En blogg som samlar stort och smått om trakten söder om Racken, främst Rackstads historia. Texterna är skisser inom varje ämnesområde och utgör en utgångspunkt för fortsatt arbete. Klicka på bilderna för att förstora dem! Inlägg efterlyses, mejla till sidans redaktör: lennart.wettmark@gmail.com
Det var länge sen ”Ove på Åsen” bodde på Åsen. (På samma sätt som ”Janne på Nolby” egentligen kom att bo i senare delen av sitt liv på Nytomta.)
Ove övertog visserligen Åsen efter sin far 1967 men sedan 1991 bor han och Majvor på Nyholm. I april 1936 flyttade Oves far Erik Nilsson (f 1901) med familj, som innefattade hustrun Olga och barnen Ove, Kjell, Eva och Gull, till Östra Åsen i Stålsberga från Sillerud. Oves far hittade fastigheten hos en mäklare i Köla. Ove var då tre år. 1943 föddes Kurt och tre år senare Per. Oves far Erik hade jordbruk på Åsen med kor, höns, hästar, skog, odlingar. Han arrenderade dessutom mark av Agnes i Nystuga. Han dog 1975 och hade då flyttat från Åsen. 1967 gifte Ove sig med Majvor, född 1942, som kom från Fryksdalen. En granne undrade varför han inte kunde hitta nån i trakten. ”Man byter inte häst med grannen”, svarade Ove. Då var han 34 år. 24 år senare flyttade de till Nyholm, några hundra meter ner längs vägen söder ut. Dom har varit gifta i 57 år. Nu bor Oves och Majvors dotter Camilla med familj på Åsen, dvs Östra Åsen..
Under kriget var trakten ”andra försvarslinjen” . Militären var förlagd på Åsen. Regementena växlade. Ove minns att några kom från Stockholm och Hälsingland. Dom bodde i tält. Fast det var nog mest sommartid.. Kockarna höll till i Lillstugan på Åsen. Bagaren kom in och bakade bröd i Åsens kök. Där fanns en sträng motorcykelmajor som tillhöll tioåringen Ove att cykla på rätt sida vägen. Hästarna fanns på andra sidan Gunnarskogsvägen i skogen. I en barack i Stålsberga fanns en telefonstation med en linje till Högvalta.
Ove gick sex år i Rackstadskolan. I småskolan hade han Ester Johansson som lärare och därefter Teodor Tobiasson. Hans klass blev den första som kom att gå åttaårig skola och avslutade skolgången på Centralskolan. Några planer på att fortsätta studera hade inte Ove. Efter skolan hjälpte Ove till hemma på gården innan han började arbeta på Mosågen. Men redan när han gick i skolan hände det att han fick ledigt för att hjälpa till. Ove minns:
“Det låg virke nedanför Segerfors som jag och Elof på Mon hjälpte till med när Viktor skulle mäta timret. Vi kallades ”bandhundar”, när vi rörde oss med måttbandet och mätte längs med stockarna, medan Viktor mätte tjockleken och annat. För att värdera timret.”
När Ove var 18-19 år var han med Ragnar Johansson i Nerstugan. Ragnar hade pratat med far och han fick köra med hästen det Ragnar avverkat. Nån gång körde han ett lass ner på isen vid älvoset. Det var roligt att lyssna på Ragnar när han pratade om gubbarna i Rackstad: Per Där Framme, Per på Hagen och Nystuge-Johan.
1957 började Ove på Mosågen, som Skogsägarföreningen arrenderade av Viktor Det gjorde han till 1964. Han vill minnas att dom var 11 anställda. Alla hade sina roller när det gällde att få upp stockarna ur dammen på bandet, såga, stapla. Det var säsongsarbete. Dom började i januari och höll på till midsommar. Sen sågade de björk på Clippersågen som låg nedanför kvarnstugan mellan vägen och älven. Under resten av året blev en del av arbetsstyrkan permitterad.
Efter 1964 körde Ove grävmaskin, lastbil för Skogsägareföreningen. Både Oves och Majvors sista arbetsplats fram till pension var på kyrkogården i Arvika. Också ett säsongsarbete som började i april. Ove började 1985 och arbetade fram till 1998, Majvor började 1988 och arbetade till pensionen 2007.
Närmsta grannen i Mellstugan var Lena Göran (1916 – 2008). I tidiga kyrkböcker står hon som väverska. Majvor berättar att hon cyklade eller åkte spark in till sjukhuset där hon arbetade som sjukvårdsbiträde. Och hon har en minnesbild av hur Lena sitter utanför Mellstugan och röker och läser tidningen. Hon hade humor! Lena var dotter till Maria (Mia) Göran ( 1886 – 1955), möbelsnickare och änka 1921 efter konstsmeden Göran Göran. Viktor Andersson på Skogslund var gift med en syster till Mia Göran, ”Esse”, som Lena under en tid vårdade i hemmet.
Mia och Göran bodde först i missionshuset i Stålsberga, men flyttade på 1920-talet in i Mellstugan, som Anders (Anderssson) på Skogslund byggde.. Lenas bror Bengt (f. 1914) miste ena handen i en olycka på sågen och blev senare teckningslärare, gifte sig 1944 och flyttade 1945 till Munkfors. Annika, född 1917, blev småskollärare och flyttade till Malå. Återkom sen till Rackstad och dog i Mellstugan 1994. Vem som var far till Lenas son Ored lyckades aldrig Majvor få reda på…
Till Nyholm flyttade Marie Nilsson (född 1853) 1941. Hon kallades Noaks-Maja och hennes hem fungerade som posthus. Hon var änka sedan 1920 efter sågaren Noak Nilsson. Dit kom brevbäraren med posten till hela området och sen fick Rackstadborna komma och hämta. Åtminstone fram till 1947 när Maja dog, 94 år gammal. Det minns Ove att Våge Albråten berättat i ett radioprogram. Ove minns att brevbäraren Erik Karlssson cyklade från Gunnarskog med posten. Och var vänlig nog att ta med Martin Flodéns mjölkkanna från Nolby när han levererade post till honom. Mjölk hämtade Ove och Majvor på Nolby. Janne och Aina hade det då. Det kom folk från Trolldalen och Lilldalen förbi och gick en gångstig vid Mellstugan.
Johannes Olofsson hade köpt Nygård av Anders i Öststuga (Andersson) som kom hem från Amerika. Fast sen övertog han Öststuga. Sonen Ragnar födde upp grisar på Nygård. När det var dags för slakt och Ragnar ringt på transportören kontaktade han Ove som var med motade in grisarna.
Nu har Ove bott 88 år i Holm/Rackstad. Många rackstadbor har han mött. Kalle Nyström på Hagen var en påve, säger Ove. Han var stor och mäktig. Hans hustru Märta bodde på slutet på ett hem i Arvika, men hon var inte mer vilsen än att hon kunde ta sig till busstation, Hon skulle hem till Rackstad.
Författaren och journalisten E Walter Hülphers inspirerades av sina år i Rackstadskogarna till denna text som publicerades i Svenska Dagbladet 17 augusti 1902 och under den kommande veckan i Ny Tid, Wermlands Allehanda och Arvika Tidning
Hülphers föddes 1871 i Styrnäs i Västernorrland och dog 1957 i Hagfors.
… i fyra år bosatt ensam i värmlandsskogen. Där fick han kontakt med Rackengruppen och tillsammans med konstnären Bror Lindh levde han en asketisk tillvaro på svamp och gröt. Båda hade blivit försmådda av sina käraste.( …) Vid Racken träffade han Flora Oktavia Grey, som han gifte sig med. Hon var yngsta dotter till en engelsk sjöofficer Alan Hopwood Grey (sågverksägare på Sågudden) . De fick döttrarna Phoebe, Susanne och Ulla. (ur Wikipedia)
1861 köpte Herman Ludvig Indebetou Segerfors bruk av konkursmassan efter adelsmannen, Carl Bernhard Hegardt för 75.000 kronor och ägde bruket till 1879.
Han hade 1855 startat en cigarrfabrik i Nyköping “Rörelsen var av ringa omfattning och ägde bestånd endast i ett par år.” Inte heller Segerfors bruk blev någon framgång. Men han blev kvar i trakten och flyttade till Kyrkbyn 1886 och två år senare till Arvika. Han dog 1914 98 år gammal!
“Herman Ludvig Indebetou född 1816 på Forsa och yngsta (och 12:e) barnet, död 30 mars 1914. Han blev handelskontorist hos firman Söderberg och Arosenius i Norrköping 1832, klädesfabrikant därstädes 1843, föreståndare för Littois klädesfabrik vid Åbo i Finland 1844, klädes och korderifabrikör i Nyköping 1849, brukspatron på Segerfors 1861. Han gifte sig i Åbo 1850 med Zelma Josefina Kingelin född i Åbo 1829 och dotter till kommersrådet Abraham Kingelin. Han var den sista brukspatronen på Segerfors. Under hans tid blev rörelsen nedlagd. Han bosatte sig sedermera i Arvika.” (Källa: Geneanet, Karl-Bertil Arosenius)
Hermans och Selmas barn: Fritz född och död på Segerfors (1862 -1883) Rickard (1855 i Nyköping – död 1934 i Ytterlännäs) Andrea (f. 1853 i Nyköping. Död i Sthlm 1906) Edith Lovisa (f. 1852 – 1860 i Nyköping) Alida f. 1865 på Segerfors, bosatt på Lugnet tillsammans med Stina von Hofsten från 1919. Alida dog 4 april 1931, Stina 16 juli 1931. Johanna (Nanna) f 1851 i Nyköping – död 1931 i Arvika) Gift med Olof Gustaf Norbäck
Nanna Norbäck, född Indebetou 6 mars 1851, med döttrarna Anna, Nanna och Karin (Arvika kommuns bildarkiv))(Foto Sörmlands läns museum)Herman med sin finska fru Selma, samt barn och barnbarn. Bilden tagen 1888. (Tack Björn Lindeberg för text och foto)Herman Indebetou poserar som spiksmed? (Tack Björn Lindeberg för foto)Arvika Nyheter 1902.
Tre av Hermans och Selmas barn: Andrea (1853 – 1906), Alida (1865 -1931) och Richard (1855 – 1934). (Tack Björn Lindeberg för text och foto)
På bilden från ca 1908 ses ”Lugnet” vid Racken, med Stina von Hofsten i hatt. De övriga två är: Alida Indebetou (min pappas morfars kusin), samt sannolikt pigan Hilda Andersdotter. (Tack Björn Lindeberg för text och foto)
* Leif Höök skrev på Facebooksidan Det gamla Arvika om Silvénsvillans historia 17 sept 2023 bl a: “…köptes fastigheten 1906 av väninnorna Frk Alida Indebetou och Frk Stina von Hofsten som flyttade in med pigan Hilda Andersdotter fr Stavnäs. Alida arbetade med ekonomi på Arvika Ullspinneri medan Stina med adlig bakgrund var teckningslärare på Arvika Flickskola. De hade valt bort familjebildande och valde istället att på fritiden arbeta i idéella föreningar för att förbättra villkoren för Arvikas kvinnor och barn. 1907 köpte de en tomt vid Racken, byggde litet hus vid Lugnet, Racken inte långt från Segerfors Herrgård där Alida växt upp som bruksägardotter. Men med Möbelfabrik, metallfabrik och även Centralskolan 1912 som närmaste grannar låter väninnorna bygga till sommarhuset vid Racken 1914 och flyttar dit för gott 1919 efter ha sålt villan”
Från kajsas udde Ser jag solen sjunka Den tänker gömma sig Bak liten ö
Alf Hambe har gjort Kajsas udde berömd. Men vem var Kajsa?
Kajsa hette egentligen Karin. Var född 1902 i Stockholm – Hedvig Eleonoras församling. 1903 flyttade hennes far Fritz Lindström och mor Anna Wretman till Arvika. Familjen bodde på flera adresser runt Racken innan man 1909 flyttade till Rackstad och gården Gammelhaget. Huset hade tidigare varit skolhus i Ålgården och flyttades och byggdes upp i Rackstad. På spekulation tror Leffi Lindström, barnbarn till Fritz. Huset försågs med ateljéfönster på övervåningen. Där hade Fritz svåger Björn Ahlgrensson dessförinnan bott en kortare tid, men snart insett att han inte klarade av det ekonomiskt. 1909 dog Karins (Kajsas) mor och Fritz kom sen att gifta om sig med en syster till Maja Fjaestad. 1910 köper Fritz Lindström tomten av CG och Rickard Fagerlind och Johannes Olsson.
.Vad hände sen med Kajsa? Hon hade besvär med sina lungor och flyttade till Schweiz. Gifte sig med en schweizisk läkare och blev Kajsa Deppler. 1950 köpte för hon för 800 kr av Ragnar Johansson (far till den Johannes som sålt Gammelhaget till Fritz) den mark ytterst på Mulnäsudden* som blev Kajsas udde. Troligen för att ha en nostalgisk länk till barndomen i Rackstad, tror Leffi. Något bygglov fick hon aldrig. Kanske sökte hon heller aldrig. Under somrarna kunde det hända att Kajsa med familj kom i sin Citroën till Rackstad, minns han. Nuvarande ägare till udden är Kajsas barnbarn. Både Kajsa och hennes dotter – Leffis kusin – är döda.
Hur upptäckte Alf Hambe Kajsas udde? Han lärde känna ett göteborgspar, Kjell och Birgitta Olsson, liksom han lärare. Kjell och Birgitta hyrde av Våge och Evy Albråten på sommaren. Alf Hambe kom under 60-talet och en bit in på 70-talet att hälsa på dem – särskilt vid kräftfisket på Albråten.
När kom visan till?
I Lena Sewalls bok En bit Racken berättar Våges son Per Albråten: Det var den nionde augusti ett par dagar efter det årliga kräftfisket och Alf Hambe hade varit försvunnen hela dagen. Han dök emellertid upp under eftermiddagen ”Jag har varit längst ut på udden. Det var en fantastisk dag därute! Och jag har gjort en visa. Vill ni höra?” Varpå han sjöng Kajsas udde med punktvis stöd av gitarren och med många stopp och utläggningar. Fast han kan inte ha sett solen gått ner bak liten ö den eftermiddagen, konstaterade Per.
* ” Jag har alltid tyckt att de ”gamle” sa Murnäsôdden men i en sammanställning av gamla Rackstadsnamn av kloka människor är det skrivet ”Mulnäsôdden”!?!? Finns nog ingen som vet det ursprungliga längre.” Hans Ferner
Från Kajsas udde ser jag solen sjunka, den tänker gömma sig bak liten ö. Och stilla sitter jag, små böljor klunka, jag metar visor, jag, i liten sjö. Men det är svårt att dikta, vinden stör mig, den puffar fram små moln som sakta för mig Här är det sommarkväll och ingen stör mig. för kvällen gör så vackra visor själv! Från Kajsas udde ser jag vattnet skratta och skogen dansa runt i rosenkrans. Och själv jag skrattar när jag börjar fatta att jag är med ikväll i Världens dans. Men mot ett papper lutar jag min penna. Det här är viktigt, ja, jag vill bekänna att jag . . . . . . -Ack, nej, mitt papper vill jag bränna! Nu sätter solen eld på liten ö. På Kajsas udde sitter jag och tänker: med liten ö jag far väl bort en gång. Och vackra visor liksom bubblor blänker. Jag stoppar ner min penna och min sång. Och det är mycket skönt att inget gitta, om man är fågel eller fisk kan kvitta. Här är så skönt att bara stilla sitta när kvällen gör så vackra visor själv.
Ajnas dotter Rita Hillring hittade efter sin mammas död nedskrivna minnesbilder – bl a från Rackstad. 2016 publicerade Rackstadhistoriskt en intervju som Rita gjort med sin mamma och skickade med bilder ur familjens fotoalbum. Här finns den tidigare artikeln med en rad bilder: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/04/26/ajna-i-korset/
Flickorna i Rackstad
Ajnas berättelse Jag föddes 15 mars 1930. Hemma i en kammare. Systern Anna, som var 12 år då, berättade att det var en fin vårdag. Mamma Emmas värkar började och pappa Martin fick ta hästen och åka och hämta barnmorskan. De hade ingen telefon på den här tiden. Jag föddes 6 veckor för tidigt och vägde ca 2 kg. Dagen efter svällde mammas mage upp. Anna får springa till granne som har telefon och ringa efter ambulans. Det blev stor uppståndelse i byn för att ambulansen kom. Det var inte vanligt med bilar då. Mamma och jag fick åka in till Arvika lasarett. Barnmorskan hade inte kollat att hela efterbörden hade kommit ut. Mamma blev öppnad och 3,5 liter blod fanns i livmodern. Hon höll på att dö. Vi var kvar på lasarettet i en månad och jag fick ligga i en liten säng med varma glasbuteljer omkring sig. Det fanns inga elektriska kuvöser på den tiden. Anna och pappa brukade gå från Rackstad till lasarettet för att hälsa på. Det var ofta soligt och fint väder och fåglarna sjöng. Jag har 6 syskon, Sven Karlsson f 1912, Anna Jansson f 1918, Karl-Erik Karlsson f 1920, Gunnar Karlsson f 1923. Ragnhild Elvira, som föddes 1915 med en fistel i ryggen( ryggmärgsbråck?) vattenskalle och låg till sängs. Hon dog 3 år gammal förmodligen i hjärnhinneinflammation. Var alltid glad och sjöng mycket. Hon kunde läsa i bibeln. Svea som dog några månader gammal 1922.
Uppväxtmiljö, ålder 5-8 år Jag växte upp i en bra miljö. Vi odlade grönsaker som vi hade i en jordkällare hela vintern. Min pappa Martin var byggnadsarbetare, snickare. Han var född på östra sidan Racken i Vålänga. Han hade flera syskon Edvin, Karl, Charlotta. Farfar hette Karl Olsson och var resehandlare (gårdfarihandlare). Jag vet inte om det stämmer men i kyrkböckerna står det att Karl Olssons pappa var statardräng. Han gifte sig med Stina Jonasdotter som hade en oäkta dotter, Emma. Martin var duktig snickare och byggde huset i Holm. När det stora huset byggdes gick Emma och bar cementsäckar från Arvika till Rackstad. Hon var då gravid. Emma var en stark kvinna. På äldre dar köpte Martin vindfälld skog. När det var storm så blåste träden ner och det tog han vara på. Sågade ner träden och delade dem i bitar som lades på vagnen. Han hade med sig extra arbetare och hästen. En ardenner som hette Putte. Timret kördes till virkesbilen. Det såldes till små sågverk på landet.
Det var krig 1939-1945. Mamma köpte 5 grisar som fick kultingar. Det var min uppgift att koka potatis till dom i en stor tvättgryta som stod utanför ladugården. Man mosade den kokta potatisen mellan fingrarna och hade i havrekli. När jag gick hem från skolan så ropade jag över gärdet: Nu kommer jag hem små grisar! Då sprang alla till hörnet och grymtade. Jag tyckte grisarna var som små hundar. När de blev slaktfärdiga kom grisbilen och hämtade dem till slakt. Då var jag så ledsen så jag gick in och grät. Jag tycker grisar är så gulliga. Pappa gjorde en vagn med 4 hjul och min uppgift var att dra in ved när den var slut i gången. (en kallhall innan dörren in till köket). Det skulle jag hålla reda på att det inte tog slut.
Kriget började 1939 och då var jag 9 år. Det var mycket militärer i bygden. Mamma som födde upp grisar fick mat från militärförläggningen. Hon blev ju bekant med dom eftersom hon hade lanthandel och de handlade där. Pappa gjorde en vagn med två tunnor på som jag gick dit och hämtade mat varannan dag till grisarna. Vi hade en källaringång från utsidan med en trapp ner. Där satte pappa upp en gammal dörr rakt över så det blev som en disk. Då sålde jag dricka där. Det kom många militärer i flockar och köpte. Då var de sugna. De flesta, 50-100 st bodde på en stor bondgård, i ladan. Ibland försökte någon bråka i affären men då kastade Emma ut dem.
Vardagssysslor Väckarklocka hade vi ingen för min mor var morgonpigg. Hon gick upp 4-5 på morgonen och satte en degs. Hon sålde bröd i butiken som öppnade kl 09.00.De visste detta i bygden så när affären öppnade så kom bönderna och köpte färskt bröd. Då hade de varit i ladugården och mjölkat och mockat. Ibland bytte de bröd mot medhavd mjölk. Det var inte så gott om kontanter. Hon bakade stora runda matbröd som hon delade i 4 delar, bredde på mycket smör och doppade dom i riven mesost (Klengås). Sådana var populära. Då åkte de hem och åt färskt bröd till 11-kaffet. Jag åt alltid färskt bröd innan jag gick till skolan. Efter skolan brukade jag ta hand om disken. Vi diskade för hand, hade två baljor, en att diska i och en för att skölja i. Ibland skulle golven torkas. Dammsugare fanns inte. Man sopade först och sedan torkade efter med en trasa. Vi städade i slutet av veckan. Damma gjorde man inte så ofta för man hade inte så många prylar. På vintern var det så kallt i köket på morgonen så vattnet hade frusit i vattenhinken. Jag hjälpte till i affären med att packa upp varor, köra ut varor och räkna kassan på kvällen. Vi hade vedspis och runt den låg alltid 4-5 mesostar för att torka. Sedan revs dessa på rivjärn. Jag brukade dricka chokladmjölk och klengås innan jag gick till skolan. I skolan var det ingen mat så då fick jag gå hem och äta lunch.
Skolan Jag gick i en skola som inte låg långt från mitt hem. Vi var flera klasser i ett rum, 1-3:an och 4-5 :an i ett annat. Jag brukade vänta på min bästa kamrat Clara som bodde på Mon. Hon hämtade mig så gick vi tillsammans. Hon hade smörgås utan pålägg och en flaska mjölk med sig till lunch. Själv gick jag hem och åt eftersom jag bodde så nära. Jag hade dålig matlust så då följde Clara med hem och så fick hon äta upp min mat. Då trodde mamma att jag ätit. Jag fick fiskleverolja för att jag åt så dåligt men jag gick bakom knuten och spottade ut det. I skolan började vi dagen med en psalm och vi sjöng tillsammans en sång. Lärarinnan spelade på orgeln, då stod vi upp vid bänken. Det skulle vara tyst i klassen och vi fick hjälpa varandra för lärarinnan hade elever som var sämre så hon måste hjälpa dem. När det var rast så var vi på skolgården som var grusad. Där hoppade vi hage och spelade boll mot väggen till ett uthus. I uthuset fanns dass, 3-4 st i rad. Ibland i den korridoren så var det nån som sjöng och då dansade 5-6:an där. Lärarinnan bodde i en lägenhet ovanför skolan. På rasten gick hon upp dit och kanske kokade kaffe. När rasten var slut ringde hon i en klocka. Då skulle vi ställa oss i ett led vid trappan. Vi lärde oss psalmer, kristendom, att läsa och räkna. Multiplikationstabellen skulle vi kunna utantill. Vi brukade gå och bada i dammen vid sågen ibland på sommaren.
Transporter Det fanns inte så mycket bilar när jag växte upp. Vi cyklade , åkte buss och tåg. Ibland fanns inga pengar till biljetter då fick man gå. Bilarna började komma på 50- talet. Det var ont om pengar. De som hade jobb på fabrikerna fick 40- 60 kr i veckan.
Dansa Det var på dasset i Rackstad skola som jag lärde mig dansa. Det var som en korridor. Där stod en och sjöng och vi dansade två och två foxtrot och vals. Sedan hade militärerna dans varje lördag och onsdag i ett folkets hus i min hemtrakt. Dit gick vi flickor ,vi var 4-5 stycken och vi blev ju bekanta med militärerna. Särskilt jag som stod i affären. De hade orkester med sig och folk kom från stan för att dansa. Jag minns att Harry Brandelius och Snoddas var där.
Midsommarfest Mamma och jag var i missionshuset i Stålberga på midsommarafton. Först gick jag och plockade prästkragar, smörblommor och andra blommor. När vi kom dit så band vi kransar. Vi tog tunna björkkvistar till botten och sedan hade vi ståltråd och tång. Vi gjorde små buketter som vi band fast på björkriskransen. Sedan restes stången av några vuxna. Dansen bestod av ringlekar som små grodorna m.m. Efter dansen fick vi hemkokt saft och goda kakor, bullar och vi satt i små grupper och pratade. Efter det var det gudstjänst. Då brukade vi få en påse med knäck med mandel i av pastorn. Sedan gick vi hem och mamma höll mig i handen. Det var en bit att gå.
Konstnärerna Fjaestad vid Racken. Jag fick cykla dit med varor från affären ibland. Det tyckte jag var roligt. Jag fick titta på när Gustav och Maja målade och de lärde mig en del om färger. Det fanns en elev som gick hos Maja som lärling. Hon hette Anna Persman. Ibland när jag varit där en stund så sa Gustav till mig, – Nu får fröken Ajna åka hem för nu ska Gustav bada. Han badade alltid näck i Racken. Jag hade också gärna börjat på med måleri om jag fått för mina föräldrar. Men det var inget jobb tyckte de. Ibland kom konstnärerna till affären och de hade ont om pengar. Då fick de köpa grodd potatis billigt och ibland så skickade Emma med lite extra bröd.
Kriget i Europa 1939 Så bröt kriget ut 1939 och alla var rädda för Hiltler. Han hade sån makt. Nu efteråt när jag sett koncentrationsläger på TV så undrar man om han var normal. Det var hemska grejer särskilt för judarna. Tyskarna gick in i Norge i början på 40- talet. Då blev det oroligt Sverige också. Kommer han hit, frågade vi oss. Det blev hemligt omkring tyskarna och Hitler för han hade folk som rapporterade runt omkring oss. “En svensk tiger”. Hade han kommit i i Sverige kunde han tagit oss först eftersom vi fanns så nära norska gränsen. Dom kallades nazister. Svenska soldater kom i stora följden med hästar och tanks. De bodde i någon lada hos bönderna. Jag minns att det var väldigt blött,vägarna var inte som idag. Det var grusvägar som tanks och hästar hade kört och trampat upp så det var som en stor leråker. Min mamma hade får och hon spann garn och stickade strumpor. Hon satt alltid vid vedspisen och stack. Pappa gjorde ett ben med fot av masonit. På den trädde hon sockan och pressade med strykjärn. Det blev så fint. Så när militären kom så var de så blöta i stövlarna så vattnet kom upp mellan tårna. Då när de kom till oss så fick de ta av sig stövlarna , vända dem upp och ner, och hänga dem över en pinne. Så torkade de vid våran vedspis över natten. De fick strumpor av mamma att ha i stövlarna. De brukade fortsätta mot Norska gränsen sedan.
Ransoneringstider Det infördes ransoneringskuponger på mat. Men det blev mer och mer ont om dem med tiden. Speciellt kaffekuponger. Jag fick klistra upp dessa på ett ark som skulle skickas till kristidsnämnden. Så när mamma beställde varor hos Thegerström Arvikagrossist då måste hon ha med dessa kuponger för att få ut varor. Det fanns surrogatkaffe. Man tog hela rågkorn och rostade i en stekpanna. Det fanns surrogatkaffe att köpa, Sicoria, som maldes med rågen. Det var inte gott. Vi hade en extra kokare som de tog vara på sumpen ifrån. Det fick koka LÄNGE sedan silade det ur och blandades med Sicoria.
Min mamma var sjuk i många år när jag var i tonåren så jag blev nog vuxen automatiskt. Hon blev sjuk 1944 och dog 1947. Affären stängdes när hon blev sjuk. Jag fick sköta hushållet för hon var sängliggande. Det var matlagning, städning och tvätt. Tvättade gjorde vi vid älven. Där fanns en stor gryta som det eldades i och en stor tunna med en ränna till så sköljningen gick automatiskt. Trasmattor skurade man för hand på en bänk med såpa. Sedan lades mattan i älven med en stor sten på så sköljde den sig själv för det var strömt i vattnet. Dagen före lades tvätten i blöt i blötläggningsmedel sedan skrubbade man tvätten och den kokades i lut. Matlagningen var mest riktigt kött, kokt eller stekt. Städningen var att sopa golvet och sedan skura. Då låg man på knä.
Rackstadkolonin utgjorde nog i mycket en enklav i Rackstad. Man umgicks mycket inom gruppen och hade ofta besök av konstnärskollegor från andra delar av Sverige.
Men det fanns också kontakter mellan konstnärskolonin och andra rackstadbor. Kontakter som inspirerade och utvecklade inneboende talanger. Nedan följer några exempel. Rimligen finns det fler. Och mer att säga om de omnämnda.
Man anar en tidig kontakt, den mellan Gustav Fjaestad och grannen Nils Gustafsson, “Nisch i Sal”, som var spelman. Han fick av Gustaf Fjaestad en fiol som tack för husrum under tiden husen på Kampudden byggdes.
”Valborg såg man aldrig i lagårn. Hon var litet klenare till växten. Däremot minns Tomas att hon vävde mycket. På övervåningen på Sal stod 3-4 vävstolar uppställda. Där satt tanterna hela sommaren. Anna vävde nere hos Fjaestads och hon var med på en utställning i Stockholm, vet jag. Farmor och Valborg vävde, men det var Anna som var den som talade om hur dom skulle väva finare grejer. Dom vävde nog mest för eget bruk, mest trasmattor minns jag. Man sprang ju där och tittade. Anna var moster till min farmor som var född 1896.” ( Tomas Andersson 2014.) http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/09/24/sal-i-hemmanet-rackstad-senare-historien/)
Gustaf Persman 1908 – 1992
När Gustaf var åtta år flyttade familjen till Hurra i Rackstad – halvvägs till Gustås. Han kom att bli keramiker. Kontakten med Riborg var säkert avgörande för hans yrkesval
”Om Gustaf berättas att han som liten satt i dikena och gjorde små saker av lera. Han hade sett keramiktillverkningen hos Riborg Böving på Albråten och blivit inspirerad. När han var 15 år gammal började han arbeta hos Riborg Böving, som ju inte drejade själv, utan det var Samuel på Stortorpet som kom till henne då och då för att hjälpa henne. Gustaf såg på honom när han drejade och satt däremellan själv vid Riborgs drejskiva och tränade. Han lärde sig i stort sett själv att dreja genom hård träning. Senare var det alltid han som drejade åt Riborg.” (Källa: Från stenkärle till prydnadskeramik av Britt Andersson)
Gustafs son Björn Persman (f. 1942) berättar att farmor Marie tidvis försåg familjen på Albråten med mat. Motprestationen var att Gustaf gick i lära hos Riborg. Sonen Våge kom då och då över skogen för att hälsa på Gustafs bror Edvin – men också för att få något att äta. Hurra hade ju ett litet jordbruk med några kor.
I mitten av 1930-talet byggde Gustaf sin första verkstad på Hurra med en vedugn. Rester av byggnaden finns ännu längs vägen mot Gustås.
Gustafs första drejade mugg. Vid 13 års ålder. Dekorerad av systern Anna
Anna växte upp på Hurra, gifte sig så småningom med Arne Blomén och familjen bosatte sig på Granbäcken i Nedre Rackstad. På nätauktioner kan man hitta enstaka bilder av Anna. Under säkert 30 år gjorde hon träsnitt som hon sålde hemma och på Taserudsboden. På 30-talet när Anna var tonåring gick hon i lära hos Maja Fjaestad och hennes träsnitt är förstås påverkade av sin läromästare. Hennes son Jan-Erik Blomén minns hur Anna arbetade med tre olika stockar som måste torka mellan varje omgång. Det tog tid. Jan-Erik minns att de första bilderna hade kattungar som motiv.
Anna var bror till keramikern Gustaf Persman. Deras föräldrar flyttade till Hurra 1916 från Perserud, där Annas far Johan Persman var Perseruds sista indelte soldat.
Tomas Andersson 1948 – 2019
Under 1990-talet hade Jörgen Zetterquist och Jessica Stuart-Beck vinterkurser i Rackstadskolan och på Rackstadmuseet med Rackstadbor som elever. En av dem var Tomas Andersson i Sal. Han var väldigt blygsam med sina teckningar, men i en liten utställning i Segerfors kvarn 2018 fick många fler se att Tomas var duktig på att teckna och måla.
Segerfors kvarn från 1916. . Foto: Lars Lindström 1992
Den 24 oktober 1852 sammanträdde den nybildade Brandstodsföreningen i Arvika socken. Dess första ärende blev att ta ställning till en inlaga från mjölnaren Erik Andersson på Segerfors kvarn. Våren 1852 hade Segerfors kvarn brunnit. Erik hade lämnat en lista på uppbrunna lösörespersedlar för en summa av nitton riksdaler och 29 skillingar banco, som han ville ha ersättning för. En ny situation för föreningen. Den här gången betalade man ut penningarna till Erik med tillägget: Men beslöt föreningen enhälligt att ingen eho det vara må, hädanefter får åtnjuta ersättning eller betalning av Brandstodsföreningen för varor av vad beskaffenhet som helst, så snart de blivit införde och förolyckade i eldfarligt hus.
Under 100 år mellan 1850 och 1950 finns åtminstone namn på 15 mjölnare verksamma på Segerfors kvarn. En del stannade en kort tid, andra längre. 1839 hade Adolf Sandelin köpt en del av frälsehemmanet Rackstad och byggde upp Segerfors bruk. I det ingick en ny kvarn i stället för hemmanets gamla husbehovskvarn.
Om den gamla kvarnen vet vi inte så mycket annat än att det funnits kvarnar i Holm, Perserud och Rackstad åtminstone sedan 1700-talet. Antagligen ännu tidigare. Kvarnen i Rackstad finns upptagen i 1758 års jordrannsakning (en undersökning av vilken skatt staten kunde ta ut) Men vem som var mjölnare finns ingen uppgift på i arkiven. Kanske malde hemmansägarna i huvudsak själva i enklare skvaltkvarnar?
”Vid de mindre brukens kvarnar förekom ingen annan malning än så kallad sammäld; man var nöjd med mjölet, om det än inte var så finmalet. Det var först under 1840-talets senare del, då tullkvarnarna var bättre konstruerade, och man även ute på bondlandet lärde sig att bygga siktkvarnar, som man kunde få siktmjöl direkt från kvarnen och slapp det tidsödande arbetet att i hemmet utsikta det finare mjölet. Så vitt jag vet såddes icke vete den tid varom här är fråga i gränstrakterna…. Skvaltkvarnen ägdes antingen av byamännen gemensamt eller av någon bärgad bonde och honom närboende grannar…” (Gustaf Schröder, Från brukskontor och timmerskog. 1922)
Viks säteri och överjägmästarebostället hade tullkvarnar* sedan 1765 och där finns namngivna mjölnare i 1820 års mantalslängd. 1850 fick till slut även Segerfors tullkvarnsrättigheter – efter motstånd från tullkvarnsägare i trakten.
*En tullkvarn (från begreppet tull i meningen avgift) är en avgiftsbelagd kvarn, i motsats till en egen husbehovskvarn, gemensamt ägda byakvarnar eller liknande. Ofta fungerar det så, att kvarnägaren eller mjölnaren tullar, det vill säga tar en del av mälden som avgift.(Wikipedia)
För Rackstads del verkar möjligen Sandelin ha anställt Erik Andersson som mjölnare i kvarnen. Oklart när och oklart vem Erik Andersson var. Var det Erik Andersson (f.1813) från Pålsbråten (Gustås) som 1846 står uppsatt som stalldräng – och som sen blev mjölnare? Och om vilken det står ”flyttar till Rackstad” dvs torpet Bråten i slutet av 1840-talet? 4 maj 1849 flyttar han till Norge, 28 april 1852 till Stockholm. Kanske var han mjölnare däremellan? Och blev arbetslös våren 1852, när kvarnen brann?
Den gamla kvarnen från 1852. Teckning av Anna Montan 1886
Vilka var mjölnarna?
I skriften Segerfors kvarn i Rackstad från 2016 berättas med stöd av gamla Rackstadbors minne några namn: Johannes Pettersson, Gustav Fjell, Oscar Jansson, Carl Nilsson, Bertil Embretsen som Margareta Engström tar upp i häftet Segerfors bruk. Hon återger också namnet på några mjölnardrängar: Lars Daniel Blomström, André Jansson Schützer och Erik Andersson. Kerstin Werner har frågat Gerda i Holm om 1900-talsmjölnare: Nils från Jössefors, ”Annersch från Höves”, Oskar Ramström, Oskar Jansson från Gunnarskog, Karl Nilsson, Bertil Embretsen.
En del osäkra uppgifter uppenbarligen. Husförhörslängderna ger fler namn. Ibland verkar det finnas luckor i bemanningen av kvarnen, om man ska döma av dokumenten. Och vilken roll har mjölnardrängarna? Ersatte de ibland mjölnaren? Var mjölnaren anställd av bruket eller arrenderade han kvarnen?
Här är listan på hundra års mjölnare vid Segerfors kvarn :
1854 flyttar gifte mjölnardrängen Lars Daniel Blomström f 1832 till Segerfors från Frykerud. Flyttar 1856 till Brunskog.
1857. Mjölnaren Magnus Nilsson f. 1826 flyttar till Segerfors från Långvak, där fadern var mjölnare. Flyttar 1861 till Gata (Gate) med hustru Maria Jandotter f 1833 från Gunnarskog
1861. Olof Larsson (Linder) f. 1832 kom från Brunskog med sin familj. 1863 antecknas att han flyttat till Rackstad – från Segerfors. Var han fortfarande mjölnare?
1865. Mjölnaren Johannes Pettersson f. 1825 i Stavnäs kom 16 nov 1865 från Strand/Brunskog. Antecknades som inhyses och bodde i ”Skolhuset” under Segerfors (Husförhörlängden 1858-67) Inga andra anteckningar. (Rackstadskolan byggdes först 1875).
1867. Mjölnaren Andreas Karlsson f. 1841 flyttar in 1867 från Glava med hustru och tre barn. Flyttar hösten 1868 till Karlanda
1868. Gifte mjölnardrängen Andreas Jansson Schützer f. 1842 flyttar in från Rexed, Gunnarskog. Året efter kom hustrun Stina Kajsa Andersdotter f. 1847 från Gunnarskog. Dotter Anna Sofia f. 1872. Familjen flyttar 1885 till Holm. 1890 står han som ”egare” i husförhörslängden. Andreas dog 1899 i Molyckan, Holm.I 1880 års folkräkning finns Andreas Jansson Schützers familj antecknad som boende på Segerfors.
I Wermlands läns tidning 6 aug 1873. Vem tillträdde?
1885. Inhyses mjölnaren Johannes Olsson f. 1849 i Gunnarskog var troligen mjölnare ett år och flyttar 1888 till Gate. Står där som arbetare och dog 1902.
1886. Johannes Andersson Fjell f. 1842 i Mangskog. Flyttar till Segerfors 1 dec 1886. Flyttar 1890 till Rackstad från Segerfors. Blir inhyses och fd mjölnare i husförhörslängden. Johannes flyttade 1893 till Mangskog med hustrun Anna Persdotter f. 1837 och dog där 1919. Sonen Johannes f. 1873 åker till N Amerika 1892.
”Huset är till en del bristfälligt… Sumpen (vattenrännan) är visserligen föråldrad, men till vissa delar reparerad…Qvarnstenarna äro under de 4 år, som Johannes Andersson varit Patron G Schillers arrendator, nya…”
I en inventering av kvarnen 15 mars 1890
1890. Anders Gustaf Carlsson f. 1866 i Gillberga. Kommer från Kyrkebyn till Perserud 1887. Är ”gift dräng” 1888. Flyttar 1890 från Perserud till Segerfors och blir då mjölnare.I husförhörslängden 1891- 95 är han inte det längre, utan inhyses/ backstusittare. Flyttade till Magnor i Norge, medan familjen bor kvar i Rackstad/Segerfors, (tror prästen). Änkeman 1897.
1893. Mjölnaren Carl Aron Kindberg f. 1847 var mjölnare på Skönneruds bruk 1881-85 inflyttad 1893 från Gate, efter att 1892 kommit dit från Järnskog. Flyttade 1896 till Örstad, Bohuslän. Dog 1934 i Boda.
1896. Nils Johan Andersson f. 1853 i Frykerud. Nils Johan flyttade runt en del. 1883 kom han från Gunnarskog som mjölnare till Gata (Gate), flyttade från Gate till Wik fyra år senare. Bytte Wik mot Segerfors 1896. Från Segerfors till Vik 1902. Flyttar tillbaka till Segerfors 1908. 1915 bor han till Älgå. Dör i Dalen 1927.
Arvika Nyheter 1 juli 1902.
Ny kvarn
1916 lät den nya ägaren till Segerfors, Johannes Olofsson, bygga den nuvarande kvarnen och rian. 1918 var nog kvarnen klar. Då lät han K. Mamen på Skog och Anders Olsson från Gate genomföra en värdering av den.
Mjölnarens rum. Foto: Lars Lindström 1992
Ur Rapport till Kommerskollegium om produktionen i kvarnen:
1924 260 arbetsdagar, 3 dagar i veckan under sommaren. 3 stenar, vals, 3 vattenhjul, En arbetare , en arbetsgivare 1940 304 dagar, 2 par stenar, 2 par valsar, en grynkross, 3 vattenturbiner
1919 till sin död 1949 var Karl Gustav Nilsson f. 1895 under en stor del av tiden mjölnare på den nya kvarnen. 1925 flyttar han till Arvika och blir verkstadsarbetare för att återkomma till Segerfors 1927. Från 1931 bor Karl Nilsson i Holm, så småningom i fastigheten Lindhem i Rackstadkorset. Hittas död i kvarnen 1949.
“Kalle mjölnaren” på tuben till kvarnen. Bilden från mitten av 1930-talet. Foto: Ragnar Olofsson
1924. Oskar Adolf Jansson f. 1901 kommer från Gunnarskog till Segerfors. Flyttar tillbaka 1928 till Gunnarskog /Bruket. I 1930 års folkräkning: Yrke 1925 Mjölnare. 1930 bildhuggare.
1949. Bertil Embretsen f. 1919 från Rexed i Gunnarskog efterträder Karl Nilsson som mjölnare. Han är den siste mjölnaren, men arbetar främst på Vattenverket. Han dör 1991. Två år tidigare hade kvarnen överlåtits till Kvarnföreningen.
Siste mjölnaren, Bertil Embretsen. Arvika Tidning 1963
Vilka minnen skapar inte våra barndomsjular kring Racken. Vilken fest, vilken uppsluppen glädje, vilken högtid, såväl för de äldre som oss barn, jämfört med den stela, likriktade tillvaro, som präglar dagens samhälle. Alla dessa fester som verkligen krävde fantasifullt skapande, i köket såväl som vad gällde feststämningen i de många salongerna. Ingenting var ”beställt” ― allt skapades av oss själva. Pappa Lars ledde musiken i de svepande Straussvalserna, Karl Bond var den borne högtidstalaren och alla lekarna ― ja, de kunde faktiskt många gånger tävla med de pjäser som gavs på teaterscenerna. Ingenting av dagens ”korvstoppning” från TV-burkar och speciellt engagerade orkestrar och entertainers. Allt äkta och spontant!
Så sammanfattar konstnären Bo Fjæstad med fru Amy glada julminnen från barndomen i konstnärsmiljön kring sjön Racken.
NEDSJUNKEN i en härlig soffa i den stora salongen i sitt hem vid Racken berättar konstnären Bo Fjaestad om sin barndoms jular, om en helg som sträckte sig långt in i januari och som präglades av en festyra, som låter tanken flyga över Fryksdalshöjden, bort mot Lövens långa sjö. Fester så lika alla dem som Selma Lagerlöf berättat om.
Särskilt kring julen blev Rackstadskolonin en homogen enhet. Visserligen kunde väl också under helgens alla fester många dispyter uppstå om färg och form, precis som annars under året, men man höll verkligen samman.
Professor Lars Zetterqvist packade ofta in sin familj i släden, spände Capella för risslan och körde över skogen från Långvak till Rackstad. Maja och Gustaf Fjaestads hem på Kampudden blev ett centrum för julfirandet som samlade alla Rackstads många konstnärer: Fritz Lindström, Ture Ander, Björn Ahlgrensson, ”Koppar”- Lisa Morell och många andra. Där fanns bröderna Eriksson med välkände Elis som rolighetsminister men också många av Arvikas välkända personligheter av vanlig borgerlig karaktär: Per Anderson, Ludvig Mattsson, apotekare Hjalmar Juhlin, intendent A.G. Hedenskog och många andra. De trivdes gott i det konstnärliga sällskapet och man utgjorde en naturlig enhet.
— Kanske det är riktigare att säga, att vårt hem på Kampudden alltid utgjorde samlingspunkten för upptakten av julfirandet, som sedan fortsatte runt om i de många hemmen i Rackstad, Långvak och Arvika. Att det alltid började hos oss hade också sina naturliga orsaker. Pappa Gustaf firade nämligen sin födelsedag den 22 december och denna dag var startsignalen för vårt julfirande. Då skulle allt vara klappat och klart. Trots sin konstnärliga läggning var mamma Maja mycket skicklig också i köket. Till pappas födelsedag skulle alla hennes många specialiteter vara lagade, alla de som hon medfört från sin barndoms skånska prästgård. Leverkorv, pastejer och en underbart god sillinläggning.
— På pappa Gustafs födelsedag invaderades Kampudden av alla konstnärskamraterna och många andra. Traditionellt skulle det serveras hummer denna dag och även om rätten bröt mot julens bordstraditioner kände vi barn alltid en försmak av helgen denna dag. Allt var städat och dekorerat för julen. Högtiden hade brutit in.
Dagen därpå gick också i traditionens tecken. Då packade hela familjen in sig i en släde för att åka till Arvika för julklappsköp som pågick hela dagen. Även om ekonomin för en konstnärsfamilj kunde vara både si och så under större delen av året, blev far under julen generositeten personifierad. Han utstrålade personlig lycka och barnslig glädje i takt med den öppnade plånboken denna dag. Ett lunchbesök på Stadshotellet ingick också i ”ritualen”. Vi barn fick beställa precis det vi önskade. Jag minns ett år, då min bror fått sin önskebiff och i tacksamhet över denna underbara livrätt vandrade runt alla borden och tackade de många halvfulla gästerna för maten — till allas stora munterhet naturligtvis.
Det blev alltid sena kvällar denna dag. Alla julklapparna skulle inpackas och lackas, julgranen skulle klädas och mycket annat. För både barn och äldre framstod julaftonens förmiddag som den fullkomliga kulinariska lycksaligheten. Fastrarna Ameli och Anna bjöd traditionsenligt på julfrukost, inte bara för familjekretsen utan för hela konstnärskolonin. Kring de dignande borden trängdes de alla, familjerna Zetterqvist, Lindström, Ander, Bond, Ahlgrensson och många andra.
― I vanliga fall var det faster Anna som svarade för hushållet för de två systrarna, men till jul var det faster Ameli som bjöd på de verkliga finesserna, konstnärligt skapade i köket, som invaderats av tjänsteandar från gårdarna runt Racken.
― Jag minns särskilt kaffet som avslutade julfrukosten. Svart som tjära och starkt, mycket starkt. Tillagat efter hemliga riter, som de väl bevarade.
Julaftonens eftermiddag och kväll firades i den trängre familjekretsen. På julbordet fanns alla de attribut som ännu hör julen till. Mandeln till gröten var i vår familj ett viktigt inslag. Mina fastrar var ju båda ogifta. Kanske bar de ännu i mogen ålder på en hemlig önskan att bli gifta. I varje fall var det alltid vi barn som skulle smuggla ner mandeln i faster Amelis gröt. Hennes jubel förtretade alltid systern Anna och till slut krävde rättvisan att vi fick tillgripa smugglingsförsök i bådas gröttallrikar.
― Innan far enligt traditionen läste julevangeliet och fastrarna sjöng en julpsalm tände far alltid en bit färsk grankvist. Jag minns ännu idag vilken känsla av romantik denna speciella doft skapade i vår salong.
― Julklapparna var alltid ett utslag för fars stora generositet, han delade bokstavligt ut dem med stora famnen. För oss barn var det alltid intressant att notera fastrarnas avundsjuka blickar på varandras julklappar. Det verkade alltid, som om de önskat, just de klappar den andre hade fått!
― Ibland kunde far och jag spänna på skidorna och åka in till den tidiga julottan med efterföljande frukost hos Hedenskogs, men oftast tyckte vi avståndet till stan var för stort. Kanske ville vi också spara oss för de julfester, som alltid startade på juldagens eftermiddag. Fester då pappa Lars var kapellmästare i svepande Straussvalser och då vi barn roade oss med att krypa under de välfyllda middagsborden och nypa gästerna i benen. Fester runt om i bygden som alla avslutades med hemfärd efter häst och släde på vägar som inte var så släta och raka som våra dagars. En gång stjälpte släden vid Segerfors med påföljd att mina väl påpälsade fastrar höll på att rulla ned i ån.
Jul i Taserud
― För oss Taserudsbor skiljde sig inte julhelgen från de helger alla andra vanliga firade, konstaterar välkända vävlärarinnan Hanna Eriksson på Nytomta. Min farbror Christian Eriksson firade blott en enda julhelg som gift uppe på Oppstuhage. Det var under hans sommarbesök på Oppstuhage som de många festerna hölls, fester där landets mera kända konstnärer oftast var gäster. Då levde den enkla byn Taserud upp och det var en fröjd för oss hemmabor att notera den trivsel alla våra gäster kände.
Med en tankeskärpa, som man sällan upplever hos en person som fyllt 80 år, berättar Christian Erikssons brorsdotter om det Taserud, som nu håller på att få ge vika för Arvikas utbyggnad av småhusbebyggelse.
― Jag minns första julen farbror Christian var gift med Jeanne Tramcourt. Det var 1894. Julen firade de i Paris. Farbror Karl, som var intresserad av fotografering hade skaffat sig en kamera, en stor och tung låda med stativ, så stor att två man måste bära hela apparaten. För att tant Jeanne skulle få se hur en svensk julgran såg ut skulle vi skicka ett julkort till de nygifta. Vi klädde en gran, ritade texten ”God Jul” varefter jag och mina syskon Ingeborg och Herman fick placera oss framför granen. Att julkortet uppskattades behöver jag väl inte omtala.
Av Christian Erikssons många syskonbarn blev tant Jeanne verkligen älskad och omtyckt. Hon var i all sin sprödhet en underbar människa, hon räckte till för oss alla. Inte minst gladde vi oss över alla de kläder, hon sydde åt oss.
― Men några jular upplevde vi aldrig tillsammans. Jularna här bestod mest av enkla träffar i de olika hemmen, hemma hos Halvars-Kalle, Kristoffer-Kalle, hos skräddare Rönning för att inte tala om trivsamma kalas i mina farbröders hem, där farbror Elis givetvis var den borne rolighetsministern.
― Några vintermotiv, tagna av farbror Karl har jag dock, som anknyter till jul- och vintertid här uppe i Taserud. Av bilderna framgår att sparkstöttingarna i slutet av 1800-talet var ganska kraftiga don. Här är en typisk Taserudsbild från denna tid, syskonen Kersti och Maria Tholson framför grindvaktarstugan här i Taserud. En liten timmerstuga som är borta för länge sedan.
Julkort till Jeanne Tramcourt 1894 Systrarna Ingeborg och Maria Tholson (Man kan förstora bilen något genom att klicka på den)
Tholsons hus i korsningen Ö:a Esplanaden/Tingsgatan
Artikel i Arvika Nyheter 1967 Av redaktör Georg Borgström. Anders Mattsson skickade artikeln – ett klipp ärvt efter faster Lydia Sager (född Mattsson)
Om detta speciella fall har Anders Mattsson, son till Ludvig Mattsson, skickat ett bidrag till Rackstadhistoriskt. En artikel ur NWT från 1981 som berättar historien om Gustaf Lagerberg (1893-1977) tillsammans med kompletterande bakgrund. Gustaf var son till möbelsnickaren Oskar Lagerberg, med verkstad och bostad i Rackstadtorpet i Nedre Rackstad.
Så här skriver Anders:
”Det handlar om en riktigt tuff person, som växte upp i Rackstad och reste till Afrika och drev en kaffeplantage under många år och blev mycket populär hos de svarta arbetarna. Mannen var Gustaf Lagerberg (1893-1977), född och uppväxt på “Torpet”. Hans fader Oskar, som var möbelsnickare, förekommer ofta i min fars dagboksanteckningar.
Från en husförhörslängd har jag fått fram följande beträffande fadern Karl Oskar Lagerberg. Han var född 1863 och kommen från Sunnersberg utanför Lidköping. Han var snickare och fick bo som hyresgäst hos hemmansägare Johannes Persson på ”Torpet” i Rackstad. Denne var född 1842 i Arvika och hans fru Maria Eriksdotter var född 1855 i Gunnarskog. Deras dotter Hulda Kristina Johannesdotter, född 1875, gifte sig med Karl Oskar Lagerberg 1893. De fick sonen Karl Gustaf 2 juli 1893.
Pappa Lagerberg ingick i arbetsstyrkan vid bröderna Erikssons möbelsnickeri i Taserud 1906
Som framgår i artikeln blev Gustaf gift med Arvika-flickan Fanny Grafström och de fick två barn, Fritjof och Birgit. I artikeln står det, att föräldrarna skickade barnen hem till Arvika för skolgång. Detta var fel. Hela familjen reste hem till Arvika för att ordna med skolgång och inkvartering åt barnen. Deras bostad var på tredje våningen i Lundquists hus i korsningen Torggatan/Fabriksgatan. ”Vi” bodde i samma hus på första våningen under tiden jan. 1938 till okt. 1942. Pappa fick i uppdrag att iordningställa vindsvåningen till barnen Lagerberg. Jag blev mycket bekant med Fritjof. Han var en av mina första riktiga kamrater. Uppe på tredje våningen hade han flera uppstoppade jakttroféer efter sin far. Speciellt kommer jag ihåg ett stort piggsvin. Det var vassa taggar!”
Väl framme avvisades Lagerberg då han saknade referenser. Han tog därför snart farväl och för beredde sig för den långa vandringen tillbaka. Han nämnde då,att han var tvungen att ge sig av innan det blev mörkt, eftersom han ville sova under samma träd som föregående natt. Då man fick höra att Lagerberg sovit under ett träd bland de vilda djuren anställdes han bums. Det var just den typen av folk som behövdes iKenya på den tiden —orädda och initiativrika. Att lämna de värmländska skogarna år 1920 för att flytta till Kenya i Östafrika var ett stort steg att ta. Speciellt för en småbrukare från Rackstad, som inte tidigare varit ute i världen.
Stor koloni Kenya var på den tiden ett okänt land för de flesta svenskar. På 1880–talet kom landet i brittiska händer. Invandringen av européer —främst engelsmän, började vid sekelskiftet. En stor del av engelsmännen tillhörde aristokratin. Detsamma gällde många av deskandinaver som bosatte sig i landet. Det fanns under 20–talet en tämligen stor skandinavisk koloni i Kenya. Det som lockade många varde stora möjligheterna till jakt och naturligtvis möjligheten att för en billig penning köpa stora jordarealer. Somliga skandinaver klarade sig bra och bor liksom Gustaf Lagerbergs son Fritjof Lagerberg kvar i landet i andra eller tredje led. Många lämnade dock Kenya under Mau–Mau–tiden på 50–talet. Andra lämnade landet på grund av ekonomiska svårigheter. Till dessa senare hörde den kända danska författarinnan Karen Blixen, som ägde en kaffeplantage och som i många av sina böcker skildrat livet i Kenya under kolonialtiden.
Inget lyxliv Nairobi kunde på 20–talet närmast liknas vid en by. Det var verkligen inget lyxliv som mötte de européer som kom till Kenya. De flesta fick åtminstone den första tiden bo mycket enkelt i jordhus, med grästak och jordgolv. Det var många faror som lurade. Vilda djur, giftiga ormar och inte minst tropiska sjukdomar som malaria, bilharzia*och gula febern. Det var Gustaf Lagerbergs stora jaktintresse som fick honom att flytta till Kenya. Han fick från en där bosatt svensk höra talas om de stora möjligheter landet erbjöd då det gällde jakt och jordbruk. Denne svensk var Nils Fjæstad, etablerad plantageägare utanför Nairobi och på besök hos släktingar i Rackstad**. * Snäckfeber (parasitsjukdom) **Målarkonstnären Gustaf Fjæstad m.fl.
Sålde gården Fyra år efter mötet med Fjæstad hade Lagerberg sålt sin lilla gård och för pengarna köpt en enkel biljett med lastbåt till Kenyas hamnstad Mombasa. Det första arbetet—attbygga regnvattenreservoarer —höll han på med under ett år. Arbetet utfördes i en trakt utanför Nairobi som är befolkad av masaifolket.Masaierna är ett nomadfolk, som bedriver boskapsskötsel. Deras huvudsakliga föda består i en blandning av sur mjölk och blod, som boskapen tappas på. Man behöver inte ha stor fantasi för att föreställa sig vilken enorm omställning det måste ha varit —både språkligt och kulturellt —för Lagerberg. Att köpa egen jord var aldrig aktuellt för Gustaf Lagerberg. Det krävdes trots allt ett kapital. Jaktintresset, som var den huvudsakliga anledningen till att han flyttade till Kenya, avtog med åren. Storviltsjakt intresserade honom aldrig. Däremot tog jordbruksintresset mer och mer av hans tid och han började arbeta på en svenskägd sisalplantage.
Till Arvika Efter tre år i Kenya reste Lagerberg hem till Sverige för att gifta sig med Arvika–flickan Fanny Grafström.Den nyblivna fru Lagerberg hade inte en aning om vad hon gav sig in på. Paret bosatte sig i ett jordhus på sisalplantagen. Deras transportmedel var en mula. På kvällarna ställdes ettbadkar in i huset. Inte förrän 1950 fick familjen elektricitet och 1955 fick de telefon. Tack vare att Fanny Lagerbergvar en praktisk och realistisk person fann hon sig snarttillrätta i denna primitiva miljö.Två barn föddes. En dotterBirgit och sonen Fritjof,som berättat denna familjehistoria. Många faror lurade i det nyalandet. Som femåringstod systernöga mot öga med en spottande kobra. Lyckligtvis blevbåda lika rädda.
På guldvåg Fritjof Lagerberg berättade också,att han som barn såg den gamle och korpulente Aga Khan vägas på en våg med rent guld som vikter. Aga Khans sekt har många anhängare bland asiaterna i Östafrika. Gustaf Lagerberg blev efter några år på sisalplantagen erbjuden att bli disponent på en stor norskägd kaffeplantage strax utanför Nairobi. Det var år 1929 han började sin bana som plantagedisponent. Han kom sedan att stanna på samma plantage till sin pensionering drygt trettio år senare, då sonen Fritjof tog över chefskapet. Barnen Lagerbergs skolgång var ett problem. Fritjof Lagerberg berättade,att då han var nio år gammal hade han endast undervisats av sin mor två timmar per dag. Föräldrarna valde då att skicka sina barn till Arvika för skolutbildning. En liten lägenhet*hyrdes i Arvika och en dam**,som varit anställd i Fanny Lagerbergs föräldrahem, tog över ansvaret för barnen. *Vindsvåningi s.k. Lundquisthuset i korsningen Torggatan/Fabriksgatan **Agnes Andersson
– Fotot visar barnen Lagerberg och Agnes Andersson i vindsvåningen. Till vänster om fotot fanns en balkong med fin utsikt över staden.
Sju års väntan Ingen kunde då ana,att det skulle dröja sju år innan föräldrar och barn kunde återses. Det var Andra världskriget som kom emellan. Det gick inte att resa mellan Kenya och Sverige. Även brevkontakten var dålig och ett år var det bara ett enda brev från föräldrarna,som kom fram.Först i september 1946kom föräldrarna till Sverige för att träffa barnen. Två år senare tog Fritjof studenten i Arvika. Efter tio år kunde Fritjof Lagerberg återse sitt kära Kenya. Men det var bara för ett halvår. Sedan väntade militärtjänsten i Kristinehamn. Efter sågverks–och skogsutbildning i Sverige kom han till Kenya för gott. När fadern 1961 drog sig tillbaka övertog han ansvaret för kaffeplantagen.
Brutaltortyr Det var i slutet av Mau–Mau–tiden Fritjof Lagerberg kom tillbaka till Kenya. Många européer hade lämnat landet under oroligheterna. Det var inte mer än ett trettiotal européer som dödades, men många blev skrämda av de brutala tortyrmetoder,som kom till användning afrikaner emellan.Gustaf Lagerberg och hans maka var kvar i landet under hela Mau-Mau-tiden. Det var bara vid ett tillfälle Fanny Lagerberg kände sig direkt hotad. Beväpnade män försökte på dagtid komma in i deras trädgård. Detta upptäcktes av en tjänare i huset. Han larmade arbetarna på plantagen, som i hundratal kom till hennes undsättning. Gustaf Lagerberg slutade sina dagar i Sigtuna, där Fanny Lagerberg fortfarande lever.
Afrikanskt namn Det är nu sonen Fritjof, som med sin familj lever i Kenya. På plantagen kallas han Birisho. Att få ett afrikanskt namn är en stor ära för en europé, men exakt vad namnet betyder, vet inte Fritjof Lagerberg. Den norskägda plantagen, som fadern skötte och som sonen tog över, såldes till kenyaner. FN:s miljövårdsorgan UNEP har i dag sitt högsäte på den f.d. kaffeplantagen. Fritjof Lagerberg är nu plantagedisponent för ett stort kenyaägt aktiebolag, som förutom stora kaffeodlingar odlar vete och majs och dessutom har en stor mängd biffdjur och får. Fritjof Lagerberg bor i en underbar villa på plantagen, några mil utanför Nairobi, fjärran från det jordhus föräldrarna bodde i under de första åren i Kenya. I huset hänger målningar av Ture Ander* blandat med leopardskinn. På frågan om Fritjof Lagerberg fortfarande känner sig som en svensk svarar han tveklöst ja. *Efter hushållerskeplatsen med barnen Birgit och Fritjof, fick Agnes Andersson anställning hos Ture Ander i Racksta
Oviss framtid Eftersom Fritjof Lagerberg fortfarande är svensk medborgare måste han ha arbetstillstånd för att arbeta i Kenya. Nu är det inget problem, men framtiden är naturligtvis oviss för alla européer som inte är kenyanska medborgare. Den tredje generationen Lagerberg går i skola i England, men båda barnen talar svenska, liksom Fritjofs engelskfödda hustru. Blir det en tredje generation Lagerberg i Kenya? Det beror givetvis på utvecklingen i landet. I nuvarande läge skulle barnen kunna komma tillbaka som biståndsexperter. Att de går i faderns och farfaderns fotspår är knappast troligt. Arbetet som plantagedisponent kommer säkert i framtiden att innehas av en kenyan.
Ann-Charlotte Ringquist Nya Wermlands –Tidningen, 27 augusti 1981
Anm. Gustaf Lagerberg levde 1893 till 1977 och var kommen från Torpet i Racksta. Begravd på Arvika kyrkogård. Hans far hette Oskar och var möbelsnickare. Fanny Lagerberg, född Grafström, levde 1897 till 1996 och är begravd i samma grav som Gustaf. (Kvarter A) Hennes far var häradshövding Fritiof Grafström, levde 1865 till 1903. Var med och startade idrottsföreningen AIS i Arvika. – Modern var Agda, född Olsén och syster till Erland O., levde 1872 till 1947. Politiskt aktiv.
En inflytelserik person i Arvika och i Rackstad under första halvan av 1900-talet var Ludvig Mattsson. Han har i sin delvis publicerade dagbok redovisat mycket Rackstadliv och sina många besök där. En anledning var att hans syster Lydia Sager och maken Georg lät med hjälp av honom bygga sommarstället Höglunda, där många av traktens konstnärer blev grannar. Och han har i sin yrkesegenskap ritat åtskilliga andra hus i Rackstad, 2011 gav Ludvig Mattssons son Anders ut första delen av Ludvigs dagböcker för åren 1908 – 1913. Ludvig fortsatte att skriva dagbok ända till sin död 1960. Nedanstående text bygger på dessa dagboksanteckningar kompletterade med bilder som Ludvig och hans systerson Olof Sager tagit.
Höglunda i övre Rackstad idag
Höglunda 1940-tal (?) Teckning av Ture Ander. Tillhör Johan Chytraeus
Rackstad har växlat karaktär alltsedan medeltiden. Från åtminstone 1500-talet ett frälsehemman ägt av adel från Sörmland. Därefter en bondebygd med hemmansägare, drängar och pigor, torpare, inhyses osv. I mitten av 1800-talet etablerades Segerfors bruk och med det bruksägare, smeder, sågare, mjölnare osv. Nästa lilla våg utgjordes av konstnärer i 1900-talets början, som kom att sätta Rackstad på den svenska konstkartan. Under 1900-talet blev Rackstad också en plats även för fritidsboende. Kort avstånd från Arvika och en vacker natur.
Ture Ander målare 1881- 1959
Riborg Böving keramiker 1880 – 1953 Fritz Lindström målare 1874 – 1962
Porträttfoton från Arvika kommunarkiv
Många hittade till Rackstad, lockade av människor i konstnärskolonin: Fritz Lindström, Fjaestads, Ture Ander och Ragnhild Franzén, Riborg Böving och Ignacz Beôrecz. 1921 fick Fritz Lindström Elsa Hallgren som närmsta granne på Rackbergsängen. Elsa hade kommit till Rackstad som elev i ”Fastrarnas” (Anna och Amelie Fjaestads) vävskola och blivit kvar i trakten – åtminstone på sommarhalvåret. Riborg och Ignacz fick Samuel Lindqvists familj som närmsta granne längre ut på udden. Samuel var vid det laget ensam ägare av Arvika kontantaffär – känt för sin kredit till Rackenkonstnärerna… Allra längst ut på udden hade bryggarmästare Ivar Lydén köpt en avstyckad tomt som skulle dröja ända till 1940 innan den bebyggdes. Och den ritades av just Ludvig Mattsson. Ludvig hade dessförinnan, 1921, ritat Elsa Hallgrens hus. Byggmaterialet (stockar, plank m.m.) hade sammanförts från två platser: Hos ”Oskar på
Hagen” i Långvak och från Orrviksbråtsstugan. Och 1931 ritade han dessutom Gustaf Fjaestads nya hus på Sågudden – udden väster om Kampudden
I den här skriften skall intresset koncentreras kring ett annat sommarhus i Rackstad: Höglunda.
Det byggdes av Georg och Lydia Sager. Lydia var syster till Ludvig Mattsson. Lydias farfar var en storbonde från Treskog i Gunnarskog som hade resurser och viljan att låta barnen studera. För Lydias del först i Elementarskolan för flickor i Arvika. För att kunna få en studentexamen var Lydia tvungen att söka sig till Upsala (det var ett ”p” på den tiden). Hon tog sin ”Mogenhetsexamen” den 3 juni 1905 med ”berömliga” betyg i alla ämnen. Arbetade periodvis som vikarierande lärarinna på Arvika Elementarskola för flickor. 1910 fortsatte hon sina studier på universitetet i Upsala. Blev bekant med Selma Lagerlöf och deltog aktivt i studenternas kamp för allmän rösträtt. 1918 hade kvinnlig rösträtt äntligen beslutats. Något att fira! I Dagens Nyheter kunde man läsa: Senare på torsdagen var det dags för nästa högtidsfest, denna gång för ”Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt” där Selma Lagerlöf, Anna Whitlock och Lydia Mattsson-Sager talade. Sigrid Leijonhufvuds kantat tonsatt av domkyrkoorganist Elfrida André framfördes av kör och orkester under ledning av Alice Tegnér. Ledamöter från riksdag och regering deltog. I Malmö undervisade Lydia – en mycket populär lärare – vid Tekla Åbergs högre läroverk för flickor, som 1937 ombildades till kommunal flickskola.
Under trettiotalet kan man i Ludvigs dagbok läsa att Rackstad verkade attrahera med sin koppling till den sociala miljö konstnärerna utgjorde. Ludvigs syster Lydia (1885 – 1979) var gift med Georg Sager (1883- 1968), Han var född i Arvika och tog en examen vid Arvika lägre allmänna läroverk den 1 juni 1899. Inga ytterligare studier men fick anställning vid Kongl. Postverket den 19 juli 1901. Arbetade någonstans i Skåne innan han hamnade i Malmö. – Georgs far, Johan Daniel Sager, arbetade som bruksförvaltare i Arvika.
Familjen med sonen Olof (1921-2008) var i slutet av 30-talet tillfälligt inhysta sommargäster på Segerfors och följande år på Lugnet. De hade redan på 1920-talet sommarbott på olika andra platser, t ex Edane. Säkert var det Sagers som gjorde att Allan Bergstrand, välrenommerad översättare av dramatik och litteraturkritiker, tillbringade somrarna på Brômsere och i Båtvika i Stålsberga. Lydias och Georgs ambition var att kunna hitta en tomt och bygga något eget. De bodde liksom Bergstrands i Malmö, men tack vare Lydias broder Ludvigs insatser skulle de så småningom kunna skaffa en egen sommarstuga i Rackstad.
Ludvig Mattssons dagbok bär många spår av umgänget i Rackstad, t ex anteckningen 3 mars 1935: Efter frukost och sen Hilma* varit i kyrkan och sjungit körde vi med Anna Stina på sparken till Björkåsen i Taserud dit Elis lät sända ner häst och släde för skjuts till Rackbergsänga. Karin och Stina bjöd på konjak m.m. – Vid 2-tiden kom vi fram till Elsa Hallgren, som väntade oss med middag. Mot slutet av måltiden kom Elis i Tasre – cyklande! – Vi körde hemåt kl.5 och kom fram till Björkåsen vid 6-tiden. Hilma och lillan sparkade till stan. Jag blev med opp till Elis och spelte spröjte.
*”Hilma Resberg, var född i Åmål 1903. Hon genomgick någon utbildning till farmaceut och hamnade så småningom på apoteket “Älgen” i Arvika. Pappa nämner henne i dagböckerna
för första gången den 11 april 1921. Det var på ett kafé, som en väninna till mamma drev intill gamla badhuset. Väninnan hette Maja Nilsson, som senare (1925) övertog Sanstaberg i Stålsberga. Min mamma var mycket musikalisk och hade en fin sångröst. Deltog i flera sångkörer och spelade”pigan Stina” i Wärmlänningarna på 30-talet. – Mamma blev inte
gammal. Hon dog på lasarettet i Karlstad den 18 december 1945.”, skriver Anders Mattsson
1938 antecknas i dagboken bl. a. bad, bärplockning och sällskapsliv, men också spaning efter lämplig tomt. 3 juli tittade man på en tomt vid Lugnet, som uppenbarligen föll bort, för 4 augusti cyklade Ludvig med sonen Anders upp till Segerfors och gick därifrån med Sagers och tittade på en tomt ”ovanför Ander”. Sen gick några veckor. Riborg bjöd på kräftskiva. En lyckad tillställning – trots en regnskur som blötte upp dukningen på gården. Där var en massa människor församlade. Jag hade sällskap vid mitt bord av Fritz, Elsa Hallgren, Bergstrands, Ture, Kalle Wennerströms m fl. Vi sjöng den av Kalle, för tillfället, författade nubbevisan. Sen sjöng Våge, Kalle och Gottfrid i Hulta. Ungdomen dansade i månens sken. Vår beställda bil kom kl 12 och vi åkte hem.
Några dagar senare var det dags för Sagers att återvända till Malmö, men dessförinnan ännu ett besök på tomten med Ture Ander för att undersöka en källa. 2 sept: Besök av Axel Spik, som fick ritning med material – beskrivning till Sagers för att räkna på bygget.
Ture Ander utanför “Orrhöjden” i Rackstad Foto juli 1941
Sen verkade det rulla på. Tomten måste Georg och Lydia vid det här laget ha köpt av traktens stora markägare Ragnar Johansson Byggmästaren Axel Spik fick en ritning på uthus. Nästa dag var man på plats och stakade för uthus och ”corps de logis”. I början av september stod uthuset på plats. Sen gick några månader med anbud från Spik och offerter skickade till Åmål och Hultsfred. Men ännu i december funderar Ludvig på ritningen till Sagers.
1939 sällar sig Ludvig Mattssons familj till sommargästerna i Rackstad. Får hyra Lycka – nära Kampudden – av ”gubben Nyberg”. Och 20 juni åker Hilma och barnen + Hanna med lastbil till sommarstugan i Racksta. Allt medan Ludvig arbetade. Dock inte så mycket med Sagers hus. Gick opp till Sagers på Segerfors för att resonera om bygget. Fick kaffe. Sen gick vi bort till Lycka och hälsade på småttingarna. Anders blev med opp till Sagers tomt. Så även gubben Nyberg. Vi resonerade om planering m.m.
7 augusti lämnar Ludvig nya skisser till Sagers. Sen händer inte så mycket mer med det projektet. Ute i världen bryter andra världskriget ut, vilket Ludvig noterar i dagboken.
Det blir 1940 och nu ligger Sagers husprojekt litet i träda. Ludvig tar sig an Lydéns hus ute på udden och arbetar också med en beskrivning till lärarbostaden i Rackstad. Först 25 juli noteras i dagboken att Ludvig cyklat ut till Rackstad för att ”resonera om bygget”. Som ett resultat lämnar Ludvig 7 aug nya skisser till Sagers. Sen går ett år. Ludvig och hustrun Hilma besöker Sagers som nu bor på Lugnet. Efter bad på Sanstaberg i sällskap med ”doktor Lenk” (i Båtvika) och umgänge återvänder man per cykel till stan. Och nu sätter Ludvig igång. Arbetar med ritningen, går ner till det pågående Kinellsbygget för att resonera med David Larsson om färger och tala med skifferläggaren. Ringer Gjerming angående ventilation av skafferierna. Georg får ritningar till fönster och dörrar.
Lydéns hus är nu färdigt. Sagers bygge under tak. Ludvig gör en sprisritning till Sagers – med avbrott för kaffe med ”herrskapet Ärlingssons”.* 12 september konstaterar Ludvig att man brädfodrar Sagers hus. 8 oktober är bygget närapå färdigt. Då har Ludvig några veckor innan ritat köksinredning. 15 oktober ordnar Hilma och Ludvig kafferep för snickarna och grannarna och eldade i öppna spisen i sällskap med Lindströms, Anders och Riborg. Att huset skulle heta just Höglunda är ingen slump; Ludvig och hans syster Lydia var födda på ”Höglunda” i Bjurbäcken, Mangskog.
* Konstnären Erling Ärlingsson (1904-1983) från Mangskog. – Senare hamnar han på Sillegården i V:a Ämtervik och blir gift med Margit, dotter till Ida Nilsson – Sahlström, ”Fryksdalsmora” Snickarna Anders Persman och Axel Spik
Nästa år – 1941 – är det dags för huset att målas. Men vilken färg, undrar byggmästaren Axel Spik. Ludvig föreslår att han skall rådfråga Ture Ander. Tre veckor senare tittar Ludvig på det nymålade huset.
Nu är huset färdigt och Ludvig redovisar många besök: 30 juli Vid ½7-tiden cyklade Hilma och jag ut till Sagers. De hade besök av Bergstrands, Liss Eriksson och en annan artistyngling (Nygren). Det bjöds på kaffe på verandan. Vi stannade kvar efter det de andra gästerna gått. Istället kom Riborg opp. Vi drack té, innan Hilma och jag återvände till stan kl ½12
Anders Mattson beskriver: ”Lydia och Georg. Deras son Olof är i mitten. Stående till höger är min mamma Hilma. Den kavate pojken till vänster är undertecknad. Sittande intill Georg är mina systrar Anna Stina och Märta.”
1943. Sagers utökar sin tomt. Ludvig hämtar en tomtkarta hos lantmätare Holmquist. Ett halvår senare är Ludvig till tingshuset med papper om tomtköpet. 19 juli fyller Georg 60 år. Hos Sagers samlades ett tjugotal gäster: Ture, Fritz och Ellen, Nyströms, Bergstrands, Åströms, Erik Zetterberg och Agnes*. Georg uppvaktades med blommor och tavlor m.m.. Så fick vi bänka oss i stora rummet och njuta av en god middag med gott vin! Bergstrand och Walle (Valdemar Dahlgren) höll tal. Georg tackade – Vi åkte hem med bil kl ½1
.
9 april 1944 berättar Ludvig om ännu ett besök i Rackstad: Reste klockan ¼4 med Hilma pr. bil till Segerfors, varifrån vi fotade till Lindströms. Först fick vi beskåda en brokig skara slalomåkare i backen mellan Lindströms och Rackbergsänga: Bosse Fjæstad i frack och cylinder som ”Raskenstam” , Leif Lindström som schweizisk bondtös, Våge Böving som brokig Ada Andersson Susegård (person i Grönköpings veckoblad) , en annan yngling som svartklädd Sophie Liljedotter (Grönköpings vördade äldsta)etc. En charmant uppvisning! – Sen in till Fritz och smörgåsbordet med nubbe m.m. Gustaf Fjæstad uppenbarade sig. Så drog vi över till Elsa Hallgren och där blev det dans och musik. Jerôme m.fl. spelade fiol, Anni Hallén piano och själv klinkade jag på gitarren. Ynglingen Stigmark, gift med Elsas systerdotter, sjöng bra till luta. – Hilma och jag gjorde Robert Rönning sällskap, då han gick kl.½11. Fint månsken och ett par grader kallt. Hemma strax före 12.
*Agnes Matson (1892-1988), syster till Lydia och Ludvig. Ogift, arbetat som telegrafist i Arvika.
Hon lät bygga en mindre sommarstuga år 1939 på Glasberget i Rackstad/Holm granne med Berget och Övre Berget
Så fortsätter 40-talets somrar med många besök hos Sagers. Ludvigs barn får lektioner i tyska av Olof. Fritz Lindström fyller 70 år 5 juli 1944. Ludvig och Hilma mellanlandar då hos Sagers för att repetera en av Allan Bergstrand författad hyllningsvisa, ”Vila i Gungstolen”. Fyra dagar senare: …vi cyklade hela familjen ut till Sagers kl 10. Jag hade Märta på pakethållaren. Vi hade en ljuvlig dag hos Sagers. Efter kaffe på verandan gick vi ner och badade en timme. Sen hälsade jag på Ture Ander en stund. Vila ½ timme före middan. – Riborg kom till kaffet – Vid 9-tiden cyklade vi hemåt. Vi fick en liten åskskur på oss i Gate-skogen
Lydia och Georg utanför stolpboden
1946. Ännu en dagsutflykt till Rackstad redovisad. Nu är det midsommar. Vid ½12-tiden åkte jag med flickorna ut till Sagers pr. bil. Vi fann värdfolket nere vid sjön, där även vi tog oss ett dopp. Anders och Sture kom cyklande. Efteråt dracks kaffe på verandan. Tidningsläsning. – Jag gick en tur och hälsade på Elsa i Rackbergsänga. Hon var ensam med sina blommor. Bjöd mig på kaffe. Tora väntas hem. – Framåt kvällen kom Åströms (David, Anna och son Hans) samt Ture till Höglunda . Det bjöds på mat och snaps (!) och kaffe. Kvällen var härlig. Så småningom gick Ture för att se på midsommardansen hos Bosse Fjæstad på Sågudden (i Rackstad). Vi andra satt och pratade till midnatt, då Åströms rodde tillbaka till Båtvika, som de hyr för sommaren av Lenk. – Småtöserna hade lagt sig i boden. Själv fick jag ligga i stora rummet.
Lydia och Georg Sager på Höglunda:
Att inte hela verandan hade tak, var tydligen inte så lyckat. 20 maj 1947 kan man läsa i dagboken: Axel Spik ringde och ville jag skulle bli med till Sagers stuga för att rådas angående glastak på verandan. Jag körde oppåt med bilen och tog Spik med i förbifarten. Sen vi sett på Sagers, gick vi in till Nyströms på Hagen, där de vill ha ny veranda och beställde ritning till sådan. Det bjöds på kaffe och vi satt ända till kl.10 och pratade.
15 juni konstaterade Ludvig över en kopp kaffe på Höglunda att verandan nu var ”heltäckt”
1950 besiktigades nylagda tegeltaket på Sagers stuga. Det hade tyvärr delvis frusit sönder. Ett år senare tittar Ludvig på det omlagda – men ånyo skamfilade tegeltaket.
1951 fick Sagers en ny granne: …själv fortsatte jag till ingenjör Sevesten, strax bredvid Sagers, för att resonera med honom om pumphus. Fick gå husesyn genom hans egenhändigt byggda villa, som han alltjämt jobbar med på sina lediga stunder.
Stående fr.v. Anders och Ludvig Mattsson, Georg Sager. Sittande: Jenny och Albert Mattsson*, Agnes Matson; Lydia Sager, Allan Bergstrand.
*Albert Mattsson (1890-1969). Gift med Jenny (f. Fundin). Direktör på Wermlands Enskilda Bank A.-B. från 1935. Paret fick inga egna barn. Tog två adoptivbarn, Sture och Birgitta (syskon). Birgitta blev gift med Kjell Olsson, son till Oskar Olsson, vaktmästare på Realskolan. Birgitta och Kjell umgicks mycket med Våge och Elvy Albråten. Ibland kunde Kjells kamrat Alf Hambe (vissångaren) delta.
Utsikt över Racken på 40-talet från Höglunda
Samma utsikt 2020
1953: 19 juli – söndag – … Klockan 6 körde jag och hämtade Albert och Jenny och sen åkte vi jämte Anna Stina och Ehrlings till Sagers i Racksta för att delta i hyllningen för 70-årige Georg. Jag, Albert och Agnes uppvaktade med rökverk och askfat. Så småningom samlades vi 15 gäster och blev alltså jämte värdfolket 18 st. omkring middagsbordet. Det bjöds på härligt god mat och goda viner. Jag sa´ några ord till Georg, och så presenterade Allan Bergstrand en dråplig visa, som sjöngs unisont. Efteråt kaffe.– Uppbrott kl.½11. Några verser ur Allan Bergstrands hyllningsvisa “Georgica”:
Efter ett besök i Frankrike:
Å trött på republiken / han for tebakersch te sitt lann
å spika hop med Spiken / ett hus ve Rackens strann.
Där lä-, där lä-, där lä-ser han i sina rum
mens sommarvinden smeker ljum hans kära Tusculum*
(*I Tusculums omgivningar hade förnäma romare lantgårdar)
Höglunda har en åskledare!
När stormen rister bister / hans hus å åskan går som Hin,
då gräver hans magister / likt Benjamin Franklin
en gro-, en gro-, en gro-p åt åskans raseri,
planteranes en stång däri att lura blixten i.
Midsommar 1960 noteras så ett av de sista besöken på Höglunda: Åkte ut till Sagers med Anders och Märta vid 1-tiden. Kaffe på verandan. Det började åska och regna igen, men klarnade upp till middan, som avåts ute på verandan. Men sen drog det på igen och det kom några kraftiga smällar. Regnet öste ner.
24 augusti 1960 dog Ludvig Mattsson, född 1888.
Bild från 1958 på Oppstuhage, som invigdes 1951. Ludvig var en drivande kraft bakom inrättandet.
Nya ägare av Höglunda
1989 sålde Olof Sager Höglunda. Köpare: Arne och Kerstin Lidén. Ett skäl var säkert att Kerstins syster Barbro Olsson bor tvärs över sjön, i Perserud, tillsammans med sin Janne. I grannen Jörgen Zetterquist fick Arne, på sin fritid jazzmusiker, en spelkompis. Olof Sager, säljaren, dog 2008, 87 år gammal och hade en bakgrund som universitetslektor i engelska och läromedelsförfattare. Kerstin och Arne överlät/sålde så småningom Höglunda till Arnes dotter Gunilla Oquinena, som 2011 sålde Höglunda vidare.
Första bilden nedan: Kerstins syster Barbro Olsson och Arne Lidén.
Bild 2: Kerstin Lidén och svågern Janne Olsson.
19 juli 1958 var ännu en granne på besök hos Sagers. Georg fyllde 75 år. De hade besök av Georgs syster Ellen med son (från Göteborg) samt Bergstrands och Märta Wettmark. Vi bjöds på kaffe och vin. Fru Wettmark ville ha råd angående flyttning av ett litet hus på sin tomt nedanför. Jag gick med henne dit ner och vi kom överens om placeringen. Träffade fru Wettmarks moder. 53 år senare, 2011, flyttade Märtas barnbarn Frida med familj in på Höglunda. Och Fridas pappa Lennart, som sammanställt den här texten läste f. ö. engelska för Olof Sager en sommar på 50-talet.
Espen och Jonas grillar 2011
Det här inlägget har ställts samman med stor hjälp av Anders Mattsson och den dagbok och de bilder hans far Ludvig Mattsson och hans kusin Olof Sager lämnat i arv till eftervärlden. (Ludvig Mattssons samtliga dagböcker och brev har sonen Anders renskrivit och sammanställt på PDF-filer). Tack också för bilder från Barbro Olssons fotoalbum.
Riborg Böving keramiker 1880 – 1953 
