Prästdottern från Gunnarskog som slutade som fattighjon i Rackstad

1884 dog Hedvig Elisabet Westerlund, 90 år gammal möjligen på det torp som Magnus Johansson beskriver i sin uppsats om gården Hagen:

” De två byggnader som låg söder om Hagen, drygt 350 meter in på Hurrastigen fanns endast på 1800-talet. Där bodde en kvinna som hette Hedda. Hennes man kallades följaktligen för Hedden och sålunda hette torpet Heddelöcka. Strax öster om Heddelöcka låg då (och gör så än) den aldrig sinande Heddekällan. Torpet stod på ofri grund, men något arrende betalades aldrig, eftersom de inte odlade någon nämnvärd jordbit utan levde på hantverk och att utföra småarbeten.” (http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/04/29/hagen-en-gard-i-rackstad/)

Hedda överlevde både sin man Nils Persson (1793 – 1863) och sin dotter Cajsa Nilsdotter (1821 – 1878). Hedvig och Nils hade gift sig 3 april 1820. Hedda hade flyttat till Rackstad från Älgå 1820. De nygifta verkar först ha bott i Nils föräldrahem Nybyggerud under Rackstad (på nuvarande Marbråtens plats). Troligen föddes dottern Cajsa där i januari 1821. Enligt Torpinventeringen var Nils Persson snickare och tillverkade bl a klockfodral till golvur. Nils tre år yngre bror Olof Persson Rak blev fältjägare född 1796.

Golvur från Fryksdalen

Nils hade tjänat som dräng under 1810-talet, i Holm och i Rackstad.  Heddas syster Britta Maria flyttade till Arvika köping efter att ha gift sig med kopparslagaren Olof Qvarnström i Karlstad och fött sonen Viktor Leopold 1825 där. 1830 återfinns Nils far Per Nilsson (1754 -1842) under rubriken ”Gårdens fattiga” och har lämnat Nybyggerud, medan Nils med familj etablerat sig på torpet Källebråten. Det som till slut fick namnet Heddetorpet i folkmun i Rackstad. Torpet fanns på mark som efter Laga skiftet på 1840-talet ägdes av Hagen och byggdes rimligen av den snickarkunnige Nils. Husgrunden är borta liksom spåren av uthus, men man kan gissa att torpet inte var stort – kanske 15  kvm?

Torpet Källebråten med lagård/ fähus vid Hurravägen. Efter Laga skiftet 1845 hörde torpet till Hagens mark
Ungefär här låg Källebråten/Heddatorpet – överst i backen. Häradsekonomiska kartan 1883-95

 I husförhörslängden 1831-36 anges Nils som ofärdig och Hedvig som sjuklig. I nästa husförhörslängd 1836 -41 är Hedvig fortsatt sjuklig och Nils befriad från skatt och ofärdig, Dottern Cajsa gjorde tjänst som piga i Rackstad under 1840-talet, men flyttade hem igen och bodde i huvudsak kvar på Källebråten, ogift, till sin död 1878.

Även i ett litet torp rymdes uppenbarligen inhysta. När Segerfors bruk etablerades 1839 kom det rimligen folk till Rackstad som behövde nånstans att bo. Kanske var Nils Olsson med hustru och tre barn nyinflyttade som kom att bo på Källebråten som inhyses. Vid det laget hade Hedvigs och Nils dotter börjat pröva på att arbeta som piga. Kanske lämnade Nils Olsson hustrun i torpet. Han hade nämligen 1842 fått arbetsattest för att arbeta i Norge. De tre barnen blev snart ett enda, Åttaåriga dottern Stina dog och sonen Magnus drunknade i Racken 11 år gammal. 1849 bodde Nils och hans hustru Malin utan barn som inhysta i Källebråten. 1860 är deras sista år i torpet. Nils hade dött och Malin lever vidare en kort tid i Perserud som rotehjon.

Från 1863 återfinns hammarsmeden Lars Asmund med stor familj som inhyses på Källebråten. 1870 hade Lars Asmund med familj flyttat från Rackstad. I husförhörslängden 1867-71 är Hedvig både fattighjon och inhyses. Och tillsammans med dottern ”utfattiga”. På något sätt verkar Hedda klarat sig igenom missväxtåren 1867-69. T ex fick hon och hennes dotter 1873 extra fattigunderstöd i form av 3 (kubik)fot råg (ca 85 liter), 6 fot havre (ca 170 liter) och 5 riksdaler av församlingen. I 1872-77 års husförhörslängd har Hedda samma status, men det anges att både dotter och mor kan läsa innantill ”försvarligt”. 1878 dog Cajsa och nu var Hedda ett ensamt fattighjon som levde vidare ytterligare sex år. Det var svårt att överleva på Källebråten. Hon fick nog ofta bo inhyses på andra gårdar och t o m varit av socknen placerad som fattighjon i Östra Sund en period. 5 september 1884 dör Hedda av ”ålderdom” efter 64 år i Rackstad.
I många år levde hennes namn vidare i Heddetorpet, Heddekällan och Heddeberget.

Vem var då Hedda Westerlund och hur hamnade hon i Rackstad ?

Hedvig Elisabet föddes 6 april 1794 liksom sin tvillingsyster som hette Britta Maria, som fick överta sin döda systers (1789 -1790) namn. Året innan Hedvig föddes dog en syster till henne. Hedvig fick då överta hennes namn. Hedvig föddes i Backa Gunnarskog. Hennes far vice pastor Anders Westerlund (f. 1754) kom från Karlstad. Han hade blivit prästvigd 1781 efter studier i Lund. Hedvigs mor Anna Greta Bauvin var född i Sthlm 1757. Hedvigs morfar var sjökapten. Hedvigs mormor växte upp hos sjökaptenen Bengt Askbom, en framgångsrik man som kom att äga tre handelsfartyg – längsta resan gick till Kanton. Och hans hustru Anna Elisabet Krafft var syster till målaren Per Krafft d ä.*

 Hedvig växte upp i en stor barnaskara, men få överlevde: Daniel Anders f 1785 (med okänt dödsår, som var den ende som fick gå i skola – i Karlstad), Bengt Johan 1787 – 1788, Hedvig Elisabet 1788-1793, Britta Maria 1789 -1790, Bengt 1792 -1793, Hedvig Elisabet 1794 – 1884, Britta Maria 1794 – 1842, Erland 1797 – 1799, samt ett barn till som dog ”strax”.

Heddas far Anders Westerlund blev änkling 1803. Det gick utför med honom. Han hade stora problem med alkoholen. Samma år var han instämd till Domkapitlet i Karlstad för att ha varit berusad vid flera tillfällen. Exempelvis den 27 februari 1803 kunde han när han väl var på predikstolen ”icke åstadkomma någon predikan utan slutade strax, sedan han mycket oredigt läst en bön och talat några ord”. Man tyckte synd om honom och hans tre barn – en son och två döttrar. ” tvenne flickor äro små och utom det lilla understöd, de av hans lön undfått, i timlig måtto, alldeles råd- och hjälplösa” Han kallades till Domkapitlet flera gånger. Och församlingen ville inte ha honom som Fjärdedagspräst** i Gunnarskog! Men hade ändå tålamod med honom. Kanske att han skulle bli bättre, men till slut kom man fram till att det bästa vore att han bytte församling till Älgå, vilket skedde 1808. Han hade året innan flyttat till Älgå via Brunskog med sina två döttrar. Men redan på juldagen samma år uppträdde han berusad i kyrkan och blev ett fall för Häradsrätten.

Vid sin död 1811 efterlämnade han sina två döttrar Hedda och Britta Maria, 17 år gamla. Hedda flyttade till Grindsbol och Britta-Maria till Görsbyn 1812. 1813 flyttade Hedda till Görsbyn och Britta Maria till Karlstad – faderns födelseort. 1814 fick Hedda en oäkta son, Jan Gustaf, och hon kom följaktligen att antecknas som ”Löskeqvinna” i husförhörslängden. Som fader anges drängen Anders Andersson på Grindsbol. Mor och son flyttar till Strand i Älgå 1815. Sonen får senare efternamnet Andersson. Hedda flyttar 1816 med sonen till Glava och återvänder 1817 till Älgå. 7 december 1819 dör Jan Gustaf i rödsot, sex år gammal. 1820 flyttar hon till Rackstad och gifter sig med Nils Persson.

* En av 1700-talets mest kända svenska porträttmålare. T ex för porträttet av C M Bellman

Carl Michael Bellman. Målad av Per Krafft d ä 1779. (Wikimedia)

** Förr i västra Värmland benämning på prästman som i sådana fall där en kyrkoherde hade fyra församlingar tillsattes jämte de tvenne komministrarna för att uppehålla gudstjänsten i den kyrka som eljest i tur o. ordning var fjärde söndag skulle ha mässfall.

Källor:

Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga. Resultat av en torpinventering. Sammanställd av Nils Damberg 2 uppl. 2005. Utgiven av Rackstad hembygdsförening

Edestam, Anders,  Karlstads stifts herdaminne del 3. 1968.  Utgiven av Stiftshistoriska sällskapet, Karlstad

Arvika västra landsförsamlings och Älgå kyrkoarkiv på nätet

Texten något uppdaterad 9 feb 2024

Ajna berättar

Ajnas dotter Rita Hillring hittade efter sin mammas död nedskrivna minnesbilder – bl a från Rackstad. 2016 publicerade Rackstadhistoriskt en intervju som Rita gjort med sin mamma och skickade med bilder ur familjens fotoalbum. Här finns den tidigare artikeln med en rad bilder: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/04/26/ajna-i-korset/


Flickorna i Rackstad

Ajnas berättelse
Jag föddes 15 mars 1930. Hemma i en kammare. Systern Anna, som var 12 år då, berättade att det var en fin vårdag. Mamma Emmas värkar började och pappa Martin fick ta hästen och åka och hämta barnmorskan. De hade ingen telefon på den här tiden. Jag föddes 6 veckor för tidigt och vägde ca 2 kg. Dagen efter svällde mammas mage upp. Anna får springa till granne som har telefon och ringa efter ambulans. Det blev stor uppståndelse i byn för att ambulansen kom. Det var inte vanligt med bilar då. Mamma och jag fick åka in till Arvika lasarett. Barnmorskan hade inte kollat att hela efterbörden hade kommit ut. Mamma blev öppnad och 3,5 liter blod fanns i livmodern. Hon höll på att dö. Vi var kvar på lasarettet i en månad och jag fick ligga i en liten säng med varma glasbuteljer omkring sig. Det fanns inga elektriska kuvöser på den tiden. Anna och pappa brukade gå från Rackstad till lasarettet för att hälsa på. Det var ofta soligt och fint väder och fåglarna sjöng. Jag har 6
syskon, Sven Karlsson f 1912, Anna Jansson f 1918, Karl-Erik Karlsson f 1920, Gunnar Karlsson f 1923. Ragnhild Elvira, som föddes 1915 med en fistel i ryggen( ryggmärgsbråck?) vattenskalle och låg till sängs. Hon dog 3 år gammal förmodligen i hjärnhinneinflammation. Var alltid glad och sjöng mycket. Hon kunde läsa i bibeln. Svea som dog några månader gammal 1922.

Uppväxtmiljö, ålder 5-8 år
Jag växte upp i en bra miljö. Vi odlade grönsaker som vi hade i en jordkällare hela vintern.
Min pappa Martin var byggnadsarbetare, snickare. Han var född på östra sidan Racken i Vålänga. Han hade flera syskon Edvin, Karl, Charlotta. Farfar hette Karl Olsson och var resehandlare (gårdfarihandlare). Jag vet inte om det stämmer men i kyrkböckerna står det att Karl Olssons pappa var statardräng. Han gifte sig med Stina Jonasdotter som hade en oäkta dotter, Emma.
Martin var duktig snickare och byggde huset i Holm. När det stora huset byggdes gick Emma och bar cementsäckar från Arvika till Rackstad. Hon var då gravid. Emma var en stark kvinna. På äldre dar köpte Martin vindfälld skog. När det var storm så blåste träden ner och det tog han vara på. Sågade ner träden och delade dem i bitar som lades på vagnen. Han hade med sig extra arbetare och hästen. En ardenner som hette Putte. Timret kördes till virkesbilen. Det såldes till små sågverk på landet.

Det var krig 1939-1945.
Mamma köpte 5 grisar som fick kultingar. Det var min uppgift att koka potatis till dom i en stor tvättgryta som stod utanför ladugården. Man mosade den kokta potatisen mellan fingrarna och hade i havrekli. När jag gick hem från skolan så ropade jag över gärdet: Nu
kommer jag hem små grisar! Då sprang alla till hörnet och grymtade. Jag tyckte grisarna var som små hundar. När de blev slaktfärdiga kom grisbilen och hämtade dem till slakt. Då var jag så ledsen så jag gick in och grät. Jag tycker grisar är så gulliga.
Pappa gjorde en vagn med 4 hjul och min uppgift var att dra in ved när den var slut i gången. (en kallhall innan dörren in till köket). Det skulle jag hålla reda på att det inte tog slut.

Kriget började 1939 och då var jag 9 år. Det var mycket militärer i bygden. Mamma som födde upp grisar fick mat från militärförläggningen. Hon blev ju bekant med dom eftersom hon hade lanthandel och de handlade där. Pappa gjorde en vagn med två tunnor på som jag gick dit och hämtade mat varannan dag till grisarna. Vi hade en källaringång från utsidan med en trapp ner. Där satte pappa upp en gammal dörr rakt över så det blev som en disk. Då sålde jag dricka där. Det kom många militärer i flockar och köpte. Då var de sugna. De flesta, 50-100 st bodde på en stor bondgård, i ladan.
Ibland försökte någon bråka i affären men då kastade Emma ut dem.

Vardagssysslor
Väckarklocka hade vi ingen för min mor var morgonpigg. Hon gick upp 4-5 på morgonen och satte en degs. Hon sålde bröd i butiken som öppnade kl 09.00.De visste detta i bygden så när affären öppnade så kom bönderna och köpte färskt bröd. Då hade de varit i ladugården och mjölkat och mockat.
Ibland bytte de bröd mot medhavd mjölk. Det var inte så gott om kontanter. Hon bakade stora runda matbröd som hon delade i 4 delar, bredde på mycket smör och doppade dom i riven mesost (Klengås). Sådana var populära. Då åkte de hem och åt färskt bröd till 11-kaffet. Jag åt alltid färskt bröd innan jag gick till skolan. Efter skolan brukade jag ta hand om disken. Vi diskade för hand, hade två baljor, en att diska i och en för att skölja i. Ibland skulle golven torkas. Dammsugare fanns inte. Man sopade först och sedan torkade efter med en trasa. Vi städade i slutet av veckan. Damma gjorde man inte så ofta för man hade inte så många prylar. På vintern var det så kallt i köket på morgonen så vattnet hade frusit i vattenhinken. Jag hjälpte till i affären med att packa upp varor, köra ut varor
och räkna kassan på kvällen.
Vi hade vedspis och runt den låg alltid 4-5 mesostar för att torka. Sedan revs dessa på rivjärn. Jag brukade dricka chokladmjölk och klengås innan jag gick till skolan. I skolan var det ingen mat så då fick jag gå hem och äta lunch.

Skolan
Jag gick i en skola som inte låg långt från mitt hem. Vi var flera klasser i ett rum, 1-3:an och 4-5 :an i ett annat. Jag brukade vänta på min bästa kamrat Clara som bodde på Mon. Hon hämtade mig så gick vi tillsammans. Hon hade smörgås utan pålägg och en flaska mjölk med sig till lunch. Själv gick jag hem och åt eftersom jag bodde så nära. Jag hade dålig matlust så då följde Clara med hem och så fick hon äta upp min mat. Då trodde mamma att jag ätit. Jag fick fiskleverolja för att jag åt så dåligt men jag gick bakom knuten och spottade ut det.
I skolan började vi dagen med en psalm och vi sjöng tillsammans en sång. Lärarinnan spelade på orgeln, då stod vi upp vid bänken. Det skulle vara tyst i klassen och vi fick hjälpa varandra för lärarinnan hade elever som var sämre så hon måste hjälpa dem. När det var rast så var vi på skolgården som var grusad. Där hoppade vi hage och spelade boll mot väggen till ett uthus. I uthuset fanns dass, 3-4 st i rad. Ibland i den korridoren så var det nån som sjöng och då dansade 5-6:an där. Lärarinnan bodde i en lägenhet ovanför skolan. På rasten gick hon upp dit och kanske kokade kaffe.
När rasten var slut ringde hon i en klocka. Då skulle vi ställa oss i ett led vid trappan. Vi lärde oss psalmer, kristendom, att läsa och räkna. Multiplikationstabellen skulle vi kunna utantill. Vi brukade gå och bada i dammen vid sågen ibland på sommaren.

Transporter
Det fanns inte så mycket bilar när jag växte upp. Vi cyklade , åkte buss och tåg. Ibland fanns inga pengar till biljetter då fick man gå. Bilarna började komma på 50- talet. Det var ont om pengar. De som hade jobb på fabrikerna fick 40- 60 kr i veckan.

Dansa
Det var på dasset i Rackstad skola som jag lärde mig dansa. Det var som en korridor. Där stod en och sjöng och vi dansade två och två foxtrot och vals. Sedan hade militärerna dans varje lördag och onsdag i ett folkets hus i min hemtrakt. Dit gick vi flickor ,vi var 4-5 stycken och vi blev ju bekanta med militärerna. Särskilt jag som stod i affären. De hade orkester med sig och folk kom från stan för att dansa. Jag minns att Harry Brandelius och Snoddas var där.

Midsommarfest
Mamma och jag var i missionshuset i Stålberga på midsommarafton. Först gick jag och plockade prästkragar, smörblommor och andra blommor. När vi kom dit så band vi kransar. Vi tog tunna björkkvistar till botten och sedan hade vi ståltråd och tång. Vi gjorde små buketter som vi band fast på björkriskransen. Sedan restes stången av några vuxna. Dansen bestod av ringlekar som små grodorna m.m. Efter dansen fick vi hemkokt saft och goda kakor, bullar och vi satt i små grupper och pratade. Efter det var det gudstjänst. Då brukade vi få en påse med knäck med mandel i av pastorn. Sedan gick vi hem och mamma höll mig i handen. Det var en bit att gå.


Konstnärerna Fjaestad vid Racken.
Jag fick cykla dit med varor från affären ibland. Det tyckte jag var roligt. Jag fick titta på när Gustav och Maja målade och de lärde mig en del om färger. Det fanns en elev som gick hos Maja som lärling. Hon hette Anna Persman. Ibland när jag varit där en stund så sa Gustav till mig, – Nu får fröken Ajna åka hem för nu ska Gustav bada. Han badade alltid näck i Racken.
Jag hade också gärna börjat på med måleri om jag fått för mina föräldrar. Men det var inget jobb tyckte de. Ibland kom konstnärerna till affären och de hade ont om pengar. Då fick de köpa grodd potatis billigt och ibland så skickade Emma med lite extra bröd.

Kriget i Europa 1939
Så bröt kriget ut 1939 och alla var rädda för Hiltler. Han hade sån makt. Nu efteråt när jag sett koncentrationsläger på TV så undrar man om han var normal. Det var hemska grejer särskilt för judarna.
Tyskarna gick in i Norge i början på 40- talet. Då blev det oroligt Sverige också. Kommer han hit, frågade vi oss. Det blev hemligt omkring tyskarna och Hitler för han hade folk som rapporterade runt omkring oss. “En svensk tiger”. Hade han kommit i i Sverige kunde han tagit oss först eftersom vi fanns så nära norska gränsen. Dom kallades nazister.
Svenska soldater kom i stora följden med hästar och tanks. De bodde i någon lada hos bönderna. Jag minns att det var väldigt blött,vägarna var inte som idag. Det var grusvägar som tanks och hästar hade kört och trampat upp så det var som en stor leråker.
Min mamma hade får och hon spann garn och stickade strumpor. Hon satt alltid vid vedspisen och stack. Pappa gjorde ett ben med fot av masonit. På den trädde hon sockan och pressade med strykjärn. Det blev så fint. Så när militären kom så var de så blöta i stövlarna så vattnet kom upp mellan tårna. Då när de kom till oss så fick de ta av sig stövlarna , vända dem upp och ner, och hänga dem över en pinne. Så torkade de vid våran vedspis över natten. De fick strumpor av mamma att ha i stövlarna. De brukade fortsätta mot Norska gränsen sedan.

Ransoneringstider
Det infördes ransoneringskuponger på mat. Men det blev mer och mer ont om dem med tiden. Speciellt kaffekuponger. Jag fick klistra upp dessa på ett ark som skulle skickas till kristidsnämnden. Så när mamma beställde varor hos Thegerström Arvikagrossist då måste hon ha med dessa kuponger för att få ut varor. Det fanns surrogatkaffe. Man tog hela rågkorn och rostade i en stekpanna. Det fanns surrogatkaffe att köpa, Sicoria, som maldes med rågen. Det var inte gott. Vi hade en extra kokare som de tog vara på sumpen ifrån. Det fick koka LÄNGE sedan silade det ur och blandades med Sicoria.

Min mamma var sjuk i många år när jag var i tonåren så jag blev nog vuxen automatiskt. Hon blev sjuk 1944 och dog 1947. Affären stängdes när hon blev sjuk. Jag fick sköta hushållet för hon var sängliggande. Det var matlagning, städning och tvätt. Tvättade gjorde vi vid älven. Där fanns en stor gryta som det eldades i och en stor tunna med en ränna till så sköljningen gick automatiskt. Trasmattor skurade man för hand på en bänk med såpa. Sedan lades mattan i älven med en stor sten på så sköljde den sig själv för det var strömt i vattnet. Dagen före lades tvätten i blöt i blötläggningsmedel sedan skrubbade man tvätten och den kokades i lut. Matlagningen var mest riktigt kött, kokt eller stekt. Städningen var att sopa golvet och sedan skura. Då låg man på knä.

Släktskap och vänskap mellan Där Framme i Rackstad och Lillälven

Britt Andersson har i boken Från stenkärle till prydnadskeramik (1995) skrivit om keramiker i Arvikatrakten, däribland systern Ulla Nilsson. Här berättar Britt om familjens vänskap med Mari, Valborg och Valfrid i gården Där Framme

 

Minnet av barndomens besök Där Framme i Rackstad är ljust och glatt. Det doftar hembakt och karameller. Man möts i köket av Mari som hälsar oss välkomna. Hon sätter genast igång att koka kaffe och tar fram av sitt hembakta bröd. I mitt minne befinner sig Valborg ofta på övervåningen när vi kommer, men hon kommer ner och är glatt överraskad av vårt besök. Mari är den trygga jordnära. I mitt minne skiner hon som en sol av vänlighet. Det är hon som sköter det mesta av det praktiska både i köket och med korna i ladugården. Valborg är mer vemodig och kanske inte riktigt nöjd med tillvaron.

Streptocarpus i en kruka av Ulla Nilsson

Till kaffet blir vi inbjudna i finrummet eller salen, som jag tror att de sade. Det är ljust och vackert med många fönster. Och i fönstren står Maris blommande streptocarpus. Mari var en mästare på att odla streptocarpus! Det var en konst som hon lärde ut till min mamma. Mamma fick skott av Mari och de trivdes även i vårt kök på Lillälven. Vi sätter oss till bords vid det stora slagbordet i salen och Mari kommer in med en bricka. I mitt minne är kaffekopparna blommiga och vi barn får hemkokt saft i fina glas. Och så är det nog hembakta bullar, en saftig sockerkaka och småkakor. Också Valfrid kommer in till kaffet. Valfrid dog tidigt, så jag har inte så tydliga minnen av honom. Det jag minns mest är att hans ena ögonlock hängde lite, och som liten funderade jag mycket över detta.

I ett hörnskåp i salen har Mari alltid en skål med karameller och den tar hon fram och bjuder oss barn på efter kaffet, när de vuxna ska sitta och prata och vi barn ska syssla med något annat. Kanske får vi sedan klippa klippdockor ur tidningar. Vid de vuxnas bord berättar Mari och Valborg om allt nytt som hänt i Rackstad och de vuxna från vår sida meddelar nyheter från vår sida av släkten. Och aldrig kan jag minnas att de talade illa om någon.

Det kändes att det fanns nära band mellan oss på Lillälven och de Där Framme. Men det var ingen nära släktskap, utan det var starka släktband som hade hållit i flera generationer. Jag fick ju lära mig som barn att Valborg, Valfrid och Mari var pappas tremänningar. Men riktigt hur allt hängde ihop fick jag reda på när jag som lite äldre började intressera mig för släktforskning.

Foto: Britt Andersson

Min farfarsfar hette Magnus Nilsson och var född 1841i Innstuga i Mötterud. Han hade en äldre bror, som hette Anders och som var född 1832, även han i Innstuga i Mötterud. Denne Anders Nilsson gifte sig med en flicka från Där Framme i Rackstad, som hette Maria Persdotter (född 1829), och flyttade därmed till Där Framme. Maria hade redan en son som heter Anders (född 1849), född utom äktenskapet. I kyrkoboken står det att far till denne Anders ”säges vara Anders Andersson i Bålgård”.

Maria och Anders Nilsson från Mötterud får tillsammans sonen Per år 1859. Pers halvbror Anders emigrerar tidigt till Amerika och Per blir ensam kvar  Där Framme. Hans mamma Maria dör 1887 och pappa Anders 1889.

Min farfarsfar Magnus, som är bror till Anders Där Framme, bor en tid kvar i Mötterud med hustru och barn. Min farfar Nils föds där år 1867. Men familjen kommer på obestånd och får lämna Innstuga i Mötterud. De blir torpare på torpet Mon i Holm. Min farfar emigrerar till Amerika år 1885. Han får höra talas om att Lillälven är till salu och skickar hem pengar till sina föräldrar, så att de ska köpa det i hans namn och bosätta sig där. Magnus med hustru Anna och tre av deras döttrar flyttar till Lillälven 1888. Men Magnus får bara ett år på Lillälven. Han dör hastigt år 1889, bara 48 år gammal. Min farfars systrar emigrerar alla till Amerika, men han själv kommer hem år 1897 och bosätter sig på Lillälven. Per lever vid den tiden som ungkarl Där Framme.

Det verkar vara en nära relation mellan kusinerna ”Nisse ve Lellalva”, som min farfar kallades, och Per Där Framme, och det går sedan vidare till deras barn. Min farfar gifter sig med Karolina från Stortorpet år 1900, och de får tillsammans åtta barn, varav min pappa Fingal är den yngste. Per har en piga, Ida Andersdotter från Gunnarskog, som år 1902 föder en dotter, Maria Ottilia, kallad Mari. Mari var född utom äktenskapet, men i födelseboken står det att Per Andersson skriftligen har erkänt faderskapet. Men 1905 gifter sig Per och Ida, en tid innan tvillingarna Valborg och Valfrid föds samma år. Mina fastrar var ungefär jämngamla med Mari och Valborg och de umgicks mycket både under uppväxten och längre fram.

År 1929 avled Per Där Framme hastigt. Det uppdagades då att det fanns skulder på Där Framme och änkan Ida och barnen stod på bar backe. Då hjälpte min farfar dem ekonomiskt. De tyckte att han räddade dem och detta glömde de aldrig!

Valborg var nog den av syskonen som längtade mest ut i världen. Hon ägnade sig mycket åt vävning och arbetade en tid i systrarna Fjaestads väveri. Och senare vävdes det på övervåningen i Sal. Men Valborg drabbades tidigt av hjärnblödning, och detta påverkade hennes liv mycket. Hon blev aldrig helt återställd, utan haltade lite och ena armen hängde inte riktigt med. Det påverkade också hennes humör. Hon var nog deprimerad. Hon flyttade in på Esplanadhemmet inne i Arvika och var bara hemma Där Framme periodvis.

Min faster Ellen brukade ofta tillbringa en sommarvecka hos Mari och Valborg Där Framme. Det var under en sådan vecka som min pappa Fingal hastigt avled i augusti 1973. Min man och jag fick åka dit och hämta Ellen. Mötet med Mari i köket är ett starkt minne för mig. Valborg var på övervåningen och orkade inte komma ner och möta oss.

Eftersom deras pappa Per inte hade några syskon i Sverige så hade de inte så mycket släkt på hans sida. Men i grannstugan Nystuga hade de släkt på ungefär lika långt håll som oss, och det måste ha varit på deras farmor Marias sida. Det var en mycket nära relation mellan Nystuga och Där Framme. Vid auktionen 1978, när Torsten och Mikael Larsson ropade in Där Framme var Mari i Nystuga och vi gick upp och hälsade på henne där. Valborg orkade inte vara hemma då. Min man Göran ropade in slagbordet, som stod i salen, på auktionen. Senare fick jag en fin klässbolsduk av Valborg och Mari, som skulle passa till slagbordet. Efter auktionen flyttade Mari in till en sevicelägenhet på Tapeten, där hon tillbringade sina sista år.

Marie dog 1984 och Valborg dog 1985. Efter deras död delades arvet, enligt deras sista vilja, i tre delar. En del gick till några kusiner som de hade på mamma Idas sida, en del gick till Nystuga och en del gick till oss på Lillälven. Ansvaret för deras grav lades på min syster Ulla eftersom hon var yngst. Den uppgiften har nu, efter min systers död, övergått på mig.
Brunskog 2020-09-19 Britt Andersson

Se även artikel om Där Framme med bilder på Mari och Valborg:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/02/26/dar-framme-i-ovre-rackstad/

Ur inlägg från Facebooksidan med anledning av inlägget ovan:

Kicki Anderssson:Var ofta där och spelade ”vännåtta” med Valborg! Då hade vi roligt, hon hade ju en ”egen” liten vrå i hörnet av salen å saft å bullar fick jag också! Det fina slagbordet minns jag väl och Valfrids hängande ögonlock, kommer i håg att han skojade med mamma när vi flyttade in i Sal, att han skulle stå utanför köksfönstret nån blåsig höstkväll..det hände aldrig, men jag tror mamma var lite bekymrad för hon var mörkrädd och det visste ju Valfrid! Mari hälsade jag på efter hon flyttat till stan, var nog till Valborg också men hon var inte talbar då…

Jo, Valborgs ”vrå” var i salen till höger mot Sal , har för mej att hon hade sin sovplats där efter sin hjärnblödning! Ett mindre bord hade hon också, kommer ihåg att hon tränade sin dåliga hand genom att klämma på en ”boll”. Hon var ju lite ledsen ibland och arg på sin syster, humöret svängde, men Mari var tålig och snäll!

Britt Andersson:det minns jag, att det stod en säng till höger i rummet, med ett hemvävt överkast på, tror jag. Det var där jag och Ulla satt och klippte klippdockor, som jag skrev om. Jag tänker också på det som du skrev i början. Det är vi som är gamla nu, och vi går omkring med många minnen, som kanske är värda att berätta. Ibland tror jag på tankeöverföring! Kanske var det mina tankar som kom till dig, när jag gick omkring och tänkte och försökte skriva. Jag tänkte ju på dig också då, och när vi hälsade på dig i den gråa stugan i svängen.

Där Framme 2016

En månad på barnkolonin i Rackstad

Kerstin Israelsson

13 juli 1964 gjorde Kerstin Israelsson sin första arbetsdag på Barnkolonin på Kampudden i Rackstad. Karlstads skollovskoloniförening hade köpt Kampudden 1923 och sedan dess bedrivit koloniverksamhet för karlstadbarn. Kerstin hade gått sju år i folkskola och läste nu på Ingesunds folkhögskola med sikte på att så småningom arbeta med barn. Under en månad – i stort sett alla dagar i veckan – skulle hon särskilt ta sig an 14 flickor i åldern 10-12 år. Alla husen sen Fjaestadsepoken stod kvar och en ny sovstuga – den röda Ornässtugan hade tillkommit. På övervåningen bodde de 14 flickorna, medan pojkarna bodde i huvudbyggnaden. Det var utedass och för att barnen inte skulle tvingas ut över gården i nattmörkret så fanns en hink, som sedan någon fick gå ut med. Kerstin och en till ledare bodde i ett litet rum på nedervåningen i flickornas hus. Och Kerstin fick bära hinken emellanåt. Den var ju tung och trappan från övervåningen hög.

“Kerstins barn”

När Kerstin började arbeta hade barnen varit där en månad och det mesta av den akuta hemlängtan hade nog lagt sig. Men en del barn hade det jobbigt, tyckte Kerstin. En del barn behövde nog byta miljö. Fast det där förstod man nog inte förrän efteråt. Ibland var det slagsmål mellan pojkar. För att stävja det införde man under några dagar boxningsträning, dvs rephoppning och andra icke våldsamma aktiviteter.

Dagarna var långa. Ledarna växlade om som badvakter, lekledare och att arbeta i köket. Också barnen gjorde insatser genom att sitta ute och skala potatis, vilket lockade en del att skala fram dödsskallar, minns Kerstin.

– Mitt på dagen kunde man få litet fri tid längst ut på udden vid stolpboden. Dit fick inte barnen gå.

Stolpboden på udden. Frizon för personalen

Kerstins arbetskamrater: Kerstin, Gullan, Ulla, Anna och Lili-Ann

När barnen lagt sig och somnat samlades ofta de unga ledarna – de andra var från Karlstad –  på någons rum eller på udden. Kerstin minns hur Anna, en rektorsdotter, som på något sätt gick utanför personalkvoten, avsiktligt – tror Kerstin – på kvällen släppte ett handfat nerför trappan i huvudbyggnaden. Istället för att smyga genom pojkarnas sovsal, sprang man ner på gården och fnissade. Så här efteråt skäms hon för hela situationen. Föreståndarparet från Sunne, Gustav Robertsson och hans fru, verkar inte ha reagerat. Mest var man kvar på Kampudden. Arbetsdagarna var långa. Men en och annan gång cyklade man in till Arvika och tog ett varv på stan.

Föreståndarparet Robertsson

Dagarna inleddes med frukost, som en kokerska, Ester från Gunnarskog, skötte. En måltid mitt på dagen och på kvällen bredde kvällens arbetslag tre mackor till varje barn. Vissa dagar var annorlunda, t ex 10 augusti när man hade stor kräftfest på fångade kräftor. Kerstin minns ett halvt badkar med kräftor. Och kräftorna hade man plockat med händerna längs stranden.

Kokerskan Ester från Gunnarskog

12 augusti kom en buss och hämtade upp alla för en utflykt till Knöppelåsen och Ingestrand. Det var avslutningen för barnen på den två månader långa vistelsen på Kampudden. Dagen därpå åter en buss, nu för hemresan till Karlstad för barnen. Kesrtins sista arbetsdag ägnades åt städning, men också kräftor och god mat för den kvarvarande personalen.

13 augusti. Hemresedag

Och Kerstin kunde snart kvittera ut lönen för månadens arbete: 403 kr.

 

Läs mer om barnkolonin här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/11/barnkolonin-pa-kampudden/

 

Julfirande i Rackstad

Julläsning i Arvika Nyheter 1961

Snön låg djup och vit över åkrar och ängar, och skogen stod allvarlig som en skyddsmur runt om på de höga bergen. Norr och västerut reste sig den ena bergkammen efter den andra så långt ögat kunde nå.

Förutom gården Sal, som låg närmast, syntes inte ett hus, men tvärs över Racken skymtade en liten by, Perserud, där solen gärna höll till.

På östra stranden, på en udde som sköt ut i den kristallklara sjön, hade den store konstnären slagit ner sina bopålar, som förut varit ankrade i Stockholm. Ja, även i USA, där han varit champion på skridskor eller bicycle. Nu målade han endast och i ensamhet. Känd och berömd.

Kampudden i vinterskrud. AN 1961

”Lika barn leka bäst”, och till trakten hade konstnärer av alla slag och konsthantverkare dragits. Här hade jag hamnat som elev vid tjugo års ålder, en tid, som blivit ett av livets ljusaste minnen.

Nu var vi inne i december, och det vävdes i rött och smiddes i silver och koppar för julklappar. Ameli gjorde en hatt åt Maja, och Anna vävde långschalar för litet var. Det syddes och broderades, och köpmännen i Arvika voro ganska överflödiga och fick väl gråa hår. Inga summor betaldes ut, den vänliga handen och tanken, som skapat, gav gåvorna värde.

Själv var jag fattig som en skåpråtta, men en kärnhusuttagare skulle jag köpa åt Anna. Hon behövde den, vi hade ofta stekta äpplen (fyllda med hallonsylt och hackad mandel). Och nu var jag på väg till stan för att göra de sista uppköpen före jul.

Det var långt att gå på snöig väg mellan gärdesgårdar, genom små björkdungar och dalen innan man nådde storskogen vid Gate. I den skogen, vid en korsväg till Taserud , bodde Elis. ”Elis i Tasere”, som har sitt namn ristat i bygdens hävder. Han sålde antikviteter och var bror till Christian, den svenske skulptören, som då han var i Paris enleverade den vackra Jeanne, när hon som drottning för en dag lade Paris för sina fötter. Vacker var hon som en dag, och många roliga historier berättades om henne, då hon bosatt i Sverige försökte tala svenska. Hon var charmant! Elis hade vi, Anna och Ameli, mina värdinnor, vännen Lisa och jag besökt en gång i höstas i Taserud. Han var kvick och rolig, men hans värmländska förbryllade mig.

På väg hem plockade vi svamp. Vi hade alltid en korg med oss att lägga svamp i. Vi voro alla frivilliga vegetarianer och blevo snart gourmander under Annas kokkonst. Nåväl, vi plockade svamp. Det blev kantareller och fårtickor i mängd. Korgen räckte inte till. Vi fyllde våra hattar, och till slut tog vi av oss jackorna och fyllde dem. Det blev som sagan om sötgröten.

Men nu var jag på väg ensam till Arvika. Det var bistert kallt och den halva svenska milen tog sin tid. Äntligen var jag då framme, gjorde mina uppköp, gick in på konditoriet på kaffe och bakelse som seden var, och lämnade därefter staden bakom mig. Solen sken grant medan jag vandrade den långa kurvan framför Gateskogen. Just i i svängen kom en liten elegant släde fylld av härliga skinnfällar och två välklädda män. Plötsligt stannade de släden, hälsade och frågade om jag ville åka. Jag gjorde vad jag annars inte gjorde, tackade och steg in. Dom frågade om jag skulle till Racksta, förmodligen visste de redan vem jag var. Rackstad och Fjaestad var s.a.s. synonymt. Konversationen gick dåligt – jag hade ont samvete att jag antagit, men de voro glada och livliga och pratade på, på sin värmländska. Just innan man kom till Gateskogens början låg en gård vid sidan av vägen. Där stannade de, den ena steg av släden, den andra lämnade kuskbocken, som var baktill, band hästen och stegade iväg in, sedan de först bett mig vänta. Och vänta fick jag göra. Det var varmt och skönt mellan fällarna, men tiden blev lång. Hästen blev otålig och jag kände mig förolämpad. Vad skulle jag göra? Jag kunde inte gå in enligt Stockholms-etikett, och att gå nu, när de kunde komma när som helst, vore ju dumt!

Jag väntade igen. Inte ett tecken till liv i gården. Till slut blev jag arg, steg ut besluten att gå. .Frågan var hur långt jag skulle hinna innan de hunno fatt mig? Jag gick fort så länge vägen var ljus och öppen, sen började jag springa. Mina tankar blev allt vildare ju längre in i skogen vägen ledde. Jag kom till korsvägen till Taserud. Den kunde jag inte ta, jag måste hem idag! Jag stannade och lyssnade. Ingen bjällerklang. Sprang igen. Om de nu skulle komma bakom mig, vad skulle jag göra? Inte gömma mig bakom ett träd, ty då skulle jag sätta spår i den djupa snön. Hade de ont i sinnet kunde de lätt gripa mig, och vad skulle hända då? Alla brottmålshistorier jag aldrig läst jagade i mitt huvud. Jag sprang medan hjärtat bankade och pulsarna bultade.

Äntligen ljusnade det, och skogen tunnade av. Framför låg dalen, och på vägen skymtade en mörk prick. Den blev allt större, all fruktan var gången för länge sen då jag igenkände en vän, Ahlgrensson, konstnär av Guds nåde. Han var liten till växten och såg ut som en huttrande sparv. Gärna sångsparv. Han tittade förvånat på mig, röd och varm som jag var i kylan. Vi växlade några ord och fortsatte åt var sitt håll.

Jag behöll mitt äventyr för mig själv, men väl kommen in berättade jag. När jag var färdig skallade skratten.

”Åh, det var Johan på Segerfors, den kunde du gott ha åkt med, han är en hedersman” Varför de lämnat mig och glömt mig, fick väl skrivas på julens vindränkta konto. Ryktet förtalde senare deras oro över henne, som försvann.

Julafton firades utan hedniskt dopp i grytan. Vid middagen hos Gustaf på udden hade lutfisken ersatts med läckra variationer i svamp och grönsaker, följd av gröt för både folk och tomtar. Bland julklapparna låg Annas kärnhusuttagare försedd med verser. Efter det julklapparna delats ut dansades det till piano och fiol och sjöngs, helst folklåtar. Man sjöng gärna en liten vals jag aldrig hört någon annanstans: På Rindals klippa, på Rindals skär, där bodde ett älskande par…”

Himlen stod högre och blåare än någonsin förr, då vi gingo den korta vägen hem ledda av vår lykta som kastade lustiga, förstorade skuggor på snön och de sovande asparna och alarna i dälden

Tack till Maud och Tomas på Sal, som har urklippet

 

 

 

 

Aina Ekelund minns

aina2aina1935 flyttade Aina Ekelund och hennes familj till Rackstad. Aina var då elva år och var född i Stålsberga, men innan flytten till Rackstad hade familjen Stål bott i Järnskog för att hjälpa mamma Signes föräldrar. Det var dåliga tider, men pappa Paul fick arbete på Skogslunds såg. Familjen flyttade in på Mon, granne med sågverket, som då ägdes av Viktor Andersson innan Skogsägareföreningen övertog sågen. Mon låg nära Skogslund, där Viktor Anderssons familj bodde. Viktor var gift med en syster till Mia Göran, ”Esse”. På Mon bodde familjen fram till 1938, när man flyttade till Holm, granne med vattenverket.
Mon kom sedan att stå tomt och fungerade som en ”bygdegård” och revs senare.  Bl a använde Rackstads teatercirkel den som replokal. Aina var f ö med i teatercirkeln vintern 1941- 42, men minns bara ett tillfälle när man repeterade på Sandstaberg.

Ainas familj arrenderade jordbruket på Holm på fem år. Ägorna var 12 hektar, man hade ladugård med 5-6 kor och häst, som inte minst kom till användning vintertid när Paul arbetade i skogen. Familjen delade hus med Per och Marta Andersson – och dottern Gerda. När arrendet upphörde köpte Algot Andersson, bror till Viktor, marken av Per och Marta Andersson. Algot utökade på så vis Nolbys marker.
1943 hade Pauls far, Stålsbergas siste indelte soldat Olenius Stål, dött och efterlämnat sitt friköpta soldatställe Ängåsen i Stålsberga. Dit flyttade Ståls.

Rackstadskolan 28 maj 1937. Aina  tredje fr v. Bilden Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola
Rackstadskolan 1937. Aina tredje fr v. följd av Marja Ander. Bilden från Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Under åren 1942- 44 fanns Aina i Stockholm och kunde redan se tillbaka på många arbeten.  Hon hade gått femte och sjätte klass i Rackstadskolan och efter det gått fortsättningsskola, som bestod av tre kurser: sex veckor läsning, sex veckor sömnad och – efter ett uppehåll en vinter och sommar med arbete hos adjunkt Hultes familj i Arvika och över sommaren på Orust – sex veckor skolkök. Allt ägde rum på Larstomta i Gunnarskog. I veckorna var man där och på helgen kunde man åka hem.

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger ännu inte född
Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger föds 1941.

Allt kom säkert till nytta för de arbeten som Aina kom att ha. Till en början hemmavid; en tid som hjälp åt Helmer och Edit Wik i Högvalta. Det var svårt för frun i huset att kombinera barntillsyn och arbetet i ladugården. Och sen i hemmet när Ainas mamma blev akut sjuk ett nyår och behövde hjälp. Aina fick ta hand om ladugården, handmjölka korna. Aina hade åtta syskon, fyra bröder och fyra systrar. Pojkarna var hemma och hjälpte till med jordbruket och en av flickorna fick alltid hjälpa mamma. Under många år var Aina hemma med sina barn. Längre fram kom Aina att arbete i köket på stadshotellet, på Ingestrand och på Gate gästgiveri och som kokfru vid större familjetillställningar.

Ungdomar fikar på Smedjefallets  servering.
Ungdomar fikar på Smedjefallets servering.

Under kriget fanns det gott om militärer i Rackstad. Barnkolonins hus på Kampudden blev militärförläggning, familjens uthus blev militärförråd. Många inkallade ville köpa kaffe och barnen fick choklad av soldaterna. Och på Kampudden blev det ibland dans, men det var Aina för ung för. Men hon minns hur de satt bänkade på utomhusbio med en stor duk ute på Kampudden och njöt av en operett med Jeanette Macdonald och Nelson Eddy.

Konstnärerna i Rackstad gjorde nog inte så stort intryck på Aina. Hon noterade att Gustaf och Maja Fjaestad kunde ses gå ner till Rackstadkorset med ryggsäckar för att ta bussen till stan. Gustaf i vadmalskläder. Hade Fjaestad inte bil längre? Ainas blivande man, som var 11 år äldre än Aina, hade ju köpt Fjaestads bil 1938. Aina och Sven gifte sig 1950.
Men det fanns en konstnärsfamilj som Aina hade kontakt med, Ture Anders. I familjen hade dessutom en av Ainas systrar varit ”piga”. Rogne var ett år äldre och Marja två år yngre än Aina, men Örjan liten. Hos dem var hon mycket. Aina kom senare att hälsa på Marja som på 50-talet bodde i Stockholm med två barn och en make som Ture inte riktigt godkände. Marja arbetade som städerska på Stadshuset, maken var konstnär. 1954 fick Marja polio och Aina minns ett besök hos henne där hon låg i en gungande säng, förlamad, men kunde prata genom ett rör.

Aina minns också från sin barndom:

*Hur hon gick från Mon över sågverksbron för att hämta posten, som brevbäraren lämnade hos Noaks-Maja, som bodde i det hus som nu heter Nyholm..

*Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.

* Hedingers på Lugnet, han verksam där som sjukgymnast och hon, pensionerad lärarinna, som hade servering i liten skala på Lugnet. På 40-talet sålt till Bruséns, som flickorna tyckte hade ko-namn: Rosa, Daga, Nora…

Hedinger

*Att man fick gå över gården till Berget ner till Racken så länge Anna bodde där. Anna som var snäll och hjälpte mamma att sätta upp mattväv.

Intervju Sept. 2017

 

 

 

När Björn Ahlgrensson bjöd till kvällskaffe

Lisa Morell berättade i brev 1946 till Torsten Lenk om några händelser med koppling till Rackenkolonien. Här är en. Hon bodde under en tid i Nystuga i Rackstad och fick besök av konstnären Ahlgrensson

I flera år hyrde Björn och Elsa Ahlgrensson en stuga av bonden Elovsson i Pershage. Stugan låg ahlgrenson porträttvid östra sidan av sjön Racken i en vacker björkdunge, sädesfält inpå husknuten och sjön nedanför.

Jag har hört berättas att första året de bodde där, lustvandrade de hand i hand i Elovssons sädesfält. Elovson sade ilsket, “de begriper inte bättre”. En annan gång sprang Elsa efter Elovsson med hopknäppta händer och strömmande tårar och bad för björkarna runt stugan, när han kom med sin yxa för att hugga ned dem. Att be för björkarna, något så fjantigt hade Elovson varken hört eller sett. Men björkarna fick stå kvar runt Pershage.

Få älskade naturen som Björn och Elsa, praktiska ting var dem främmande även veckans dagar. Björn kunde gå in till staden för att handla en söndag. En klocka tror jag knappt fanns i deras ägo.

En sommarmorgon kom Björn till staden för att handla och fann alla affärer stängda, ingen menniska syntes till. När han kom till torget och fick syn på stationsklockan, var den fem. ??Men jag visste att det var på morgonen?? sade Björn när han med glimt i ögat berättade sin otur. Antagligen hade han gått hemifrån vid tretiden, det var en mil från hans hem till staden. En dag i juli 1911 kl 8 f m knackade Björn på min dörr. Jag bodde då i Nystuga Rackstad. Min frukost stod färdig. Jag frågade om han ville äta med, naturligtvis. Sedan han tagit av den slankiga ryggsäcken, torkat glasögonen, gnuggat händerna, som hans vana var, satte vi oss till bords. Efter tredje kaffekoppen tände Björn sin snörvlande pipa och talade om sitt ärende. Det skulle bli kvällskaffe hos dem. Det var vanligt att vi gick till varandra under sommar och vinterkvällar. Givande kvällar med musik, sång, heta diskussioner, plastisk dans på ängarna, där faunen i panterskinn, Ellen Hallén, jagade nymfen Anna-Lisa Zetterquist mellan björkarna med Racken som bakgrund, en blek måne förhöjde stämningen. Musiken var olika, inte alla hade piano, men lutor och gitarrer hade de flesta och framförallt fiol. Ofta Lars Zetterquist eller någon av hans fyra söner, som alla var mycket musikaliska.

“Det var så länge sedan ni alla var hos oss”, sade Björn.

På mitt bord låg en bunt Svenska Dagblad, Björn sneglade på dem. Ingen av oss hade råd att hålla en tidning mer än Gustav Fjaestad. Men vi tiggde gamla huvudstadstidningar av våra vänner i staden.

“Sätt dig nu bekvämt, läs och rök när jag dukat av måste jag arbeta” Bry dig inte om mig jag har inte sett en tidning på flera veckor fick jag till svar.

Rummet bredvid var min verkstad och kök, att jag hamrade på för fullt visste jag sedan gammalt ej störde Björn. Jag glömde bort min gäst, men hungern gjorde sig påmind när klockan led mot ett. Jag gjorde eld i spisen, satte på potatis, kokte ris, stekte fläsk, dukade bordet gick till källaren efter filbunke. Björn varken hörde eller såg, insvept i ett tobaksmoln, nedsjunken i huset enda bekväma stol. De lästa tidningarna låg runt om på golvet.

Matdags sa jag. Fint sa Björn, är hungrig som en varg sen jag läst om denna förfärliga hungersnöd som rasar i Indien.

Riset vi började med passade in på våra funderingar över Indien. Vi åt det med curry och smör. Det var Björns förtjusning, han strödde på mängder av curry på riset så riset var grönt och starkt så svetten rann utefter hans magra ansigte.

“Vet du vad jag alltid längtat efter, få ris med kardemumma lär vara en läckerhet, du minns väl Kim och raman” sade Björn. Kardemumma fanns, mortel lånade jag av min värdinna. Björn stötte. Det tog tid innan vi kom underfund med hur rätten skulle bli smaklig. Till slut smälte vi smör, rörde i socker och kardemumma. Björn tyckte det var gudaspis. Efter maten kaffe och cigaretter, klockan hade blivit tre

“Nej nu måste jag gå och säga till alla Fjaestader, för sen ska jag till staden och köpa jäst, Elsa ska baka litet till kvällskaffet”

Baka, du är tokig, inte hinner Elsa det idag, innan du kommer tillbaks är vi redan hos Elsa, sa jag. “Kors för tusan va ska jag göra och vad ska Elsa säga” Jag tröstade honom med att bägge hushållen Fjaestad hade fredagsbak och jag en burk pepparkakor, så bröd tog vi med ro, inget annat var att göra, det kom vi överens om

Så gick då Björn för att bjuda de andra. När vi på kvällen i samlad tropp anträdde vår vandring till Pershage, var Björn också med.

När vi kom fram stod Elsa i dörren vridande sina händer och sade bara, “Gud Björn, Gud Björn” Maja Fjaestad tog Elsa avsides och viskade tröstens ord. Vi andra gingo in och placerade det medhavda brödet på det fint dukade kaffebordet. Där stod en ensam sockerkaka, jästpulver hade tydligen Elsa haft hemma. En blänkande kopparkanna full med ängsblommor stod mitt på bordet. Elsa bryggde kaffe och kokade kneip till Gustav, ett slags rågkaffe. Gustav var vegetarian på den tiden.

När vi bänkat oss runt bordet fick Björn syn på allt brödet. Han tog av sig glasögonen, torkade dem omsorgsfullt, när han fått dem på sade han “Men kära lilla Elsa vad skulle du ha jäst till när du har så mycket bröd”!

När vi alla brast ut i ett hejdlöst skratt, sade Björn ” Jag hörde inte var det någon som sade något roligt”?

Elsa och Björn Ahlgrensson bodde under en tid i Nystuga i Rackstad
Elsa och Björn Ahlgrenson

Lisa Morell i brev till Torsten Lenk 28 nov 1946. Brevet finns på Värmlands museum.
Presentation av Lisa Morell se: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/11/05/nar-det-spokade-pa-sandstaberg/

När det spökade på Sandstaberg

Lisa Morell var 24 år när hon bodde en vinter och vår på Sandstaberg. I ett brev till Torsten Lenk, museiman som under en tid bodde i Båtvika, Stålsberga, skriver hon på hans uppmaning minnesbilder med anknytning till Rackstadkolonin 36 år senare

Det var i november 1908 jag bodde i nedre Rackstad hos Lagerberg i ett kallt och föga trivsamt rum bredvid hans snickarverkstad. Den enda fördelen var att min bostad låg så nära Petter på Myra.

Stackars Petter och hans skickliga söner skulle lära mig järnsmide, det var då min dröm, det blev inte mer heller. När jag såg de tre myrsmederna hantera järnet som den mjukaste lera, förstod jag hur hopplöst det var. Gräsligare lampa än den jag med möda smidde har ej funnits. “Är det Erik den XIIII-s fängelselampa” sade pappa Lars Zetterquist när han fick den i födelsedagspresent av sin förtjusande maka.

Men för att komma till Bror Sahlström, så var det hans bostad, Sandstaberg, jag ville hyra. Bror Sahlström låg i gulsot på Arvika sjukstuga, jag hade hört att han skulle skötas hemma i Utterbyn så fort han fick lite krafter. Stackars Bror, han var redan då söndersupen och gul som saffran, hemsk att skåda.

Visst fick jag hyra hans hus, han var förtjust och sade att jag fick bo där fritt och få spökena på köpet. Men fritt ville jag ej bo där, “dä kan vi jär ôpp senna” sa Bror och så kom vi överens om att jag skulle använda ateljén, köket och ett rum. Sahlström fraktades till sitt hem i Utterbyn och jag flyttade till Sandstaberg, tyckte där var furstligt efter kyffet hos Lagerberg, men lukten inomhus rent förfärlig, ingen hade bott där på ett år. Råttorna hade huserat vilt och lämnat massor av spår efter sig. Jag skurade och fejade och när det började skymma hade fint och trivsamt när lampan blivit tänd och brasan sprakade.

Då började spökeriet, att det spökade var allmänt känt. Nordanvinden ven om knutarna, det blev ett tassande över och under, upp och ner mellan pappen på väggarna. Det var råttorna som började sin kvällsdans. Från köksskåpet där jag satt upp tallrikarna mot väggarna för att det skulle se prydligt ut, lät det pang, pang när råttorna rev ner dem under sin jakt. Pappren i väggarna smällde som skott, från ateljén hördes steg som klampade. Lommen skrek, räven ylade utanför i skogen. Stegen som hördes kunde jag ej förklara, de andra ljuden kände jag igen, sömn var ej att tänka på, men jag somnade till, vaknade vid att en liten mus trasslat in sig i håret. Solen sken, jag upp för att undersöka stegen, som fortfarande hördes. Tyckte det var tryggt att jag hade en revolver, ett minne från mina år i USA, då jag ej haft någon användning för den. Med den framför mig smög jag mig upp för trappan, öppnade försiktigt ateljédörren. En komisk syn mötte mig, runt en vackert snidad italiensk golvstake satt en hel råttfamilj, i ljushållaren av mässing med form av en tulpan satt en stor ljusgrå skabbig råtta på baken och höll tassarna som en ekorre. Den vädrade och fnyste när jag siktade på den. Bommade naturligtvis, sköt alla fem kvarvarande skott mitt i högen, djuren försvann, men stegen de hördes fortfarande.

Noggrant letade jag igenom övre våningen, fann till slut att ljuden av steg kom från ytterväggen, alltså Helvetet. Låt mig förklara, Bror Sahlström skulptör, ciselör och lustig krumelur och i högsta grad värmlänning hade brädfodrat två sidor av sitt hus med gamla kyrkmålningar. På Sandstaberg husetnorrsidan, därifrån stegen hördes, ett makabert helvete, som vimlade av röda nakna djävlar, med högafflar och tänger, torterade menniskor i djupaste adamskostymer ur vilka ormar krälade, eldslågor och hemskheter. Denna målning kan nu ses i Karlstads museum, dit professor Kellin <Kjellin> räddat den, vet ej om han även räddat Sahlströms himmel, som satt på västsidan av huset. Där satt skäggiga patriarker på pinnstolar, placerade på ljusblå moln, de hade skära svepningar och grå ullsockar på stora fötter. Ur molnen sköna änglahuvuden, de hade Bror S målat dit, man kände igen dragen på hans flammor, den blonda Nanna Norbäck och svartlockiga Signe Persson från Gustås. Hur Bror S fått dessa målningar? Jo på hans fars tid eller kanske hans farfars, hade på deras ägor stått en ödekyrka, som de rivit. Bror S hade hittat målningarna i ett uthus, antagligen fanns ej någon riksantikvarie till hands för att rädda gamla kyrkor i Fryksdalen på den tiden.

Vintern kom med stark kyla, i ateljén hade jag ej råd att elda, det gick åt alldeles för mycket ved ändå. Tidigt en morgon kom en bonde från Gunnarskog med ett vedlass. Naturligtvis skulle han bjudas på kaffe, vid sin andra kopp lystrade han till, ögonen plirade illmarigt, så sa han. ?? di säjer att ho bor här ensammen, men nu har ho att en kär /karl/ som spankulerar därôppe?? Det blåste nordan olyckligtvis, stegen hördes tydligt. Nä Fritioff sa ja det är bara lösa bräder i helvetet och för att rädda mitt rykte föreslog jag att han skulle gå med upp på övre våningen. ??Va ska de tjäne te, han är väl kär te gömme sej unna, sa Fritioff . När han givit sig av, släpades brandstegen fram, den hängde på uthusväggen, ilskan gav mig krafter att resa upp den mot den olycksaliga väggen. Det tog tid innan jag i den dystra målningen fann de lösa bräderna. De blev omsorgsfullt fastspikade.

Så kom våren med tjäder och orrspel utanför husknuten, allt var så vidunderligt vackert, gärna ville jag bo kvar över sommaren. Skrev till Bror S och frågade om det gick och så en förfrågan om hyran. Svaret kom, eftersom jag var så enveten med att betala hyra, så hade han några gamla räkningar om jag ville klara dem. En var hos skräddare Robert Rönning i Rackstad, då jag kom dit och fick höra att den lydde på 178 kr flydde jag, nästa var hos bokhandlare Jakobson på 110 kr “tror fröken att han tänker betala” sa han. Den sista jag gick till efter Brors brev där det stod “skyldig hos en enögd karl som har bosättningsaffär i hörnet på torget” Det blev droppen i min malörts bägare, 350 kr för ett dubbelt italienskt dragspel. Förtvivlat skrev jag till Bror S att jag ej plockade guld ur njurformade kopparbunkar, som jag då levde av, att jag ej såg mig någon råd att betala. Svaret kom omgående. “Hyran skiter vi i, inte faen vesste jag att jag va skylldi så möcke, dä ska ja nock klare själv, men va som retar mej ä att ja ga Signe ett så dyrt dragspel, dä hade ja inge för men grann va ho och jävlitt musikalisk . Bo kvar så länge du vill, ja kommer i näste vecke och vi röms bägge på Sandstaberg”

Bror Sahlström fick sin hyra betald efter samma taxa som hos Lagerbergs. I flygande fläng och med sorg i hjärtat, flyttade jag till Hummeltorpet där spökade det också efter en ung man Gösta Hård av Segerstad som vintern förut skjutit sig där, men det är en annan historia.

Se även http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/05/09/sandstaberg-bror-sahlstroms-hem-vid-racken/

Lisa Morell i brev till Torsten Lenk 29 november 1946. Förvaras på Värmlands museum.

Ciselering (av fr. ciseau “mejsel”) är en av teknik att med verktygen hammare, mejsel och puns åstadkomma reliefutsmyckning i metall. Vid ciselering åstadkoms nedsänkningar i metallen genom att man hamrar från framsidan

Lisa Morell målad av Fritz Lindström
Lisa Morell målad av Fritz Lindström

lisa morell

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisa Morel:Koppar-Lisa” född 1884 i Grava, men fadern, som var skräddare, öppnade herrekipering i Arvika 1899 och Lisa gick i flickskola där. 1901 åkte hon till USA, gick bl a på konstskola och återvände till Arvika 1908. Gick som lärling i Arvika, Lund och Wien. 1911 hyrde hon övervåningen på Nystuga i Rackstad. Hon är “känd för oerhört vackra arbeten, även i linoleum och träsnitt och målade miniatyrer. Hon gjorde utsökta brickor i mässing eller koppar med förhöjda kanter, rikligt prydda med gravering och ciselering i fantasifulla mönster. Vägglampetter i brons och koppar, serviser i silver, ljuskronor och många andra eleganta föremål i silver och även i guld” Hon dog 1971 (Fjaestad Nordmark. Rackstad-Dansen, 2012)

Livet på landet 1961

23 -28 juli 1961 tillbringade Lennart, 16 år, på egen hand i sommarstugan i Rackstad.  Spaghetti, te och gräsklippning var återkommande inslag. Så här såg hans vecka ut om man får tro hans rapport till mamma Märta i Fornåsa, Östergötland:

 

Söndagkväll. Vi spelade fotboll på Hällevalla. Sen gick jag hem och drack te. Jag läste ganska länge (c:a kl 12)

Måndag. Fint väder. Jag steg upp kl 10 (ungefär), lagade morgonmål (smörgås, cornflakes, mjölk) Sedan åkte Janne S. och jag båt. Kl 2 lagade jag mat (biff och potatis). Medan potatisen kokade åkte jag till “korset” för att köpa ¼ l. glass – trodde jag. Det fanns bara ½ liters, så jag köpte en 50 öres istället. Potatisen (5 stora!) var inte riktigt genomkokt, men bra ändå. Biffen misslyckades inte heller! Klockan 5 åkte Janne och jag till Viksvallen. Efter téet läste jag ut en hel deckare (lånat av Janne). Somnade c:a ½1.

Tisdag. Varmast i landet (22 grader) Jag sov till ½ 11 då Janne kom. åt, klippte gräs och åkte sen ut i Svenkans båt. När vi kom hem lagade jag mat (biff och spaghetti) Maten var god särskilt spaghettin (tillredd a la Tore Wretman). Badade. Sen gick Janne och jag till Hällevalla där vi tränade. Därefter blåbärsätning c:a 1 timme. Sedan gick vi till Silvéns och såg på TV, varken Mor eller Far i huset var hemma. Efter téet hörde jag bl a på “Klubb Varulven” på radio. Mitt under spelet knackade det på dörren! Det var Bengt. Efter att Bengt gått hem läste jag en bok och somnade.

Onsdag. Helmulet och regn. Jag gick upp kl 12! Det ösregnade. Sedan satt Bengt, Janne och jag och spelade kort. Kl 4 åkte jag till stan och klippte mig, hämta klockan samt åt korv och pommes frites på “Come In”. Där jag även skrev ett kort till dig. Därefter ut till Viksvallen för att möta Janne. Det ösregnade fortfarande. Janne och jag gick sedan på bio (“Främlingen från vidderna”, cowboy inte allt för dålig) Sedan åkte vi hem för att höra “Mannen i badkaret”. Det hade slutat regna. Dessförinnan hade jag köpt bensin (Full tank, 4 kr) Jag släckte sedan kl 11

Torsdag. Jag gick upp ½11, åt. Sen kom Janne. Hämtade posten och gick med mjölkkrukan. [Extra: Tisdag. Jag gav bort den sura mjölken till Skoglunds höns. Tillbaka fick jag krukan diskad + 3 ägg] Jag klippte gräs, samt lagade mat Korv och spaghetti (Jättegott. Jag har blivit riktigt “haj” på att laga spaghetti) Efter att ha slitit hårt med gräsklippning, var mina händer alldeles ömma. Jag köpte några bullar samt en vetelängd eftersom brödet är slut sedan länge (ej matbröd) Det var brödbilen som stod till tjänst. På kvällen spelade Janne och jag schack medan regnet skvalade (tillfälligt) Efter téet (kl ½10) gick jag och lade mig. Arvika var åter varmast (20 grader) i landet.

Fredag. Idag vaknade jag redan kl 9 och steg upp kl 10. Janne och Hans förenade sig nästan omedelbart med mig. Vi stötte kula efter att Hans och Janne hjälpt mig att klippa gräs. Med posten kom ett brev från Jan-Erik H, som kommer hem den 2:a. Idag skall jag åter ha varm korv och spaghetti, vilket är både enkelt och gott. Ikväll skall Janne och jag gå på en erkänt hemsk “skräckis” den klassiska Spiraltrappan. Före maten klippte jag gräs. Jag är strax färdig nu.

Gräset är nu färdigklippt!

 

Karolina Harnesk berättar del 7: Fattigtiggare och tattare i Perserud

I bondesamhället var rotfasthet, disciplin, bundenhet till trakten, gården det normala. Den rörlige luffaren, nasaren var lågstatuspersoner. Till den kategorien hörde tattare – som numera kallas resandefolket. De reste runt och erbjöd vissa tjänster, tillverkade saker och bedrev handel. Men blev inte alltid så väl mottagna. Karolina gillade inte att möta dem…

“Ja det var den tiden många fattigtiggare som de kallades ock de kom många. Om ens mor blev änka så tog hon sina barn med på sådana turer den lilla ‘almosa’ som fattigvården gav förslog ej och antagligen var det väl så att mödrarna var rädda att deras barn skulle Auctoneras ut och därför gick de. Det var synd om dem och folk var hjälpsamma mot dem och många gav vad man hade hemma och hemma hos oss var det nog ingen som gick utan att få något fast det var ej så mycket att ta utav men en skål med mjöl heller en kaka bröd fans alltid men det fanns nog de som gav fläsk kött eller korv ock om de kom till någon handelsbod kunde de nog få både kaffe och socker men om dessa stackare kom just under en måltid så var det en självklar sak att fick vad huset hade av om ej annat så rester och på det viset sparade de sina allmosor tills de kom hem men att husbergera så många var värre ock nästan alltid kom de på vintern men i Värmland fins det nästan till varje ordinär bondgård en lillstuga på gården så inte annat än vad jag vet klarades deras natt logi utan dessa fattiga kom alltid från gränsocknarna intill Norge och Finnskogarna jag vet aldrig att de kom från söder heller öster ifrån.

Resandefolk på 1920-talet
Resandefolk på 1920-talet

Men så kom det ett annat folk skojare* kallade vi dem i Värmland här säger vi tattare och det var några rysliga menniskor så fräcka och otrevliga. De kom minst 2 hästlass med karlar käringar och ungar och det var så stugan blev full i ett lite navs och då skall jag tala om att det inte var roligt att vara ensama barn hemma men om grannarna märkte att de kom in till oss kom de alltid någon till oss. Tattare hade alltid kaffe och jag tror att de hade mat med sig själva och alltid kom de ock ville koka kaffe hemma.
Jag minns skärskillt en vinter de kom ett helt gäng de hade både kaffe och kaffepanna själva och en käring koka och när hon blev färdig så påstod hon att jag hade haft salt i kaffet och det var nog nästan på att jag fått en sittopp av henne när jag bedyrade att jag aldrig gjort det och det förstod hon nog selv så småningom när hon börja misstänka en av karlarna som var hennes man eller ej fick jag ej klarhet om.

En natt strax före jul mor var som vanligt borta men vi vänta henne hem på kvällen så vi låste ej dörren för vi var rädda att ej kunna vakna när hon kom men denna natt kom hon ej för det blev så sent och hon var så trött. Kl ½ 2 på natten vakna vi vid att det var någon som skakade mig. Jag rusa opp och hela kammaren var full av tattare och de skulle ligga i vårat kök och de fråga aldrig om de fick. De såg att det bara var barn hemma och de tillsade min bror och mig att bli med dem i ladan efter halm ock skaffade ved. Ja vi tordes ej göra annat än lyda men våra fattiga sura pinnar ogillades och grannens vedbod var full av fin torr sommarved. Ja när vi kom ut från ladan med halmen låga elden från skorsten högt upp mot himmelen och det var tur att vi hadde skiffertak på stugan eljest hade den åkt. Ja min bror fick gå och lägga sig igen tror jag men jag blev tillsagd att passa elden ock skjuta spjellet. Vi elda i öppen spis ja ett spädbarn hade de ock det hade skrikit sen de kom in. Nu börja modern till barnet ock jag tänker att det var barnets far som börja träta ock beskyllde varandra för otrohet ock jag var vettskrämd men till sist tog kjäringen barnet i fotändan det var nämligen lindat och slog huvudet i en järnstölla som bar upp muren i våran köksspis. Men då blev det tyst både barnet ock tattarna sa ej ett ord men halmen hade de brett över gålvet ock så hade de gammal lump ock täcken som de låg på. De la sig ock. När elden var slutbrunnen och spjället var stänkt gick jag och la mig men inte blev det mycket sömn för mig den natten det var så tyst att jag ej hörde när de gav sig iväg vid 6tiden på morronen ock då kom min yngsta Farbror Daniel och han bodde i stugan ovanför oss ock han talte om att han hade fått sett att det var så ljust i köket ock gnister flög runt om ock då hade han gått ner till oss med det samma men då var tattarna borta ock jag talte om hur de bar sig åt ock hans första tanke var att de dödat barnet. Han gick efter dem men de hade inte varit inne i en enda gård i hela Perserud ock alla misstänkte de det samma men tattare kunde alltid klara sig. Stackars mor när hon kom hem kom hemostad efter ock hörde hurdan natt vi haft vart aldeles vettskrämd!”

* skojare kommer från holländskans schooien= vandra omkring/tigga