Kategoriarkiv: Kultur

Historien om Höglunda i Rackstad och glimtar av fest och vardag i Rackstad under 1900-talet

En inflytelserik person i Arvika och i Rackstad under första halvan av 1900-talet var Ludvig Mattsson. Han har i sin delvis publicerade dagbok redovisat mycket Rackstadliv och sina många besök där. En anledning var att hans syster Lydia Sager och maken Georg lät med hjälp av honom bygga sommarstället Höglunda, där många av traktens konstnärer blev grannar. Och han har i sin yrkesegenskap ritat åtskilliga andra hus i Rackstad,
2011 gav Ludvig Mattssons son Anders ut första delen av Ludvigs dagböcker för åren 1908 – 1913. Ludvig fortsatte att skriva dagbok ända till sin död 1960. Nedanstående text bygger på dessa dagboksanteckningar kompletterade med bilder som Ludvig och hans systerson Olof Sager tagit.

                                                                                                                             Höglunda i övre Rackstad

Rackstad har växlat karaktär alltsedan medeltiden. Från åtminstone 1500-talet ett frälsehemman ägt av adel från Sörmland. Därefter en bondebygd med hemmansägare, drängar och pigor, torpare, inhyses osv. I mitten av 1800-talet etablerades Segerfors bruk och med det bruksägare, smeder, sågare, mjölnare osv. Nästa lilla våg utgjordes av konstnärer i 1900-talets början, som kom att sätta Rackstad på den svenska konstkartan. Under 1900-talet blev Rackstad också en plats även för fritidsboende. Kort avstånd från Arvika och en vacker natur.

                                                   Ture Ander målare 1881- 1959

                                                 Riborg Böving keramiker 1880 – 1953                                                  Fritz Lindström målare 1874 – 1962
Porträttfoton från Arvika kommunarkiv

Många hittade till Rackstad, lockade av människor i konstnärskolonin: Fritz Lindström, Fjaestads, Ture Ander och Ragnhild Franzén, Riborg Böving och Ignacz Beôrecz. 1921 fick Fritz Lindström Elsa Hallgren som närmsta granne på Rackbergsängen. Elsa hade kommit till Rackstad som elev i ”Fastrarnas” (Anna och Amelie Fjaestads) vävskola och blivit kvar i trakten – åtminstone på sommarhalvåret. Riborg och Ignacz fick Samuel Lindqvists familj som närmsta granne längre ut på udden. Samuel var vid det laget ensam ägare av Arvika kontantaffär – känt för sin kredit till Rackenkonstnärerna… Allra längst ut på udden hade bryggarmästare Ivar Lydén köpt en avstyckad tomt som skulle dröja ända till 1940 innan den bebyggdes. Och den ritades av just Ludvig Mattsson. Ludvig hade dessförinnan, 1921, ritat Elsa Hallgrens hus. Byggmaterialet (stockar, plank m.m.) hade sammanförts från två platser: Hos ”Oskar på
Hagen” i Långvak och från Orrviksbråtsstugan. Och 1931 ritade han dessutom Gustaf Fjaestads nya hus på Sågudden – udden väster om Kampudden

I den här skriften skall intresset koncentreras kring ett annat sommarhus i Rackstad: Höglunda.

Det byggdes av Georg och Lydia Sager. Lydia var syster till Ludvig Mattsson. Lydias farfar var en storbonde från Treskog i Gunnarskog som hade resurser och viljan att låta barnen studera. För Lydias del först i Elementarskolan för flickor i Arvika. För att kunna få en studentexamen var Lydia tvungen att söka sig till Upsala (det var ett ”p” på den tiden).  Hon tog sin ”Mogenhetsexamen” den 3 juni 1905 med ”berömliga” betyg i alla ämnen. Arbetade periodvis som vikarierande lärarinna på Arvika Elementarskola för flickor. 1910 fortsatte hon sina studier på universitetet i Upsala. Blev bekant med Selma Lagerlöf och deltog aktivt i studenternas kamp för allmän rösträtt. 1918 hade kvinnlig rösträtt äntligen beslutats. Något att fira! I Dagens Nyheter kunde man läsa: Senare på torsdagen var det dags för nästa högtidsfest, denna gång för ”Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt” där Selma Lagerlöf, Anna Whitlock och Lydia Mattsson-Sager talade. Sigrid Leijonhufvuds kantat tonsatt av domkyrkoorganist Elfrida André framfördes av kör och orkester under ledning av Alice Tegnér. Ledamöter från riksdag och regering deltog. I Malmö undervisade Lydia – en mycket populär lärare – vid Tekla Åbergs högre läroverk för flickor, som 1937 ombildades till kommunal flickskola.

Under trettiotalet kan man i Ludvigs dagbok läsa att Rackstad verkade attrahera med sin koppling till den sociala miljö konstnärerna utgjorde. Ludvigs syster Lydia (1885 – 1979) var gift med Georg Sager (1883- 1968), Han var född i Arvika och tog en examen vid Arvika lägre allmänna läroverk den 1 juni 1899.  Inga ytterligare studier men fick anställning vid Kongl. Postverket den 19 juli 1901. Arbetade någonstans i Skåne innan han hamnade i Malmö. – Georgs far, Johan Daniel Sager, arbetade som bruksförvaltare i Arvika.
Familjen med sonen Olof (1921-2008) var i slutet av 30-talet tillfälligt inhysta sommargäster på Segerfors och följande år på Lugnet. De hade redan på 1920-talet sommarbott på olika andra platser, t ex Edane. Säkert var det Sagers som gjorde att Allan Bergstrand, välrenommerad översättare av dramatik och litteraturkritiker, tillbringade somrarna på Brômsere och i Båtvika i Stålsberga. Lydias och Georgs ambition var att kunna hitta en tomt och bygga något eget. De bodde liksom Bergstrands i Malmö, men tack vare Lydias broder Ludvigs insatser skulle de så småningom kunna skaffa en egen sommarstuga i Rackstad.

Ludvig Mattssons dagbok bär många spår av umgänget i Rackstad, t ex anteckningen 3 mars 1935:
Efter frukost och sen Hilma* varit i kyrkan och sjungit körde vi med Anna Stina
på sparken till Björkåsen i Taserud dit Elis lät sända ner häst och släde för skjuts till Rackbergsänga. Karin och Stina bjöd på konjak m.m. – Vid 2-tiden kom vi fram till Elsa Hallgren, som väntade oss med middag. Mot slutet av måltiden kom Elis i Tasre – cyklande! – Vi körde hemåt kl.5 och kom fram till Björkåsen vid 6-tiden. Hilma och lillan sparkade till stan. Jag blev med opp till Elis och spelte spröjte.

*”Hilma Resberg, var född i Åmål 1903. Hon genomgick någon utbildning till farmaceut och hamnade så småningom på apoteket ”Älgen” i Arvika. Pappa nämner henne i dagböckerna
för första gången den 11 april 1921. Det var på ett kafé, som en väninna till mamma drev intill gamla badhuset. Väninnan hette Maja Nilsson, som senare (1925) övertog Sanstaberg i Stålsberga. Min mamma var mycket musikalisk och hade en fin sångröst. Deltog i flera sångkörer och spelade”pigan Stina” i Wärmlänningarna på 30-talet. – Mamma blev inte
gammal. Hon dog på lasarettet i Karlstad den 18 december 1945.”, skriver Anders Mattsson

1938 antecknas i dagboken bl. a. bad, bärplockning och sällskapsliv, men också spaning efter lämplig tomt. 3 juli tittade man på en tomt vid Lugnet, som uppenbarligen föll bort, för 4 augusti cyklade Ludvig med sonen Anders upp till Segerfors och gick därifrån med Sagers och tittade på en tomt ”ovanför Ander”. Sen gick några veckor. Riborg bjöd på kräftskiva. En lyckad tillställning – trots en regnskur som blötte upp dukningen på gården.
Där var en massa människor församlade. Jag hade sällskap vid mitt bord av Fritz, Elsa Hallgren, Bergstrands, Ture, Kalle Wennerströms m fl. Vi sjöng den av Kalle, för tillfället, författade nubbevisan. Sen sjöng Våge, Kalle och Gottfrid i Hulta. Ungdomen dansade i månens sken. Vår beställda bil kom kl 12 och vi åkte hem.

Några dagar senare var det dags för Sagers att återvända till Malmö, men dessförinnan ännu ett besök på tomten med Ture Ander för att undersöka en källa. 2 sept: Besök av Axel Spik, som fick ritning med material – beskrivning till Sagers för att räkna på bygget.

Ture Ander utanför ”Orrhöjden” i Rackstad Foto juli 1941

Sen verkade det rulla på. Tomten måste Georg och Lydia vid det här laget ha köpt av traktens stora markägare Ragnar Johansson Byggmästaren Axel Spik fick en ritning på uthus. Nästa dag var man på plats och stakade för uthus och ”corps de logis”. I början av september stod uthuset på plats. Sen gick några månader med anbud från Spik och offerter skickade till Åmål och Hultsfred. Men ännu i december funderar Ludvig på ritningen till Sagers.

1939 sällar sig Ludvig Mattssons familj till sommargästerna i Rackstad. Får hyra Lycka – nära Kampudden – av ”gubben Nyberg”. Och 20 juni åker Hilma och barnen + Hanna med lastbil till sommarstugan i Racksta. Allt medan Ludvig arbetade. Dock inte så mycket med Sagers hus.
Gick opp till Sagers på Segerfors för att resonera om bygget. Fick kaffe. Sen gick vi bort till Lycka och hälsade på småttingarna. Anders blev med opp till Sagers tomt. Så även gubben Nyberg. Vi resonerade om planering m.m.
7 augusti lämnar Ludvig nya skisser till Sagers. Sen händer inte så mycket mer med det projektet. Ute i världen bryter andra världskriget ut, vilket Ludvig noterar i dagboken.

Det blir 1940 och nu ligger Sagers husprojekt litet i träda. Ludvig tar sig an Lydéns hus ute på udden och arbetar också med en beskrivning till lärarbostaden i Rackstad. Först 25 juli noteras i dagboken att Ludvig cyklat ut till Rackstad för att ”resonera om bygget”. Som ett resultat lämnar Ludvig 7 aug nya skisser till Sagers. Sen går ett år. Ludvig och hustrun Hilma besöker Sagers som nu bor på Lugnet. Efter bad på Sanstaberg i sällskap med ”doktor Lenk” (i Båtvika) och umgänge återvänder man per cykel till stan. Och nu sätter Ludvig igång. Arbetar med ritningen, går ner till det pågående Kinellsbygget för att resonera med David Larsson om färger och tala med skifferläggaren. Ringer Gjerming angående ventilation av skafferierna. Georg får ritningar till fönster och dörrar.

Lydéns hus är nu färdigt. Sagers bygge under tak. Ludvig gör en sprisritning till Sagers – med avbrott för kaffe med ”herrskapet Ärlingssons”.* 12 september konstaterar Ludvig att man brädfodrar Sagers hus. 8 oktober är bygget närapå färdigt. Då har Ludvig några veckor innan ritat köksinredning. 15 oktober ordnar Hilma och Ludvig kafferep för snickarna och grannarna och eldade i öppna spisen i sällskap med Lindströms, Anders och Riborg. Att huset skulle heta just Höglunda är ingen slump; Ludvig och hans syster Lydia var födda på ”Höglunda” i Bjurbäcken, Mangskog.
* Konstnären Erling Ärlingsson (1904-1983) från Mangskog. – Senare hamnar han på Sillegården i V:a Ämtervik och blir gift med Margit, dotter till Ida Nilsson – Sahlström, ”Fryksdalsmora”
                                                                                                 Snickarna Anders Persman och Axel Spik

Nästa år – 1941 – är det dags för huset att målas. Men vilken färg, undrar byggmästaren Axel Spik. Ludvig föreslår att han skall rådfråga Ture Ander. Tre veckor senare tittar Ludvig på det nymålade huset.
Nu är huset färdigt och Ludvig redovisar många besök:
30 juli Vid ½7-tiden cyklade Hilma och jag ut till Sagers. De hade besök av Bergstrands, Liss Eriksson och en annan artistyngling (Nygren). Det bjöds på kaffe på verandan. Vi stannade kvar efter det de andra gästerna gått. Istället kom Riborg opp. Vi drack té, innan Hilma och jag återvände till stan kl ½12

Anders Mattson beskriver: ”Lydia och Georg. Deras son Olof är i mitten. Stående till höger är min mamma Hilma. Den kavate pojken till vänster är undertecknad. Sittande intill Georg är mina systrar Anna Stina och Märta.”

1943. Sagers utökar sin tomt. Ludvig hämtar en tomtkarta hos lantmätare Holmquist. Ett halvår senare är Ludvig till tingshuset med papper om tomtköpet. 19 juli fyller Georg 60 år.
Hos Sagers samlades ett tjugotal gäster: Ture, Fritz och Ellen, Nyströms, Bergstrands, Åströms, Erik Zetterberg och Agnes*. Georg uppvaktades med blommor och tavlor m.m.. Så fick vi bänka oss i stora rummet och njuta av en god middag med gott vin! Bergstrand och Walle (Valdemar Dahlgren) höll tal. Georg tackade – Vi åkte hem med bil kl ½1
.

9 april 1944 berättar Ludvig om ännu ett besök i Rackstad:
Reste klockan ¼4 med Hilma pr. bil till Segerfors, varifrån vi fotade till Lindströms. Först fick vi beskåda en brokig skara slalomåkare i backen mellan Lindströms och Rackbergsänga: Bosse Fjæstad i frack och cylinder som ”Raskenstam” , Leif Lindström som schweizisk bondtös, Våge Böving som brokig Ada Andersson Susegård (person i Grönköpings veckoblad) , en annan yngling som svartklädd Sophie Liljedotter (Grönköpings vördade äldsta)etc. En charmant uppvisning! – Sen in till Fritz och smörgåsbordet med nubbe m.m. Gustaf Fjæstad uppenbarade sig. Så drog vi över till Elsa Hallgren och där blev det dans och musik. Jerôme m.fl. spelade fiol, Anni Hallén piano och själv klinkade jag på gitarren. Ynglingen Stigmark, gift med Elsas systerdotter, sjöng bra till luta. – Hilma och jag gjorde Robert Rönning sällskap, då han gick kl.½11. Fint månsken och ett par grader kallt. Hemma strax före 12.
*Agnes Matson (1892-1988), syster till Lydia och Ludvig. Ogift, arbetat som telegrafist i Arvika.
Hon lät bygga en mindre sommarstuga år 1939 på Glasberget i Rackstad.

Så fortsätter 40-talets somrar med många besök hos Sagers. Ludvigs barn får lektioner i tyska av Olof. Fritz Lindström fyller 70 år 5 juli 1944. Ludvig och Hilma mellanlandar då hos Sagers för att repetera en av Allan Bergstrand författad hyllningsvisa, ”Vila i Gungstolen”. Fyra dagar senare:
…vi cyklade hela familjen ut till Sagers kl 10. Jag hade Märta på pakethållaren. Vi hade en ljuvlig dag hos Sagers. Efter kaffe på verandan gick vi ner och badade en timme. Sen hälsade jag på Ture Ander en stund. Vila ½ timme före middan. – Riborg kom till kaffet – Vid 9-tiden cyklade vi hemåt. Vi fick en liten åskskur på oss i Gate-skogen

                                                                                                           Lydia och Georg utanför stolpboden

1946. Ännu en dagsutflykt till Rackstad redovisad. Nu är det midsommar.
Vid ½12-tiden åkte jag med flickorna ut till Sagers pr. bil. Vi fann värdfolket nere vid sjön, där även vi tog oss ett dopp. Anders och Sture kom cyklande. Efteråt dracks kaffe på verandan. Tidningsläsning. – Jag gick en tur och hälsade på Elsa i Rackbergsänga. Hon var ensam med sina blommor. Bjöd mig på kaffe. Tora väntas hem. – Framåt kvällen kom Åströms (David, Anna och son Hans) samt Ture till Höglunda . Det bjöds på mat och snaps (!) och kaffe. Kvällen var härlig. Så småningom gick Ture för att se på midsommardansen hos Bosse Fjæstad på Sågudden (i Rackstad). Vi andra satt och pratade till midnatt, då Åströms rodde tillbaka till Båtvika, som de hyr för sommaren av Lenk. – Småtöserna hade lagt sig i boden. Själv fick jag ligga i stora rummet.

Lydia och Georg Sager på Höglunda:

Att inte hela verandan hade tak, var tydligen inte så lyckat. 20 maj 1947 kan man läsa i dagboken:
Axel Spik ringde och ville jag skulle bli med till Sagers stuga för att rådas angående glastak på verandan. Jag körde oppåt med bilen och tog Spik med i förbifarten. Sen vi sett på Sagers, gick vi in till Nyströms på Hagen, där de vill ha ny veranda och beställde ritning till sådan. Det bjöds på kaffe och vi satt ända till kl.10 och pratade.
15 juni konstaterade Ludvig över en kopp kaffe på Höglunda att verandan nu var ”heltäckt”

1950 besiktigades nylagda tegeltaket på Sagers stuga. Det hade tyvärr delvis frusit sönder. Ett år senare tittar Ludvig på det omlagda – men ånyo skamfilade tegeltaket.
1951 fick Sagers en ny granne:
…själv fortsatte jag till ingenjör Sevesten, strax bredvid Sagers, för att resonera med honom om pumphus. Fick gå husesyn genom hans egenhändigt byggda villa, som han alltjämt jobbar med på sina lediga stunder.

Stående fr.v. Anders och Ludvig Mattsson, Georg Sager. Sittande: Jenny och Albert Mattsson*, Agnes Matson; Lydia Sager, Allan Bergstrand.

*Albert Mattsson (1890-1969). Gift med Jenny (f. Fundin). Direktör på Wermlands Enskilda Bank A.-B. från 1935. Paret fick inga egna barn. Tog två adoptivbarn, Sture och Birgitta (syskon). Birgitta blev gift med Kjell Olsson, son till Oskar Olsson, vaktmästare på Realskolan. Birgitta och Kjell umgicks mycket med Våge och Elvy Albråten. Ibland kunde Kjells kamrat Alf Hambe (vissångaren) delta.

                                                                                          Utsikt över Racken på 40-talet från Höglunda

                                                                                                         Samma utsikt 2020

1953: 19 juli – söndag – … Klockan 6 körde jag och hämtade Albert och Jenny och sen åkte vi jämte Anna Stina och Ehrlings till Sagers i Racksta för att delta i hyllningen för 70-årige Georg. Jag, Albert och Agnes uppvaktade med rökverk och askfat. Så småningom samlades vi 15 gäster och blev alltså jämte värdfolket 18 st. omkring middagsbordet. Det bjöds på härligt god mat och goda viner. Jag sa´ några ord till Georg, och så presenterade Allan Bergstrand en dråplig visa, som sjöngs unisont. Efteråt kaffe.– Uppbrott kl.½11.
Några verser ur Allan Bergstrands hyllningsvisa ”Georgica”:

Efter ett besök i Frankrike:
Å trött på republiken / han for tebakersch te sitt lann
å spika hop med Spiken / ett hus ve Rackens strann.
Där lä-, där lä-, där lä-ser han i sina rum
mens sommarvinden smeker ljum hans kära Tusculum*
(*I Tusculums omgivningar hade förnäma romare lantgårdar)

Höglunda har en åskledare!
När stormen rister bister / hans hus å åskan går som Hin,
då gräver hans magister / likt Benjamin Franklin
en gro-, en gro-, en gro-p åt åskans raseri,
planteranes en stång däri att lura blixten i.

Midsommar 1960 noteras så ett av de sista besöken på Höglunda:
Åkte ut till Sagers med Anders och Märta vid 1-tiden. Kaffe på verandan. Det började åska och regna igen, men klarnade upp till middan, som avåts ute på verandan. Men sen drog det på igen och det kom några kraftiga smällar. Regnet öste ner.

24 augusti 1960 dog Ludvig Mattsson, född 1888.

Bild från 1958 på Oppstuhage, som invigdes 1951. Ludvig var en drivande kraft bakom inrättandet.

Nya ägare av Höglunda

1989 sålde Olof Sager Höglunda. Köpare: Arne och Kerstin Lidén. Ett skäl var säkert att Kerstins syster Barbro Olsson bor tvärs över sjön, i Perserud, tillsammans med sin Janne. I grannen Jörgen Zetterquist fick Arne, på sin fritid jazzmusiker, en spelkompis. Olof Sager, säljaren, dog 2008, 87 år gammal och hade en bakgrund som universitetslektor i engelska och läromedelsförfattare. Kerstin och Arne överlät/sålde så småningom Höglunda till Arnes dotter Gunilla Oquinena, som 2011 sålde Höglunda vidare.

Första bilden nedan: Kerstins syster Barbro Olsson och Arne Lidén.
Bild 2: Kerstin Lidén och svågern Janne Olsson.

19 juli 1958 var ännu en granne på besök hos Sagers. Georg fyllde 75 år.
De hade besök av Georgs syster Ellen med son (från Göteborg) samt Bergstrands och Märta Wettmark. Vi bjöds på kaffe och vin. Fru Wettmark ville ha råd angående flyttning av ett litet hus på sin tomt nedanför. Jag gick med henne dit ner och vi kom överens om placeringen. Träffade fru Wettmarks moder.
53 år senare, 2011, flyttade Märtas barnbarn Frida med familj in på Höglunda. Och Fridas pappa Lennart, som sammanställt den här texten läste f. ö. engelska för Olof Sager en sommar på 50-talet.

                                                                                                                         Espen och Jonas grillar 2011


Det här inlägget har ställts samman med stor hjälp av Anders Mattsson och den dagbok och de bilder hans far Ludvig Mattsson och hans kusin Olof Sager lämnat i arv till eftervärlden. (Ludvig Mattssons samtliga dagböcker och brev har sonen Anders renskrivit och sammanställt på PDF-filer). Tack också för bilder från Barbro Olssons fotoalbum.

 

 

 

 

 

 

 

 

Maskeraden på Sandstaberg

Under några år på 1920-talet fram till 1925 ägdes Sandstaberg av en dam från London, Frida Curween Simpson. En tid med omvittnat storartade fester!

Kerstin Werner intervjuade den minnesgoda Gerda i Holm och skriver om fröken Simpsons tid: ”Under hennes tid blev det en verklig glanstid på Sandstaberg. Allsköns vackra, fina och lärda människor höll hov där och höll maskerader där ägarinnan och flertalet andra klädde sig i 1700-talsdräkter och vandrade eller red på lerig eller dålig väg genom skogen till Sommaro (Lugnet). Gerda Person såg ofta de fina, utstyrda människorna i spetsar, krås och färgglada sidenkjolar och byxor komma förbi hennes hem. Damerna i sidenskor med lera högt upp på de vita strumporna.”

I boken ”Åtta systrar och en bror” berättar Rakel Joné följande om Miss Frida Curwee Simpson som bodde på Sandstaberg vid Racken i början på 1920-talet. (Sida 112 och 113 i Andra upplagan)

Sex av systrarna utanför Segerfors herrgård

Rakel var den av systrarna som klarade av hästarna bäst. Hon var ofta ute och körde. När flickorna hade varit borta och kört själva och kom hem, då var det Rakel som ledde hästen in i spiltan i stallet och tog av selen. Den lade hon på stallgolvet. Då behövde de inte väcka Johansson som behövde sin sömn. När Rakel var ute och körde i något ärende, tog hon sig för att bjuda alla hon körde förbi på skjuts. När hon en dag kom körande över Letskogen, satt en man på dikeskanten. Rakel tvekade en smula, men tog mod till sig och bjöd på skjuts. Det visade sig vara en tysk student som var på besök hos Miss Frida Curwee Simpson på Sandstaberg. Rakel visste vem hon var. Hon var engelska och hyrde detta ställe som hade ägts av konstnären Bror Sahlström. Det låg alldeles invid sjön och en brant backe ledde ned dit. Det sades, att konstnärerna sprang utför branten efter fester för att se om de klarade det. Rakel hade förkovrat sin tyska på folkhögskolan, så att det gick lätt att prata.

Några dagar senare kom Miss Simpson till herrgården i sällskap med tysken och en engelsk lord. De ville låna det ena pianot för en fest som de skulle ha. Eftersom mamman inte var så förtjust i Miss Simpson för att hon en gång ställt sin ridhäst vid stora trappan och hästen lagt sitt ”visitkort” där, blev de rätt kyligt mottagna.

Bertha och Rakel tyckte sig minnas, att lorden hade spetskrås på sina manschetter som inramade hans långa smala vita händer. Han provspelade nämligen på pianot. Flickorna blev bjudna på festen men blev först nekade att gå. Efter en del kompromisser fick de till slut lov att gå dit. För dem var det spännande med konstnärer och utlänningar. Det var maskerad. En av vävkonstnärinnorna som var mycket vacker var rokokodam, en danskonstnärinna var page. En ung man var dam med en stor svart peruk med en röd ros vid sidan och vit klänning, flera andra fantasidräkter fanns där också. Bertha och Rakel var idel ögon och öron för allting, och kanske hade de mest roligt av deltagarna, fast de egentligen inte hörde dit.

Det fanns en kärlekshistoria förknippad med festen. ”Rokokodamen” var uppvaktad av en av juristerna vid tingshuset, av den engelska lorden och av en av konstnärerna. Konstnären sade att hon måste bestämma sig: ”Jag målar en tavla av dig för att bevisa min kärlek.” Lorden hade ju gods i England att erbjuda och juristen en god framtid. Om några dagar kom konstnären med målningen i helbild. När hon såg tavlan blev hon överväldigad, och hon sade: ”Jag väljer konsten.” Hon ångrade sig nog inte, även om hon fick slita hårt och leva knapert åtskilliga år.

(Hette den engelska damen Curwee eller Curween?)

En senare fest på Sandstaberg

 

 

 

Från Danielstorp till Göktorpet – och Kalifornien 

Bo Rhönnstad har sammanställt en släkthistoria som innefattar såväl Göktorpet som Kalifornien. Avslutningsvis berättar han om släktingen Selma Giöbel – en mångsidig pionjär inom konsthantverk i Sverige.

De sista som bodde på Danielstorp i Rackstad (torp under Segerfors bruk) var Jonas Andersson och Anna Carlsdotter och deras barn. Några år in på 1900-talet flyttade de till Göktorpet.
Jonas far Anders Jonasson föddes i Långvak 1815 och fick sju barn alla födda i Långvak. Jonas mor Anna föds som dotter till Carl och Anna Borre Nordin. Carl Borre var soldat i Värmlands Fältjägareregemente, som blev förlagt vid Vaxholmfästning 1854 under oroligheterna mellan Ryssland och Frankrike.

Några av Jonas och Annas barn kommer att emigrera till USA, några blir kvar i Sverige – och fyra av de barn som föds på Danielstorp åren 1880-1889 orkar bara bli ett år.

Anna, det första barnet en dotter, föddes den 25 juni 1870, i Östra Berga, (Ålgården, Arvika) Hon gifter sig med Carl Ansgarius Wåhlgren och blir kvar i Sverige.

Andrew (Anders), föddes 1 februari 1872 i Östra Berga, (Ålgården, Arvika). Han flyttar ut som 16-åring och börjar arbeta i Rackstad (Segerfors) och senare i Skog (Vik). Han lämnar hemlandet för gott 1905, och emigrerar till Amerika och bor på flera platser i norra Kalifornien: Butte county, Mount Shasta och Weed, (Siskiyou County), Susanville, (Lassen County) Kalifornien.

Christine (Christina), tredje barnet en dotter, föds den 25 september 1874, i Västra Högvalta. Hon emigrerar för gott 1902, till Honey Lake, (Lassen County) och senare Susanville, (Lassen County), Kalifornien. Hon gifter sig där och får tre barn.

Dessa tre ovan nämnda barn flyttar med Jonas och Anna till Danielstorp.

Barn som föds på Danielstorp;

Carl Johan blir det första barnet som föds på Danielstorp, 11 mars 1877,  som barn nummer fyra. Carl Johan blir ogift och kommer senare att bli hemmansägare på Göktorpet fram till sin död 1956.
Som barn fem i barnaskaran föds Nels Johnson 9 januari 1879 på  Danielstorp.  Nels flyttar ut och gifter sig med Maria Otilia Svensdotter, som härstammar från Göbelsläkten, Saarland i Tyskland, (se presentation av Selma Giöbel i slutet av artikeln). Nels utvandrade 1908 till, Butte, Siskiyou County, Kalifornien. Han köpte sig hus i Susanville, Lassen County och Andrew och Magnus bodde där en tid som hyresgäster. De första åren var de tre bröderna Johnson anställda på Fruit Growers Supply Company som grundades 1907 och senare blev känt som Sunkist Fruit Growers eller bara Sunkist. Alla bröderna från Östra Berga och Danielstorp blev involverade i Första världskriget och Nels också i Andra.

 

 

Maria föds 11 oktober 1880 på Danielstorp (Segerfors). Också Otto föds på Danielstorp – 30 augusti 1881. Båda orkade bara med att bli ett år.

Magnus Johnson föddes 20 februari 1883 på Danielstorp. Han utvandrade 1902 till Butte, Siskiyou County och sedan Weed, Susanville, Lassen County, Kalifornien. Platser som många brev och presenter skickades från.

Axel föds 17 april 1885, på Danielstorp. Han blir 7 år.

Av de följande barnen som föds på Danielstorp, Oscar 15 februari 1887 och Hilma Maria 5 maj 1889, når ingen vuxen ålder och blir bara 1 år.

Clara föds som sista barnet 13 augusti 1891, på  Danielstorp. Clara kommer att göra flera resor till Amerika och gifter sig där. Hon återvänder till Sverige för att ta hand om Göktorpet efter sin mor och sin bror fram till sin död.

Lämnar Danielstorp

1899 har familjen flyttat till Långvak utan angiven plats. Jonas har blivit 56 år och Anna 53 år. Runt 1901 flyttar familjen Jonas och Anna med barnen Carl Johan och Clara till Göktorp. Jonas står där som arbetare.
1905 har Nels och Maria Otilia med barnen flyttat till Vik, Skog. De bor kvar i där fram till 1908. Med notering att Nels lämnar det gamla Sverige och utvandrar till Amerika år 1908 – 1909. Maria Otilia flyttar 1908 med barnen till Glasberget, Långvak. Maria Otilia är nu 28 år. Barnen Anna Maria 8 år, Axel Ivan 6 år, Berta Ulrika 5 år, Ellen Elisabet 3 år.

 

bilden från Bygdeband.se

Ålgården skola 1909-1910.
Främsta raden från vänster: nr1Torborg Lindström, nr2 Alma Fjäll, nr3 Anna vid Lillälven, nr4 ?, nr5 Nyste-klara?, nr6 Marie i Nordstuga i Östra Berga.
Sittande andra raden: Anna Maria på Glasberget, (f. 1900, Nels och Maria Otilias dotter), till vänster om lärarinnan Ingeborg i Bakgård, till höger om lärarinnan Ruth i Myra och längst till höger Ellen på Nyby.
Stående från vänster: Nr 1 ?, nr 2 Johan Fjäll, nr3 Göran på Göktorpet, (f. 1899, Annas son. Anna är Jonas och Annas dotter född 1870. Göran   emigrerar 1916 till Amerika) , nr4 Albin i Lund, nr5 Samuel på Stortorpet, nr6 Knut Zetterkvist, nr 7 Torsten på Källern (Sågmon)

Jonas och Anna bor kvar på Göktorpet, Ålgården också 1913 med barnen Carl Johan och Clara.
Jonas har hunnit bli 70 år, Anna 67 år, Carl Johan 36 år. Clara reser till Amerika 1913, 22 år. Clara återvänder till Sverige och har sedan med sig Göran till Amerika 1916. Göran som kommer att bosätta sig med Christine (Christina) i Honey Lake, Lassen County, Claras 17 år äldre syster.

Anna, mor till Göran gifter sig 1914 i Arvika med Carl Ansgarius Wåhlgren.

 

Anna

1920 flyttar familjen Jonas och Anna till Bråten, Mötterud. Med notering att Carl Johan blir kvar som hemmansägare på Göktorpet. Jonas Andersson dör i Mötterud, Bråten 1924. Hans hustru Anna flyttar då tillbaka till Göktorpet. 1924 är Clara i Amerika. Boende på Göktorp fram till 1928 är nu Carl Johan och hans mor Anna.

Foto;  Besök på Göktorpet under året 1926.
Stående från v.; Anna Maria, f.1900 Anna Carlsdotter, f.1846, Berta Ulrika, f.1903. Sittande fr. v.; Carl Johan, f.1877, Sven Olof, f.1920, Gunnar Emanuel, f.1921, Valdemar, (Bertas man), f.1900 med sonen Erik, f.1924.

Anna Carlsdotter dör strax före julen 1928. Boende kvar på Göktorp är nu Carl Johan. Hans 14 år yngre syster Clara återvänder för gott 1939 från Amerika. Carl Johan dör 1956 och Clara kommer då att bo kvar på Göktorp fram till sin död 1967.

I ett brev hem till Berta Ulrika skriver Clara 1932 från Perris, Riverside County, Kalifornien.
”Din pappa lefver och mår bra. Ja nu har ni den fina tiden därhemma.” ”Tänk den som finge gå ut i björkskogen och lyssna på göken. Det är nu snart 8 år sedan jag hörde den.”
Clara hade i alla fall sett lite av världen.

Det är svårt att vara exakt men det verkade som att Clara var mån om Göktorp. 1939 är hon tillbaka på Göktorpet. Försäljning och arvskifte sker 6 mars 1968 efter Clara Olsson, Göktorpet, Ålgården, Arvika.
Då fick Göktorp ny ägare och bevaras ännu idag.

Valdemar som gifter sig med Berta Ulrika och är son till Gustaf Johannesson och Sofia Kyrkman. Valdemars 10 år äldre syster Elin Maria gifter sig med Gustaf Adolf Blomén. Gustaf Johannessons bror Johan tar senare efternamnet Falk.

Elin Maria Blomén. Av Elin Maria och Valdemars syskon kommer tre av dem Hulda, Selma Carolina och David att emigrerar till Amerika, Detroit, Michigan, Wayne. Selma Carolina gifter sig med verktygskonstruktör på Buick industrier och får tre barn i Michigan, Wayne, USA.

Danielstorps historia finns här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/03/09/hurra-danielstorp/

 

 

Vem var Selma Giöbel?

Författat efter en släktforskningsrapport om Berta Ulrikas, (från Göbelsläkten) Simon Göbel.
Av barnbarnen, Bo Rhönnstad och Ulf Övenholt.

Selma var god vän med Ellen Key och fick där ett släktskap. Hon mötte både Christian Eriksson och industrimannen Per Andersson, Anders Zorn, Carl Larsson, troligtvis också Fjaestad som hade börjat bli påtaglig i omgivningen. Kvinnorna Branting, Wallenberg som annars var vana mycket uppmärksamhet fick nu ge med sig för de nya nitiska kvinnorna. Vilket också kan vara en annan trolig orsak till att Selma Giöbel i eftertid blivit lite bortglömd som den kraft hon var för både det svenska kvinnliga som manliga hantverket. De manliga målarna rönte inte samma succé på Världsutställningen i Chicago 1893, som kvinnorna. Vilket inte uppskattades av Anders Zorn som passandes begynte kalla de ogifta kvinnorna ”kullor”. Detta fick Selma Giöbel att invända sig tydligt emot, återgivet i en intervju 1896. Hon lämnade sitt företag och Sverige 1898 för att bosätta sig i Italien. I alla fall återvänder hon till Sverige med ett stöd av hennes trogne vän Verner von Heidenstam, den förnämlige välgöraren Hjalmar Wijk som hon som gåva fick motta en liten gård, Kvarnbacken, som hon mycket älskade. På Heidenstams 50-årsdag, som firades med stora festligheter var bl .a. konstnären J.A.G. Acke med fru, K.O. Bonnier med fru, Hanna Pauli, fru 0lga Bratt, Fredrik Böök, John Landqvist, Vilhelm Stenhammar med fru, professor Wulff, Elin Wägner, Selma Giöbel och apotekarfamiljen (Maja) Alvin närvarande. (Ur minnen: berättade av Selma Giöbel).

Om Selma var i Rackstad själv är inte klarlagt ännu. Men en massa släkt födda på den platsen hade hon i alla fall. Och att hon efterlämnade idéer till ett kulturliv med början från seklet 1900. Med en början från 1885 då hon som ägare startar den första konst o hantverksaffären S. Giöbel Svensk konstslöjdutställning.

Selma var vida känd för sin firma S. Giöbel Svensk Konstslöjdutställning  i Stockholm. Selma Giöbel var en av de tidigare Svenska kvinnorättskämparna, hon var pionjär inom svensk textilkonst och en av det sena 1800-talets främsta mönsterskapare, utbildad keramiker. Inom träskulptur (carvin wood) var hon banbrytande och på Världsutställningen i Chicago 1893 med sin firma S.K.U., Svensk konstslöjd utställning, S. Giöbel deltog hon som enda kvinna med eget svenskt företag.

Hon fick stora framgångar i Sverige som utomlands och fick stor betydelse för den Svenska konstnärliga utvecklingen. 1914 skriver Lilli Zickerman när Selma ska tilldelas Nya Iduns hederspris; ”Sveriges kvinnor stå till henne i stor tacksamhetsskuld för de många nya fält, som härigenom öppnats till nyttig och inbringande sysselsättning. I Svensk konstslöjdutställning fann man mångfaldiga grenar av svensk konst och konstindustri representerade: målningar, träskulptur, drivna mässingsarbeten, järnsmide, stålarbeten, broderier, vävnader, nationella smycken, folkdräkter m.m. och med glädje ser fosterlandsvännen, vad som på dessa många områden åstadkommits genom en rikt begåvad kvinnas initiativ”.

Världsutställningen i Chicago kan betecknas som startpunkten för det svenska konsthantverkets framgångar i USA. Genom svensken Mikael Samuel i New York fördes Selma Giöbels föremål, efter Chicagoutställningen över till California Midwinter International Exhibition, som öppnades i San Francisco i slutet av januari 1894. Under de följande två åren fortsatte dessa objekt att turnera runt på utställningar i USA. ”Genom världsutställningen i Chicago kom således Selma Giöbel Svensk konstslöjdutställning och Handarbetets Vänner att för första gången i stor skala föras ut på amerikanska marknaden”.

Ett hundratal svenska konsthantverkare och företag fick medalj, bland dem Anna Boberg för en vikskärmsdekoration och Selma Giöbel för nyrenässansmöbler. Svensk-amerikanen Karl von Rydingsvärd, som bland annat arbetat med sniderierna i familjen Sloanes hem i Norfolk (nu The Hermitage Foundation Museum) framhöll sin svenska kollega Selma Giöbel i Amerikansk press.

Med Handarbetets Vänner delar Svensk Konstslöjdutställning äran av att först ha arbetat för avsättning av uteslutande svenska konstslöjdsalster. Redan 1874 började Selma Giöbel bli synlig som en av grundarna till HV handarbetets vänner. Där hon också var en lärare och fick sina elever. Några år senare på Parisutställningen 1878 då hon redan hade överösts med 10 medaljer på världsutställningar lovordades hon för sin skicklighet som lärarinna och som en svensk träsnidarinna.

Något som Berta Ulrika, dotter till Nels från Danielstorp och Maria Otilia från Göbelsläkten med förkärlek pratade om.

Bo Rhönnstad kan du nå via bo.rhonnstad@outlook.com

 

 

 

Gustaf Persmans yrkesbana startade i Rackstad

En av Arvikatraktens keramiker var Gustaf Persman. Han växte upp på den lilla gården Hurra i Rackstad – halvvägs till Gustås.

Han föddes 1908. När han var åtta år flyttade familjen från Arvika till Hurra.

”Om Gustaf berättas att han som liten satt i dikena och gjorde små saker av lera. Han hade sett keramiktillverkningen hos Riborg Böving på Albråten och blivit inspirerad. När han var 15 år gammal började han arbeta hos Riborg Böving, som ju inte drejade själv, utan det var Samuel på Stortorpet som kom till henne då och då för att hjälpa henne. Gustaf såg på honom när han drejade och satt däremellan själv vid Riborgs drejskiva och tränade. Han lärde sig i stort sett själv att dreja genom hård träning. Senare var det alltid han som drejade åt Riborg.” *

Gustafs första drejade mugg. Vid 13 års ålder. Dekorerad av systern Anna, som var så begåvad att hon även fick hjälpa Maja Fjaestad med hennes tryck

Kerstin Werner har berättat att många av konstnärerna var fattiga. Också Riborg Böving, vars piga (!) kunde säga: ”Nu måste vi snart ha knytkalas så vi inte svälter ihjäl”

Gustafs son Björn Persman (f. 1942) berättar att farmor Marie tidvis försåg familjen på Albråten med mat. Motprestationen var att Gustaf gick i lära hos Riborg. Sonen Våge kom då och då över skogen för att hälsa på Gustafs bror Edvin – men också för att få något att äta. Hurra hade ju ett litet jordbruk med några kor.

I mitten av 1930-talet byggde Gustaf sig en egen verkstad på Hurra med en vedugn. Rester av byggnaden finns ännu längs vägen mot Gustås. 1934 hade han gift sig med Signe. Året efter föddes Björns storebror Bo. Några år bodde familjen i Lillstugan på Hurra. Därefter bodde man på andra ställen i Rackstad, bl a på Smedjefallet.

Keramik från Hûrratiden tillhörig sonen Björn

Tekanna. Senare arbete

Sonen Björn har keramik från Hûrratiden. En del med tysk glasyr som han övertagit från Riborg.

När kriget kom kunde han inte längre köpa ved till sin ugn. Den behövdes till gengas och till något större företag. Under 40-talet arbetade han därför för Viktor Axelsson i Ålgården och där bosatte sig också familjen.

På 1950-talet byggde Gustaf sig en egen verkstad, men det blev magert att leva på keramik, även om det blev bättre på 60-talet. Gustaf Persman dog 1992, 84 år gammal.

Källa: *Från stenkärle till prydnadskeramik av Britt Andersson och samtal med Björn Persman 2019.

Mer om Hurra: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/03/09/hurra-danielstorp/

Kan du berätta mer? Är något fel? Har du bilder? Skriv kommentar på Rackstadhistoriskts Facebooksida eller direkt till mig: lennart.wettmark@gmail.com

Gunvors bästis var Marja Ander

2005 gjorde Öyvind Ander en intervju med Gunvor Johansson, dotter till Ragnar och Elsa Johansson i Nerstugan i Rackstad. Öyvind Anders far Rogne var barn till Ture Ander och Ragnhild Franzén. Marja Ander (född 1925) var syster till Rogne och bästis med Gunvor.

Det här är citat ur Öyvinds intervju:

Gunvor – När vi var barn så satt ju Ture ute i naturen och målade, och ibland lekte vi kurragömma i hans ateljé.

Öyvind – Fick ni det för Ture?

Gunvor– Han var tyst. Han var väldigt snäll och han klagade aldrig på oss. Men han låste ju ateljén med en nyckel som han satte fast i färgen. Men det kände ju Marja och jag till. Jag ska berätta en gång när Ture hade varit och jagat och kom hem med en orre. Han kom hem med

Marja Ander. Utsnitt från klassfoto Rackstadskolan 1937

Marja Ander. Utsnitt från klassfoto Rackstadskolan 1937

olika djur, det kunde vara en orre, eller en hare.

Öyvind – Vad minns du av Ture för övrigt?

Gunvor: Jag minns matsalen i Orrhöjda där han satt i sin korgstol i änden av bordet vid den långa soffan. Han satt alltid i korgstolen och läste dagens tidning. Han var ofta i sin egen värld.

Öyvind – Menar du att han inte var så engagerad i familjelivet?

Gunvor: Han var i sin konst, och skidor. Våge Albråten var ju med och vallade våra skidor. Ture och andra konstnärer gick c.a en km till Segerfors varje onsdag och tog bussen in till Arvika. Alla konstnärerna hade såna där stora läderryggsäckar.

Öyvind – Vad gjorde de i Arvika? Handlade de mat?

Gunvor – Ja i Arvika Kontantaffär. Då lämnade de in en tavla och så fick de handla mat för den.

Jag var med Marja inne i Arvika många gånger i skoaffären. Och då hon bestämde sig för ett par skor, så lämnade Ture in en målning där. Så kom handlarna över mycket konst. På den tiden så hade folk inte mycket pengar utan fick lösa det med byteshandel.

Öyvind – Kan du säga något om Ragnhild? Jag vet ingenting om henne?

Gunvor – Ja, hon var arbetsam och duktig. Hon vävde hon, vet du. Hon vävde och lämnade in till Konsthantverk. Och Ture ägde varken kostym eller överrock under kriget, och då var det Rönning skulle jag tro som var skräddare. Som sydde Kavaj och golfbyxor åt Ture, Fritz Lindström och Gustav Fjaestad. De hade alla likadana kläder. Och Ragnhild hon var väldigt duktig. Hon vävde möbeltyger gardiner och bidrog till familjen.

Öyvind – Vad har du för intryck av Ragnhild som person?

Ragnhild Franzén.  Målad av Björn Ahlgrensson

Ragnhild Franzén. Målad av Björn Ahlgrensson

Gunvor – Jag hon var en väldigt duktig husmor. Hon bakade och grejade och hade två vävstolar i sitt sovrum. Och Marja sa när Ragnhild låg sjuk, för hon låg ju också sjuk bra länge. Ragnhild var inte på sjukhus utan hon var hemma och Dr. Kjellgren besökte henne varje onsdag. Då sa Marja: Tänk mamma som inte har varit i köket eller skafferiet på så länge och hon vet ändå bättre vad som finns i det än jag trots att hon var sängliggande. De hade ju så härliga hemsnickrade sängar i trä med madrasser. Jag tror att hennes säng var i gammalt blåmålat trä. Jag minns också hur tapeten såg ut i rummen. Den var grå och sen målade de sina egna mönster på den. Och sen minns jag att det var ett hål i väggen, och där kom det upp varmluft till övervåningen

….

Öyvind – Kan du berätta om Marja

Gunvor – Ja, Marja och jag var ju vänner från det att vi blev så stora att vi kunde gå till varandra. Det lustiga var när vi skulle följa varandra hem att vi inte kunde komma överens om var halva vägen var mellan Nystugan och Höjden (Orrhöjda) Så då tog vi ett måttband och så mätte vi och kom fram till att halva vägen var vid en jättestor gran vid hagen. Det var ju precis mitten och det var en stor gran dit följde vi varandra och när vi skiljdes åt så sprang vi så mycket vi orkade åt varsitt håll. Det var ju höst och lite mörkt och så. Annars knallade vi och gick där till varandra och vi var inte särskilt mörkrädda. Det var ju en bit att gå.

Öyvind – Hur långt var det emellan er? Var det en kilometer?

Gunvor – Ja det var det allt. Och vi gick tillsammans till skolan varenda dag. Då kom Marja in och satt och väntade på Runa och mig. Det var så roligt att se henne sitta där i kökssoffan och vänta på mig. Och sen när vi blev lite äldre så cyklade vi iväg till skolan Marja var alltid glad, och alla beundrade henne. Alla pojkar var så glada i henne. Hon var lättsam och glad och bra på att dansa.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/05/22/sommargaster-i-rackstad/

Sommargäster i Rackstad

En gång i tiden hade Jonas Liljequist en förhoppning att ärva Anneberg i Rackstad efter sin moster Ester Holmgren – kallad Möje. Så blev det inte. Istället fanns han vid Möjes sida som stöd när köpehandlingarna 1965 skrevs under på Hotel Bristol i Arvika. Köpare var Jörgen Zetterquist. Och för Möje var det ett sorgligt ögonblick när stunden var inne att sälja.

Anneberg med bil Anneberg6

 

 

 

 

 

Möje med utsikt

 

 

Både Möjes och Jonas relation till Rackstad var lång och varm.  I Rackstad fanns sedan 1913 Möjes syster Ragnhild och Jonas kusiner Rogne (född 1923), Marja  (född 1925) och Örjan (född 1928) Och förstås Ragnhilds make Ture Ander. De hade gift sig 1922 och 1926 avstyckat den tomt som fick namnet Orrhöjden och ett hus flyttat från Holm. Ragnhild Franzén hade under åtta år vävt i Fjaestads väveri under ledning av ”fastrarna” Anna och Amelie.
Orrhöjden

 

 

 

 

jonas med föräldrar2

Jonas med mamma Maja och pappa Gösta

 

 

 

 

 

 

 

 

Jonas moster Ebba Franzén besökte sin syster Ragnhild och noterade ibland besöken i sin dagbok, t ex 1949:

dagbok

Ebba Franzén

Ebba Franzén – porträtt av Ture Ander

 

 

 

 

 

 

 

 

Möje och maken Erik hade köpt Anneberg under kriget och Jonas tillbringade somrarna där – till att börja med tillsammans med mamma Maja och pappa Gösta, men sen allt mer på egen hand. Enklast var tillvaron så länge som den stränge morbror Erik föredrog att vara i Båstad. Men med tiden kom även Erik att trivas i Rackstad och Jonas fick litet mindre utrymme…

Ture med sin dotter Marja med Lars-Erik på Anneberg

Ture med sin dotter Marja med Lars-Erik på Anneberg

Ture fyller år och uppvaktas av Rogne och hans hustru Vaikki

Ture fyller år och uppvaktas av Rogne och hans hustru Vaiki

Det sociala livet var livligt. Jonas berättar att det förekom soaréer hos familjen Ander då pappa Gösta sjöng Taube och Bellman på luta. Riborg Böving var nog där, kanske också Lydia och Georg Sager. Kalle och Märta Nyström gästade ofta. Torsten Lenk kom roende över sjön från Stålsberga.
En sån gång tog Ragnhild upp Jonas i sitt knä:
– Du sticks!
– Jaså är du människokännare

Ragnhild var en ”tuff tjej”, minns Jonas. Och hade beundrare; både Torsten Lenk och Fritz Lindström hörde dit. Hon dog alltför tidigt, redan 1944. Kanske var Ebbas dagboksanteckning 15 juni 1943 ett varsel: Maja och Jonas på Anneberg. Jonas (5 år) hade biljetter att sälja till Ragnhild, som låg sjuk o. när hon sa´ att hon inte behövde några när hon mest låg. ”Jo, sa Jonas, de ska du ha när du dör för det kommer kanske så många nyfikna o. skall se på dig o. din kista o. då skall du ta de här biljetterna och fara före till främmande land” Har du hört såna reflektioner han gör skrev Ragnhild till mig.
Året efter stod Ragnhilds stora vävstol tom i hörnrummet på Orrhöjden.

Anneberg. Foto: Torsten Lenk

Anneberg. Foto: Torsten Lenk

Jonas hade sitt sovrum på Annebergs övervåning i det rum som sen utvidgades till Jörgens ateljé. Där Jörgen lät ta upp ett ateljéfönster mot norr, fanns då en garderob. Jonas tyckte att det doftade av brädgård. Möje lät göra att badrum med rinnande kallt och varmt vatten – badkar var onödigt tyckte VVS-direktören Erik. Och hon sålde en briljantring och lät bygga ett litet gästhus med toa. Dit gick Jonas med två stora mässingljusstakar som belysning i augustimörkret. Några vintrar bodde Jonas morbror Mikael på Anneberg.

Lars-Erik håller ett fast grepp om Tures båt i sandstranden

Lars-Erik håller ett fast grepp om Tures båt i Sandstranden

Möje och Erik Holmgren

Möje och Erik Holmgren

 

 

 

 

 

Lydia och Georg Sager på Höglunda

Georg och Lydia Sager på Höglunda

Jonas minns att pappa Gösta försåg Ture med kunder. Hans tavlor sålde bra och var inte så dyra, som t ex Fritz Lindströms med sin mera sparsmakade produktion. När därför Kalle Nyström tvekade inför priset på någon av Fritz tavlor hänvisade denne till ”den lille blomstermålaren i dalen, där är andra priser.” Jonas tyckte noga att både Erik och Fritz var litet snorkiga mot den snälle och humoristiske Ture. Också Ragnhild kunde vara litet skarp: ” Nu målar du vykort, Ture” En liten tröst för Nyströms var kanske att de vinterförvarade en Ahlgrenssontavla åt Möje och Erik.

Källor och bilder: Jonas Liljequist (född 1938) och Birgitta Källving (född 1949), som också gästade Rackstad tillsammans med mamma Barbro (dotter till Ebba) och bröderna Anders och Lars-Erik.

 

 

 

 

Rackens teatercirkel sätter upp Strindbergs Fadren

På Racken-amatörernas program

Hr Figge Larsson berättar för Arvika Tidning om cirkelns arbete med Strindbergs pjäs Fadren.

– Vi arbetade i över 1 år och repeterade omkring 60 gånger innan vi ansåg oss mogna för turné med Fadren berättar hr Larsson vid ett samtal med AT:s medarbetare. Då jag för några år sedan bosatte mig ute vid Racken upptäckte jag att det fanns många teaterintresserade ungdomar däruppe och så föddes tanken på att starta ett amatörsällskap. Jag satte omedelbart igång förarbetet och inom kort var stommen i ”Rackens teatercirkel” klar.  Den lilla sammanslutningen har fått sitt namn av att alla medlemmarna är bosatta runt sjön och det blev därför en cirkel i dubbel bemärkelse. Den består till största delen av ungdomar från lantbrukarhem och de har visat ett verkligt storartat intresse. Egen lokal har inte gått att uppbringa och vi har därför fått samlas i cirkelmedlemmarnas hem då vi repeterat. Till en början specialiserade vi oss på enklare saker, folklustspel o. dyl., men snart föddes lusten för större och mera dramatiska stycken. ”Fadren” är en svår sak, men jag vågar påstå att vi nu, efter 1 års intensivt repetitionsarbete, behärskar våra roller någotsånär…  Vi valde ”Fadren” just för att endast 7 personer framträder i stycket och därför att kulisserna hela tiden är desamma. Vi har fått blodad tand och tänker om möjligt fortsätta med ett annat av Strindbergs stora dramatiska verk, nämligen ”Påsk”. Allting är klart för att sätta igång arbetet med detta på ett undantag när. Vi har nämligen inte lyckats besätta den kvinnliga huvudrollen… Slutligen kan jag nämna att ingen av de agerande i ”Fadren” – mig själv undantagandes – är över 30 år. Yngst – 16 år – är Barbro Johansson, som spelar ryttmästarens dotter, Bertha. På torsdag kväll uppföres ”Fadren” på Arvika teater.
fadrenScener ur Fadren

C.G.H. recenserar Fadren :

I en egen klass är Figge Larsson: ”Herr Larssons ryttmästare gav något som mycket ofta höjde sig över amatörspelet…rika nyansering, psykologisk smidighet…Maj-Britt Westlund gjorde en mycket god Laura… välgörande och klar diktion. Jag tror att jag måste resa till Racken för att komma underfund med hur man skall kunna lära folk att tala svenska väl… Även i henne skönjes en god teaterbegåvning. Övriga medspelande höjde sig ej på långt när till huvudaktörernas nivå men gjorde ett sobert och hederligt arbete. Bäst var utan tvekan Barbro Johanssons Bertha… Anders Westlund  som doktorn blev allt bättre, sedan han spelat upp sig och detsamma kan sägas om John Västlunds pastor. Elsie Västlund som amman gjorde ett gott intryck… Karl-Erik Larsson spelade kalfaktorn Nöjd…hr Larsson fick fram en trovärdig bondpojke, fylld av vördnad mot sitt husbondefolk…
fadren framsidaFadren roller

 

 

 

 

 

 

 

Sunny anmäler ”Solstrålen på Björknäs”: 

”Rackens teatercirkel debuterade med succé.

Rackens teatercirkel bjöd på en överraskning av det mera positiva slaget vid sitt första större framträdande för offentligheten på NTO-salen… presterade ett spel som är fullt tillfredsställande och mer därtill för en teateramatör… Figge Larsson själv som majoren stod som naturligt är en klass högre än sina unga medspelare, med Anders Westlund i rollen som unge godsägaren visade en talang som inte bör förglömmas. Solstrålen själv Gertrud Andersson förenade skickligt de egenskaper som hennes roll krävde. Rackens teatercirkel gjorde ett ord succé och är välkommen tillbaka på scenen.”

teater Solstrålen

Tidningsartiklarna är odaterade, men teatergruppen var verksam 1942-47.
Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/26/rackstads-teatercirkel/
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/tag/rackstad/

När scenkulturen kom till Rackstad

Sven-Åke Larson berättar om sin far Figge Larson och hans liv som scenartist och teaterledare. Här saknas illustrationer i form av foton och tidningsklipp. Och kanske andra historier kring Rackstads teatercirkel

I Arvika fanns på 1920- och 1930-talen en stark nykterhetsrörelse, NTO. Dess ungdomssektion Hemdaliterna sysselsatte många ungdomar med kulturella aktiviteter. En av dessa unga var Frithiof ”Figge” Larson, som så småningom skulle flytta till Rackstad. Han hade ett starkt intresse för scenkonst och gav regi åt såväl teaterintresserade som körmedlemmar i s.k. talkörer redan i ung ålder. Talkörer var ett populärt kulturellt inslag vid denna tid.

Från Arvika deltog under de tidigare åren bl.a. Gunnar Sundström, Samuel Andersson, Elsa Karlsson, Axel Kling, Elsa Baumbach, Erik Larsson, Martha Danielsson, Inger Jonsson, Sven Pehrson, Bror Lundin, Sigurd Koch, Lisa Andersson, Ann Marie Hovander, Karl Erik By, Britta Olofsson, Lisa Kling och Erik Wik.

Nyårsteatrar var ett återkommande inslag där t.ex. pjäserna ”Mollusken”, ”Kanske en diktare”, ”Hyggliga människa” framfördes. Vilhelm Mobergs ”Kassabrist” spelades med Figge Larson, Gunnar Sundström (med sommarhus i Rackstad) och Sigurd Koch som inslag, liksom Vilhelm Mobergs ”Doktorn på nr 18” med Figge Larson, Sigurd Koch, Axel Kling och Lisa Kling, ”Ordensbröderna” och ”Den giftaslystna änkan” med Katarina Larsson. Figge var också intresserad av illusioner och utövad hypnos och ”trolleri” för den närmaste vänkretsen. Hypnosen fick han lägga av med efter förmaning från mina farföräldrar då en av mina fastrar föll i trans. Figges trolleri var dock et välkänt inslag i Arvikatraktens nöjesliv under många år.

1936 stod nybyggda hemmet klart i nedre Rackstad. Huset byggdes på Hagens utmarker eftersom Figge var gift med en av döttrarna till Per på Hagen. (Hagen var en släktgård som gått i arv i minst 300 år. ) Figge fick idén att försöka intressera traktens ungdomar för teater. Snart hade han ett intresserat gäng av Rackstadungdomar kring sig. Teater var ju inget alldagligt för dessa. I Karlstad fanns en etablerad teater medan utbudet i Arvika var Heimdalsamatörerna. Det man hade erfarenhet av var eventuellt den radioteater som kan ha funnits? Någon riksteater hittade inte fram till Rackstad!

Det berättas att teaterrepetitionerna i Rackstad ibland kunde bli äventyrliga. För att ta sig fram till repetitionslokalen var man under viss tid tvungen att klättra över ett staket. Lokalen låg i huset ”Mon” strax intill där Mosågen fanns. Figge berättade att han en gång hade passerat staketet men blev snabbt varse vad som fanns på andra sidan. En getabock uppenbarade sig och gick snabbt till anfall. Den tillhygge som Figge fick tag på till försvar smälldes med all kraft i huvudet på bocken som bara skakade på sig och attackerade igen. Med nöd och näppe klarades reträtten och repetitionen fick ställas in.

Rackstad teatercirkel gick in för att sprida teater till ställen dit den aldrig annars tog sig. Man spelade upp sina pjäser i gårdar och i mindre samlingslokaler runt om i trakten. I ensemblen fanns flera Rackstadbor t.ex. Anders Westlund och Johan Västlund, Elsie Västlund, Gertrud Andersson, Karl-Erik Larsson, Barbro Johansson m.fl.

Vissa utvikningar från det lokala gjordes dock. T.ex. framförde man en pjäs på Karlstad Teater. Jag har också hittat en recension av pjäsen ”Solstrålen på Björknäs” med bl.a. Figge, Anders Westlund och Gertrud Andersson från teatergruppens föreställning i Göteborg men kan dessvärre inte klara ut vilket år detta var.

Parallellt med teaterrepetitioner övade Figge in illusoriska trick. Han blev ofta anlitad som illusionist vid soaréer och tillställningar i Arvikatrakten. Uppskattade var tillställningar inför jularna på NTO-lokalen i Arvika (Sveabiografen) där Rackstadtrollkarlen roade Arvikatraktens ungdomar med sitt trolleri.

"Jag kan identifiera två personer. Mannen i mitten är Axel Kling och han längst till höger är brodern Arvid Kling. Arvid hade samma "utstyr" i Cabare Lergöken som här, dvs. rollen som "bondtölp". Hitler skulle kunna vara Sigurd Koch men jag är osäker. Koch hade frisersalong på Storgatan snett över gatan från Kafe Lyktan och strax bortom dåvarande bokhandeln. Hos Sigurd Koch luktade det desinfektionsmedel eftersom alla frisörverktyg doppades i vätskan för att kunna användas till nästa kund."

”Jag kan identifiera två personer. Mannen i mitten är Axel Kling och han längst till höger är brodern Arvid Kling. Arvid hade samma ”utstyr” i Cabaré Lergöken som här, dvs. rollen som ”bondtölp”. Hitler skulle kunna vara Sigurd Koch men jag är osäker. Koch hade frisersalong på Storgatan snett över gatan från Kafe Lyktan och strax bortom dåvarande bokhandeln. Hos Sigurd Koch luktade det desinfektionsmedel eftersom alla frisörverktyg doppades i vätskan för att kunna användas till nästa kund.”

Trolleriet var också ett återkommande inslag i Cabaré Lergöken som varje Arvikamârten uppträdde i ArvikaVerkens lokaler intill marknadsplatsen vid Stadsparken.

Så småningom blev han också anlitad i folkparkerna där han hade ett helt annat åskådarklientel, ibland starkt berusat! Jag var själv med och assisterade på scenerna vid flera av dessa tillfällen (vi talar om sent 40-tal och tidigt 50-tal) och presenterades som ”Sveriges minsta trollkonstnär”.

Men det var kanske i rollen som Frödingtolkare han trivdes allra bäst. Tidningsrecensioner från denna tid bedömde honom som landets främste tolkare av Frödings dikter. Bland annat sändes inslag i Lars Madséns radioprogram från Ingesunds folkhögskola där Figge läste Fröding.

Så småningom tog Rackstad teatercirkel sig an större verk, bl.a. Strindbergs klassiska pjäser, Fadren och till sist Påsk som uppfördes på scen 1955. Pressens beröm över amatörernas skådespeleri var åter igen överväldigande.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/26/rackstads-teatercirkel/

 

DN på besök i Rackstad 1943: Konsthantverket blommar…

18-okt-1943-dn-bild-rubrikbildtext

 

 

lindberg

 

 

Värmland i oktober

Konsthantverket blommar i de knepiga värmlänningarnas bygder, och hade inte krisen gjort garner, färger och metaller svåråtkomliga skulle ingenting störa en allmän optimism. Går man halvmilen norr om Arvika, just där landskapet blir storvulet norskt med dalar och klara sjöar som vid lugnt väder speglar de skogsludna höjderna, så har man hamnat i en trakt där konstnärer och konsthantverkare bott så länge och så tätt att urbefolkningen nu är i det närmaste immun mot ”könstit fölk”, och ingenting kan förvåna dem längre.

Här intill sjön Racken i Taserud och Rackstad är gammal mark för konstnärligt skapande. I en smedja i Taserud räknade man fem generationer smeder innan yngste ättlingen lämnade fädernas städ och slog sig ned utanför Stockholm för att skapa konstsmidesgrindar med svetslåga och annat modernt otäcktyg.

Den ende konstnären som i verkligheten fötts här är bildhuggaren Christian Eriksson, men vid stranden till Racken byggde snö- och rimfrostmålaren Gustaf Fjaestad sin ljusa villa och fick snart sällskap av Värmlandsmålarna Fritz Lindström och Ture Ander med familjer, om man bara nämnde de mest kända namnen.

Men arvet får föras vidare av konsthantverkarna, och den ungdom som nu finns och verkar runtom i bygden är mer för praktiska ting och mera jordbundet materiell.

I den stora bruna byggnad där systrarna Fjaestad på sin tid vävde gobelänger med naturalistiska inslag, där vakar nu två unga textilkonstnärinnor över de fem vävstolarna och gobelängknytningen. Det är fröknarna Greta Nileus och Gerd Akre, som bägge gått igenom Tekniska skolan i Stockholm.

Halm räddar poäng

Uppe i vävkammaren sitter fröken Greta Nileus och snålar med textilkupongerna genom att väva med halm.

– Tilldelningen av garn krymper för varje gång på ett ganska oroväckande sätt, men än så länge reder vi oss med diverse småknep, säger den blonda representanten för Rackstads konstväveri med Veronica Lake-håret. Nu klarar vi oss bättre med beställningarna än i början, då portföret var ganska trögt. Det blir de hederliga mattorna av trasmattetyp, och sådana här enkla saker som får bekosta rörelsen för på gobelängknytning blir man inte så fet. Det är roligt men det är ett långt och tidsödande arbete bakom minsta lilla gobelängstycke, och betalt vad det är värt kan man sällan ta. Det var en förhoppningsfulle herre nånstans ifrån mellansverige som sände oss en sådan hemsk gobelängimitation med ett rokokopar framför en spinett och trodde att vi kunde göra sådana där i parti för en 15 – 20 kronor stycket. Vi gav honom ett förslagspris på över 100 kronor, och sedan har inte den herren hörts av.

Men nu är tiderna skapliga, för har man väl gjort en sak, så nog blir den såld. Och snart kommer flitiga praktikanter och hjälper till, dvs jag hoppas att de är flitiga och då kommer det att gå undan litet mera.

I grannskapet ligger ett brunt hus, som är Riborg och Jonni Böving-Albråtens keramiska ateljé, och den mycket mörka flickan med med potatishackan i landet är den utövande konstnären för närvarande, huset dotter Jonni.

– Nej, ugnen är inte i gång idag, säger Jonni Böving. Det vore livsfarligt att bränna i den annat än på vintern, för den ligger mitt inne i huset och sprider den mest infernaliska hetta som tänkas kan, och det gäller att passa på sig och ugnen. Varsågod och kom in och titta, redaktörn!

Och vi tittar. I röd tegelsten reser sig ugnen ända upp till taket och går ner genom golvet en bra bit. Man bränner i två våningar, och ugnens tillslutning går så till att man murar igen den med dubbla lager stenplattor. Sedan jätteugnen brunnit i tolv timmar och konsumerat mellan 1,5 och 2 kubikmeter prima björkved, så tätas eldstad och draglucka med murbruk, och avkylningen får äga rum under tre dygn. Spänningen är därför ganska feberhet, murbruket knackas bort och plattorna tas ner, för med ugnen stora volym och bränslemängden kan man bara ha råd att bränna fyra gånger var vinter, och det blir en hård ekonomisk törn, om det skulle misslyckas en gång.

Ja, misslyckas det, får man väl börja bränna böckling, säger fröken Böving trankilt och visar mot en väderbiten röklådan på en jordhög i trädgården.

Vi drömmer om en skola!

I en gammal gård i nedre Rackstad bor två energiska unga män. Det är konstsmeden Leif Lindström och möbelsnickaren Jan Lindberg, som samsas om utrymmet och ser tiden an. Jan Lindberg håller på med planerandet av en egen rörelse med möbelsnickeri, och till våren väntar han ner en möbelarkitekt från Stockholm, varefter planerna kan börja utformas praktiskt. ?n så länge arbetar han på en möbelverkstad i närheten.

– Så trevligt som vi ungdomar har här i kolonin i Rackstad undrar jag om man kan ha någon annan stans, och jag undrar om man kan bli så produktiv heller på något annat ställe, säger hr Lindberg och filar på en graciös stol i verkstaden. Vi svetsas samman i Rackstad, vad vi än har för oss, och nu funderar vi allvarligt på om det inte skulle gå att genomföra ett slags hantverksskola här hos oss. Vi tänker ta emot elever inom våra speciella gebit, och då vi har representanter för diverse konsthantverk här runt om, skulle vi kunna åstadkomma mycket. Det behövs faktiskt ett sådant ställe för ungdomar som verkligen vill öva upp sig. Ett ställe där man å ena sidan arbetar hårt, men å andra sidan inte tar allt så förtvivlat högtidligt byråkratiskt, utan där hantverksintresset får sitt utlopp och vidare uppbyggnad.

Dagens Nyheter 18 oktober 1943

 

 

 

Albråten

Per om släkten och platsen Albråten

I mars 1912 köpte Per Albråtens farmor Riborg Böving en tomt i Rackstad. I köpekontraktet hette tomten Albråten. Ursprunglig ägare var Johannes Olsson, vars son Ragnar Johansson senare skulle komma att stycka av en rad tomter i Rackstad. Bara några månader tidigare (november 1911) hade apotekare Jonsson köpt tomten, som han så snabbt sålde vidare.
En släkting till Riborg ritade sen ett hus, som därpå timrades upp och kom att bli den första byggnaden på denna udde. 1922 kompletterades byggnationen med det röda hus, som flyttades från en plats nära Masttakebäcken.

AlbråtenHur hade då Riborg Böving hamnat i Rackstad och hur träffade hon Pers farfar?
Först en bakgrund hämtad från Wikipedia:
”Riborg Böving föddes 1880 som det sjunde barnet i en kull på tio barn till Poul Bernard Böving (1839-89), arrendator på Ålholmen gård i Anderslöv, och Lida Maria Wengel (född 1846). Hon utbildade sig i Bern i Schweiz 1903-04 och därefter i Karlsruhe i Tyskland samt på Tekniska skolan i Stockholm. Hon var mönstertecknare för Gustavsberg och Rörstrand. år 1907 flyttade Riborg Böving till Arvika för att ingå i Rackengruppen.”

Per berättar att innan dess bodde Riborg en tid i Karlstad, där hon hade två bröder och där hon också träffade Pers farfar om vilken man i Wikipedia kan läsa:
”Ignácz Caroly Beôrecz. även känd under signaturnamnet I. B. Albråten, född 18 maj 1865 i Ungern, död 10 juli 1940 i Arvika stadsförsamling, var en ungersk-svensk konstnär och musiker (musikdirektör).  Beôrecz reste runt sekelskiftet med sin orkester i Tyskland, Holland, Skottland, Ungern, Norge, Danmark och Sverige. Han bosatte sig i Arvika de sista 30 åren av sitt liv, där han arbetade som lärare i fiol och orkester vid Ingesunds folkhögskola. Han gick i lära hos Bruno Liljefors och debuterade med sina landskapsmotiv i Malmö 1913 och 1915 i samband med Konstföreningen för södra Sveriges utställningar” (Vissa sakuppgifter korrigerade)

På Rörstrand i Stockholm lärde Riborg känna Hilma Persson-Hjelm, Rackstadfödd (1877) keramiker, som arbetade där. Efter sju år med studier och arbete i Stockholm återvände Hilma hem. Det var säkert anledningen till att Riborg kom till Arvika. Riborg hyrde också hus i Ålgården. I Ålgården arbetade/praktiserade båda i krukmakeriverkstad hos krukmakarna.

Riborg

Riborg på slalombackstoppen och på Albråten

Riborg bodde ju sedan 1907 i Arvika tillsammans med Ignácz. Hon reste en tid innan nedkomsten till Örebro och födde där parets son Våge Albråten den 30 augusti 1913. Efter sonens födelse flyttar familjen till Rackstad/Albråten. Ignácz får arbete som musiklärare och ett år senare, 1914, öppnar Riborg keramikverkstad. Till en början turnerade Ignácz i Norge och Sverige innan han efter några år övertalades av Valdemar Dahlgren att börja undervisa på folkhögskolan. I utbyte fick Riborg och Ignácz bl a hjälp med att anlägga gräsmattan och att bygga vägen till huset. Mauritz ”Maggan” Hellberg, legendarisk redaktör på Karlstad-Tidningen, var ofta på besök och han hjälpte Ignácz att gräva ut gårdsplanen och anlägga stenmurar.

Under 20-talet  fick Riborg och hennes familj grannar; Längre ut på udden avstyckade Ragnar Johansson två tomter. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär. Efter kriget fortsatte Ragnar Johansson att sälja av tomter längre in på udden. Riborg och dottern Karin (Jonni) köpte då tomterna närmast sitt hus söderut för att slippa få nya grannar alltför nära. Bilden nedan visar också det gärde Riborg och Karin köpte.

Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten. Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten gick på den tiden förbi Orrhöjden (Ture Anders hus) och sandstranden. När Lydéns och Lindqvists etablerade sig på udden byggdes också den nuvarande vägen med nedfart vid Lindströms (på 40-talet?)

Fika hemma hos Riborg. Apotekare Jonsson till höger. Kalle Bond till vänster. Kalle var bror till Ester Bond som ägde Rintorp före Rogne Ander.

När Riborgs son Våge var 34 år träffade han Evy. Hon genomgick en stressig period i Stockholm och behövde byta miljö. Riborg var mycket gästfri och hade ofta folk boende hos sig. Den som förmedlade kontakten mellan Riborg och Evy var Elsa Hallgren, en gång vävelev hos ”fastrarna” Fjaestad och som blev kvar i Rackstad. Våge bjöd med Evy till en av de många fester som ägde rum hos den nya generationen väverskor i Rackstad: Greta Nileus och Gerd Akre (Göran). Så blev Våge och Evy ett par.

våge

Våge utanför sitt hus. 40-tal?

På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

Per delade många intressen med sin far. Våge fiskade: ål, laxöring osv. Under sin uppväxt inspirerades han mycket av Ture Ander, som gärna både jagade och fiskade. Per minns hur noggrant Våge spände upp och lagade fiskenäten i vardagsrummet. Tillsammans åkte Våge och Per skidor. En vanlig tur var från Albråten till slalombackens topp och tillbaka.
Med mamma gick han ofta till Hagen för att hämta mjölk eller till posthuset för att se om brevbäraren lagt in någon post i deras fack.

Liksom sin far gick Per de fyra första åren i Rackstadskolan. Klasserna var hopslagna i klass 1 och 2 resp. 3 och 4. Per hade ett tjugotal elever i sin klass, bl a Monika Fjaestad. Upptagningsområdet var hela trakten runt sjön och barnen hämtades med skolbuss. Resan kostade 25 öre och det hände att 25-öringen försvann till godis, men man fick åka med ändå minns Per. I klass 3-4 hade Per Teodor Tobiasson. En lärare man hade respekt för. Det hände att man fick låna hans boxhandskar på rasten. En dramatisk höjdpunkt var den dag lärarinnan i klass 1-2 och Teodor kom ihop sig om vilken klass skulle äta först och dispyten mynnade ut i att Teodor kastade en vattenkanna på dörren. Våge påstod, minns Per, att Teodors farfar var en av de sista slavfraktarna.

På Våges tid fanns ingen skolbuss och när det var dags att läsa vidare inne i Arvika var han inackorderad i ett hushåll.

Pers jämnåriga var Johan Silvén, Kjell Skoglund, Tore Gärtner och Monika ”Mocki” Fjaestad. Och brodern Jens förstås. När hösten kom och hus och trädgårdar stod tomma var det härligt att palla äpplen och ta sig in i barnkolonien via gymnastikhallen. Det hände att man var på kolonien även under sommaren för att spela fotboll – eller som en gång smyga dit med Våges mynningsladdade pistol och fyra av mot en husvägg. Och sen springa!

Våges främsta lekkamrat i barndomen var Edvin Persman på Hûrratorpet, bror till keramikern Gustaf. Våge har berättat att Edvin och han i 7-8 årsålderna spikade ihop en flotte, men så bristfälligt att den gick isär i vattnet. Edvin sprang hem i förskräckelse. Våge reagerade med att springa upp på vinden och samla ihop tobak och rulla in i ett tidningspapper.

Per minns att det sociala livet var välutvecklat. Det var fest varje helg och som barn gillade man det eftersom det gav goda möjligheter att t ex under borden hitta godsaker. Störst var kräftfestandet. Det fanns mycket kräftor då. Efter första vittjningen eldades det under tvättgrytan och en första omgång kräftor kokades och åts. Man fiskade kräftor in i september och hade kräftor i sump nere vid sjön. Vid kräftorna kom de första gästerna dan innan. En välkänd gäst på 60-talet var Alf Hambe, som var god vän med Kjell och Birgitta Olsson som hyrde hos Albråten. Alla tre var lärare och det kom som regel ytterligare folk från Göteborg.

Riborg hade dött 1952 och Våges syster Jonni fanns i Australien. Där hade hon en ny familj med greken Platon Kiriakides. Hon trivdes troligen inget vidare i Australien, tror Per, och hon som skapat sig ett namn som keramiker i Sverige (representerad på Nationamuseum bl a) slutade med keramiken.

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Per Albråten är född 1951 och blev intervjuad hösten 2015 av Lennart Wettmark

.