En blogg som samlar stort och smått om trakten söder om Racken, främst Rackstads historia. Texterna är skisser inom varje ämnesområde och utgör en utgångspunkt för fortsatt arbete. Klicka på bilderna för att förstora dem! Inlägg efterlyses, mejla till sidans redaktör: lennart.wettmark@gmail.com
Rackstadkolonin utgjorde nog i mycket en enklav i Rackstad. Man umgicks mycket inom gruppen och hade ofta besök av konstnärskollegor från andra delar av Sverige.
Men det fanns också kontakter mellan konstnärskolonin och andra rackstadbor. Kontakter som inspirerade och utvecklade inneboende talanger. Nedan följer några exempel. Rimligen finns det fler. Och mer att säga om de omnämnda.
Man anar en tidig kontakt, den mellan Gustav Fjaestad och grannen Nils Gustafsson, “Nisch i Sal”, som var spelman. Han fick av Gustaf Fjaestad en fiol som tack för husrum under tiden husen på Kampudden byggdes.
”Valborg såg man aldrig i lagårn. Hon var litet klenare till växten. Däremot minns Tomas att hon vävde mycket. På övervåningen på Sal stod 3-4 vävstolar uppställda. Där satt tanterna hela sommaren. Anna vävde nere hos Fjaestads och hon var med på en utställning i Stockholm, vet jag. Farmor och Valborg vävde, men det var Anna som var den som talade om hur dom skulle väva finare grejer. Dom vävde nog mest för eget bruk, mest trasmattor minns jag. Man sprang ju där och tittade. Anna var moster till min farmor som var född 1896.” ( Tomas Andersson 2014.) http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/09/24/sal-i-hemmanet-rackstad-senare-historien/)
Gustaf Persman 1908 – 1992
När Gustaf var åtta år flyttade familjen till Hurra i Rackstad – halvvägs till Gustås. Han kom att bli keramiker. Kontakten med Riborg var säkert avgörande för hans yrkesval
”Om Gustaf berättas att han som liten satt i dikena och gjorde små saker av lera. Han hade sett keramiktillverkningen hos Riborg Böving på Albråten och blivit inspirerad. När han var 15 år gammal började han arbeta hos Riborg Böving, som ju inte drejade själv, utan det var Samuel på Stortorpet som kom till henne då och då för att hjälpa henne. Gustaf såg på honom när han drejade och satt däremellan själv vid Riborgs drejskiva och tränade. Han lärde sig i stort sett själv att dreja genom hård träning. Senare var det alltid han som drejade åt Riborg.” (Källa: Från stenkärle till prydnadskeramik av Britt Andersson)
Gustafs son Björn Persman (f. 1942) berättar att farmor Marie tidvis försåg familjen på Albråten med mat. Motprestationen var att Gustaf gick i lära hos Riborg. Sonen Våge kom då och då över skogen för att hälsa på Gustafs bror Edvin – men också för att få något att äta. Hurra hade ju ett litet jordbruk med några kor.
I mitten av 1930-talet byggde Gustaf sin första verkstad på Hurra med en vedugn. Rester av byggnaden finns ännu längs vägen mot Gustås.
Gustafs första drejade mugg. Vid 13 års ålder. Dekorerad av systern Anna
Anna växte upp på Hurra, gifte sig så småningom med Arne Blomén och familjen bosatte sig på Granbäcken i Nedre Rackstad. På nätauktioner kan man hitta enstaka bilder av Anna. Under säkert 30 år gjorde hon träsnitt som hon sålde hemma och på Taserudsboden. På 30-talet när Anna var tonåring gick hon i lära hos Maja Fjaestad och hennes träsnitt är förstås påverkade av sin läromästare. Hennes son Jan-Erik Blomén minns hur Anna arbetade med tre olika stockar som måste torka mellan varje omgång. Det tog tid. Jan-Erik minns att de första bilderna hade kattungar som motiv.
Anna var bror till keramikern Gustaf Persman. Deras föräldrar flyttade till Hurra 1916 från Perserud, där Annas far Johan Persman var Perseruds sista indelte soldat.
Tomas Andersson 1948 – 2019
Under 1990-talet hade Jörgen Zetterquist och Jessica Stuart-Beck vinterkurser i Rackstadskolan och på Rackstadmuseet med Rackstadbor som elever. En av dem var Tomas Andersson i Sal. Han var väldigt blygsam med sina teckningar, men i en liten utställning i Segerfors kvarn 2018 fick många fler se att Tomas var duktig på att teckna och måla.
Segerfors kvarn från 1916. . Foto: Lars Lindström 1992
Den 24 oktober 1852 sammanträdde den nybildade Brandstodsföreningen i Arvika socken. Dess första ärende blev att ta ställning till en inlaga från mjölnaren Erik Andersson på Segerfors kvarn. Våren 1852 hade Segerfors kvarn brunnit. Erik hade lämnat en lista på uppbrunna lösörespersedlar för en summa av nitton riksdaler och 29 skillingar banco, som han ville ha ersättning för. En ny situation för föreningen. Den här gången betalade man ut penningarna till Erik med tillägget: Men beslöt föreningen enhälligt att ingen eho det vara må, hädanefter får åtnjuta ersättning eller betalning av Brandstodsföreningen för varor av vad beskaffenhet som helst, så snart de blivit införde och förolyckade i eldfarligt hus.
Under 100 år mellan 1850 och 1950 finns åtminstone namn på 15 mjölnare verksamma på Segerfors kvarn. En del stannade en kort tid, andra längre. 1839 hade Adolf Sandelin köpt en del av frälsehemmanet Rackstad och byggde upp Segerfors bruk. I det ingick en ny kvarn i stället för hemmanets gamla husbehovskvarn.
Om den gamla kvarnen vet vi inte så mycket annat än att det funnits kvarnar i Holm, Perserud och Rackstad åtminstone sedan 1700-talet. Antagligen ännu tidigare. Kvarnen i Rackstad finns upptagen i 1758 års jordrannsakning (en undersökning av vilken skatt staten kunde ta ut) Men vem som var mjölnare finns ingen uppgift på i arkiven. Kanske malde hemmansägarna i huvudsak själva i enklare skvaltkvarnar?
”Vid de mindre brukens kvarnar förekom ingen annan malning än så kallad sammäld; man var nöjd med mjölet, om det än inte var så finmalet. Det var först under 1840-talets senare del, då tullkvarnarna var bättre konstruerade, och man även ute på bondlandet lärde sig att bygga siktkvarnar, som man kunde få siktmjöl direkt från kvarnen och slapp det tidsödande arbetet att i hemmet utsikta det finare mjölet. Så vitt jag vet såddes icke vete den tid varom här är fråga i gränstrakterna…. Skvaltkvarnen ägdes antingen av byamännen gemensamt eller av någon bärgad bonde och honom närboende grannar…” (Gustaf Schröder, Från brukskontor och timmerskog. 1922)
Viks säteri och överjägmästarebostället hade tullkvarnar* sedan 1765 och där finns namngivna mjölnare i 1820 års mantalslängd. 1850 fick till slut även Segerfors tullkvarnsrättigheter – efter motstånd från tullkvarnsägare i trakten.
*En tullkvarn (från begreppet tull i meningen avgift) är en avgiftsbelagd kvarn, i motsats till en egen husbehovskvarn, gemensamt ägda byakvarnar eller liknande. Ofta fungerar det så, att kvarnägaren eller mjölnaren tullar, det vill säga tar en del av mälden som avgift.(Wikipedia)
För Rackstads del verkar möjligen Sandelin ha anställt Erik Andersson som mjölnare i kvarnen. Oklart när och oklart vem Erik Andersson var. Var det Erik Andersson (f.1813) från Pålsbråten (Gustås) som 1846 står uppsatt som stalldräng – och som sen blev mjölnare? Och om vilken det står ”flyttar till Rackstad” dvs torpet Bråten i slutet av 1840-talet? 4 maj 1849 flyttar han till Norge, 28 april 1852 till Stockholm. Kanske var han mjölnare däremellan? Och blev arbetslös våren 1852, när kvarnen brann?
Den gamla kvarnen från 1852. Teckning av Anna Montan 1886
Vilka var mjölnarna?
I skriften Segerfors kvarn i Rackstad från 2016 berättas med stöd av gamla Rackstadbors minne några namn: Johannes Pettersson, Gustav Fjell, Oscar Jansson, Carl Nilsson, Bertil Embretsen som Margareta Engström tar upp i häftet Segerfors bruk. Hon återger också namnet på några mjölnardrängar: Lars Daniel Blomström, André Jansson Schützer och Erik Andersson. Kerstin Werner har frågat Gerda i Holm om 1900-talsmjölnare: Nils från Jössefors, ”Annersch från Höves”, Oskar Ramström, Oskar Jansson från Gunnarskog, Karl Nilsson, Bertil Embretsen.
En del osäkra uppgifter uppenbarligen. Husförhörslängderna ger fler namn. Ibland verkar det finnas luckor i bemanningen av kvarnen, om man ska döma av dokumenten. Och vilken roll har mjölnardrängarna? Ersatte de ibland mjölnaren? Var mjölnaren anställd av bruket eller arrenderade han kvarnen?
Här är listan på hundra års mjölnare vid Segerfors kvarn :
1854 flyttar gifte mjölnardrängen Lars Daniel Blomström f 1832 till Segerfors från Frykerud. Flyttar 1856 till Brunskog.
1857. Mjölnaren Magnus Nilsson f. 1826 flyttar till Segerfors från Långvak, där fadern var mjölnare. Flyttar 1861 till Gata (Gate) med hustru Maria Jandotter f 1833 från Gunnarskog
1861. Olof Larsson (Linder) f. 1832 kom från Brunskog med sin familj. 1863 antecknas att han flyttat till Rackstad – från Segerfors. Var han fortfarande mjölnare?
1865. Mjölnaren Johannes Pettersson f. 1825 i Stavnäs kom 16 nov 1865 från Strand/Brunskog. Antecknades som inhyses och bodde i ”Skolhuset” under Segerfors (Husförhörlängden 1858-67) Inga andra anteckningar. (Rackstadskolan byggdes först 1875).
1867. Mjölnaren Andreas Karlsson f. 1841 flyttar in 1867 från Glava med hustru och tre barn. Flyttar hösten 1868 till Karlanda
1868. Gifte mjölnardrängen Andreas Jansson Schützer f. 1842 flyttar in från Rexed, Gunnarskog. Året efter kom hustrun Stina Kajsa Andersdotter f. 1847 från Gunnarskog. Dotter Anna Sofia f. 1872. Familjen flyttar 1885 till Holm. 1890 står han som ”egare” i husförhörslängden. Andreas dog 1899 i Molyckan, Holm.I 1880 års folkräkning finns Andreas Jansson Schützers familj antecknad som boende på Segerfors:
1885. Inhyses mjölnaren Johannes Olsson f. 1849 i Gunnarskog var troligen mjölnare ett år och flyttar 1888 till Gate. Står där som arbetare och dog 1902.
1886. Johannes Andersson Fjell f. 1842 i Mangskog. Flyttar till Segerfors 1 dec 1886. Flyttar 1890 till Rackstad från Segerfors. Blir inhyses och fd mjölnare i husförhörslängden. Johannes flyttade 1893 till Mangskog med hustrun Anna Persdotter f. 1837 och dog där 1919. Sonen Johannes f. 1873 åker till N Amerika 1892.
”Huset är till en del bristfälligt… Sumpen (vattenrännan) är visserligen föråldrad, men till vissa delar reparerad…Qvarnstenarna äro under de 4 år, som Johannes Andersson varit Patron G Schillers arrendator, nya…”
I en inventering av kvarnen 15 mars 1890
1890. Anders Gustaf Carlsson f. 1866 i Gillberga. Kommer från Kyrkebyn till Perserud 1887. Är ”gift dräng” 1888. Flyttar 1890 från Perserud till Segerfors och blir då mjölnare.I husförhörslängden 1891- 95 är han inte det längre, utan inhyses/ backstusittare. Flyttade till Magnor i Norge, medan familjen bor kvar i Rackstad/Segerfors, (tror prästen). Änkeman 1897.
1893. Mjölnaren Carl Aron Kindberg f. 1847 var mjölnare på Skönneruds bruk 1881-85 inflyttad 1893 från Gate, efter att 1892 kommit dit från Järnskog. Flyttade 1896 till Örstad, Bohuslän. Dog 1934 i Boda.
1896. Nils Johan Andersson f. 1853 i Frykerud. Nils Johan flyttade runt en del. 1883 kom han från Gunnarskog som mjölnare till Gata (Gate), flyttade från Gate till Wik fyra år senare. Bytte Wik mot Segerfors 1896. Från Segerfors till Vik 1902. Flyttar tillbaka till Segerfors 1908. 1915 bor han till Älgå. Dör i Dalen 1927.
Arvika Nyheter 1 juli 1902.
Ny kvarn
1916 lät den nya ägaren till Segerfors, Johannes Olofsson, bygga den nuvarande kvarnen och rian. 1918 var nog kvarnen klar. Då lät han K. Mamen på Skog och Anders Olsson från Gate genomföra en värdering av den.
Mjölnarens rum. Foto: Lars Lindström 1992
Ur Rapport till Kommerskollegium om produktionen i kvarnen:
1924 260 arbetsdagar, 3 dagar i veckan under sommaren. 3 stenar, vals, 3 vattenhjul, En arbetare , en arbetsgivare 1940 304 dagar, 2 par stenar, 2 par valsar, en grynkross, 3 vattenturbiner
1919 till sin död 1949 var Karl Gustav Nilsson f. 1895 under en stor del av tiden mjölnare på den nya kvarnen. 1925 flyttar han till Arvika och blir verkstadsarbetare för att återkomma till Segerfors 1927. Från 1931 bor Karl Nilsson i Holm, så småningom i fastigheten Lindhem i Rackstadkorset. Hittas död i kvarnen 1949.
“Kalle mjölnaren” på tuben till kvarnen. Bilden från mitten av 1930-talet. Foto: Ragnar Olofsson
1924. Oskar Adolf Jansson f. 1901 kommer från Gunnarskog till Segerfors. Flyttar tillbaka 1928 till Gunnarskog /Bruket. I 1930 års folkräkning: Yrke 1925 Mjölnare. 1930 bildhuggare.
1949. Bertil Embretsen f. 1919 från Rexed i Gunnarskog efterträder Karl Nilsson som mjölnare. Han är den siste mjölnaren, men arbetar främst på Vattenverket. Han dör 1991. Två år tidigare hade kvarnen överlåtits till Kvarnföreningen.
Siste mjölnaren, Bertil Embretsen. Arvika Tidning 1963
Vilka minnen skapar inte våra barndomsjular kring Racken. Vilken fest, vilken uppsluppen glädje, vilken högtid, såväl för de äldre som oss barn, jämfört med den stela, likriktade tillvaro, som präglar dagens samhälle. Alla dessa fester som verkligen krävde fantasifullt skapande, i köket såväl som vad gällde feststämningen i de många salongerna. Ingenting var ”beställt” ― allt skapades av oss själva. Pappa Lars ledde musiken i de svepande Straussvalserna, Karl Bond var den borne högtidstalaren och alla lekarna ― ja, de kunde faktiskt många gånger tävla med de pjäser som gavs på teaterscenerna. Ingenting av dagens ”korvstoppning” från TV-burkar och speciellt engagerade orkestrar och entertainers. Allt äkta och spontant!
Så sammanfattar konstnären Bo Fjæstad med fru Amy glada julminnen från barndomen i konstnärsmiljön kring sjön Racken.
NEDSJUNKEN i en härlig soffa i den stora salongen i sitt hem vid Racken berättar konstnären Bo Fjaestad om sin barndoms jular, om en helg som sträckte sig långt in i januari och som präglades av en festyra, som låter tanken flyga över Fryksdalshöjden, bort mot Lövens långa sjö. Fester så lika alla dem som Selma Lagerlöf berättat om.
Särskilt kring julen blev Rackstadskolonin en homogen enhet. Visserligen kunde väl också under helgens alla fester många dispyter uppstå om färg och form, precis som annars under året, men man höll verkligen samman.
Professor Lars Zetterqvist packade ofta in sin familj i släden, spände Capella för risslan och körde över skogen från Långvak till Rackstad. Maja och Gustaf Fjaestads hem på Kampudden blev ett centrum för julfirandet som samlade alla Rackstads många konstnärer: Fritz Lindström, Ture Ander, Björn Ahlgrensson, ”Koppar”- Lisa Morell och många andra. Där fanns bröderna Eriksson med välkände Elis som rolighetsminister men också många av Arvikas välkända personligheter av vanlig borgerlig karaktär: Per Anderson, Ludvig Mattsson, apotekare Hjalmar Juhlin, intendent A.G. Hedenskog och många andra. De trivdes gott i det konstnärliga sällskapet och man utgjorde en naturlig enhet.
— Kanske det är riktigare att säga, att vårt hem på Kampudden alltid utgjorde samlingspunkten för upptakten av julfirandet, som sedan fortsatte runt om i de många hemmen i Rackstad, Långvak och Arvika. Att det alltid började hos oss hade också sina naturliga orsaker. Pappa Gustaf firade nämligen sin födelsedag den 22 december och denna dag var startsignalen för vårt julfirande. Då skulle allt vara klappat och klart. Trots sin konstnärliga läggning var mamma Maja mycket skicklig också i köket. Till pappas födelsedag skulle alla hennes många specialiteter vara lagade, alla de som hon medfört från sin barndoms skånska prästgård. Leverkorv, pastejer och en underbart god sillinläggning.
— På pappa Gustafs födelsedag invaderades Kampudden av alla konstnärskamraterna och många andra. Traditionellt skulle det serveras hummer denna dag och även om rätten bröt mot julens bordstraditioner kände vi barn alltid en försmak av helgen denna dag. Allt var städat och dekorerat för julen. Högtiden hade brutit in.
Dagen därpå gick också i traditionens tecken. Då packade hela familjen in sig i en släde för att åka till Arvika för julklappsköp som pågick hela dagen. Även om ekonomin för en konstnärsfamilj kunde vara både si och så under större delen av året, blev far under julen generositeten personifierad. Han utstrålade personlig lycka och barnslig glädje i takt med den öppnade plånboken denna dag. Ett lunchbesök på Stadshotellet ingick också i ”ritualen”. Vi barn fick beställa precis det vi önskade. Jag minns ett år, då min bror fått sin önskebiff och i tacksamhet över denna underbara livrätt vandrade runt alla borden och tackade de många halvfulla gästerna för maten — till allas stora munterhet naturligtvis.
Det blev alltid sena kvällar denna dag. Alla julklapparna skulle inpackas och lackas, julgranen skulle klädas och mycket annat. För både barn och äldre framstod julaftonens förmiddag som den fullkomliga kulinariska lycksaligheten. Fastrarna Ameli och Anna bjöd traditionsenligt på julfrukost, inte bara för familjekretsen utan för hela konstnärskolonin. Kring de dignande borden trängdes de alla, familjerna Zetterqvist, Lindström, Ander, Bond, Ahlgrensson och många andra.
― I vanliga fall var det faster Anna som svarade för hushållet för de två systrarna, men till jul var det faster Ameli som bjöd på de verkliga finesserna, konstnärligt skapade i köket, som invaderats av tjänsteandar från gårdarna runt Racken.
― Jag minns särskilt kaffet som avslutade julfrukosten. Svart som tjära och starkt, mycket starkt. Tillagat efter hemliga riter, som de väl bevarade.
Julaftonens eftermiddag och kväll firades i den trängre familjekretsen. På julbordet fanns alla de attribut som ännu hör julen till. Mandeln till gröten var i vår familj ett viktigt inslag. Mina fastrar var ju båda ogifta. Kanske bar de ännu i mogen ålder på en hemlig önskan att bli gifta. I varje fall var det alltid vi barn som skulle smuggla ner mandeln i faster Amelis gröt. Hennes jubel förtretade alltid systern Anna och till slut krävde rättvisan att vi fick tillgripa smugglingsförsök i bådas gröttallrikar.
― Innan far enligt traditionen läste julevangeliet och fastrarna sjöng en julpsalm tände far alltid en bit färsk grankvist. Jag minns ännu idag vilken känsla av romantik denna speciella doft skapade i vår salong.
― Julklapparna var alltid ett utslag för fars stora generositet, han delade bokstavligt ut dem med stora famnen. För oss barn var det alltid intressant att notera fastrarnas avundsjuka blickar på varandras julklappar. Det verkade alltid, som om de önskat, just de klappar den andre hade fått!
― Ibland kunde far och jag spänna på skidorna och åka in till den tidiga julottan med efterföljande frukost hos Hedenskogs, men oftast tyckte vi avståndet till stan var för stort. Kanske ville vi också spara oss för de julfester, som alltid startade på juldagens eftermiddag. Fester då pappa Lars var kapellmästare i svepande Straussvalser och då vi barn roade oss med att krypa under de välfyllda middagsborden och nypa gästerna i benen. Fester runt om i bygden som alla avslutades med hemfärd efter häst och släde på vägar som inte var så släta och raka som våra dagars. En gång stjälpte släden vid Segerfors med påföljd att mina väl påpälsade fastrar höll på att rulla ned i ån.
Jul i Taserud
― För oss Taserudsbor skiljde sig inte julhelgen från de helger alla andra vanliga firade, konstaterar välkända vävlärarinnan Hanna Eriksson på Nytomta. Min farbror Christian Eriksson firade blott en enda julhelg som gift uppe på Oppstuhage. Det var under hans sommarbesök på Oppstuhage som de många festerna hölls, fester där landets mera kända konstnärer oftast var gäster. Då levde den enkla byn Taserud upp och det var en fröjd för oss hemmabor att notera den trivsel alla våra gäster kände.
Med en tankeskärpa, som man sällan upplever hos en person som fyllt 80 år, berättar Christian Erikssons brorsdotter om det Taserud, som nu håller på att få ge vika för Arvikas utbyggnad av småhusbebyggelse.
― Jag minns första julen farbror Christian var gift med Jeanne Tramcourt. Det var 1894. Julen firade de i Paris. Farbror Karl, som var intresserad av fotografering hade skaffat sig en kamera, en stor och tung låda med stativ, så stor att två man måste bära hela apparaten. För att tant Jeanne skulle få se hur en svensk julgran såg ut skulle vi skicka ett julkort till de nygifta. Vi klädde en gran, ritade texten ”God Jul” varefter jag och mina syskon Ingeborg och Herman fick placera oss framför granen. Att julkortet uppskattades behöver jag väl inte omtala.
Av Christian Erikssons många syskonbarn blev tant Jeanne verkligen älskad och omtyckt. Hon var i all sin sprödhet en underbar människa, hon räckte till för oss alla. Inte minst gladde vi oss över alla de kläder, hon sydde åt oss.
― Men några jular upplevde vi aldrig tillsammans. Jularna här bestod mest av enkla träffar i de olika hemmen, hemma hos Halvars-Kalle, Kristoffer-Kalle, hos skräddare Rönning för att inte tala om trivsamma kalas i mina farbröders hem, där farbror Elis givetvis var den borne rolighetsministern.
― Några vintermotiv, tagna av farbror Karl har jag dock, som anknyter till jul- och vintertid här uppe i Taserud. Av bilderna framgår att sparkstöttingarna i slutet av 1800-talet var ganska kraftiga don. Här är en typisk Taserudsbild från denna tid, syskonen Kersti och Maria Tholson framför grindvaktarstugan här i Taserud. En liten timmerstuga som är borta för länge sedan.
Julkort till Jeanne Tramcourt 1894 Systrarna Ingeborg och Maria Tholson (Man kan förstora bilen något genom att klicka på den)
Tholsons hus i korsningen Ö:a Esplanaden/Tingsgatan
Artikel i Arvika Nyheter 1967 Av redaktör Georg Borgström. Anders Mattsson skickade artikeln – ett klipp ärvt efter faster Lydia Sager (född Mattsson)
Om detta speciella fall har Anders Mattsson, son till Ludvig Mattsson, skickat ett bidrag till Rackstadhistoriskt. En artikel ur NWT från 1981 som berättar historien om Gustaf Lagerberg (1893-1977) tillsammans med kompletterande bakgrund. Gustaf var son till möbelsnickaren Oskar Lagerberg, med verkstad och bostad i Rackstadtorpet i Nedre Rackstad.
Så här skriver Anders:
”Det handlar om en riktigt tuff person, som växte upp i Rackstad och reste till Afrika och drev en kaffeplantage under många år och blev mycket populär hos de svarta arbetarna. Mannen var Gustaf Lagerberg (1893-1977), född och uppväxt på “Torpet”. Hans fader Oskar, som var möbelsnickare, förekommer ofta i min fars dagboksanteckningar.
Från en husförhörslängd har jag fått fram följande beträffande fadern Karl Oskar Lagerberg. Han var född 1863 och kommen från Sunnersberg utanför Lidköping. Han var snickare och fick bo som hyresgäst hos hemmansägare Johannes Persson på ”Torpet” i Rackstad. Denne var född 1842 i Arvika och hans fru Maria Eriksdotter var född 1855 i Gunnarskog. Deras dotter Hulda Kristina Johannesdotter, född 1875, gifte sig med Karl Oskar Lagerberg 1893. De fick sonen Karl Gustaf 2 juli 1893.
Pappa Lagerberg ingick i arbetsstyrkan vid bröderna Erikssons möbelsnickeri i Taserud 1906
Som framgår i artikeln blev Gustaf gift med Arvika-flickan Fanny Grafström och de fick två barn, Fritjof och Birgit. I artikeln står det, att föräldrarna skickade barnen hem till Arvika för skolgång. Detta var fel. Hela familjen reste hem till Arvika för att ordna med skolgång och inkvartering åt barnen. Deras bostad var på tredje våningen i Lundquists hus i korsningen Torggatan/Fabriksgatan. ”Vi” bodde i samma hus på första våningen under tiden jan. 1938 till okt. 1942. Pappa fick i uppdrag att iordningställa vindsvåningen till barnen Lagerberg. Jag blev mycket bekant med Fritjof. Han var en av mina första riktiga kamrater. Uppe på tredje våningen hade han flera uppstoppade jakttroféer efter sin far. Speciellt kommer jag ihåg ett stort piggsvin. Det var vassa taggar!”
Väl framme avvisades Lagerberg då han saknade referenser. Han tog därför snart farväl och för beredde sig för den långa vandringen tillbaka. Han nämnde då,att han var tvungen att ge sig av innan det blev mörkt, eftersom han ville sova under samma träd som föregående natt. Då man fick höra att Lagerberg sovit under ett träd bland de vilda djuren anställdes han bums. Det var just den typen av folk som behövdes iKenya på den tiden —orädda och initiativrika. Att lämna de värmländska skogarna år 1920 för att flytta till Kenya i Östafrika var ett stort steg att ta. Speciellt för en småbrukare från Rackstad, som inte tidigare varit ute i världen.
Stor koloni Kenya var på den tiden ett okänt land för de flesta svenskar. På 1880–talet kom landet i brittiska händer. Invandringen av européer —främst engelsmän, började vid sekelskiftet. En stor del av engelsmännen tillhörde aristokratin. Detsamma gällde många av deskandinaver som bosatte sig i landet. Det fanns under 20–talet en tämligen stor skandinavisk koloni i Kenya. Det som lockade många varde stora möjligheterna till jakt och naturligtvis möjligheten att för en billig penning köpa stora jordarealer. Somliga skandinaver klarade sig bra och bor liksom Gustaf Lagerbergs son Fritjof Lagerberg kvar i landet i andra eller tredje led. Många lämnade dock Kenya under Mau–Mau–tiden på 50–talet. Andra lämnade landet på grund av ekonomiska svårigheter. Till dessa senare hörde den kända danska författarinnan Karen Blixen, som ägde en kaffeplantage och som i många av sina böcker skildrat livet i Kenya under kolonialtiden.
Inget lyxliv Nairobi kunde på 20–talet närmast liknas vid en by. Det var verkligen inget lyxliv som mötte de européer som kom till Kenya. De flesta fick åtminstone den första tiden bo mycket enkelt i jordhus, med grästak och jordgolv. Det var många faror som lurade. Vilda djur, giftiga ormar och inte minst tropiska sjukdomar som malaria, bilharzia*och gula febern. Det var Gustaf Lagerbergs stora jaktintresse som fick honom att flytta till Kenya. Han fick från en där bosatt svensk höra talas om de stora möjligheter landet erbjöd då det gällde jakt och jordbruk. Denne svensk var Nils Fjæstad, etablerad plantageägare utanför Nairobi och på besök hos släktingar i Rackstad**. * Snäckfeber (parasitsjukdom) **Målarkonstnären Gustaf Fjæstad m.fl.
Sålde gården Fyra år efter mötet med Fjæstad hade Lagerberg sålt sin lilla gård och för pengarna köpt en enkel biljett med lastbåt till Kenyas hamnstad Mombasa. Det första arbetet—attbygga regnvattenreservoarer —höll han på med under ett år. Arbetet utfördes i en trakt utanför Nairobi som är befolkad av masaifolket.Masaierna är ett nomadfolk, som bedriver boskapsskötsel. Deras huvudsakliga föda består i en blandning av sur mjölk och blod, som boskapen tappas på. Man behöver inte ha stor fantasi för att föreställa sig vilken enorm omställning det måste ha varit —både språkligt och kulturellt —för Lagerberg. Att köpa egen jord var aldrig aktuellt för Gustaf Lagerberg. Det krävdes trots allt ett kapital. Jaktintresset, som var den huvudsakliga anledningen till att han flyttade till Kenya, avtog med åren. Storviltsjakt intresserade honom aldrig. Däremot tog jordbruksintresset mer och mer av hans tid och han började arbeta på en svenskägd sisalplantage.
Till Arvika Efter tre år i Kenya reste Lagerberg hem till Sverige för att gifta sig med Arvika–flickan Fanny Grafström.Den nyblivna fru Lagerberg hade inte en aning om vad hon gav sig in på. Paret bosatte sig i ett jordhus på sisalplantagen. Deras transportmedel var en mula. På kvällarna ställdes ettbadkar in i huset. Inte förrän 1950 fick familjen elektricitet och 1955 fick de telefon. Tack vare att Fanny Lagerbergvar en praktisk och realistisk person fann hon sig snarttillrätta i denna primitiva miljö.Två barn föddes. En dotterBirgit och sonen Fritjof,som berättat denna familjehistoria. Många faror lurade i det nyalandet. Som femåringstod systernöga mot öga med en spottande kobra. Lyckligtvis blevbåda lika rädda.
På guldvåg Fritjof Lagerberg berättade också,att han som barn såg den gamle och korpulente Aga Khan vägas på en våg med rent guld som vikter. Aga Khans sekt har många anhängare bland asiaterna i Östafrika. Gustaf Lagerberg blev efter några år på sisalplantagen erbjuden att bli disponent på en stor norskägd kaffeplantage strax utanför Nairobi. Det var år 1929 han började sin bana som plantagedisponent. Han kom sedan att stanna på samma plantage till sin pensionering drygt trettio år senare, då sonen Fritjof tog över chefskapet. Barnen Lagerbergs skolgång var ett problem. Fritjof Lagerberg berättade,att då han var nio år gammal hade han endast undervisats av sin mor två timmar per dag. Föräldrarna valde då att skicka sina barn till Arvika för skolutbildning. En liten lägenhet*hyrdes i Arvika och en dam**,som varit anställd i Fanny Lagerbergs föräldrahem, tog över ansvaret för barnen. *Vindsvåningi s.k. Lundquisthuset i korsningen Torggatan/Fabriksgatan **Agnes Andersson
– Fotot visar barnen Lagerberg och Agnes Andersson i vindsvåningen. Till vänster om fotot fanns en balkong med fin utsikt över staden.
Sju års väntan Ingen kunde då ana,att det skulle dröja sju år innan föräldrar och barn kunde återses. Det var Andra världskriget som kom emellan. Det gick inte att resa mellan Kenya och Sverige. Även brevkontakten var dålig och ett år var det bara ett enda brev från föräldrarna,som kom fram.Först i september 1946kom föräldrarna till Sverige för att träffa barnen. Två år senare tog Fritjof studenten i Arvika. Efter tio år kunde Fritjof Lagerberg återse sitt kära Kenya. Men det var bara för ett halvår. Sedan väntade militärtjänsten i Kristinehamn. Efter sågverks–och skogsutbildning i Sverige kom han till Kenya för gott. När fadern 1961 drog sig tillbaka övertog han ansvaret för kaffeplantagen.
Brutaltortyr Det var i slutet av Mau–Mau–tiden Fritjof Lagerberg kom tillbaka till Kenya. Många européer hade lämnat landet under oroligheterna. Det var inte mer än ett trettiotal européer som dödades, men många blev skrämda av de brutala tortyrmetoder,som kom till användning afrikaner emellan.Gustaf Lagerberg och hans maka var kvar i landet under hela Mau-Mau-tiden. Det var bara vid ett tillfälle Fanny Lagerberg kände sig direkt hotad. Beväpnade män försökte på dagtid komma in i deras trädgård. Detta upptäcktes av en tjänare i huset. Han larmade arbetarna på plantagen, som i hundratal kom till hennes undsättning. Gustaf Lagerberg slutade sina dagar i Sigtuna, där Fanny Lagerberg fortfarande lever.
Afrikanskt namn Det är nu sonen Fritjof, som med sin familj lever i Kenya. På plantagen kallas han Birisho. Att få ett afrikanskt namn är en stor ära för en europé, men exakt vad namnet betyder, vet inte Fritjof Lagerberg. Den norskägda plantagen, som fadern skötte och som sonen tog över, såldes till kenyaner. FN:s miljövårdsorgan UNEP har i dag sitt högsäte på den f.d. kaffeplantagen. Fritjof Lagerberg är nu plantagedisponent för ett stort kenyaägt aktiebolag, som förutom stora kaffeodlingar odlar vete och majs och dessutom har en stor mängd biffdjur och får. Fritjof Lagerberg bor i en underbar villa på plantagen, några mil utanför Nairobi, fjärran från det jordhus föräldrarna bodde i under de första åren i Kenya. I huset hänger målningar av Ture Ander* blandat med leopardskinn. På frågan om Fritjof Lagerberg fortfarande känner sig som en svensk svarar han tveklöst ja. *Efter hushållerskeplatsen med barnen Birgit och Fritjof, fick Agnes Andersson anställning hos Ture Ander i Racksta
Oviss framtid Eftersom Fritjof Lagerberg fortfarande är svensk medborgare måste han ha arbetstillstånd för att arbeta i Kenya. Nu är det inget problem, men framtiden är naturligtvis oviss för alla européer som inte är kenyanska medborgare. Den tredje generationen Lagerberg går i skola i England, men båda barnen talar svenska, liksom Fritjofs engelskfödda hustru. Blir det en tredje generation Lagerberg i Kenya? Det beror givetvis på utvecklingen i landet. I nuvarande läge skulle barnen kunna komma tillbaka som biståndsexperter. Att de går i faderns och farfaderns fotspår är knappast troligt. Arbetet som plantagedisponent kommer säkert i framtiden att innehas av en kenyan.
Ann-Charlotte Ringquist Nya Wermlands –Tidningen, 27 augusti 1981
Anm. Gustaf Lagerberg levde 1893 till 1977 och var kommen från Torpet i Racksta. Begravd på Arvika kyrkogård. Hans far hette Oskar och var möbelsnickare. Fanny Lagerberg, född Grafström, levde 1897 till 1996 och är begravd i samma grav som Gustaf. (Kvarter A) Hennes far var häradshövding Fritiof Grafström, levde 1865 till 1903. Var med och startade idrottsföreningen AIS i Arvika. – Modern var Agda, född Olsén och syster till Erland O., levde 1872 till 1947. Politiskt aktiv.
En inflytelserik person i Arvika och i Rackstad under första halvan av 1900-talet var Ludvig Mattsson. Han har i sin delvis publicerade dagbok redovisat mycket Rackstadliv och sina många besök där. En anledning var att hans syster Lydia Sager och maken Georg lät med hjälp av honom bygga sommarstället Höglunda, där många av traktens konstnärer blev grannar. Och han har i sin yrkesegenskap ritat åtskilliga andra hus i Rackstad, 2011 gav Ludvig Mattssons son Anders ut första delen av Ludvigs dagböcker för åren 1908 – 1913. Ludvig fortsatte att skriva dagbok ända till sin död 1960. Nedanstående text bygger på dessa dagboksanteckningar kompletterade med bilder som Ludvig och hans systerson Olof Sager tagit.
Höglunda i övre Rackstad idag
Höglunda 1940-tal (?) Teckning av Ture Ander. Tillhör Johan Chytraeus
Rackstad har växlat karaktär alltsedan medeltiden. Från åtminstone 1500-talet ett frälsehemman ägt av adel från Sörmland. Därefter en bondebygd med hemmansägare, drängar och pigor, torpare, inhyses osv. I mitten av 1800-talet etablerades Segerfors bruk och med det bruksägare, smeder, sågare, mjölnare osv. Nästa lilla våg utgjordes av konstnärer i 1900-talets början, som kom att sätta Rackstad på den svenska konstkartan. Under 1900-talet blev Rackstad också en plats även för fritidsboende. Kort avstånd från Arvika och en vacker natur.
Ture Ander målare 1881- 1959
Riborg Böving keramiker 1880 – 1953 Fritz Lindström målare 1874 – 1962
Porträttfoton från Arvika kommunarkiv
Många hittade till Rackstad, lockade av människor i konstnärskolonin: Fritz Lindström, Fjaestads, Ture Ander och Ragnhild Franzén, Riborg Böving och Ignacz Beôrecz. 1921 fick Fritz Lindström Elsa Hallgren som närmsta granne på Rackbergsängen. Elsa hade kommit till Rackstad som elev i ”Fastrarnas” (Anna och Amelie Fjaestads) vävskola och blivit kvar i trakten – åtminstone på sommarhalvåret. Riborg och Ignacz fick Samuel Lindqvists familj som närmsta granne längre ut på udden. Samuel var vid det laget ensam ägare av Arvika kontantaffär – känt för sin kredit till Rackenkonstnärerna… Allra längst ut på udden hade bryggarmästare Ivar Lydén köpt en avstyckad tomt som skulle dröja ända till 1940 innan den bebyggdes. Och den ritades av just Ludvig Mattsson. Ludvig hade dessförinnan, 1921, ritat Elsa Hallgrens hus. Byggmaterialet (stockar, plank m.m.) hade sammanförts från två platser: Hos ”Oskar på
Hagen” i Långvak och från Orrviksbråtsstugan. Och 1931 ritade han dessutom Gustaf Fjaestads nya hus på Sågudden – udden väster om Kampudden
I den här skriften skall intresset koncentreras kring ett annat sommarhus i Rackstad: Höglunda.
Det byggdes av Georg och Lydia Sager. Lydia var syster till Ludvig Mattsson. Lydias farfar var en storbonde från Treskog i Gunnarskog som hade resurser och viljan att låta barnen studera. För Lydias del först i Elementarskolan för flickor i Arvika. För att kunna få en studentexamen var Lydia tvungen att söka sig till Upsala (det var ett ”p” på den tiden). Hon tog sin ”Mogenhetsexamen” den 3 juni 1905 med ”berömliga” betyg i alla ämnen. Arbetade periodvis som vikarierande lärarinna på Arvika Elementarskola för flickor. 1910 fortsatte hon sina studier på universitetet i Upsala. Blev bekant med Selma Lagerlöf och deltog aktivt i studenternas kamp för allmän rösträtt. 1918 hade kvinnlig rösträtt äntligen beslutats. Något att fira! I Dagens Nyheter kunde man läsa: Senare på torsdagen var det dags för nästa högtidsfest, denna gång för ”Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt” där Selma Lagerlöf, Anna Whitlock och Lydia Mattsson-Sager talade. Sigrid Leijonhufvuds kantat tonsatt av domkyrkoorganist Elfrida André framfördes av kör och orkester under ledning av Alice Tegnér. Ledamöter från riksdag och regering deltog. I Malmö undervisade Lydia – en mycket populär lärare – vid Tekla Åbergs högre läroverk för flickor, som 1937 ombildades till kommunal flickskola.
Under trettiotalet kan man i Ludvigs dagbok läsa att Rackstad verkade attrahera med sin koppling till den sociala miljö konstnärerna utgjorde. Ludvigs syster Lydia (1885 – 1979) var gift med Georg Sager (1883- 1968), Han var född i Arvika och tog en examen vid Arvika lägre allmänna läroverk den 1 juni 1899. Inga ytterligare studier men fick anställning vid Kongl. Postverket den 19 juli 1901. Arbetade någonstans i Skåne innan han hamnade i Malmö. – Georgs far, Johan Daniel Sager, arbetade som bruksförvaltare i Arvika.
Familjen med sonen Olof (1921-2008) var i slutet av 30-talet tillfälligt inhysta sommargäster på Segerfors och följande år på Lugnet. De hade redan på 1920-talet sommarbott på olika andra platser, t ex Edane. Säkert var det Sagers som gjorde att Allan Bergstrand, välrenommerad översättare av dramatik och litteraturkritiker, tillbringade somrarna på Brômsere och i Båtvika i Stålsberga. Lydias och Georgs ambition var att kunna hitta en tomt och bygga något eget. De bodde liksom Bergstrands i Malmö, men tack vare Lydias broder Ludvigs insatser skulle de så småningom kunna skaffa en egen sommarstuga i Rackstad.
Ludvig Mattssons dagbok bär många spår av umgänget i Rackstad, t ex anteckningen 3 mars 1935: Efter frukost och sen Hilma* varit i kyrkan och sjungit körde vi med Anna Stina på sparken till Björkåsen i Taserud dit Elis lät sända ner häst och släde för skjuts till Rackbergsänga. Karin och Stina bjöd på konjak m.m. – Vid 2-tiden kom vi fram till Elsa Hallgren, som väntade oss med middag. Mot slutet av måltiden kom Elis i Tasre – cyklande! – Vi körde hemåt kl.5 och kom fram till Björkåsen vid 6-tiden. Hilma och lillan sparkade till stan. Jag blev med opp till Elis och spelte spröjte.
*”Hilma Resberg, var född i Åmål 1903. Hon genomgick någon utbildning till farmaceut och hamnade så småningom på apoteket “Älgen” i Arvika. Pappa nämner henne i dagböckerna
för första gången den 11 april 1921. Det var på ett kafé, som en väninna till mamma drev intill gamla badhuset. Väninnan hette Maja Nilsson, som senare (1925) övertog Sanstaberg i Stålsberga. Min mamma var mycket musikalisk och hade en fin sångröst. Deltog i flera sångkörer och spelade”pigan Stina” i Wärmlänningarna på 30-talet. – Mamma blev inte
gammal. Hon dog på lasarettet i Karlstad den 18 december 1945.”, skriver Anders Mattsson
1938 antecknas i dagboken bl. a. bad, bärplockning och sällskapsliv, men också spaning efter lämplig tomt. 3 juli tittade man på en tomt vid Lugnet, som uppenbarligen föll bort, för 4 augusti cyklade Ludvig med sonen Anders upp till Segerfors och gick därifrån med Sagers och tittade på en tomt ”ovanför Ander”. Sen gick några veckor. Riborg bjöd på kräftskiva. En lyckad tillställning – trots en regnskur som blötte upp dukningen på gården. Där var en massa människor församlade. Jag hade sällskap vid mitt bord av Fritz, Elsa Hallgren, Bergstrands, Ture, Kalle Wennerströms m fl. Vi sjöng den av Kalle, för tillfället, författade nubbevisan. Sen sjöng Våge, Kalle och Gottfrid i Hulta. Ungdomen dansade i månens sken. Vår beställda bil kom kl 12 och vi åkte hem.
Några dagar senare var det dags för Sagers att återvända till Malmö, men dessförinnan ännu ett besök på tomten med Ture Ander för att undersöka en källa. 2 sept: Besök av Axel Spik, som fick ritning med material – beskrivning till Sagers för att räkna på bygget.
Ture Ander utanför “Orrhöjden” i Rackstad Foto juli 1941
Sen verkade det rulla på. Tomten måste Georg och Lydia vid det här laget ha köpt av traktens stora markägare Ragnar Johansson Byggmästaren Axel Spik fick en ritning på uthus. Nästa dag var man på plats och stakade för uthus och ”corps de logis”. I början av september stod uthuset på plats. Sen gick några månader med anbud från Spik och offerter skickade till Åmål och Hultsfred. Men ännu i december funderar Ludvig på ritningen till Sagers.
1939 sällar sig Ludvig Mattssons familj till sommargästerna i Rackstad. Får hyra Lycka – nära Kampudden – av ”gubben Nyberg”. Och 20 juni åker Hilma och barnen + Hanna med lastbil till sommarstugan i Racksta. Allt medan Ludvig arbetade. Dock inte så mycket med Sagers hus. Gick opp till Sagers på Segerfors för att resonera om bygget. Fick kaffe. Sen gick vi bort till Lycka och hälsade på småttingarna. Anders blev med opp till Sagers tomt. Så även gubben Nyberg. Vi resonerade om planering m.m.
7 augusti lämnar Ludvig nya skisser till Sagers. Sen händer inte så mycket mer med det projektet. Ute i världen bryter andra världskriget ut, vilket Ludvig noterar i dagboken.
Det blir 1940 och nu ligger Sagers husprojekt litet i träda. Ludvig tar sig an Lydéns hus ute på udden och arbetar också med en beskrivning till lärarbostaden i Rackstad. Först 25 juli noteras i dagboken att Ludvig cyklat ut till Rackstad för att ”resonera om bygget”. Som ett resultat lämnar Ludvig 7 aug nya skisser till Sagers. Sen går ett år. Ludvig och hustrun Hilma besöker Sagers som nu bor på Lugnet. Efter bad på Sanstaberg i sällskap med ”doktor Lenk” (i Båtvika) och umgänge återvänder man per cykel till stan. Och nu sätter Ludvig igång. Arbetar med ritningen, går ner till det pågående Kinellsbygget för att resonera med David Larsson om färger och tala med skifferläggaren. Ringer Gjerming angående ventilation av skafferierna. Georg får ritningar till fönster och dörrar.
Lydéns hus är nu färdigt. Sagers bygge under tak. Ludvig gör en sprisritning till Sagers – med avbrott för kaffe med ”herrskapet Ärlingssons”.* 12 september konstaterar Ludvig att man brädfodrar Sagers hus. 8 oktober är bygget närapå färdigt. Då har Ludvig några veckor innan ritat köksinredning. 15 oktober ordnar Hilma och Ludvig kafferep för snickarna och grannarna och eldade i öppna spisen i sällskap med Lindströms, Anders och Riborg. Att huset skulle heta just Höglunda är ingen slump; Ludvig och hans syster Lydia var födda på ”Höglunda” i Bjurbäcken, Mangskog.
* Konstnären Erling Ärlingsson (1904-1983) från Mangskog. – Senare hamnar han på Sillegården i V:a Ämtervik och blir gift med Margit, dotter till Ida Nilsson – Sahlström, ”Fryksdalsmora” Snickarna Anders Persman och Axel Spik
Nästa år – 1941 – är det dags för huset att målas. Men vilken färg, undrar byggmästaren Axel Spik. Ludvig föreslår att han skall rådfråga Ture Ander. Tre veckor senare tittar Ludvig på det nymålade huset.
Nu är huset färdigt och Ludvig redovisar många besök: 30 juli Vid ½7-tiden cyklade Hilma och jag ut till Sagers. De hade besök av Bergstrands, Liss Eriksson och en annan artistyngling (Nygren). Det bjöds på kaffe på verandan. Vi stannade kvar efter det de andra gästerna gått. Istället kom Riborg opp. Vi drack té, innan Hilma och jag återvände till stan kl ½12
Anders Mattson beskriver: ”Lydia och Georg. Deras son Olof är i mitten. Stående till höger är min mamma Hilma. Den kavate pojken till vänster är undertecknad. Sittande intill Georg är mina systrar Anna Stina och Märta.”
1943. Sagers utökar sin tomt. Ludvig hämtar en tomtkarta hos lantmätare Holmquist. Ett halvår senare är Ludvig till tingshuset med papper om tomtköpet. 19 juli fyller Georg 60 år. Hos Sagers samlades ett tjugotal gäster: Ture, Fritz och Ellen, Nyströms, Bergstrands, Åströms, Erik Zetterberg och Agnes*. Georg uppvaktades med blommor och tavlor m.m.. Så fick vi bänka oss i stora rummet och njuta av en god middag med gott vin! Bergstrand och Walle (Valdemar Dahlgren) höll tal. Georg tackade – Vi åkte hem med bil kl ½1
.
9 april 1944 berättar Ludvig om ännu ett besök i Rackstad: Reste klockan ¼4 med Hilma pr. bil till Segerfors, varifrån vi fotade till Lindströms. Först fick vi beskåda en brokig skara slalomåkare i backen mellan Lindströms och Rackbergsänga: Bosse Fjæstad i frack och cylinder som ”Raskenstam” , Leif Lindström som schweizisk bondtös, Våge Böving som brokig Ada Andersson Susegård (person i Grönköpings veckoblad) , en annan yngling som svartklädd Sophie Liljedotter (Grönköpings vördade äldsta)etc. En charmant uppvisning! – Sen in till Fritz och smörgåsbordet med nubbe m.m. Gustaf Fjæstad uppenbarade sig. Så drog vi över till Elsa Hallgren och där blev det dans och musik. Jerôme m.fl. spelade fiol, Anni Hallén piano och själv klinkade jag på gitarren. Ynglingen Stigmark, gift med Elsas systerdotter, sjöng bra till luta. – Hilma och jag gjorde Robert Rönning sällskap, då han gick kl.½11. Fint månsken och ett par grader kallt. Hemma strax före 12.
*Agnes Matson (1892-1988), syster till Lydia och Ludvig. Ogift, arbetat som telegrafist i Arvika.
Hon lät bygga en mindre sommarstuga år 1939 på Glasberget i Rackstad/Holm granne med Berget och Övre Berget
Så fortsätter 40-talets somrar med många besök hos Sagers. Ludvigs barn får lektioner i tyska av Olof. Fritz Lindström fyller 70 år 5 juli 1944. Ludvig och Hilma mellanlandar då hos Sagers för att repetera en av Allan Bergstrand författad hyllningsvisa, ”Vila i Gungstolen”. Fyra dagar senare: …vi cyklade hela familjen ut till Sagers kl 10. Jag hade Märta på pakethållaren. Vi hade en ljuvlig dag hos Sagers. Efter kaffe på verandan gick vi ner och badade en timme. Sen hälsade jag på Ture Ander en stund. Vila ½ timme före middan. – Riborg kom till kaffet – Vid 9-tiden cyklade vi hemåt. Vi fick en liten åskskur på oss i Gate-skogen
Lydia och Georg utanför stolpboden
1946. Ännu en dagsutflykt till Rackstad redovisad. Nu är det midsommar. Vid ½12-tiden åkte jag med flickorna ut till Sagers pr. bil. Vi fann värdfolket nere vid sjön, där även vi tog oss ett dopp. Anders och Sture kom cyklande. Efteråt dracks kaffe på verandan. Tidningsläsning. – Jag gick en tur och hälsade på Elsa i Rackbergsänga. Hon var ensam med sina blommor. Bjöd mig på kaffe. Tora väntas hem. – Framåt kvällen kom Åströms (David, Anna och son Hans) samt Ture till Höglunda . Det bjöds på mat och snaps (!) och kaffe. Kvällen var härlig. Så småningom gick Ture för att se på midsommardansen hos Bosse Fjæstad på Sågudden (i Rackstad). Vi andra satt och pratade till midnatt, då Åströms rodde tillbaka till Båtvika, som de hyr för sommaren av Lenk. – Småtöserna hade lagt sig i boden. Själv fick jag ligga i stora rummet.
Lydia och Georg Sager på Höglunda:
Att inte hela verandan hade tak, var tydligen inte så lyckat. 20 maj 1947 kan man läsa i dagboken: Axel Spik ringde och ville jag skulle bli med till Sagers stuga för att rådas angående glastak på verandan. Jag körde oppåt med bilen och tog Spik med i förbifarten. Sen vi sett på Sagers, gick vi in till Nyströms på Hagen, där de vill ha ny veranda och beställde ritning till sådan. Det bjöds på kaffe och vi satt ända till kl.10 och pratade.
15 juni konstaterade Ludvig över en kopp kaffe på Höglunda att verandan nu var ”heltäckt”
1950 besiktigades nylagda tegeltaket på Sagers stuga. Det hade tyvärr delvis frusit sönder. Ett år senare tittar Ludvig på det omlagda – men ånyo skamfilade tegeltaket.
1951 fick Sagers en ny granne: …själv fortsatte jag till ingenjör Sevesten, strax bredvid Sagers, för att resonera med honom om pumphus. Fick gå husesyn genom hans egenhändigt byggda villa, som han alltjämt jobbar med på sina lediga stunder.
Stående fr.v. Anders och Ludvig Mattsson, Georg Sager. Sittande: Jenny och Albert Mattsson*, Agnes Matson; Lydia Sager, Allan Bergstrand.
*Albert Mattsson (1890-1969). Gift med Jenny (f. Fundin). Direktör på Wermlands Enskilda Bank A.-B. från 1935. Paret fick inga egna barn. Tog två adoptivbarn, Sture och Birgitta (syskon). Birgitta blev gift med Kjell Olsson, son till Oskar Olsson, vaktmästare på Realskolan. Birgitta och Kjell umgicks mycket med Våge och Elvy Albråten. Ibland kunde Kjells kamrat Alf Hambe (vissångaren) delta.
Utsikt över Racken på 40-talet från Höglunda
Samma utsikt 2020
1953: 19 juli – söndag – … Klockan 6 körde jag och hämtade Albert och Jenny och sen åkte vi jämte Anna Stina och Ehrlings till Sagers i Racksta för att delta i hyllningen för 70-årige Georg. Jag, Albert och Agnes uppvaktade med rökverk och askfat. Så småningom samlades vi 15 gäster och blev alltså jämte värdfolket 18 st. omkring middagsbordet. Det bjöds på härligt god mat och goda viner. Jag sa´ några ord till Georg, och så presenterade Allan Bergstrand en dråplig visa, som sjöngs unisont. Efteråt kaffe.– Uppbrott kl.½11. Några verser ur Allan Bergstrands hyllningsvisa “Georgica”:
Efter ett besök i Frankrike:
Å trött på republiken / han for tebakersch te sitt lann
å spika hop med Spiken / ett hus ve Rackens strann.
Där lä-, där lä-, där lä-ser han i sina rum
mens sommarvinden smeker ljum hans kära Tusculum*
(*I Tusculums omgivningar hade förnäma romare lantgårdar)
Höglunda har en åskledare!
När stormen rister bister / hans hus å åskan går som Hin,
då gräver hans magister / likt Benjamin Franklin
en gro-, en gro-, en gro-p åt åskans raseri,
planteranes en stång däri att lura blixten i.
Midsommar 1960 noteras så ett av de sista besöken på Höglunda: Åkte ut till Sagers med Anders och Märta vid 1-tiden. Kaffe på verandan. Det började åska och regna igen, men klarnade upp till middan, som avåts ute på verandan. Men sen drog det på igen och det kom några kraftiga smällar. Regnet öste ner.
24 augusti 1960 dog Ludvig Mattsson, född 1888.
Bild från 1958 på Oppstuhage, som invigdes 1951. Ludvig var en drivande kraft bakom inrättandet.
Nya ägare av Höglunda
1989 sålde Olof Sager Höglunda. Köpare: Arne och Kerstin Lidén. Ett skäl var säkert att Kerstins syster Barbro Olsson bor tvärs över sjön, i Perserud, tillsammans med sin Janne. I grannen Jörgen Zetterquist fick Arne, på sin fritid jazzmusiker, en spelkompis. Olof Sager, säljaren, dog 2008, 87 år gammal och hade en bakgrund som universitetslektor i engelska och läromedelsförfattare. Kerstin och Arne överlät/sålde så småningom Höglunda till Arnes dotter Gunilla Oquinena, som 2011 sålde Höglunda vidare.
Första bilden nedan: Kerstins syster Barbro Olsson och Arne Lidén.
Bild 2: Kerstin Lidén och svågern Janne Olsson.
19 juli 1958 var ännu en granne på besök hos Sagers. Georg fyllde 75 år. De hade besök av Georgs syster Ellen med son (från Göteborg) samt Bergstrands och Märta Wettmark. Vi bjöds på kaffe och vin. Fru Wettmark ville ha råd angående flyttning av ett litet hus på sin tomt nedanför. Jag gick med henne dit ner och vi kom överens om placeringen. Träffade fru Wettmarks moder. 53 år senare, 2011, flyttade Märtas barnbarn Frida med familj in på Höglunda. Och Fridas pappa Lennart, som sammanställt den här texten läste f. ö. engelska för Olof Sager en sommar på 50-talet.
Espen och Jonas grillar 2011
Det här inlägget har ställts samman med stor hjälp av Anders Mattsson och den dagbok och de bilder hans far Ludvig Mattsson och hans kusin Olof Sager lämnat i arv till eftervärlden. (Ludvig Mattssons samtliga dagböcker och brev har sonen Anders renskrivit och sammanställt på PDF-filer). Tack också för bilder från Barbro Olssons fotoalbum.
Arvikabygden är rik på missionshus eller bönhus. Idag är det bara Mellbyns missionshus som är i bruk för sitt ursprungliga ändamål, tillsammans med Missionshuset/Missionskyrkan/Equmeniakyrkan i centrala Arvika.
Från början (och då är vi på 1860-talet) möttes väckelsens folk i hemmen, eller där det fanns sådana i skolhusen. När det blev möjligt att predika ordet utan prästerlig medverkan så spreds rörelsen snabbt genom landskapet. Västvärmland besöktes ofta av predikanter från den norska sidan. Värmlands första missionshus byggdes i Marieberg i Ölme socken 1864. Det var ett kombinerat skol- och missionshus. Snart följde fler, t.ex. i Älvsbacka och Kristinehamn.
Arvika missionsförening, tillhörigt Svenska Missionsförbundet byggde missionshus i Mellbyn 1901, Mötterud 1908, Bålgård 1909, Dalen 1910, Bosebyn 1915, Stålsberga 1920 och Kärrsmossen 1923. Ett av dem skall vi återkomma till! Bosebyn ligger ju som alla (?) vet i Gunnarskogs socken men räknades till Arvikas verksamhetsområde. Södra Gunnarskog hade för övrigt Arvika som postadress ända till 1970…
I Ny socken byggdes Ottebols missionshus (även om det tillhör hemmanet Hungalsvik) 1906. Det tillhörde (Västra) Ny missionsförsamling, bildad 1890.
Dessutom hade baptistförsamlingen kapell i Skattebol och Björkenäs (Ny) och Fröbol (Älgå). 1908 byggdes ett baptistkapell i Speked, som faktiskt hyste en självständig baptistförsamling. En baptistkyrka fanns förstås också inne i staden, Salemkapellet, numera lokal för Frimurarna. För att inte glömma Elimkyrkan (Pingstkyrkan), Metodistkyrkan och Frälsningsarmén!
Och då har vi inte alls berört kommunens övriga socknar! Det finns en rikedom på missionshus – och några andra frikyrkohus – överallt utom i lilla Bogen. Men även där fanns faktiskt en missionsförening på 1870-talet.
Missionshuset i Stålsberga skulle alltså ha fyllt 100 år i år – huset står kvar, men fick bara uppleva runt 60 år som missionshus. Det såldes omkring 1980 och är idag bostadshus.
Från början var landet och staden en missionsförening, bildad 1860. Efter några år slogs man samman med Eda och Gunnarskog men 1877 skedde åter en uppdelning. 1916 beslutades att skilja staden och landet åt – de var ju två skilda kommuner. Staden kallades för Arvika missionsförsamling medan landet behöll det gamla namnet Arvika missionsförening. 1957 ändrades detta namn till Arvikabygdens missionsförsamling.
I april 1972 återförenades de båda under namnet Arvika missionsförsamling och följande år anslöt sig också Västra Ny missionsförsamling. Det skulle dröja till 1980- och 1990-talen innan missionshusen ute på Arvika sockens landsbygd började säljas av.
Men husets utseende avslöjar att det har en äldre historia – och i en text på denna blogg så berättar Kerstin Werner om att det var mangårdsbyggnad på Oppstuga i Stålsberga. Det förekommer att bostadshus byggts om till missionshus, men det är inte så vanligt.
Missionshusen var inte bara predikolokaler. De blev också bygdens mötesplatser – hit kom barnen till söndagsskolan, här samlades lite äldre barn och ungdomar till junior- och ungdomsföreningsmöten. I senare tid blev scout en viktig verksamhetsgren inom SMU.
Och så auktioner och fester! Det kostar pengar att hålla ett hus vid makt. Ofta på höstarna anordnades auktioner, försäljningar och fester med målet att samla in medel, både för behoven på hemmaplan men också för att bidra till det som kallades yttre missionen. Inom Svenska Missionsförbundet var de båda Kongo, Östturkestan (senare Indien) och Kina (senare Japan) de viktigaste missionsfälten.
Här är ett klipp från Arvika Nyheter 1 november 1974, där det rapporterades från missionsauktionen i Stålsberga.
Så det här inlägget är en inbjudan till alla som har något att berätta! Undertecknad håller tillsammans med Henrik Olsson på med att försöka kartlägga alla missionshus och andra frikyrkobyggnader i Värmland. Ett steg är att försöka lokalisera och dokumentera missionshusens nutida utseende. Det har vi gjort, se ovan. Men också att utforska tryckta skrifter, arkiv och andra källor. Arvika missionsförenings minnesskrifter har inte så mycket att säga om Stålsberga missionshus.
Vi har kommit en god bit på väg. Målet är att dokumentera hela historien i en bok. Det finns drygt 700 objekt i vår undersökning. Har någon som läser detta äldre bilder från missionshuset i Stålsberga, eller för den delen något annat missionshus, liksom berättelser eller sakupplysningar som vi inte får missa – hör av er till ivarsson.carljohan@gmail.com
Carl-Johan Ivarsson
Kommentarer från Facebook:
Hans FernerBörjade i Karin Ståhls söndagsskola i Stålsberga missionshus i mitten av 50-talet. Det som lockade var att få ett klistermärke i boken varje gång man var där. Tror det blev 3 st! Missionsauktionen varje höst var alltid fullbesatt. Vi barn o ungdomar satt längst bak och en gång blev det skandal. Lennart på Åsen lättade på gardinen och på fönsterbläcket satt en stor katt o stirrade på oss! Stort jubel i Guds hus godtogs inte och vi blev strängeligen åthutade och nästan avhysta! Ordning i Guds hus!
Kicki Andersson…eller den gången det sjöngs en psalm och din lillasyster stod i bänken och sjöng Hadderian Haddera’…kanske inte så många som brydde sej, men mamma skämdes!
RackstadhistorisktMikael Johansson bodde en tid i missionshuset. Rackstadhistoriskt frågade honom:
“Jag har tyvärr inte så mycket att tillägga om Missionshuset. Jag bodde där i drygt 20 år, från 1992 till 2014 och hyrde av Lennart Johansson. Det jag vet om huset är ungefär det samma som står i artikeln. Lennart J köpte det 1980 och han har berättat att det var byggt sent 1700-tal eller tidigt 1800, att det gjordes en avstyckning och husets ägare skänkte det till Missionsförsamlingen någon gång på 1910-talet.
Och Oppstuga är det namn stället hade innan det blev Missionshus.
Det finns ett foto på den nyfödde Niklas Göran i knät på sin moder. De bodde alltså där innan de flyttade till ett ställe närmare Rackstad.”
Kerstin skrev ner sånt hon hört om eller mindes själv. Här är några anteckningar Kerstin gjorde. En del återfinns på andra ställen i den här bloggen. Annat är nytt.
Kvarnstugan Mellan nuvarande bruksstugan och backen ner mot älven har en gång stått en huslänga där Älvsmedjans smeder bodde. På vindsvåningen i Bruksstugan i ett rum bodde Johan Berglund som var skomakare. Johan är född i ett hus strax innan man kommer fram till Sal i rackstad, resterna av en källare finns ännu kvar.
Nordstuga Holm Anders Jonsson, Holm gifte sig 1823 med Karin Persdotter född 1799 i Oppstuga i Stålsberga (senare missionshus) Anders och Karin fick fem barn: Per, Nils, Johannes, Stina och Maria. Anders dog ung i en svår magsjukdom. Han lär ha sagt ”Sönn om dôm som har dön i magen”. Karin stod ensam med de fem barnen. Det blev Nils som tog över gården sedan syskonen flugit ut. Nils gifte sig med Marta. Anders och Karins dotter Stina blev gift med Anders i Nygård , Kyrkebyn. De fick barnen Marta, Karolina, Maria, Anders, Stina, Sofia, Nils, Karl och Hanna. Stina låg sjuk i 34 år. Hon dog 1913. Maken Anders dog 1915. Stinas dotter Marta adopterades vid 8 års ålder av Nils och Marta i Nordstuga i Holm. De var barnlösa. Dottern blev kvar i Nordstuga och blev gift med Per Andersson kommen från Skotta i Öjerud. De fick en dotter Gerda född 1900 som dog 98 år gammal. (Gerda i Holm)
Nordstuga är daterad från 1700-talet. Runt 1920-talet beslöt familjen Andersson bygga sig ett nytt hus men på samma gård. Man ville gärna ha centralvärme. En del av det gamla huset togs från en gammal lada. Det gamla huset köpte Ture Ander 1925 och flyttade det till sjön Racken… Nu fick huset namnet Orrhöjden. Ture Ander var gift med Ragnhild Franzén. De fick tre barn, Marja, Rogne och Hans Örjan. Marja gift Nordenberg fick barnförlamning och dog endast 31 år gammal. Marja var 15 år när modern dog i cancer. … I den öppna spisen i Nordstuga ligger en järnplåt med initialerna KPD AJS 1799. (Karin Persdotter- Anders Jonsson) (Gerda P 13 juli 1993.)
Gustaf Fjaestad När Gustav Fjaestad köpt sin bil så får han inte olovandes köra på vägen. Vägen ägs av bönderna runt omkring i en s. k vägsamfällighet. En av bönderna som Gustav ber om lov att få nyttja vägen för bilkörning svarar: ”Dä ska ja säjje herr Fjästad att dä ä bare länsman som får göre sine behov ätter dänne vägen” Men Gustav fick till slut lov att köra sin bil på Rackstavägen.
Brömsere Mellan huset Sandstaberg och nuvarande sommarstuga låg en gång ett hus kallat ”Brömsere” efter ägaren Broms. På Brömseres gårdsplan fanns en dansbana där det ibland anordnades olika uppträdanden med diktläsning, olika spektakel, dans och mycket musik. Konstsmeden Eriksson från Arvika, ägare till smedsverkstaden i Dottevik, som övertogs av skåningen Lars Holmström, var på Brömsere och läste dikter. Också fryksdalsmoran Ida Sahlström bevistade folkligheterna på Brömsere. Där bodde också en traktör som gärna var med och ordnade dans bl a. Han komponerade en vals som han kallade Traktörsvalsen.
Hülphers Walter Hülphers, skriftställare, som tillsammans med Bror Lind försökte bota sina hjärtesorger vid Agvattnet i Rackstad, var också en av dem som bodde på Sandstaberg. Hülphers gifte sig med sågverksägaren Antony Greys tvillingsyster Flora.
Maja Fjaestad Karolina Johansson, kallad Lina, fick ibland besök av Maja Fjaestad. ”Snälla Lina får jag lov att sitta en stund i Linas trappa?” Nestuga i Rackstad. Maja kom för att en stund få lugn och ro i Linas trappa som ledde upp till andra våningen. Gustav var besvärlig. ( efter Gunvor Svensson)
Elsa Ahlgrensson Anneberg i övre Rackstad byggdes av Anna Persson och maken Erik. Anna berättade för mig hur hon en kväll får höra ett fasligt väsen ute. Hon får se en kvinna, skrikande och fäktande med armarna springa runt ute på vägen. Över hennes huvud flaxar en fågel. Kvinnan är Elsa Ahlgrensson och fågeln är Hans Örjans och Rogne Anders tama kaja som tagit för vana att åka snålskjuts med folk som går vägen fram. Elsa är livrädd. Anna måste följa Elsa till Fritz Lindström dit Elsa är på väg. Gunvor i Nestuga berättade om Elsa att hon var väldigt folkskygg. Ser hon att hon kommer att möta en person tvärvänder hon och går tillbaka hem…Elsa hamnade så småningom på Lugnet där hon också dör. Hon ligger begravd hos sin Björn på Arvika kyrkogård.
Ängåsen Nisse Damberg berättade om Elsie och Alton Pettersson. Fadern Johan hade svår värk i sina armar. Satt och gned sina armar så tröjan såg ut som ett fisknät. Han hade fruktansvärt ont. Alton hade en obrukbar arm efter en barnförlamning. Alton körde timmer i skogen på vintern. Annars levde han och Elsie på sitt lilla jordbruk med kor, häst och höns. Elsie var väldigt stark, bar säckarna efter tröskningen. Gubbarna knäade, men inte Elsie. Vintertid kom Elsie med en dragkärra full med smutstvätt som hon tvättade hemma hos Claessons i källarens tvättstuga. Sommartid anlitade hon Segerfors tvättstuga.
Nils Olofssons föredrag i Segerfors kvarn juli 2019:
Förutsättningarna för sågverk vid Segerfors var goda, tillgång till råvaran, möjligheten att flotta på Racken och i Segerforsälven. Älven med forsar och fall gav också kraftkällan med vattenhjul. Skogen blev tidigt råvara inte bara för bränsle utan för byggnadsmaterial, stockar, plankor och takstickor. Även tjära och kol var viktiga produkter från skogen. Skogen var också en viktig arbetsgivare eftersom huvuddelen av arbetet skedde vintertid och blev ett bra komplement till jordbruksarbetet under sommarhalvåret. Arbetsuppgifterna var främst timmerhuggning med kvistning och barkning, transporter med häst och kälke, flottning och sågverksarbete.
Timmerhantering, timrets väg Fram till 1950-talet var det yxa och timmersvans som gällde för avverkning. Transporten skedde med skogskälke ut ur skogen och flottning på sjöar och i älvar fram till sågarna. Nedan bilder på Racken en vinterdag 1917 och I kvarndammen där det kunde finnas många stockar i avvaktan på fortsatt flottning ner till sågarna.
Idag kan det vara svårt att föreställa sig hur flottning kunde ske i Segerforsälven, men flödet var större innan Arvika började ta sitt dricksvatten från Racken i början på 1900-talet. Flottningen skedde också huvudsakligen under vårfloden då snösmältningen gav rikligt med vatten i älven.
För att timret skulle kunna passera Smedjefallet och kvarnen, byggdes timmerrännor.
Ture Anders målning visar timmerrännan vid Smedjefallet med kvarndammen i bakgrunden.
En fråga som kommit upp är om det skedde vinschning på Racken? På några ställen finns järnbultar kvar i berget och i stora stenar. Dessa kan ha varit fästpunkter för vinschar eller länsor i sjön. Detta är tydligt på Kajsas udde men kan även ses vid Bråten och Edet. Det kan säkert finnas på andra ställen också, så information om det tas tacksamt emot av författaren.
Ny teknik i skogen
Under andra hälften av 1900-talet introducerades motorsåg och senare även skördare för avverkning. Detta medförde kraftigt ökad produktivitet i skogen, samtidigt som skogstraktor, skotare och timmerlastbil effektiviserade transporterna. Därmed ändrades förutsättningarna för lokalisering av sågverken. Ökade timmervolymer gav också krav på större kapacitet.
En annan intressant transportväg för timret var linbanan mellan Mangskog och Gunnarskog. Den Byggdes 1914-1915, beställare var Jössefors AB. Linbanan gick mellan sjöarna Mangen och Gunnern och sedan flottades timret från Gunnern via Vaggeälven ned till Jössefors. Linbanan var ca 13 km lång och gick över 106 bockar, den högsta 30 m hög. Den hade 252 vagnar och en transportkapacitet på 12 ton per timme. Den drevs från en drivstation vid Bytorp, först med en råoljemotor som senare ersattes med en ångmaskin. Linbanan lades ner 1924.
De sågar som anlades var av två typer – Husbehovssågar och avsalusågar
På husbehovssågar var det små eller inga krav på tillstånd. 1828 blev det helt fritt att anlägga sådana. Ökande efterfrågan och konkurrens om skogsråvaran gjorde att regleringar och beskattningar tidigt infördes för de s.k. avsalusågverken som oftast var större.
Två huvudtyper av sågar kom till användning, Ramsågar och Cirkelsågar.
Ramsågen utvecklades sannolikt från s.k. kransågning. En stocksåg som hanterades av två man vid fällning användes också för att dela stocken till plankor. Man lade då stocken på en ställning, så att en man kunde stå över och en under stocken och såga.
Redan på 1500-talet gjordes enkla ramsågar med ett blad i en ram, som med vattenkraft rördes upp och ner. Tjocka grovtandade blad gav råa sågytor som ofta måste hyvlas. Successivt kom tunnare sågblad som gav mindre spill och slätare sågad yta. Efter hand användes också flera blad i ramen varvid produktiviteten ökades.
Cirkelsågen, med en roterande sågklinga, introducerades under senare delen av 1800-talet, framförallt vid mindre sågverk. Den var lättare att ställa om för sågning av olika dimensioner.
Cirkelsågverken kunde göras flyttbara eftersom de oftast drevs med ångmaskiner, råolje- eller el- motorer.
Lokaliseringen av sågverk styrdes i början helt av tillgången på kraftkällor. Älvar och bäckar med vattenhjul var den vanligaste kraftkällan. Senare började även vattenturbiner användas.
En teknik som användes tidigt även vid sågverk var s.k. hästvandring, som var vanligt vid drift av tröskverk på gårdar.
Med ångan och lokomobiler kom nya lokaliseringsmöjligheter under andra hälften av 1800-talet. Tändkule- och el-motorer kom under början av 1900-talet och blev snart dominerande som kraftkälla.
Järnbruksdöden Under andra hälften av 1800-talet lades många järnbruk ned, framförallt de mindre, detta framförallt p.g.a. att nya processer hade kommit som inte var beroende av träkol för järnframställning. Andra faktorer som bidrog var övrig utveckling av ny teknik, såsom kraftkällor, transporter etc. liksom naturligtvis strukturrationaliseringar och sammanslagningar.
Detta ledde till att många bruk sökte andra verksamheter att satsa på.
Sågverksindustrin blev ett naturligt alternativ, så även för Segerfors Bruk, där den förste Brukspatronen Sandelin, tidigt hade intresserat sig för andra sågverk i området, där sågarna i Perserud och Mölnerud har omnämnts i sammanhanget.
Segerforssågarna De båda Segerforssågarna låg vid den ”tredje” forsen som låg ca 300 meter nedströms kvarnen. Jämför figur nedan t.h.
Två andra sågar fanns också i närområdet – Mosågen och Ångsågen på Fjaestads udde, varom mera nedan.
Två sågverk anlades ”efter varandra”. Spiksmedjan som är streckad i figuren nedan låg närmast dammen. Måttuppgifterna baseras på en studie gjord av Riksantikvarieämbetet 1989:
” Såglämning, bestående av resterna av en fördämningsvall, ca 15 m l (ÖNÖ-VSV) av 0.3-1 m sten ibland tuktade gråstenar med rester av en stockkistkonstruktion och två såghusgrunder. Den ena husgrunden är 9×8 m (ÖNÖ-VSV) av 0.5-1 m st tuktade gråstenar, i husets S ända är 8 järnöglor och spår av en stockkistkonstruktion. Den andra husgrunden är ca 25×8 m (NV-SÖ) av 0.5-1.5 m st tuktade gråstenar och tegel. I husgrundens SÖ ände är ett postament med sågfästen, 3×2 m (NV-SÖ), 0.3-0.5 m h. Det största i NV liggande, såghuset är det yngre av de båda.”
Den äldre sågen närmast dammen och spiksmedjan, var sannolikt en husbehovssåg uppförd för att såga virke till den omfattande byggnation som krävdes för järnbruk, jordbruk och kvarn.
Den nyare sågen, en avsalusåg, anlades 1855 och omnämns i de protester som bl.a. Wiks säteri anförde. Detta eftersom den konkurrerade med Mosågen, som anlagts tidigare.
De två sågarna och spiksmedjan drevs av vattenhjul från en gemensam ”sump”, en rektangulär träränna. Vattnet kunde tas ut från ”sumpen” till de olika vattenhjulen. ”Sumpen syns på fotografiet och målningen nedan, båda från ca 1930. I bakgrunden syns brädstaplarna som låg på gärdet väster om kvarnstugan.
Den äldre husbehovssågen lades troligen ned när den nyare större sågen kommit i drift, medan avsalusågen var i drift fram på 1930-talet. Spiksmedjan lades förmodligen ned vid avvecklingen av järnbruksverksamheten på 1860-talet
Arbetet med timmerhantering och virkeshantering i sågarna gav som tidigare sagts sysselsättning, men arbetsmiljön lämnade mycket i övrigt att önska. Arbetet var krävande med förläggning, ofta i kojor långt hemifrån och att traska i djup snö, skotta, såga, kvista, barka, lasta på och av kälke och köra stora lass i branta utförsbackar. Flottningen var riskabel, både på sjön och i älven. Sågarbetet gav många kapade fingrar och armar och virkeshanteringen att bära flera plankor på axeln upp på höga brädstaplar var ensidigt och tungt.
Mosågen Mosågen ägdes länge av Wiks säteri och har sannolikt funnits sen början på 1800-talet eftersom Wiks säteri nämns som ägare av en timmersluss vid Segerforsälvens utlopp från Racken i början av 1800-talet. Den nämndes också indirekt som avsalusåg 1855 när Segerfors sökte status som avsalusåg och Wiks säteri invände mot detta.
Mosågen ägdes och drevs av Skogslund från 1909, den köptes senare av Skogsägarföreningen, troligen på 1940-talet. Den expanderade successivt till en ganska omfattande verksamhet innan nedläggningen i mitten på 1960-talet. Svårigheter att ordna rationell virkeshantering med truckar och tork var sannolikt en bidragande orsak till nedläggningen.
Mosågen drev även ”Clippersågen”, inriktad på björktimmer. Denna såg låg ca 200 m väster om Kvarnstugan på området mellan vägen och älven.
En fortgående mekanisering och rationalisering av sågarna började på allvar i mitten av 1900-talet. Denna innebar bl.a. barkning i barkmaskin vid sågen, virkeshantering med transportörer, datorisering bl.a. automatiserad sortering, truckhantering av virkespaket och torkning i virkestorkar i stället för i brädgårdar.
Sågbruksdöden Utvecklingen för de många mindre sågarna under 1900-talet ledde till nedläggningar och sammanslagningar till större enheter, något som skulle kunna kalla sågbruksdöden. Orsakerna till denna utveckling var bl.a. att eldrift och lastbilstransporter möjliggjorde friare lokalisering, mekanisering och automatisering i sågarna, datorisering ända ut i skogen, större volymer bl.a. beroende på ökad skogstillväxt samt en ökande export.
Sågen och lerkvarnen vid Sågmon Ytterligare en såg låg i Segerforsälven i den del som kallas Viksälven. Den låg där gamla Karlstadsvägen går över älven. Den var sannolikt en husbehovssåg. I samma anläggning drevs även en s.k. lerkvarn. I denna rensades och tvättades den lera som fanns i området och som visat sig väl lämpad för krukmakeri.
Övriga sågar i närområdet Ytterligare sågar fanns där timret från skogarna i området runt och i närheten av Racken kunde sågas. Perserudssågen, etablerades redan 1824. Sågar fanns även i Gunnarskog, Mangskog och Brunskog, där Mölnerud och Kronan låg ”på andra sidan skogen”
Vid Kyrkviken låg 2 ångsågar, båda belägna på Sågudden
Ångsågen på Fjaestads udde Denna såg lades ner 1930 då Gustav Fjaestad köpte marken och byggde sitt hus där. Det har visat sig svårt att få fram information om denna såg, startår, ägare, omfattning etc., utöver några minnen från enskilda personer som hört berättas om den! Arkiven i Arvika och på länsstyrelsen Karlstad har inga uppgifter.
Mot den bakgrunden är Kvarnföreningen och undertecknad tacksamma om de, som vet mera eller har information, målningar, foton etc. om ångsågen eller andra verksamheter längs Segerforsälven, kontaktar oss.
En av Arvikatraktens keramiker var Gustaf Persman. Han växte upp på den lilla gården Hurra i Rackstad – halvvägs till Gustås.
Han föddes 1908. När han var åtta år flyttade familjen från Arvika till Hurra.
”Om Gustaf berättas att han som liten satt i dikena och gjorde små saker av lera. Han hade sett keramiktillverkningen hos Riborg Böving på Albråten och blivit inspirerad. När han var 15 år gammal började han arbeta hos Riborg Böving, som ju inte drejade själv, utan det var Samuel på Stortorpet som kom till henne då och då för att hjälpa henne. Gustaf såg på honom när han drejade och satt däremellan själv vid Riborgs drejskiva och tränade. Han lärde sig i stort sett själv att dreja genom hård träning. Senare var det alltid han som drejade åt Riborg.” *
Gustafs första drejade mugg. Vid 13 års ålder. Dekorerad av systern Anna, som var så begåvad att hon även fick hjälpa Maja Fjaestad med hennes tryck
Kerstin Werner har berättat att många av konstnärerna var fattiga. Också Riborg Böving, vars piga (!) kunde säga: ”Nu måste vi snart ha knytkalas så vi inte svälter ihjäl”
Gustafs son Björn Persman (f. 1942) berättar att farmor Marie tidvis försåg familjen på Albråten med mat. Motprestationen var att Gustaf gick i lära hos Riborg. Sonen Våge kom då och då över skogen för att hälsa på Gustafs bror Edvin – men också för att få något att äta. Hurra hade ju ett litet jordbruk med några kor.
I mitten av 1930-talet byggde Gustaf sig en egen verkstad på Hurra med en vedugn. Rester av byggnaden finns ännu längs vägen mot Gustås. 1934 hade han gift sig med Signe. Året efter föddes Björns storebror Bo. Några år bodde familjen i Lillstugan på Hurra. Därefter bodde man på andra ställen i Rackstad, bl a på Smedjefallet.
Keramik från Hûrratiden tillhörig sonen Björn
Tekanna. Senare arbete
Sonen Björn har keramik från Hûrratiden. En del med tysk glasyr som han övertagit från Riborg.
När kriget kom kunde han inte längre köpa ved till sin ugn. Den behövdes till gengas och till något större företag. Under 40-talet arbetade han därför för Viktor Axelsson i Ålgården och där bosatte sig också familjen.
På 1950-talet byggde Gustaf sig en egen verkstad, men det blev magert att leva på keramik, även om det blev bättre på 60-talet. Gustaf Persman dog 1992, 84 år gammal.
Källa: *Från stenkärle till prydnadskeramik av Britt Andersson och samtal med Björn Persman 2019.
Halvvägs mellan Rackstad och Gustås, finns rester av den gamla gården Hurra. Husgrunden vars dimensioner var 4,2 x 4,7, dvs nästan 20 kvm. En stenkällare med stenvalv. Man anar resterna av äppelträd. Huset revs omkring 1960. Men när byggdes Hurra? Granne med Hurra låg Danielstorp med en betydligt längre historia. Dock avslutad i vid förra sekelskiftet, då Danielstorp revs, köptes av Gustaf Fjaestad och bildade ett av husen på Kampudden.
Danielstorp
Danielstorp låg nära vändplatsen på Hurravägen i kanten av Porsmyren. I Torpinventeringen anges att husgrunden hade måtten 8,5 x 5 m, dvs 42,5 kvm. Danielstorpet nämns i 1787-91 års husförhörslängd. Den som bodde där var Daniel Jansson född 1733 i Gunnarskog och död 1801. Enligt Torpinventeringen var han soldat och byggde Danielstorp efter att ha hamnat på obestånd vid byggandet av Sötomta i Nedre Rackstad. Någon gång efter 1783 torde han ha flyttat från Gunnarskog till Rackstad. Hustrun hette Maria Bryngelsdotter, född 1750. Barnen: Märta f. 1780 i Gunnarskog som lämnar hemmet 1797, Jan f. 1783 i Gunnarskog, som kommer att ta över gården och Per f. 1791 född i Rackstad.
Maria överlevde maken i tjugotalet år. Bodde i Gate och flyttade 1816 ”vanför och utfattig” tillbaka till Danielstorp och sonen Jan.
Att Daniel byggde Danielstorp betyder inte att han ägde det. Vid storskiftet 1795 gick man igenom de torp som hörde till Rackstads hemman: Masttaketorpet, Janstorpet, Estöingen, Degernäset, Danielstorpet och Rackstadtorpet. Under åren 1795 till 1798 köpte kanslirådet Jakob Forslund, bruksägare i Älgå, in sig genom ombud i ett antal torp med tillhörande skog däribland Danielstorpet. (Källa: Laga delning 1795 Storskifte på skog/skogsmark 1797. Lantmäteriets historiska kartor på Internet)
Sonen Jan Danielsson (f. 1783 i Gunnarskog) övertar Danielstorp, rimligen efter faderns död 1801 tillsammans med hustrun Annika Andersdotter f. 1789 i Sunne. Äktenskapet var barnlöst och Annika som var ”sjuklig och fattig” dör 1838. Hushållet äger en bibel, noterar prästen i marginalen. Jan står antecknad som vargeringskarl, dvs reservsoldat i 1806 -11 års husförhörslängd. Det verkar som en ny familj flyttar in på Danielstorp 1806: En dotter till Daniel Jansson, Caijsa Danielsdotter gift med drängen Per Andersson. De får två barn, Märta f.1805 och Anders f. 1807 och tar 1813 med sig (svär)modern Maria Bryngelsdotter som inhyses till ett torp i Gate, Krogen.
Jan gifter om sig med Britta Bengtsdotter f. 1803, som 1839 lämnat Ålgården. Fyra barn, varav tre gemensamma. I husförhörslängden 1841-47 står familjen inte längre skriven på Danielstorp. Jan har blivit hemmansägare (har 1/48 av hemmanet) och bosätter sig på granntomten till Danielstorp. I 1844 års Laga skifte bor Jan kvar på den tomt (418 – 37, 444-448 Litt C ) som kommer att kallas Hurra. Jan dör 1861. Eftersom Danielstorp hörde till torpen som kanslirådet Forslund köpte 1795, men då mest ville komma åt skogen, övergår det tydligare till Segerfors bruk runt 1840 sedan Adolf Sandelin köpt konkursboet efter Forslunds änka. 1836.
Laga skiftet 1845
Efter nästa byte av boende står Danielstorp under Segerfors och gifta drängen Jan Ersson (f.1810) och pigan Maria Jonasdotter f. 1817 från Långvak flyttar in 1837 med sonen Johannes född 1835. 1840 återfinns familjen som torpare på Danielstorp. Men 1847 dör Jan Ersson. Änkan och de nu fem barnen flyttar 1856 tillbaka till Långvak.
1856 flyttar Anders Jonsson f. 1811 med hustru Märta Andersdotter f. 1806 med åtta barn födda 1836 – 1848 samt rotehjonet Cajsa Olsdotter från Långvak till Danielstorp.. 1875 blir Anders änkling och flyttar 1876 till Perserud som inhyses tillsammans med sonen Anders Andersson.
In flyttar nu 1876 Jonas Andersson f. 1843 och hustru Anna Karlsdotter f. 1846 samt fyra barn. De kommer att få många fler barn och många av dem dör i unga år. 1898 flyttade hela kvarvarande familjen till Långvak och Jonas antecknas som ”backstugusittare”. Någon mer verkar inte flytta in och Danielstorp rivs/plockas ner.
Bo Rhönnstad kan berätta mera:
Av familjen Jonas och Annas barn gifter sig Anna och blir kvar i Sverige livet ut, Andrew och Christine, (Christina), utvandrade till, Westwood och Susanville, Kalifornien. Där Christine gifter sig och bildar familj.
Födda barn på Danielstorp var Carl Johan. Sedan kommer Nels, och Magnus, som båda utvandrade också de till Kalifornien och områden som, Siskiyou Butte, Susanville, Westwood, Honey Lake, Lassen County. Clara, (Klara) sistfödd på Danielstorp reste över till Amerika och Westwood, Kalifornien flera gånger och gifter sig där. Hon återvänder för gott till Sverige 1939 och tar senare hand om Göktorpet efter Carl Johan fram till 1967. Fyra av de barn som föds på Danielstorp åren 1880-1889 orkar bara bli ett år. Nels får i Sverige tre barn i gifte med Maria Otilia från Göbelsläkten, barn som alla når en vuxen ålder. Göbelsläkten var också samma släkt som Selma Giöbel har sina anor i Saarland Lorraine, Tyskland. Jonas far Anders Jonasson föds i Långvak och får 7 barn alla födda i Långvak. Jonas mor Anna föds som dotter till Carl och Anna Borre Nordin. Carl Borre en soldat i Värmlands Fältjägareregemente som blev förlagt vid Vaxholmfästning 1854 under oroligheterna mellan Ryssland och Frankrike. Ur en släktrapport: Simon Göbel av Bo Rhönnstad, Ulf Övenholt.
Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/08/26/fran-danielstorp-till-goktorpet-och-kalifornien/
Kvar står Hûrra.
Petter Persson (f. 1830) börjar som dräng hos Jan Danielsson 1848. Petter kom från en torparfamilj i Mötterud, står i husförhörslängden 1841-47 upptagen som rotehjon där. Flyttade 1846 till Ålgården som dräng. Två år senare flyttar han till Rackstad och blir dräng hos Jan Danielsson. 1852 verkar han ha råkat ut för en olycka: ”sönderslagen av träd i skogen” och ”… vanför och alldeles oförmögen till arbete” har prästen skrivit i marginalen på husförhörsboken. Flyttar till Kärrsmossen. Efter fyra år där återvänder han till Rackstad och är ånyo dräng hos Jan Danielsson. I januari 1861 dör Jan Danielsson. Petter gifter sig i juni med den dotter som Jan Danielssons andra hustru Britta Bengtsdotter förde med sig in i äktenskapet, Märta Ersdotter (f.1829).
När Alida Indebetou 1874 köper Porsmyren för att dika ut till jordbruksmark, köper Petter ett litet hörn närmast Hûrra.
Petter blir hemmansägare. Två barn föds, Britta Maria f. 1863 och Karl Johan (f. 1867). 1874 föds dottern Amalia. Märta Ersdotter dör 1882. Nu börjar folket på gården söka sig till Amerika.
De två äldsta barnen lämnar Sverige: Britta Maria (f. 1863 till Kalifornien 1889 ), Karl Johan (f.1867 till Kalifornien 1887). Kvar blir Petter med yngsta dottern Amalia och pigan Britta Maria Andersdotter f. 1852. Nu dyker ”Hûrra” upp som namn i Husförhörslängden 1896-1900. Ovisst ursprung…
Dottern Britta Maria har återvänt från Amerika 1900 efter att 1898 ha gift sig i Sacramento, Kalifornien med Erik Valdemar Persson f. 1870. De tar över gården. Petter Persson bor kvar, men dör 1904, 74 år gammal. Erik Valdemar dör i november 1906. Amalia, som 1899 åkte till Amerika, återvänder 1907 med Karl Valdemar i magen. Han föds några månader senare. I januari 1908 flyttar Britta Maria tillbaka till USA, En vecka senare flyttar även drängen på gården Karl Andersson till Amerika. Och några månader senare gårdens piga Elin Nyqvist. 1913 flyttar Britta tillbaka från Nordamerika.
” Britta kallades ’Britta på trappan’. Hon fick denna benämning då hon hade till vana att följa besökande ut på trappan för att kunna prata så länge som möjligt med vederbörande. Om Valde berättas att han använde berget framför logen att slagtröska på. Sägnen går att han söp upp gården men att Britta köpte tillbaka den… Ladugården på Hûrra var en så kallad kubbladugård, dvs murad av vedträn och lerbruk.”(Ur Torpinventeringen)
1913 återvänder Karl Johan Pettersson från Amerika med sina tre barn Thelma Charlotta f. 1903, Karl Alton f. 1905 och Elsie Elanor f. 1906. Hans hustru Gärda Pettersson hade avlidit 1907. Han bosätter sig på Ängåsen och dit flyttar också hans syster Britta Maria Persson, som återvänt tillsammans med sin bror och hans barn.
”Johan plockade ner ett uthus och satte upp på Ängåsen. Det var exakt samma som Nordstugan. Johan hade två barn hemma: Alton som hade en förtvinad arm och Elsie som var stark som en oxe. Det var hon som lyfte säckarna som skulle till kvarnen. Johan hade värk i sina armar. Han satt på kökstrappan och gned och gned så ärmarna var som trasor.
Dom hade jordbruk och där köpte vi mjölk. Deras häst lånade pappa ibland när han skulle sätta potatis. Elsie hade en fästman, Kalle i Kôja. Han hette så för att han växte upp i ett litet hus vid Agvattnet. Han hade en hatt som en gång varit svart, men nu hade en obestämbar färg. Han söp och kunde ibland hamna i diket mellan Segerfors och Ängåsen.” (Kerstin Werner f. 1934 berättade 2015)
1916 flyttar Johan Andersson Persman (f. 1875) och hans familj från Perserud till vad prästen kallar ”Danielstorp”, dvs Hûrra. Familjen bestod av hustrun Maria Nilsdotter (f. 1882), liksom Johan född i Gunnarskog. Barnen: Anders Walfrid f. 1903, Johan Edvin f. 1906, Nils Gustaf f. 1908, Alf Robert f. 1913, Anna f. 1918, Oskar f. 1920. 1930 flyttar hela familjen till Gustås. Och 1931 tillbaka igen till “Danielstorp”. Det fanns aldrig någon el på Hurra.
Johan dog 1945, Maria (Marie) 1958 och Edvin, som var den siste som bodde där, 1995.
Hûrra revs omkring 1960, gärdena planterades med skog i mitten av 1950-talet uppger Torpinventeringen.
Marie på Hûrra. 1940-tal. Den här dagen hämtades korna från Hûrra. Sen var ladugården tom. Ur Jan-Erik Bloméns fotoalbum
Jan-Erik Blomén berättade att Johan Persman var hans morfar (född 1875) och var den siste indelte soldaten i Perserud (under åren 1895 – 1903) Johan träffade Marie 1898. Efter tiden som knekt blev Johan åkare. Man flyttade ofta, men 1915 köpte Marie och Johan Hûrra-torpet i Rackstad. Då hade fyra söner fötts. En av dem var Edvin Persman som var barndomskamrat med Våge Albråten. Jan-Eriks mor Anna och hennes bror Oskar föddes på Hûrra. Marie flyttade från Hûrra till ett hus mellan Hagalund och Hagen. Det brann och Marie bodde sin sista tid i Kvarnstugan vid Segerfors.
Björn Persman f. 1942 är son till en av Marie och Johans barn, Gustav Persman. Han berättar att hans farmor Marie inte trivdes i Arvika där Johan drev åkeri och handlade med hästar. Det gick heller inte så bra. Marie tyckte att det var lugnare att flytta från stan och hon fick hjälp av en svåger att köpa Hurra. För säkerhets skull stod torpet på henne. Av farfar Johan har Björn inte så mycket minnen. Han var ju tre år när Johan dog. Hans far Gustav är ju en av de kända Arvikakeramikerna. Han började med att bygga en keramikverkstad 1935 på Hurra. Grunden står fortfarande kvar, men vedugnen finns inga spår av. Han levde på att göra keramik, (Björn äger keramik som Gustav gjorde på Hûrra) men 1939 inför andra världskriget blev det svårare att driva en bränsleslukande vedugn. Gustav började då arbeta hos Victor Axelsson i Ålgården. De sista åren på Hûrra bodde Marie, Edvin och Robert på torpet. Robert bodde i Lillstugan och var laggårdsman på Segerfors så länge man drev jordbruk där. Därefter följde Robert med till Skogslund (ägt av Viktor Andersson) och arbetade där några år för att till slut flytta till Karlstad. Under 50-talet sålde så Marie till Kronan, Ingemar Skoglund fick i uppdrag att riva uthusen.
Flygfoto av Hurra tidigt 1950-tal.
Hurra idag jordkällaren
Hurratorpets stenfot
Källor: Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga, Arvika socken. Resultat från en torpinventering Sammanställd av Nils Damberg. 2 uppl 2005 och gavs ut av Rackstads hembygdsförening.
Husförhörslängder 1787 – 1900; Församlingsböcker 1901 – 1940. https://sok.riksarkivet.se/
Lantmäteriets historiska kartot. https://historiskakartor.lantmateriet.se
Kerstin Werner. Intervju 2015; Jan-Erik Blomén Intervju 2017; Björn Persman Intervju 2019
Kan du berätta mer? Är något fel? Har du bilder? Skriv kommentar på Rackstadhistoriskts Facebook eller direkt till mig: lennart.wettmark@gmail.com