Etikett: Segerfors kvarn

Publicerat

Händelser från barndomen i Rackstad

Hans Ferner 

Hans Andersson (nu Ferner), Kjell Skoglund, Thomas Andersson, Hans Tholén. Sittande Johan Silvén

Mitt första levnadsår bodde vi på övervåningen i Nystuga för att sedan flytta ner till rum och kök på Bruket som kvarnstugan kallades. Här bodde vi i sex år och här skapades många minnesbilder från de tidigaste åren. Intressanta omgivningar och lekplatser var älven som rundade huset, kvarnen, vattenverket, Segerforssågen, Kôlpåsen eller Gropa som vi sa med motorcrossbana o skrotupplag. Crossbanan lockade många ungdomar till platsen o dessa försåg platsen med idag ganska oskyldiga pinup-tidningar som var spännande att bläddra i. Allt detta inom lekavstånd, så man kan förstå mammas oro ibland för de flyktiga små sönerna Thomas o Hans.

Kvarnen var den mest besökta platsen där ett ständigt svagt mullrande från maskinerna var kännetecknade. Två stora kvarnar med sina hackande påfyllare, rensmaskinen, siktan, hissen med sitt gnisslande och först när man kom in i kvarnkammaren så upptäckte man vad tyst o varmt det blev. ”Törka” ute på gården med sin doft av rostad havre och malande ljud från de grova kugghjulen uppe i taket kan jag än idag lätt identifiera. I kvarndammen fanns gädda och forsen var ett ständigt brus.

Hit rymde vi så fort vi kom åt och mjölnaren Bertil var snäll men kanske måttligt road av vår närvaro. Minns att Bertil gled hela trapporna utan att sätta i fötterna då det brådskade mellan de olika inställningarna för att få bästa kvalitet på mjölet. Att få Bertils tillstånd att starta kvarnarna var en stark upplevelse. Först dra starthandtaget åt ena hållet och när stenarna fått upp en viss hastighet slå på full styrka. Dä du, då kände man sig som en riktig karl!

En gång försökte mamma och Bertil att skrämma oss för att gå ner till kvarnen så när vi närmade oss kvarnstallet, som låg på ovansidan bron, så hoppade en tomte fram, vi var väl ca 4-5 år, och som av en händelse var mamma också där, strax bakom oss som en räddande ängel! Thomas och jag blev inte alls rädda utan förklarade för mamma att det var ju bara Bertil så hon behövde inte oroa sig för oss.

Mitt i sommaren en varm solskensdag 30/6 1954 var vi ute på promenad. Mamma, Kicki i barnvagnen, jag på höger sida och Thomas till vänster. Vi var mitt ute på ”Ängåsgâta” när mamma sa att vi fick absolut inte titta på solen. Vi stannade upp o det började snabbt mörkna. Fåglarna slutade kvittra, vinden mojnade o det totala mörkret infann sig, bara  stjärnorna som lyste klart på den svarta himlen var tända. Där stod vi några minuter innan allt återgick till det normala igen. Total solförmörkelse kan inte upplevas i Sverige igen förrän den 16 oktober 2133. 

Mycket handlade våra liv på den tiden om bilar och motorcyklar. Pappa körde grusbil hos Mamen på Skog och vi hängde gärna med på många turer, crossbanan i Hôla lockade och hos Claessons på vattenverket fanns många mc´s, bilar och ibland båtar att titta på.                  

På mörka kvällar kändes de tre reningsbassängerna med dess överbyggnad längs vägen kusliga och skrämmande. I de små mörka fönstren tittade de otäcka spökena fram och innanför, de stora djupa mörka och kalla bassängerna där sandfiltren i tysta natten renade Arvikabornas kranvatten. Här gällde att snabbt ta sig förbi! Huuuuuu!

. Grannarna på Bruket, Henning o Karin bjöd också på upplevelser då Karins bror Sven i Furtan flera gånger kom dit o visade film från sina TT-lopp. Thomas och jag fick då ligga under köksbordet och filmerna visades på väggen ovanför diskbänken! Filmer från Finland, Hedemora och Brasilien m.m! Spännande! 

Övre Nerstuga 
Våren 1958 flyttade v till Övre Nerstuga, det lilla timrade huset i Källebacken. Huset ägdes av Ragnar Johansson (Ragnar i Nestuga) och jag kommer ihåg att vi blev erbjudna att köpa huset för 6000kr. Två rum o kök, utedass och vatten från Vinnåsa (källan hette så) men dricksvattnet hämtade vi Därframme. Nyström blev mjölkleverantör och när man ibland sena kvällar hämtade mjölkflaskan var det så mörkt att man fick känna sig fram till rätt flaska bland flertalet andra. Varje dag passerade Ture Ander då han iförd beige kostym hatt och vita damasker rakryggade med käpp som han taktfast satt i marken på varannat steg, på väg till posthuset vid vägen utanför Sal. Det lilla röda posthuset med 20-talet postfack var slutstation för ”Post-Erik” som med sin lilla Fiat troget levererade post varje dag. Längre körning ansågs väl inte lämpligt med tanke på vintervägen uppför Källebacken, Ängebackera och Ôrrviksbrôtsbacken. Folket östan posthuset fick vackert hämta sin post bäst dom kunde.

På Hällevalla
Hans och Jan Wettmark

På Bruket hade vi inte så många lekkamrater men nu blev det desto flera. Janne o Kjell på Hagen, Lennart och Jan Wettmark, Tittin Schröder, Tomas Fjäll, Johan Silvén, Bengt Sundström m.fl. Dåtidens flickor varken sportade eller lekte såsom vi upplevde det så därför förekom sällan umgänge på det planet. Det fick vänta till senare i livet. Nu började ett nytt liv med mycket fiske, cowboys o indianer i skogarna, fotboll på Hällevalla, friidrott med stav hos Wettmarks, längd o tresteg på Gärdet (Jâle) och vintrarna ägnades åt skridskoåkning på Racken, slalom i Slalombacken och backhoppning i den egenbyggda anläggningen på Hagen där Janne hade rekordet på hela12 meter! Det saknades aldrig sysselsättning och långtråkigt visste vi inte av! Cyklarna var det enda färdmedlet o mycket tid lades även på detta. Ett par gånger cyklade Janne, Kjell, Thomas och jag upp till Agvattnet där Skoglunds hade en liten stuga, med ryggsäckarna fyllda med både kvälls o morgonmackor, saft o nån frukt. Där fiskade vi till solen gick ner, somnade in o gick upp med solen vid 3 tiden, fiskade igen fram på fm och cyklade sedan hem med hundratalet abborrar i väskan.. 

Sal
Den 11/11 1961 flyttade vår familj till Norra (Nolere) Sal eller Nolante som de gamla ofta kallade det. Före oss bodde de barnlösa syskonen Lina, Gustaf o Anna där och dessa hade i sin tur de äldre syskonen Marta Alfredsson i Mangskog och Maria Ferner (död 1951) som hade ärvt Södra (Sönnere) Sal eller Sönnante som det också fick heta. De andra fyra syskonen dog 1958-59 och detta medförde att vi fick förvärva släktgården Sal som var byggd på 1600 talet. Sal var väldigt gammalt med låga dörrar och höga trösklar, en jättemurstock med öppna spisar i alla 4 rummen, stor bakugn i köket o oisolerat trapphus i sydvästra hörnet, vatten hämtades i källan och utedass bakom uthuset. Bara ytterväggarna sparades och det totalrenoverade Sal togs åter i bruk november 1961!

Linbastu vid älvoset

Hemma hade vi häst, grisar, får, katt och hund o här fick vi hjälpa till med slåttern, hässja hö, köra hölass o lasta in i ladan. På våren skulle veden huggas, köras hem, kapas o klyvas, staplas för torkning och senare på sommaren langas in i vedskjulet. Framåt jul skulle grisen slaktas och då kom Oscar Jansson, beväpnad med revolver, och fixade den saken. Ett skott i pannan, in med kniven i halsen, fram med skopan o hinken och blodet ca 5 liter skulle vispas för att inte koagulera. Sedan bakade mamma väldigt god palt (strykpalt) som stekt tillsammans med fläsk smakade riktigt gott. Maten var väl inte den nyttigaste på den tiden men enkel energirik och väldigt god. 

Ofta blev det fläsk, köttbullar, pannkakor o våfflor, kôlbulle o fläskpannkaka. Grönsaker förekom ibland. Till frukost blev det ofta kaffe, mjölk o smörgås och på somrarna  ofta filbunke (fillebonke) som tillagades över natten med ”tätte” o mjölk stående i köksskåpet. På vintern var det snöröjning och vedhämtning för att hålla värmen uppe. Ibland fick vi dra slipstenen när lien eller yxan behövde skärpas, men det fanns också nästan obegränsad med övrig tid för fiske sport, lek o bad. 

Idag äger och bor Åsa med sin Fredrik där och Åsa är den 8:e generationen i rakt nedstigande led efter Jan Jansson som förvärvade och flyttade dit den 24/3 1781.

När Gustaf Fjaestad byggde sitt Kampudden bodde han återkommande uppe på N Sal och som tack för det så fick Nils Gustavsson (Nish i Sal pappa till nämnda syskon) fiolen #2 år 1905 av Gustaf Fjaestad. Denna fiol fick mina syskon o jag av de gamle i Sal redan på 50-talet och den har vi fortfarande kvar.

Barnkolonin på Kampudden
Är man 10-13 år och får ca 30 jämngamla barn från Karlstad, som närmaste granne i sex veckor på sommaren, så är detta naturligtvis väldigt spännande.

Det var Thomas Fjäll, broder Thomas, Kjell Skoglund och jag som var mest nyfikna och åtskilliga dagar gick åt för att kika på och studera dessa celebriteter, i 13-års åldern var det naturligt att också kolla in snygga tjejer från Karlstad. Det tog några dagar att för varje ny omgång (det var 2 treveckorskullar varje sommar) etablera kontakt och bygga förtroende så att vi fick tillåtelse att komma in på området. Barnen på kolonin fick inte lämna området så det fick bli brännboll o fotboll nere hos dem. Vad jag minns så fick dom en gång komma upp till vår hemmaplan Hällevalla och spela fotboll. Det var alltid en vänskaplig och trivsam stämning.

För några år sedan kom en man i min ålder fram till mig i Karlstad och sa att du måste vara från Rackstad. Mycket riktigt, han hette Kent Wadelius och berättade att han upplevde flera somrar på Kampudden och att dessa satte många ljusa minnen i han barndom. Han berättade att han många gånger även i sitt vuxna liv återvänt till platsen som han kände så starkt för. Några namn som också fastnade i minnet var syskonen Ingalill och Karl-Arne Hällsten.

Skolan
Med början hösten 1956 avverkades de första fyra läsåren i Rackstaskolan. Vi 49:or var hela 15 stycken, varav fyra var flickor. Vi heter: Vivianne Martinsson, Carin Larsson, Ingrid Nordanstig, Eva Wettergren, Frank Henriksson, Bengt Wahlund, Lennart Augustsson, Lennart Johansson, Hans Tholén, Kjell Skoglund, Jan-Erik Blomén, Börje Nilsson, Ulf Tobiasson, Bertil Magnusson och jag Hans Andersson (Ferner). 

Vi var så många att 48:orna inte fick plats utan fick bussas till Agnetebergsskolan det året. Småskolssalen var mindre men när vi sedan skulle gå tillsammans i 3-4:klass så fick alla plats i ”storskolan”. I 1:an hade vi fröken Inga Johansson som gjorde sitt sista år före sin pensionering, och i 2:an fick vi Inga Andersson som lärare. Från den tiden finns inte så många minnen, men när vi sedan kom upp i 3:an o 4:an klarnar bilden lite mer. Vi hade Teodor Tobiasson som lärare. Han var känd för att vara sträng men det hade nog också sina poänger för han var samtidigt en skicklig och fantastisk pedagog. Här lärde jag mig alla Sveriges landskap o städer, mycket historia, multiplikationstabellen som satt perfekt och vi sjöng väldigt mycket med påföljd att melodier o texter och hela lärotiden fortfarande sitter väl förankrat. Ibland om vi hade nån mindre viktig lektion så sa han ”det är så fint väder ute så jag föreslår att vi går ut o sparkar fotboll istället! Fint väder kunde det vara vintertid också för flera timmar sparkades det boll på skaren o i djupsnö. Motion nämndes aldrig men detta hade säkert stor betydelse för det allmänna välbefinnadet! Tack Teodor för de fina åren! 

På matbespisningen skötte farfars syster Signe det hela och hon var en ”räddande ängel” för hon visste väldigt väl att jag inte förmådde ta fiskbullar i min mun. Det fick bli potatis och morötter en hård dubbelmacka och ett rejält glas mjölk de dagarna! Maten lagades på Centralskolan och levererades av Ivan Gren, tror han hette så, med sin bruna Volvo Duett.

Övrig skoltid förlades till Gateskolan och Solberga och efter 9 år så hoppade jag av skolan och började istället på All-Sport där jag fick sälja vapen, jakt, fiske o sportprylar. Lärorikt o roligt på sitt vis och på den vägen inom handeln fortsatte det yrkeslivet ut!

Spionen
Under krigsåren var det en militärförläggning på Kampudden och en dag fick farmor Alfhild se en mystisk man som satt på berget ovanför med anteckningsblock. Mystiskt tänkte farmor och tog en omväg ner till militären och angav denne spion. Sagt o gjort, militär med vapen ryckte ut och grep spionen. Detta berättade hon för oss flera gånger och som tack för detta installerade försvarsmakten en telefon i Sal (troligen gick det bara att ringa Kampudden). Vad som hände med spionen eller vem det var fick vi aldrig veta, men för något år sedan uppdagades sanningen.

När jag läste i en bok av Lena Sewall fick jag se att hennes vän, Gerd Görans man konstnären Niklas Göran hade blivit tagen för spionage då han försedd med skissblock var på friarstråt till Gerd som vävde hos systrarna Fjaestad i grannskapet!  

Hur var det att växa upp som flicka på samma plats? Om det berättar Hans lillasyster Kicki Andersson: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2024/11/07/min-barndom-i-rackstad/

Publicerat

Arne körde sädessäckar från Ingersbyn till Segerfors kvarn

1952 körde Arne Andersson, ”Arne på Kuul”, (Kullen) från Ingersbyn med sin första omgång säckar med säd till Segerfors kvarn i Rackstad. Då var han 14 år. Vid det laget var det den närmaste kvarnen för bönderna i södra Gunnarskog. Arne körde med häst och vagn under 1950-talet och anlände till kvarnen över bron vid kvarndammen. Han brukade ha samlat ihop 5-6 säckar från bönderna i Ingersbyn. 
Det gällde att det inte regnade på resan. Mjölnaren Bertil Embretsen ville inte ha fuktig säd. Det var på vinterhalvåret han körde dit. Man bokade tid så att en besökare kanske kom kl 8 och nästa kanske kl 11.
– Det var ordning och reda på Bertil. Vi blev med tiden goda vänner, säger Arne.

Och dom möttes många år i kvarnen. Arne kom att köra till Segerfors en bit in på 70-talet, fast vid det laget var det med traktor och då gick det inte att köra med den över den gamla bron vid dammen längre. Den tiden var förbi när han kom med häst och vagn och ställde in hästen i kvarnstallet.

Bertil Embretsen i Arvika Tidning 1963

Det blev mest kornmjöl och gröpe (foder) av säden. Men också vete. Skulle mjölet siktas tog det litet längre tid. Arne konstaterade att det blev finare mjöl när Bertil malde. Han lät kvarnen hålla på litet längre än en del andra kvarnar. 

Hammarkvarn och stenkvarn. Foto: Lars Lindström 1992

Medan säden maldes fanns det utrymme för att prata och umgås.
Om man inte skulle vakta havren som rostades i rian. Man tog då med egen ved och fick hålla koll på rostningen. Det fick inte bli för varmt. Skalen skulle bli lätt bruna, men inte kärnan som skulle malas och bli skrädmjöl

(samtal med Arne i augusti 2023)

Publicerat

Mjölnare i Segerfors

Segerfors kvarn från 1916. . Foto: Lars Lindström 1992

Den 24 oktober 1852 sammanträdde den nybildade Brandstodsföreningen i Arvika socken. Dess första ärende blev att ta ställning till en inlaga från mjölnaren Erik Andersson på Segerfors kvarn. Våren 1852 hade Segerfors kvarn brunnit. Erik hade lämnat en lista på uppbrunna lösörespersedlar för en summa av nitton riksdaler och 29 skillingar banco, som han ville ha ersättning för.  En ny situation för föreningen. Den här gången betalade man ut penningarna till Erik med tillägget: Men beslöt föreningen enhälligt att ingen eho det vara må, hädanefter får åtnjuta ersättning eller betalning av Brandstodsföreningen för varor av vad beskaffenhet som helst, så snart de blivit införde och förolyckade i eldfarligt hus.

Under 100 år mellan 1850 och 1950 finns åtminstone namn på 15 mjölnare verksamma på Segerfors kvarn. En del stannade en kort tid, andra längre. 1839 hade Adolf Sandelin köpt en del av frälsehemmanet Rackstad och byggde upp Segerfors bruk. I det ingick en ny kvarn i stället för hemmanets gamla husbehovskvarn.

Om den gamla kvarnen vet vi inte så mycket annat än att det funnits kvarnar i Holm, Perserud och Rackstad åtminstone sedan 1700-talet. Antagligen ännu tidigare. Kvarnen i Rackstad finns upptagen i 1758 års jordrannsakning (en undersökning av vilken skatt staten kunde ta ut) Men vem som var mjölnare finns ingen uppgift på i arkiven. Kanske malde hemmansägarna i huvudsak själva i enklare skvaltkvarnar?

”Vid de mindre brukens kvarnar förekom ingen annan malning än så kallad sammäld; man var nöjd med mjölet, om det än inte var så finmalet. Det var först under 1840-talets senare del, då tullkvarnarna var bättre konstruerade, och man även ute på bondlandet lärde sig att bygga siktkvarnar, som man kunde få siktmjöl direkt från kvarnen och slapp det tidsödande arbetet att i hemmet utsikta det finare mjölet. Så vitt jag vet såddes icke vete den tid varom här är fråga i gränstrakterna…. Skvaltkvarnen ägdes antingen av byamännen gemensamt eller av någon bärgad bonde och honom närboende grannar…” (Gustaf Schröder, Från brukskontor och timmerskog. 1922)

Viks säteri och överjägmästarebostället hade tullkvarnar* sedan 1765 och där finns namngivna mjölnare i 1820 års mantalslängd. 1850 fick till slut även Segerfors tullkvarnsrättigheter – efter motstånd från tullkvarnsägare i trakten.

*En tullkvarn (från begreppet tull i meningen avgift) är en avgiftsbelagd kvarn, i motsats till en egen husbehovskvarn, gemensamt ägda byakvarnar eller liknande. Ofta fungerar det så, att kvarnägaren eller mjölnaren tullar, det vill säga tar en del av mälden som avgift.(Wikipedia)

För Rackstads del verkar möjligen Sandelin ha anställt Erik Andersson som mjölnare i kvarnen. Oklart när och oklart vem Erik Andersson var. Var det Erik Andersson (f.1813) från Pålsbråten (Gustås) som 1846 står uppsatt som stalldräng – och som sen blev mjölnare? Och om vilken det står ”flyttar till Rackstad” dvs torpet Bråten i slutet av 1840-talet? 4 maj 1849 flyttar han till Norge, 28 april 1852 till Stockholm. Kanske var han mjölnare däremellan? Och blev arbetslös våren 1852, när kvarnen brann?

Den gamla kvarnen från 1852. Teckning av Anna Montan 1886

Vilka var mjölnarna?

I skriften Segerfors kvarn i Rackstad från 2016 berättas med stöd av gamla Rackstadbors minne några namn: Johannes Pettersson, Gustav Fjell, Oscar Jansson, Carl Nilsson, Bertil Embretsen som Margareta Engström tar upp i häftet Segerfors bruk. Hon återger också namnet på några mjölnardrängar: Lars Daniel Blomström, André Jansson Schützer och Erik Andersson.
Kerstin Werner har frågat Gerda i Holm om 1900-talsmjölnare: Nils från Jössefors, ”Annersch från Höves”, Oskar Ramström, Oskar Jansson från Gunnarskog, Karl Nilsson, Bertil Embretsen.

En del osäkra uppgifter uppenbarligen.  Husförhörslängderna ger fler namn. Ibland verkar det finnas luckor i bemanningen av kvarnen, om man ska döma av dokumenten. Och vilken roll har mjölnardrängarna? Ersatte de ibland mjölnaren? Var mjölnaren anställd av bruket eller arrenderade han kvarnen?

Här är listan på hundra års mjölnare vid Segerfors kvarn :

1854 flyttar gifte mjölnardrängen Lars Daniel Blomström f 1832 till Segerfors från Frykerud. Flyttar 1856 till Brunskog.

1857. Mjölnaren Magnus Nilsson f. 1826 flyttar till Segerfors från Långvak, där fadern var mjölnare. Flyttar 1861 till Gata (Gate) med hustru Maria Jandotter f 1833 från Gunnarskog

1861. Olof Larsson (Linder) f. 1832 kom från Brunskog med sin familj. 1863 antecknas att han flyttat till Rackstad – från Segerfors. Var han fortfarande mjölnare?

1865. Mjölnaren Johannes Pettersson f. 1825 i Stavnäs kom 16 nov 1865 från Strand/Brunskog. Antecknades som inhyses och bodde i ”Skolhuset” under Segerfors (Husförhörlängden 1858-67) Inga andra anteckningar. (Rackstadskolan byggdes först 1875).

1867. Mjölnaren Andreas Karlsson f. 1841 flyttar in 1867 från Glava med hustru och tre barn. Flyttar hösten 1868 till Karlanda

1868. Gifte mjölnardrängen Andreas Jansson Schützer f. 1842 flyttar in från Rexed,  Gunnarskog. Året efter kom hustrun Stina Kajsa Andersdotter f. 1847  från Gunnarskog. Dotter Anna Sofia f. 1872. Familjen flyttar 1885 till Holm. 1890 står han som ”egare” i husförhörslängden. Andreas dog 1899 i Molyckan, Holm.I 1880 års folkräkning finns Andreas Jansson Schützers familj antecknad som boende på Segerfors.

I Wermlands läns tidning 6 aug 1873. Vem tillträdde?

1885. Inhyses mjölnaren Johannes Olsson f. 1849 i Gunnarskog var troligen mjölnare ett år och flyttar 1888 till Gate. Står där som arbetare och dog 1902.

1886. Johannes Andersson Fjell f. 1842 i Mangskog. Flyttar till Segerfors 1 dec 1886. Flyttar 1890 till Rackstad från Segerfors. Blir inhyses och fd mjölnare i husförhörslängden. Johannes flyttade 1893 till Mangskog med hustrun Anna Persdotter f. 1837 och dog där 1919. Sonen Johannes f. 1873 åker till N Amerika 1892.

”Huset är till en del bristfälligt… Sumpen (vattenrännan) är visserligen föråldrad, men till vissa delar reparerad…Qvarnstenarna äro under de 4 år, som Johannes Andersson varit Patron G Schillers arrendator, nya…”

I en inventering av kvarnen 15 mars 1890

1890. Anders Gustaf Carlsson f. 1866 i Gillberga. Kommer från Kyrkebyn till Perserud 1887. Är ”gift dräng” 1888. Flyttar 1890 från Perserud till Segerfors och blir då mjölnare.I husförhörslängden 1891- 95 är han inte det längre, utan inhyses/ backstusittare. Flyttade till Magnor i Norge, medan familjen bor kvar i Rackstad/Segerfors, (tror prästen). Änkeman  1897.

1893. Mjölnaren Carl Aron Kindberg f. 1847 var mjölnare på Skönneruds bruk 1881-85 inflyttad 1893 från Gate, efter att 1892 kommit dit från Järnskog. Flyttade 1896 till Örstad, Bohuslän. Dog 1934 i Boda.

1896. Nils Johan Andersson f. 1853 i Frykerud. Nils Johan flyttade runt en del. 1883 kom han från Gunnarskog som mjölnare till Gata (Gate), flyttade från Gate till Wik fyra år senare. Bytte Wik mot Segerfors 1896. Från Segerfors till Vik 1902. Flyttar tillbaka till Segerfors 1908. 1915 bor han till Älgå. Dör i Dalen 1927.

Arvika Nyheter 1 juli 1902.

Ny kvarn

1916 lät den nya ägaren till Segerfors, Johannes Olofsson, bygga den nuvarande kvarnen och rian. 1918 var nog kvarnen klar. Då lät han K. Mamen på Skog och Anders Olsson från Gate genomföra en värdering av den.

Mjölnarens rum. Foto: Lars Lindström 1992

Ur Rapport till Kommerskollegium om produktionen i kvarnen:

1924 260 arbetsdagar, 3 dagar i veckan under sommaren. 3 stenar, vals, 3 vattenhjul, En arbetare , en arbetsgivare
1940 304 dagar, 2 par stenar, 2 par valsar, en grynkross, 3 vattenturbiner

1919 till sin död 1949 var Karl Gustav Nilsson f. 1895 under en stor del av tiden mjölnare på den nya kvarnen. 1925 flyttar han till Arvika och blir verkstadsarbetare för att återkomma till Segerfors 1927. Från 1931 bor Karl Nilsson i Holm, så småningom i fastigheten Lindhem i Rackstadkorset. Hittas död i kvarnen 1949.

“Kalle mjölnaren” på tuben till kvarnen. Bilden från mitten av 1930-talet. Foto: Ragnar Olofsson

1924. Oskar Adolf Jansson f. 1901 kommer från Gunnarskog till Segerfors. Flyttar tillbaka 1928 till Gunnarskog /Bruket. I 1930 års folkräkning: Yrke 1925 Mjölnare. 1930 bildhuggare.

1949. Bertil Embretsen f. 1919 från Rexed i Gunnarskog efterträder Karl Nilsson som mjölnare. Han är den siste mjölnaren, men arbetar främst på Vattenverket. Han dör 1991. Två år tidigare hade kvarnen överlåtits till Kvarnföreningen.

Siste mjölnaren, Bertil Embretsen. Arvika Tidning 1963

Korrigeringar/kompletteringar mottas tacksamt!

Publicerat

Sågverk i Segerforsälven och närområden

Nils Olofssons föredrag i Segerfors kvarn juli 2019:

Förutsättningarna för sågverk vid Segerfors var goda, tillgång till råvaran, möjligheten att flotta på Racken och i Segerforsälven. Älven med forsar och fall gav också kraftkällan med vattenhjul.
   Skogen blev tidigt råvara inte bara för bränsle utan för byggnadsmaterial, stockar, plankor och takstickor. Även tjära och kol var viktiga produkter från skogen. 
   Skogen var också en viktig arbetsgivare eftersom huvuddelen av arbetet skedde vintertid och blev ett bra komplement till jordbruksarbetet under sommarhalvåret. Arbetsuppgifterna var främst timmerhuggning med kvistning och barkning, transporter med häst och kälke, flottning och sågverksarbete.


Timmerhantering, timrets väg
Fram till 1950-talet var det yxa och timmersvans som gällde för avverkning. Transporten skedde med skogskälke ut ur skogen och flottning på sjöar och i älvar fram till sågarna. Nedan bilder på Racken en vinterdag 1917 och I kvarndammen där det kunde finnas många stockar i avvaktan på fortsatt flottning ner till sågarna.

Idag kan det vara svårt att föreställa sig hur flottning kunde ske i Segerforsälven, men flödet var större innan Arvika började ta sitt dricksvatten från Racken i början på 1900-talet. Flottningen skedde också huvudsakligen under vårfloden då snösmältningen gav rikligt med vatten i älven.

För att timret skulle kunna passera Smedjefallet och kvarnen, byggdes timmerrännor.
Ture Anders målning visar timmerrännan vid Smedjefallet med kvarndammen i bakgrunden.

En fråga som kommit upp är om det skedde vinschning på Racken? På några ställen finns järnbultar kvar i berget och i stora stenar. Dessa kan ha varit fästpunkter för vinschar eller länsor i sjön. Detta är tydligt på Kajsas udde men kan även ses vid Bråten och Edet.                            Det kan säkert finnas på andra ställen också, så information om det tas tacksamt emot av författaren.

Ny teknik i skogen
Under andra hälften av 1900-talet introducerades motorsåg och senare även skördare för avverkning. Detta medförde kraftigt ökad produktivitet i skogen, samtidigt som skogstraktor, skotare och timmerlastbil effektiviserade transporterna. Därmed ändrades förutsättningarna för lokalisering av sågverken. Ökade timmervolymer gav också krav på större kapacitet.

En annan intressant transportväg för timret var linbanan mellan Mangskog och Gunnarskog. Den Byggdes 1914-1915, beställare var Jössefors AB. Linbanan gick mellan sjöarna Mangen och Gunnern och sedan flottades timret från Gunnern via Vaggeälven ned till Jössefors.                        Linbanan var ca 13 km lång och gick över 106 bockar, den högsta 30 m hög. Den hade 252 vagnar och en transportkapacitet på 12 ton per timme. Den drevs från en drivstation vid Bytorp, först med en råoljemotor som senare ersattes med en ångmaskin. Linbanan lades ner 1924.

De sågar som anlades var av två typer – Husbehovssågar och avsalusågar
På husbehovssågar var det små eller inga krav på tillstånd. 1828 blev det helt fritt att anlägga sådana. Ökande efterfrågan och konkurrens om skogsråvaran gjorde att regleringar och beskattningar tidigt infördes för de s.k. avsalusågverken som oftast var större.

Två huvudtyper av sågar kom till användning, Ramsågar och Cirkelsågar.
Ramsågen utvecklades sannolikt från s.k. kransågning. En stocksåg som hanterades av två man vid fällning användes också för att dela stocken till plankor. Man lade då stocken på en ställning, så att en man kunde stå över och en under stocken och såga.

Redan på 1500-talet gjordes enkla ramsågar med ett blad i en ram, som med vattenkraft rördes upp och ner. Tjocka grovtandade blad gav råa sågytor som ofta måste hyvlas. Successivt kom tunnare sågblad som gav mindre spill och slätare sågad yta. Efter hand användes också flera blad i ramen varvid produktiviteten ökades.

Cirkelsågen, med en roterande sågklinga, introducerades under senare delen av 1800-talet, framförallt vid mindre sågverk. Den var lättare att ställa om för sågning av olika dimensioner.
Cirkelsågverken kunde göras flyttbara eftersom de oftast drevs med ångmaskiner, råolje- eller el- motorer.

Lokaliseringen av sågverk styrdes i början helt av tillgången på kraftkällor. Älvar och bäckar med vattenhjul var den vanligaste kraftkällan. Senare började även vattenturbiner användas.
En teknik som användes tidigt även vid sågverk var s.k. hästvandring, som var vanligt vid drift av tröskverk på gårdar.

Med ångan och lokomobiler kom nya lokaliseringsmöjligheter under andra hälften av 1800-talet. Tändkule- och el-motorer kom under början av 1900-talet och blev snart dominerande som kraftkälla.

Järnbruksdöden
Under andra hälften av 1800-talet lades många järnbruk ned, framförallt de mindre, detta framförallt p.g.a. att nya processer hade kommit som inte var beroende av träkol för järnframställning.  Andra faktorer som bidrog var övrig utveckling av ny teknik, såsom kraftkällor, transporter etc. liksom naturligtvis strukturrationaliseringar och sammanslagningar.

Detta ledde till att många bruk sökte andra verksamheter att satsa på.

Sågverksindustrin blev ett naturligt alternativ, så även för Segerfors Bruk, där den förste Brukspatronen Sandelin, tidigt hade intresserat sig för andra sågverk i området, där sågarna i Perserud och Mölnerud har omnämnts i sammanhanget.

 

Segerforssågarna
De båda Segerforssågarna låg vid den ”tredje” forsen som låg ca 300 meter nedströms kvarnen. Jämför figur nedan t.h.
Två andra sågar fanns också i närområdet – Mosågen och Ångsågen på Fjaestads udde, varom mera nedan.
Två sågverk anlades ”efter varandra”. Spiksmedjan som är streckad i figuren nedan låg närmast dammen. Måttuppgifterna baseras på en studie gjord av Riksantikvarieämbetet 1989:

” Såglämning, bestående av resterna av en fördämningsvall, ca 15 m l (ÖNÖ-VSV) av 0.3-1 m sten ibland tuktade gråstenar med rester av en stockkistkonstruktion och två såghusgrunder. Den ena husgrunden är 9×8 m (ÖNÖ-VSV) av 0.5-1 m st tuktade gråstenar, i husets S ända är 8 järnöglor och spår av en stockkistkonstruktion. Den andra husgrunden är ca 25×8 m (NV-SÖ) av 0.5-1.5 m st tuktade gråstenar och tegel. I husgrundens SÖ ände är ett postament med sågfästen, 3×2 m (NV-SÖ), 0.3-0.5 m h. Det största i NV liggande, såghuset är det yngre av de båda.”

Den äldre sågen närmast dammen och spiksmedjan, var sannolikt en husbehovssåg uppförd för att såga virke till den omfattande byggnation som krävdes för järnbruk, jordbruk och kvarn.
Den nyare sågen, en avsalusåg, anlades 1855 och omnämns i de protester som bl.a. Wiks säteri anförde. Detta eftersom den konkurrerade med Mosågen, som anlagts tidigare.

De två sågarna och spiksmedjan drevs av vattenhjul från en gemensam ”sump”, en rektangulär träränna. Vattnet kunde tas ut från ”sumpen” till de olika vattenhjulen. ”Sumpen syns på fotografiet och målningen nedan, båda från ca 1930. I bakgrunden syns brädstaplarna som låg på gärdet väster om kvarnstugan.


Den äldre husbehovssågen lades troligen ned när den nyare större sågen kommit i drift, medan avsalusågen var i drift fram på 1930-talet. Spiksmedjan lades förmodligen ned vid avvecklingen av järnbruksverksamheten på 1860-talet

Arbetet med timmerhantering och virkeshantering i sågarna gav som tidigare sagts sysselsättning, men arbetsmiljön lämnade mycket i övrigt att önska.   Arbetet var krävande med förläggning, ofta i kojor långt hemifrån och att traska i djup snö, skotta, såga, kvista, barka, lasta på och av kälke och köra stora lass i branta utförsbackar. Flottningen var riskabel, både på sjön och i älven. Sågarbetet gav många kapade fingrar och armar och virkeshanteringen att bära flera plankor på axeln upp på höga brädstaplar var ensidigt och tungt.

 

Mosågen
Mosågen ägdes länge av Wiks säteri och har sannolikt funnits sen början på 1800-talet eftersom Wiks säteri nämns som ägare av en timmersluss vid Segerforsälvens utlopp från Racken i början av 1800-talet. Den nämndes också indirekt som avsalusåg 1855 när Segerfors sökte status som avsalusåg och Wiks säteri invände mot detta.
Mosågen ägdes och drevs av Skogslund från 1909, den köptes senare av Skogsägarföreningen, troligen på 1940-talet.  Den expanderade successivt till en ganska omfattande verksamhet innan nedläggningen i mitten på 1960-talet. Svårigheter att ordna rationell virkeshantering med truckar och tork var sannolikt en bidragande orsak till nedläggningen.
Mosågen drev även ”Clippersågen”, inriktad på björktimmer. Denna såg låg ca 200 m väster om Kvarnstugan på området mellan vägen och älven.

En fortgående mekanisering och rationalisering av sågarna började på allvar i mitten av 1900-talet. Denna innebar bl.a. barkning i barkmaskin vid sågen, virkeshantering med transportörer, datorisering bl.a. automatiserad sortering, truckhantering av virkespaket och torkning i virkestorkar i stället för i brädgårdar.

 

Sågbruksdöden
Utvecklingen för de många mindre sågarna under 1900-talet ledde till nedläggningar och sammanslagningar till större enheter, något som skulle kunna kalla sågbruksdöden. Orsakerna till denna utveckling var bl.a. att eldrift och lastbilstransporter möjliggjorde friare lokalisering, mekanisering och automatisering i sågarna, datorisering ända ut i skogen, större volymer bl.a. beroende på ökad skogstillväxt samt en ökande export.

 

Sågen och lerkvarnen vid Sågmon
Ytterligare en såg låg i Segerforsälven i den del som kallas Viksälven. Den låg där gamla Karlstadsvägen går över älven. Den var sannolikt en husbehovssåg.                                                        I samma anläggning drevs även en s.k. lerkvarn. I denna rensades och tvättades den lera som fanns i området och som visat sig väl lämpad för krukmakeri.

Övriga sågar i närområdet
Ytterligare sågar fanns där timret från skogarna i området runt och i närheten av Racken kunde sågas.  Perserudssågen, etablerades redan 1824. Sågar fanns även i Gunnarskog, Mangskog och Brunskog, där Mölnerud och Kronan låg ”på andra sidan skogen”
Vid Kyrkviken låg 2 ångsågar, båda belägna på Sågudden

Ångsågen på Fjaestads udde
Denna såg lades ner 1930 då Gustav Fjaestad köpte marken och byggde sitt hus där. Det har visat sig svårt att få fram information om denna såg, startår, ägare, omfattning etc., utöver några minnen från enskilda personer som hört berättas om den! Arkiven i Arvika och på länsstyrelsen Karlstad har inga uppgifter.

Mot den bakgrunden är Kvarnföreningen och undertecknad tacksamma om de, som vet mera eller har information, målningar, foton etc. om ångsågen eller andra verksamheter längs Segerforsälven, kontaktar oss.

Nils Olofsson
(070-3766099)
nilsolofsson.konsultab@telia.com

 

Publicerat

Rackstads kvarnförening – en kronologisk historia

Per-Inge Fridlund hade i kommunhuset råkat höra hur en rivning av Segerfors kvarn planerades och tipsade rackstadborna.
“För den beskedliga summan av en krona föreslås Arvika kommun sälja den gamla kvarnen i Segerfors till nybildade Ideella föreningen Rackstads Kvarnförening?” kunde man läsa i Arvika Nyheter 11 oktober 1989. Föreningen hade haft ett konstituerande möte 18 september och då accepterat de krav som kommunen ställt.

Till ordförande valdes Kjell Skoglund. övriga ledamöter i första styrelsen var: Tomas Andersson, Nils Damberg, Bo Schröder, Margareta Sundström (Zetterquist) (kassör), Kerstin Werner (sekr) och Jörgen Zetterquist.

kvarnen
Kvarnen vid övertagandet

1990
I slutet av maj revs det gamla stallet med hjälp av Volvos traktor. Kvar blev en hög med bräder. Samtidigt lyftes bron över älven bort och kvar blev stenar och bropelare. Därmed hade man uppfyllt kraven från kommunen i samband med överlåtelsen. En söndag i september detta år fortsattes arbete med kvarnen:

Man beslöt att taket först och främst delvis <skulle> ha ny plåt och den del av taket som läckte lagas. Fönster måste ned, skrapas, trasigt glas bytas ut, spröjs lagas och målas. Det rivna stallet måste eldas upp “Vi hade med oss yxor och sågar och vi gick lös på sly och albuskar. Utbyggnaden på “Rosten’ revs. älven rensades på allsköns bråte”

Kerstin Werner ringde brandchefen Bo Andersson som meddelade att man inte längre åtog sig att elda upp hus, men att han kunde låna ut en brandbil om någon av brandmännen privat tog på sig arbetet.

1991
På aprilmötet 1991 rapporterade kassören att 25.000 kommit som bidrag från kommunen. 16 maj bestämde interimsstyrelsen som datum för årsstämma i Rackstads hembygdsgård.
Årsavgift föreslogs till 25 kr. Styrelsen uppdrog till Tomas Fjäll att laga taket som läcker och att fråga Bengt Magnusson i Stålsberga om han kan gräva för dränering vid kvarnens framsida. Vid årsmötet, som samlade 19 personer, avsade sig Kjell Skoglund ordförandeskapet. Till ny ordförande valdes Magnus Johansson. Nils Damberg och Leif Lindström fick i uppdrag att utreda Torkans framtid (Den är helt unik i sitt slag berättade den gamle mjölnaren Bertil Embretsen). I september rapporterade de att tjälen åstadkommit svåra sprickbildningar och föreslog försiktig rivning och att den under sommaren 1992 skulle muras upp igen.

I protokoll 19 september rapporteras att fönstren tagits ner och förvaras på logen på Hagen i väntan på åtgärd. Plåten till taket har levererats och Tomas Fjäll och Per Gustavsson skall tillfrågas om de mot ersättning åtar sig att byta taket.

1992
I årsberättelsen för maj 1991- maj 1992 rapporteras att fönstren körts till IPA där de lagats, slipats, målats och nu väntar på glasning. Lars Lindström och Nils Damberg har dokumenterat kvarnen och torkan med foton. Till ny ordförande vid årsmötet väljs Nils Damberg. Margareta Z rapporterar att det finns 16.000 kr i kassan när ström och takplåt är betald.

“Den 6 juli restes byggställningen på kvarnens sydöstra sida. Arbetslag har under vecka 28 till dags dato tagit bort den gamla takplåten, reparerat skorstenen, lagt nya läkt och därefter ny plåt på ¾ av taket”.  Några fönster som är kvar i kvarnen skall köras till IPA för reparation och målning. Därefter till Janne Olsson i Perserud för glasning. Mötet beslöt att inte sätta in de färdiga fönstren förrän kvarnen är färdig utvändigt, men att luckor måste anskaffas först, då vi befarar att icke önskvärda kommer att roa sig med fönsterkrossning. Sockeln till Torkan önskar Nils D få gjuten innan vintern (§ 5 resp 6 i protokoll 14 juli 1992) Jörgen Zetterquist skänker 20 st litografier av Kvarndammen som kan säljas för 450 kr/st.

Vid mötet i november rapporteras att Edanesågen genom Sven Olofsson skänkt 750 löpmeter bräder till fodringen av kvarnen, Sune Ståhl har skänkt dräneringsrör och CIAB armeringsjärn. Rackstad bysamfällighet har donerat 10.000 kr och Perseruds byalag 1.000 kr. En hel del arbeten rapporteras, bl a att bommen på nerfarten är klar men inte monterad.

1993
Vid årsmötet 25 mars valdes Gunnar Johansson till ny ordförande. Nu är det full fart kan man utläsa av årsmötesprotokoll: fram till 30 juni arbetar två ALU-arbetare på kvarnen, Länsarbetsnämnden har beviljat bidrag för verktyg- och maskinhyra, grävning är beställd, liksom värmebarack och portabel toalett. Två offerter på elen har tagits in.

Under sommaren fick framsidan ny brädfodring och Torkan har murats upp igen.

1994
I april rapporteras om kvarvarande arbeten: rödfärgning av framsidan, brädfodring av sydvästra gaveln, murning av skorsten på Torkan, nedläggning av kabel mellan kvarn och Torka, dörrar och fönster till Torkan mm. Tomas Andersson och Göran Andersson på Sågmon har provat rensmaskinen (för utsäde) och den fungerade mycket bra. Gunnar J. vill ha Kvarnens dag och Jörgen Z. andra aktiviteter: bygdefester, utställningar och musikevenemang.

Föreningen har 59 medlemmar. Jörgen skänker en kamin till kvarnkammaren. I verksamhetsberättelsen konstateras att den yttre röjningen får anses fullbordad, i kvarnen har en grundlig städning skett och maskinparken har setts över. För att fullborda arbetet med Torkan (ny ugn, skorsten, elmotor och kabeldragning) behövs en sponsor. ALU-arbetena har samtidigt reducerat medlemmarnas möjlighet att engagera sig reflekterar ordföranden.

1995
Styrelsen diskuterar om kvarnföreningen kan ingå i hembygdsföreningen. I övrigt tas upp behov av grus på vägen och kabelgrävning. Göran på “Fallet” utnyttjar rensmaskinen och betalar 500 kr per gång. På julimötet diskuteras om sprutmålning av östra sidan kan vara ett alternativ, Leif Lindström ” en av de aktivaste i arbetet med kvarnen genom åren ” har nu gjort karm och dörr till Torkan. Varje maskin bör ha en skylt, något som kan ordnas via Jössetjänst.

Ordföranden har fått förfrågan från kulturnämnden om medverkan i Kulturhusens dag 10 september, något som bejakas. En lyckad tillställning visar det sig med 150 besökare. Men bommen över vägen behöver fortfarande ett fundament att vila på när vägen är stängd. Föreningen har 45 medlemmar och årsavgiften är fortfarande 25 kr.

omslag segerfors bruk
På omslaget Jörgen Zetterquists teckning av kvarndammen

1996
Margareta Engströms uppsats om Segerfors har tryckts upp i 90 ex, varav föreningen har 85 som säljs för 50 kr. Oroväckande notering i protokollet: “Något måste göras för att hindra vattenflöde från Segerforsvägen att rinna ner till kvarnen”.

Ungsbädd skall muras till Torkan, golvet gjutas och “huvan” sättas på Torkans tak. Vid möte i september bestämdes att de 10.000 som finns kvar hos kulturnämnden skall användas till att färdigställa Torkan.

I augusti används kvarnen som festlokal för en löparfest. Antalet medlemmar detta år: 56.

1997
Den dyra elräkningen tas upp på årsmötet. Sänka från 16 till 10 amp?

1998
Årsmötet samlade sex deltagare. Kerstin Werner, som varit sekreterare i alla år, försöker förgäves bli befriad från uppgiften. Ordföranden Gunnar åtog sig att bli valberedare. Torkan är ännu inte riktigt klar konstateras med en suck i protokollet. Frågan om att gå upp i Hembygdsföreningen skjuts på framtiden.. Margareta Z avgår som kassör och ersätts av Jan-Erik Blomén. I årsberättelsen konstateras att det är 43 medlemmar. Stenkvarnen har provkörts och visar sig fungera. Nu fattas bara två arbeten för att restaureringen skall anses klar: elinstallation till Torkan och murning av ugnen, men ekonomin är ett hinder för framförallt elinstallationen.

1999
Vid årsmötet rapporteras att elcentral och eluttag nu är klara, men murning av ugn och skorsten återstår att göra.

2000
På årsmötet konstateras att verksamheten resulterat i ett underskott. “Nu skall krafttag tas av Kjell och Tomas för att få pengar från Vägsamfälligheten till fortsatt verksamhet på kvarn och torka”. Kjell skall försöka få tag i en murare.

2001
På årsmötet rapporteras att föreningen går back. Medlemsavgifterna täcker inte el- och försäkringsavgifter.

Ett samgående med hembygdsföreningen är nu under behandling. Gunnar Johansson, Tomas Andersson och Nils Damberg deltog i hembygdsföreningens möte 26 febr. Hembygdsföreningen är positiv till sammanslagningen, men bekymrad över att Kvarnföreningens ekonomi visar på minus. Det skulle fortfarande finnas en arbetsgrupp för kvarnen, som har tillsyn, klipper gräs och städar, tänker kvarnstyrelsen.

2002
Vid styrelsemötet 2 december konstateras att föreningen har 112 kr på kontot, men torkan har nu fått sin ugn. Fönstret som blev stulet har inte kunna ersättas. Gunnar J deltog i hembygdsföreningens årsmöte i april då samgåendet togs upp. Kvarnföreningen skall ha ett årsmöte tidigt 2003 då “vi förhoppningsvis kan överlåta kvarnen i andra händer”

2003
På årsmötet 24 feb bekräftas att kvarnföreningen önskar bli en sektion inom Hembygdsföreningen, men få tillåtelse att vara med och sköta programverksamheten i kvarnen. Kassan (149,91 kr) överlämnas till hembygdsföreningen. Ett definitivt beslut om övertagande av kvarnen kommer att ske vid Hembygdsföreningens årsstämma 9 mars, säger § 8 i protokollet.

2004-2005
Inga uppgifter om kvarnen

2006
“Kvarnen. Den står där den står och blir tyvärr alldeles för litet använd. Diskussion om dess vidare öde kommer att tas ” (Ur verksamhetsberättelsen för Rackstads hembygdsförening 2006)

2007
Kvarnföreningen återuppstår. Årsmöte hålls 25 juli i kvarnen. Tjugo personer deltar. Till ordförande väljs Gert Raiml med Peter Schröder, Kerstin Westerlund, Pärra Eriksson, Anders Ljunggren, Kerstin Werner och Magnus Johansson som övriga ledamöter. Eftersom föreningen inte har några ekonomiska tillgångar har samma dag hållits en loppmarknad, där intäkterna går till elräkning och brandförsäkring. I protokollet återges föreningens målsättning: “Att bevara kvarnen som ett minnesmärke över forna tiders arbetsliv och teknikhistoria och att främja gemenskapen inom Rackstad genom det ideella arbetet med underhåll av kvarnbyggnaden. Vi skall anordna kulturella program vid kvarnen och utmed älven och sjön. Det skall vara möjligt att hyra kvarnen för enklare fester.”

I “Kvarnveckan” ingick förutom loppis och årsmöte även en musik- och visafton med “filt och picknickkorg”

6 augusti konstituerar sig den nyvalda styrelsen. Gert rapporterar att loppmarknaden inbringade 4.000 kr, men från det skall dras annonskostnader och en ersättning till Perseruds byalag på 1.000 kr för deras del av loppisen. Gert kan också rapportera om kontakter och förhandlingar med Länsförsäkringar och Elverket. En rad tänkbara höstaktiviteter diskuterades, liksom röjning av buskar, bidragsansökningar och ev. samarbete med Perseruds byalag. En matrikel upprättas över medlemmarna.

2008
Verksamheten i kvarnen startar i slutet av juli med en städperiod. Därefter loppis i samarbete med Perseruds hembygdsförening. 27 juli: viskväll i kvarnen med Olle Zetterquist, Arne Lidén, Hans Bryntesson och Pärra Eriksson. Berättarkvällen några dagar senare samlade ett trettiotal personer som understödda av Gunnar Thorsell berättade historier från trakten. Antalet medlemmar detta år är 41 personer.

2009
Dåligt väder gjorde att några aktiviteter under sommaren fick ställas in. 19 juli genomfördes dock älvvandringen med natur och kultur med ett trettiotal deltagare vägledda av Anders Ljunggren och Kerstin Westerlund. Kvarnen har städats och rester efter förra årets loppis transporterats till Miljömyran. Kvarnen har visats för intresserade vid några tillfällen. Antalet medlemmar nu 37. Ekonomin är dålig. Kontakt med Arvika Elnät ger vissa förhoppningar om att slippa fasta kostnaden om föreningen kan ansluta till någon villig grannfastighets elcentral.

2010
Rekordår vad gäller antal medlemmar: 126! Ett skäl kan vara Elisabet Skoglunds och Marga Nilssons utställning “Lappskoj” 10 – 25 juli. Vid invigningen medverkade kvarnmästaren Lennart Svahn och Môra-Per spelade. Musikskolans orkester spelade på årsmötet och promenader och berättarcafé arrangerades. På årsmötet konstaterades att ekonomin var dålig: underskott på 600 kr. Kan midsommarfirandet på Kampudden bli en inkomstkälla för Kvarnföreningen? Jörgen Zetterquist blev hedersmedlem.

lappskoj
Ur Värmlands Folkblad 2010-07-10

2011
Under våren arbetade två gymnasieklasser (åk 2 på Solbergagymnasiet) med en utställning om Segerfors bruk och kvarnens historia. Utställningen ingick i Arvikas 100 årsjubileum. Utställningen öppnades 12 juni. Landshövdingen var tillfrågad, men kunde inte komma. Utställningen stod i kvarnen hela sommaren och visades på söndagseftermiddagarna. 12 nov, under Arkivens dag, fanns utställningen på Arvika bibliotek. Sommarens program utgjordes av allsångskväll arrangerad av Rasmus Andersson med gästartister och kompband. Ett trettiotal gick med på natur- och kulturvandringen längs älven tillsammans med Kerstin Westerlund och Anders Ljunggren. Sista programmet utgjordes av Berättarcafé med Gunnar Thorsell. “Ekonomin i föreningen är god. De medel som Arvika kommun bidragit med vid stadens 100-årsjubileum har bl a använts till annonser, belysning, utställningen och älvvandringen” (protokoll 15 sept) Kerstin Westerlund går in som ny ordförande.

solberga

2012
Det dåliga vädret försköt föreningens program till slutet av sommaren. En kulturvandring och en älvvandring arrangerades. 12 augusti ägde Barnens Dag rum. Solbergaskolan har vid två tillfällen gjort älvvandringar med brukshistoriskt tema under ledning av Annki Schagerholm-Holgersson. Rasmus Andersson har uppfört teaterpjäsen “Skogsråets arvinge” med elever från Klässbols friskola. Kontakter togs med länsstyrelsen för att söka bidrag för viss renovering av kvarnen – dock utan att leda till någon ansökan. Tre protokollförda möten. 38 medlemmar.

2013
Ett samarbetsavtal med Studieförbundet Vuxenskolan sluts 13 april. Styrelsemöte i maj; Ansökningar till länsstyrelsen och kommunen diskuteras. Behovet av hemsida aktualiseras. Styrelsemötet i juli tar upp behovet av sponsring (Westra Wermlands Sparbank, Arvika Teknik, föreningsbidrag). Studiebesök på Brunsbergs kvarn och röjning av kvarnstigen.
Sommarens program startar med årsmöte 26 juni och innehåller Kulturvandring och
älvvandring vid två tillfällen. Sista helgen i juli ställer Laine och My Falck från Edane ut konst i olika former. Vernissage med happening föregår. Ett lotteri med skänkta priser (konst, keramik) anordnas. En hel del lotter säljs under kräftfesten i kvarnen. Hemsida och dokumentation av Rackstads historia presenteras under hösten av Lennart Wettmark. Barnverksamhet och samarbete med skolor tas upp (Solbergagymnasiet, Klässbols friskola, Gateskolan). I slutet av året har föreningen 2.500 på sitt konto. 27 oktober ansöker föreningen om 10.000 i driftsbidrag hos kommunstyrelsen. Föreningen har 67 medlemmar och styrelsen har sammanträtt sex gånger under året.

2014
Verksamhetsberättelsen speglar ett aktivt år och årsmötet gästas av tre spelmän anförda av Olle Z. och med poeten Urban Andersson. Sommarens utställning äger rum under nio dagar i juli med generöst öppethållande. Thomas Salzer och Helena Karsenbarg ställer ut keramik resp akvareller och är mycket nöjda med utfallet. Medlemmar mobiliseras för brödbak till cafédelen under veckan. Tillsammans med lotterierna under sommaren ger det ett bra tillskott till föreningens kassa. Anders Ljunggren bygger en liten bro över älven för att underlätta bl a vandringarna längs älven. Thomas S. och Anders L uppför ett efterlängtat dass. I övrigt sedvanliga vandringar, i år utökat med en Rackstadvandring ledd av Kerstin Werner. Ett 25-tal personer kurade skymning i årets berättarcafé. Alla programmen rapporterades i Arvika Nyheter och speglades på hemsidan. En historieresurs utgör kvarnområdet för Solbergaklasser. Bloggen Rackstadhistoriskt växer och speglar traktens historia i en rad artiklar. Kräftfesten lockade många medlemmar och deras gäster. 59 personer är nu medlemmar.

2015
Kerstin Westerlund avgår som ordförande av hälsoskäl och efterträds av Jan Schröder. Medlemsantalet är ovanligt högt: 101. Jessica Stuart-Beck gör ett vykort över kvarnen som föreningen kan trycka i 100 ex och sälja. Tack vare ekonomiskt stöd från Westra Wermlands Sparbank och Arvika kommun kan sju nya fönster ersätta gamla dåliga eller masonitskivor. Årets kulturhelg har tre utställare: Joel Stuart-Beck, Jessica Stuart-Beck och Thomas Salzer. Två kvällar i rad ordnas kulturprogram med Marcus Kohlberg, Christl Franz och Pärra Eriksson ena kvällen och Urban Andersson, Olle Zetterquist och medmusikanter den andra. På dagtid barnverksamhet under ledning av Thomas Salzer (lera), Marja Schröder (trä) och Elisabeth Skoglund (naturmaterial)
Under sommaren ett ambitiöst program: Bruksvandring med Annki Schagerholm Holgersson, Älvvandring med Anders Ljunggren, Berättarkafé i kvarnen med Gunnar Thorsell, Konstnärsvandring med Monica Fjaestad och geologiskt föredrag och exkursion med Sven-Åke Larsson.  I augusti kräftfest i kvarnen.

2016
Kvarnen fyller hundra år! Lennart Wettmark sammanställer en 24-sidig jubileumsskrift som  kan tryckas i 500 ex tack vare ekonomiskt stöd av grannen Rackstad Bil & Delar.  Föreningsservice röjer en vandringsled längs älven och kommunen visar intresse för älvmiljön som stadsnära naturresurs. Föreningens ekonomi blir stadigt bättre och i och utanför kvarnen sker förbättringar. Bröderna Skoglund sätter t ex maskineriet i rian i stånd.

Årets kulturhelg samlade fyra utställare: Marita Olsson (trä), Birgitta Nordström (textil), Lilit Asyrian (målning) och Thomas Salzer (keramik). Samtidigt pågick barninriktad verksamhet: Mala mjöl och baka bröd (Thomas Salzer), Tälja saker och slöjda (Marja Schröder och Marita Olsson) och Skapa med naturmaterial (Elisabeth Skoglund). Två kvällar med folkmusik och dikter (Urban Andersson, Olle Zetterquist m fl) resp. kvarnprat och vissång (mjölnaren Lennart Svahn och Göran Nilsson). Vandringar genomfördes om Rackstadkonstnärerna (Monica Fjaestad), sedvanlig brukshistorisk vandring liksom älvvandring. I samarbete med Rackstads hembygdsförening avslutades sommarprogrammet med ”En geologisk skapelseberättelse” med geologerna Eva-Lena Tullborg och Sven-Åke Larsson. 110 medlemmar i föreningen.

2017
O-ringens stora tältläger på flygfältet gör att föreningen satsar stort med en hel utställningsvecka! Birgitta Nordström (textil). Marita Olsson (trä), Leif Haglund (bild), Joel Stuart-Beck (keramik) och Ernst-Ludvig (glas) hade kanske hoppats på större tillströmning av orienterare. Eva-Lena Tullborg och Görel Hjelm ställde ut tovat material i tält på gården under två av dagarna och en kväll framträdde Rasmus Andersson och Urban Andersson med ett Frödingtema. Bruks- och älvvandringarna genomfördes sex gånger denna sommar. Sedvanlig kräftfest – denna gång med skådespelerskan Alicia Vikander som (även för arrangörerna) hemlig gäst. Medlemsantalet sjönk detta år till 90. Och alla arrangemang blev avgiftsfria. På de uppröjda stigarna längs älven sattes upp informationsskyltar med koppling till platsens historia.

2018
Detta år fullbordades arbetet med att återställa kvarnen; De sista fönstren sattes på plats. Med hjälp av ställningar målades de sista partierna av kvarnen och en ny vägbom sattes upp. 5-6 personer arbetade en vecka i maj och några dagar i september med detta. Föreningsservice snickrade ett svalningsbord till rian, som fick nytt fönster och nät mot fåglar. Föreningen äger nu en gräsklippare.
Årets konsthantverksutställning var öppen tre söndagar och en öppningslördag. Detta år var utställarna Thomas Salzer (keramik), Anna Davidsson (d:o), Margareta Björkäng (textil) och Marita Olsson (trä). Som alltid café och lotterier, som inbringade pengar till föreningen.
Fyra programkvällar: ett tjugotal gamla Rackstadbor berättade minnen en av kvällarna. Solveig Hägerström ackompanjerad av Peter Bergqvist framförde personliga, nostalgiska visor. Krukmakeriets vänner besöker kvarnen en söndagkväll och samtalar kring den utställda keramiken. Holger Joné avslutade sommarprogrammen genom att berätta om sin mors bok om den sista brukspatronen på Segerfors och hans familj.

2019
Vid årsmötet efterträdde Lennart Wettmark Jan Schröder som ordförande. Jan lämnar efter sig en välmående kvarnförening.
Under sommaren ägde två utställningar rum. Första helgen i juli ställde 20 amatörer ut – de flesta med koppling till Rackstad – varav 11 barn. Vi hedrade då även avlidne Tomas Andersson, en traditonsbärare, genom att visa ett urval av hans fina teckningar. Sedan följde en veckolång utställning med Anna Fjaestad (keramik), Tomas Södergren (fotografi), Marie Levin (målning), Monica Bergman (acryl) och Marita Olsson (trä).  Marie Levin bjöd dessutom på en eftermiddags workshop i kolteckning på kvarngården med fem nöjda deltagare. Två mycket välbesökta kvällsprogram: Nils Olofsson berättade om sågverk och timmerhantering i vår älv och två dagar senare en kvällssolig kulturkväll ute på gården under Urban Anderssons ledning. En älvvandring och en brukshistorisk vandring under utställningsveckan. Thomas Salzer har gjort en kvarnhjulsmodell inpackad i en presentlåda med textblad. Många skaffade sig detta grytunderlägg! Agneta Bergqvist hade sytt mjölpåsar. Allt såldes till förmån för kvarnen.
I augusti besökte tre personer med djupa kunskaper Segerfors kvarn: Henry Ketola, Evert Landgren och Leif Nauclér visste det mesta om kvarnen maskiner.

Dessvärre drabbades vi av flera inbrott under sommaren då cafévaror, bensin och brandsläckare försvann. Tack vare en gåva av en container från Rackstad Bil & Delar hoppas vi kunna bygga ett brädfodrat inbrottssäkert redskapskjul under 2020.

2020
Kvarnen och rian har också varit förvaringsplats för stolar, skyltar mm. Nu är mycket av det överfört till en redskapsbod. Rackstad Bil & Delar skänkte en container. Den har vi nu klätt in så att den ska smälta in i miljön.

Denna sommar genomförde vi program utomhus på kvarnens gård. 12 juli Musik och diktprogram med Urban Andersson, poet, ackompanjeras av Jan Andersson, Staffan Alfredsson och Jan Vikner, fiol. Lousanne Wennerström, sång, ackompanjeras av Nicolas van Baalen. En vecka senare: Agneta Bergqvist berättade utifrån sin bok om Herman i Falla, en ganska okänd träsnidare från Bosebyn, som var med och startade Arvika konsthantverk. Anders Ljunggren ledde naturvandringen längs älven och Nils Olofsson den brukshistoriska vandringen. Nils publicerade f ö en artikel i Arvika Nyheter om Segerforsälven som en ”kraftkälla för tidiga företagare.” I rian fanns en affischutställning, som gör nedslag i delar av Rackstads historia. Kända och okända rackstadbor, kvarnhistoria, brukshistoria och annat som ryms på de sex affischerna. Utställningen visade under oktober på Arvika bibliotek. Närmare 40 lärare och övrig personal från Solbergagymnasiet besökte kvarnen 14 augusti och fick se och höra bruks- och kvarnhistoria genom Lennart Wettmark och om älvens biotop av Anders Ljunggren.


2021
Denna sommar återkom sommarutställningen. Och en grupp teknikintresserade började titta på om någon av maskinerna i kvarnen skulle kunna sättas i stånd. Jonas Carlqvist kom en glädjande nyhet: “Nu har jag gjort något som vi inte trodde skulle gå så lätt! Hade precis Björn på FRIKAB med mig till kvarnen för att kontrollera OM det skulle vara möjligt att få fart på elmotorn till kvarnstenen, han mätte upp motor och kablage och allt var i sin ordning.Så det bar sig inte bättre än att vi skruvade i säkringarna som fattades och testade att köra igång den, allt funkade jättefint!!”
Sista veckan i juli med start lördag 24 juli ägde årets utställning rum med: Maria Vildhjärta Westerberg (pinnpoet), Marita Olsson (trä), Mats Jonsson (smide), Gunnar Lidén (bild och böcker), Joel Stuart-Beck (keramik), Thomas Salzer (keramik), Petter Zetterquist (bild).

Två programkvällar under Urban Anderssons ledning med Christina och Gunnar Lidén den ena kvällen och . Och två dagar senare kom ett 40-tal för att lyssna på musik och poesi med Urban, Jan Andersson, Louise Wennerström, Jan Vikner, Monica Fjaestad och Staffan Alfredsson. Detta år slog Anders Ljunggren och Nils Olofsson ihop sina vandringar till en gemensam natur- och kulturpromenad längs älven. Vi tryckte upp särtryck ur Rackstadhistoriskt av Sven-Åke Larssons geologihistoriska exposé om Rackstads ursprung och Nils Olofssons industrihistoriska älvberättelse. En planerad kvarndag med Henry Ketola blev inställd.

Publicerat

Barndom i Rackstad på 1940-talet. Kerstin Werner berättar

Kerstin Werner guidar på Rackstadmuséet. Här vid en vandring i Rackstad 2013
Kerstin Werner är guide på Rackstadmuséet. Här vid en vandring i Rackstad 2013

Kerstin Werner (född Claesson) kom till Rackstad (eller egentligen Holm) i september 1940. Hon var då sex år. Hennes far hade fått tjänst som maskinist på Vattenverket. Familjen flyttade från två rum och kök i Arvika till en bostad på ett rum och kök. Tidigare kopparslagare Hedins hus, som flyttats till vattenverkstomten från Kärrsmossen 1918.

 


Andra världskriget

“En dag kom jag från Rackstadskolan. Bakom mig kom ett vidunder på larvfötter. Jag kastade mig i diket och låg där och grät. Sen såg jag att det stod ett stort militärtält utanför på Vattenverkets gård! Jag trodde det var tyskar! Där fanns motorcyklar och hästar. Men varför gick dom där och pratade och skrattade när det var krig? Jag gick in till mamma och fick veta att det inte var tyskar utan stockholmare. Underbara människor! Vi fick karameller och mamma fick kaffe. Riktigt kaffe! En av dem visade sig vara en kusin till mamma, som hon inte visste om.
Barnkolonien blev logement och vårt rum på andra våningen fick en löjtnant ta. Det var bara att ge med sig när dom sade att dom ville ha ett rum. I Nordstugan var sambandscentralen och utanför Smedjefallet fanns koktrossen. Kanske var det folk också på herrgården, det vet jag inte. Vattenverket var ju ett strategiskt ställe.
Nere vid skolan stod en kanonlavett berättade min bror. Pojkarna som vågade fick ratta kanonröret. Jag fick i stället rida på en jättestor häst. En militär kom en dag ridande, hoppade av hästen och frågade om jag ville rida.”

Barn i Rackstad

“Vi var tre syskon och vi gick på upptäcktsfärd. Det var ju roligt att komma nära en sjö och kunna bada. Familjen Stål hade många barn. Deras äldsta flicka och jag höll ordning på syskonen. T ex när vi gick för att bada. Vi fick gå på Anna Johanssons tomt på Nedre Berget. Hon hade en enda ko och den stod tjudrad på ängen. Mamma sade alltid “kommer du hem och har drunknat, så får du stryk”. På hemvägen gick vi gärna via Övre Berget. Där bodde två systrar som bakade rån, som dom sålde på torget varje onsdag och lördag. Av dom fick vi krossade rån.
Vi hade en teatergrupp också. Jag regisserade. Vi övade i ett uthus på Vattenverket. En lördag hade vi så diktläsning, akrobatik, gymnastik i ett tält på andra sidan vägen mot Kvarnstuga. Det kom mycket folk. Pappa hade gjort bänkar. Vi hade bakat.
Mina syskon gick till barnkolonien och lekte. Jag var för feg. Fast jag var själv på koloni några somrar. Men det var i Mangskog och i Åmotfors. Göta som bodde på Lugnet var föreståndare.”

Farlig lekplats

Så här berättar Kerstin Werner på annat ställe i den här bloggen:
“Till kvarnen är vi barn förbjudna att gå. Kalle Mjölnare (Karl Nilsson) vill inte ha några ungar i närheten av varken farligt malande kvarnar eller forsande vatten. Likväl så går Per-Åke 9 år och Majlis 2 år dit av ren nyfikenhet. De står på bron och tittar ner på forsen. Men så klart drattar Majlis ned i vattnet. Ett galler som skall rensa bort skräp från vattnet blir hennes räddning. Hon hänger kvar i en ynklig liten pinne med benen under gallrets kant. Vattnet fortsätter i en turbin som leder in till kvarnen. Vad som skulle ha hänt om hon följt ner i turbinen törs jag inte ens tänka på. Trots att Per-Åke är livrädd för den arge Kalle, rusar han in i kvarnen och skriker att Majlis har ramlat i älven. Kalle springer till bron och drar upp Majlis. Hemkommen till mamma med en dyblöt unge säger Kalle: “Nu du Britta kan du tacke Gud för att flecka lever” Efter detta blir mor “tvarreligiös”, Hon går på alla bönemöten både i Holm och Stålsberga efter detta. Inget ont utan att det det har något gott med sig”

Rackstadskolan

“En del barn hade långt till skolan. Det kom barn från Gustås och Skog till Rackstadskolan. Även barnen från Taserud gick där. Min mamma hade gått där eftersom morfar var ladugårdskarl på Gate. Hon var så duktig att hon fick hoppa över en klass. Det var en B-skola och därför gick klass 3 t o m 6 tillsammans i “Storskolan”. I min klass var det bara två eller tre barn. Sen fick jag börja på läroverket och hade mycket att ta igen. Vi hade en hårding till lärare, Teodor Tobiasson. Han var amatörboxare och det utnyttjade han ibland; Han slog en pojke från Skog så att han svimmade och hans pappa fick komma och hämta honom. När min bror fick en smäll grät jag. Men Tobiasson fick ändra sig. Överlärare Näss grep in. Men Teodor gjorde många bra saker. Vi gjorde utflykter till Rackstadbacken och Kalldalen på vintern, han berättade historier om stora stenar i skogen.
Nära skolan fanns två affärer, “Grana” (Granhem, senare Konsum) och Westergrens affär. Det var en stor händelse varje år när Westergrens hade julskyltning i sitt enda fönster.”

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik.
Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik. Ur Svenska villor och gårdar del 1. 1946

Del 1 av en intervju med Kerstin sommaren 2014. Sammanställd av Lennart Wettmark.

Publicerat

Kvarnstriden i Segerfors 1843-1850

1765 fick Wiks säteri och bostället Gate med stöd av jordägare i en rad hemman, bl a Rackstad, Holm och Perserud inrätta varsin tullmjölkvarn, dvs fick ta ut en avgift. I november 1842 gjorde entreprenören Adolf Sandelin – brukspatron på Segerfors – ett utspel, som ledde till en stor rättslig strid. Sandelin skickade med stöd av en särskild skrivelse från hemmansägarna kring Segerfors en begäran att få uppföra en tullmjölkvarn och ett sågverk på Segerfors. Därmed kom han att provocera kvarnägare på flera mils radie och bönder i Brunskog och en juridisk strid bröt ut sommaren 1843 som inte slutade förrän 1850.

Kvarnen

“Då jag enligt författningarna icke å husbehovskvarn får förmala bruksarbetarnas mäld, så nödgas Adolf Sandelinjag, så väl för mine vid Segerfors varande arbetares, som flere derintill gränsande hemmans behov, anhålla att få uppföra och gagna en tullmjölkvarn såsom ytterligare grund för min ansökan vidfogas en av kringboende hemmansägare underskriven ansökan, som visa att den begärda anläggningen är av behovet påkallad” Segerfors bruk 15 nov 1842. Ad. Sandelin.

Fyra hemmansägare i Stålsberg, Rackstad och Bålgård (understödda av en rad andra namn) formulerade problemet: “i anseende till brist på tillräcklige kvarnar här på orten ofta nog tvingas att såsom under innevarande års sommar hänt, färdas flere mils väg med vår spannmål för att få den förmalen, vilken olägenhet för oss avhjälpes genom kvarnanläggning å nämnda ställe”

Motståndarna var starka och utgjordes av:

  • Ernst Hårdh <Hård av Segerstad> å sin moders, Enkefrun Capitainskan M Charlotta Hårdh,hård av segerstad vägnar (ägare till salusåg och tullkvarn vid Wiks säteri),
  • Brukspatronen N. Frykholm (disponent på Elgå Bruk),
  • Lantbrukaren G A Wall (arrendator av bostället Gate med tillhörande tullkvarn och ombud för hovjägmästaren och riddaren Herman Falk),
  • Uppbördsskrivaren J F Wickelberg , ombud för herr Capitainen och Riddaren A M Lagerlöf (med tullkvarn i Brättne)
  • Herr majoren M. Juel i egenskap av syssloman i framlidne brukspatron A F Edgrens gäldbundne bo ävensom herrar kyrkoherdarna Jonas och Anders Unger (Sälboda tullmjölkvarn)

Hårdh presenterar på sin och de protesterande Frykholms och Walls vägnar ett skriftligt anförande till häradsrätten och lyfter motståndet till nationalekonomiska höjder:
” Den senare tiden har visserligen uppenbarat en så bestämd syftning till frihet uti alla lovliga näringsföretag, att den som däremot vågar en motsägelse nästan bemöts med hån. Detta frihetsbegär i och för sig själv erna vi icke fördöma, vi erkänna istället dess välgörande inflytelse på industriens utveckling <men> bestrida sökandes rätt att göra nyanläggningar, som i detta det allmänna ej medföra något gagn, men göra skada och förfång för våra ägandes äldre verk?? frihet att intränga med varje nytt anläggningsförsök, varav den otvivelaktiga påföljden måste bliva en tidstävlan med varandra till ömsesidig undergång; sådant vore för äganderätten ett vådligt experiment och huru högljutt opinionens hugskott må uttala sig för frihet i alla näringsgrenar, så bör man dock kunna trygga sig därvid att denna frihet av lagstiftningen varsamt tillämpas”

Hårdh kan acceptera frihet att etablera sig varsomhelst “om det handlar om att concurrera i werldshandeln, ty därav uppkommer en både för den enskilde och det allmänna nyttig tävlan att genom snillrika inventioner förbättra och mångfaldiga tillverkningarna samt väcka spekulationsandan att i handeln gör dem fruktbara, men kvarnar”

Visserligen ökar folkmängden, men inte spannmålsproduktionen i lika hög grad; Utvidgade odlingar kommer att gälla trädgårdsväxter, rot och skidfrukter, tror Hårdh.

Syneförrättning på Segerfors

17 och 18 augusti 1843 samlas häradets Syneförrättning förstärkt med vice notarien i Svea Hovrätt på Segerfors för att gå igenom hela ärendet. Tidigare på sommaren hade uppbördsskrivaren Wickelberg, som ombud för sin huvudman A M Lagerlöf inkommit med en A M Lagerlöfny skrivelse om “Ad. Sandelins begäran att uti en genom Rackstads ägor framflytande mindre å få anlägga ett par mjölkvarnar <menar stenar>”  Sandelin stöder sin ansökan på “dels bruksarbetarnes behov, dels folkmängdens förökande och dels en hop allmoges övertalande att understödja hans begäran” Wickelberg går tillbaka i tiden och berättar hur Gate och Wik 1810 fick nej på att anlägga ytterligare två kvarnstenar eftersom det inom en radie av 3 ¼ mil redan fanns 21 par skattlagda. Inte heller 1813 gick det igenom. Först 1825 hade Arvika tillräckligt många nya invånare för att Häradssynerätten skulle godkänna ansökan. 1843 har Segerfors 23 mantalsskrivna och 13 minderåriga. Wik och Gate ligger bara en ¼ dels mil bort. Och dessa kvarnar har brist på mäld, konstaterar Wickelberg.

17 aug. kommer en replik från jordägarna i Perserud, som medger att man har egen husbehovskvarn, men att både under sommaren och under vintern kan vatten saknas. Och det finns ingen kärrväg. Racken fryser till sent och i december händer det ofta att de närmaste kvarnarna är upptagna. Till Segerfors har man endast ¼ mil sjövägen och hemmanet är 23 jordbrukare, som utöver det man mal hemma kan komma upp i 50 tunnor råg och 100 tunnor havre till förtullning. Och man har inte förbundit sig någon malningsrätt till någon äldre anlagd tullmjölkvarn.

Mot detta protesterar Frykholm: Perserudsborna mal det mesta på sin kvarn, resten är obetydligt. Han har också kikat i bruksboken (för 1841) och ser att de 23 arbetarna med hushåll förbrukade 62 ½ tunna råg och 133 ½ tunnor havre och inget hindrade att man malde det på husbehovskvarnen.

Stålsbergaborna anmälde sig nu till den planerade tullkvarnen. Liksom Rackstad: “Vi tillåta oss även nämna att den omständigheten ofta inträffar att så stort tillopp av mäld är vid nämnda kvarnar att vår mäld måste vänta i flera dagar och man alltså får göra tidsödande resor förgäves”

Både Hårdh, som menade att de malde på sin egen kvarn och att resten var obetydligt – och Wall replikerar: “Dom har sagt sig blivit väl betjänade och har kunnat varit här när vattnet blivit uppdämt vid Segerfors eller annorstädes.”

Mjölnarna Nils Nilsson vid Wiks kvarn och Olof Erlandsson, Gate, bekräftar det i ett uttalande 18 aug 1843: “Mäld saknas ofta då vatten finnes. Sällan har från nämnda hemman <Stålsberg, Rackstad, Perserud> mäld mer än till skrädning varit förmalen. Men måhända att bemälte hemmans åbor kunnat varit här då vattnet blivit uppdämt ovanför vid Segerfors eller annorstädes, dessa omständigheter måste icke läggas oss mjölnare till last. Segerfors mäld har varit förmalen här vid dessa kvarnar, på grund härav kunna vi ej antaga att uppgiften över Segerfors arbetares mäld är trovärdig. Den vanliga vittneseden vill vi avlägga då den fordras”

Synerätten går den andra dagen ut för att med egna ögon besiktiga anläggningarna:

“Och befunno de voro uppbyggde i den så kallade Rackstads Elfven, vilken jämväl driver smideswerken vid Segerfors bruk samt har sitt ursprung ifrån sjön Racken och efter sitt utlopp därutur genomlöper veterligen allenast enskilde och ej allmännings ägor; att den för mjölkvarnens anlagde dammen, vilken jämväl begagnades för en därvid befintlig husbehovskvarn tillhörig kronoskattehemmanet Holm, hade fäste på detta hemmans grund och var uppförd något nedan karta Segerfors 1860brukets stångjärnssmedja till tjugotvå alnars längd <13 m> samt fyra och en halv alnars bredd <2,7 m) med en arm åt vardera sidan, ifrån vilken damm var uppbyggd en gjuta <ränna> tre alnar bred <1,8m > och trettioåtta alnar lång <23 m>, varav bildades ett fem och tre fjärdedels alnar <3,5 m> högt fall. Vid detta fanns det nya kvarnhuset beläget, å frälsehemmanet Rackstads grund, sexton och en halv aln långt <10 m>, tio och en halv aln högt <6 m> samt inemot lika brett, försett med ett vattenhjul av fem alnars genomskärning <3 m>, vilket drevs med överfall, och skulle därtill användas ett par ej långt därifrån liggande kvarnstenar av femtiofem tums <1,40m> genomskärning och tio tums tjocklek <25 cm>

 

Sågverk

Sandelin ville också utvidga sitt sågverk i Segerfors. 1836 hade han på en konkursauktion köpt Mölnerud såg i Brunskog för 230 riksdaler. Det som var intressant i sammanhanget var de sågverksprivilegier som hörde ihop med sågen.

I Synerättens handlingar rapporteras:

“Sågverket var uppfört strax nedanför brukets spiksmedja, vars dammbyggnad jämväl begagnades för sågen, å vilken nu försedd med allenast ett blad, för närvarande endast försågades timmer av sökandens egna skogar, men brukspatron Sandelin förklarade, att, i händelse den sökta flyttningen av såg privilegierna beviljades, önskade han att å det nya verket få såga utom till husbehov tio tolfter samt femtio tolfter plank till avsalu, jämväl för lego åt Holms och Rackstads hemmansägare.”

Att flytta sågen är enligt Ernst Hårdh om möjligt ännu mer förödande än själva kvarnanläggningen! “Mosågen < som ägs av Wik>  måste huvudsakligen förses med sitt behov av sågblockar från sjön Racken och älven utföre till sågen. Någon annan flottled finnes här icke. timmertillgången inom orten <är> icke på långt när tillräcklig för redan de befintlige sågar , i flottleden föras till sågen förbi det ställe där nya såganläggningen nu är i fråga.”

Skogstillgången till Mölneruds såg kan inte transporteras över mellanliggande höjdsträckningar. Därtill kommer ortens sedvänja och benägenhet att årligen göra stora svedjefall, som gör att det tar hundra år att återställa skogen.

Frykholm på Elgå bruk har också invändningar. Bruket har “från gammal” tagit timmer från Racken via flottleden. “1810 undertecknades kontrakt mellan Elgå bruk och Wik om att Elgå under 25 år skulle få framflotta ett hundra tolfter timmer årligen mot en ersättning av åtta skilling banco per tolft. Men timmertillgången har på senare tid varit så ringa att uppköp och flottning från detta hålla lämnats å sida”

Wickelberg är ombud för Mölneruds och Ragneruds jordägare, också ägare till vattendraget på den egna skogen som flyter från Aborrtjärnet, Slomvattnet och Lilltjärnet till sjön Fån (?). Man lämnar in stämningsansökan till nästa laga ting i häradet och kan visa upp ett kontrakt från 1815 med Erik Wall, bruksinspector på Hwittlandal (?), som bara gäller nyttjanderätt – inte privilegiet. Man anklagar Sandelin för att ha raserat sågen och kräver att han bygger upp den och ersätter jordägarna för förlorad möjlighet till husbehovssågning.

Synerätten avgav sedan ett uttalande där man konstaterade att det inom ett avstånd av 3 ¼ dels mil sen tidigare fanns, utom en stor mängd husbehovskvarnar, tjugotre par skattlagda kvarnstenar och däribland på det korta avståndet härifrån av fem sextondels mil, två kvarnar med två par stenar vardera. Alla har tjänlig väg, utom Perserud som har det till Sälboda tullkvarn. Sandelins begäran skulle hota gamla odalkvarnar “ofelbart skulle därigenom till deras hävd och inkomst med tulltäktstagande skadas, samt följaktligen till deras bestånd undergrävas”. Man avstyrker därför att konungens befallningshavarande i länet i ärendet vidare förordar en tullkvarnsanläggning. Och vad gäller sågen konstaterar man att rätten fått en stämning om äganderätten till privilegiet och ett krav på att Mölnerudssågen skall återställas i brukbart skick.

Nya tvister

1844 klagar ägarna av Wik och Gate i en skrivelse till landshövdingen att Sandelin inte håller dammluckorna öppna i sådan grad att deras kvarnar kan drivas. Resultat: Sandelin åläggs att hålla dammluckorna i det läge förrättningsmännen efter inspektion ansett erforderligt. ” ägande vederbörande kronofogde att, därest Sandelin icke skulle ställa sig till efterrättelse vad härigenom blivit förordnat, vid skeende anmälan, på bruksägarens bekostnad meddela laglig handräckning till stämbandets* uppdragande till den bestämda höjden”

1846 dör Adolf Sandelin. Nu ansöker Th. och CH Sandelin och brukspatron A. Frisk med hänvisning till befolkningsökningen om att få starta tullkvarn. Ägarna till Wik och Gate protesterar och landshövdingen lämnar avslag 1848 .

edmund Sandelinthure Sandelin

1850 har de liberala idéerna om näringsfrihet slagit igenom och det verkar vara läge för ett nytt försök. “Herr Brukspatron Edmund Sandelin som för närvarande arrenderar Segerfors Bruk och Landtegendom i Arvika socken var vid sockenstämman närvarande och tillkännagav att han ämnade söka Tullqvarns Rättigheter för den Husbehovsqvarn som är anlagd på Segerfors ägor för vilket ändamål han ansåg sig böra anhålla om Arvika församlings yttrande i denna sockenstämma huruvida församlingen ansåg denna qvarn, om genom Tullqvarnsprivilegier blifver tillgänglig för andra socknebos mäld…” (protokoll 9 dec 1849)
Nu vänder man sig till Kommerskollegium i Stockholm. Och får rätt! Kommerskollegium hänvisar till stödet från sockenstämman i Arvika, “att sockenmännen därvid intygat att rättighets kommerskollegiumerhållande till ifrågavarande kvarns begagnande emot tulltäkt skulle bliva av väsentlig nytta för orten och vara av behovet påkallat sedan folkmängden numera ansenligt tillvuxit ej mindre i Arvika köping, än i Arvika landsförsamling och de inom socknen förut befintliga tullmjölkvarnarna icke med den skyndsamhet kunde förmala ortens spannmål, att icke kvarnsökande finge till kvarnresor använda många därigenom förspillde dagsverken och kostnader; Alltså och då, utom den spannmål, som från andra personer kunde komma att till nämnde kvarn till malning avlämna, därstädes vore att påräkna en så stor mäldetillförsel från Segerfors bruks egna arbetare att kvarnen därav komme att i tull indragade belopp enligt Kungl. Brevet den 21 juni 1805 vore bestämt som det ringaste, varför en tullmjölkvarna må tillåtas, prövar Kong. Collegium skäligt att med ändring av landshövdingeämbetets ovanberörda utslag tillåta klagandena att till malning, mot till ovannämnda kvarn med ett par stenar begagna, räntas utgörande till Kgl. Mjt och kronan, vilken kommer att vid skeende skatteläggning, därom Konungens befattningshavande har att förordna, kvarnen åsättas, vilket vederbörande till efterrättelse länder”

landshövding

Den gamla kvarnen rivs och en ny står klar 1852. 1916 ersätts den av den nuvarande kvarnen.

Sammanställt av Lennart Wettmark nov 2014.
Källa: Mappen Äldre handlingar. Segerfors kvarn och sågar. Västra Värmlands fornminnesförening, Sågudden Arvika. Porträtten är hämtade från En bok om Arvika. 1933

* Vad är stämband i detta sammanhang? Här ett svar från Tekniska muséet:
Ur SAOB Stämma v3:  STÄM-LUCKA , sbst. ² (sbst. ¹ se sp. 14066). ( stäm- 1807 osv. stämme- 1925 ) (numera bl. i skildring av ä. förh.) dammlucka; särsk. (förr) om sådan lucka på kvarn;
“Likheten mellan stämbanden i halsen, som stoppar luften och detta stämband kan ligga i att fördämningen i sin helhet utgör ett band av pålar och jord för att stoppa vattnet, med en lucka i som då är stämluckan. Men jag har inte sökt i annan källa, så så långt blir definitionen av stämband i detta sammanhang min spekulation. Att det handlar om själva fördämningen däremot framgår i SAOB.”    Anders Lindeberg-Lindvet Tekniska museet

Synerätt var i Sverige ett slags tillfällig specialdomstol som syftade till att lösa ägotvister.Synerätten verkade med stöd av Jordabalken, som i kapitlet om ägotvister fastslog att de tvistande först skulle försöka lösa tvisten själva. Kunde de inte göra detta, skulle saken upp till tingsrätten eller häradsrätten. Om tingsrätten inte kunde lösa tvisten utan syn, skulle den döma till en häradssynerätt som skulle försöka lösa ägotvisten. (Wikipedia)

Tolfter = ett dussin

 

Publicerat

Segerfors kvarn 1963 i Arvika Tidning

AT1963

Arvikas skattebetalare driver i dagens läge en kvarn med en årlig förlust på 5.000 kr. Orsak till att kvarnen, som ligger i Segerfors, Rackstad, inte läggs ner är ett 126-årigt kontrakt, som den dåvarande ägaren till Segerfors bruk undertecknade med hemmansägarna i Rackstad, som i “everderlig” tid försäkrade dem om fri mäld. Arvika stad sägs inom kort söka bryta kontraktet genom att ge bönderna annan ersättning, då kvarnen är i mycket dåligt skick. Men Rackstadbönderna tycker annat.
Historien grundar sig i anläggandet av en spiksmedja, kvarn och såg vid älven som förbinder sjön Racken med Glavsfjorden. För att det nybildade bolaget Segerfors bruk skulle få använda de tre vattenfallen och byggplatser för nämnda byggen och fyra dammfästen skulle 13 hemmansägare för all framtid garanteras fri mäldrätt vid en kvarn vid någon av forsarna.
Så här lyder ett utdrag ur kontraktet daterat den 20 februari 1837:
“Så snart alla delägarna uti ovannämnda mäldrätt utan förbehåll undertecknat denna överenskommelse och densamma vunnit laga kraft förbinder jag (namn) mig och framtida ägare till de uti köpekontraktet omförmälde Trenne (3ne) Vattenfall med byggnadsplatser och fyra (4) dammfästen att för everderlig tid i endera av dessa vattenfall hålla försvarlig mjölkvarn varå Rackstads hemmansägare och deras rättsinnehavare få utan avgift när som helst då vattentillgången det tillåter för husbehov mala såväl sammäld som skrädmjöl”

Pappret ägs idag av hem.-äg Carl Nyström, Rackstad, byalagsman. Den namn som står upptagna på kontraktet 1837 lyder: Olof Olofson, Jon IIS Jansson, Inggel IAD Anderson, Jon IIS Jansson som förmyndare, Arne APS Persson, Nils NES Erikson, Per PES Erikson, Olof OIS Janson onge Anders AERS Erikson, gamle Anders AES Erikson, Nils NOS Olofsson, drängen Olof ONS Nilson och Jon IIS Jonason.
Kvarnen i Segerfors var i gångna tider mycket lönande. Arvikaorten malde all sin säd där och bruket tjänade en betydande summa tillsammans med de tre olika verksamhetsgrenarna.
1937 hade emellertid konjunkturerna vänt sig och sågen hade avvecklats. Spiksmedjan hade sedan länge fått skatta åt förgängelsen och patronen Johannes Olofsson såg sig föranlåten att sälja bruket till Arvika stad. Till bruken följde en betydande skogsmark. Det rörde sig om cirka 800 tunnland.
Kvarnen i Segerfors hade renoverats i seklets början av patronen Olofsson 1916 sedan dess har ingen direkt förbättring skett.
Idag är kvarnen en blacka för Arvika stadsfot. DK-ordf- K. Ove Luthman, säger till AT:
“Vi sköter kvarnen så gott det går. Den för en tynande tillvaro i och med att det inte finns några bönder som mal. Förlust på 5.000 kr per år. Vi kommer att fortsätta att driva det enligt kontraktet. Så länge det går.”
Fem mjölnare har kvarnen slitit ut hittills. Så här säger den “siste” Bertil Embretsson, 44:
Jag blir naturligtvis den siste. Det sägs att det blir möte inom kort och staden vill byta ut mäldrätten med rätten till Rackenvägen. Det skall bli skönt. Det har inte alls varit lönsamt att driva den här kvarnen och mycket arbetsamt. Få kunder är det och även om området blir större och större genom att kvarnarna försvinner. Så är det få bönder som tillkommer. Värst tungarbetad är kvarnen om vintern och då det inte finns värme i kvarnen är det inte roligt att stå och mala i 25 graders kyla?
Byalagets Carl Nyström säger så här:
“Klart att staden vill ha bort vår mäldrätt men vi 7 som fortfarande utnyttjat servituträtten kommer att hålla på den. Vi har fint. Kastar en säck i bilen när vi reser till stan lägger av den vid kvarnen och kan hämta den när vi åker hem. Om kvarnen skall läggas ner i höst genom ett eventuellt utbyte med Rackenvägen vet jag ännu inget om. Men det skall i så fall diskuteras.”
Under tiden maler kvarnen vidare  ibland på stadens skattepengar och är snart mogen för renovering.

Skrivet av sign. KJELL-ÅKE i Arvika Tidning (odaterat, men rimligen 1963). Artikeln hämtad från Segerfors bruk ett häfte sammanställt av Margareta Å. Engström.

Publicerat

När det brinner…

Den stora branden i Rackstad som utplånade nästan hela byn inträffade möjligen på 1780-talet. Källmaterial verkar saknas. Bränder av mindre format under 1800-talet vet vi mer om.

När Per Olsson på Humletorpet 1821 drabbades av eldsvåda hade han inte rätt till hjälp från  brandstodsföreningen (se http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/2014/04/05/eld-och-hagel/) Ulf Drugge berättar i radioprogrammet Släktband från 2008 att 1734 års lag sa att varje härad skulle upprätta en brandstodsförening där alla som var bosatta i häraden skulle bidra med hjälp då en brand uppstod. I början på 1800- talet insåg man att det behövdes en annan typ av skydd om brand uppstod. Då skapade man sockenföreningar. Ett mindre belopp betalades varje år i förhållande till det mantal man hade, medan de fattiga fick betala med dagsverken. Per Olsson var torpare under Gustås, som inte hade anslutit sig.
brandstodsförening2

Från 1850 vet vi säkrare. Då bildades Arvika sockens enskilda brandstodsförening. Inför bildandet diskuterades om man hellre skulle gå med i länets allmänna brandstodsförening, men man öppnade eget.  Man ville inte heller ha med Arvika köping i föreningen – risken för brand var större i en tätort. I den första styrelsen med sju medlemmar återfanns Per Nilsson i Perserud. Det  utarbetades ett reglemente, där man bl a angav att eldfarliga byggnader, rior, kölnor, badstugor och smedjor måste placeras minst 100 alnar från annat hus (c:a 50 meter) Dessutom: “Nyss från qvarn hemkommit mjöl får icke i visthusboden insättas förr än dagen efter, på det att man kan vara förvissad om att deruti intet eldfarligt ämne finnes”
Man utsåg också brandrotemästare runt om i socknen, för Rackstad, Holm och Stålsberga: Per Andersson i Rackstad och för Perserud: Elof Persson. Från senare häften av 1800-talet finns bränder rapporterade i Segerfors kvarn, på Rackstadbråten och i Perserud.

24 okt 1852:
“Med anledning av den förteckning som mjölnaren Erik Andersson vid Segerfors ingivit till ordföranden i Barndstodscommitten på åtskilliga lösörespersedlar för en summa av nitton riksdaler och 29 skillingar banco, vilka lösören uppbrunnit vid branden av Segerfors kvarn förliden vår, enär de voro uti kvarnhuset införde; Blev detta ärende, såsom pålyst att underrättas Brandstodsföreningens yttrande, föredragit, varvid föreningen väl medgav att Erik Andersson må njuta ersättning för de varor han nu vid branden av Segerfors kvarn förlorat. Men beslöt föreningen enhälligt att ingen eho det vara må, hädanefter får åtnjuta ersättning eller betalning av Brandstodsföreningen för varor av vad beskaffenhet som helst, så snart de blivit införde och förolyckade i eldfarligt hus, varunder föreningen gemensamt ansåg att forskvarn även och hädanefter skall avses”

9 mars 1863:
Anders Andersson och Nils Andersson anmälde att de förlorat gemensamt ägda “stugebyggnad”  Rackstadsbråten jämte en del lösöre. Elden utbröt 28 febr kl 2 på eftermiddagen genom någon gnista från skorstenen som antände “wattentaket” <ett sorts innertak> vilket var gammalt och ruttet. Stugan var av deras fader och svärfader, avlidne Anders Ersson, försäkrad till 150 Rdr banco.
Men brandföreningen var negativ; Taket var utdömt vid brandsyn 1860 och man hade inte gjort inbetalning till kassan vare sig 1860 eller 1862. Brandförsäkringen på lösöre var inte förnyat sedan deras faders lösöre varit på auktion och sålts och skingrats. ” Men som de nu äro i fattiga omständigheter och i stort behov av hjälp beslöt man att göra en framställan till kommunalstämman”

30 sept.. 1890:
Nils Persson i Perserud får ersättning, 1.670 kr 37 öre, för nedbrunnen uthuslänga, som innehöll två logar, en ladugård, svinhus och körhus för tröskverket och inbärgad skörd. änkan Stina Andersdotter förlorade samtidigt en loge, ladugård, inbärgad skörd och två hagkalvar och fick 813 kr 40 öre.

Källa: Protokollbok för Arvika sockens enskilda Brandstodsförening 1851 – 1918.

 

 

 

Publicerat

Äldre kvarnar runt Racken

Så länge det odlats spannmål, har det funnits behov av att mala säd. Det har funnits kvarnar i området runt Racken, men arkivhandlingar har försvunnit, så de spår man hittar av kvarnar här dyker upp först på 1700-talet.
I begynnelsen var handkvarnen. Den fanns nog på varje gård. Det var ett tidsödande och tungt arbete att hantera den. Det mjöl man fick fram gick bäst att användas till grötkokning – inte till brödbak. Skvaltkvarnen var därför ett stort framsteg. Det fanns gott om bäckar med strömmande vatten – kanske ibland med hjälp av uppdämning. En inventering (1625 -26 års kvarntullängd) räknade till 10 handkvarnar och 11 bäckkvarnar i Arvika socken. Staten var intresserad av den inkomst man kunde få genom att lägga skatt på mälden. Det är också den vägen uppgifter finns om de enskilda kvarnarna i Värmland.

handkvarn från ?lgå skvaltkvarnHandkvarn från Älgå resp. nederdelen av en skvaltkvarn
Med utgångspunkt i 1805 års jordebok upprättades en förteckning över skattelagda kvarnar i länet. Här hittar man uppgifter om kvarnar i området:

  • Holm: en husbehovskvarn med ett stenpar. Hemmanets ränta: 2 skilling
  • Perserud: en husbehovskvarn med ett stenpar
  • Perserud: en husbehovskvarn skattlagd 1804 med 1 kappe råg och 7 kappar havre
  • Rackstad: husbehovskvarn med två stenpar. 8 skilling. Hänvisning till 1758 års jordrannsakning och 1795 års jordebok.

Bruksskildraren Gustaf Schröder skriver i en av sina böcker att han inte kunde erinra sig något bruk som inte hade en eller flera kvarnar. Och det var en inkomstbringande tullkvarn man ville bygga och det krävde tillstånd. Ett sådant exempel finns i Segerfors:
“Herr Brukspatron Edmund Sandelin som för närvarande arrenderar Segerfors Bruk och Landtegendom i Arvika socken var vid sockenstämman närvarande och tillkännagav att han ämnade söka Tullqvarns Rättigheter för den Husbehovsqvarn som är anlagd på Segerfors ägor för vilket ändamål han ansåg sig böra anhålla om Arvika församlings yttrande i denna sockenstämma huruvida församlingen ansåg denna qvarn, om genom Tullqvarnsprivilegier blifver tillgänglig för andra socknebos mäld…” (protokoll 9 dec 1849)
Sockenstämman tillstyrkte 9 dec 1849 att husbehovskvarnen på Segerfors skulle få rätt att ta betalt (tull= avgift), eftersom inom 3/4 mil från Segerfors fanns totalt 2.058 personer fördelade på Rackstad 115, Långvak 257, Mötterud 159, Perserud 155, Holm 22, Stålsberga 82, Bålgård 90, Gustås 54, Östra och Västra Högvalta 226, Östra Speked 127, Östra Berga 45 och Arvika köping 726 personer. “Arvika församling tillstyrker därför bifall hos de myndigheter det vederbör. ” (Källa: En bok om Arvika. 1933 s. 380-381)
I CM Rosenbergs Geografiskt-statistiska handlexikon 1882 – 1883 återfinns inte Perserud, bara Segerfors kvarn, upptaget till ett taxeringsvärde av 5.000 kr

Segerfors_Kvarn-1886WEB Segerfors kvarn. Teckning av Anna Montan 1886

Källa:  Arvid Ernvik. Kvarnar och vattensågar i Värmland från medeltiden till omkring 1900. Karlstad: Press förlag, 1982