De flesta gårdar i trakten verkar ha blivit avfotograferade till boken Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4
Medeltiden och 1500-talet
Ur Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken 1555
Holm fanns som gård redan 1315 under Skara stift! Det är belagt i ett diplomatarium från den tiden. Så står det i de flesta skrifter. Men stämmer det? Se anmärkning i slutet av artikeln!
Nästa spår av trakten finns i 1503 års jordebok där Stålsberga och Perserud finns upptaget. Också Rackstad och Gustås är belagda under perioden 1510 -1600. Holm återkommer först 1564 i jordeboken - som skattetorp. Många gårdar lades öde under senmedeltiden. Kanske var Holm en av dem?
Detta kan man läsa i professor Eva Österbergs 1977 publicerade bok Kolonisation och kriser. Bebyggelse, skattetryck, odling och agrarstruktur i västa Värmland 1300 – 1600. Med stor försiktighet resonerar hon sig fram till en bild av hur området såg ut. Källmaterialet är magert och ojämnt: främst jordeböcker (=skattelängder), präst-tionden och uppgifter om diverse extraskatter. Hon undersöker på härads- och sockennivå. Området runt Racken ingår i redovisningen av Arvika socken. Mycket blir hypoteser och sannolikhetstänkande framresonerade i noggranna metodiska överväganden. Det här kan man bl. a. läsa ut av hennes bok:
- Under 1400-talet skedde en tillbakagång. 25 % av bebyggelsen försvann. Digerdödens roll var antagligen marginell i sammanhanget. Österberg hittar mest vandringssägner och andra ostyrkta uppgifter.
- En stor andel var ensamgårdar. År 1600 fanns bara tre byar (med två gårdar) i Arvika socken. Totalt fanns upptaget 26 jordbruksenheter. Av dem var 14 skattehemman, 6 frälsehemman, 4 kyrkohemman och 2 KM (?).
- Man levde av skogen, åkerbruk och binäringar – t ex fiske, tjärbränning etc
- Det bodde få människor här och det var långt mellan gårdarna. I Arvika socken fanns det år 1600 26 jordeboksenheter, dvs 0,17 enheter per kvm. (Man antar att ett hushåll i Skandinavien vid den här tiden bestod av 5-7 personer)
- 1500-talet var en expansionsperiod. Den jordeboksförda bebyggelsen ökade mellan 1540 och 1600 med 60% i Jösse härad men bara med 6% i Arvika socken. Från 27 till 29 gårdar. Varför? Kunde det bero på att utrymmet för nyodling med dåtidens jordbruksteknologi var för litet? Finns det andra förklaringar? Extraskatteuttaget 1600 redovisar dock 61 hushåll på de 29 jordeboksenheterna.
- Nordiska sjuårskriget 1563 -1570 drabbade Jösse härad hårt, då hälften av bebyggelsen brändes ner. Både svenska och norska trupper genomkorsade häradet. Men återhämtningen gick tydligen snabbt.
- Större skördar från 1570-talet. Havre, som passar på medelgoda jordar, gick om korn och stod 1600 för 61% av de odlade sädesslagen. Havre passade på till foder och brödbak. En analys av tiondelängderna visar också att antalet givare och givna kvantiteter ökade. 1546 gav 28 tiondegivare 29 tunnor, 1600 gav 36 givare 99 tunnor i Arvika socken.
- Viss ökning av skattetrycket under 1580-talet. Ökade skatter drabbade den fattigare - och mera maktlösa – delen av allmogen hårdare. Lokalt fanns tydligen möjligheten av resonera sig fram vilket kanske förklarar varför inte protesterna var mera frekventa.
- Ett socio-ekonomiskt splittrat bondesamhälle. Klyftorna verkar ha ökat mellan gårdar med expansionsmöjligheter och underbruk och utrymme för ökad animalieproduktion och gårdar utan expansionsmöjligheter. Där blev en lösning nykolonisation och nya näringar.
Anmärkning (25/5 1315): “Nicolaus, f d kyrkoherde i Nedre Ullerud tillkännager att han för en längre tid sedan gett biskopsbordet i Skara halva sin gård i By jämte en äng som han köpt i Holm…”
Halvar Nilsson skriver i De värmländska medeltidsbreven (utgiven 1997 av A& W International i Uppsala) att “Holm avser sannolikt socknen Holm i Dalsland och inte, såsom uppges i Sveriges ortnamn. Värmlands län bd 6 s. 8, hemmanet Holm i Arvika socken, som annars inte framträder i skriftliga källor förrän i jordeboken 1564 som skattetorp”
Eric och Maria vill skiljas!
16 juli 1849 sammanträder Kyrkorådet under pastor Gagners ledning för att ta ställning till en äktenskaplig tvist som rör ett par i Perserud. I kyrkorådet sitter kyrkovärden Nils Nilsson I Östra Sund, Nils Eriksson i Västra Sund och nämndeman Olof Nilsson i Bålgård. Så här resonerar Kyrkorådet i bitvis svårgenomträngliga meningar.
“Hemmansägaren uti Perserud, Arvika socken, Eric Andersson och hans hustru Maria Andersdotter har blivit lagligen kallade till christendomsförhör och undfå tjeneliga maningar i anledning af deras fortsatta kärlekslösa och ochristliga sammanlefnad. Detta deras uppförande mot hvarandra hade varat alltsedan deras ingångna äktenskap den 19de april 1843, och hade kärlekslösheten, illviljan och hatet allt mera tilltagit. Kyrkorådet hade inte försummat att tid efter annan genom bevekande och ömma förmaningar, hämtade från Guds eget ord, söka förmå desse makar att vända på en bättre väg, och gå hvarandra till mötes i fördragsamhet, tålsamhet och försonlighet, anropande Gud om bistånd att kunna dämpa ett upproriskt, hämndgirigt, våldsamt och hatfyllt sinne, men alla dessa utsådda frön till en förändrad vandel hafva fallit på klippan, på vägen och ibland törne och tistel, så att dessa makars sinnelag ännu var detsamma kärlekslösa och bittra. Kyrkorådet erfor nu med bedrövelse att ingen annan förändring timat i dessa makars sammanlefnad, än den att hatet dessa emellan hade tilltagit, så att båda önskade en skilsmässa. En sådan borde dock aldrig ske emellan de hjertan Gud förenat, och den borgerliga lagen tillåter en sådan skilsmässa blott för dessa hjertans hårdhets skull.
Tillkallade vittnen, drängen Per Andersson i Perserud, gifte drängen Nils Andersson och gifte drängen Arne Persson ifrån samma hemman hördes och intygade att bemälta makars sammanlefnad är på det högsta kärlekslös genom trätor, svordomar och slagsmål. Hustrun är till lynnet retsam, otålig och kan inte styra sin tunga. Mannen, uppbragt häröver, slår hustrun så att hon som oftast med sina barn måste fly från hus och hem samt söka någon fristad hos grannarne. Dessa uppträden ske alltjämt, hvarigenom en allmän förargelse upkommit uti församlingen. På tillfrågan erkände Eric Andersson och hans hustru sanningen af dessa vittnesmål.
Såväl af tvenne föregående förhör med desse makar, som nu ytterligare vid detta tillfälle har Kyrkorådet inhämtat och fått av såväl makarnas egen bekännelse som af deras grannars vittnesutsagor, kommit till den öfvertygelsen att mannen Eric Andersson och hans hustru Maria Andersdotter, den förre genom sitt våldsamma och den sednare genom sitt retsamma sinnelag, gör en fredlig sammanlefnad omöjlig, samt att en sådan svårighet i lyssna och tänka rätt hos dem sig yppat och alltjämt sig visar under beständiga tillfällen till utbrott, att deras osämja öfvergått numera till afsky och hat, och anser sig Kyrkorådet, ehuru förgäfves, fått fullgöra vad Kyrkolagens XVI cap. XI Kongl. Förordningen af den 27 april 1810, och af den 29 april 1843 föreskrifva, hvadan makarna om de fortfarande endera eller båda yrka äktenskapsskillnad, de då må vända sig till Högv. Domkapitlet och veterlig rätt efter som lag och författningar föreskrifwa.
Som emellertid bemälte makars sammanaflade barn under tiden utsättes för vådan att genom föräldrarnes onda exempel blifva till uppfostran, seder och sinnelag förderfvade så ansåg Kyrkorådet sig tillstyrka det laga förmyndare för desse barn blifva af vederbörande domstol utsedd, hvilket båda makarne <?> och biföll, samt med Kyrkorådet förenade sig derom att hemmansägaren uti Perserud Olof Jonsson till ett sådant förtroende vore tjenlig. Likaledes förenade sig makarne i den åtgärden till hatets mildrande, att bo åtskiljde tills vidare, medan rättegången varar, dock i samma gård, så att fadern kan äga tillfälle att se till barnen, hvilka hos modren för det närvarande förblifver. När förmyndare varder utsedd blifver det hans skyldighet att ombesörja att barnen få en omsorgsfull och christelig uppfostran.
Ordföranden hade börjat denna förrättning med bön och upläsandet av no 339 i h. Psalmboken samt slöt densamma med de fyra första verserna af Ps no 285, bönen Fader vår och välsignelsen.”
Protokollet upplästes i sockenstämman 22 juli 1849 och från predikstolen 29 juli 1849
Anteckningar om Rackstad, Gustås, Skog, Holm, Stålsberga och Perserud
N G Hill , lärare och hembygdsforskare, har sammanställt information från en rad källor om västra Värmland. I Anteckningar om Arvika socken från 1944 skriver han om olika delar av socknen. Här är något av vad han återger om Rackstad, Gustås, Skog, Holm, Stålsberga och Perserud:
Hemmanet Rackstad omfattande 2786 tunnland ägor, är beläget vid sjön Rackens södra del. Sjöns namn anses kunna härledas ur ordet rak i betydelsen, att den skulle vara rak i sin utsträckning. Redan år 1641 stavas namnet visserligen Racken, men man har skäl antaga att en rent språklig förändring av namnet varit orsaken till att bokstaven c tillkommit. Gårdsnamnets senare led, stad, skulle betyda båtstad och namnet alltså tolkas till “Båtstaden vi Racken”
Gustås, ett stycke norr om Ullen har varit löjtnantsboställe och alltså kronoegendom. Omkring år 1700 bodde där fältväbeln välborne herr Hans Stuart, död 1732 och sonson av kammarherren hos kung Carl IX:s gemål drottning Kristina. År 1702 inflyttade fältväbeln välborne herr Jonas Blankenfjell på Gustås. Efter honom kom Per Frumerie, född 1697 i Västmanland och son till en bergsfogde. Han hade bevistat 1716 och 1718 års norska fälttåg. Gift med Anna Varg, en släkting till friherrinnan von Klinckowströms berömda kokerska, vilkens kokbok med mottot “man tager det man hafver” ännu är i gott minne. Vid mitten av 1700-talet beboddes gården av bataljonsadjutanten, fältväbeln Robert Niklas Hellgren, släktad från Arvika. Men det har inte endast bott militärer på Gustås. En gång bodde där Petter Öberg (?), född 1722, under sitt välstånds dagar patron på Norseruds i Ny socken, senare bliven utfattig. Död 1784. En tid tillbragtes här av mönsterskrivaren vid kungl. Adelsfaneregemntet Anders Edberg, vilken sedan bodde och dog i Höves 1813. Egendomen omfattar 1222 tunnland??
Gården Skog, numera självständig, hörde förr under säteriet Wik. Under Blankenfjällarnas tid nyttjades gården såsom Enkesäte och undantag. Här bodde änkelöjtnanskan Margareta Liljebjörn, död 1772 nära etthundra år gammal. Ävenså välborne herr Jonas Blanckenfjäll, bruksförvaltare Anders Ljungblom, sergeant Daniel Johan Styffe under senare delen av 1700-talet samt hans fader landskanslisten Petter Styffe, död 1781, och överstelöjtnanten Ernst Wilhelm Hård av Segerstad. Norrmannen C. Mamen blev ägare till gården år 1905. Dennes son Sven Mamen äger numera egendomen, som utgörs av c:a 80 tunnland åker samt 50 tunnland skog med ett taxeringsvärde av 53.000 kronor. Mangårdsbyggnaden är uppförd på 1830-talet.
Mellan Högvalta och sjön Racken ligger hemmanet Stålsberga, Stolsberg i 1503 års skattebok, 1 mantal skatte redan i de äldsta skattelängderna samt år 1564 -1608 upptaget i Gunnarskogs socken. Namnet anses komma av ett fornnordiskt mans namn Stórolf, Stolfr, och sista leden är berg, alltså Stolfrberg genom tiderna förändrat till sin nuvarande form. Hemmanet utgör c:a 860 tunnland.
Vid landsvägen och söder om Stålsberga är 1/3 skattehemmanet Holm beläget på en “holme”, höjd, får vi väl nu säga eftersom det inte är omgivet av vatten, vilket namnet väl synes tyda på. Kungl. Ortnamnskommissionen använder uttrycket ”upphöjning över sank mark” Så tidigt som 1315 möter oss namnet i gamla handlingar. T.om. 1608 upptaget i Gunnarskogs socken. Arealen uppgår till något mindre av 150 tunnland
Mer för sig självt väl avgränsat från socknens andra hemman genom sjön Racken och branta höjder ligger hemmanet Perserud på sjöns östra sida. Terrängen är rätt kuperad men uppodlad till ansenlig omfattning. Mot öster stiger socknens högsta partier upp till en höjd av 330 meter över havet och från ett tjärn uppe på skogen på gränsen till Mangskog rinner en å ned genom hemmanet till Racken. I detta till vattenmängden ringa vattendragfinnes en kraftsstation med den överraskande vattenfallshöjden av 145 meter, ett av landets högsta vattenfall alltså. En lång tub för ner vattnet till kraftsstationens turbin och knappt en enda droppe går numer utanför. Vid full vattentillgång lämnar kraftanläggningen ifrån sig 600 hästkrafter elektrisk ström (440 kw)
Från odlingarna kan hemmanet uppvisa ett stort antal stenåldersfynd och har alltså varit bebott allt sedan äldsta kulturepoken i vår trakts historia. I våra dagar ligga gård vid gård över hela det odlade området. År 1540 fanns i hemmanet en enda skattebonde nämligen Anund, men i våra dagar upptages ej mindre än 24 skattegårdar därstädes. Med skogen inräknat uppgår arealen till c:a 3141 tunnland, varav skogen tar sina modiga 2852 tunnland, och är därmed det största hemmanet i socknen. Liksom andra hemman vid Racken räknades också detta till Gunnarskogs socken under tiden 1564 - 1608. Enligt äldsta jordeboken utgör Perserud 1 mantal skattehemman. Namnets ursprung är att söka i mansnamnet Pädhar, Peder, Per. Senare ledet är det bekanta röjning, alltså Pers röjning, kanske en av de första de första markrödjarna på denna sidan Racken.
NG Hill redovisar dessutom utdrag ur 1615 års skattelängd för Älvsborgs lösen som visar vilka som kunde påföras denna uttaxering. Där återfinns bl a Anders i Rackstakan och Per i Gustås. Oförmögna att betala skatt var bl a : Knut i Racksta, Brunte i Stålsberga, Eskil i Holm och Anders i Pärsrud. Totalt bodde uppskattningsvis 3-400 personer i socknen
Jan Jonsson i Stålsberga 1846
25 oktober 1846 dör Jan Jonsson i Stålsberga. Av någon anledning finns handlingar kring just hans ekonomiska liv sparat i en mapp tillsammans med Arvika landsförsamlings protokoll tillgängliga i Arkivcentrum i Karlstad. Det är papper som lämnats in till Jösse Härads Rätt i Högvalta. Att han blev omyndigförklarad ett halvår tidigare kanske är en förklaring till samlingen av dokument kring honom: arrendekontrakt, lånehandlingar, köpekontrakt, bouppteckning osv.
Jan Jonsson verkar ha varit en ganska välbärgad man. Det visar inventeringen i samband med omyndigförklaringen. Han ägde kronoskattehemmanet Stålsberg (172 öre och fyra penningar) värderat till 3.443:16 riksdaler och hemmanet Holm (65 öre och 17 penningar) värderat till 2.190 riksdaler. 1844 hade han sålt tomt 66 i Arvika < hörnet Kyrkogatan/Magasinsgatan> till hökaren NA Rudberg för 200 riksdaler, på avbetalning. Men han hade också samlat på sig skulder genom åren; Bouppteckningen efter hans död visade på skulder på 2.699 riksdaler ? fordringar: 54 riksdaler. Det hade börjat gå utför för Jan Jonsson. Det förstår man av att han blivit ett ärende för sockenstämman 29 mars 1846. Hans släktingar meddelade till stämman att man avsåg att få honom omyndigförklarad vid Jösse härads Tingsrätt och nu ville ha ett yttrande från stämmen. Av stämmoprotokollet framgår att detta ärende i laga ordning kungjorts från prediksstolen. “I själva saken förmenade församlingen att nämnda begäran var rättvis och grundad på det sanningsenliga förhållandet att Jan Jonsson vore begiven på slöseri och dryckenskap, hvadan församlingen tillstyrkte att förmyndare borde förordnas att vårda hans gods och angelägenheter”
Möjligen är denna skuldsedel som hattmakaren Medin småningom presenterade för dödsboet ett tecken:
Bouppteckningen i november 1846 ger en bild av hur Jan Jonsson med familj levde. Där finns under avdelning för avdelning olika sorters inventarier: silver, mässing, koppar, tenn, porslin (en tekanna och ett krus, 11 alldeles hela tallrikar, 7 sämre, 2 par kaffekoppar och två spilkumar), glas, bläck, järnsaker, sängkläder, linnetyger, skåp mm, soffor, fiskeredskap (bl a en båt i Mjögsjön), laggkärl, gröda och spannmål, böcker. Här finns också en lista på mansgångkläder:
- 1 hatt
- 1 d:o sämre
- 1 råck af blått kläde wänd
- 1 med skinnfoder
- 1 walmalströja
- 1 fårskinnspäls
- 1 par walmalsbyxor nya
- 1 par klädesbyxor
- 1 par sommarbyxor
- 1 par d:o ?*
- 1 klädesväst
- 1 väst av engelskt skinn
- 1 blårandig tygväst
- 2 bommulslärftskjortor
- 3ne vardagsskjortor sämre och bättre
- Kallsånger
- 2ne par ?budna strumpor**
- 1 par stövlar gamla
- 1 par gula handskar
- 1 långkläde och ett bomullskläde rutigh
- 1 ? gammalt sockerduk dito <fint ostindiskt tyg>***
- 2 par yllevantar
Dessutom: - 1 messingsdåse
- 2ne rakknivar 1 större ? tillsammans****
- 1 fil och en klädesborste
- 1 par glasögon med fodral
- 1 pipa med silverbeslag
Frågetecken. Vad står det här?:
* 
** 
***
****
I bouppteckningen finns också Jan Jonssons kreatur:
- 1 brun häst
- 1 grått sto gammalt
- 7 kor: Ringros, Gillros, Hvitlinna, ?plegås, Hvithuldra, Römoa och Salgås
- 1 ungnöt
- 1 oxe
- 3 kalvar
- 4 ungsvin
- 8 får
- 7 höns
26 och 27 november hålls auktion. Av protokollet framgår att Jan Jonssons inventarier sprids över socknen. Anders Olsson i Segerfors torp köper t ex en qwiga för drygt 13 riksdaler.
Hur länge har det bott människor i Rackstad?
Lösa fynd från Stenåldern i Arvika socken (från NG Hill)
Det vet vi förstås inte, men troligen sedan stenåldern. De första invandrarna kom för 6.000 år sedan till våra trakter. Via Västergötland och Värmlandsnäs sökte de sig längs Byälven upp till Glavsfjorden och fann boplatser i norra delen av Glavsfjorden och Värmeln. Detta vet man genom att göra sammanställningar av de fynd som gjorts av stenålderns verktyg, främst enkla yxor. I Glavsfjordens dalgång har man hittat 24 stenyxor av Lihultstyp uppkallad efter en plats i Bohuslän. Sex av dem har hittats i Arvika socken (i Kärrsmossen och Sävsjön) Detta är de äldsta verktygen i Värmland och det handlar om äldre stenåldern, som tog slut 3.300 f Kr.
Från yngre stenåldern har man funnit trindyxor av grönsten, bl a fyra stycken i Stålsberga. Dess efterföljare den tjocknackiga yxan har man hittat tolv i Arvika socken varav en i Perserud. Tekniken utvecklades och skafthålsyxan uppstod; Av de 23 man funnit i Arvika socken kommer tre från Stålsberga, en från Skog och två från Perserud.
Skafthålsyxa från Stålsberga
När flinta omkring 2.600 f Kr blev det nya materialet kunde man göra mera välformade redskap, t ex spånskrapor som hittats i Stålsberga och Perserud.
Rackstad då? Ett fynd finns från Rackstad: en slipsten för stenyxor; Ett fyrsidigt bryne, kvartsit, 21.2 cm l. Brynet köptes av kapt. Adlerstam, postmästare i Arvika, och förvaras nu i Statens Historiska museum (inv. 6161: 103).
Slipsten funnen i Rackstad
Några fasta fornlämningar i form av boplatser, rösen, hällkistor etc har inte hittats runt Racken ännu.
Källor: Ernst Nygren. Värmlands stenålder. 1914 (Värmland förr och nu 1914); N.G Hill. Ur hembygdens historia. För skolorna i västra Värmland. Maskinskrivet manus. 198?
1875 byggdes Rackstads skola.
Bild Holger Joné från Racken.com
Skolundervisning i olika former har funnits länge i bygden. Kanske inte så långt tillbaka som 1686, då en kyrkolag stadgade katekesundervisning, men också det önskvärda i att barn lärde sig läsa. En uppgift för klockaren. Hur tidigt Arvika socken, dit Rackstad hörde, hade undervisning är svårt att säga. Under 1700-talet utvecklades katekesundervisningen till konfirmationen. Kanske var de psalmböcker, katekeser och biblar socknen köpte in på Persmäss 1736 för att dela ut till fattiga ett led också i lästräningen?
Prosten Erland Lagerlöf (1784 - 1827) verkar ha varit engagerad för att utveckla skolan i socknen. 1811 inrättade han den första fasta skolan i sockenstugans övervåning vid kyrkan. Han såg också till att Sven Olsson i Långvak blev skolmästare i församlingen, men först efter att han lärt sig den nya växelundervisningen (Lancastermetoden) av lärare Berglöw i Gunnarskog.
Före Sven Olsson hade “ofärdige torparen” Olov Olsson från Hulta i Långvak under 30 år undervisat 700 barn i socknens östra del.
1842 kom den första folkskolestadgan. I varje socken skulle finnas minst en skola med utbildad lärare. Nu inrättades också folkskoleseminariet i Karlstad. Det var fortfarande inte skolplikt, men läroplikt, dvs barn som undervisades i hemmet måste få sina kunskaper kontrollerade.
Socknen var stor och det var naturligtvis svårt för barn att ta sig till skolan. 1832 hade bestämts att skola skulle hållas på fyra ställen i socknen. Men det var otillräckligt.
Landsförsamlingen bestämmer vid sitt möte 23 juli 1848 att skolundervisningen skall organiseras i två distrikt: Östra och Västra. Varje distrikt består av fem skolrotar. Östras rote nr 4 består av Holm, Stålsberga, Rackstad, Segerfors och Gustås, nr 5 av Perserud. Undervisningen skall börja 1 mars och sluta 1 november. Läraren skall hålla skola sex veckor på vardera ställe. 1850 kommer man fram till att sex veckor är för kort tid och beslutar att det skall utsträckas till åtta veckor. Perserud skall fortsättningsvis ingå i Rackstads rote. Man uppmanar också varje skolrote att “upbygga ett ändamålsenligt skolhus och ej såsom nu ofta sker, afbrytas af brist på tjenligt skolrum. Ordningen Rotarne emellan alternerar under läsåret, så att den rote, som äger skolan har sig det ena året under den första terminen, får skolan andra året den andra terminen o.s.v., varigenom undervisningstiden den ljusa och mörka årstiden kommer att mera rättvist fördelas under loppet av fyra år” (protokoll 24 feb 1850)
24 januari 1851 tar man ett steg till: “Det är bekant att icke sällan tjenlig skollokal fattas, i den lärarrote (?) dit skolan är utlyst att hållas, hvarigenom Skolan måste flytta utom den antagna Ordningen, och skolbarnen beröfvas tillfälle för en längre tid att åtnjuta undervisning. Till att förekomma denna oordning beslöts att en person i varje Läserote nu skulle utses vars skyldighet det blifver att tillse det behörigt tjenligt skolrum är att tillgå i Läseroten genast ifrån den dag skolan är utlyst att börja. Skulle detta inte låta sig verkställas genom vänlig öfverenskommelse så äger han (Skolfogden) att hyra tjenligt rum till vad pris som hälst” Till skolfogde i Östra distriktets 4:e rote utsågs Olof Eriksson i Rackstad.
Lärare
Nils Levin utses 1848 till lärare i Östra distriktet. Han har tidigare vikarierat som skollärare i Kihla och är enda sökanden. Stämman finner att “denne styrkt genom ansökningen vidfogade Handlingar sig vara fullt competent till ifrågavarande befattning” Konkurrensen om utbildade lärare som Levin var stor och han infann sig inte till sin läraretjänst förrän efter två år!
1846 (30 aug) hade bestämts att lönen skulle vara 200 rd S.Banco. Klockaren Gillblad som är på Västra distriktet föreslår (26 okt 1846) 100 rd samt 3½ tunna råg och hafvre. Levin protesterar (prot. 4 mars 1849) och anhåller att få lön enligt beslut 30 aug 1846. Stämman säger nej och hänvisar till 26 okt-protokollet. Ordföranden reserverar sig mot detta beslut “troende att afseende borde göras på Levins utmärkta och beprövade skicklighet såsom lärare”12 oktober meddelas att läraren och vik. klockaren N. Levin avlidit. På stämman 9 nov 1851 presenteras fem sökande.
En tredje läraretjänst inrättas 1866 och följande år tre småskolläraretjänster.
Nu skulle snart Rackstad skola byggas av trakten folk. Varje hemmansdel åtog sig att skänka ett visst antal timmerstockar eller annat byggmaterial och dessutom utföra dagsverken till det som skulle bli rotens eget skolhus. I Perserud byggs en skola tio år senare.
Källor: N G Hill. Anteckningar om Arvika socken. Maskinskrivet manus (1944); Gunnar Richardsson. Svensk utbildningshistoria (2004); Sockenstämmoprotokoll (Arkivcentrum, Karlstad)
Rackstad skola tidigt 1900-tal (?)
Arvika får vatten från Racken
7 maj 1898 släpptes vattnet på från Racken genom pumpen på torget - “kristallklart och rent” enligt ortens tidning. Frågan om vattentillförseln hade varit aktuell länge. Fram till detta datum hade pigor och andra fått gå till en källa på norra åsen vid nuvarande gamla sjukhuset för att få kok- och dricksvatten. 1869 hade frågan tagits upp första gången; Skulle man kunna dra en ledning från älven vid Gate? Det visade sig för dyrt och frågan kom att vila.
1886 började det röra sig i frågan: riksdagsman Bengtsson från Kärrsmossen ackorderar med strandägarna runt Racken och 1892 har ingenjör A G Nilsson ett förslag om en ledning från sjön för 227.800 kr. Fullmäktige beslutar nästa år om anläggningen och om att ansöka om ett lån hos Kung. Maj:t. 1894 vänder man sig åter dit med en begäran att få expropriera det vatten och den mark som behövs. Man fick klartecken att ta upp till 9 liter i sekunden.
1896 läggs arbetet efter diskussion ut på entreprenad till N. Björk, Göteborg. Inte helt lyckosamt visar det sig för firman slutar betala ut löner och går snart i konkurs. Kommunalnämnden tillstyrker att nya entreprenörer tar vid under uppsikt av ingenjör Holmgren, men den är besviken: “samt dessutom haft obehag genom dess utlämnande på entreprenad”
Till att börja med verkar tillsynen ske periodvis: Anton P:son Holm får ett arvode 1903 på 25 kr för tillsyn av filtret och vattenledningsförmannen från 1901 samma summa för “slitning av velociped”. 1904 föreslås inköp av Smedjefallet vid Segerfors för 5.500 kr “som för framtiden skall trygga köpingens vattenbehov”. Dessutom inköp av Vattenledningsudden, en del av soldattorpet under Holm för 300 kr. Påföljande år anslås 4.500 kr för turbinanläggning och pumpverk vid Smedjefallet.
Källor: Linus Brodin. Arvika, köpingen och staden 1811-1911-1936 (utgiven 1937) samt En bok om Arvika (1933)
Två bilder över Kampudden
Två bilder över Kampudden från 1940 eller 50-talen
Övre bilden med Tord Schröders hus i förgrunden. Nedre bilderna från Thegerströms tomt. Bilden t h från 2014
Nedslag i sockenstämmoprotokollen
BARNAUKTION
“Vid entreprenad auction som hölls af Kyrkovärdarne på Arvika församlings anmodan den 9de maii 1847 uti sockenstugan utacorderades gossen Carl Nilsson från Göktorpet under Gustås, till afskedade soldaten J. Gillberg i Koppsäng emot ett årligt underhåll af ene Tunna Råg och 2 Tunnor Hafre och förbinder Gillberg att detta barn väl och ömt vårda, underhålla och uppfostra”
PIGA BORTACCORDERAD
” Likaså anmäldes att pigan Caisa Olsdotter ifrån Koppsäng i Januarii månad detta år blifvit bortaccorderad till den minstbjudande samt ett årligt arfvode af 12 kannor Råg och 24 kannor Hafre, till Olof Eriksson i Rackstad, som är skyldig att nämnda piga underhålla, kläda och vårda” (hjälp med texttolkning önskas! En kanna motsvarade 2,62 liter)
BRUKETS ANSVAR
“…förevisade pastoren inflyttningsattest från Glafva socken, enligt vilken en familj från Lenungshammar inflyttar till Segerfors i Arvika socken. Härvid gjorde Arvika församling närvarande ledamöter den erinran som förr varit gjord och enligt öfverenskommelse Segerfors bruksägare och Landsförsamlingen härstädes emellan, att alla till bruket härstädes hörande och inflyttande personer höra till Brukets enskildta och ej till Landsförsamlingens fattigvård” Protokoll 1 aug 1847
ETT BARN HAR DÖTT
“Torparen Anders Persson från Segerfors erhåller sedan numera i föregående sockenstämmoprotokoll nämnde fattiga barn avlidit, i ersättning för dess vård i ett för allt 4 rd (riksdaler) och 2 s Banco (skilling banco), då han äfven <tillverkat?> likkistan för samma aflidna barn” Protokoll 15 aug 1847