Karolina Harnesks berättelse.  Del 1
“Min far förstod sig aldrig på lek”

Jag var född i torpet i Perserud den 30 mars 1876 mina första minnen har jag märkvärdigt nog ej från mitt hem utan från min mormors. Om jag kunde vara 2 eller 2½år var det en begravning på Mellantomta min mormors morbror styvbror förrästen var dött och det minns jag för jag var med för min mor stod väll som vanligt för matlagningen. Ja den avlidne hette ?ngel det var ett öknamn som han utan knot fick bära hela sitt liv . Min mormors mor var gift 2 gånger i första äktenskapet hadde hon två stycken flickor och i glädjen att få en son gav hon honom smeknamnet ?ngel och det fick han behålla. Jag undrar om de inte hålt mer på pojkar förr i världen det var nog som mera hedersvärt att ha en pojke än en flicka.
Karolina bodde på Torpet vid Racken i östra Perserud. Foto av Torpet  då (c:a 1930) och nu 2010. I mitten på 1800 så fanns Torpet i Rackstad där det köptes och plockades ner och drogs över isen till Perserud.

Ja sen minns jag ej något särskilt förrän Maria min syster föddes en bister vinternatt den 21 januari 1879. Då hade mor en syster hos sig som hjälp och när mors tid kom fick hon ge sig iväg att hämta en gammal gumma som anlitades vid dylika tillfällen och denna promenad höll på att kosta min moster Stina livet. Alla vägar var igensnöade och hon tog miste av vägen och ramla i en brunn vid en ödestuga men hon kunde ta sig upp och fortsätta så att hon fick tag i gumman utan ens värma sig fortsatte hon blöt och stelfrusen hem. Det minns jag ännu för jag var alltid så glad åt moster Stina för hon var så snäll. Jag och min bror fick dela rum i kammaren med mina 2 ogifta farbröder Petter och Daniel. De bodde hos oss efter Farfars död. Ja när allt var överståndet för mor kom far ut och hämta Karl och mig och jag tycker jag känner ännu hur glad jag blev när jag fick se Maria första gången och det var nog lika dant med min bror. Det låg en madrass bäddat på golvet och antagligen var det väl ett glädjeutbrott vi fick för oss att vi skulle göra kullerbyttor på madrassen men det tog ett snöpligt slut. Min far förstod sig aldrig på lek minst vid detta tillfälle och ja minns att hur jag skrek ock tjöt föga öppbyggnande för min mor.

Sen började mitt arbete när det kom en liten i en familj då skulle vaggan ner från vinden ock då bädda de aldrig i en korg eller en säng utan i vaggen ock den skulle vara i full gång från det mor gick upp ur sängen på morne ock tills hon la sig det var vanligt att modern hade barnet hos sig på natten så länge de var små ock det var nog säkrast för de små liven så att de ej förfrös. Jag var säker att det var köldgrader i våran stuga så fort elden i spisen släcktes. Ja det var mitt första arbete att hålla vaggan i full gång. När man var liten så satt man på en pall när man blev större kunde man sitta oppe på kanten av vaggan ock hålla balansen med gjälp av ena foten. Ena armen fick man hålla i motsatta sida av vaggan då inbilla man sig att man satt i Gungstol men det var fina saker det ock det fans bara i förmögna hem aldrig i mitt.

Leksaker kan jag aldrig på minna mig att jag hade. På vintern mins jag att jag ock min bror täljde i trädbitar som vi forma till olika saker ock bark med men någon Döderhultare blev vi aldrig. När det blev sommar kunde vi plocka grankottar som vi kalla kor så bortskämda var vi inte.

Ja åren gick ock man fick gjälpa till det lilla som man kunde. Det första var nog att köra korna till betet om morna samt hämta dem på kvällen en sån kväll minns jag att jag var på väg att hämta hem korna. Jag gick en gen väg med skog på båda sidor så var det stenar att hoppa på så ett tu tre var jag omringad av ormar. Det var nog bara fyra men för mina ögon var det säkert hundra där jag stod på en sten mittemelan dem. Stenen var högst femton centimeter hög men som jag skrek har jag aldrig gjort i hela mitt lif barfota som jag var ock der stod jag när min far kom springande men inte var ormarna rädda. Fast jag skrek så det såg ut som de hade väldigt trefligt men den gången slapp jag bannor av far som eljest var rätt vanligt.

Ja vintrarna var nog det svåraste att för någon förströelse för barn men det var mig mest kylan som var skuld dertill men för att man var inte klädd som man är nu utan man fick vackert vara inne men en ljusglimt hade vi när vi fick gå till Haget min fars föräldrahem. Det var min Farbror Gustav som ägde det då min bror ock jag frös inne der en gång. Det blev till ett rysligt oväder med massor av snö ock då vi ej kunde ta oss hem själva kom min far efter oss en söndag men vi var ej ledsna för att vi blev kvar. På kvällarna kröp vi opp i farmors säng. Hon var nämligen sängliggande en massa år ock hennes säng bestod av 2 våningar den nedersta låg farmor ock övervåningen låg fem unger hoppackade som sillar med 3 jämnåriga kusiner ock vi min bror ock jag mins hur roligt vi hade. Det har vi många gånger talat om när vi träfs som stora ock ett sånt ängla tålamod farmor hade som låta oss leva ock skoja såsom var så sträng att hennes stora gamla söner stod som tända ljus framför henne. Ja nu kommer jag så långt från ämnet. Ja farbror Gustav tog hela unghopen sina med lyfte ner oss i en kålryss ock körde hem oss. Så hade vi en härlig dag till sammans igen men på kvällen tog han nog sina med hem sen kanske det kunde dröja vekkor som man var inomhus