Mjölnare i Segerfors

Segerfors kvarn från 1916. . Foto: Lars Lindström 1992

Den 24 oktober 1852 sammanträdde den nybildade Brandstodsföreningen i Arvika socken. Dess första ärende blev att ta ställning till en inlaga från mjölnaren Erik Andersson på Segerfors kvarn. Våren 1852 hade Segerfors kvarn brunnit. Erik hade lämnat en lista på uppbrunna lösörespersedlar för en summa av nitton riksdaler och 29 skillingar banco, som han ville ha ersättning för.  En ny situation för föreningen. Den här gången betalade man ut penningarna till Erik med tillägget: Men beslöt föreningen enhälligt att ingen eho det vara må, hädanefter får åtnjuta ersättning eller betalning av Brandstodsföreningen för varor av vad beskaffenhet som helst, så snart de blivit införde och förolyckade i eldfarligt hus.

Under 100 år mellan 1850 och 1950 finns åtminstone namn på 15 mjölnare verksamma på Segerfors kvarn. En del stannade en kort tid, andra längre. 1839 hade Adolf Sandelin köpt en del av frälsehemmanet Rackstad och byggde upp Segerfors bruk. I det ingick en ny kvarn i stället för hemmanets gamla husbehovskvarn.

Om den gamla kvarnen vet vi inte så mycket annat än att det funnits kvarnar i Holm, Perserud och Rackstad åtminstone sedan 1700-talet. Antagligen ännu tidigare. Kvarnen i Rackstad finns upptagen i 1758 års jordrannsakning (en undersökning av vilken skatt staten kunde ta ut) Men vem som var mjölnare finns ingen uppgift på i arkiven. Kanske malde hemmansägarna i huvudsak själva i enklare skvaltkvarnar?

”Vid de mindre brukens kvarnar förekom ingen annan malning än så kallad sammäld; man var nöjd med mjölet, om det än inte var så finmalet. Det var först under 1840-talets senare del, då tullkvarnarna var bättre konstruerade, och man även ute på bondlandet lärde sig att bygga siktkvarnar, som man kunde få siktmjöl direkt från kvarnen och slapp det tidsödande arbetet att i hemmet utsikta det finare mjölet. Så vitt jag vet såddes icke vete den tid varom här är fråga i gränstrakterna…. Skvaltkvarnen ägdes antingen av byamännen gemensamt eller av någon bärgad bonde och honom närboende grannar…” (Gustaf Schröder, Från brukskontor och timmerskog. 1922)

Viks säteri och överjägmästarebostället hade tullkvarnar* sedan 1765 och där finns namngivna mjölnare i 1820 års mantalslängd. 1850 fick till slut även Segerfors tullkvarnsrättigheter – efter motstånd från tullkvarnsägare i trakten.

*En tullkvarn (från begreppet tull i meningen avgift) är en avgiftsbelagd kvarn, i motsats till en egen husbehovskvarn, gemensamt ägda byakvarnar eller liknande. Ofta fungerar det så, att kvarnägaren eller mjölnaren tullar, det vill säga tar en del av mälden som avgift.(Wikipedia)

För Rackstads del verkar möjligen Sandelin ha anställt Erik Andersson som mjölnare i kvarnen. Oklart när och oklart vem Erik Andersson var. Var det Erik Andersson (f.1813) från Pålsbråten (Gustås) som 1846 står uppsatt som stalldräng – och som sen blev mjölnare? Och om vilken det står ”flyttar till Rackstad” dvs torpet Bråten i slutet av 1840-talet? 4 maj 1849 flyttar han till Norge, 28 april 1852 till Stockholm. Kanske var han mjölnare däremellan? Och blev arbetslös våren 1852, när kvarnen brann?

Den gamla kvarnen från 1852. Teckning av Anna Montan 1886

Vilka var mjölnarna?

I skriften Segerfors kvarn i Rackstad från 2016 berättas med stöd av gamla Rackstadbors minne några namn: Johannes Pettersson, Gustav Fjell, Oscar Jansson, Carl Nilsson, Bertil Embretsen som Margareta Engström tar upp i häftet Segerfors bruk. Hon återger också namnet på några mjölnardrängar: Lars Daniel Blomström, André Jansson Schützer och Erik Andersson.
Kerstin Werner har frågat Gerda i Holm om 1900-talsmjölnare: Nils från Jössefors, ”Annersch från Höves”, Oskar Ramström, Oskar Jansson från Gunnarskog, Karl Nilsson, Bertil Embretsen.

En del osäkra uppgifter uppenbarligen.  Husförhörslängderna ger fler namn. Ibland verkar det finnas luckor i bemanningen av kvarnen, om man ska döma av dokumenten. Och vilken roll har mjölnardrängarna? Ersatte de ibland mjölnaren? Var mjölnaren anställd av bruket eller arrenderade han kvarnen?

Här är listan på hundra års mjölnare vid Segerfors kvarn :

1854 flyttar gifte mjölnardrängen Lars Daniel Blomström f 1832 till Segerfors från Frykerud. Flyttar 1856 till Brunskog.

1857. Mjölnaren Magnus Nilsson f. 1826 flyttar till Segerfors från Långvak, där fadern var mjölnare. Flyttar 1861 till Gata (Gate) med hustru Maria Jandotter f 1833 från Gunnarskog

1861. Olof Larsson (Linder) f. 1832 kom från Brunskog med sin familj. 1863 antecknas att han flyttat till Rackstad – från Segerfors. Var han fortfarande mjölnare?

1865. Mjölnaren Johannes Pettersson f. 1825 i Stavnäs kom 16 nov 1865 från Strand/Brunskog. Antecknades som inhyses och bodde i ”Skolhuset” under Segerfors (Husförhörlängden 1858-67) Inga andra anteckningar. (Rackstadskolan byggdes först 1875).

1867. Mjölnaren Andreas Karlsson f. 1841 flyttar in 1867 från Glava med hustru och tre barn. Flyttar hösten 1868 till Karlanda

1868. Gifte mjölnardrängen Andreas Jansson Schützer f. 1842 flyttar in från Rexed,  Gunnarskog. Året efter kom hustrun Stina Kajsa Andersdotter f. 1847  från Gunnarskog. Dotter Anna Sofia f. 1872. Familjen flyttar 1885 till Holm. 1890 står han som ”egare” i husförhörslängden. Andreas dog 1899 i Molyckan, Holm.I 1880 års folkräkning finns Andreas Jansson Schützers familj antecknad som boende på Segerfors.

I Wermlands läns tidning 6 aug 1873. Vem tillträdde?

1885. Inhyses mjölnaren Johannes Olsson f. 1849 i Gunnarskog var troligen mjölnare ett år och flyttar 1888 till Gate. Står där som arbetare och dog 1902.

1886. Johannes Andersson Fjell f. 1842 i Mangskog. Flyttar till Segerfors 1 dec 1886. Flyttar 1890 till Rackstad från Segerfors. Blir inhyses och fd mjölnare i husförhörslängden. Johannes flyttade 1893 till Mangskog med hustrun Anna Persdotter f. 1837 och dog där 1919. Sonen Johannes f. 1873 åker till N Amerika 1892.

”Huset är till en del bristfälligt… Sumpen (vattenrännan) är visserligen föråldrad, men till vissa delar reparerad…Qvarnstenarna äro under de 4 år, som Johannes Andersson varit Patron G Schillers arrendator, nya…”

I en inventering av kvarnen 15 mars 1890

1890. Anders Gustaf Carlsson f. 1866 i Gillberga. Kommer från Kyrkebyn till Perserud 1887. Är ”gift dräng” 1888. Flyttar 1890 från Perserud till Segerfors och blir då mjölnare.I husförhörslängden 1891- 95 är han inte det längre, utan inhyses/ backstusittare. Flyttade till Magnor i Norge, medan familjen bor kvar i Rackstad/Segerfors, (tror prästen). Änkeman  1897.

1893. Mjölnaren Carl Aron Kindberg f. 1847 var mjölnare på Skönneruds bruk 1881-85 inflyttad 1893 från Gate, efter att 1892 kommit dit från Järnskog. Flyttade 1896 till Örstad, Bohuslän. Dog 1934 i Boda.

1896. Nils Johan Andersson f. 1853 i Frykerud. Nils Johan flyttade runt en del. 1883 kom han från Gunnarskog som mjölnare till Gata (Gate), flyttade från Gate till Wik fyra år senare. Bytte Wik mot Segerfors 1896. Från Segerfors till Vik 1902. Flyttar tillbaka till Segerfors 1908. 1915 bor han till Älgå. Dör i Dalen 1927.

Arvika Nyheter 1 juli 1902.

Ny kvarn

1916 lät den nya ägaren till Segerfors, Johannes Olofsson, bygga den nuvarande kvarnen och rian. 1918 var nog kvarnen klar. Då lät han K. Mamen på Skog och Anders Olsson från Gate genomföra en värdering av den.

Mjölnarens rum. Foto: Lars Lindström 1992

Ur Rapport till Kommerskollegium om produktionen i kvarnen:

1924 260 arbetsdagar, 3 dagar i veckan under sommaren. 3 stenar, vals, 3 vattenhjul, En arbetare , en arbetsgivare
1940 304 dagar, 2 par stenar, 2 par valsar, en grynkross, 3 vattenturbiner

1919 till sin död 1949 var Karl Gustav Nilsson f. 1895 under en stor del av tiden mjölnare på den nya kvarnen. 1925 flyttar han till Arvika och blir verkstadsarbetare för att återkomma till Segerfors 1927. Från 1931 bor Karl Nilsson i Holm, så småningom i fastigheten Lindhem i Rackstadkorset. Hittas död i kvarnen 1949.

“Kalle mjölnaren” på tuben till kvarnen. Bilden från mitten av 1930-talet. Foto: Ragnar Olofsson

1924. Oskar Adolf Jansson f. 1901 kommer från Gunnarskog till Segerfors. Flyttar tillbaka 1928 till Gunnarskog /Bruket. I 1930 års folkräkning: Yrke 1925 Mjölnare. 1930 bildhuggare.

1949. Bertil Embretsen f. 1919 från Rexed i Gunnarskog efterträder Karl Nilsson som mjölnare. Han är den siste mjölnaren, men arbetar främst på Vattenverket. Han dör 1991. Två år tidigare hade kvarnen överlåtits till Kvarnföreningen.

Siste mjölnaren, Bertil Embretsen. Arvika Tidning 1963

Korrigeringar/kompletteringar mottas tacksamt!

Tomas Andersson om Segerfors kvarn

I början 1950-talet upptäckte Tomas Andersson och hans kamrater Segerfors kvarn. Där fanns mjölnaren Bertil Embretsen, som hade tid med dem och kunde hjälpa till att laga punkteringar och annat. Men det var en farlig miljö för barn: en bro över dammluckor och djupa vatten både i kvarndammen och i älven nedanför kvarnen. Barnen var tillhållna att inte gå på bron, minns Tomas och i stallet intill bron fanns en tomte, påstod de vuxna. Och det var inte ofarligt; Bertil, mjölnaren, fick en gång rädda Majlis som ramlat i vattnet.

Kvarnen var inte igång hela tiden. Det fanns egentligen två säsonger. På våren kom man till kvarnen för att få sitt utsäde betat med kvicksilver. Betmaskinen finns fortfarande kvar - än så länge med sin tillhörande giftflaska kvar. På vintern hände det att någon ville få säd mald till bakningen, men det mesta maldes efter sommaren.

- På den tiden kom det en massa hästskjutsar med flaken fulla av säckar, säger Tomas.

Då kom bönderna från närområdet, dvs inte bara från de två gårdarna Hagen och Ängåsen i Rackstad, utan också från södra Gunnarskog. Det var närmare från Bosebyn till Rackstad än till kvarnen norr om Stommen.

- Vi hade så roligt åt de här farbröderna för dom hade ofta somnat. Hästen kunde ju vägen till kvarnen. Det tog ju en hel dag, så dom köpte på sig en pôtt på vägen. Så piggnade dom till framemot dagen. Då mådde dom bättre.

Arvika kommun hade övertagit Segerfors (och kvarnen) 1936 och Bertil Embretsen hade anställts i slutet av 1940-talet. Han efterträdde den förre mjölnaren, som hängt sig i kvarnen.
Det var ju inte ett heltidsjobb, utan Bertil arbetade också på Vattenverket och hade sina två arbetsplatser på bekvämt avstånd från sin bostad, Kvarnstugan. På vintern behövde kvarnstenarna renoveras. Säkert ett kallt jobb eftersom det enda varma utrymmet i kvarnen var mjölnarens lilla kammare till vänster innanför dörrarna. Att arbeta med kvarnstenarna tog sin tid. De skulle tas ner med hjälp av en lyftkran och sen knackas rena. Ibland måste räfflorna huggas om med en mejsel. Det behövde kanske inte göras varje år, eftersom kvarnen successivt användes mindre. De sista åren kvarnen var igång ersattes stenarna av en elektrisk kvarn, men då var kvarnepoken på Segerfors snart över.

Hur gick då till att mala? Tomas berättar att man tog upp spannmålet med hiss till tredje våningen. Där fanns en tratt i golvet som ledde ner till kvarnstenarna. Där tömdes säden. Mjölnaren kunde reglera grovleken på mjölet genom att ändra trycket på kvarnstenarna med hjälp av en järnratt. Dvs ju finare mjöl, desto trängre mellan stenarna. För att bedöma det fick mjölnaren springa upp och ner i trapporna och kontrollera innehållet i säckarna som fanns uppträdda under trärännan på bottenvåningen.

Vete och havre dominerade. I “torken” på gården gjorde man upp eld i en ugn och rostade havren för att göra skrädmjöl. I en stor balja rörde två knivar runt för att hindra havren att bli bränd.

På 1970-talet avvecklades kvarnen, bron revs, dammen tömdes delvis när grävskoporna gjort sitt. När kommunen ville riva kvarnen trädde Rackstadbor till. Med ekonomiskt stöd av kommunen, beredskapsarbete och frivilliga insatser räddades kvarnen och Rackstads kvarnförening bildades 1989 för att ta över driften.

Intervju 27 okt 2013 med Tomas Andersson, född 1948. Sammanställd av Lennart Wettmark

tomas andersson