Kategori: Idrott

Publicerat

68 år i Nedre Rackstad

Jan-Erik Blomén och Börje Nilsson har djupa Rackstadrötter. De bor grannar i Nedre Rackstad och är båda födda där 1949.

Börje och Jan-Erik, tidigt femtiotal
Börje och Jan-Erik, tidigt femtiotal
Börje och Jan-Erik 2016
Jan-Erik och Börje 2016

 

Jan-Erik bor i huset med namnet Granbäcken och Börje i Älvby längs Gunnarskogsvägen, den vägsträcka som hade börjat byggas 1929 som AK-jobb och var klar 1931. Dessförinnan gick vägen till Arvika över Taserud eller över Skog. Det gjorde att det byggdes en del hus på rad längs den nya vägen. Arvid Wallin byggde sitt hus  (första huset efter nuvarande infarten till flygfältet) 1949-50, Älvängen byggdes 1947, norr därom Solhem 1935, Börjes andra granne Janssons 1952. Tvärs över vägen från Jan-Erik och Börje byggde Axel Spik ett nytt hus på Pilåsen 1943 och ersatte det gamla, som en gång var tänkt att ge vika för en kvarn som skulle ersätta Segerfors kvarn. Och sist i raden dödsboet efter den gamle mjölnaren på Segerfors Carl Nilsson.
wallinnordanstigs

solhem2jansson

borjes-husblomens

carl-nilsson

Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964

Börjes mor Anna och far Carl bodde dessförinnan några år i Övre Rackstad, på övervåningen av Nystugan. Dessutom har det gamla soldattorpet vid Edet varit i familjens ägo länge. Börjes far var tre år när hans föräldrar köpte det 1914.

Jan-Eriks föräldrar flyttade från Arvika till det nya huset i Nedre Rackstad, men på hans mors sida finns släkten runt Racken. Jan-Eriks morfar hette Johan Persman (född 1875) och var den siste indelte soldaten i Perserud (under åren 1895 – 1903) Johan träffade Marie 1898. Efter tiden som knekt blev Johan åkare. Man flyttade ofta, men 1915 köpte Marie och Johan Hûrra-torpet i Rackstad. Då hade fyra söner fötts. En av dem var Edvin Persman som var barndomskamrat med Våge Albråten. Jan-Eriks mor Anna och hennes bror Oskar föddes på Hûrra. Marie flyttade från Hûrra till ett hus mellan Hagalund och Hagen. Det brann och Marie bodde sin sista tid i Kvarnstugan vid Segerfors.*

Marie på Hurratorpet
Marie på Hurratorpet

Jan-Eriks far hade tre fastrar som var med i Frälsningsarmén. En av dem, Ellen Pettersson, var en av de första kvinnorna i Värmland som hade körkort. Hon körde T-ford med bravur, däremot hade hon senare problem att köra Volkswagen. Jan-Erik minns att motorn rusade ofta.

Skolan

Börje och Jan-Erik började i Rackstadskolan 1956. På de fyra åren hade de tre lärare: Ester Johansson i Ettan, Inga Andersson i Tvåan och den temperamentsfulle Teodor Tobiasson i klass 3-4. Jan-Erik minns att dom plockade och torkade växter för Teodor. Och att han gillade fotboll.  Det spelades mycket fotboll på Rackstadskolan  på raster och även annars när det var fint väder. Man spelade t o m vintertid på skaren. Fast Jan-Eriks bror Kjell-Ove var den som spelade fotboll av bröderna. Varken Jan-Erik eller Börje var med i RASK, men det var Kjell-Ove.

Lennart Jansson, Stellan Göransson, Kjell-Ove Blomén, Stig Carlsson, Hugo Berggren?
Lennart Jansson, Stellan Göransson, Kjell-Ove Blomén, Stig Carlsson, Hugo Berggren?

midsommar-1954

Affärerna

Det fanns två affärer i korset på 150 meters avstånd. Där handlade man allt. Man hade ju inte bil i så stor utsträckning på 50-talet så det var naturligt. Den ena affären, “Grana”, låg nere i källaren på huset. Föreståndaren hette Kjell Jonasson. Men de handlade nog mest hos Westergrens, som förestods av Evert Göransson, som kom från Karlstadtrakten. Den siste föreståndaren hette f ö Rikard Karlsson. Westergrens stängde på 1970-talet. Affären i Granhem blev småningom en konsumbutik. Under en tid fanns både affären och konsumbussen samtidigt. Men de försvann båda med tiden. Längre fanns drickabilen kvar.
– Svagdrickan från Jösse var god när den var färsk. Man köpte i 3- , 5- eller 10-litersbehållare, minns Jan-Erik.

Mosågen
Mosågen

Näringarna i Nedre Rackstad var jordbruksfastigheterna Nordby och Skogslund och sågverket som lades ner 1967. Viktor Andersson ägde sågen, som låg mitt i älven och han lät uppföra flerfamiljshuset intill sågen.

Börje fiskade en del uppe i Racken vid Edet. Ibland med nät. Mest abborre. Börjes rekordfångster i Racken är en abborre på 1,6 kilo, en laxöring på fyra på nät och en gädda på 13 kg! Fram till 1965 fanns det mycket kräftor. Börje tror att det hade samband med att dom lade om vägen och sprängde en del. Men det blev egentligen lika dåligt i älven, menar Jan-Erik. På den tiden fiskade man dessutom en hel månad.

En del som emigrerat till USA återvände. Närmaste granne till Hûrra var Göktorpet. Jan-Erik minns en karl i väldig slokhatt som varit skogsarbetare i Amerika.
– En av farsans släktingar hette Gösta Nilsson “Guss” i Amerika –  och han hade varit tapetserare där och återvänt på 40-talet. Han var väldigt häftig med vita damasker och en speciell klocka, minns Jan-Erik

Okt 2016
* Kicki Andersson Vi bodde ju i den lägenhet i Kvarnstugan som Marie på Hurra flyttade in i 1958 tror jag. Vi flyttade då till Övre Nerstuga i väntan på att Sal renoverades. Hur som helst så lovade Marie mej, som då var 5 år, att jag skulle få ha min lilla julgran i köket som jag brukade ha… det blev inte så, för hon gick bort före jul. (Kommentar på Rackstadhistoriskts Facebookssida)

Publicerat

Idrott i Rackstad: RASK-historia

Nils Olofsson har med stöd av Peter Schröder och Sven-Åke Larsson erinrat sig 50-talets idrottande, där mycket handlade om RASK

RASK, stod ursprungligen för “Rackstad allmänna skridskoklubb” och etablerades någon gång kring 1953.

Bakgrund
Peter Schröder hade börjat åka “Skøyter”, med AIS inne i Arvika och intresserade Sven-Åke RASKLarsson och Nils Olofsson att också börja. Vi fick låna hastighetsskridskor av AIS och var med på träningar som de ordnade, på hösten på högt belägna tjärnar i Älgå Finnskog, senare på spolade banor på gamla Viksvallen. Men att ta sig in från Rackstad för att träna var inte alltid så lätt, därför ordnade vi egna banor på tjärnarna runt Racken och när det blivit is där också på Racken. Det blev mycket skottande när snön kommit för att kunna träna. Här någonstans föddes tanken att starta en egen skridskoklubb som vi då gav det fyndiga namnet RASK.

skridsko Skridskotävling på Racken

 

 

 

 

 

 

 

De första åren

För att få lite ordning på det hela hade vi en styrelse. Pengar ordnade vi med “amerikanska Springtävlinglotterier” där medlemmarna fick sälja lotter, ofta till familjen och grannar. Vi hade också startavgifter i de tävlingar vi ordnade och medlemsavgifter. Medlemskort fotokopierade vi först själva fram innan vi så småningom fick dem tryckta. Ett klubbmärke skulle vi också ha och ambitionen var att det skulle ha Rackens profil, men det blev andra varianter som vi tog fram i s.k. linoleumtryck, bl.a. en skridsko invävd i namnet RASK. Jämför bilder nedan.
En egen klubblokal ordnade vi också, det blev i Sven-Åkes föräldrars hönshus, som vi fick disponera. Först måste vi dock skotta ut kvarvarande dynga och fräscha upp det med gamla trasmattor och annat. Där hade vi styrelsemöten och klubbmöten i början.

Verksamheten växer

Efterhand utökades verksamheten med skidtävlingar på vintern och fotboll på sommaren.

RASKfotboll2 RASKfotboll

 

Det verkliga lyftet blev när vi någon gång kring 1955-56 fick låna gymnastiksalen i Rackstads skolhus och kunde skaffa ett pingisbord. Där hade vi också gymnastik och träning och en kort period även boxning innan det blev lite väl mycket allvar så vi fick sluta med den aktiviteten.

skivstång

stenerik
Sten-Erik Karlsson och Peter Schröder tränar i Rackstadskolan

 

 

 

 

 

 

Vi ordnade ganska omfattande pingisturneringar med som mest ett 20-tal deltagare i fyra olika divisioner. På sommarhalvåret hade vi terränglöpnings- och friidrottstävlingar med olika grenar. De tävlande delades in i 2 eller 3 olika åldersgrupper, ofta med ett 20-tal deltagare totalt.

Stellan Göransson på sista sträckan i Rackstad run 1958 Jpeg
Stellan Göransson på sista sträckan i Rackstad runt 1958

Inspirerade av “Kyrkviken runt” ordnade vi också “Rackstad runt”.

En simtävling med start från Albråtsberget ut till en flotte ordnades också i slutet av 50-talet.

Ibland, när intresse fanns bland tjejerna, hade vi också speciella tjejklasser. Verksamheten nådde nog sin topp 1957-58. RASK hade då 50 betalande medlemmar och årsfesten lockade 43 betalande deltagare. Medlemmarna kom framförallt från Rackstad, Holm och Stålsberga, men även några från Perserud och Arvika.

albråtsberget
Publiken på Albråtenberget vid simtävlingen

simtävling

 

 

 

 

 

Fortsättningen

Som framgått vidgades verksamheten till flera olika sporter vilket gjorde att namnet RASK alltmer fick innebörden “Rackstad allmänna sportklubb” eftersom så många olika sportgrenar utövades. Skridskon mest utövades av Peter och Sven-Åke och inte minst Sten-Erik Karlsson som blev den mest framgångsrike skridskoåkaren och en period tillhörde den svenska eliten.

Under de sista åren av 1950-talet tog successivt yngre krafter över och skötte föreningen, innan verksamheten så småningom avtog och slutade helt någon gång under 1960-talet.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/09/04/idrott-i-ovre-rackstad/

Tidigare sportverksamhet i Rackstad

RASK hade en föregångare som förmodligen startades någon gång på 1930-talet och hette “Rackstad Sportklubb”. Den var inriktad på fotboll. Bland spelarna har vi förstått att Tord Schröder och Gunnar Wästlund fanns och senare även Bengt Tobiasson. Man spelade nog aldrig i någon serie utan mest vänskapsmatcher mot liknande lag från andra byar. ??Hemmaplan?? var en stubbåker vid ?ststuga i Stålsberga.

Några reflektioner

När man tittar igenom gamla anteckningar från styrelsen, kassabok, medlemsregister, anmälnings- och resultatlistor etc. är det några saker som slår en.
Klubben startades 1953 av några grabbar i 12- 13-årsåldern och utvecklades tillsammans med flera engagerade jämnåriga och yngre till den ganska stora omfattning som kortfatt beskrivits ovan. Någon nämnvärd medverkan av vuxna var inte aktuell. Ett undantag var när Sven-?kes pappa hjälpte oss med en skrivelse till kommunen för att få en fotbollsplan nere vid Gunnarskogsvägen.

I övrigt användes de resurser som fanns tillgängligt: bordtennis etc. i skolans gymnastiksal, höjdhopps- och längdhoppsgrop vid skolan, löpning på vägen, terränglöpning och skidor i skogen, skridskor och simning på och i Racken.

En naturlig reflektion är beundran av barnen och ungdomarna i Rackstad som helt på egen hand, med drivkraft och sammanhållning, skapade denna verksamhet. Man kan också fråga sig om liknande verksamheter kan byggas upp idag utan medverkan av vuxna i idrottsklubbar och kommunala organ?

Keeper skrev 1957 om 2-årsjubilerande RASK i Arvika Nyheter. (Tack till J-E Blomén som sparat klippet)
Keeper skrev 1957 om 2-årsjubilerande RASK i Arvika Nyheter. (Tack till J-E Blomén som sparat klippet)
Publicerat

Gustaf Fjaestad inspirerade till idrott i Rackstad

Idrotten har traditioner i Rackstad. Cykling runt Racken och andra delar av Västvärmland är numera populärt som en del av träningen inför triathlon.

När Gustaf Fjaestad flyttade till Rackstad fick trakten också en välrenommerad idrottsman ? cyklist och skridskoåkare. Han har skrivit in sig i idrottshistorien genom att bli den förste segraren i cykeltävlingen Mälaren runt. Så här beskrivs loppet:

Inför detta första lopp lördagen 2 juli 1892 ställde sammanlagt nio cyklister upp. Flera tusen personer hade infunnit sig till starten på gamla landsvägsbron vid Hornstull och många stod hela natten utanför det skyltfönster där telegraferade rapporter anslogs. Ett par dagstidningar gav på söndagen ut extrabilagor om loppet ­ de första av det slaget i Sverige! Cyklisterna gynnades av ett strålande väder och anlände långt före planerad målgångstid.
Vinnare blev den senare berömde konstnären Gustaf Fjæstad. Han avverkade turen på 15 tim 56 min — en snittfart på nästan 21 km per timme!
GF gustaf

 

 

 

 

 

Och så här berättar Gustaf själv:

“Nu började morgongryningen och när vi körde in i Västerås var det nästan fullt dagsljus. Inte en levande själ syntes till men där mitt på gatan strax innanför tullen ett 10 meter långt bord, festligt dukat, dignande under allehanda läckerheter, en kostlig syn i och för sig men ännu kostligare på en folktom gata i en sovande stad. Vi kunde varken missförstå eller motstå. Det var ju uppenbart att det var avsett för oss fastän ingen värd syntes till förrän senare.

Ett par kilometer utanför Enköping rastade vi; där fingo vi våra maskiner smorda och justerade av en verkmästare från Wiklunds. Han hade en flaska rödvin med sig – som han smorde oss med! Vi voro nu endast fem stycken som lågo i det daggvåta gräset”
http://www.malarenrunt.se/docs/historia/brewitz.htm

Men Gustaf inspirerade också barn i Rackstad till tävlingar som framgår av detta brev daterat 3 okt 1910 i Långvak från Olle och Jörgen Zetterquists farmor till farfar Lars (“pappa Lars”) i Stockholm. Sträckan var Kampudden till Segerfors och tillbaka. Första i mål var Knut, 10 år, (Olles och Jörgens far), följd av Jerôme, 12 år. De distanserade Fjaestadbarnen. Kanske med Bosse, 8 år, som trea?

brev

Knut och Jerôme målade av Maja Fjaestad 1910
Knut och Jerôme målade av Maja Fjaestad 1910

Olle Zetterquist. som lämnat uppgifterna, kan rapportera att barnen fortsatte idrotta: Knut hoppade stav och Bosse sprang 1.500 m på Tingvalla 1917. Bosse intresserade sig senare för boxning – möjligen inte som aktiv boxare?

Artikel från boxningstidningen Swing 20 april 1922
Artikel från boxningstidningen Swing 20 april 1922
Publicerat

Idrotten i Övre Rackstad

En sommarlördag samlas Bo Schröder, Tomas Andersson, Jan och Lennart Wettmark för att försöka minnas barndomens idrottande i Rackstad. Bengt Sundström kompletterade senare i veckan. Fler bilder kommer.

örik1Bengt Sundström, Kjell Sevesten, Bo Schröder, Jan-Erik Höglund. Nedre raden: Jan Wettmark, Lennart Wettmark, Janne Skoglund

“Vi hade olympiader med medaljer som var klippta i guldpapper.”
I Övre Rackstad fanns det många barnfamiljer på 50-talet. Särskilt på Gärdet. Bo “Tittin” Schröder minns. Och minns hur Ulla Johansson “alltid” vann i längdhopp och tror att det berodde på hennes pappa Axel mätte.
gärdet

Det tävlades mycket i Rackstad. Barnen öster om vägen ner till Andersviken var en konstellation, Cometerna, som tävlande mot västsidans lag, IK Stjärnan. (först Röda Stjärnan, innan en högersinnad förälder uppmärksammade oss på att det var ett opassande namn) Vi tävlade i friidrott och i fotboll; Sprang korta, mellanlånga och långa banan, tillverkade spjuten ur skogen, gjorde hoppgropar och höjdhoppställningar.
cometen

I en liten anteckningsbok finns en rad resultat samlade. 26 juli möttes Cometen och Röda Stjärnan och Cometen segrade med 80 p mot 73. Bästa poängplockare var Bengt Sundström, Janne Skoglund, Bo Schröder och Jan-Erik Höglund. Färre poäng tog Kjell Sevesten, Ulla Johansson, Lennart Wettmark, Tomas Andersson och Hans Andersson. Och Ulla Johansson vann höjd! I ?vre Rackstadmästerskapet samma år var Ulla uppenbarligen inte med för där vann Bengt.
stjärnanIK Stjärnan: Janne Skoglund, Tomas Andersson, Lennart Wettmark. Knästående: Kjell Skoglund och Hans Andersson (Ferner)

Tittin var klasskamrat med Carl-Olof By, som hade sommarstuga i Bosebyn. Det ledde till att ?vre Rackstad (ÖRIK) mötte Bosebyn i fotboll och friidrott sommaren 1958 . Bosebyn vann med 4-3 i fotboll, men ÖRIK tog klar revansch i friidrott. Grenarna var 400 m, kula, längd, sprintning, spjut, höjd, häck, stav, tresteg, maraton och stafett. Och en historia berättas om hur Rackstad vann en match genom att lägga till simning och på det viset vinna, eftersom det var så kallt i vattnet att ingen från Bosebyn ville simma - utom Carla By. Trippelseger för ÖRIK. Trots att en irriterad (?) Carla försökte sabotera rackstadsimmarna genom att dra dem i benen, minns Tittin. Några fler möten mot Bosebyn finns inte noterade i anteckningsboken, men Tomas minns att man spelade mot Bosebyn också senare.
Andra motståndare var Nedre Rackstad, som hade hemmaplan på skolan. I Perserud verkar det inte ha bott några tävlingsorienterade barn, efter vad sällskapet runt bordet kunde minnas. Litet mera informellt spelades fotboll mot barnen på barnkolonien på Kampudden. Dessutom kikade man gärna på flickorna där, erkänner Tomas.

1958 kan man se att RASK, med spelare från ?vre och Nedre Rackstad, Stålsberga och Arvika, deltog i en serie som troligen Arvika Nyheter anordnade. RASK vann mot Edane 19 juli, men förlorade klart mot Eda, Hillringsberg, Arvika FF och Jössefors. Bengt minns särskilt matchen mot Eda på Älvvallen i Eda. Hur tar man sig dit? Schröders speditionsfirma får - ovetande – stå med lastbil och körkortlös lagmedlem kör. RASK förlorade 3-0.
RASK

Det spelades matcher också andra år; Tomas minns särskilt en match i Edane, dit man cyklade och kom fram alldeles utslitna (och förlorade?) Det hände också att RASK spelade förmatcher till AFF:s eller ABK:s matcher och utsattes för fotbollspublikens kritiska blickar. Alla i RASK var inte fullfjädrade fotbollsspelare och det kunde vara läskigt att nicka en hård höjdboll.
hällevalla1 hällevalla2
gubbmatch 1963hällevalla
Hällevalla idrottsplats. Gubbmatch!

Övre raden: Lennart Wettmark, Bengt Sundström, Jan-Erik Höglund, Bo Schröder. Undre: Kjell Skoglund, Jan Wettmark, Johan Silvén, Hans Andersson (Ferner)

På Gärdet spelades fotboll på två olika gärden. Så småningom (c:a 1959?) tillkom Hällevalla, ett gärde som låg längs Hurravägen och som Skoglunds ägde, som ny arena. Tomas frågade om den gula masonitglasskiosk som länge stått lagrad av Glaciär i Thegerströms uthus kunde flyttas till Hällevalla. En bänk som Calle Nyström sen satt på varje match, snickrades och genom intäkterna från ett 50 öreslotteri kunde målen förses med hönsnät. Gubbmatcherna som börjat spelas på Gärdet spelades nu även på Hällevalla.

Lennart rapporterar om fotbollen i Rackstad 1960:
På grund av att flera pojkar arbetat under sommaren har man varit tvungen att bl a flytta fotbollsmatcherna till kvällarna. Fotbollsmatcherna har varit 11 till antalet (rekord) En ny “giv” är de s k gubbmatcherna, som är pålitliga kassapjäser och “gubbarna” har ju tyckt om att röra på sig ibland. Deras vitalitet var det då inget fel på (1 seger och 1 oavgjord) Utbyte med N. Rackstad och Barnkolonien har också, glädjande nog, tagit fart igen. Till fotbollens framfart har väl också bidragit att vi “fått” en ny fotbollsplan “Hällevalla”. B (el “ungdoms”)laget har spelat några matcher mot barnkolonien vilka alla slutat lyckligt. A-B-laget som också spelade några matcher mot kolonien, förlorade sensationellt första matchen, men tog ordentlig hämnd i 2:a där man “tvålade” till kolonien med 11-1. IK Stjärnan har, tack vare matcher och ett kaffelotteri, ett fint netto. Dräktköp har varit aktuellt, men där har inget besluts gjorts.

fotboll 69c fotboll 69d
Anders Ljunggren i duell med Bo Schröder. Ett av lagen: Björn Lindborg, Jan Wettmark, Anders Ljunggren, Janne Skoglund. Främre raden: Kjell Sevesten, Pär Skog och Lennart Wettmark
fotboll 69bMatch på Gärdet 1969 med stor publik.

Vintertid höll bröderna Skoglund och Andersson på med backhoppning. I haget nedanför Skoglunds fanns en brant som passade till hoppbacke. Dessutom byggde pojkarna en värmestuga, ytterst liten, lågt i tak, med en kamin och som gjorde att den ganska snabbt blev en bastu. Janne Skoglund var den som var djärvast. Så djärv att man en dag med backskidorna fastknutna på cyklarna valde bort Minnebergsbacken och drog till Falleberget, där främst Janne skulle hoppa. Det blev bara en gång. Skidorna skar i överbacken, Janne kanade ner i underbacken och rev upp armen som åkte ner mellan bräderna.
hopp hans hopp jan hopp janne

NWT 14 sept 1964
NWT 14 sept 1964

Stav på Wettmarks gärde: Hans Andersson, Jan Wettmark och Janne Skoglund

Många från Rackstad cyklade (senare åkte moped) varje vecka ner till KFUMs träningar på Viksvallen, Rackstads paradgren kom på 60-talet att bli stavhopp. Både Janne Skoglund och Jan Wettmark tävlade för KFUM. Grunden lades i Rackstad. Där det var möjligt anlades en stavhoppsbana. Den första i nerförsbacken hos Skoglunds, men det hoppades stav på många ställen: på Gärdet, hos Wettmarks och till slut på en träspång under kraftledningen vid Hurravägen. Vid det laget hade särskilt Janne blivit stavhoppsstjärna* i Värmland och ville träna hemmavid också. Stegvis utvecklades annars stavhoppandet från gärdsgårdstör, via tung granstör (som bara Kjell Sevesten orkade använda) till de bambustörar som Tomas, Hans, Janne och Kjell beställde hem via Bror Bergmans sportaffär. Hemtransport på cyklar, förstås..

tre pojkar

 

 

 

 

 

Tomas Andersson, Kjell Skoglund och Janne Skoglund

* Citat ur Idrottsbladet 17 aug 1962 när Janne satte nytt UP-rekord: “…och vad ska inte bli av av 15-åringen Janne Skoglund från Arvika, som ökade sitt personliga rekord med 16 cm och vann yngsta klassen på 3,51.’Det var konkurrenterna som tvingade mej, när de tog 345, kom det som en enkel förklaring från den ekorrpigge skolgrabben, som hoppar stav på en äng, där han bor 7 km utanför Arvika, och som hoppat stav med stör sedan 10-årsåldern”

Publicerat

50 slalomår i Rackstad

1993 fyllde Slalomklubben 50 år. Anders Ljunggren, som var ordförande 1985 -87, träffade Leif och Lisa Lindström - pionjärer som var med om att starta klubben och inte minst bygga backen. Anders lyssnade och gjorde en historik som publicerades i klubbens tidning Snöflingan i nummer 1 1994. Här följer en något förkortad version av artikeln!

Först var det bara en stenig sluttning i skogen. Men en liten timmerstuga fraktades dit från Klässbol slalom21951 och en replift kom upp 1959. Med ännu en replift nådde man upp till nuvarande toppen 1971 innan mer mark köptes till och stora liften byggdes 1973. När snökanonerna kom på plats 1979 kom det stora uppsvinget! Den första säsongen såldes liftkort för 215.000 kr!
Leif ser belåtet hur traditionen lever vidare med alla som ställer upp och jobbar ideellt för klubbens bästa. En backe som drivs som Rackstadbacken har inte alla finesser, men har en anda som inte många andra anläggningar kan ståta med.

 

Hur det började
Under krigsåren kom flera pojkar från Rackstad i kontakt med utförsåkning. Det var Leif Lindström, Våge Albråten och Niklas Göran som låg på skidbataljonen i Boden och Hilding Nyborg som åkte slalom i ?re och Norge samt Bosse Fjaestad. Dessa entusiaster bildade en ekonomisk förening den 12 september 1941 för att kunna bekosta en slalombacke. Detta skedde på Smedjefallets café i Rackstad (huset efter bron över Viksälven på höger sida)slalom1
Att backen skulle ligga i Rackstad var givet för gruppen. Där fann  man en bra sluttning på Oxeberget i nordostläge nära vägen - och nära Leifs föräldrahem!

Första slalominstruktionen skedde redan 1942 i Kalldalen bakom Rackstads hembygdsgård. Det var en skidskolelärare från Schweiz, Walter Eggli, som bodde i Fiskevik som hade den första slalomskolan för 30 - 40 ungdomar och vuxna. Intresset för skidsportens utveckling låg i tiden. Skidfrämjandet hade byggt Rokkmakksstugan i Gräsmark och i Filipstad hade en slalombacke iordningställts, så Arvika skulle inte vara sämre.
“Den ekonomiska föreningen Arvika slalombacke u p a” var bildad och man måste få in pengar att köpa mark för och få igång arbetet med backen. Markägarna kallades till möten som med Lisas medverkan blev mycket gemytliga, så gemytliga att ärendena bordlades för att få fler möten till stånd!

Andelar såldes för mellan fem och femtio kronor, och med lite bidrag från stat och kommun fick man till slut ihop 2.000 kr och arbetet kunde sättas igång.
Det blev ett drygt arbete som nu startades. Skogen skulle bort, marken jämnas till och det var gott om stenbumlingar som sprängdes eller grävdes ner. Arm- och benstyrka kom väl till pass och Lisa fick i uppdrag att hämta dynamit och tändhattar i stan - med cykel förstås.
I Arvika Nyheter och Arvika Tidning sponsrade järnhandlarna annonser som talade om att deras yxor jobbade i den nya slalombacken. Nu hade det sina sidor att bara ha söndagar att jobba på. Kyrkans män deklarerade tydligt att de ogillade mullret från Oxeberget på vilodagen!

slalom3

2000 personer på invigningen!
Efter hårt slit och gott PR-arbete var det dags för invigning av Rackstadbacken den 12 mars 1944. Arvika slalomklubb hade bildats året dessförinnan. De goda kontakterna med ?re- och landslagsåkarna gjorde att det kom ett starkt startfält till invigningen. Över 2000 personer tog sig till backen och invigningen för att se på nymodigheterna. Med gengasbussar, sparkar, på skidor eller till fots tog man sig till Rackstad i ett aldrig senare skådat lämmeltåg.
Nu visste Arvikaborna vad slalom var. Men var det inte tjusigare med backhoppning? Det fanns redan tidigt planer på en hoppbacke i Rackstad också, men Falleberget byggde ut så det fick vara.
affisch

 

Femton år utan lift
I brist på lift var det länge en lika stor ansträngning att ta sig uppför backen som att åka utför densamma. Backen skulle “pistas” med skidorna och den som var bekväm och bar skidorna fick sig snabbt en åthutning, “trampa backen - gå inte!”
Så fick då backen sin efterlängtade lift 1959. Det var en replift, och repet fick man hugga tag i och hålla sig fast i tills man kommit upp för branten, om man inte fick kramp i fingrarna dessförinnan. Den liknade vår nuvarande (1993!) lift i lilla backen, men med rep istället för wire och utan sittstöd. Där slets många vantar och jackor ut mot repet innan bygelliften kom fjorton år senare.

slalom

– ALSK har något som många föreningar avundas oss, nämligen att man fortsättare att åka och lekfullt träna i Rackstadcupen. Där finner man deltagare från många slalomgenerationer. Detta gör att även Lisa och jag känner oss välkomna att ta några åk i backen trots att vi är i mitten av de 70, avslutar Leif Lindström