Kategori: Platser

Kerstin Westerlund (“Sassi”) skriver om sin barndom på 1940-talet på Segerfors herrgård:

I köket på Segerfors utspelades en stor del av mina första nio levnadsår, mellan 1938 och 1947. Mina föräldrar tog över arrendet av gården från farfar och farmor när de gifte sig 1937.
Ett år tidigare hade Arvika stad köpt Segerfors av mina farföräldrar.  År 1947 blev vi tvungna att flytta, för staden skulle inte bedriva lantbruk här, de hade redan ett sådant på Viks gård närmare staden. Själva huvudbyggnaden skulle inrättas till ett semesterhem för arbetarklassens husmödrar, enligt prosten Harald Halléns förslag. Det blev i stället smålägenheter i huset som hyrdes ut till olika familjer.

Jag har tydliga minnen från detta kök där jag tillbringade den mesta tiden under de första åren innan jag fick gå ut själv och leka. Allra först sattes jag i en barnhage, som min far hade snickrat, jag tyckte inte alls om den, jag ville ut och snart blev jag stark nog att dra hela inhägnaden mot olika håll. När jag kunde gå själv måste alla dörrar hållas stängda. “Dörra öppa!” ropade jag och rusade ut. Detta har de berättat för mig senare, förstås. Så tidigt kan man nog inte minnas, men känslan att vilja ut har alltid funnits inom mig.
Min bästa vän där på köksgolvet var en hamiltonstövare som hette Slarva. Hon var så snäll och tålmodig, trots att jag som riktigt liten försökte undersöka hennes ögon genom att peta i dem. Jag brukade sitta grensle över henne när hon låg på golvet och jag minns hennes stora, mjuka öron som man kunde hålla händerna omkring.
Under 1940-talet var det fortfarande självhushåll som gällde, särskilt under krigsåren. Det var inte bara mamma som höll till i köket. Det fanns ofta något hembiträde och ibland en eller två så kallade hushållselever, som skulle lära sig att sköta ett stort lanthushåll. Dessutom kom ibland olika tanter som hjälpte till när det var mycket att göra. Det var vid slakt och då det var dags att sylta och safta under bärsäsongen. Alla olika produkter skulle konserveras, inte bara frukt och bär, utan även kött. Korvar skulle stoppas och skinkor saltas. Även ägg lades in i så kallat vattenglas i lerkrus. Nere i ett särskilt rum i källaren fanns hyllor där alla konservburkar stod i rader. De var av glas med röda gummiband under glaslocket och etiketter med märkning på.

De snälla tanterna
De två snälla tanterna som brukade hjälpa till i köket var tant Maja i Sal och tant Signe på Lillåsen. Tant Maja var liten och vithårig med en knut i nacken. Hon hade ett rutigt huckle över håret när hon gick ut. Det var blått och vitt eller rött och vitt knutet under hakan. Hon kom gående i sin långa kjol med ett förkläde som hon satte på sig när hon kom in i köket. Tant Signe var klädd likadant men hennes hår var ännu inte helt grått utan mörkt med gråa stänk. Även hon hade håret i en knut bak i nacken.
Tant Signe var den allra snällaste och det var hon som brukade vara barnvakt när föräldrarna var borta någon gång på kvällarna. Hon läste massor av sagor. Varje kväll läste mamma en saga, men tant Signe läste många. “En till, bara en till, snälla tant Signe!” sa vi och det blev en till och en till, ända tills hon bad oss: “Gulle I, ja örker inte mer!”
Någon gång var tant Maja barnvakt, men hon ville inte läsa sagor, hon berättade i stället om skrömt och annat hemskt. Till exempel om hur det bodde underjordiska människor i berget bakom stugan “Där Framme”. En julaftonskväll kom en liten gumma in i huset och sade: “Får jag låne smörkärna di, så ska du fåa tebaka mä smöre i!” På juldagens morgon stod smörkärnan på golvet i köket med nykärnat smör. Denna historia har jag senare, när jag studerade etnologi, läst som exempel på en vandringssägen, d v s den har berättats i många olika bygder.
Ibland kom tanterna extra någon dag för att hjälpa till. Jag minns att de ibland satt i köket och stoppade stumpor. De trädde upp sockan på en träsvamp så att hålet kom mitt på och de kunde hålla i skaftet utanpå sockan och sy med en stoppnål och garn fram och tillbaka tills det blev tätt med garn. Då vände de på svampen och tråcklade sig upp och ner tvärs igenom garnraden. Till slut var hålet täckt av denna lilla garnmatta. Då fick vi barn sitta bredvid och se på och under tiden brukade tanterna också berätta märkliga saker från förr i världen.
Vid några tillfällen var det många andra tanter med och hjälpte till med att “sätta upp väv”. Då stod vävstolen i rummet bredvid köket och mamma satt där och dunkade dagarna i ände. En gång sattes en stor s k täckstol upp och då var tanterna med för att “sticka täcken”. När det var många tanter i huset vankades det förstås kaffe och kakor. Vi barn brukade då också få en kaffekopp med en slurk kaffe med mycket grädde och socker. Det var väldigt gott! Man kunde doppa bullar och kakor i koppen och vara med liksom de vuxna.

Mammas bullar var det godaste som fanns när de var nybakade. Vi kunde ta flera stycken och vandra ut i trädgården mumsande och så in i gen för att hämta flera. Vi fick äta så mycket vi ville. Jag var en tunn liten unge så alla vuxna gladde sig om jag åt mycket. Ibland fick vi extra äggtoddy när vi skulle gå till sängs om kvällen. De oroade sig alltid för att jag var så mager och livlig.
Godis fick vi bara ibland. När far bytte till finkläder för att åka bort frågade jag alltid vart han skulle. Om han sa att han skulle till stan sa jag alltid: “Köp kallameller!” och det gjorde han. Det blev favoriterna lakritsbåtar, kolabönor och gelehallon, ibland även engelsk lakritskonfekt.
Om han tog på sig fracken var det mycket högtidligt och när jag frågade vart han skulle så var det till kyrkan: “Jag skall prestavera” sa han och det betydde att det var en begravning. Ibland skulle han till Sällskapet NN, som var en herrklubb i Arvika. Den var hemlig och vi fick aldrig veta vad som försiggick där. Men att man åt och drack gott förstod vi.

Fastrarna 
Ibland kom någon av fastrarna på besök några dagar och då fanns de också i köket, pratade och pratade och hjälpte till med matlagning och bakande. Min far hade åtta systrar. En var i Amerika, i Seattle där hon var frälsningssoldat och senare hög officer inom frälsningsarmén. De andra bodde på olika ställen i Sverige och de flesta var sjuksköterskor, en var vävlärarinna och en var hushållslärare. Farfar hade varit mycket mån om att alla hans barn skulle få en utbildning. Min far fick gå på Påhlmans handelsinstitut i Stockholm.
En av dem, faster Ebba, bodde långa tider hos oss på Segerfors. Hon var handikappad. Hon hade sedan barndomen en nervsjukdom som gjorde att hon darrade hela tiden. Huvudet skakade alltid och händerna darrade när hon skulle göra något. Hon brukade spela rävspel med oss barn och den spelbrädan har jag fortfarande kvar som ett minne. Den är helt upprispad kring hålen där pjäserna skulle sättas ner när man flyttade dem på brädet. Hon brukade också läsa sagor för oss, men inte så ofta. Jag tror att hon inte hade samma tålamod med oss som snälla tant Signe. Faster Ebba kunde spela piano och det var förunderligt tyckte vi barn. Hur kunde man få så vacker musik ur dessa trista tangenter. När vi försökte lät det bara helt vansinnigt.
Jag tyckte mycket synd om faster Ebba, hon var ju inte som en vanlig vuxen. När hon skulle äta med oss i matsalen måste hon ha en servett under sin tallrik och en annan  knuten som en haklapp. Jag förstod att detta måste ha varit väldigt ledsamt, när alla andra runt bordet bara hade en servett i knäet. Inte ens vi barn hade haklapp längre. Alla tanter, utom faster Ebba, hade lockigt permanentat hår eller långt hår med en knut i nacken. Hennes hår var brunt och klippt rakt av i höjd med öronsnibben. Ingen annan hade sådan frisyr på den här tiden.
En av fastrarna, faster Rakel, bodde med sin familj på Smedjefallet, bara några hundra meter från Segerfors. Den stigen dit genom trädgården blev min genom alla åren gick jag den många gånger om dagen. Min kusin Holger var lika gammal som jag, bara nio dagar äldre. Vi lekte nästan jämt under de åren. Han fick börja skolan redan som sex-åring, men inte jag. Katastrof! Ingen lekkamrat mer än lillebror, förstås. Det var ju inte samma sak. Han var tre och ett halvt år yngre.
Alla fastrarna var väldigt pratsamma och beskäftiga. När de skulle komma på besök var det viktigt att allt var välstädat. Det blev intensiva dagar med kalas och lek med kusiner. Dessa dagar umgicks alla och även vi var då med på middagar på Smedjefallet där faster Rakel hade pensionat med ett förnämligt kök. Det fanns en glassmaskin och snälla tanter som gav oss barn rån med apelsinmarmelad på.

Vardagens måltider var inte så högtidliga med vit duk och servetter. Det var nog ingen duk på det gamla slagbordet som stod där utefter kökssoffan, som var placerade mellan de två fönstren. Alla var samlade runt köksbordet och då kom även Robert, som var ladugårdskarl. Han åt alltid med oss i köket. Aldrig i matsalen där vi åt söndagsmiddagar och när det var kalas. Robert pratade inte mycket. Han sa inte många ord och han slurpade när han åt soppa. Han bodde i det lilla huset på andra sidan vägen mittemot huvudbyggnaden. Han kom oftast springande med sina stora svarta stövlar och det blev ett lustigt, dångande ljud när han sprang. Stövlarna lämnade han i köksfarstun. Det gjorde nog alla, för det var alltid fullt med stövlar där. Ibland hängde en nyskjuten hare med enris i buken där eftersom som det var ett kallt rum.

Gasbindor och tvättlappar
Min mor var sjuksköterska och därför, kanske också av en gammal herrgårdstradition i Värmland, kom alla hit till henne med sina hälsoproblem. Det satt ibland en gubbe på en stol med ett sår som skulle läggas om. Någon hade skurit sig i handen eller huggit sig i benet eller fått en metkrok i armen. Det var som en sorts vårdcentral och det var helt vanligt och en del av husfruns arbete.  Det skulle alltid finnas rena gasbindor och tvättlappar ifall någon gjorde sig illa. På den här tiden fanns inte plåster att köpa, åtminstone hade inte vi sådana produkter.
Gasbindor, tvättlappar och handdukar kokades i tvätten för att bli helt rena. När de här gasbindorna av tunn väv hade torkat var de hoptrasslade och måste redas ut. Det var ibland min uppgift. Jag var kanske bara i sexårsåldern när jag fick börja med detta arbete. Mamma hällde upp varmt vatten i ett handfat. Jag skulle först tvätta mina händer ordentligt med tvål och torka dem med en ren handduk. Sedan satt jag vid köksbordet med de tilltrasslade gasbindorna på en bricka och började trassla ut dem en och en. Varje binda skulle rullas ihop så att den delen som var uppklippt för att knytas kom inne i rullen. Den färdiga gasbinderullen skulle jag lägga på ett avlångt silverfat där alla till sist låg i en fin trave. De sparades i ett skåp tillsammans med brännvin, som användes till sårtvätt och annat som behövdes. Ingen annan än mamma hade tillträde till detta skåp.

Ur Svenska villor och gårdar. del 1. 1946