfattande markinnehav var följden av en rad laga skiften, avsöndringar och köp.

1786 års storskifte på inägor
En nyckelperson är Nils Eriksson/Ersson f. 1794 gift med Kerstin Persdotter (f. 1801). Hans föräldrar, Erik Andersson ( 1756 – 1804) och Anna Andersdotter (f. 1750 inflyttad från Kärrsmossen) finns i Rackstad i slutet av 1700-talet och deltar i 1786 års storskifte. (Klicka på kartan för att förstora)
Karta över 1786 års storskifte  A: Jan Jansson; B: Per Bryngelsson; C: Per Arnesson; D: Anders Jansson; G: Arne Bengtsson; H: Olof Jonsson; I: Erik Andersson
https://historiskakartor.lantmateriet.se/historiskakartor/show.html?showmap=true&mapTypeSelected=false&mapType=&archive=LMS&nbOfImages=4&sd_base=lms2&sd_ktun=4c4d535f52322d32393a31

En grund för det kommande lades vid laga skiftet 1845 då jord, skog och mark omfördelades rejält i Rackstad.

Ägare efter skiftet: A: Adolf Sandelin; I: Nils Persson; K: Jon Jansson; L: Nils Eriksson; M: unge Anders Eriksson; N: Per Eriksson
https://historiskakartor.lantmateriet.se/historiskakartor/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=94&sd_base=lm17&sd_ktun=0004c7ff&mdat=20170719114925960953&p=2

Soldattorpet som låg på nuvarande Kampudden togs då ner. Den del av hemmanet som Nils Eriksson tilldelades skulle sen visa sig vara den mark som Ragnar Johansson och dessförinnan hans far Johannes Olsson kom att sälja till nya rackstadbor. Men hur hade den kommit i deras ägo?
Jon Jansson, Ragnar Johanssons morfars far, ägde bl a tillsammans med Nils Eriksson mark där nuvarande Sal är. Efter Laga skiftet övertog Jon Jonsson den marken (litt K på kartan), medan Nils Eriksson fick all mark på under litt L på kartan, ett omfångsrikt område som till stor del bestod av berg och hagmark, dvs mindre attraktivt på den tiden. Dock med vissa undantag, t ex den ”kalvhagslycka” (483-484) som bruksägare Sandelin ägde före skiftet liksom inägor på nuvarande Gärdet.
Kampöla då? I skifteshandlingarna står ”Holme i sjön Racken” (1479) under Impedimenter* tillsammans med vägar, grustag mm och verkar inte ha fördelats på någon ägare i Laga skiftet. (* mark som är olämplig för jord- och skogsbruk)

1866 års hemmansklyvning

Nils Eriksson dog 1864 och hade sju barn, varav fem delade på hans marker: Stina (f 1829) som 1869 gifte sig med Anders Andersson (f 1836), Cajsa (f 1823), Erik (f 1836), Maria (f 1829) som gifte sig med Per Johan Andersson i Holm, Britta (f 1832) som gifte sig med Anders Andersson (f 1832).
1866 gjordes en hemmansklyvning bland Nils Erikssons arvingar.

Hemmansklyvning 1866 östra delen
Hemmansklyvning 1866 västra delen

De nya delägarna Erik Nilsson 30 öre (A), Anders Andersson 15 öre (B), Per Andersson i Holm 15 öre (C), Stina Nilsdotter 15 öre (D), Cajsa Nilsdotter 15 öre (E) delade upp marken från Sal och österut enligt markeringarna på de två kartorna.

https://historiskakartor.lantmateriet.se/historiskakartor/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=24&sd_base=lm17&sd_ktun=0004c7ib&mdat=20170719120329722992

Hemmansklyvningen medförde att byggnader bytte plats. Kostnaden för alla inblandade finns upptagna i skifteshandlingarna. Erik Nilsson får t ex en ”stugubyggnad”, en visthusbod och lada märkt, nedtagen och flyttad till sin nya tomt. Men vilken var den? Nuvarande ”grå Nestugan”?

Också Evas släkt har ett långt Rackstadförflutet.

1775 flyttade Jan Jansson (f. 1746 – ”bonde, nämndeman”) från Mangskog till Holm. Från Holm kom hans hustru Britta Jonsdotter (f. 1751). 1781 flyttade de till Rackstad. Han ägde 1786 det som nu är Sal, Fjaestadsudden, Kampudden och Thegerströms tomt. (se skifteskartan 1786 under A) Jan och Britta hade fyra barn födda mellan 1777 och 1791. Jan och Britta dog med två års mellanrum, 1817 och 1815.
Sonen Jon Jansson (f. 1777) och hans hustru Märta Andersdotter (f. 1792 i Högvalta) bodde troligen först på en höjd vid Ö Mjögsjön..
– Det var så brant att potatisarna rullade ner för slänten mot sjön, säger sig Eva ha hört berättas.
Därefter har Jon och Märta – kanske efter Jons föräldrars död – flyttat ner till ”Södra Salen” i Rackstad.
Jon Jansson dog 1863, medan hans hustru levde till 1888. 1867 byter Jon Janssons änka bort den del av marken vid älvmynningen som regelbundet översvämmas genom Segerfors bruks uppdämning. Motpart är bruksägaren Herman Indebetou.
Jon och Märta hade sex barn. Dottern Maria gifte sig med Nils Gustafsson från Långvak och övertar Sal runt 1865. Nils Jonsson förblev ungkarl, bodde kvar och byggde (nya) södra Sal

Tre försvunna gårdar
Runt Sal fanns i senare delen av 1800-talet tre gårdar som nu är borta. Tomta, Nordstugan och Gärdet.
Tomta, köptes in av Segerfors bruk och var bostad för spiksmeden Anders Håfström (f. 1821 i Billingsfors) och hustrun Johanna Fredrika (f.1819 i Töftedal, troligen Norge). Deras dotter Karolin (f.1853 i Vinger Norge) tjänade piga hos grannen, ungkarlen Nils Jonsson. Där bodde också en rättare på Segerfors, innan småningom Gustaf Fjaestad köpte huset och det togs ner och flyttades till Kampudden något av de första åren av 1900-talet.
Nordstugan som låg 80 meter norr om Sal. Men vem bodde där? Möjligen var den siste där Anders Andersson (f 1836), som 1869 hade gift sig med Nils Erikssons dotter Stina Nilsdotter. Hon dog fem år senare och 1879 flyttade änklingen Anders till Mötterud. Därefter flyttades huset till Vålängen i Nedre Rackstad. Marken väster om Anders och Stinas ägdes av Stinas syster Britta, som 1863 gift sig med Anders Andersson (f 1837), Efter Brittas död 1871 gifte Anders om sig med Stina Elofsdotter och familjen flyttade 1877 till Gunnarskog. Det är ju också tänkbart att Nordstugan låg på deras mark. I torpinventeringen* anges att ägaren hette Norstegûbben och att det berättades att han ofta åkte ner till Sölje glasbruk och köpte glasvaror som han sedan sålde i trakten.
Gärdet. I torpinventeringen  anges att Jon Janssons familj bodde på gården Gärdet, som låg norr om Sal. Var bodde i så fall Nils Eriksson och senare hans son Erik Nilsson?
Och var bodde Jon och Märtas son Johannes Jonsson (f 1824) och hans hustru Maria Ersdotter (f. 1829)? De födde fyra döttrar, varav Karolina (f. 1858) gifte sig med Johannes Olsson/Olofsson från Långvak (f. 1854). Här återstår en del att reda ut.

Utsnitt ur 1845 års skifteskarta. Gårdarna Tomta (167), Sal (K) och Gärdet (L)

Johannes Olsson och hans hustru Karolina Johannesdotter köper 1891 för 3.000 kr konkursboet efter Erik Nilsson (1836 -1895) och hans hustru Marie Persdotter (f. 1829) av Gustaf Elofsson i Perserud.  Johannes och Karolina övertog därmed ”Grå Nestugan”.  Kanske för pengar som Johannes tjänat i USA? Där hade han varit sedan 1882, medan Karolina anslutit 1890. De hade gift sig 1880 och första barnet Johan Richard hade fötts 1882. 18 mars 1892 flyttar familjen tillbaka till Sverige och Rackstad.
–  Dom hade ormar på golvet i stugan i Amerika, så dom var tvungna att ha sängarna högt upp, berättade Evas morfar Ragnar för henne. Kanske bidrog det till att dom flyttade tillbaka?
Johannes Jonsson (f. 1824) och hans hustru Maria Ersdotter (f. 1829) byggde småningom Löcka i nära anslutning till den nuvarande vägen ner till Kampudden. Kanske med hjälp av måg och dotter när de återvänt från Nordamerika? Löcka verkar ha varit en liten, aldrig riktigt färdigbyggd, undantagsstuga. Johannes betecknas ju redan 1890 som ”inhyses” i ett hushåll med hustrun och dottern Maria (f. 1861). Det kan möjligen ha varit en ”skatteteknisk” åtgärd. Men i vilket hus bodde de?  I maj 1892 hade Maria gift sig och flyttat till Brunskog. 1893 flyttade Johannes och Maria till Där Framme i huset där ungkarlen Per Andersson (f. 1859) bodde.
Häradsekonomiska kartan 1883-95.

25 augusti 1898 inträffade så den brand i det ännu inte färdigbyggda huset (”Löcka”) som ledde till att både Johannes och Maria dog med 13 dagars mellanrum. Maria hade vårdats hos släkten på Där Framme tills slutet kom. Enda vården bestod i att hon fick ligga i ett kar med vatten för att lindra plågorna. Johannes och Maria begravdes samma dag. Händelsen återges i Den Svenska-amerikanska-posten några veckor senare. Dottern Karolina (Lina) tog händelsen mycket hårt och kunde bli sängliggande upp till en vecka när minnena blev för påträngande.

Svenska-amerikanska-posten 20 september 1898
Carolina Johannesdotter

1897 hade Evas morfar Ragnar Johansson/Johannesson fötts sist i raden av syskon, efter Emma Maria (f. 1880), Johan Rickard (f. 1882), Hulda Karolina (f. 1892) och Gustaf Helmer (f. 1894)

Under tidigt 1900-tal kommer Johannes Olsson och sedan Ragnar Johansson att sälja tomter på hela det område som 1866 fördelades mellan Nils Erikssons arvingar. Om all den marken ingick redan i konkursboet, som Johannes köpte 1891 är tills vidare obekant.

Ragnar blev kvar på gården och rodde gärna över Racken för att träffa Elsa som bodde på den gård som nu är känd som Blå lagårn (Där Framme i Perserud). Småningom (1924) gifter sig Ragnar och Elsa och uppför 1925 en ny gård, Nestuga (nuvarande Thegerströmshuset), som de 1947 säljer till Sven Thegerström.

Nerstuga nybyggd

Johannes Olsson dog 1912 medan hans hustru Karolina levde till 1949 och dog i Långvak.

Ragnar får två döttrar, Runa (f. 1924) och Gunvor (f 1926). Runa gifter sig med Engelbrekt Haglund och 1949 föds Eva på Bergsgatan i Arvika. Ragnar och Elsa hade efter flytten från Rackstad byggt ett nytt hus i Nedre Rackstad, Älvängen, som man 1955 säljer till Stig Nordanstig. Ragnar öppnar Centerboden inne i Arvika och köper en sommarstuga i Älvsbacka vid Vattenverket. Den stugan brann småningom ner.

Ragnar och Elsa på Kampöla
Gunvor, Marja Ander, Runa och Anna-Lisa Forsman (på knä)
Gunvor och Runa ovanför barnkolonin
Ragnar fyller 50 år
Älvängen

*Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga, Arvika socken : resultat från en torpinventering / sammanställd av Nils Damberg ; [torpinventeringsgruppen: Märta Andersson …] 2 uppdaterade uppl. 2005.  Rackstad : Rackstad hembygdsförening, 2005

Övriga källor till denna artikel är utöver Eva Eriksson även Hans Ferner och kyrkoarkivalier och lantmäterihandlingar. Bilderna kommer från Eva Eriksson.

 

 

 

 

Sandelin lyckas starta Segerfors bruk!

Under några hundra år fanns en mängd små järnbruk i Västvärmland. Det var tackjärn från Bergslagen som förädlades i våra trakter, där det fanns både skogar och vattenkraft. Bara några årtionden innan bruksdöden slog till startades Segerfors bruk i Rackstad.

18 juli 1836 undertecknades det köpebrev som gjorde Adolf Sandelin till ägare av den fjärdedel av Rackstads hemman som gränsade till den älv som var Rackens utflöde till Kyrkviken. Säljare var ett konkursbo efter framlidna kanslirådinnan Forslund vid Älgå bruk. Hennes make hade det gångna sekelskiftet köpt mark och inte minst skog i Rackstad. I ett avtal med Wiks säteri hade han avtalat om möjligheten att flotta timmer från rackstadskogarna till sitt bruk i Älgå.

Följande år blev mödosamt för Adolf Sandelin, handelsman från Arvika och som sades vara Adolf Sandelinortens rikaste. Hans far hade varit verksam på bruket i Älgå. Därifrån hade Adolf flyttat till det nyanlagda Oscarstad, som sen blev Arvika. 1819 hade han gift sig med dottern till en brukspatron i Dalsland. Han var entreprenör.

Förutom Sandelin märks särskilt den jämngamle Olof Frykholm i den här historien. Han hade 1835, 48 år gammal, tillträtt som brukspatron och delägare av Älgå bruk efter att varit sergeant vid Wermlands fältjägarregemente och krigat i Leipzig 1813.

Ett nytt järnbruk?

Sandelin ville starta Arvika sockens första järnbruk. Det skulle visa sig att det var i slutet av den mäktiga småbruksepoken i Värmland. Men det var inte enkelt. Det var träkol och strömmande vatten som var viktiga för Sandelin. I älven som ledde Rackens vatten till Kyrkviken fanns tre vattenfall, strategiska faktorer för det järnbruk Sandelin påföljande år ansökte om att få starta.

I augusti 1837 kungjordes i kyrkorna i Brunskog, Mangskog, Arvika, Gunnarskog, Högerud, Ny, Eda, Köla, Älgå och Glava att en förrättning skulle äga rum angående en bruksanläggning i hemmanet Rackstad. 25 augusti ägde första dagens möte rum på Högvaltas tingställe. Bergmästare Sohlberg från Filipstad var där, liksom tre nämndemän. Inte minst var brukspatronerna från de flesta omkringliggande bruken där: Sälboda, Fredros, Glava, Älgå, Brunsberg, Adolfsfors och Helgebodafors. I Sandelin hade en konkurrent dykt upp! Särskilt gällde det tillgången på träkol, som tillsammans med strömmande vatten behövdes för att driva ett bruk vid den tiden. Att Sandelin hade dessa tillgångar var förutsättningen när han sökte tillstånd att få anlägga ”tvänne stångjärnshärdar för att med en eller tvänne hamrar årligen få utsmida 900 skålpund köpt tackjärn till stångjärn… utan att göra intrång i andras rättigheter”

Intressen kolliderar

Det visar sig snart att brukspatroner och bönder har helt olika intressen i denna affär. Sandelin hade redan i februari skrivit avtal med bönderna i Rackstad, Holm och Perserud i hopp om att smidigt få igenom affären och få statens tillstånd att anlägga ett bruk. Av bönderna i Rackstad och Holm hade han för all framtid köpt rätten att använda de tre fallen och aktuella dammfästen. Och av bönderna i Perserud rätten att dämma upp sjön Alken. Rackstads hemmansägare överlät sin kvarn mot att man fick fri malning för all framtid. På Holmsidan blev husbehovskvarnen kvar, liksom handlande Sundblads vadmalsstamp.

När Sandelin gör upp om att kunna dämma upp även Racken vid utflödet – mot ersättning för översvämmad mark, kolliderar hans intresse med familjen Hårds på Wik, som fritt ville kunna slussa timmer till sin ägandes Mosågen genom Rackstad/Viks/älven. Men också det löste sig; 26 aug undertecknade Sandelin och Charlotte Hård von Vicken från Vik en överenskommelse att timmer skulle få framflottas två gånger årligen, vår och höst.  Hon frånträder nu ”all protest av vad namn och beskaffenhet som helst” mot hans sökta smidesrätt och ”önskar honom framgång härtill”

Träkol och frälseränta

Nu återstod två tvisteämnen: frågan om frälseräntan. Rackstad var ett gammalt frälsehemman och möjligen hade släkten kvar rätten till en årlig ränta. Och så fanns ännu en tvistefråga, nämligen om den träkol som alla bruk behövde. Sandelin hade angivit att han kunde räkna med kol från skogarna i Rackstad, Holm, Perserud, Taserud, Långvak och Stålsberga. Brukspatron Frykholm fick nu klart för sig att Långvaks kol riskerade att hamna i Rackstad istället för i Älgå.  Brukspatron Edgren hävdade att Högvalta, Perserud och Långvak hörde till Sälboda bruk. Taserud hade inte mycket skog och närheten till den växande köpingen Arvika gjorde att bräder och vedbrand behövdes där. Brukspatron Rhodin i Glava hade fått en skrivelse från de bönder som vanligen levererade till honom, att om man inte fick 5 Riksdaler så skulle de sälja åt annat bruk. Han misstänkte att det var det blivande bruket i Rackstad som erbjöd denna högre betalning.

Bönderna agerar
Det jäste i bondeleden: Olof Olofsson i Rackstad t ex ville nu få närmare avsättning för sin kol efter Sandelins köp. Tidigare hade han tvingats lämna till Älgå bruk. Resultatet blev istället att kolveden blev liggande i skogen till förruttnelse, skriver Olof Olofsson till tingsrätten.

Ännu större tyngd hade den elva sidor långa skrivelse som lämnades in 22 augusti – tre dagar innan förrättningen vid Högvalta tingsrätt – underskriven av ett femtiotal bönder i Ålgården, Långvak, Holm, Rackstad, Perserud och Taserud.  De hade med ”glädje” erfarit att Sandelin sökt rättigheter och hoppades att Bergskollegium skulle undanröja de hinder som möjligen nästgränsande bruksägare ”ännu lägga emot att för oss beqvämt” leverera kol. Bönderna noterar att en del skogsägare tidigare har tillstyrkt, i hopp om högre kolpris, utökad smidesrätt för avlägsna bruk, eftersom man misströstat om att en ny anläggning skulle etableras på närmare håll. ”Okloka handlingar, som dock inte böra lända andra än dem själva till förfång” Att gamla bruk nu vill ha utökad smidesrätt och disponera över andras egendom, vore ett ”hånande” mot skogsägarnas självständighet och rätt, skriver man. Istället framhåller man brukspatron Rohdin på Hillringsberg som underlättat för skogsägare genom att flyttat två stångjärnshärdar till Glasdammen. ”Patron Rohdin, som icke blint ser på enskild fördel, fann rättsenligt att förkorta skogsägarnas kolkörning då järnpriset ej medgiver högre kolpris”

I december 1838 frikändes Sandelin från bördsanspråk och 31 oktober 1839 fick Sandelin äntligen sitt privilegium och kunde triumferande döpa sitt bruk till Segerfors!

Källa: Handlingar från Bergmästaren i Västra distriktet, Filipstad (Värmlandsarkiv)

 

Rackstad/Segerfors i svensk-amerikansk press

I USA var intresset för det gamla fäderneslandet stort och många svenskspråkiga tidningar rapporterade “allt” som hände i de gamla hembygderna. Här är ett urval man kan hitta om Rackstad och Segerfors. Klicka på bilden för att förstora texten i urklippen:

Nordstjernan 21 april 1876
Nordstjernan 21 april 1876
Svenska-tribunen 17 oktober 1885
Svenska-tribunen 17 oktober 1885
Svenska-amerikanaren  2 juli 1895
Svenska-amerikanaren 2 juli 1895
Svenska-amerikanska-posten 20 september 1898
Svenska-amerikanska-posten 20 september 1898
Svenska-amerikanska-posten 5 maj 1903
Svenska-amerikanska-posten 5 maj 1903
Svenska amerikanska-posten 29 december 1903
Svenska amerikanska-posten 29 december 1903
Svea 13 januari 1904
Svea 13 januari 1904
Svenska-tribunen-nyheter 14 februari 1911
Svenska-tribunen-nyheter 14 februari 1911
Svenska-tribunen-nyheter 24 mars 1914
Svenska-tribunen-nyheter 24 mars 1914
Svenska-tribunen nyheter 7 mars 1916
Svenska-tribunen nyheter 7 mars 1916
Svenska-amerikanska-posten 15 november 1916
Svenska-amerikanska-posten 15 november 1916
Svenska-amerikanaren 23 november 1916
Svenska-amerikanaren 23 november 1916
Svenska-tribunen-nyheter 23 juni 1920
Svenska-tribunen-nyheter 23 juni 1920
Svenska-amerikanaren 3 juni 1920
Svenska-amerikanaren 3 juni 1920
Vestkusten 19 januari 1928
Vestkusten 19 januari 1928
Svenska-amerikanska-posten 11 januari 1928.
Svenska-amerikanska-posten 11 januari 1928.
Svenska-amerikanska-posten 7 december 1932
Svenska-amerikanska-posten 7 december 1932
Vestkusten 3 januari 1963
Vestkusten 3 januari 1963

Källa: www.mnhs.org/newspapers/swedishamerican

Sal, Nystuga, Där Framme. Tomas Andersson berättar. 3

Området i Övre Rackstad runt Sal har närmast karaktären av en by. En gång i tiden eldhärjades den by som fanns. När då? Hände det mellan 1845 och 1880-talet?  Gårdar har uppstått och försvunnit mellan dessa år. Nordstugan låg norr om Sal närmare Racken. Av den finns bara ett stentrappsteg kvar i snåren. Väster om Sal låg Tomta på en kulle omgiven av gärden. Den hörde till Segerfors. Av den finns bara en jordkällare kvar. Fjaestads övertog timmerstommen av huset, som då stått övergivet, när man etablerade sig på Kampudden 1903 och byggde upp det gula huset av stommen.

Här, nedanför Sal, låg gården Tomta. Kvar finns en jordkällare
Här, nedanför Sal, låg gården Tomta. Kvar finns en jordkällare
Grå stugan (?vre Nedstugan), Sal och Där framme
Grå stugan (Övre Nedstugan), Sal och Där framme
Häradsekonomiska kartan 1880-90-talet
Häradsekonomiska kartan 1880-90-talet

Tomas minns tvillingarna Valfrid och Valborg i Där Framme. Och Marie, som var syster till dem. Men var dom verkligen helsyskon? Tomas har funderat på det i efterhand. Dom var inte alls lika. Deras pappa hette “Per Där Framme”  till skillnad från grannen “Per på Hagen”.

Marie var som en piga på gården. Hon skötte om korna och mjölkningen. Valfrid var dräng hos Nyströms på Hagen. Valborg såg man aldrig i lagårn. Hon var litet klenare till växten. Däremot minns Tomas att hon vävde mycket. På övervåningen på Sal stod 3-4 vävstolar uppställda.

– Där satt tanterna hela sommaren. Anna vävde nere hos Fjaestads och hon var med på Rackstad 1845. Karta för Laga skifteförrättning

Rackstad 1845. Karta för Laga skifteförrättning

en utställning i Stockholm, vet jag. Farmor och Valborg vävde, men det var Anna som var den som talade om hur dom skulle väva finare grejer. Dom vävde nog mest för eget bruk, mest trasmattor minns jag. Man sprang ju där och tittade. Anna och hennes syskon Lina och Gustav dog mellan 1955 och 58. Man tyckte dom var jättegamla. Och det var dom också, födda på 1870-talet. Anna var moster till min farmor som var född 1896.

 

Om Nystugan har Tomas inte lika mycket att berätta. “Johan i Nystugan” levde i alla fall ännu på 1950-talet. Då bodde Tomas familj i Grå stugan (Övre Nedstugan) medan Sal renoverades. Johan var far till Agnes, som har en syster – Lisa – som bor i Kärrsmossen. Dottern Ellen skötte om Johan. Agnes gifte sig med Sven, som kom från Västmanland, från en gruvort. När Johan dött och Agnes och Sven blev pensionärer, flyttade dom till Nystuga.  Sven hade jobbat i en gruva och Tomas minns att han höll fast vid sin västmanländska trots sina år i Rackstad.

Nedan ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964:

Nystuga Norra Sal södra sal Där Framme