Inlägg

Publicerat

När det brinner…

Den stora branden i Rackstad som utplånade nästan hela byn inträffade möjligen på 1780-talet. Källmaterial verkar saknas. Bränder av mindre format under 1800-talet vet vi mer om.

När Per Olsson på Humletorpet 1821 drabbades av eldsvåda hade han inte rätt till hjälp från  brandstodsföreningen (se http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/2014/04/05/eld-och-hagel/) Ulf Drugge berättar i radioprogrammet Släktband från 2008 att 1734 års lag sa att varje härad skulle upprätta en brandstodsförening där alla som var bosatta i häraden skulle bidra med hjälp då en brand uppstod. I början på 1800- talet insåg man att det behövdes en annan typ av skydd om brand uppstod. Då skapade man sockenföreningar. Ett mindre belopp betalades varje år i förhållande till det mantal man hade, medan de fattiga fick betala med dagsverken. Per Olsson var torpare under Gustås, som inte hade anslutit sig.
brandstodsförening2

Från 1850 vet vi säkrare. Då bildades Arvika sockens enskilda brandstodsförening. Inför bildandet diskuterades om man hellre skulle gå med i länets allmänna brandstodsförening, men man öppnade eget.  Man ville inte heller ha med Arvika köping i föreningen – risken för brand var större i en tätort. I den första styrelsen med sju medlemmar återfanns Per Nilsson i Perserud. Det  utarbetades ett reglemente, där man bl a angav att eldfarliga byggnader, rior, kölnor, badstugor och smedjor måste placeras minst 100 alnar från annat hus (c:a 50 meter) Dessutom: “Nyss från qvarn hemkommit mjöl får icke i visthusboden insättas förr än dagen efter, på det att man kan vara förvissad om att deruti intet eldfarligt ämne finnes”
Man utsåg också brandrotemästare runt om i socknen, för Rackstad, Holm och Stålsberga: Per Andersson i Rackstad och för Perserud: Elof Persson. Från senare häften av 1800-talet finns bränder rapporterade i Segerfors kvarn, på Rackstadbråten och i Perserud.

24 okt 1852:
“Med anledning av den förteckning som mjölnaren Erik Andersson vid Segerfors ingivit till ordföranden i Barndstodscommitten på åtskilliga lösörespersedlar för en summa av nitton riksdaler och 29 skillingar banco, vilka lösören uppbrunnit vid branden av Segerfors kvarn förliden vår, enär de voro uti kvarnhuset införde; Blev detta ärende, såsom pålyst att underrättas Brandstodsföreningens yttrande, föredragit, varvid föreningen väl medgav att Erik Andersson må njuta ersättning för de varor han nu vid branden av Segerfors kvarn förlorat. Men beslöt föreningen enhälligt att ingen eho det vara må, hädanefter får åtnjuta ersättning eller betalning av Brandstodsföreningen för varor av vad beskaffenhet som helst, så snart de blivit införde och förolyckade i eldfarligt hus, varunder föreningen gemensamt ansåg att forskvarn även och hädanefter skall avses”

9 mars 1863:
Anders Andersson och Nils Andersson anmälde att de förlorat gemensamt ägda “stugebyggnad”  Rackstadsbråten jämte en del lösöre. Elden utbröt 28 febr kl 2 på eftermiddagen genom någon gnista från skorstenen som antände “wattentaket” <ett sorts innertak> vilket var gammalt och ruttet. Stugan var av deras fader och svärfader, avlidne Anders Ersson, försäkrad till 150 Rdr banco.
Men brandföreningen var negativ; Taket var utdömt vid brandsyn 1860 och man hade inte gjort inbetalning till kassan vare sig 1860 eller 1862. Brandförsäkringen på lösöre var inte förnyat sedan deras faders lösöre varit på auktion och sålts och skingrats. ” Men som de nu äro i fattiga omständigheter och i stort behov av hjälp beslöt man att göra en framställan till kommunalstämman”

30 sept.. 1890:
Nils Persson i Perserud får ersättning, 1.670 kr 37 öre, för nedbrunnen uthuslänga, som innehöll två logar, en ladugård, svinhus och körhus för tröskverket och inbärgad skörd. änkan Stina Andersdotter förlorade samtidigt en loge, ladugård, inbärgad skörd och två hagkalvar och fick 813 kr 40 öre.

Källa: Protokollbok för Arvika sockens enskilda Brandstodsförening 1851 – 1918.

 

 

 

Publicerat

Flärd, fylleri, spyor i kyrkan…

huvudboksockenstämmo

Sockenstämmoprotokoll från Arvika socken finns bevarade från 1785. Sockenstämman var ett forum där prästen, kyrkvärdar, församlingens äldsta och sexmännen* kunde samlas och ta upp gemensamma angelägenheter, t ex som 1790 när protokollet från mötet 2 maj berättar mycket om allt stämman hade att kämpa med:

§ 8 “Pastor påminte att han med bekymmer funnit yppighet i kläder, i synnerhet ibland kvinno-könet, hava på en tid mycket tagit överhand. Han anmärkte att en för lätt tillgång på sådana dårskaper merendels förförer vekliga, ostadiga och unga sinnen och det smickrar därav högmod, att kunna pråla med grannlåt, varav händer att tjänstehjon därtill använda allt vad de kunna förtjäna och barn ofta sätter sina föräldrar i en lika så oförmodad, som onödig skuld. Kontanta penningar dragas därigenom ifrån orten och man klagar över brist därpå, utan att söka tilldämma den kanal, varigenom de bortflyta. Han trodde att de kringgående västgötar voro just de som med sina kontrabandsvaror voro en betydlig orsak både till det förra och senare. Han proponerade därför att församlingens äldste icke skulle tillåta dessa att utbjuda sina förbjudna varor och om de, efter varning, icke där med avstode skulle de hos vederbörande kronobetjäning angivas och deras kontrabandsgods enligt lag konfiskeras med mera. Denna proposition vann församlingens allmänna bifall och blev tillika beslutat att den som detta överträder och av västgötar handlar förbjudna varor, skall först plikta 1 Rdr till de fattige och sedan angivas vid världslig domstol. Förövrigt skall det beslut som i detta ämne vidtogs 1785 en gång årligen uppläsas till vederbörandes efterrättelse.

§9 Med ännu större bekymmer hade pastor förnummit, att den fördärvliga fyllerilasten ibland många tilltagit, att Herrens sabbat merendels ohelgades, alla laster avlades och Guds vrede åsamkades. Sedan de allvarsammaste varningar och förmaningar voro givna tillsades socknens uppsynings- och sexmän, att de felaktiga angiva. Och som man förmärkt att många pigor idka ett olovligt brännvinssalu och således mycket bidraga till denna skadliga lastens utövande, så behövs att sådana skola noga efterspanas och till plikt befordras.

§10. Drängen Olof Persson i Gate var instämd för sockenstämman för det han skolat vomera i kyrkan under gudstjänsten den 3. söndag i advent, vartill kyrkovärdar och kyrkoväktaren voro vittnen. Han åtlydde ej stämningen varför han ålades 24 skillingars plikt enligt förr tagna sockenstämmas beslut, vilka sexmannen av honom skall uttaga och i fall av vägrande skall domstolen om biträde därom anmodas. För övrigt skall detta mål till vällovl. Tingsrätten instämmas.

§11 Anders Jönsson i Bjelverud var instämd för att han varit otidig emot sexmannen Brynte Bryntesson i Koppsäng…

—

§14 Sexmannen Nils Andersson i Perserud fick på begäran och efter 6 års beskedlig tjänst, avsked och förordnades Eric Andersson i Rackstad till sexman i dess ställe. (1794, efter tre år begär Eric Andersson avsked och ersätts av Per Hansson i Stålsberg)

Kampen mot flärden fortsätter…

Ur Sockenstämmoprotokollet 7 juli 1793:

§3…att dess invånare åstunda behålla sin av ålder brukliga klädedräkt bestående huvudsakligen av vad de själva tillverka av ull och linne samt att dess hustrur, döttrar och tjänstefolk måtte för framtiden bortlägga allt silke och sidentyg, vare sig av vad slag som helst, mössor, tröja med mera. Likaledes guld och silverband samt fina och följaktligen dyra spetsar, liksom karlarna bortlägga de sammets- och sidenband med stålspännen som de yngre nu på en tid börjat bruka omkring sina hattar och som de äldre ansågo för en onyttig och dåraktig fåfänga

Stavningen moderniserad i texten.
* Sexman var en av sex förtroendemän i en socken som hade att se till att fattade beslut på sockenstämman verkställdes, ansvara för underhåll av kyrkobyggnader och prästgård,[1] samt att hjälpa kyrkoherden att övervaka kyrkotukten i socknen. Avskaffades 1862 (Wikipedia)

 

 

Publicerat

Greta Johansson minns

Greta Johansson född 1914 berättar om sina tidiga minnen av Rackstad - som ungdom och sen som sommarboende.

Till Rackstad
“Varför vi sökte oss till Rackstad? Det var en massa ungdomar som var här. Axel <Gretas make> och Magnus Lindborg var ordförande och sekreterare i gymnastikföreningen. Dom var ju unga och aktiva och intresserade av att ha något ställe på landet. Dom hade tänkt sig att bygga ett hus. Det här var på 30-talet och det fanns baracker kvar från utställningen 1933, som dom fick köpa och sätta upp på Marbråten. Det hade stått ett torp där innan. Gymnastikföreningens ungdomar använde sig av den här tomten. Vi var här varenda helg, men det blev aldrig något mera byggt än den lilla baracken vi höll till i. Det var så det började. Att det blev Jössestugan,  det var så att AIS hade mycket aktiva orienterare och dom bildade en klubb själva som dom kallade OK Jösse. Dom satte upp stugan och fullbordade liksom utvecklingen. Det gjorde att det var många ungdomar här på 40-talet. Vi kände till badvattnet och därför upptäckte vi den här platsen.
På Kampudden var en militärförläggning under kriget. 1940 hade vi börjat gå upp till Marbråten. Militären ställde till med midsommarfest på Kampudden. Dom hade uppfört baracker och Fjaestads gamla hus stod kvar. Vi hade dansen på den gamla loggian. Då var också ortsbefolkningen häromkring med.

Sommarstugan
Axel var här 1944 och 1945 och tittade och undrade. Det var öppet och utsikt över sjön. Han tog kontakt med Ragnar Johansson eller om det var så att han bjöd ut tomter. Men Axel köpte i alla fall två stycken 1945. 1946 höll dom på med stugan hela sommaren. Det var en snickare Emfält. Han gjorde det väldigt stabilt. Tätt och riktigt lagt och det fick torka. Sånt betydde mycket för gamla hus. Men 1947 var det färdigt så att vi kunde bo här. Ingvar <Schröder> köpte året efter (1948)
1949 1948 Axel
Greta med döttrarna Eva och Ulla 1949. Axel hem från arbetet 1948

våge gärdet

Våge Albråten och vägen till Gärdet, där bl a Greta och Axel bodde. Huset är Silvéns nuvarande. Bilder från 1940-talet

Grannar
Vi lärde känna Våges mamma Riborg. Hon hade Albråten. Våge var inte gift då. Hon hade en dotter som var jämngammal med Lisa Lindström. Hon hette Karin Böving, men hon blev gift med en engelsman och det var så hon fick namnet Jonni. Jonni kom tillbaka till Rackstad. Hon hade gift sig med en grek och hade vistats på Cypern, tror jag. Hon bodde i Riborgs hus med två barn. Lydéns och Lindqvists bodde här före oss. Det var dom som byggde vägen. Ture Ander var den första konstnären jag lärde känna. Han var en väldigt snäll och behaglig människa. Han var gift med Ragnhild, som hade en syster, Möje Holmgren, som på sommaren bodde på Anneberg. Lydia och Georg Sager var vi hembjudna till i Malmö när vi var där på en skomässa.
Den första midsommaren, då satt Axel och jag med Ulla och Eva låg i en vagn. Då kom paret Wolf och hälsade på oss. Dom bodde där nere i backen, där Carlbergs nu bor. Deras hus har gått i arv till dottern. Det var ett tyskt judiskt par. Vi tyckte dom såg gamla ut, men var väl inte så gamla. Dom hade byggt det där huset och ni tyckte det var roligt att vara där nere. Dom hade så mycket lustigheter för sig; planterade med stenar och gjorde det litet mysigt runt varje träd. Så hade dom byggt en utsiktsplats som ni kallade dansbanan. Den var mellan en stor sten och ett träd. Där älskade alla småbarn att vara, för dom var väldigt snälla. De fanns här när vi kom hit, liksom Wikströms.
Första midsommaren hade vi rest en majstång. Då hade ju Sundströms och Schröders kommit. Det blev ju en hel del barn på så vis. Det var traditionella lekar, tävlingar på vår äng. Kajsas udde, det var en sedvänja som kom från Lindströms och den ökades ut med vänner. Men sen tyckte nog Lindströms att det blev för mycket folk.
Det var många fester. Vi var ju unga. Kräftskivor: det fanns ju kräftor i sjön så det var ju inga dyrbara kalas. Säsongen började alltid hos Albråtens. Dom hade gäster från Göteborg. Alf Hambe var en. Kräftfisket var höjdpunkten på sommaren.

Sommaren på landet
Vi flyttade in till stan vid litet olika tider. Vi bodde kvar och flickorna åkte buss i september och vi var tidigt ute på våren. Vi hade bil några år, men det gick litet upp och ner med ekonomin. När vi köpte hus på Styckåsen sålde Axel bilen och köpte en Vespa istället.
Det fanns brödbil och drickabil i Rackstad. Axel handlade i stan. Margit <Sundström> handlade en gång i veckan i korset. Axel tog hennes ryggsäck. Gunnar åkte ju redan kl 6.  och satte ner säcken med en lista utanför affären och sen kom Gunnar på moped och hämtade upp varorna hon beställt.”
Greta mfl1947Familjerna Sundström och Johansson 1947.

Detta är ett redigerat utdrag av ett bandat samtal mellan Greta och Lennart Wettmark i augusti 2011. Greta avled hösten 2013, 99 år gammal.

Publicerat

Eld och hagel

Sockenstämman gör ett undantag…

“Fattige mannen Per Nilsson från Humletorpet under Gustås som den 19 sistl. förlorat sin stuga och flera husgerådsaker genom uppkommen vådeld därstädes anmälde sig i ödmjukhet för församlingen med anhållan om något understöd i sin olyckliga belägenhet. Härpå svarade församlingen att som Gustås eller dess innehavare ej ingått i Brandstodsföreningen, utan avsagt sig allt bidragande, så anser församlingen ej pliktig att giva nämnde man något understöd; dock åtog sig socknemännen att, av barmhärtighet, hjälpa honom av sockenmagasinet 2 tunnor havre, 1 tunna korn och 4 fjärdingar råg. Detta må likväl ej bliva något exempel eller anledning för de framledes i nöd kommande Gustås torpare att av socknen söka brandstodshjälp utan bör Gustås innehavare efter församlingens tankar villkorligen vårda sina av vådeld blivande fattiga (Sockenstämman 24 juni 1821)

Perserudsbor får spannmålslån

“…Anmäldes vid sockenstämman att Perseruds innevånare genom hagel förl. sommar till en stor del förlorat av sin sådda säd, varför sockenstämman tillät att de med förmånsrätt nästa vinter skola få spannmålslån utur sockenmagasinet; Och som Per Andersson Holm lidit mest och är i knappa omständigheter så beviljades honom 1 tunna havre utur bemälta magasin; Likaså Arne Bryngelsson i samma gård. Ytterligare beviljade magasinets delägare Nils Olofsson Lifeldt i Lycke eftergift på sin magasinskuld. (Sockenstämman 29 sept 1822)

(Stavningen moderniserad)

Publicerat

Händelser runt Racken 1819 i sockenstämmoprotokollen

Gustås
Sockenstämman 2 maj 1819:
§12 “…på Gustås är intagen en torpare vid namn Per Olsson från Petterstorp i Mangskogen, och som församlingen aldrig lämnat sitt bifall därtill, så vidtog sockenstämman nu det beslut att han icke får förbliva på Gustås ägor med annat villkor än att hans husbonde till Fattig-directionen avgiver sitt skriftliga bevis att han både för närvarande och tillkommande tid ansvarar för det, att nämnde torpare med hustru och barn aldrig faller församlingen till last. Samma beslut vidtog sockenstämman med alla andra inflyttade torpare och lösa personer, så att den som hysa dem på sina ägor skall ansvara för deras bärgning”

Holm
Sockenstämman 7 nov 1819:
§14 “Ytterligare var Jan Jonssons hustru Karin Andersdotter i Holm instämd till sockenstämman för det hon skolat bruka otidiga utlåtelser samt med hugg och slag överfallit Per Perssons hustru Elin Bengtsdotter i samma hemman. Vittnet, skräddaren Sven Olsson i Taserud intygade att han under det han var i Per perssons hus, hörde att förenämnda hustrur var oeniga och trätte med varandra, men varom de höllo oväsende kunde han icke höra, dock hörde han, att hustrun Karin Andersdotter förbannade Per Persson till Dommedag. Vittnet pigan Britta Olsdotter från Hummelkil, som förut tjänat hos Jan Jonsson i Holm, berättade att hustrun Karin Andersdotter har sökt att taga fred för hustrun Elin Bengtsdotter, då hennes man varit ofredsam – och intygade för övrigt vad drängen Per Persson från Stålsberg intygade att han såg hustrun Karin Andersdotter för tvenne år sedan anfalla Per Persson i hennes hus och att hon rev honom i ansiktet så att bloden sågs utkomma, samt utgöt skällsord och flera svordomar. Ett lika vittnesbörd avlade Olof Andersson i Stålsberg.
Sockenstämman fann att detta mål borde hänvisas till resp. världslig domstol, men sedan ordföranden givit parterna skriftliga förmaningar till enighet förklarade de sig vilja förlikas med varandra, varefter de i församlingens närvaro bådo varandra om förlåtelse samt frivilligt utsatte sig emellan 90 RD vite för den av dem som hädanefter ofredade den andra”

Perserud
Kyrkorådet 19 dec 1819:
§2 “Fältjägaren Olof Jansson och hans hustru Britta Nilsdotter från Perserud voro även instämda till Kyrkorådet och infunno sig för det att hustrun klagade däröver att hennes man vill icke skaffa något till föda åt sig och hennes barn. Mannen själv fattig lovade att så vitt möjligt är att söka till att anskaffa nödtorftigt underhåll såväl åt henne som deras barn och att använda det han kan förtjäna på det bästa sätt, varemot hustrun lovade att med kärlek och tacksamhet emot sin man emottaga vad han lämnar henne och att väl använda detsamma”

(stavningen moderniserad)

Publicerat

I köket på Segerfors

Kerstin Westerlund (“Sassi”) skriver om sin barndom på 1940-talet på Segerfors herrgård:

I köket på Segerfors utspelades en stor del av mina första nio levnadsår, mellan 1938 och 1947. Mina föräldrar tog över arrendet av gården från farfar och farmor när de gifte sig 1937.
Ett år tidigare hade Arvika stad köpt Segerfors av mina farföräldrar.  År 1947 blev vi tvungna att flytta, för staden skulle inte bedriva lantbruk här, de hade redan ett sådant på Viks gård närmare staden. Själva huvudbyggnaden skulle inrättas till ett semesterhem för arbetarklassens husmödrar, enligt prosten Harald Halléns förslag. Det blev i stället smålägenheter i huset som hyrdes ut till olika familjer.

segerfors herrgård

Jag har tydliga minnen från detta kök där jag tillbringade den mesta tiden under de första åren innan jag fick gå ut själv och leka. Allra först sattes jag i en barnhage, som min far hade snickrat, jag tyckte inte alls om den, jag ville ut och snart blev jag stark nog att dra hela inhägnaden mot olika håll. När jag kunde gå själv måste alla dörrar hållas stängda. “Dörra öppa!” ropade jag och rusade ut. Detta har de berättat för mig senare, förstås. Så tidigt kan man nog inte minnas, men känslan att vilja ut har alltid funnits inom mig.
Min bästa vän där på köksgolvet var en hamiltonstövare som hette Slarva. Hon var så snäll och tålmodig, trots att jag som riktigt liten försökte undersöka hennes ögon genom att peta i dem. Jag brukade sitta grensle över henne när hon låg på golvet och jag minns hennes stora, mjuka öron som man kunde hålla händerna omkring.
Under 1940-talet var det fortfarande självhushåll som gällde, särskilt under krigsåren. Det var inte bara mamma som höll till i köket. Det fanns ofta något hembiträde och ibland en eller två så kallade hushållselever, som skulle lära sig att sköta ett stort lanthushåll. Dessutom kom ibland olika tanter som hjälpte till när det var mycket att göra. Det var vid slakt och då det var dags att sylta och safta under bärsäsongen. Alla olika produkter skulle konserveras, inte bara frukt och bär, utan även kött. Korvar skulle stoppas och skinkor saltas. Även ägg lades in i så kallat vattenglas i lerkrus. Nere i ett särskilt rum i källaren fanns hyllor där alla konservburkar stod i rader. De var av glas med röda gummiband under glaslocket och etiketter med märkning på.

De snälla tanterna
De två snälla tanterna som brukade hjälpa till i köket var tant Maja i Sal och tant Signe på Lillåsen. Tant Maja var liten och vithårig med en knut i nacken. Hon hade ett rutigt huckle över håret när hon gick ut. Det var blått och vitt eller rött och vitt knutet under hakan. Hon kom gående i sin långa kjol med ett förkläde som hon satte på sig när hon kom in i köket. Tant Signe var klädd likadant men hennes hår var ännu inte helt grått utan mörkt med gråa stänk. Även hon hade håret i en knut bak i nacken.
Tant Signe var den allra snällaste och det var hon som brukade vara barnvakt när föräldrarna var borta någon gång på kvällarna. Hon läste massor av sagor. Varje kväll läste mamma en saga, men tant Signe läste många. “En till, bara en till, snälla tant Signe!” sa vi och det blev en till och en till, ända tills hon bad oss: “Gulle I, ja örker inte mer!”
Någon gång var tant Maja barnvakt, men hon ville inte läsa sagor, hon berättade i stället om skrömt och annat hemskt. Till exempel om hur det bodde underjordiska människor i berget bakom stugan “Där Framme”. En julaftonskväll kom en liten gumma in i huset och sade: “Får jag låne smörkärna di, så ska du fåa tebaka mä smöre i!” På juldagens morgon stod smörkärnan på golvet i köket med nykärnat smör. Denna historia har jag senare, när jag studerade etnologi, läst som exempel på en vandringssägen, d v s den har berättats i många olika bygder.
Ibland kom tanterna extra någon dag för att hjälpa till. Jag minns att de ibland satt i köket och stoppade stumpor. De trädde upp sockan på en träsvamp så att hålet kom mitt på och de kunde hålla i skaftet utanpå sockan och sy med en stoppnål och garn fram och tillbaka tills det blev tätt med garn. Då vände de på svampen och tråcklade sig upp och ner tvärs igenom garnraden. Till slut var hålet täckt av denna lilla garnmatta. Då fick vi barn sitta bredvid och se på och under tiden brukade tanterna också berätta märkliga saker från förr i världen.
Vid några tillfällen var det många andra tanter med och hjälpte till med att “sätta upp väv”. Då stod vävstolen i rummet bredvid köket och mamma satt där och dunkade dagarna i ände. En gång sattes en stor s k täckstol upp och då var tanterna med för att “sticka täcken”. När det var många tanter i huset vankades det förstås kaffe och kakor. Vi barn brukade då också få en kaffekopp med en slurk kaffe med mycket grädde och socker. Det var väldigt gott! Man kunde doppa bullar och kakor i koppen och vara med liksom de vuxna.

Mammas bullar var det godaste som fanns när de var nybakade. Vi kunde ta flera stycken och vandra ut i trädgården mumsande och så in i gen för att hämta flera. Vi fick äta så mycket vi ville. Jag var en tunn liten unge så alla vuxna gladde sig om jag åt mycket. Ibland fick vi extra äggtoddy när vi skulle gå till sängs om kvällen. De oroade sig alltid för att jag var så mager och livlig.
Godis fick vi bara ibland. När far bytte till finkläder för att åka bort frågade jag alltid vart han skulle. Om han sa att han skulle till stan sa jag alltid: “Köp kallameller!” och det gjorde han. Det blev favoriterna lakritsbåtar, kolabönor och gelehallon, ibland även engelsk lakritskonfekt.
Om han tog på sig fracken var det mycket högtidligt och när jag frågade vart han skulle så var det till kyrkan: “Jag skall prestavera” sa han och det betydde att det var en begravning. Ibland skulle han till Sällskapet NN, som var en herrklubb i Arvika. Den var hemlig och vi fick aldrig veta vad som försiggick där. Men att man åt och drack gott förstod vi.

Fastrarna 
Ibland kom någon av fastrarna på besök några dagar och då fanns de också i köket, pratade och pratade och hjälpte till med matlagning och bakande. Min far hade åtta systrar. En var i Amerika, i Seattle där hon var frälsningssoldat och senare hög officer inom frälsningsarmén. De andra bodde på olika ställen i Sverige och de flesta var sjuksköterskor, en var vävlärarinna och en var hushållslärare. Farfar hade varit mycket mån om att alla hans barn skulle få en utbildning. Min far fick gå på Påhlmans handelsinstitut i Stockholm.
En av dem, faster Ebba, bodde långa tider hos oss på Segerfors. Hon var handikappad. Hon hade sedan barndomen en nervsjukdom som gjorde att hon darrade hela tiden. Huvudet skakade alltid och händerna darrade när hon skulle göra något. Hon brukade spela rävspel med oss barn och den spelbrädan har jag fortfarande kvar som ett minne. Den är helt upprispad kring hålen där pjäserna skulle sättas ner när man flyttade dem på brädet. Hon brukade också läsa sagor för oss, men inte så ofta. Jag tror att hon inte hade samma tålamod med oss som snälla tant Signe. Faster Ebba kunde spela piano och det var förunderligt tyckte vi barn. Hur kunde man få så vacker musik ur dessa trista tangenter. När vi försökte lät det bara helt vansinnigt.
Jag tyckte mycket synd om faster Ebba, hon var ju inte som en vanlig vuxen. När hon skulle äta med oss i matsalen måste hon ha en servett under sin tallrik och en annan  knuten som en haklapp. Jag förstod att detta måste ha varit väldigt ledsamt, när alla andra runt bordet bara hade en servett i knäet. Inte ens vi barn hade haklapp längre. Alla tanter, utom faster Ebba, hade lockigt permanentat hår eller långt hår med en knut i nacken. Hennes hår var brunt och klippt rakt av i höjd med öronsnibben. Ingen annan hade sådan frisyr på den här tiden.
En av fastrarna, faster Rakel, bodde med sin familj på Smedjefallet, bara några hundra meter från Segerfors. Den stigen dit genom trädgården blev min genom alla åren gick jag den många gånger om dagen. Min kusin Holger var lika gammal som jag, bara nio dagar äldre. Vi lekte nästan jämt under de åren. Han fick börja skolan redan som sex-åring, men inte jag. Katastrof! Ingen lekkamrat mer än lillebror, förstås. Det var ju inte samma sak. Han var tre och ett halvt år yngre.
Alla fastrarna var väldigt pratsamma och beskäftiga. När de skulle komma på besök var det viktigt att allt var välstädat. Det blev intensiva dagar med kalas och lek med kusiner. Dessa dagar umgicks alla och även vi var då med på middagar på Smedjefallet där faster Rakel hade pensionat med ett förnämligt kök. Det fanns en glassmaskin och snälla tanter som gav oss barn rån med apelsinmarmelad på.

Vardagens måltider var inte så högtidliga med vit duk och servetter. Det var nog ingen duk på det gamla slagbordet som stod där utefter kökssoffan, som var placerade mellan de två fönstren. Alla var samlade runt köksbordet och då kom även Robert, som var ladugårdskarl. Han åt alltid med oss i köket. Aldrig i matsalen där vi åt söndagsmiddagar och när det var kalas. Robert pratade inte mycket. Han sa inte många ord och han slurpade när han åt soppa. Han bodde i det lilla huset på andra sidan vägen mittemot huvudbyggnaden. Han kom oftast springande med sina stora svarta stövlar och det blev ett lustigt, dångande ljud när han sprang. Stövlarna lämnade han i köksfarstun. Det gjorde nog alla, för det var alltid fullt med stövlar där. Ibland hängde en nyskjuten hare med enris i buken där eftersom som det var ett kallt rum.

Gasbindor och tvättlappar
Min mor var sjuksköterska och därför, kanske också av en gammal herrgårdstradition i Värmland, kom alla hit till henne med sina hälsoproblem. Det satt ibland en gubbe på en stol med ett sår som skulle läggas om. Någon hade skurit sig i handen eller huggit sig i benet eller fått en metkrok i armen. Det var som en sorts vårdcentral och det var helt vanligt och en del av husfruns arbete.  Det skulle alltid finnas rena gasbindor och tvättlappar ifall någon gjorde sig illa. På den här tiden fanns inte plåster att köpa, åtminstone hade inte vi sådana produkter.
Gasbindor, tvättlappar och handdukar kokades i tvätten för att bli helt rena. När de här gasbindorna av tunn väv hade torkat var de hoptrasslade och måste redas ut. Det var ibland min uppgift. Jag var kanske bara i sexårsåldern när jag fick börja med detta arbete. Mamma hällde upp varmt vatten i ett handfat. Jag skulle först tvätta mina händer ordentligt med tvål och torka dem med en ren handduk. Sedan satt jag vid köksbordet med de tilltrasslade gasbindorna på en bricka och började trassla ut dem en och en. Varje binda skulle rullas ihop så att den delen som var uppklippt för att knytas kom inne i rullen. Den färdiga gasbinderullen skulle jag lägga på ett avlångt silverfat där alla till sist låg i en fin trave. De sparades i ett skåp tillsammans med brännvin, som användes till sårtvätt och annat som behövdes. Ingen annan än mamma hade tillträde till detta skåp.

Segerfors 1946

 

 

 

Ur Svenska villor och gårdar. del 1. 1946

 

Publicerat

Utvandrarna

“Det har länge i Värmland varit en dygd att ha granna hästar. Det är många som ruinerat sig på hästar” Detta är en av flera kritiska kommentarer man kan läsa i Emigrationsutredningens bygdeundersökning 1907. De styrande var bekymrade över att folk i stora skaror emigrerar till Nordamerika. Ett stort utredningsarbete börjar. Gerhard Magnusson - senare socialdemokratisk journalist och riksdagsman - får i uppdrag att studera Jösse härad. Värmland hör till de län som har många utvandrare; Under 90 år, fram till 1930, emigrerade 128.000 värmlänningar! Magnusson granskar häradet socken för socken och har tillfrågat 300 personer.

gerhard magnusson
Under 1800-talet hade befolkningstillväxten varit mycket god, men i senare delen av seklet vänder kurvorna neråt. Gunnarskog som fördubblar sitt invånartal under de sextio första åren av 1800-talet, har 1907, undersökningsåret, förlorat en tredjedel av sin befolkning. Men Arvika köping ökar starkt och Arvika landsförsamling, dit bl a Rackstad hör, verkar inte drabbas så som “skogssocknarna” tack vare närheten till tillväxtmotorn Arvika. Magnusson säger som regel inget om enskilda platser, utan ger generella analyser och förklaringar, som rimligen är aktuella också för Rackstad med omnejd.

folkmängd jösse härad

Att bruken läggs ner (Segerfors 1868) betyder kanske inte så mycket för bönderna i trakten menar Magnusson. De får dåligt betalt för arbetet med kolning. Dessutom gör det att man försummar jordbruket och i förtid brandskattar sin skog. Det misskötta jordbruket är en av Magnussons teser (värnplikten en annan): “Jordbruket är styvbarnet som får göra brukaren den nytta det kan, men aldrig kan hoppas på hans kärlek och värmande omtanke” Det är ett ensidigt havreodlande på kalkfattiga jordar och ett bristande intresse för jordbruk, som blir en orsak till att bondsönerna emigrerar. Bönder kan tack vare biinkomsterna från skogen klara sig hjälpligt medan torpare och backstugsittare lever på nävgröt och havrekakor.
Kanske är det trots allt litet ljusare för Rackstad och andra platser nära Arvika köping. Efterfrågan är stor i köpingen på mjölk, ägg, smör och hö. Och industriarbetare kan rekryteras från torp och arbetarhemman. För dem som bor inom velocipedavstånd öppnas möjligheten att kombinera industriarbete med jordbruk.
Men emigrationen utarmar bygden. Det blir brist på drängar och pigor, torp överges. Magnusson ser en avfolkad landsbygd i häradet: “man ser idel gamla människor, här i trakten dansas inte mer, ty ungdomen har rest ur landet” En tröst för gamla föräldrar är de pengar som söner och döttrar nu kan skicka hem och göra livet litet drägligare.

Källa: Gerhard Magnusson. Jösse härad i Värmland. (Emigrationsutredningens bygdeundersökningar) Stockholm, 1908

Publicerat

Äldre kvarnar runt Racken

Så länge det odlats spannmål, har det funnits behov av att mala säd. Det har funnits kvarnar i området runt Racken, men arkivhandlingar har försvunnit, så de spår man hittar av kvarnar här dyker upp först på 1700-talet.
I begynnelsen var handkvarnen. Den fanns nog på varje gård. Det var ett tidsödande och tungt arbete att hantera den. Det mjöl man fick fram gick bäst att användas till grötkokning – inte till brödbak. Skvaltkvarnen var därför ett stort framsteg. Det fanns gott om bäckar med strömmande vatten – kanske ibland med hjälp av uppdämning. En inventering (1625 -26 års kvarntullängd) räknade till 10 handkvarnar och 11 bäckkvarnar i Arvika socken. Staten var intresserad av den inkomst man kunde få genom att lägga skatt på mälden. Det är också den vägen uppgifter finns om de enskilda kvarnarna i Värmland.

handkvarn från ?lgå skvaltkvarnHandkvarn från Älgå resp. nederdelen av en skvaltkvarn
Med utgångspunkt i 1805 års jordebok upprättades en förteckning över skattelagda kvarnar i länet. Här hittar man uppgifter om kvarnar i området:

  • Holm: en husbehovskvarn med ett stenpar. Hemmanets ränta: 2 skilling
  • Perserud: en husbehovskvarn med ett stenpar
  • Perserud: en husbehovskvarn skattlagd 1804 med 1 kappe råg och 7 kappar havre
  • Rackstad: husbehovskvarn med två stenpar. 8 skilling. Hänvisning till 1758 års jordrannsakning och 1795 års jordebok.

Bruksskildraren Gustaf Schröder skriver i en av sina böcker att han inte kunde erinra sig något bruk som inte hade en eller flera kvarnar. Och det var en inkomstbringande tullkvarn man ville bygga och det krävde tillstånd. Ett sådant exempel finns i Segerfors:
“Herr Brukspatron Edmund Sandelin som för närvarande arrenderar Segerfors Bruk och Landtegendom i Arvika socken var vid sockenstämman närvarande och tillkännagav att han ämnade söka Tullqvarns Rättigheter för den Husbehovsqvarn som är anlagd på Segerfors ägor för vilket ändamål han ansåg sig böra anhålla om Arvika församlings yttrande i denna sockenstämma huruvida församlingen ansåg denna qvarn, om genom Tullqvarnsprivilegier blifver tillgänglig för andra socknebos mäld…” (protokoll 9 dec 1849)
Sockenstämman tillstyrkte 9 dec 1849 att husbehovskvarnen på Segerfors skulle få rätt att ta betalt (tull= avgift), eftersom inom 3/4 mil från Segerfors fanns totalt 2.058 personer fördelade på Rackstad 115, Långvak 257, Mötterud 159, Perserud 155, Holm 22, Stålsberga 82, Bålgård 90, Gustås 54, Östra och Västra Högvalta 226, Östra Speked 127, Östra Berga 45 och Arvika köping 726 personer. “Arvika församling tillstyrker därför bifall hos de myndigheter det vederbör. ” (Källa: En bok om Arvika. 1933 s. 380-381)
I CM Rosenbergs Geografiskt-statistiska handlexikon 1882 – 1883 återfinns inte Perserud, bara Segerfors kvarn, upptaget till ett taxeringsvärde av 5.000 kr

Segerfors_Kvarn-1886WEB Segerfors kvarn. Teckning av Anna Montan 1886

Källa:  Arvid Ernvik. Kvarnar och vattensågar i Värmland från medeltiden till omkring 1900. Karlstad: Press förlag, 1982

 

Publicerat

Fyra gårdar i 1540 års jordebok

Botvid Larsson (aka Botvid Skrivare) var den fogde i Värmland som ledde Gustav Vasas första skattläggning i Värmland. Allt redovisat i jordeboken från 1540. Av den framgår att det fanns 15 gårdar i Arvika socken, varav fyra i vårt område:

  • Amund i Perserud <Amund j Paertzrvdh> och Brunte i Stålsberga <Bruntte j Stålsbaergh> dessa var självägande bönder med skattegårdar och betalade oxskatt, matgivepengar, smörskatt och årlig fodring av fyra hästar
  • Jon i Rackstad <Jon j Rakestada> och Olof i Gustås <Oloff j Guståss> var landbönder och arrenderade sina gårdar av adel eller kyrkan och behövde till staten endast betala smörskatt och utfodring till två hästar.

Eftersom det inte producerades så mycket säd i Värmland var oxskatten huvudskatten. Det var vanligt att man slog sig ihop om en oxe. Följaktligen samsades Brunte i Stålsberga, Sven i Mötterud och Knut i Långvak om en oxe – åtminstone 1540.
Källa: Jordebok för Värmland 1540. Utgiven av Rickard Broberg. (Uppsala (Värmlands nation): Nationen och hembygden, 1952

 

 

 

 

Publicerat

Jakt på räv och varg

Vad vet man om jakt och vilda djur i trakten? Två noteringar i sockenprotokollet berättar om vad man kunde möta 1842:
6 feb.: “30 öron utaf inom Jösse härad tagna räfvar förevistes af kyrkovärden Per Andersson I Koppsäng å bokhållare Gustaf Schröders vägnar i Arvika köping”
20 feb.: “Unge Per Andersson i Taserud styrkte lagligen inför församlingen att han inom Jösse härad skjutit en varg, för hvilken han på vederbörligt sätt äger att begära skottlön”