Inlägg

Publicerat

Holms invånare 1890

Nils Andersson f. 1826, Hemmansegare, Holm
Marta Persdotter f. 1830, Holm
Marta Andersdotter f. 1866, Holm
Johannes Andersson f. 1867, Dräng, Holm
Johannes Andersson f. 1829, Hemmansegare, Holm
Marta Olsdotter f. 1826, Holm
Per Andersson f. 1823, Hemmansegare, Holm
Maria Nilsdotter f. 1826, Holm
Britta Maria f. 1863, Holm
Johanna f. 1868, Holm
Andreas Jansson Schützer f. 1842, Hemmansegare, Holm
Stina Kajsa Andersdotter f. 1847, Holm
Anna Sofia f. 1872, Holm
Johan Fredrik f. 1875, Holm
Beda Teresia f. 1877, Holm
Emma Emilia f. 1880, Holm
Johannes Andersson f. 1850, Inhyses, Holm
Ida Svensdotter f. 1854, Holm
Axel Edvin f. 1878, Holm
Ida Emilia f. 1880, Holm
Johan Gustaf f. 1884, Holm
David f. 1886, Holm
Anna Maria f. 1889, Holm
Petter Persson f. 1851, Backstugusittare, Holm
Magdalena Olsdotter f. 1841, Holm
Maria f. 1875, Holm
Ida Matilda f. 1884, Holm
Sven Svensson f. 1814, Skomakare, Holm
Britta Andersdotter f. 1824, Holm
Nils f. 1863, Holm
Per Anton Pettersson f. 1830, Skomakare, Holm
Stina Nilsdotter f. 1833, Holm
Johan Fredrik f. 1865, Holm
Anders Andersson Damberg f. 1814, Inhyses, Holm
Olof Eriksson f. 1840, Fattighjon, Holm

 

Källa: http://www2.foark.umu.se/folk/s/Sok.asp?selarkbild=Arvika+lands&txtfnamn=&txtenamn=&ns=exakt&fodd=&selar=Exakt&fodfors=&fscbkod=&hemort=Holm&yrke=&selkon=&selciv=&sortering=&action=S%F6k

Publicerat

Karolina Harnesk berättar del 6: Konfirmationen

På Holger Jonés blogg Racken.com finns bl a en utförlig berättelse om tiden 1876 - 1900 i Karolina Harnesks liv. Hon var född Andersdotter och levde mellan 1876-1975, hennes far hette Anders Elofsson och hennes mor Kajsa Olsdotter. Karolina bodde på Torpet vid Racken i östra Perserud. Karolina skrev ner en berättelse om de första 25 åren av sitt liv: barndom, skolgång, arbete som piga i Oslo och Stockholm och annat. I detta femte avsnitt berättar om sin konfirmation:

“Ja när den stora dagen i kyrkan gick stapeln då skulle alla bära svarta kläder men det var för dyrbart att få en svart kläning men mor fick låna en av en bonddotter åt mig. Längden gick nog bra för ja var lika lång som jag är nu länge förresten man växer neråt när man blir gammal. Ja längden var bra men vidden var väre och bysten sen ja det var bara att hålla god min och inte låtssas att man såg alla dessa märkvärdiga ögonkast av mina kammrater. Men jag var nog inte den enda som fick låna konfirmationsklädning det var nog rätt så vanligt för oss som ej fått något överflöd av denna världens goda. Någon hatt hadde jag inte utan en silkeshalsduk med lång frans antagligt min mors första. Detta äger jag nu. När min mor dog fick jag välja på 3 st ock då valde jag min konfirmationshatt.
Den dag som vi hade storförhör i kyrkan var mor med till kyrkan sen hon blev sjuk under tiden det hölls så jag misstänker att hon fick gå ut innan det blev slut. Ja vi skulle fortsätta att gå hem men mor led av migrän och blev värre ock värre dess längre vi efter par kilometer utanför Arvika hade min farbror Daniel levande på Södtomta i Rackstad ock dit gick vi. Mor trodde att om hon bara fick vila ett litet tag så skulle hon bli bättre ock hon fick ligga och på den tiden fanns ej något medel för huvudvärk. Inget Albyl som nu nej det enda var att blöta en trasa i vatten tillsatt med ättika och lägga över pannan ock jag fortsatte att lägga kompresser på min mors panna men inte blev hon bätre men i kvällningen, detta var i september, förstod både mor ock min farbror att mor ej kunde gå med hem utan då fick jag gå ensam hem. Om det nu funnits telefon hade jag kunnat stanna kvar jag med men nu måste jag iväg för mina systrar ej skulle bli oroliga.
Men var en hemsk väg och jag hade inte gått långt förrän det var mörkt. Jag var i vanliga fall inte så mörkrädd men denna promenad på kilometer var otäck mörkt. Skönja inte ett hus på stora sträckor berg ock skog all gammal skrock som jag hört av mormor mindes jag nu och jag trodde ej att jag nånsin skulle komma hem hur det var jag hemma utan att något hänt. Dagen därpå var det en granne som var så hygglig när han hörde hur det var med mor att han erbjöd mig sjuts till kyrkan men jag kan ej påminna mig om mor var med men hon fick i alla fall åka hem när konfirmationen var slut. Ja så var mina barnaår slut efter det man gått ock läst ansåg de en som fullväxt ock då skulle man klara sig själv.”

Publicerat

Jakob Forslund köper skog i Rackstad

1836 köpte Adolf Sandelin på konkursauktion efter kanslirådinnan Forslund frälsedelen av Rackstad (107/432 delar av hemmanet) Detta beredde vägen för grundandet av Segerfors bruk. Vem var kanslirådinnan Forslund? Och vad gjorde hon i Rackstad?

En ledtråd kan man få i boken Från svarta till vita kol av Carl Erco. I kapitlet om Älgå bruk framgår att Jakob Forslund ägde detta bruk i slutet av 1700-talet och i lantmäterihandlingar från 1790-talet får man veta att Jakob Forslund köpte skog i Rackstad.
I protokollet kring striden om tullrättigheter för Segerfors kvarn 1843 finns en annan ledtråd: Patron O N Frykholm på Elgå bruk meddelar där att bruket har “från gammal” tagit timmer från Racken via flottleden. “1810 undertecknades kontrakt mellan Elgå bruk och Wik om att Elgå under 25 år skulle få framflotta ett hundra tolfter timmer årligen mot en ersättning av åtta skilling banco per tolft. Men timmertillgången har på senare tid varit så ringa att uppköp och flottning från detta hålla lämnats å sida”

   Under åren 1795 till 1798 köpte Jakob Forslund genom ombud ett antal torp med tillhörande skog: Danielstorpet (1795), Janstorpet, (1798) Dessutom:
“Erik Andersson och Olof Olsson tillkännagåvo att de till herr cancellie rådet Forslund försålt sina skogstorp, vilka den förra innehavaren för 7/48 och den senare för 5/48; likaledes anmälte Erik Arnesson att han såsom förmyndare för broder Bengt Arnesson även till herr cancellie rådet Forslund bortsålt dels för 1/24 innehavde torp, för vilka alle torp herr cancellieårdet vid delningen bör erhålla skog.”
(Källa: Laga delning 1795 Storskifte på skog/skogsmark 1797. Lantmäteriets historiska kartor på Internet)

Vem var Jakob Forslund? Carl Erco berättar om  Forslund i sin skildring av Älgå bruks historia:
“Efter änkefru Kolthoffs död såldes bruket till kanslirådet Jakob Forslund, född 1735 på Forsnors gård i Grava socken, där fadern var torpare. Han hade under otroliga försakelser genomgått Karlstads gymnasium. Genom hjälp av greve v. Fersen kunde han raskt avlägga examina och fick anställning som kanslist i Stockholm 1763. Under Napoleonkrigen kom han i konvojberedningen 1797. Han var även ledamot av Järnkontoret, och kanske var det detta som gjorde honom intresserad av att bli egen brukspatron. Bruket sköttes under tiden av inspektoren Carl Freudenthal, apotekarson från Karlstad och driftig ledare”. År 1805 tog Forslund avsked från sin statstjänst och flyttade till Älgå, där han tidigare gjort åtskilliga förbättringar och 1806 byggt den ännu bestående vackra herrgårdsbyggningen. Kanslirådet Jakob Forslund var gift med änkan efter kamreren i kommerskollegium Anders Magnus Zelling, vilken dog 1781. Hon var av finsk släkt och hette Margareta Kristina Hult. Det var en ovanlig kvinna. Forslund fick ej länge fröjda sig åt sitt verk. Redan samma år som herrgården blev färdig, det sades att den var byggd efter förebild av biskopsgården i Karlstad, dog han den 23 dec 1806 i hetsig feber. Den efterlevande änkan fick nu ta hand om bruket, som hon med en för en kvinna ovanlig kraft drev i 28 år. Hon led av vattusot, i vilken sjukdom hon hastigt avled den 29 maj 1833″

älgå herrgård

 

Publicerat

Kvarnstriden i Segerfors 1843-1850

1765 fick Wiks säteri och bostället Gate med stöd av jordägare i en rad hemman, bl a Rackstad, Holm och Perserud inrätta varsin tullmjölkvarn, dvs fick ta ut en avgift. I november 1842 gjorde entreprenören Adolf Sandelin – brukspatron på Segerfors – ett utspel, som ledde till en stor rättslig strid. Sandelin skickade med stöd av en särskild skrivelse från hemmansägarna kring Segerfors en begäran att få uppföra en tullmjölkvarn och ett sågverk på Segerfors. Därmed kom han att provocera kvarnägare på flera mils radie och bönder i Brunskog och en juridisk strid bröt ut sommaren 1843 som inte slutade förrän 1850.

Kvarnen

“Då jag enligt författningarna icke å husbehovskvarn får förmala bruksarbetarnas mäld, så nödgas Adolf Sandelinjag, så väl för mine vid Segerfors varande arbetares, som flere derintill gränsande hemmans behov, anhålla att få uppföra och gagna en tullmjölkvarn såsom ytterligare grund för min ansökan vidfogas en av kringboende hemmansägare underskriven ansökan, som visa att den begärda anläggningen är av behovet påkallad” Segerfors bruk 15 nov 1842. Ad. Sandelin.

Fyra hemmansägare i Stålsberg, Rackstad och Bålgård (understödda av en rad andra namn) formulerade problemet: “i anseende till brist på tillräcklige kvarnar här på orten ofta nog tvingas att såsom under innevarande års sommar hänt, färdas flere mils väg med vår spannmål för att få den förmalen, vilken olägenhet för oss avhjälpes genom kvarnanläggning å nämnda ställe”

Motståndarna var starka och utgjordes av:

  • Ernst Hårdh <Hård av Segerstad> å sin moders, Enkefrun Capitainskan M Charlotta Hårdh,hård av segerstad vägnar (ägare till salusåg och tullkvarn vid Wiks säteri),
  • Brukspatronen N. Frykholm (disponent på Elgå Bruk),
  • Lantbrukaren G A Wall (arrendator av bostället Gate med tillhörande tullkvarn och ombud för hovjägmästaren och riddaren Herman Falk),
  • Uppbördsskrivaren J F Wickelberg , ombud för herr Capitainen och Riddaren A M Lagerlöf (med tullkvarn i Brättne)
  • Herr majoren M. Juel i egenskap av syssloman i framlidne brukspatron A F Edgrens gäldbundne bo ävensom herrar kyrkoherdarna Jonas och Anders Unger (Sälboda tullmjölkvarn)

Hårdh presenterar på sin och de protesterande Frykholms och Walls vägnar ett skriftligt anförande till häradsrätten och lyfter motståndet till nationalekonomiska höjder:
” Den senare tiden har visserligen uppenbarat en så bestämd syftning till frihet uti alla lovliga näringsföretag, att den som däremot vågar en motsägelse nästan bemöts med hån. Detta frihetsbegär i och för sig själv erna vi icke fördöma, vi erkänna istället dess välgörande inflytelse på industriens utveckling <men> bestrida sökandes rätt att göra nyanläggningar, som i detta det allmänna ej medföra något gagn, men göra skada och förfång för våra ägandes äldre verk?? frihet att intränga med varje nytt anläggningsförsök, varav den otvivelaktiga påföljden måste bliva en tidstävlan med varandra till ömsesidig undergång; sådant vore för äganderätten ett vådligt experiment och huru högljutt opinionens hugskott må uttala sig för frihet i alla näringsgrenar, så bör man dock kunna trygga sig därvid att denna frihet av lagstiftningen varsamt tillämpas”

Hårdh kan acceptera frihet att etablera sig varsomhelst “om det handlar om att concurrera i werldshandeln, ty därav uppkommer en både för den enskilde och det allmänna nyttig tävlan att genom snillrika inventioner förbättra och mångfaldiga tillverkningarna samt väcka spekulationsandan att i handeln gör dem fruktbara, men kvarnar”

Visserligen ökar folkmängden, men inte spannmålsproduktionen i lika hög grad; Utvidgade odlingar kommer att gälla trädgårdsväxter, rot och skidfrukter, tror Hårdh.

Syneförrättning på Segerfors

17 och 18 augusti 1843 samlas häradets Syneförrättning förstärkt med vice notarien i Svea Hovrätt på Segerfors för att gå igenom hela ärendet. Tidigare på sommaren hade uppbördsskrivaren Wickelberg, som ombud för sin huvudman A M Lagerlöf inkommit med en A M Lagerlöfny skrivelse om “Ad. Sandelins begäran att uti en genom Rackstads ägor framflytande mindre å få anlägga ett par mjölkvarnar <menar stenar>”  Sandelin stöder sin ansökan på “dels bruksarbetarnes behov, dels folkmängdens förökande och dels en hop allmoges övertalande att understödja hans begäran” Wickelberg går tillbaka i tiden och berättar hur Gate och Wik 1810 fick nej på att anlägga ytterligare två kvarnstenar eftersom det inom en radie av 3 ¼ mil redan fanns 21 par skattlagda. Inte heller 1813 gick det igenom. Först 1825 hade Arvika tillräckligt många nya invånare för att Häradssynerätten skulle godkänna ansökan. 1843 har Segerfors 23 mantalsskrivna och 13 minderåriga. Wik och Gate ligger bara en ¼ dels mil bort. Och dessa kvarnar har brist på mäld, konstaterar Wickelberg.

17 aug. kommer en replik från jordägarna i Perserud, som medger att man har egen husbehovskvarn, men att både under sommaren och under vintern kan vatten saknas. Och det finns ingen kärrväg. Racken fryser till sent och i december händer det ofta att de närmaste kvarnarna är upptagna. Till Segerfors har man endast ¼ mil sjövägen och hemmanet är 23 jordbrukare, som utöver det man mal hemma kan komma upp i 50 tunnor råg och 100 tunnor havre till förtullning. Och man har inte förbundit sig någon malningsrätt till någon äldre anlagd tullmjölkvarn.

Mot detta protesterar Frykholm: Perserudsborna mal det mesta på sin kvarn, resten är obetydligt. Han har också kikat i bruksboken (för 1841) och ser att de 23 arbetarna med hushåll förbrukade 62 ½ tunna råg och 133 ½ tunnor havre och inget hindrade att man malde det på husbehovskvarnen.

Stålsbergaborna anmälde sig nu till den planerade tullkvarnen. Liksom Rackstad: “Vi tillåta oss även nämna att den omständigheten ofta inträffar att så stort tillopp av mäld är vid nämnda kvarnar att vår mäld måste vänta i flera dagar och man alltså får göra tidsödande resor förgäves”

Både Hårdh, som menade att de malde på sin egen kvarn och att resten var obetydligt – och Wall replikerar: “Dom har sagt sig blivit väl betjänade och har kunnat varit här när vattnet blivit uppdämt vid Segerfors eller annorstädes.”

Mjölnarna Nils Nilsson vid Wiks kvarn och Olof Erlandsson, Gate, bekräftar det i ett uttalande 18 aug 1843: “Mäld saknas ofta då vatten finnes. Sällan har från nämnda hemman <Stålsberg, Rackstad, Perserud> mäld mer än till skrädning varit förmalen. Men måhända att bemälte hemmans åbor kunnat varit här då vattnet blivit uppdämt ovanför vid Segerfors eller annorstädes, dessa omständigheter måste icke läggas oss mjölnare till last. Segerfors mäld har varit förmalen här vid dessa kvarnar, på grund härav kunna vi ej antaga att uppgiften över Segerfors arbetares mäld är trovärdig. Den vanliga vittneseden vill vi avlägga då den fordras”

Synerätten går den andra dagen ut för att med egna ögon besiktiga anläggningarna:

“Och befunno de voro uppbyggde i den så kallade Rackstads Elfven, vilken jämväl driver smideswerken vid Segerfors bruk samt har sitt ursprung ifrån sjön Racken och efter sitt utlopp därutur genomlöper veterligen allenast enskilde och ej allmännings ägor; att den för mjölkvarnens anlagde dammen, vilken jämväl begagnades för en därvid befintlig husbehovskvarn tillhörig kronoskattehemmanet Holm, hade fäste på detta hemmans grund och var uppförd något nedan karta Segerfors 1860brukets stångjärnssmedja till tjugotvå alnars längd <13 m> samt fyra och en halv alnars bredd <2,7 m) med en arm åt vardera sidan, ifrån vilken damm var uppbyggd en gjuta <ränna> tre alnar bred <1,8m > och trettioåtta alnar lång <23 m>, varav bildades ett fem och tre fjärdedels alnar <3,5 m> högt fall. Vid detta fanns det nya kvarnhuset beläget, å frälsehemmanet Rackstads grund, sexton och en halv aln långt <10 m>, tio och en halv aln högt <6 m> samt inemot lika brett, försett med ett vattenhjul av fem alnars genomskärning <3 m>, vilket drevs med överfall, och skulle därtill användas ett par ej långt därifrån liggande kvarnstenar av femtiofem tums <1,40m> genomskärning och tio tums tjocklek <25 cm>

 

Sågverk

Sandelin ville också utvidga sitt sågverk i Segerfors. 1836 hade han på en konkursauktion köpt Mölnerud såg i Brunskog för 230 riksdaler. Det som var intressant i sammanhanget var de sågverksprivilegier som hörde ihop med sågen.

I Synerättens handlingar rapporteras:

“Sågverket var uppfört strax nedanför brukets spiksmedja, vars dammbyggnad jämväl begagnades för sågen, å vilken nu försedd med allenast ett blad, för närvarande endast försågades timmer av sökandens egna skogar, men brukspatron Sandelin förklarade, att, i händelse den sökta flyttningen av såg privilegierna beviljades, önskade han att å det nya verket få såga utom till husbehov tio tolfter samt femtio tolfter plank till avsalu, jämväl för lego åt Holms och Rackstads hemmansägare.”

Att flytta sågen är enligt Ernst Hårdh om möjligt ännu mer förödande än själva kvarnanläggningen! “Mosågen < som ägs av Wik>  måste huvudsakligen förses med sitt behov av sågblockar från sjön Racken och älven utföre till sågen. Någon annan flottled finnes här icke. timmertillgången inom orten <är> icke på långt när tillräcklig för redan de befintlige sågar , i flottleden föras till sågen förbi det ställe där nya såganläggningen nu är i fråga.”

Skogstillgången till Mölneruds såg kan inte transporteras över mellanliggande höjdsträckningar. Därtill kommer ortens sedvänja och benägenhet att årligen göra stora svedjefall, som gör att det tar hundra år att återställa skogen.

Frykholm på Elgå bruk har också invändningar. Bruket har “från gammal” tagit timmer från Racken via flottleden. “1810 undertecknades kontrakt mellan Elgå bruk och Wik om att Elgå under 25 år skulle få framflotta ett hundra tolfter timmer årligen mot en ersättning av åtta skilling banco per tolft. Men timmertillgången har på senare tid varit så ringa att uppköp och flottning från detta hålla lämnats å sida”

Wickelberg är ombud för Mölneruds och Ragneruds jordägare, också ägare till vattendraget på den egna skogen som flyter från Aborrtjärnet, Slomvattnet och Lilltjärnet till sjön Fån (?). Man lämnar in stämningsansökan till nästa laga ting i häradet och kan visa upp ett kontrakt från 1815 med Erik Wall, bruksinspector på Hwittlandal (?), som bara gäller nyttjanderätt – inte privilegiet. Man anklagar Sandelin för att ha raserat sågen och kräver att han bygger upp den och ersätter jordägarna för förlorad möjlighet till husbehovssågning.

Synerätten avgav sedan ett uttalande där man konstaterade att det inom ett avstånd av 3 ¼ dels mil sen tidigare fanns, utom en stor mängd husbehovskvarnar, tjugotre par skattlagda kvarnstenar och däribland på det korta avståndet härifrån av fem sextondels mil, två kvarnar med två par stenar vardera. Alla har tjänlig väg, utom Perserud som har det till Sälboda tullkvarn. Sandelins begäran skulle hota gamla odalkvarnar “ofelbart skulle därigenom till deras hävd och inkomst med tulltäktstagande skadas, samt följaktligen till deras bestånd undergrävas”. Man avstyrker därför att konungens befallningshavarande i länet i ärendet vidare förordar en tullkvarnsanläggning. Och vad gäller sågen konstaterar man att rätten fått en stämning om äganderätten till privilegiet och ett krav på att Mölnerudssågen skall återställas i brukbart skick.

Nya tvister

1844 klagar ägarna av Wik och Gate i en skrivelse till landshövdingen att Sandelin inte håller dammluckorna öppna i sådan grad att deras kvarnar kan drivas. Resultat: Sandelin åläggs att hålla dammluckorna i det läge förrättningsmännen efter inspektion ansett erforderligt. ” ägande vederbörande kronofogde att, därest Sandelin icke skulle ställa sig till efterrättelse vad härigenom blivit förordnat, vid skeende anmälan, på bruksägarens bekostnad meddela laglig handräckning till stämbandets* uppdragande till den bestämda höjden”

1846 dör Adolf Sandelin. Nu ansöker Th. och CH Sandelin och brukspatron A. Frisk med hänvisning till befolkningsökningen om att få starta tullkvarn. Ägarna till Wik och Gate protesterar och landshövdingen lämnar avslag 1848 .

edmund Sandelinthure Sandelin

1850 har de liberala idéerna om näringsfrihet slagit igenom och det verkar vara läge för ett nytt försök. “Herr Brukspatron Edmund Sandelin som för närvarande arrenderar Segerfors Bruk och Landtegendom i Arvika socken var vid sockenstämman närvarande och tillkännagav att han ämnade söka Tullqvarns Rättigheter för den Husbehovsqvarn som är anlagd på Segerfors ägor för vilket ändamål han ansåg sig böra anhålla om Arvika församlings yttrande i denna sockenstämma huruvida församlingen ansåg denna qvarn, om genom Tullqvarnsprivilegier blifver tillgänglig för andra socknebos mäld…” (protokoll 9 dec 1849)
Nu vänder man sig till Kommerskollegium i Stockholm. Och får rätt! Kommerskollegium hänvisar till stödet från sockenstämman i Arvika, “att sockenmännen därvid intygat att rättighets kommerskollegiumerhållande till ifrågavarande kvarns begagnande emot tulltäkt skulle bliva av väsentlig nytta för orten och vara av behovet påkallat sedan folkmängden numera ansenligt tillvuxit ej mindre i Arvika köping, än i Arvika landsförsamling och de inom socknen förut befintliga tullmjölkvarnarna icke med den skyndsamhet kunde förmala ortens spannmål, att icke kvarnsökande finge till kvarnresor använda många därigenom förspillde dagsverken och kostnader; Alltså och då, utom den spannmål, som från andra personer kunde komma att till nämnde kvarn till malning avlämna, därstädes vore att påräkna en så stor mäldetillförsel från Segerfors bruks egna arbetare att kvarnen därav komme att i tull indragade belopp enligt Kungl. Brevet den 21 juni 1805 vore bestämt som det ringaste, varför en tullmjölkvarna må tillåtas, prövar Kong. Collegium skäligt att med ändring av landshövdingeämbetets ovanberörda utslag tillåta klagandena att till malning, mot till ovannämnda kvarn med ett par stenar begagna, räntas utgörande till Kgl. Mjt och kronan, vilken kommer att vid skeende skatteläggning, därom Konungens befattningshavande har att förordna, kvarnen åsättas, vilket vederbörande till efterrättelse länder”

landshövding

Den gamla kvarnen rivs och en ny står klar 1852. 1916 ersätts den av den nuvarande kvarnen.

Sammanställt av Lennart Wettmark nov 2014.
Källa: Mappen Äldre handlingar. Segerfors kvarn och sågar. Västra Värmlands fornminnesförening, Sågudden Arvika. Porträtten är hämtade från En bok om Arvika. 1933

* Vad är stämband i detta sammanhang? Här ett svar från Tekniska muséet:
Ur SAOB Stämma v3:  STÄM-LUCKA , sbst. ² (sbst. ¹ se sp. 14066). ( stäm- 1807 osv. stämme- 1925 ) (numera bl. i skildring av ä. förh.) dammlucka; särsk. (förr) om sådan lucka på kvarn;
“Likheten mellan stämbanden i halsen, som stoppar luften och detta stämband kan ligga i att fördämningen i sin helhet utgör ett band av pålar och jord för att stoppa vattnet, med en lucka i som då är stämluckan. Men jag har inte sökt i annan källa, så så långt blir definitionen av stämband i detta sammanhang min spekulation. Att det handlar om själva fördämningen däremot framgår i SAOB.”    Anders Lindeberg-Lindvet Tekniska museet

Synerätt var i Sverige ett slags tillfällig specialdomstol som syftade till att lösa ägotvister.Synerätten verkade med stöd av Jordabalken, som i kapitlet om ägotvister fastslog att de tvistande först skulle försöka lösa tvisten själva. Kunde de inte göra detta, skulle saken upp till tingsrätten eller häradsrätten. Om tingsrätten inte kunde lösa tvisten utan syn, skulle den döma till en häradssynerätt som skulle försöka lösa ägotvisten. (Wikipedia)

Tolfter = ett dussin

 

Publicerat

Några minnen från skolgången i Rackstad skola. Sven Åke Larsson började skolan 1948

klassfoto 1948Klass 1 1948. Nils Olofsson längst till vänster, artikelförfattaren Sven ?ke Larsson 4:a från vänster och Peter Schröder 6:a från vänster bakom Leif Nyqvist (som bodde på Hagen hos Kalle och Märta Nyström i många år). Vilka är de andra? (Klicka på bilden!)

Jag och ett femtontal barn började i “småskolan” i Rackstad skola, 1948. Min lärarinna var “fröken” Ester Johansson som undervisade de två första åren. Hon luktade gott, var “snäll” och var väldigt noga med att alla såg snygga och rena ut när vi kom till skolan. Hon synade våra händer för att se om vi var smutsiga när vi kom till skolan på morgonen. För att ingen skulle bli utpekad gällde detta samtliga. På den tiden fanns det tramporgel i alla skolsalar så dagen började alltid med en psalm. “Tryggare kan ingen vara” var en vanlig inledning. Fröken bodde tidigare i en liten lägenhet på skolans andra våning men byggde så småningom ett litet modernt hus med perspektivfönster ej långt från skolan. Hon var gift med Johansson som man inte såg röken av men som var filatelist och hade en ansenlig samling frimärken ordnade i album på ett snyggt sätt hemma. Visserligen hade man en aning om Johansson utifrån det fotografi som fröken hade på en chiffonjé men som sagt han var folkskollärare i Karlstad och således hemma endast över helger. Han var en välkammad karl i mörk kostym. Johansson hade en Ford V8 med lucka baktill. I den kunde en extra sittplats ordnas eller plats för bagage. Fröken och Johansson hade ett barn som hette Mats som var fem år äldre än jag själv men jämngammal med min bror. Mats kunde ibland olovligen förevisa pappans frimärkssamling. Vi förstod då att våra egna samlingar egentligen hade långt till fulländning. Bl.a. var de tejpremsor som våra frimärken var fastsatta med förkastliga eftersom frimärkena satt som gjutna och obönhörligen förstörde frimärkena. Man skulle ha speciella fastsättare! Jag förstod också att Helvetia var liktydigt med Schweiz, att man hade Magiar Kir Posta i Ungern och att man hade Markka i Finland. Efter hand som intresset växte gick jag med i Ahrenmarks frimärksklubb där all nödvändig rekvisita var till salu. Jag har fortfarande samlingen kvar.

Småskolans sal låg i västra delen av skolhusets nedre plan. Skolsalen angränsade till korridoren som löpte längs med husets norra sida. Från korridoren kunde man dessutom nå Storskolan, dvs de högre klassernas skolsal som var större än Småskolans och där många klasser rymdes.

Om man blev nödig fick man gå på dass. Det låg i en uthuslänga i bortre delen av skolgården och bestod av ett par fjöl i rad. Jag höll mig tills jag kom hem. Det fick jag göra sex dagar i veckan eftersom det var skola även på lördagarna.

Vi som gick i småskolan fick ha syslöjd där vi lärde oss att sy korsstygn. Bl.a. kunde man få namna sin gymnastikpåse. Till lunchrasten hade våra mödrar skickat med en glasflaska med mjölk. Den hade patentkork, dvs en kork av porslin med en gummipackning som gick att snäppa fast över flaskans hals så den höll tätt. Till mjölken följde vanligtvis ett par smörgåsar med pålägg. Pålägget kunde vara ost men också falukorv eller stekt ägg. Lunchen intogs på väggfasta, med lackfärg gråmålade bänkar i korridoren. Under vår och höst kunde det hända att vi satte oss på någon timmervälta för att äta. Vi var en salig blandning av ungar. Upptagningsområdet sträckte sig till Perserud i norr där skolan hade fått stänga pga litet elevunderlag. Några av våra skolkamrater var sjukliga. Bland annat hade några barn epilepsi och kunde få oväntade och dramatiska anfall med kramper som följd. Andra barn kom från familjer med dåligt rykte där supandet inte var främmande. Några av dessa “problemfamiljer” var inhysta av Arvika kommun på Segerfors gård.

Fröken och magistern som hade hand om Storskolan verkade inte komma allt för bra överens. En slags väpnad neutralitet. Magistern som hette Teodor Thobiasson hade glasögon och det ryktades att han hade varit boxare i yngre dagar. Han bodde i lärarbostaden tillsammans med hustrun Gunborg i bortre delen av skolgården och kunde snabbt kalla in sina adepter till lektion när han klev ut från farstun och blåste i en visselpipa. Barnen hette Gunnel och Bengt, båda äldre än jag själv. Det fanns också en äldre syster som jag inte har något minne av liksom ett sladdbarn, en pojke, som jag inte heller minns vad han hette. Bengt var idrottsintresserad, duktig i fotboll och blev lärare i Gunnarskog men dog ung. Gunnel tror jag bosatte sig i Stockholmstrakten.
rackstadskolan 1949 åk 2Andra klass 1949: Överst lärarinnan Ester Johansson.  Övre raden från vänster:Tor-Björn? (Kurt-Åke??) Skoglund, Per-Åke Claesson, Ingemar Gryth, Sven-Inge Skoglund, Stig Carlsson, Ored Göran, Bo Holmblad?, Hans Flodén, Ulf Gustafsson, Sven Åke Larsson, Nils Olofsson, Weine Wallin.  Nedre Raden från vänster: Märta Carlsson, Ann Schröder, Anita?…..?, Inger Ståhl, Ulla-Britt Hill, Irene…(bodde nog på bruket/Kvarnstugan), Laila Wallberg

Efter två år i småskolan var det dags för Storskolan. Där rymdes årskurs 3 t.o.m. 6. Att ha fyra årskurser samtidigt var naturligtvis ett konststycke för en lärare. Många timmar spenderades därför på “ritning”, dvs. teckning. Här flödade fantasin rejält. Bilar och krigsscener tog form. Djävulska maskiner konstruerades i syfte att förverkligas vid eftermiddagens och kvällens strider med ärtrör och fäktningsattiraljer. Allt förklarades för den av övriga elever som visade intresse och ville höra på. Av de två år jag tillbringade i Storskolan måste jag ha haft ca. 50% teckning! (Kanske en svag överdrift men det är som jag kommer ihåg det.) I ena hörnet av salen fanns ett kabinett med glasväggar. Där fanns den rekvisita som skulle användas i de naturvetenskapliga delarna av undervisningen. Jag såg aldrig att magistern öppnade skåpet. Där fanns en liten jävel som skulle hoppa med hjälp av statisk elektricitet (förstod jag senare). Där fanns också andra modeller där elektriska blixtar kunde demonstreras, ebonitstav, etc.

Magistern gnuggade företrädesvis de äldre eleverna med historia, matematik och rättstavning. De flesta skulle vidare till Centralskolan i Arvika efter att ha gått 6:e årskursen i Rackstad. Det fanns också en chans för hågade att hoppa av efter 4:e året och börja i realskolans 5-åriga utbildning i Arvika eller efter 6:e året och gå 4-årig realskola.

Att hamna på realskolan i Arvika efter 4 år i Rackstad skola var naturligtvis inget annat än en chock! Timmar av teckning byttes ett tu tre mot främmande språk, grammatik och ekvationer. Samma chock måste ha drabbat andra byskoleelever och förklarade kanske det stora antalet kvarsittningar i realskolan. Gamla klasskamrater försvann, ersattes med nya, men dök upp igen!

I klass fyra dök en askulterande lärarkandidat upp under en kort period. Han hette Hagbacken. Det var en tid när vi gnuggades på multiplikationstabellen, Jag tragglade den hemma och blev specialist på 7:ans tabell. När det var dags för läxförhör gav mig Hagbacken frågan om jag kunde räkna upp just 7:ans tabell. Det gick som ett rinnande vatten. Hagbacken sa då att jag var överkvalificerad och kunde sätta mig ner. Jag var osäker på vad detta betydde men förstod att det måste vara positivt eftersom jag kunnat svara. Väl hemma frågade jag vad “överkvalificerad” betydde och blev mycket nöjd med svaret. Jag är fortfarande en överdängare på 7:ans tabell.

I Storskolan hade vi gymnastik i gymnastiksalen en trappa upp. Den låg i direkt anslutning till träslöjdsalen. Vi kunde byta om och lägga kläderna på hyvelbänkarna när det var dags för inomhusgymnastik. Den bestod av hopp över plint, klättra i rep, valvstupstående och hänga upp och ner på ribbstegen på väggen. Ibland gick vi balansgång på bommen som kunde hissas ner från taket. Utomhusaktiviteter kunde vara 60 meter löpning ute på landsvägen men också skidutflykt till Kalldalen som låg bakom skolan på lagom avstånd. Där fanns en uthuggen störtloppsbana. Den var smal men upplevdes oerhört brant (med tanke på kabelbindningar och träskidor). Trägårdskunskap hade vi också. Det skedde under våren och innebar att vi skulle rensa magisterns grönsaksland från ogräs.

Vi avancerade så småningom till träslöjdsstadiet. I träslöjden gjorde man äggställ, tavlor med figursågad indian och cowboy, tidningsställ och mycket annat. Ritningarna kom från Näs slöjdseminarium i Lerums kommun i Västergötland. Virket låg på tork på vinden dit man fick gå via en brant trappa och hämta materialet när man bestämt sig för vilket alster man skulle ge sig in på. Ofta varade det man bestämt sig för Storskolan ut! Slöjdläraren kom från Arvika när det var dags. Han hade en Ford Anglia och var hård i nyporna.

En gång bestämde några grabbar att de skulle tillverka en pipa. Detta utan slöjdlärarens vetskap. Det blev en synnerligen grovt tillyxad sak som knappast hade någon funktion. Hur som helst skulle den provas så vi var några stycken som gick ut i “Holmskogen”, dvs skogsbeståndet intill skolan, samlade lite fjolårsgräs och tände på med de tändstickor någon hade med sig. Det var ingen succé! Ryktet om provrökningen spred sig snart för att till sist nå slöjdläraren. Förhör hölls och det var bara att krypa till korset! Straff skulle utmätas. Slöjdläraren gav oss två alternativ. Det ena var en anmälan till överlärare Näss i Arvika, det andra var ett kok stryk.
Överlärare Näss var en figur av vilken vi endast kunde fantisera om. Ingen av oss hade sett honom utan bara hört att han fanns till. Kunde han ha något att göra med ritningarna som slöjdläraren hade? Det stod ju Näs på dem. Hur som helst, förmodligen en figur med oerhörd makt, någon i stil med påven? Det hördes ju, överlärare Näss! Vi valde förstås alternativ två som vi kände bättre till och där allt skulle vara glömt därefter. Så var det dags. Syndabockarna fick ställa sig på led vid gymnastikdörren. En efter en kallades in. Dörren stängdes och efter en stund kom syndaren ut. De flesta snyftande, de hårdaste och strykvanaste med mer oberörd min men med blossande kinder. Så blev det min tur. Jag fick frågan om jag tänkte göra om vad jag gjort, vilket jag nekade till. Tiondels sekund efteråt kom slaget mot huvudet. Jag golvades inte vilket jag senare förstod att andra gjort. Troligen slog läraren olika hårt beroende på tycke och smak!

I Storskolan fick vi en ny kamrat. Han hette Gunnar och kom från Stordalen. Stället låg några kilometer väster om Rackstad och hade ingen vägförbindelse med Rackstad. Skolmyndigheten hade bestämt att det var lämpligt att han gick i Rackstad skola. Detta innebar att Gunnar fick gå genom skogen till skolan varje dag året runt. Gunnar bodde i en liten stuga tillsammans med sin mor som var blind. Själv hade Gunnar ett handikapp, hans vänstra hand bestod av en oformlig klump. Jag förstod aldrig om han var född på detta sätt eller om en olycka hade gjort att han mist sin hand. Gunnar var en gladlynt gosse som var rapp i munnen och snabb med att hitta på hyss. Han var en snäll kamrat och omtyckt av andra elever.

En dag band Gunnar och andra några plåtburkar i snöre efter slöjdlärarens Ford. Vi var alla spända hur det skulle avlöpa. Läraren märkte inte detta utan startade men bromsade in efter ett trettiotal meter. Han klev ur, gick med bestämda steg in på skolgården och slog till Gunnar. Han var ju stryktålig och förutsattes vara den skyldige. Gunnar fick mycket stryk i skolan. Jag träffade Gunnar många år senare på en bokhandel i Göteborg. Han var i bedrövligt skick och sjuk. Han kände sig generad och flackade med blicken då jag kände igen honom. Jag försökte därefter kontakta honom men misslyckades. Gunnar finns nog inte mer.

I vår familj fanns foxterriern “Plutten”. Han var egentligen min systers hund men inordnade sig aldrig i något av människan skapat system. Plutten gick ofta lös och var rymningsbenägen när någon tik löpte i omgivningen. Till omgivningen räknades ett enormt område som sträckte sig så långt som till Arvika. Plutten älskade att vara med barn och leka. Därför hände det att han tog sällskap med mig till skolan där det fanns gott om barn, detta till mina skolkamraters förtjusning. Han blev därför inlockad i klassrummet under raster och stod där mellan bänkraderna när magistern dök upp. Han blev då utvisad och uppmanad att gå hem. Det senare var okontrollerbart såvida han inte fick ledsagare. även realskolan i Arvika där min äldre bror gick fick besök av plutten. Här fick Plutten än större publik. Han var vida berest. Bl.a. försvann han i flera dagar varefter det dök upp en annons i tidningen om en hund med Pluttens karaktärsdrag som var tillvaratagen i Kil! Det var Plutten. Sannolikt hade han tagit tåget från Arvika till Kil tillsammans med några ungdomar. Han var också en rikskändis. Genom att ha blandat sig in i tätklungan av cyklister under cykel-SM i Arvika under sent 40-tal åstadkom han stor förödelse. Hela klungan stod på näsan! Rubriken löd: “Terrier förstörde cykel-SM”.

Ibland uppstod såklart konflikter mellan eleverna i Rackstad. Om det var bråk och magister Tobiasson såg detta hämtade han gärna två par boxhandskar. En boxningsring markerades på skolgården och bråkstakarna fick göra upp i ringen. Magistern var domare. Ofta slutade det hela med oavgjort eller poängseger. Jag kan inte minnas att någon vann på knock out! Själv kom jag i dispyt med en elev från Perserud. Vi brottades på lunchrasten. Han blev till sist uppgiven och sprang bort från skolan för att ta sig hem till Perserud efter att jag jagat honom en sträcka. När lektionen började frågade magistern förstås var han var. Vi förklarade då att han var på väg hem! Orsaken blev aldrig utredd.

När vi gick i Storskolan hade fröken Johansson flyttat till sitt nybyggda hus sedan länge. Det innebar att hennes förra lägenhet stod ledig. Här inrymdes nu en matsal där “tant Signe på Lellåsen” regerade. Tant Signe delade ut maten som kom färdiglagad från ett centralt kök i Arvika. Maten kördes ut med förmiddagsbussen från Arvika och kom i en kistliknande, brun, stor playwoodlåda med handtag på. Två elever avdelades för att med en tvåhjulig kärra hämta lådan vid Rackstad korsväg – “Korset”. Proceduren upprepades efter lunch då lådan skickades tillbaka med tomma fat. Efter några år så ersattes lådan med “hemlagad” mat av tant Signe. Det blev säkert aptitligare.

Starkast i skolan var Sven-Inge. Han var stor för sin ålder och oerhört stark i nyporna. Det var tur att han var så snäll. Han log gärna. När man fastnade i hans grepp bad man snällt att han skulle släppa vilket han gjorde.

Denna tid var det också dags för hälsovård i skolan. Man vaccinerades och vid några tillfällen kom en skolsköterska med fiskleverolja som vi skulle svälja. Det gick skrämmande historier om hur illa denna olja skulle smaka innan vi fick den. Vaccinering skedde i gymnastiksalen.

Tandvården sköttes av Folktandvården i Arvika. Det var på den tiden då alla tillstymmelser av hål i tänderna fylldes med amalgam. Det gjordes rejält genom att borra ett ännu större hål så att man fick ned en ansenlig mängd amalgam. På så sätt går de flesta 40-talister omkring med munnen full av amalgam inte bara i Arvika. Borrningen utfördes med borr drivna genom remdrift. Efter att först ha fått en rejäl dos bedövning satte borrmomentet igång. Efter en stund började det lukta bränt då borren sakta arbetade sig fram. Vi hade en dansk tandläkare som huserade i Folktandvårdens Tegelhus på Borggatan i Arvika. Där luktade det eter eller kanske var det andra bedövningsmedel. Tandläkaren uppmanade mig med jämna mellanrum genom att ropa “gap opp”. Jag insåg att han tyckte att det var för trångt i min mun. Mina tänder sitter mycket tätt. Dansken uppmärksammade detta och ansåg att en tand skulle dras i nedre käke. Resultatet kan jag nu se drygt 60 år senare. Han borde nog ha dragit en tand på vardera sidan! Min uppsättning amalgamfyllda tänder ser idag ut som ett “plocke pinn”. Alla sitter snett och några på varandra. I vuxen ålder började jag fundera på tandreglering men blev av specialist avfärdad med att en eventuell reglering klart skulle överleva mig själv!

Det var brist på papper nu så här strax efter kriget och det ordnades därför med s.k. pappersinsamling. Man betalade för insamlat papper och reste omkring med lastbil för att göra uppköpen. Hemma prenumererade man på Allers och såväl Allers som Arvika Nyheter buntades ihop med snören och drogs på vagn till planen utanför skolan dit pappersinsamlingsbilen kom en bestämd tid annonserad i Arvika Nyheter. Papperet vägdes och kontant utbetalning skedde. Det var den tidens fickpengar.

Sommarloven tillbringades med bad på Sandstaberg, cykling, ärtkrig och fäktning med enbuskevidjor vid Mosågen bl.a. tillsammans med bl.a. kamraterna Nils, Ored och Stig. Populärt var också fotboll på nyslagna stubbåkrar. Denna gren innebar ett visst spänningsmoment eftersom den markägande bonden kunde jaga oss. Orsaken var att höet från hässjorna kasade ner då bollen träffade dessa. Ett annat spänningsmoment var utlagda plånböcker eller tårtkartonger fastbundna med snöre. Lyckan var stor när någon chaufför med grusbil från Gunnarskog bromsade in för att plocka upp plånboken men blev snuvad på konfekten när vi drog in den med snöret i buskarna. Vi blev då jagade men i terräng vi väl kände till och likt gerillasoldater kunde vi lätt skaka av oss förföljaren.

En händelse minns jag tydligt. Vi var några kamrater som var ute och cyklade. När vi var framme vid Bäckebacken (backen där vägen korsar tillflödet till Viksälven i nedre Rackstad) såg vi något vid Korset vi inte hade skådat tidigare. Postlådan som var placerad där flög omkring i luften tillsammans med allsköns bråte i en mäktig virvelvind. Grenar och löv tillsammans med brevförsändelser stod som en kvast i skyn. Virvelvinden fortsatte sedan ut över fältet intill Göranssons stuga och försvann. Hemma fick jag veta vad jag sett. Tänk, en tornado i Rackstad!

Jag minns också när min äldre bror kom hem efter att ha lekt med några kamrater vid Myrberget. De hade då sett en konstig katt med tofsar på öronen som satt och väste i ett träd!

Sommarlovet avslutades med kräftfiske. På den tiden fanns det flodkräftor i Racken och dess utflöde i Viksälven. Vi kunde ibland håva upp 2-300 kräftor. På håvarna sattes en agn av gammalt kasserat kött från Westergrens affär vid Korset.

Vinterloven innebar skridskoåkning på Viksälvens is på s.k. ¼-rör dvs skridskor som skulle vevas fast framtill genom en klämanordning och dras fast med läderremmar över vristen. Det dröjde kort stund innan skridskorna hängde och slängde i remmarna runt foten och dessutom hade den förbannade veven försvunnit! Den senare var av metall och frös fast på våta fingrar när man skulle justera skridskorna. Andra aktiviteter var kälk- och bob-åkning, skidor, snöbollskrig och snögrottebyggen. Speciellt halt kunde det bli i backen söder om skolan där man kunde sätta av från Björkbacka på backkrönet, där också mina lekkamrater Peter och Ann bodde, och så småningom glida hela vägen till Korset. Min kompis Stig som bodde nära backen skaffade fram en stor reklamskylt i plåt från en nedlagd butik som varit i familjens ägo. Jag tror det stod Englebert på den men jag är osäker på vad den gjorde reklam för. Saken var den att plåten åstadkom liten friktion mot isbelagda ytor och var därför ett utmärkt transportmedel på en isig väg. Dock saknades styrning. De vassa hörnen kunde dessutom ta tag i den hårda snön i vägkanten när vi åkte nedför backen och få hela plåten att rotera våldsamt. Plåten rymde många barn. Vi lyckades på så sätt med hiskelig fart glida hela vägen från Björkbacka till skolan ofta med ett antal tappade barn på vägen. Gud ske lov var bilar inte lika vanliga då som nu men inte heller grusade vägar! Spark var ett vanligt transportmedel. (Jag minns vintrar då Gunnarskogsvägen var isbelagd och så hal att det gick att åka skridskor på vägen från Solhem till Korset i Rackstad, dvs flera hundra meter.)

Fritt nedtecknat sommaren 2014 av

Sven Åke Larsson

Solhem, Rackstad

Publicerat

Storskifte i Rackstad 1786

1786 genomfördes ett storskifte* av hemmanet Rackstads inägor, dvs inhägnade marker. I handlingarna finns ett antal namn på marken som fördelas: Labråten, Lillmyren, Torpet, östra och västra sidan, Ängbråtarne, Västra och Östra Myhrwåhlet, Gamla Haget samt “två små lyckor vid Gatan”. Det verkar som man kommit överens, så som lantmätaren hoppades, som framgår av nedanstående protokoll.

rubrik kartan

Åhr 1786, den 23 maj, företog sig undertecknad extra ordinarie landtmätare, att i grund av Kongl Majt Höga Befallningshavares förordnande under 29 april innevarande åhr, uti i laga storskifte fördela skattefrälsehemmanet Rakstads inägor 1: helt mantal beläget i Jösse härad och Arvika sockn af Wärmelands län; hwarvid efter i laga tid meddelt kungörelse, tillstädes voro utom männen Brynte Bengtsson i Mon och Jon Andersson i Stålsberg, samtlige jordägarne Jan Jansson, Per Arnesson, Per Bryngelsson, Anders Jansson, Ingemar Jansson, Olof Persson, Olof Jönsson och Erik Andersson. Sedan wederbörande församlade woro, och det till denna förrättning erhållna förordnande blifwit uppläst, överlades om nödig handräckning med mera som vid mätning ansågs nödigt. Hwarefter såväl åkeren som ängen och de övrige till uppodling tjänlige ägorna affattades och i behörig ordning till på chartan lades.

Den 8. junii
Som mätningen nu var fullbordad, så blevo alla vederbörande åter sammankallade för att ägouppskattning förrätta, hwilken sedan jordägarna blifwit förmante att derwid undfly egennyttan, men hafwa till föremål hvad rätt och billighet fordra, företogs och med all grannlagenhet förrättades, samt genom allas underskrift för rigtig ertjändes.
Rörande delningsgrunderna blev derefter öfwerlagt och hwarwid jordägarna stadnade i det enhälliga beslut, at hwar och en i mån efter dess bruksdelar erhåller proportionel del av hela uppskattningssumman, såwäl i gamla som nya jorden eller uppodlingsmarken, äfven som det blew afgjordt, hwarefter nödige wägar skola utses och på chartan afräknas.
Widare blef öfwerenskommit i hwad ordning hwars och ens blifvande skiften så i gamla som i nya jorden skola läggas och utstakas, hwarom delägarna på sådant sätt öfwerenskommo, så som den behörige underskrifne förenings skrift jämte nedanstående charta beskrifning utwisa.
I grund häraf blefvo ägornes uträkning företagen och fullbordad, hwilkas befinnes som följer. Efter förrättad uträkning hwar landtmätaren i anseende till andra infallande förrättningar föranlåten att detta gjöromål någon tid uppskjuta
1786 delning inägor

Den 15 September
Infant sig åter undertecknad landtmätare för att berörde gjöromål behörigen afsluta, hwarvid all förut antecknade tillstädes woro hwilka wid handen gåfwo at som de rörande det så kallade Torpet woro enige om någon tjenligare delning, wore nödigt at förnyad öfwerenskommelse angående hela delningen författades. En sådan förening blef för den skull nu å nyo gjord samt alla vederbörandes underskrift försedd, hwarefter delningen företogs och på följande sätt wärkställdes
fördelnin

Jan Jansson 1/8 under littera A
Per Bryngelsson 1/8 under litterat B
Per Arnesson 19/144 under littera C
Anders Jansson 1/18 under littera D
Ingemar Jansson 1/48 under littera E
Olof Persson  1/12 under littera F
Arne Bengtsson ¼ under littera G
Olof Jonsson 5/48 littera H
Erik Andersson 5/48 under littera I
Littera K är en tract, hwarå efter öfverenskommelse ett samfällt torp skall uppsättas.
I wederbörandes närwaro blef ofvanförmälte delning utstakad, samt jordägarne underrättade hwad dem derefter tillhörer.
Enligt träffade förening kommer den som vid delningen å torpet någon åker förlorar att derföre erhålla ersättning af den som samma åkerjord erhållit.
De wägar som af jordägare observerande blifwit anmälte äro på chartan utsatte och afräknade. På sätt som förut i protokollet är omnämnt och chartan närmare utvisar, äro gränserna kring alla ägorna ostridige befundne.
Till underrättelse för den eller dem som genom delningen känner sig lidande och däruti tänker ändring söka blef 81: § af Kongl. Majt nådiga förordning under den 12 Augusti 1783 uppläsen.

Sålunda befunnit och werkställdt intygar Rackstad den 25 september 1786

På ämbetets wägnar

underskrift*Storskiftet var i Sverige (med Finland) ett av regeringen understött ägoskifte av mark inom landsbygdens byar beslutad 1749, och den första större jordreformen i riket, där tegar slogs samman så att varje bonde fick ett fåtal sammanhängande åkrar.
Bakgrunden var en rapport av Jacob Faggot till Vetenskapsakademien 1741 där han föreslog en ägoskiftesreform. 1749 infördes ett stadgande om reformen i lantmäteristadgan och 1757 utfärdades en förordning om hur det skulle gå till. Storskifte krävde att alla markägare var överens om att skifte skulle ske. 1762 uppsattes ett mål på högst fyra skiften åker och fyra skiften äng per gård. Dessa mål uppnåddes ytterst sällan vid ägoskiften. Från 1783 gavs även bönder rätt att begära att få sina ägor utbrutna ur den övriga byns utan övriga bönders medgivande…
Avsikten var att öka produktiviteten genom att varje gård fick färre men större tegar och därigenom öka jordbrukets avkastning.
Innan dess hade teg- eller solskiftet gällt, vilket innebar att varje gård skulle ha var sin andel av likvärdig kvalitet i byns samtliga åkergärden och ängsmarker. Det handlade om rättvisa och riskspridning. Olika gärden kunde vara mer eller mindre bördiga, torra, svårplöjda mm. Resultatet blev oftast långsmala åkertegar med relativt liten area och att de enskilda brukarna ofta måste förflytta sig långa sträckor för att kunna utnyttja alla sina åkerremsor i de olika gärdena. (Wikipedia)

Fler kartor kring delningen finns på https://etjanster.lantmateriet.se/historiskakartor/s/show.html?showmap=true&mapTypeSelected=false&mapType=&archive=LMS&nbOfImages=4&sd_base=lms2&sd_ktun=4c4d535f52322d32393a31

Publicerat

Karolina Harnesk från Perserud berättar del 5: Om mat och kläder

“Nej kappor det var för rika barn”

“Vi hade skog men den fick mor aldrig röra annat än till bränsle ock kor bruka vi ha två ibland 3 st men de blev svältfödda och så var de dåliga mjölkkor det blev inte mer än det gick åt till hushållet och det hade räckt om det varit en fin mjölkko. En vinter minns jag särskilt då var min mor borta från annandag jul och till påsk och på den tiden låg hon hemma två nätter men hon kom ju hem på någon timme ibland men var hon långt i från hemmet kanske hon vart borta i tre veckor. Det var trista dagar och vara ensamt. Jag var älst ja det vill säga min bror var ju hemma tidvis men det var emellertid jag som var älst och fick ta ansvaret. Jag skulle sköta om djuren ock syskonen. Om det blev skola så jag måste dit var min mormor hos oss men om det var något fel på henne. Hon var sjuk eller så fick vi klara oss ändå. Men då fick man sno sig så att man kon hem och se om korna så de fick vatten och mat och sån vattenväg de hade och det var ingen som tänkte på att det var för mycket för ett barn men konstigt nog var jag nästan jämnt frisk. Men det var dem jag hade igen det jag blev fullväxt då var det oftast si och så med hälsan.
Ja maten på den tiden var nog rätt primitiv det var kaffe på morron så till frukost välling,, middag mest sill och potatis mjölk. Sen det godaste på hela dagen var aftonvard och då fick vi smörgås och kaffe och då njöt vi. Sen till kvällsmat var det alltid rågmjölsgröt och detta var en stående matsedel. Om söndag kanske man hade något annat och om mor kom från något stort kalas hörde det till god ton att hon skulle ha lite smak mat åtminstånde i brödväg och då blev det fäst i Torpet men det måste gå och man hade inte så stora fodringar som barn ock så fanns det inget barnbidrag häller men tänk om man hade lite böcker ock tidningar att läsa men det fanns inte. En vinter minns jag särskilt då hade vi skola ock mormor var hos oss jag var väl 11 eller 12 år Maria var tre år yngre. Då hade vi båda fått våra första kalsonger den vintern ock en dag var det säkert 30gr kallt. Jag minns det som i dag så fick mormor se att vi tog på oss dessa plagg men det skulle vi aldrig ha gjort för hon tog helt sonika hand om det värdefulla sakerna och så sa hon inget högfärd. I hela mitt liv har jag haft ett sånt plagg på mig ock det behöver inte ni heller och vi fick gå den långa vägen utan byxor kappor hade man aldrig men en tjock hemvävd klänning som var fodrad i livet ja så hade vi en virkad schal som man tog i kors över bröstet ock som knöts i ryggen så hade vi ylle halsdukar på huvud hem stickade strumpor som gick nedanför knäet och fast hölls uppe av ett par strumpeband ja det var det hela skor ock vantar hade vi förstås. Ja det var att traska i väg att tjata med mormor gick inte. Vi hade inte gått lång bit på sjön förrän Maria började gråta för hon frös om sina knän. Ja jag tog av mig halsduken ock svepte om det ena knäet och sen tog jag schalen och rulla om det andra men jag tänkte inte om mig selv och till skolan kom vi men vår lärare förstod hur förfrusen jag var han drog fram en bänk till den öpna spisen sen minns jag inget mer för jag svimna troligtvis första gången i mitt lif. Men när mor kom hem ock vi talte om för henne detta så talte hon vid mormor ock vi fick ha våra byxor. Nej kappor det var för rika barn men om det snöa heller regna så fick vi ta schalar på över oss.
Ja det var den tiden många fattigtiggare som de kallades ock de kom många. Om ens mor blev änka så tog hon sina barn med på sådana turer den lilla almosa som fattigvården gav förslog ej och antagligen var det väl så att mödrarna var rädda att deras barn skulle Auctoneras ut och därför gick de. Det var synd om dem och folk var gjälpsamma mot dem och många gav vad man hade hemma och hemma hos oss var det nog ingen som gick utan att få något fast det var ej så mycket att ta utav men en skål med mjöl heller en kaka bröd fans alltid men det fanns nog de som gav fläsk kött eller korv ock om de kom till någon handelsbod kunde de nog få både kaffe och socker men om dessa stackare kom just under en måltid så var det en skälvklar sak att fick vad huset hade av om ej annat så rester och på det viset sparade de sina allmosor tills de kom hem men att husbergera så många var värre ock nästan alltid kom de på vintern men i Värmland fins det nästan till varje ordinär bondgård en lillstuga på gården så inte annat än vad jag vet klarades deras natt logi utan dessa fattiga kom alltid från gränsocknarna intill Norge och Finnskogarna jag vet aldrig att de kom från söder heller öster ifrån.”

Detta är ett utdrag. Hela hennes berättelse finns på Racken.com

Publicerat

Sal i hemmanet Rackstad. Senare historien.

Norra Salsödra sal

 

 

 

 

 
Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964

19 augusti 1863 dog Jon Jansson, gift med Märta Andersdotter. Arvskiftet 1864 anger att gården utgjorde 80 öre och 8 penningar av frälsehemmanet Rackstad. Jon och Märta fick sex barn. Fyra av dem var Anders, Johannes, Märta och Stina. De två övriga kom att förvalta och utveckla Sal; Nils Jonsson (född 1828, död 31 dec 1905) var barnlös ungkarl och dräng och var den som byggde Södra Sal. Maria gifte sig med Nils Gustafsson från Långvak och de kom att överta Norra Sal. 1865 säljer Nils Andersson i Långvak sin hustrus arvedel (5 + 5 öre) till Nils Gustafsson resp. Nils Jonsson. Nils Gustafsson, “Nisch i Sal”, var spelman och fick av Gustaf Fjaestad en fiol som tack för husrum under tiden husen på Kampudden byggdes. Nils dog (antagligen) 1914.

Maria och Nils fick sju barn: Martha (f. 5/10 1865, d. 6/12 1959), Johannes (dog i Amerika), Stina (Karin) dog 12 år gammal, Maria (f. 1870, d. 17/5 1951), Carolina “Lina” (f. 1872, d. 21/5 1958), Gustaf (f. 14/7 1874, d. 29/11 1959), Anna (f. 1879, d. 26/12 1958) De tre sistnämnda levde hela livet i Norra Sal.

Maria (Nilsson) gifte sig med Karl Johan Ferner från Perserud (f. 19/12 1872, d. 28/5 1915). Maria ärvde ensam Södra Sal 1905 efter sin morbror Nils Jonsson. Hon hade vårdat honom under fyra år enligt bouppteckningen. I den kan man bl a läsa att två kor ingick: “kalvfärdiga” Salinna, värderad till 90 Riksdaler och Withofda, 75 Rd. Dessutom fanns 340 kg hö, 170 kg havrehalm, 300 liter råg, 40 liter havre och 480 liter potatis i boet. Förutom åkdon, körredskap, möbler, linne, gångkläder etc. Den fasta egendomen var värderad till 4800 Rd (40 öre, 4 penningar). Maria och hennes make fick ett barn, Alfhild (f. 18/2 1896, d. 22/12 1969).

Alfhild gifte sig med David Andersson från Agvattenshöjden (f. 14/7 1890, d. 14/7 1978). De fick fem barn: Martha, Maja, Elsa, Ingemar och Gerd. Ingemar (1924 - 1995) köpte Norra Sal efter Martha, Lina, Gustaf och Anna 1960. Ingemar gifte sig med Märtha Carlsson från Björkenäs (1930 – 2006) och de fick tre barn: Thomas, Hans och Kicki.

Lina, Anna, Maria Ferm, Marta, Maja, Alfhild elsa, Signe

 

 

 

Från Södra Sal: fr v. Signe, Alfhild med Elsa i knäet, Maja, Marta, Maria Ferner, Lina, Anna.

Texten bygger på en sammanställning som Hans (Andersson) Ferner gjort

Publicerat

Idrotten i Övre Rackstad

En sommarlördag samlas Bo Schröder, Tomas Andersson, Jan och Lennart Wettmark för att försöka minnas barndomens idrottande i Rackstad. Bengt Sundström kompletterade senare i veckan. Fler bilder kommer.

örik1Bengt Sundström, Kjell Sevesten, Bo Schröder, Jan-Erik Höglund. Nedre raden: Jan Wettmark, Lennart Wettmark, Janne Skoglund

“Vi hade olympiader med medaljer som var klippta i guldpapper.”
I Övre Rackstad fanns det många barnfamiljer på 50-talet. Särskilt på Gärdet. Bo “Tittin” Schröder minns. Och minns hur Ulla Johansson “alltid” vann i längdhopp och tror att det berodde på hennes pappa Axel mätte.
gärdet

Det tävlades mycket i Rackstad. Barnen öster om vägen ner till Andersviken var en konstellation, Cometerna, som tävlande mot västsidans lag, IK Stjärnan. (först Röda Stjärnan, innan en högersinnad förälder uppmärksammade oss på att det var ett opassande namn) Vi tävlade i friidrott och i fotboll; Sprang korta, mellanlånga och långa banan, tillverkade spjuten ur skogen, gjorde hoppgropar och höjdhoppställningar.
cometen

I en liten anteckningsbok finns en rad resultat samlade. 26 juli möttes Cometen och Röda Stjärnan och Cometen segrade med 80 p mot 73. Bästa poängplockare var Bengt Sundström, Janne Skoglund, Bo Schröder och Jan-Erik Höglund. Färre poäng tog Kjell Sevesten, Ulla Johansson, Lennart Wettmark, Tomas Andersson och Hans Andersson. Och Ulla Johansson vann höjd! I Övre Rackstadmästerskapet samma år var Ulla uppenbarligen inte med för där vann Bengt.
stjärnanIK Stjärnan: Janne Skoglund, Tomas Andersson, Lennart Wettmark. Knästående: Kjell Skoglund och Hans Andersson (Ferner)

Tittin var klasskamrat med Carl-Olof By, som hade sommarstuga i Bosebyn. Det ledde till att ?vre Rackstad (ÖRIK) mötte Bosebyn i fotboll och friidrott sommaren 1958 . Bosebyn vann med 4-3 i fotboll, men ÖRIK tog klar revansch i friidrott. Grenarna var 400 m, kula, längd, sprintning, spjut, höjd, häck, stav, tresteg, maraton och stafett. Och en historia berättas om hur Rackstad vann en match genom att lägga till simning och på det viset vinna, eftersom det var så kallt i vattnet att ingen från Bosebyn ville simma - utom Carla By. Trippelseger för ÖRIK. Trots att en irriterad (?) Carla försökte sabotera rackstadsimmarna genom att dra dem i benen, minns Tittin. Några fler möten mot Bosebyn finns inte noterade i anteckningsboken, men Tomas minns att man spelade mot Bosebyn också senare.
Andra motståndare var Nedre Rackstad, som hade hemmaplan på skolan. I Perserud verkar det inte ha bott några tävlingsorienterade barn, efter vad sällskapet runt bordet kunde minnas. Litet mera informellt spelades fotboll mot barnen på barnkolonien på Kampudden. Dessutom kikade man gärna på flickorna där, erkänner Tomas.

1958 kan man se att RASK, med spelare från Övre och Nedre Rackstad, Stålsberga och Arvika, deltog i en serie som troligen Arvika Nyheter anordnade. RASK vann mot Edane 19 juli, men förlorade klart mot Eda, Hillringsberg, Arvika FF och Jössefors. Bengt minns särskilt matchen mot Eda på Älvvallen i Eda. Hur tar man sig dit? Schröders speditionsfirma får - ovetande – stå med lastbil och körkortlös lagmedlem kör. RASK förlorade 3-0.
RASK

Det spelades matcher också andra år; Tomas minns särskilt en match i Edane, dit man cyklade och kom fram alldeles utslitna (och förlorade?) Det hände också att RASK spelade förmatcher till AFF:s eller ABK:s matcher och utsattes för fotbollspublikens kritiska blickar. Alla i RASK var inte fullfjädrade fotbollsspelare och det kunde vara läskigt att nicka en hård höjdboll.
hällevalla1 hällevalla2
gubbmatch 1963hällevalla
Hällevalla idrottsplats. Gubbmatch!

Övre raden: Lennart Wettmark, Bengt Sundström, Jan-Erik Höglund, Bo Schröder. Undre: Kjell Skoglund, Jan Wettmark, Johan Silvén, Hans Andersson (Ferner)

På Gärdet spelades fotboll på två olika gärden. Så småningom (c:a 1959?) tillkom Hällevalla, ett gärde som låg längs Hurravägen och som Skoglunds ägde, som ny arena. Tomas frågade om den gula masonitglasskiosk som länge stått lagrad av Glaciär i Thegerströms uthus kunde flyttas till Hällevalla. En bänk som Calle Nyström sen satt på varje match, snickrades och genom intäkterna från ett 50 öreslotteri kunde målen förses med hönsnät. Gubbmatcherna som börjat spelas på Gärdet spelades nu även på Hällevalla.

Lennart rapporterar om fotbollen i Rackstad 1960:
På grund av att flera pojkar arbetat under sommaren har man varit tvungen att bl a flytta fotbollsmatcherna till kvällarna. Fotbollsmatcherna har varit 11 till antalet (rekord) En ny “giv” är de s k gubbmatcherna, som är pålitliga kassapjäser och “gubbarna” har ju tyckt om att röra på sig ibland. Deras vitalitet var det då inget fel på (1 seger och 1 oavgjord) Utbyte med N. Rackstad och Barnkolonien har också, glädjande nog, tagit fart igen. Till fotbollens framfart har väl också bidragit att vi “fått” en ny fotbollsplan “Hällevalla”. B (el “ungdoms”)laget har spelat några matcher mot barnkolonien vilka alla slutat lyckligt. A-B-laget som också spelade några matcher mot kolonien, förlorade sensationellt första matchen, men tog ordentlig hämnd i 2:a där man “tvålade” till kolonien med 11-1. IK Stjärnan har, tack vare matcher och ett kaffelotteri, ett fint netto. Dräktköp har varit aktuellt, men där har inget besluts gjorts.

fotboll 69c fotboll 69d
Anders Ljunggren i duell med Bo Schröder. Ett av lagen: Björn Lindborg, Jan Wettmark, Anders Ljunggren, Janne Skoglund. Främre raden: Kjell Sevesten, Pär Skog och Lennart Wettmark
fotboll 69bMatch på Gärdet 1969 med stor publik.

Vintertid höll bröderna Skoglund och Andersson på med backhoppning. I haget nedanför Skoglunds fanns en brant som passade till hoppbacke. Dessutom byggde pojkarna en värmestuga, ytterst liten, lågt i tak, med en kamin och som gjorde att den ganska snabbt blev en bastu. Janne Skoglund var den som var djärvast. Så djärv att man en dag med backskidorna fastknutna på cyklarna valde bort Minnebergsbacken och drog till Falleberget, där främst Janne skulle hoppa. Det blev bara en gång. Skidorna skar i överbacken, Janne kanade ner i underbacken och rev upp armen som åkte ner mellan bräderna.
hopp hans hopp jan hopp janne

NWT 14 sept 1964
NWT 14 sept 1964

Stav på Wettmarks gärde: Hans Andersson, Jan Wettmark och Janne Skoglund

Många från Rackstad cyklade (senare åkte moped) varje vecka ner till KFUMs träningar på Viksvallen, Rackstads paradgren kom på 60-talet att bli stavhopp. Både Janne Skoglund och Jan Wettmark tävlade för KFUM. Grunden lades i Rackstad. Där det var möjligt anlades en stavhoppsbana. Den första i nerförsbacken hos Skoglunds, men det hoppades stav på många ställen: på Gärdet, hos Wettmarks och till slut på en träspång under kraftledningen vid Hurravägen. Vid det laget hade särskilt Janne blivit stavhoppsstjärna* i Värmland och ville träna hemmavid också. Stegvis utvecklades annars stavhoppandet från gärdsgårdstör, via tung granstör (som bara Kjell Sevesten orkade använda) till de bambustörar som Tomas, Hans, Janne och Kjell beställde hem via Bror Bergmans sportaffär. Hemtransport på cyklar, förstås..

tre pojkar

Tomas Andersson, Kjell Skoglund och Janne Skoglund

* Citat ur Idrottsbladet 17 aug 1962 när Janne satte nytt UP-rekord: “…och vad ska inte bli av av 15-åringen Janne Skoglund från Arvika, som ökade sitt personliga rekord med 16 cm och vann yngsta klassen på 3,51.’Det var konkurrenterna som tvingade mej, när de tog 345, kom det som en enkel förklaring från den ekorrpigge skolgrabben, som hoppar stav på en äng, där han bor 7 km utanför Arvika, och som hoppat stav med stör sedan 10-årsåldern”

Publicerat

Karolina Harnesk berättar del 4: En kalvdans i Segerfors

Karolina skall konfirmeras och få sin första kappa. Då måste de sälja tjurkalven och när Karolina och hennes mor passerar Segerfors kommer patron ut.

“Jag fick nog snart annat att tänka på. Jag måste ha kläder för på vintern skulle jag konfirmeras. Jag hade förut tänkt minst av allt på kläder men nu kom min tid med ock jag börja tycka att man var stor ock märkvärdig ock drömde om kappor och klänningar som små flickor.
Ja mor sa en dag till mig att nu skulle hon sälja en tjurkalv. Vi hade så att jag skulle få min första kappa ock jag var omåttligt glad ock det kom en slaktare som köpte kalven. Mor tänkte själv leda den till Arvika hade hon tänkt men hon ångrade sig snart för hon fick ej kalven ur fläkken för det var mej han var van vid. Hon satte ett band på honom så att jag skulle kunna leda honom men det behövdes aldrig för han gick efter mig som en hund med ett horn på var sida om mig det gick utmärkt helt till vi kom på andra sidan sjön Racken där ligger en Herrgård som heter Segerfors.
Just som mor ock jag kom utanför stora ingången på landsvägen kom Patronägaren ut ock han hade med sig en stor Pudel jag tror jag han heter ??stor vit krushårig.?? Denna patron var känd i bygden som en riktig översittare rätt så ung med ock en gammal bondgumma ock en barnunge som han tänkt sig fått en rolig stund när han bussa hunden på oss. Han tänkte väl att tjurkalven skall dra oss med sig men fel han bedrog sig. Han anade inte att kalven var lös ock ledig ock skrämd som han blev av ett sådant djur hade han aldrig sett hunden fortsatte att skjälla som han blivit tillsagd ock kalven blev aldeles rasande men han rusa inte på hunden utan på Patron.
Så hur många gånger har jag ej tänkt på denna kalvdans ock än i dag så gammal jag är kan jag skratta när jag tänker därpå. Patron sprang som för livet utför en brant backe över en rätt så lång bro sen ett långt stycke av landsvägen ock Patron låg som en rem efter marken ock efter honom kom kalven i fullt sken efter kom jag. Mor kunde ej springa så fort. Till sist kunde Patron slänga sig över en gjärdesgård men då vart han morsk i gen ock han skälde på mig att dessa bönder som inte har vett att ha en tjur bunden. Han var nog så rädd att han trodde att det var en full växt tjur men för en gångs skull blev jag ej svaret skyldig. Det är ert eget fel ni skulle aldrig ha bussat hunden på oss så hade ni nog fått gått i fred.
Sen fortsatte vi i samma takt som förut kalven lös jag före han efter helt tills vi kom till Arvika men då band vi honom. När vi kom till slagtaren frågade mor han blir väl slaktad idag nej inte färrän i morron sade de ock vi fick binda honom i en ladugård men då var det slut med mig. Jag blev så ledsen jag som skött honom sen han var född ock jag viste nog bäst hur hungrig han var efter denna lång promenad. Det fans ej något ätbart att ge honom men vatten fans men när mor fått sina pengar så fick jag gå till en bagare ock köpa gammalt bröd ock gav honom men när jag till sist skulle lemna honom kände jag mig som en förrädare som förrått sin bäste vänn ock jag har tänkt på vilken av oss kalven eller jag mest ledsna så kan ett barn fästa sig vid ett djur.
Ock denna kappa som jag fick denna dag kunde jag aldrig tycka om fast det var en fin modern halvlång kappa utan mor fick den så småningom för hon var så liten till Växten.”

Hela Kristinas berättelse finns på Racken.com