Etikett: Ture Ander

Publicerat

Från Rackstadtorpet till Kenya

Från senare delen av 1800-talet emigrerade en del Rackstadbor. Oftast till USA, en del till Norge, men under tidigt 1900-tal också i ett fall till Afrika.  (se http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/27/emigranterna/)

Om detta speciella fall har Anders Mattsson, son till Ludvig Mattsson,  skickat ett bidrag till Rackstadhistoriskt. En artikel ur NWT från 1981 som berättar historien om Gustaf Lagerberg (1893-1977) tillsammans med kompletterande bakgrund. Gustaf var son till möbelsnickaren Oskar Lagerberg, med verkstad och bostad i Rackstadtorpet i Nedre Rackstad.

 Så här skriver Anders:

”Det handlar om en riktigt tuff person, som växte upp i Rackstad och reste till Afrika och drev en kaffeplantage under många år och blev mycket populär hos de svarta arbetarna.  Mannen var Gustaf Lagerberg (1893-1977), född och uppväxt på “Torpet”. Hans fader Oskar, som var möbelsnickare, förekommer ofta i min fars dagboksanteckningar.
Från en husförhörslängd har jag fått fram följande beträffande fadern Karl Oskar Lagerberg. Han var född 1863 och kommen från Sunnersberg utanför Lidköping. Han var snickare och fick bo som hyresgäst hos hemmansägare Johannes Persson på ”Torpet” i Rackstad. Denne var född 1842 i Arvika och hans fru Maria Eriksdotter var född 1855 i Gunnarskog. Deras dotter Hulda Kristina Johannesdotter, född 1875, gifte sig med Karl Oskar Lagerberg 1893. De fick sonen Karl Gustaf 2 juli 1893.

Pappa Lagerberg ingick i arbetsstyrkan vid bröderna Erikssons möbelsnickeri i Taserud 1906

Som framgår i artikeln blev Gustaf gift med Arvika-flickan Fanny Grafström och de fick två barn, Fritjof och Birgit. I artikeln står det, att föräldrarna skickade barnen hem till Arvika för skolgång. Detta var fel. Hela familjen reste hem till Arvika för att ordna med skolgång och inkvartering åt barnen. Deras bostad var på tredje våningen i Lundquists hus i korsningen Torggatan/Fabriksgatan. ”Vi” bodde i samma hus på första våningen under tiden jan. 1938 till okt. 1942. Pappa fick i uppdrag att iordningställa vindsvåningen till barnen Lagerberg. Jag blev mycket bekant med Fritjof. Han var en av mina första riktiga kamrater. Uppe på tredje våningen hade han flera uppstoppade jakttroféer efter sin far. Speciellt kommer jag ihåg ett stort piggsvin. Det var vassa taggar!”

Väl framme avvisades Lagerberg då han saknade referenser. Han tog därför snart farväl och för
beredde sig för den långa vandringen tillbaka. Han nämnde då, att han var tvungen att ge sig av innan det blev mörkt, eftersom han ville sova under samma träd som föregående natt.
Då man fick höra att Lagerberg sovit under ett träd bland de vilda djuren anställdes han bums. Det var just den typen av folk som behövdes i Kenya på den tiden — orädda och initiativrika.
Att lämna de värmländska skogarna år 1920 för att flytta till Kenya i Östafrika var ett stort steg att ta. Speciellt för en småbrukare från Rackstad, som inte tidigare varit ute i världen.

Stor koloni
Kenya var på den tiden ett okänt land för de flesta svenskar. På 1880–talet kom landet i brittiska händer. Invandringen av européer — främst engelsmän, började vid sekelskiftet. En stor del av engelsmännen tillhörde aristokratin. Detsamma gällde många av de skandinaver som bosatte sig i landet. Det fanns under 20–talet en tämligen stor skandinavisk koloni i Kenya.
Det som lockade många var de stora möjligheterna till jakt och naturligtvis möjligheten att för en billig penning köpa stora jordarealer.
Somliga skandinaver klarade sig bra och bor liksom Gustaf Lagerbergs son Fritjof Lagerberg kvar i landet i andra eller tredje led.
Många lämnade dock Kenya under Mau–Mau–tiden på 50–talet. Andra lämnade landet på grund av ekonomiska svårigheter. Till dessa senare hörde den kända danska författarinnan Karen Blixen, som ägde en kaffeplantage och som i många av sina böcker skildrat livet i Kenya under kolonialtiden.

Inget lyxliv
Nairobi kunde på 20–talet närmast liknas vid en by. Det var verkligen inget lyxliv som mötte de européer som kom till Kenya. De flesta fick åtminstone den första tiden bo mycket enkelt i jordhus, med grästak och jordgolv. Det var många faror som lurade. Vilda djur, giftiga ormar och inte minst tropiska sjukdomar som malaria, bilharzia* och gula febern.
Det var Gustaf Lagerbergs stora jaktintresse som fick honom att flytta till Kenya. Han fick från en där bosatt svensk höra talas om de stora möjligheter landet erbjöd då det gällde jakt och jordbruk. Denne svensk var Nils Fjæstad, etablerad plantageägare utanför Nairobi och på besök hos släktingar i Rackstad**.
* Snäckfeber (parasitsjukdom)
** Målarkonstnären Gustaf Fjæstad m.fl.

Sålde gården
Fyra år efter mötet med Fjæstad hade Lagerberg sålt sin lilla gård och för pengarna köpt en enkel biljett med lastbåt till Kenyas hamnstad Mombasa.
Det första arbetet — att bygga regnvattenreservoarer — höll han på med under ett år. Arbetet utfördes i en trakt utanför Nairobi som är befolkad av masaifolket. Masaierna är ett nomadfolk, som bedriver boskapsskötsel. Deras huvudsakliga föda består i en blandning av sur mjölk och blod, som boskapen tappas på.
Man behöver inte ha stor fantasi för att föreställa sig vilken enorm omställning det måste ha varit — både språkligt och kulturellt — för Lagerberg.
Att köpa egen jord var aldrig aktuellt för Gustaf Lagerberg. Det krävdes trots allt ett kapital.
Jaktintresset, som var den huvudsakliga anledningen till att han flyttade till Kenya, avtog med åren. Storviltsjakt intresserade honom aldrig. Däremot tog jordbruksintresset mer och mer av hans tid och han började arbeta på en svenskägd sisalplantage.

Till Arvika
Efter tre år i Kenya reste Lagerberg hem till Sverige för att gifta sig med Arvika–flickan Fanny Grafström. Den nyblivna fru Lagerberg hade inte en aning om vad hon gav sig in på. Paret bosatte sig i ett jordhus på sisalplantagen. Deras transportmedel var en mula. På kvällarna ställdes ett badkar in i huset.
Inte förrän 1950 fick familjen elektricitet och 1955 fick de telefon.
Tack vare att Fanny Lagerberg var en praktisk och realistisk person fann hon sig snart tillrätta i denna primitiva miljö. Två barn föddes. En dotter Birgit och sonen Fritjof, som berättat denna familjehistoria.
Många faror lurade i det nya landet. Som femåring stod systern öga mot öga med en spottande kobra. Lyckligtvis blev båda lika rädda.

På guldvåg
Fritjof Lagerberg berättade också, att han som barn såg den gamle och korpulente Aga Khan vägas på en våg med rent guld som vikter. Aga Khans sekt har många anhängare bland asiaterna i Östafrika.
Gustaf Lagerberg blev efter några år på sisalplantagen erbjuden att bli disponent på en stor norskägd kaffeplantage strax utanför Nairobi. Det var år 1929 han började sin bana som plantagedisponent. Han kom sedan att stanna på samma plantage till sin pensionering drygt trettio år senare, då sonen Fritjof tog över chefskapet.
Barnen Lagerbergs skolgång var ett problem. Fritjof Lagerberg berättade, att då han var nio år gammal hade han endast undervisats av sin mor två timmar per dag.
Föräldrarna valde då att skicka sina barn till Arvika för skolutbildning. En liten lägenhet* hyrdes i Arvika och en dam**, som varit anställd i Fanny Lagerbergs föräldrahem, tog över ansvaret för barnen.
*Vindsvåning i s.k. Lundquisthuset i korsningen Torggatan/Fabriksgatan
** Agnes Andersson

 – Fotot visar barnen Lagerberg och Agnes Andersson i vindsvåningen. Till vänster om fotot fanns en balkong med fin utsikt över staden.

Sju års väntan
Ingen kunde då ana, att det skulle dröja sju år innan föräldrar och barn kunde återses.
Det var Andra världskriget som kom emellan. Det gick inte att resa mellan Kenya och Sverige.
Även brevkontakten var dålig och ett år var det bara ett enda brev från föräldrarna, som kom fram. Först i september 1946 kom föräldrarna till Sverige för att träffa barnen. Två år senare tog Fritjof studenten i Arvika.
Efter tio år kunde Fritjof Lagerberg återse sitt kära Kenya. Men det var bara för ett halvår. Sedan väntade militärtjänsten i Kristinehamn. Efter sågverks– och skogsutbildning i Sverige kom han till Kenya för gott. När fadern 1961 drog sig tillbaka övertog han ansvaret för kaffeplantagen.

Brutal tortyr
Det var i slutet av Mau–Mau–tiden Fritjof Lagerberg kom tillbaka till Kenya. Många européer hade lämnat landet under oroligheterna. Det var inte mer än ett trettiotal européer som dödades, men många blev skrämda av de brutala tortyrmetoder, som kom till användning afrikaner emellan. Gustaf Lagerberg och hans maka var kvar i landet under hela Mau-Mau-tiden. Det var bara vid ett tillfälle Fanny Lagerberg kände sig direkt hotad. Beväpnade män försökte på dagtid komma in i deras trädgård. Detta upptäcktes av en tjänare i huset. Han larmade arbetarna på plantagen, som i hundratal kom till hennes undsättning.
Gustaf Lagerberg slutade sina dagar i Sigtuna, där Fanny Lagerberg fortfarande lever.

Afrikanskt namn
Det är nu sonen Fritjof, som med sin familj lever i Kenya. På plantagen kallas han Birisho. Att få ett afrikanskt namn är en stor ära för en europé, men exakt vad namnet betyder, vet inte Fritjof Lagerberg.
Den norskägda plantagen, som fadern skötte och som sonen tog över, såldes till kenyaner. FN:s miljövårdsorgan UNEP har i dag sitt högsäte på den f.d. kaffeplantagen.
Fritjof Lagerberg är nu plantagedisponent för ett stort kenyaägt aktiebolag, som förutom stora kaffeodlingar odlar vete och majs och dessutom har en stor mängd biffdjur och får.
Fritjof Lagerberg bor i en underbar villa på plantagen, några mil utanför Nairobi, fjärran från det jordhus föräldrarna bodde i under de första åren i Kenya. I huset hänger målningar av Ture Ander* blandat med leopardskinn. På frågan om Fritjof Lagerberg fortfarande känner sig som en svensk svarar han tveklöst ja.
*Efter hushållerskeplatsen med barnen Birgit och Fritjof, fick Agnes Andersson anställning hos Ture Ander i Racksta


Oviss framtid
Eftersom Fritjof Lagerberg fortfarande är svensk medborgare måste han ha arbetstillstånd för att arbeta i Kenya. Nu är det inget problem, men framtiden är naturligtvis oviss för alla européer som inte är kenyanska medborgare. Den tredje generationen Lagerberg går i skola i England, men båda barnen talar svenska, liksom Fritjofs engelskfödda hustru.
Blir det en tredje generation Lagerberg i Kenya?
Det beror givetvis på utvecklingen i landet. I nuvarande läge skulle barnen kunna komma tillbaka som biståndsexperter. Att de går i faderns och farfaderns fotspår är knappast troligt. Arbetet som plantagedisponent kommer säkert i framtiden att innehas av en kenyan.

Ann-Charlotte Ringquist
Nya Wermlands –Tidningen, 27 augusti 1981

Anm.
Gustaf Lagerberg levde 1893 till 1977 och var kommen från Torpet i Racksta. Begravd på Arvika kyrkogård. Hans far hette Oskar och var möbelsnickare.
Fanny Lagerberg, född Grafström, levde 1897 till 1996 och är begravd i samma grav som Gustaf. (Kvarter A) Hennes far var häradshövding Fritiof Grafström, levde 1865 till 1903. Var med och startade idrottsföreningen AIS i Arvika. – Modern var Agda, född Olsén och syster till Erland O., levde 1872 till 1947. Politiskt aktiv.

Publicerat

Historien om Höglunda i Rackstad och glimtar av fest och vardag i Rackstad under 1900-talet

En inflytelserik person i Arvika och i Rackstad under första halvan av 1900-talet var Ludvig Mattsson. Han har i sin delvis publicerade dagbok redovisat mycket Rackstadliv och sina många besök där. En anledning var att hans syster Lydia Sager och maken Georg lät med hjälp av honom bygga sommarstället Höglunda, där många av traktens konstnärer blev grannar. Och han har i sin yrkesegenskap ritat åtskilliga andra hus i Rackstad,
2011 gav Ludvig Mattssons son Anders ut första delen av Ludvigs dagböcker för åren 1908 – 1913. Ludvig fortsatte att skriva dagbok ända till sin död 1960. Nedanstående text bygger på dessa dagboksanteckningar kompletterade med bilder som Ludvig och hans systerson Olof Sager tagit.

                                                                                                                     Höglunda i övre Rackstad idag

                                              Höglunda 1940-tal (?) Teckning av Ture Ander. Tillhör Johan Chytraeus

Rackstad har växlat karaktär alltsedan medeltiden. Från åtminstone 1500-talet ett frälsehemman ägt av adel från Sörmland. Därefter en bondebygd med hemmansägare, drängar och pigor, torpare, inhyses osv. I mitten av 1800-talet etablerades Segerfors bruk och med det bruksägare, smeder, sågare, mjölnare osv. Nästa lilla våg utgjordes av konstnärer i 1900-talets början, som kom att sätta Rackstad på den svenska konstkartan. Under 1900-talet blev Rackstad också en plats även för fritidsboende. Kort avstånd från Arvika och en vacker natur.

                                                   Ture Ander målare 1881- 1959

                                                 Riborg Böving keramiker 1880 – 1953                                                  Fritz Lindström målare 1874 – 1962
Porträttfoton från Arvika kommunarkiv

Många hittade till Rackstad, lockade av människor i konstnärskolonin: Fritz Lindström, Fjaestads, Ture Ander och Ragnhild Franzén, Riborg Böving och Ignacz Beôrecz. 1921 fick Fritz Lindström Elsa Hallgren som närmsta granne på Rackbergsängen. Elsa hade kommit till Rackstad som elev i ”Fastrarnas” (Anna och Amelie Fjaestads) vävskola och blivit kvar i trakten – åtminstone på sommarhalvåret. Riborg och Ignacz fick Samuel Lindqvists familj som närmsta granne längre ut på udden. Samuel var vid det laget ensam ägare av Arvika kontantaffär – känt för sin kredit till Rackenkonstnärerna… Allra längst ut på udden hade bryggarmästare Ivar Lydén köpt en avstyckad tomt som skulle dröja ända till 1940 innan den bebyggdes. Och den ritades av just Ludvig Mattsson. Ludvig hade dessförinnan, 1921, ritat Elsa Hallgrens hus. Byggmaterialet (stockar, plank m.m.) hade sammanförts från två platser: Hos ”Oskar på
Hagen” i Långvak och från Orrviksbråtsstugan. Och 1931 ritade han dessutom Gustaf Fjaestads nya hus på Sågudden – udden väster om Kampudden

I den här skriften skall intresset koncentreras kring ett annat sommarhus i Rackstad: Höglunda.

Det byggdes av Georg och Lydia Sager. Lydia var syster till Ludvig Mattsson. Lydias farfar var en storbonde från Treskog i Gunnarskog som hade resurser och viljan att låta barnen studera. För Lydias del först i Elementarskolan för flickor i Arvika. För att kunna få en studentexamen var Lydia tvungen att söka sig till Upsala (det var ett ”p” på den tiden).  Hon tog sin ”Mogenhetsexamen” den 3 juni 1905 med ”berömliga” betyg i alla ämnen. Arbetade periodvis som vikarierande lärarinna på Arvika Elementarskola för flickor. 1910 fortsatte hon sina studier på universitetet i Upsala. Blev bekant med Selma Lagerlöf och deltog aktivt i studenternas kamp för allmän rösträtt. 1918 hade kvinnlig rösträtt äntligen beslutats. Något att fira! I Dagens Nyheter kunde man läsa: Senare på torsdagen var det dags för nästa högtidsfest, denna gång för ”Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt” där Selma Lagerlöf, Anna Whitlock och Lydia Mattsson-Sager talade. Sigrid Leijonhufvuds kantat tonsatt av domkyrkoorganist Elfrida André framfördes av kör och orkester under ledning av Alice Tegnér. Ledamöter från riksdag och regering deltog. I Malmö undervisade Lydia – en mycket populär lärare – vid Tekla Åbergs högre läroverk för flickor, som 1937 ombildades till kommunal flickskola.

Under trettiotalet kan man i Ludvigs dagbok läsa att Rackstad verkade attrahera med sin koppling till den sociala miljö konstnärerna utgjorde. Ludvigs syster Lydia (1885 – 1979) var gift med Georg Sager (1883- 1968), Han var född i Arvika och tog en examen vid Arvika lägre allmänna läroverk den 1 juni 1899.  Inga ytterligare studier men fick anställning vid Kongl. Postverket den 19 juli 1901. Arbetade någonstans i Skåne innan han hamnade i Malmö. – Georgs far, Johan Daniel Sager, arbetade som bruksförvaltare i Arvika.
Familjen med sonen Olof (1921-2008) var i slutet av 30-talet tillfälligt inhysta sommargäster på Segerfors och följande år på Lugnet. De hade redan på 1920-talet sommarbott på olika andra platser, t ex Edane. Säkert var det Sagers som gjorde att Allan Bergstrand, välrenommerad översättare av dramatik och litteraturkritiker, tillbringade somrarna på Brômsere och i Båtvika i Stålsberga. Lydias och Georgs ambition var att kunna hitta en tomt och bygga något eget. De bodde liksom Bergstrands i Malmö, men tack vare Lydias broder Ludvigs insatser skulle de så småningom kunna skaffa en egen sommarstuga i Rackstad.

Ludvig Mattssons dagbok bär många spår av umgänget i Rackstad, t ex anteckningen 3 mars 1935:
Efter frukost och sen Hilma* varit i kyrkan och sjungit körde vi med Anna Stina
på sparken till Björkåsen i Taserud dit Elis lät sända ner häst och släde för skjuts till Rackbergsänga. Karin och Stina bjöd på konjak m.m. – Vid 2-tiden kom vi fram till Elsa Hallgren, som väntade oss med middag. Mot slutet av måltiden kom Elis i Tasre – cyklande! – Vi körde hemåt kl.5 och kom fram till Björkåsen vid 6-tiden. Hilma och lillan sparkade till stan. Jag blev med opp till Elis och spelte spröjte.

*”Hilma Resberg, var född i Åmål 1903. Hon genomgick någon utbildning till farmaceut och hamnade så småningom på apoteket “Älgen” i Arvika. Pappa nämner henne i dagböckerna
för första gången den 11 april 1921. Det var på ett kafé, som en väninna till mamma drev intill gamla badhuset. Väninnan hette Maja Nilsson, som senare (1925) övertog Sanstaberg i Stålsberga. Min mamma var mycket musikalisk och hade en fin sångröst. Deltog i flera sångkörer och spelade”pigan Stina” i Wärmlänningarna på 30-talet. – Mamma blev inte
gammal. Hon dog på lasarettet i Karlstad den 18 december 1945.”, skriver Anders Mattsson

1938 antecknas i dagboken bl. a. bad, bärplockning och sällskapsliv, men också spaning efter lämplig tomt. 3 juli tittade man på en tomt vid Lugnet, som uppenbarligen föll bort, för 4 augusti cyklade Ludvig med sonen Anders upp till Segerfors och gick därifrån med Sagers och tittade på en tomt ”ovanför Ander”. Sen gick några veckor. Riborg bjöd på kräftskiva. En lyckad tillställning – trots en regnskur som blötte upp dukningen på gården.
Där var en massa människor församlade. Jag hade sällskap vid mitt bord av Fritz, Elsa Hallgren, Bergstrands, Ture, Kalle Wennerströms m fl. Vi sjöng den av Kalle, för tillfället, författade nubbevisan. Sen sjöng Våge, Kalle och Gottfrid i Hulta. Ungdomen dansade i månens sken. Vår beställda bil kom kl 12 och vi åkte hem.

Några dagar senare var det dags för Sagers att återvända till Malmö, men dessförinnan ännu ett besök på tomten med Ture Ander för att undersöka en källa. 2 sept: Besök av Axel Spik, som fick ritning med material – beskrivning till Sagers för att räkna på bygget.

Ture Ander utanför “Orrhöjden” i Rackstad Foto juli 1941

Sen verkade det rulla på. Tomten måste Georg och Lydia vid det här laget ha köpt av traktens stora markägare Ragnar Johansson Byggmästaren Axel Spik fick en ritning på uthus. Nästa dag var man på plats och stakade för uthus och ”corps de logis”. I början av september stod uthuset på plats. Sen gick några månader med anbud från Spik och offerter skickade till Åmål och Hultsfred. Men ännu i december funderar Ludvig på ritningen till Sagers.

1939 sällar sig Ludvig Mattssons familj till sommargästerna i Rackstad. Får hyra Lycka – nära Kampudden – av ”gubben Nyberg”. Och 20 juni åker Hilma och barnen + Hanna med lastbil till sommarstugan i Racksta. Allt medan Ludvig arbetade. Dock inte så mycket med Sagers hus.
Gick opp till Sagers på Segerfors för att resonera om bygget. Fick kaffe. Sen gick vi bort till Lycka och hälsade på småttingarna. Anders blev med opp till Sagers tomt. Så även gubben Nyberg. Vi resonerade om planering m.m.
7 augusti lämnar Ludvig nya skisser till Sagers. Sen händer inte så mycket mer med det projektet. Ute i världen bryter andra världskriget ut, vilket Ludvig noterar i dagboken.

Det blir 1940 och nu ligger Sagers husprojekt litet i träda. Ludvig tar sig an Lydéns hus ute på udden och arbetar också med en beskrivning till lärarbostaden i Rackstad. Först 25 juli noteras i dagboken att Ludvig cyklat ut till Rackstad för att ”resonera om bygget”. Som ett resultat lämnar Ludvig 7 aug nya skisser till Sagers. Sen går ett år. Ludvig och hustrun Hilma besöker Sagers som nu bor på Lugnet. Efter bad på Sanstaberg i sällskap med ”doktor Lenk” (i Båtvika) och umgänge återvänder man per cykel till stan. Och nu sätter Ludvig igång. Arbetar med ritningen, går ner till det pågående Kinellsbygget för att resonera med David Larsson om färger och tala med skifferläggaren. Ringer Gjerming angående ventilation av skafferierna. Georg får ritningar till fönster och dörrar.

Lydéns hus är nu färdigt. Sagers bygge under tak. Ludvig gör en sprisritning till Sagers – med avbrott för kaffe med ”herrskapet Ärlingssons”.* 12 september konstaterar Ludvig att man brädfodrar Sagers hus. 8 oktober är bygget närapå färdigt. Då har Ludvig några veckor innan ritat köksinredning. 15 oktober ordnar Hilma och Ludvig kafferep för snickarna och grannarna och eldade i öppna spisen i sällskap med Lindströms, Anders och Riborg. Att huset skulle heta just Höglunda är ingen slump; Ludvig och hans syster Lydia var födda på ”Höglunda” i Bjurbäcken, Mangskog.
* Konstnären Erling Ärlingsson (1904-1983) från Mangskog. – Senare hamnar han på Sillegården i V:a Ämtervik och blir gift med Margit, dotter till Ida Nilsson – Sahlström, ”Fryksdalsmora”
                                                                                                 Snickarna Anders Persman och Axel Spik

Nästa år – 1941 – är det dags för huset att målas. Men vilken färg, undrar byggmästaren Axel Spik. Ludvig föreslår att han skall rådfråga Ture Ander. Tre veckor senare tittar Ludvig på det nymålade huset.
Nu är huset färdigt och Ludvig redovisar många besök:
30 juli Vid ½7-tiden cyklade Hilma och jag ut till Sagers. De hade besök av Bergstrands, Liss Eriksson och en annan artistyngling (Nygren). Det bjöds på kaffe på verandan. Vi stannade kvar efter det de andra gästerna gått. Istället kom Riborg opp. Vi drack té, innan Hilma och jag återvände till stan kl ½12

Anders Mattson beskriver: ”Lydia och Georg. Deras son Olof är i mitten. Stående till höger är min mamma Hilma. Den kavate pojken till vänster är undertecknad. Sittande intill Georg är mina systrar Anna Stina och Märta.”

1943. Sagers utökar sin tomt. Ludvig hämtar en tomtkarta hos lantmätare Holmquist. Ett halvår senare är Ludvig till tingshuset med papper om tomtköpet. 19 juli fyller Georg 60 år.
Hos Sagers samlades ett tjugotal gäster: Ture, Fritz och Ellen, Nyströms, Bergstrands, Åströms, Erik Zetterberg och Agnes*. Georg uppvaktades med blommor och tavlor m.m.. Så fick vi bänka oss i stora rummet och njuta av en god middag med gott vin! Bergstrand och Walle (Valdemar Dahlgren) höll tal. Georg tackade – Vi åkte hem med bil kl ½1
.
9 april 1944 berättar Ludvig om ännu ett besök i Rackstad:
Reste klockan ¼4 med Hilma pr. bil till Segerfors, varifrån vi fotade till Lindströms. Först fick vi beskåda en brokig skara slalomåkare i backen mellan Lindströms och Rackbergsänga: Bosse Fjæstad i frack och cylinder som ”Raskenstam” , Leif Lindström som schweizisk bondtös, Våge Böving som brokig Ada Andersson Susegård (person i Grönköpings veckoblad) , en annan yngling som svartklädd Sophie Liljedotter (Grönköpings vördade äldsta)etc. En charmant uppvisning! – Sen in till Fritz och smörgåsbordet med nubbe m.m. Gustaf Fjæstad uppenbarade sig. Så drog vi över till Elsa Hallgren och där blev det dans och musik. Jerôme m.fl. spelade fiol, Anni Hallén piano och själv klinkade jag på gitarren. Ynglingen Stigmark, gift med Elsas systerdotter, sjöng bra till luta. – Hilma och jag gjorde Robert Rönning sällskap, då han gick kl.½11. Fint månsken och ett par grader kallt. Hemma strax före 12.
*Agnes Matson (1892-1988), syster till Lydia och Ludvig. Ogift, arbetat som telegrafist i Arvika.
Hon lät bygga en mindre sommarstuga år 1939 på Glasberget i Rackstad/Holm granne med Berget och Övre Berget

Så fortsätter 40-talets somrar med många besök hos Sagers. Ludvigs barn får lektioner i tyska av Olof. Fritz Lindström fyller 70 år 5 juli 1944. Ludvig och Hilma mellanlandar då hos Sagers för att repetera en av Allan Bergstrand författad hyllningsvisa, ”Vila i Gungstolen”. Fyra dagar senare:
…vi cyklade hela familjen ut till Sagers kl 10. Jag hade Märta på pakethållaren. Vi hade en ljuvlig dag hos Sagers. Efter kaffe på verandan gick vi ner och badade en timme. Sen hälsade jag på Ture Ander en stund. Vila ½ timme före middan. – Riborg kom till kaffet – Vid 9-tiden cyklade vi hemåt. Vi fick en liten åskskur på oss i Gate-skogen

                                                                                                           Lydia och Georg utanför stolpboden

1946. Ännu en dagsutflykt till Rackstad redovisad. Nu är det midsommar.
Vid ½12-tiden åkte jag med flickorna ut till Sagers pr. bil. Vi fann värdfolket nere vid sjön, där även vi tog oss ett dopp. Anders och Sture kom cyklande. Efteråt dracks kaffe på verandan. Tidningsläsning. – Jag gick en tur och hälsade på Elsa i Rackbergsänga. Hon var ensam med sina blommor. Bjöd mig på kaffe. Tora väntas hem. – Framåt kvällen kom Åströms (David, Anna och son Hans) samt Ture till Höglunda . Det bjöds på mat och snaps (!) och kaffe. Kvällen var härlig. Så småningom gick Ture för att se på midsommardansen hos Bosse Fjæstad på Sågudden (i Rackstad). Vi andra satt och pratade till midnatt, då Åströms rodde tillbaka till Båtvika, som de hyr för sommaren av Lenk. – Småtöserna hade lagt sig i boden. Själv fick jag ligga i stora rummet.

Lydia och Georg Sager på Höglunda:

Att inte hela verandan hade tak, var tydligen inte så lyckat. 20 maj 1947 kan man läsa i dagboken:
Axel Spik ringde och ville jag skulle bli med till Sagers stuga för att rådas angående glastak på verandan. Jag körde oppåt med bilen och tog Spik med i förbifarten. Sen vi sett på Sagers, gick vi in till Nyströms på Hagen, där de vill ha ny veranda och beställde ritning till sådan. Det bjöds på kaffe och vi satt ända till kl.10 och pratade.
15 juni konstaterade Ludvig över en kopp kaffe på Höglunda att verandan nu var ”heltäckt”

1950 besiktigades nylagda tegeltaket på Sagers stuga. Det hade tyvärr delvis frusit sönder. Ett år senare tittar Ludvig på det omlagda – men ånyo skamfilade tegeltaket.
1951 fick Sagers en ny granne:
…själv fortsatte jag till ingenjör Sevesten, strax bredvid Sagers, för att resonera med honom om pumphus. Fick gå husesyn genom hans egenhändigt byggda villa, som han alltjämt jobbar med på sina lediga stunder.

Stående fr.v. Anders och Ludvig Mattsson, Georg Sager. Sittande: Jenny och Albert Mattsson*, Agnes Matson; Lydia Sager, Allan Bergstrand.

*Albert Mattsson (1890-1969). Gift med Jenny (f. Fundin). Direktör på Wermlands Enskilda Bank A.-B. från 1935. Paret fick inga egna barn. Tog två adoptivbarn, Sture och Birgitta (syskon). Birgitta blev gift med Kjell Olsson, son till Oskar Olsson, vaktmästare på Realskolan. Birgitta och Kjell umgicks mycket med Våge och Elvy Albråten. Ibland kunde Kjells kamrat Alf Hambe (vissångaren) delta.

                                                                                          Utsikt över Racken på 40-talet från Höglunda

                                                                                                         Samma utsikt 2020

1953: 19 juli – söndag – … Klockan 6 körde jag och hämtade Albert och Jenny och sen åkte vi jämte Anna Stina och Ehrlings till Sagers i Racksta för att delta i hyllningen för 70-årige Georg. Jag, Albert och Agnes uppvaktade med rökverk och askfat. Så småningom samlades vi 15 gäster och blev alltså jämte värdfolket 18 st. omkring middagsbordet. Det bjöds på härligt god mat och goda viner. Jag sa´ några ord till Georg, och så presenterade Allan Bergstrand en dråplig visa, som sjöngs unisont. Efteråt kaffe.– Uppbrott kl.½11.
Några verser ur Allan Bergstrands hyllningsvisa “Georgica”:

Efter ett besök i Frankrike:
Å trött på republiken / han for tebakersch te sitt lann
å spika hop med Spiken / ett hus ve Rackens strann.
Där lä-, där lä-, där lä-ser han i sina rum
mens sommarvinden smeker ljum hans kära Tusculum*
(*I Tusculums omgivningar hade förnäma romare lantgårdar)

Höglunda har en åskledare!
När stormen rister bister / hans hus å åskan går som Hin,
då gräver hans magister / likt Benjamin Franklin
en gro-, en gro-, en gro-p åt åskans raseri,
planteranes en stång däri att lura blixten i.

Midsommar 1960 noteras så ett av de sista besöken på Höglunda:
Åkte ut till Sagers med Anders och Märta vid 1-tiden. Kaffe på verandan. Det började åska och regna igen, men klarnade upp till middan, som avåts ute på verandan. Men sen drog det på igen och det kom några kraftiga smällar. Regnet öste ner.

24 augusti 1960 dog Ludvig Mattsson, född 1888.

Bild från 1958 på Oppstuhage, som invigdes 1951. Ludvig var en drivande kraft bakom inrättandet.

Nya ägare av Höglunda

1989 sålde Olof Sager Höglunda. Köpare: Arne och Kerstin Lidén. Ett skäl var säkert att Kerstins syster Barbro Olsson bor tvärs över sjön, i Perserud, tillsammans med sin Janne. I grannen Jörgen Zetterquist fick Arne, på sin fritid jazzmusiker, en spelkompis. Olof Sager, säljaren, dog 2008, 87 år gammal och hade en bakgrund som universitetslektor i engelska och läromedelsförfattare. Kerstin och Arne överlät/sålde så småningom Höglunda till Arnes dotter Gunilla Oquinena, som 2011 sålde Höglunda vidare.

Första bilden nedan: Kerstins syster Barbro Olsson och Arne Lidén.
Bild 2: Kerstin Lidén och svågern Janne Olsson.

19 juli 1958 var ännu en granne på besök hos Sagers. Georg fyllde 75 år.
De hade besök av Georgs syster Ellen med son (från Göteborg) samt Bergstrands och Märta Wettmark. Vi bjöds på kaffe och vin. Fru Wettmark ville ha råd angående flyttning av ett litet hus på sin tomt nedanför. Jag gick med henne dit ner och vi kom överens om placeringen. Träffade fru Wettmarks moder.
53 år senare, 2011, flyttade Märtas barnbarn Frida med familj in på Höglunda. Och Fridas pappa Lennart, som sammanställt den här texten läste f. ö. engelska för Olof Sager en sommar på 50-talet.

                                                                                                                         Espen och Jonas grillar 2011


Det här inlägget har ställts samman med stor hjälp av Anders Mattsson och den dagbok och de bilder hans far Ludvig Mattsson och hans kusin Olof Sager lämnat i arv till eftervärlden. (Ludvig Mattssons samtliga dagböcker och brev har sonen Anders renskrivit och sammanställt på PDF-filer). Tack också för bilder från Barbro Olssons fotoalbum.

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat

Sågverk i Segerforsälven och närområden

Nils Olofssons föredrag i Segerfors kvarn juli 2019:

Förutsättningarna för sågverk vid Segerfors var goda, tillgång till råvaran, möjligheten att flotta på Racken och i Segerforsälven. Älven med forsar och fall gav också kraftkällan med vattenhjul.
   Skogen blev tidigt råvara inte bara för bränsle utan för byggnadsmaterial, stockar, plankor och takstickor. Även tjära och kol var viktiga produkter från skogen. 
   Skogen var också en viktig arbetsgivare eftersom huvuddelen av arbetet skedde vintertid och blev ett bra komplement till jordbruksarbetet under sommarhalvåret. Arbetsuppgifterna var främst timmerhuggning med kvistning och barkning, transporter med häst och kälke, flottning och sågverksarbete.


Timmerhantering, timrets väg
Fram till 1950-talet var det yxa och timmersvans som gällde för avverkning. Transporten skedde med skogskälke ut ur skogen och flottning på sjöar och i älvar fram till sågarna. Nedan bilder på Racken en vinterdag 1917 och I kvarndammen där det kunde finnas många stockar i avvaktan på fortsatt flottning ner till sågarna.

Idag kan det vara svårt att föreställa sig hur flottning kunde ske i Segerforsälven, men flödet var större innan Arvika började ta sitt dricksvatten från Racken i början på 1900-talet. Flottningen skedde också huvudsakligen under vårfloden då snösmältningen gav rikligt med vatten i älven.

För att timret skulle kunna passera Smedjefallet och kvarnen, byggdes timmerrännor.
Ture Anders målning visar timmerrännan vid Smedjefallet med kvarndammen i bakgrunden.

En fråga som kommit upp är om det skedde vinschning på Racken? På några ställen finns järnbultar kvar i berget och i stora stenar. Dessa kan ha varit fästpunkter för vinschar eller länsor i sjön. Detta är tydligt på Kajsas udde men kan även ses vid Bråten och Edet.                            Det kan säkert finnas på andra ställen också, så information om det tas tacksamt emot av författaren.

Ny teknik i skogen
Under andra hälften av 1900-talet introducerades motorsåg och senare även skördare för avverkning. Detta medförde kraftigt ökad produktivitet i skogen, samtidigt som skogstraktor, skotare och timmerlastbil effektiviserade transporterna. Därmed ändrades förutsättningarna för lokalisering av sågverken. Ökade timmervolymer gav också krav på större kapacitet.

En annan intressant transportväg för timret var linbanan mellan Mangskog och Gunnarskog. Den Byggdes 1914-1915, beställare var Jössefors AB. Linbanan gick mellan sjöarna Mangen och Gunnern och sedan flottades timret från Gunnern via Vaggeälven ned till Jössefors.                        Linbanan var ca 13 km lång och gick över 106 bockar, den högsta 30 m hög. Den hade 252 vagnar och en transportkapacitet på 12 ton per timme. Den drevs från en drivstation vid Bytorp, först med en råoljemotor som senare ersattes med en ångmaskin. Linbanan lades ner 1924.

De sågar som anlades var av två typer – Husbehovssågar och avsalusågar
På husbehovssågar var det små eller inga krav på tillstånd. 1828 blev det helt fritt att anlägga sådana. Ökande efterfrågan och konkurrens om skogsråvaran gjorde att regleringar och beskattningar tidigt infördes för de s.k. avsalusågverken som oftast var större.

Två huvudtyper av sågar kom till användning, Ramsågar och Cirkelsågar.
Ramsågen utvecklades sannolikt från s.k. kransågning. En stocksåg som hanterades av två man vid fällning användes också för att dela stocken till plankor. Man lade då stocken på en ställning, så att en man kunde stå över och en under stocken och såga.

Redan på 1500-talet gjordes enkla ramsågar med ett blad i en ram, som med vattenkraft rördes upp och ner. Tjocka grovtandade blad gav råa sågytor som ofta måste hyvlas. Successivt kom tunnare sågblad som gav mindre spill och slätare sågad yta. Efter hand användes också flera blad i ramen varvid produktiviteten ökades.

Cirkelsågen, med en roterande sågklinga, introducerades under senare delen av 1800-talet, framförallt vid mindre sågverk. Den var lättare att ställa om för sågning av olika dimensioner.
Cirkelsågverken kunde göras flyttbara eftersom de oftast drevs med ångmaskiner, råolje- eller el- motorer.

Lokaliseringen av sågverk styrdes i början helt av tillgången på kraftkällor. Älvar och bäckar med vattenhjul var den vanligaste kraftkällan. Senare började även vattenturbiner användas.
En teknik som användes tidigt även vid sågverk var s.k. hästvandring, som var vanligt vid drift av tröskverk på gårdar.

Med ångan och lokomobiler kom nya lokaliseringsmöjligheter under andra hälften av 1800-talet. Tändkule- och el-motorer kom under början av 1900-talet och blev snart dominerande som kraftkälla.

Järnbruksdöden
Under andra hälften av 1800-talet lades många järnbruk ned, framförallt de mindre, detta framförallt p.g.a. att nya processer hade kommit som inte var beroende av träkol för järnframställning.  Andra faktorer som bidrog var övrig utveckling av ny teknik, såsom kraftkällor, transporter etc. liksom naturligtvis strukturrationaliseringar och sammanslagningar.

Detta ledde till att många bruk sökte andra verksamheter att satsa på.

Sågverksindustrin blev ett naturligt alternativ, så även för Segerfors Bruk, där den förste Brukspatronen Sandelin, tidigt hade intresserat sig för andra sågverk i området, där sågarna i Perserud och Mölnerud har omnämnts i sammanhanget.

 

Segerforssågarna
De båda Segerforssågarna låg vid den ”tredje” forsen som låg ca 300 meter nedströms kvarnen. Jämför figur nedan t.h.
Två andra sågar fanns också i närområdet – Mosågen och Ångsågen på Fjaestads udde, varom mera nedan.
Två sågverk anlades ”efter varandra”. Spiksmedjan som är streckad i figuren nedan låg närmast dammen. Måttuppgifterna baseras på en studie gjord av Riksantikvarieämbetet 1989:

” Såglämning, bestående av resterna av en fördämningsvall, ca 15 m l (ÖNÖ-VSV) av 0.3-1 m sten ibland tuktade gråstenar med rester av en stockkistkonstruktion och två såghusgrunder. Den ena husgrunden är 9×8 m (ÖNÖ-VSV) av 0.5-1 m st tuktade gråstenar, i husets S ända är 8 järnöglor och spår av en stockkistkonstruktion. Den andra husgrunden är ca 25×8 m (NV-SÖ) av 0.5-1.5 m st tuktade gråstenar och tegel. I husgrundens SÖ ände är ett postament med sågfästen, 3×2 m (NV-SÖ), 0.3-0.5 m h. Det största i NV liggande, såghuset är det yngre av de båda.”

Den äldre sågen närmast dammen och spiksmedjan, var sannolikt en husbehovssåg uppförd för att såga virke till den omfattande byggnation som krävdes för järnbruk, jordbruk och kvarn.
Den nyare sågen, en avsalusåg, anlades 1855 och omnämns i de protester som bl.a. Wiks säteri anförde. Detta eftersom den konkurrerade med Mosågen, som anlagts tidigare.

De två sågarna och spiksmedjan drevs av vattenhjul från en gemensam ”sump”, en rektangulär träränna. Vattnet kunde tas ut från ”sumpen” till de olika vattenhjulen. ”Sumpen syns på fotografiet och målningen nedan, båda från ca 1930. I bakgrunden syns brädstaplarna som låg på gärdet väster om kvarnstugan.


Den äldre husbehovssågen lades troligen ned när den nyare större sågen kommit i drift, medan avsalusågen var i drift fram på 1930-talet. Spiksmedjan lades förmodligen ned vid avvecklingen av järnbruksverksamheten på 1860-talet

Arbetet med timmerhantering och virkeshantering i sågarna gav som tidigare sagts sysselsättning, men arbetsmiljön lämnade mycket i övrigt att önska.   Arbetet var krävande med förläggning, ofta i kojor långt hemifrån och att traska i djup snö, skotta, såga, kvista, barka, lasta på och av kälke och köra stora lass i branta utförsbackar. Flottningen var riskabel, både på sjön och i älven. Sågarbetet gav många kapade fingrar och armar och virkeshanteringen att bära flera plankor på axeln upp på höga brädstaplar var ensidigt och tungt.

 

Mosågen
Mosågen ägdes länge av Wiks säteri och har sannolikt funnits sen början på 1800-talet eftersom Wiks säteri nämns som ägare av en timmersluss vid Segerforsälvens utlopp från Racken i början av 1800-talet. Den nämndes också indirekt som avsalusåg 1855 när Segerfors sökte status som avsalusåg och Wiks säteri invände mot detta.
Mosågen ägdes och drevs av Skogslund från 1909, den köptes senare av Skogsägarföreningen, troligen på 1940-talet.  Den expanderade successivt till en ganska omfattande verksamhet innan nedläggningen i mitten på 1960-talet. Svårigheter att ordna rationell virkeshantering med truckar och tork var sannolikt en bidragande orsak till nedläggningen.
Mosågen drev även ”Clippersågen”, inriktad på björktimmer. Denna såg låg ca 200 m väster om Kvarnstugan på området mellan vägen och älven.

En fortgående mekanisering och rationalisering av sågarna började på allvar i mitten av 1900-talet. Denna innebar bl.a. barkning i barkmaskin vid sågen, virkeshantering med transportörer, datorisering bl.a. automatiserad sortering, truckhantering av virkespaket och torkning i virkestorkar i stället för i brädgårdar.

 

Sågbruksdöden
Utvecklingen för de många mindre sågarna under 1900-talet ledde till nedläggningar och sammanslagningar till större enheter, något som skulle kunna kalla sågbruksdöden. Orsakerna till denna utveckling var bl.a. att eldrift och lastbilstransporter möjliggjorde friare lokalisering, mekanisering och automatisering i sågarna, datorisering ända ut i skogen, större volymer bl.a. beroende på ökad skogstillväxt samt en ökande export.

 

Sågen och lerkvarnen vid Sågmon
Ytterligare en såg låg i Segerforsälven i den del som kallas Viksälven. Den låg där gamla Karlstadsvägen går över älven. Den var sannolikt en husbehovssåg.                                                        I samma anläggning drevs även en s.k. lerkvarn. I denna rensades och tvättades den lera som fanns i området och som visat sig väl lämpad för krukmakeri.

Övriga sågar i närområdet
Ytterligare sågar fanns där timret från skogarna i området runt och i närheten av Racken kunde sågas.  Perserudssågen, etablerades redan 1824. Sågar fanns även i Gunnarskog, Mangskog och Brunskog, där Mölnerud och Kronan låg ”på andra sidan skogen”
Vid Kyrkviken låg 2 ångsågar, båda belägna på Sågudden

Ångsågen på Fjaestads udde
Denna såg lades ner 1930 då Gustav Fjaestad köpte marken och byggde sitt hus där. Det har visat sig svårt att få fram information om denna såg, startår, ägare, omfattning etc., utöver några minnen från enskilda personer som hört berättas om den! Arkiven i Arvika och på länsstyrelsen Karlstad har inga uppgifter.

Mot den bakgrunden är Kvarnföreningen och undertecknad tacksamma om de, som vet mera eller har information, målningar, foton etc. om ångsågen eller andra verksamheter längs Segerforsälven, kontaktar oss.

Nils Olofsson
(070-3766099)
nilsolofsson.konsultab@telia.com

 

Publicerat

Gunvors bästis var Marja Ander

2005 gjorde Öyvind Ander en intervju med Gunvor Johansson, dotter till Ragnar och Elsa Johansson i Nerstugan i Rackstad. Öyvind Anders far Rogne var barn till Ture Ander och Ragnhild Franzén. Marja Ander (född 1925) var syster till Rogne och bästis med Gunvor.

Det här är citat ur Öyvinds intervju:

Gunvor – När vi var barn så satt ju Ture ute i naturen och målade, och ibland lekte vi kurragömma i hans ateljé.

Öyvind – Fick ni det för Ture?

Gunvor– Han var tyst. Han var väldigt snäll och han klagade aldrig på oss. Men han låste ju ateljén med en nyckel som han satte fast i färgen. Men det kände ju Marja och jag till. Jag ska berätta en gång när Ture hade varit och jagat och kom hem med en orre. Han kom hem med

Marja Ander. Utsnitt från klassfoto Rackstadskolan 1937
Marja Ander. Utsnitt från klassfoto Rackstadskolan 1937

olika djur, det kunde vara en orre, eller en hare.

…

Öyvind – Vad minns du av Ture för övrigt?

Gunvor: Jag minns matsalen i Orrhöjda där han satt i sin korgstol i änden av bordet vid den långa soffan. Han satt alltid i korgstolen och läste dagens tidning. Han var ofta i sin egen värld.

Öyvind – Menar du att han inte var så engagerad i familjelivet?

Gunvor: Han var i sin konst, och skidor. Våge Albråten var ju med och vallade våra skidor. Ture och andra konstnärer gick c.a en km till Segerfors varje onsdag och tog bussen in till Arvika. Alla konstnärerna hade såna där stora läderryggsäckar.

Öyvind – Vad gjorde de i Arvika? Handlade de mat?

Gunvor – Ja i Arvika Kontantaffär. Då lämnade de in en tavla och så fick de handla mat för den.

Jag var med Marja inne i Arvika många gånger i skoaffären. Och då hon bestämde sig för ett par skor, så lämnade Ture in en målning där. Så kom handlarna över mycket konst. På den tiden så hade folk inte mycket pengar utan fick lösa det med byteshandel.

…

Öyvind – Kan du säga något om Ragnhild? Jag vet ingenting om henne?

Gunvor – Ja, hon var arbetsam och duktig. Hon vävde hon, vet du. Hon vävde och lämnade in till Konsthantverk. Och Ture ägde varken kostym eller överrock under kriget, och då var det Rönning skulle jag tro som var skräddare. Som sydde Kavaj och golfbyxor åt Ture, Fritz Lindström och Gustav Fjaestad. De hade alla likadana kläder. Och Ragnhild hon var väldigt duktig. Hon vävde möbeltyger gardiner och bidrog till familjen.

Öyvind – Vad har du för intryck av Ragnhild som person?

Ragnhild Franzén. Målad av Björn Ahlgrensson
Ragnhild Franzén. Målad av Björn Ahlgrensson

Gunvor – Jag hon var en väldigt duktig husmor. Hon bakade och grejade och hade två vävstolar i sitt sovrum. Och Marja sa när Ragnhild låg sjuk, för hon låg ju också sjuk bra länge. Ragnhild var inte på sjukhus utan hon var hemma och Dr. Kjellgren besökte henne varje onsdag. Då sa Marja: Tänk mamma som inte har varit i köket eller skafferiet på så länge och hon vet ändå bättre vad som finns i det än jag trots att hon var sängliggande. De hade ju så härliga hemsnickrade sängar i trä med madrasser. Jag tror att hennes säng var i gammalt blåmålat trä. Jag minns också hur tapeten såg ut i rummen. Den var grå och sen målade de sina egna mönster på den. Och sen minns jag att det var ett hål i väggen, och där kom det upp varmluft till övervåningen

….

Öyvind – Kan du berätta om Marja

Gunvor – Ja, Marja och jag var ju vänner från det att vi blev så stora att vi kunde gå till varandra. Det lustiga var när vi skulle följa varandra hem att vi inte kunde komma överens om var halva vägen var mellan Nystugan och Höjden (Orrhöjda) Så då tog vi ett måttband och så mätte vi och kom fram till att halva vägen var vid en jättestor gran vid hagen. Det var ju precis mitten och det var en stor gran dit följde vi varandra och när vi skiljdes åt så sprang vi så mycket vi orkade åt varsitt håll. Det var ju höst och lite mörkt och så. Annars knallade vi och gick där till varandra och vi var inte särskilt mörkrädda. Det var ju en bit att gå.

Öyvind – Hur långt var det emellan er? Var det en kilometer?

Gunvor – Ja det var det allt. Och vi gick tillsammans till skolan varenda dag. Då kom Marja in och satt och väntade på Runa och mig. Det var så roligt att se henne sitta där i kökssoffan och vänta på mig. Och sen när vi blev lite äldre så cyklade vi iväg till skolan Marja var alltid glad, och alla beundrade henne. Alla pojkar var så glada i henne. Hon var lättsam och glad och bra på att dansa.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/05/22/sommargaster-i-rackstad/

Publicerat

Sommargäster i Rackstad

En gång i tiden hade Jonas Liljequist en förhoppning att ärva Anneberg i Rackstad efter sin moster Ester Holmgren – kallad Möje. Så blev det inte. Istället fanns han vid Möjes sida som stöd när köpehandlingarna 1965 skrevs under på Hotel Bristol i Arvika. Köpare var Jörgen Zetterquist. Och för Möje var det ett sorgligt ögonblick när stunden var inne att sälja.

Anneberg med bil Anneberg6

 

 

 

 

 

Möje med utsikt

 

 

Både Möjes och Jonas relation till Rackstad var lång och varm.  I Rackstad fanns sedan 1913 Möjes syster Ragnhild och Jonas kusiner Rogne (född 1923), Marja  (född 1925) och Örjan (född 1928) Och förstås Ragnhilds make Ture Ander. De hade gift sig 1922 och 1926 avstyckat den tomt som fick namnet Orrhöjden och ett hus flyttat från Holm. Ragnhild Franzén hade under åtta år vävt i Fjaestads väveri under ledning av ”fastrarna” Anna och Amelie.
Orrhöjden

 

 

 

 

jonas med föräldrar2
Jonas med mamma Maja och pappa Gösta

 

 

 

 

 

 

 

 

Jonas moster Ebba Franzén besökte sin syster Ragnhild och noterade ibland besöken i sin dagbok, t ex 1949:

dagbok

Ebba Franzén
Ebba Franzén – porträtt av Ture Ander

 

 

 

 

 

 

 

 

Möje och maken Erik hade köpt Anneberg under kriget och Jonas tillbringade somrarna där – till att börja med tillsammans med mamma Maja och pappa Gösta, men sen allt mer på egen hand. Enklast var tillvaron så länge som den stränge morbror Erik föredrog att vara i Båstad. Men med tiden kom även Erik att trivas i Rackstad och Jonas fick litet mindre utrymme…

Ture med sin dotter Marja med Lars-Erik på Anneberg
Ture med sin dotter Marja med Lars-Erik på Anneberg
Ture fyller år och uppvaktas av Rogne och hans hustru Vaikki
Ture fyller år och uppvaktas av Rogne och hans hustru Vaiki

Det sociala livet var livligt. Jonas berättar att det förekom soaréer hos familjen Ander då pappa Gösta sjöng Taube och Bellman på luta. Riborg Böving var nog där, kanske också Lydia och Georg Sager. Kalle och Märta Nyström gästade ofta. Torsten Lenk kom roende över sjön från Stålsberga.
En sån gång tog Ragnhild upp Jonas i sitt knä:
– Du sticks!
– Jaså är du människokännare

Ragnhild var en ”tuff tjej”, minns Jonas. Och hade beundrare; både Torsten Lenk och Fritz Lindström hörde dit. Hon dog alltför tidigt, redan 1944. Kanske var Ebbas dagboksanteckning 15 juni 1943 ett varsel: Maja och Jonas på Anneberg. Jonas (5 år) hade biljetter att sälja till Ragnhild, som låg sjuk o. när hon sa´ att hon inte behövde några när hon mest låg. ”Jo, sa Jonas, de ska du ha när du dör för det kommer kanske så många nyfikna o. skall se på dig o. din kista o. då skall du ta de här biljetterna och fara före till främmande land” Har du hört såna reflektioner han gör skrev Ragnhild till mig.
Året efter stod Ragnhilds stora vävstol tom i hörnrummet på Orrhöjden.

Anneberg. Foto: Torsten Lenk
Anneberg. Foto: Torsten Lenk

Jonas hade sitt sovrum på Annebergs övervåning i det rum som sen utvidgades till Jörgens ateljé. Där Jörgen lät ta upp ett ateljéfönster mot norr, fanns då en garderob. Jonas tyckte att det doftade av brädgård. Möje lät göra att badrum med rinnande kallt och varmt vatten – badkar var onödigt tyckte VVS-direktören Erik. Och hon sålde en briljantring och lät bygga ett litet gästhus med toa. Dit gick Jonas med två stora mässingljusstakar som belysning i augustimörkret. Några vintrar bodde Jonas morbror Mikael på Anneberg.

Lars-Erik håller ett fast grepp om Tures båt i sandstranden
Lars-Erik håller ett fast grepp om Tures båt i Sandstranden
Möje och Erik Holmgren
Möje och Erik Holmgren

 

 

 

 

 

Lydia och Georg Sager på Höglunda
Georg och Lydia Sager på Höglunda

Jonas minns att pappa Gösta försåg Ture med kunder. Hans tavlor sålde bra och var inte så dyra, som t ex Fritz Lindströms med sin mera sparsmakade produktion. När därför Kalle Nyström tvekade inför priset på någon av Fritz tavlor hänvisade denne till ”den lille blomstermålaren i dalen, där är andra priser.” Jonas tyckte noga att både Erik och Fritz var litet snorkiga mot den snälle och humoristiske Ture. Också Ragnhild kunde vara litet skarp: ” Nu målar du vykort, Ture” En liten tröst för Nyströms var kanske att de vinterförvarade en Ahlgrenssontavla åt Möje och Erik.

Källor och bilder: Jonas Liljequist (född 1938) och Birgitta Källving (född 1949), som också gästade Rackstad tillsammans med mamma Barbro (dotter till Ebba) och bröderna Anders och Lars-Erik.

 

 

 

 

Publicerat

Aina Ekelund minns

aina2aina1935 flyttade Aina Ekelund och hennes familj till Rackstad. Aina var då elva år och var född i Stålsberga, men innan flytten till Rackstad hade familjen Stål bott i Järnskog för att hjälpa mamma Signes föräldrar. Det var dåliga tider, men pappa Paul fick arbete på Skogslunds såg. Familjen flyttade in på Mon, granne med sågverket, som då ägdes av Viktor Andersson innan Skogsägareföreningen övertog sågen. Mon låg nära Skogslund, där Viktor Anderssons familj bodde. Viktor var gift med en syster till Mia Göran, ”Esse”. På Mon bodde familjen fram till 1938, när man flyttade till Holm, granne med vattenverket.
Mon kom sedan att stå tomt och fungerade som en ”bygdegård” och revs senare.  Bl a använde Rackstads teatercirkel den som replokal. Aina var f ö med i teatercirkeln vintern 1941- 42, men minns bara ett tillfälle när man repeterade på Sandstaberg.

Ainas familj arrenderade jordbruket på Holm på fem år. Ägorna var 12 hektar, man hade ladugård med 5-6 kor och häst, som inte minst kom till användning vintertid när Paul arbetade i skogen. Familjen delade hus med Per och Marta Andersson – och dottern Gerda. När arrendet upphörde köpte Algot Andersson, bror till Viktor, marken av Per och Marta Andersson. Algot utökade på så vis Nolbys marker.
1943 hade Pauls far, Stålsbergas siste indelte soldat Olenius Stål, dött och efterlämnat sitt friköpta soldatställe Ängåsen i Stålsberga. Dit flyttade Ståls.

Rackstadskolan 28 maj 1937. Aina tredje fr v. Bilden Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola
Rackstadskolan 1937. Aina tredje fr v. följd av Marja Ander. Bilden från Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Under åren 1942- 44 fanns Aina i Stockholm och kunde redan se tillbaka på många arbeten.  Hon hade gått femte och sjätte klass i Rackstadskolan och efter det gått fortsättningsskola, som bestod av tre kurser: sex veckor läsning, sex veckor sömnad och – efter ett uppehåll en vinter och sommar med arbete hos adjunkt Hultes familj i Arvika och över sommaren på Orust – sex veckor skolkök. Allt ägde rum på Larstomta i Gunnarskog. I veckorna var man där och på helgen kunde man åka hem.

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger ännu inte född
Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger föds 1941.

Allt kom säkert till nytta för de arbeten som Aina kom att ha. Till en början hemmavid; en tid som hjälp åt Helmer och Edit Wik i Högvalta. Det var svårt för frun i huset att kombinera barntillsyn och arbetet i ladugården. Och sen i hemmet när Ainas mamma blev akut sjuk ett nyår och behövde hjälp. Aina fick ta hand om ladugården, handmjölka korna. Aina hade åtta syskon, fyra bröder och fyra systrar. Pojkarna var hemma och hjälpte till med jordbruket och en av flickorna fick alltid hjälpa mamma. Under många år var Aina hemma med sina barn. Längre fram kom Aina att arbete i köket på stadshotellet, på Ingestrand och på Gate gästgiveri och som kokfru vid större familjetillställningar.

Ungdomar fikar på Smedjefallets servering.
Ungdomar fikar på Smedjefallets servering.

Under kriget fanns det gott om militärer i Rackstad. Barnkolonins hus på Kampudden blev militärförläggning, familjens uthus blev militärförråd. Många inkallade ville köpa kaffe och barnen fick choklad av soldaterna. Och på Kampudden blev det ibland dans, men det var Aina för ung för. Men hon minns hur de satt bänkade på utomhusbio med en stor duk ute på Kampudden och njöt av en operett med Jeanette Macdonald och Nelson Eddy.

Konstnärerna i Rackstad gjorde nog inte så stort intryck på Aina. Hon noterade att Gustaf och Maja Fjaestad kunde ses gå ner till Rackstadkorset med ryggsäckar för att ta bussen till stan. Gustaf i vadmalskläder. Hade Fjaestad inte bil längre? Ainas blivande man, som var 11 år äldre än Aina, hade ju köpt Fjaestads bil 1938. Aina och Sven gifte sig 1950.
Men det fanns en konstnärsfamilj som Aina hade kontakt med, Ture Anders. I familjen hade dessutom en av Ainas systrar varit ”piga”. Rogne var ett år äldre och Marja två år yngre än Aina, men Örjan liten. Hos dem var hon mycket. Aina kom senare att hälsa på Marja som på 50-talet bodde i Stockholm med två barn och en make som Ture inte riktigt godkände. Marja arbetade som städerska på Stadshuset, maken var konstnär. 1954 fick Marja polio och Aina minns ett besök hos henne där hon låg i en gungande säng, förlamad, men kunde prata genom ett rör.

Aina minns också från sin barndom:

*Hur hon gick från Mon över sågverksbron för att hämta posten, som brevbäraren lämnade hos Noaks-Maja, som bodde i det hus som nu heter Nyholm..

*Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.

* Hedingers på Lugnet, han verksam där som sjukgymnast och hon, pensionerad lärarinna, som hade servering i liten skala på Lugnet. På 40-talet sålt till Bruséns, som flickorna tyckte hade ko-namn: Rosa, Daga, Nora…

Hedinger

*Att man fick gå över gården till Berget ner till Racken så länge Anna bodde där. Anna som var snäll och hjälpte mamma att sätta upp mattväv.

Intervju Sept. 2017

 

 

 

Publicerat

Fiskevårdsföreningen – 30 års historia

Under trettio år fanns en fiskevårdsförening för Racken och Västra Mjögsjön. Styrelsen var under lång tid ungefär densamma, med Ture Ander, Ragnar Olofsson, Gottfrid Johnsson och Viktor Magnusson som länge återkommande namn. Under 1950-talet verkade komma en nedgångsperiod. Styrelseveteranerna finns inte kvar och protokollsboken har luckor för flera år. Till slut läggs föreningen ner. Varför framgår inte omslag av protokollen. Under mer än 30 år skulle sen saknas en fiskevårdsförening för Racken.

Den 4 september 1930 samlades fiskeintresserade runt Racken till ett möte på Sandstaberg. Under ledning av Fritz Elofsson i Perserud bildades en fiskevårdsförening för Racken och Västra Mjögsjön för fiskerättsägare, fiskerättsarrendatorer och fiskare i de två sjöarna. Målet var fiskodling och skydd för lekfisk och ungfisk, inplantering, användande av lagliga och för vattnen lämpligaste redskap och att vidta åtgärder mot olagligt fiske.
I den gamla protokollsboken, som den nutida fiskevårdsföreningens sekreterare förvarar, kan man se att den första styrelsen kom att bestå av Ture Ander (ordförande), Gottfrid Jonsson (vice ordförande), Viktor Magnusson (kassör), Ragnar Olofsson (sekreterare). Karl Andersson var styrelsemedlem och Karl Brant och Emanuel Andersson suppleanter.

De första intressenterna i fiskevårdsföreningen. 1930.
De första intressenterna i fiskevårdsföreningen. 1930.

Protokollsboken (som bara tar upp årsmötesprotokoll) har nästa notering först 1933. Här anges för första gången en av föreningens huvuduppgifter: fiskevård: “beslöts att anskaffa abborrar för en kostnad av 25 kr, att efter råd och lägenhet inplantera röding och ål i Racken samt för ca 15 kr gösrom till Västra Mjögsjön” Vidare beslöt “årssammanträdet” att sälja “amatörkort” för fem kronor gällande ett år för mete, drag och spinnfiske samt för angelfiske för högst 10 angeldon. Intet redskap får vara ute annat än i fiskares närvaro”

1934. Detta årsmöte beslöt att fiskekortet inte längre skulle berättiga till att använda standkrok och angeldon. Styrelsen fick i uppdrag att utplantera sikyngel, röding, abborr- och gösrom och medlemmarna att bättra på eller nyanlägga risvasar.
Lagom till kräftfiskestarten skulle annonseras om förbud för obehöriga att fiska inom föreningens område. För att ha tillsyn valdes Erik och Karl Andersson, Rackstad. Karl Nykvist skulle underhandla med Karl i Vassvika när det gällde Västra Mjögsjön .

1935  “Konstnär Ture Ander” utsågs att leda årsmötet och kunde bl a introducera konsulent herr Björnemark som höll föredrag med skioptikonbilder. När det gällde den årliga inplanteringen meddelades att gösrom kommer gratis. Dessutom skulle i Racken inplanteras 3.000 rödingyngel samt sik.

1936. Viktor Magnusson utsågs att representera föreningen vid fiskevårdsförbundets sammanträde i Karlstad – “dock utan tvång att resa-“. Inplantering beslutas: för högst 30 kr gös eller gösrom i Mjögsjön och sik i Racken “2 á 3 hundratusen”. Ture Ander, Gottfrid Johnsson, Karl Magnusson och Erik Andersson tillsattes som fiskeuppsyningsmän “med polismans skydd och befogenhet”

1937 diskuterades Gottfrid Johnssons förslag att för en tid fridlysa kräftorna eller förkorta fångsttiden till 8 dagar. 300 medlemskort beställs! Och en man avstängs från nytt amatörkort efter att ha använt nät och mjärde. Mötet avslutades traditionsenligt med kaffedrickning.

lake-ture-ander
Lake. Ture Ander målade sin fångst.
ture-ander
Ture Ander

1938. Styrelseval. Ture Ander, ordf., Ragnar Olofsson, sekr, V. Magnusson, kassör, Gottfrid Jonsson, vice ordf. samt Edvin Karlsson. Suppleanter: David Andersson och Ragnar Johansson. 20.000 gösyngel ska sättas ut! Till länsstyrelsen skall skickas en skrivelse om att icke fiskerätt får medfölja avstyckningar efter stränderna i sjöarna Racken och Västra Mjögsjön samt att anhålla att kräftfiske bara skulle tillåtas “de första 8 dagarna under två årstid”

1939. Årsmöte hemma hos ordföranden på Orrhöjden. Beslutades om gösyngel för 20 kr till Mjögsjön och 10 á 15 kg aborrom att dela på de båda sjöarna samt att höra hos fiskeristyrelsen om det gick att få sik- och rödingyngel. Slutligen skulle konsulent Björnemark ombedas komma och undersöka “om sik och röding gått till” Denna uppmaning upprepas f.ö. på 1940 års årsmöte.

1941 Tillsyningsmän valdes på 2 år: Ture Ander (född 17/9 1881), Gottfrid Johnsson (27/8 1885), Karl Magnusson (27/11 1891), Erik Andersson (1/5 1912), Karl Nilsson (5/10 1895) och Johan Wahlund (27/1 1907). Inplantering: 5.000 laxöringsyngel och för 20 kr gösyngel iMjögsjön

1942. Kort möte på Smedjefallet:  8.000 gösyngel till Mjögsjön och 10.000 laxöringsyngel till Racken..

1943 hemställer årsmötet hos länsstyrelsen om begränsning av kräftfisket “till tiden från och med början av den för dylik fångst inom länet tillåtna tid till och med 14 augusti att gälla för en tid av fem år” Utplantering av 10.000 gäddyngel i Racken och 5.000 i Mjögsjön samt 30.000 abborryngel i Racken.. Och diverse val, bl a Karl Nyström och Karl Nykvist som suppleanter

1944 Sedvanlig utplantering under 1945: 30.000 sikyngel, 5.000 laxöringyngel, 10.000 rödingyngel. Till Mjögsjön abborrom. Helmer Fjäll och Ludvig Spiik nyvaldes som tillsyningsmän. Och fiskekort 10 kr (för sommarstugeägare 5 kr)

1945. “Uppdrogs åt Ture Ander att skriva till vederbörande myndighet och protestera mot fiskeintendent Thörnkvists egenmäktiga förfarande att sända bäckrödingsyngel istället för begärda laxöringsyngel”. Nu beslutade man att köpa, från annat län, 10.000 laxöringsyngel och 20.000 gäddyngel samt 15 liter abborrom till Racken och Mjögsjön.

1946. Den 2 maj sammanträder Filip Hedborg, Karl Nilsson, Ragnar Johansson, Bo Fjaestad, Ture Ander, Viktor Magnusson och Ragnar Olofsson på Smedjefallet och beslutar i ett kortfattat protokoll om inplantering av gädd- och gösyngel.

1947. Sammanträde i Rackstad skola 16 maj, men protokollet verkar inte ha skrivits på den reserverade platsen i boken. Eller avbröts mötet?

1948. Sedvanliga årsmötesförhandlingar. Inplantering av laxöringsyngel och abborrar. 8 dagars kräftfiske – och inga obehöriga!

1949. Protokoll saknas.

1950. Ragnar Olofsson fick i uppdrag att hos länsstyrelsen få stadfäst 8 dagars kräftfiske de närmaste fem åren. Tillsyningsmän valdes på två år: Evert Karlsson, Spekedskogen (f. 20/9 1914), Johan Eriksson, Stålsberga (14/2 1891), Gottfrid Johnsson, Perserud (27/8 1885), Bo Fjaestad, Rackstad (13/6 1903), Våge Albråten, Rackstad (30/8 1913) och Helmer Fjäll, Rackstad (25/8 1905). Inplantering av 40 liter abborrar i Mjögsjön samt 1.000 ensomrig gös- och 4.000 laxöringsyngel.

1951. Värmlands fiskerinämnd vill inte medverka till att leverera abborrom då de tror att det i Racken och Mjögsjön finns tusenbröder. Viktor Magnusson fick i uppdrag att ringa nämnden “att dom ändrar mening och skickar oss abborrom, i annat fall inköpes från Dalälvens Vattenregleringsföretag 20 liter abborrom”

Ett antal årsmötesprotokoll saknas i boken 1952-55

1956. Bo Fjaestad leder förhandlingarna och valdes också till ordförande. övriga i styrelsen: Bror Nykvist (sekr), John Wahlund (kassör), Våge Böving (Albråten) och Stig Kling valdes till ledamöter i styrelsen och Stig Nordanstig och Filip Hedborg till suppleanter, Inplanteringsfrågor diskuterades och beslutades att inplantera ensomrig laxöring för 150 kr.

1957. Möte i Perseruds skola. Sedvanliga ärenden: inplantering av ensomrig laxöring (för 150 kr). Nya års- och fiskekort skall beställas. “dessutom skulle plakat beställas för att uppsättas vid sjöarna angående fisket i sjöarna. Styrelsen fick i uppdrag att undersöka om av- och tillrinningen till sjöarna tillhör fiskevårdsföreningen”

1958. “§ 6 Bestämdes att kalla fiskerikonsulenten, helst före mitten av juli, till ett möte” Inplantering: 1000 ensomrig gös i Mjögsjön och 1.000 ensomrig laxöring i Racken.

1 februari 1961. Sammanträde i Rackstad skolhus. I §3  avslutas föreningen: “En diskussion om föreningens vara eller icke följde. Därvid beslöts att för kassan skulle inköpas yngel och att föreningen upphör”

1993 återuppstår Rackens fiskevårdsområdesförening vid ett möte i Båtvika.

 

Publicerat

Albråten

Per om släkten och platsen Albråten

I mars 1912 köpte Per Albråtens farmor Riborg Böving en tomt i Rackstad. I köpekontraktet hette tomten Albråten. Ursprunglig ägare var Johannes Olsson, vars son Ragnar Johansson senare skulle komma att stycka av en rad tomter i Rackstad. Bara några månader tidigare (november 1911) hade apotekare Jonsson köpt tomten, som han så snabbt sålde vidare.
En släkting till Riborg ritade sen ett hus, som därpå timrades upp och kom att bli den första byggnaden på denna udde. 1922 kompletterades byggnationen med det röda hus, som flyttades från en plats nära Masttakebäcken.

AlbråtenHur hade då Riborg Böving hamnat i Rackstad och hur träffade hon Pers farfar?
Först en bakgrund hämtad från Wikipedia:
“Riborg Böving föddes 1880 som det sjunde barnet i en kull på tio barn till Poul Bernard Böving (1839-89), arrendator på Ålholmen gård i Anderslöv, och Lida Maria Wengel (född 1846). Hon utbildade sig i Bern i Schweiz 1903-04 och därefter i Karlsruhe i Tyskland samt på Tekniska skolan i Stockholm. Hon var mönstertecknare för Gustavsberg och Rörstrand. år 1907 flyttade Riborg Böving till Arvika för att ingå i Rackengruppen.”

Per berättar att innan dess bodde Riborg en tid i Karlstad, där hon hade två bröder och där hon också träffade Pers farfar om vilken man i Wikipedia kan läsa:
“Ignácz Caroly Beôrecz. även känd under signaturnamnet I. B. Albråten, född 18 maj 1865 i Ungern, död 10 juli 1940 i Arvika stadsförsamling, var en ungersk-svensk konstnär och musiker (musikdirektör).  Beôrecz reste runt sekelskiftet med sin orkester i Tyskland, Holland, Skottland, Ungern, Norge, Danmark och Sverige. Han bosatte sig i Arvika de sista 30 åren av sitt liv, där han arbetade som lärare i fiol och orkester vid Ingesunds folkhögskola. Han gick i lära hos Bruno Liljefors och debuterade med sina landskapsmotiv i Malmö 1913 och 1915 i samband med Konstföreningen för södra Sveriges utställningar” (Vissa sakuppgifter korrigerade)

På Rörstrand i Stockholm lärde Riborg känna Hilma Persson-Hjelm, Rackstadfödd (1877) keramiker, som arbetade där. Efter sju år med studier och arbete i Stockholm återvände Hilma hem. Det var säkert anledningen till att Riborg kom till Arvika. Riborg hyrde också hus i Ålgården. I Ålgården arbetade/praktiserade båda i krukmakeriverkstad hos krukmakarna.

Riborg
Riborg på slalombackstoppen och på Albråten

Riborg bodde ju sedan 1907 i Arvika tillsammans med Ignácz. Hon reste en tid innan nedkomsten till Örebro och födde där parets son Våge Albråten den 30 augusti 1913. Efter sonens födelse flyttar familjen till Rackstad/Albråten. Ignácz får arbete som musiklärare och ett år senare, 1914, öppnar Riborg keramikverkstad. Till en början turnerade Ignácz i Norge och Sverige innan han efter några år övertalades av Valdemar Dahlgren att börja undervisa på folkhögskolan. I utbyte fick Riborg och Ignácz bl a hjälp med att anlägga gräsmattan och att bygga vägen till huset. Mauritz “Maggan” Hellberg, legendarisk redaktör på Karlstad-Tidningen, var ofta på besök och han hjälpte Ignácz att gräva ut gårdsplanen och anlägga stenmurar.

Under 20-talet  fick Riborg och hennes familj grannar; Längre ut på udden avstyckade Ragnar Johansson två tomter. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär. Efter kriget fortsatte Ragnar Johansson att sälja av tomter längre in på udden. Riborg och dottern Karin (Jonni) köpte då tomterna närmast sitt hus söderut för att slippa få nya grannar alltför nära. Bilden nedan visar också det gärde Riborg och Karin köpte.

Målning av Ture Ander
Vägen till Albråten. Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten gick på den tiden förbi Orrhöjden (Ture Anders hus) och sandstranden. När Lydéns och Lindqvists etablerade sig på udden byggdes också den nuvarande vägen med nedfart vid Lindströms (på 40-talet?)

Fika hemma hos Riborg. Apotekare Jonsson till höger. Kalle Bond till vänster. Kalle var bror till Ester Bond som ägde Rintorp före Rogne Ander.

När Riborgs son Våge var 34 år träffade han Evy. Hon genomgick en stressig period i Stockholm och behövde byta miljö. Riborg var mycket gästfri och hade ofta folk boende hos sig. Den som förmedlade kontakten mellan Riborg och Evy var Elsa Hallgren, en gång vävelev hos “fastrarna” Fjaestad och som blev kvar i Rackstad. Våge bjöd med Evy till en av de många fester som ägde rum hos den nya generationen väverskor i Rackstad: Greta Nileus och Gerd Akre (Göran). Så blev Våge och Evy ett par.

våge
Våge utanför sitt hus. 40-tal?
På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet
På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

Per delade många intressen med sin far. Våge fiskade: ål, laxöring osv. Under sin uppväxt inspirerades han mycket av Ture Ander, som gärna både jagade och fiskade. Per minns hur noggrant Våge spände upp och lagade fiskenäten i vardagsrummet. Tillsammans åkte Våge och Per skidor. En vanlig tur var från Albråten till slalombackens topp och tillbaka.
Med mamma gick han ofta till Hagen för att hämta mjölk eller till posthuset för att se om brevbäraren lagt in någon post i deras fack.

Liksom sin far gick Per de fyra första åren i Rackstadskolan. Klasserna var hopslagna i klass 1 och 2 resp. 3 och 4. Per hade ett tjugotal elever i sin klass, bl a Monika Fjaestad. Upptagningsområdet var hela trakten runt sjön och barnen hämtades med skolbuss. Resan kostade 25 öre och det hände att 25-öringen försvann till godis, men man fick åka med ändå minns Per. I klass 3-4 hade Per Teodor Tobiasson. En lärare man hade respekt för. Det hände att man fick låna hans boxhandskar på rasten. En dramatisk höjdpunkt var den dag lärarinnan i klass 1-2 och Teodor kom ihop sig om vilken klass skulle äta först och dispyten mynnade ut i att Teodor kastade en vattenkanna på dörren. Våge påstod, minns Per, att Teodors farfar var en av de sista slavfraktarna.

På Våges tid fanns ingen skolbuss och när det var dags att läsa vidare inne i Arvika var han inackorderad i ett hushåll.

Pers jämnåriga var Johan Silvén, Kjell Skoglund, Tore Gärtner och Monika “Mocki” Fjaestad. Och brodern Jens förstås. När hösten kom och hus och trädgårdar stod tomma var det härligt att palla äpplen och ta sig in i barnkolonien via gymnastikhallen. Det hände att man var på kolonien även under sommaren för att spela fotboll – eller som en gång smyga dit med Våges mynningsladdade pistol och fyra av mot en husvägg. Och sen springa!

Våges främsta lekkamrat i barndomen var Edvin Persman på Hûrratorpet, bror till keramikern Gustaf. Våge har berättat att Edvin och han i 7-8 årsålderna spikade ihop en flotte, men så bristfälligt att den gick isär i vattnet. Edvin sprang hem i förskräckelse. Våge reagerade med att springa upp på vinden och samla ihop tobak och rulla in i ett tidningspapper.

Per minns att det sociala livet var välutvecklat. Det var fest varje helg och som barn gillade man det eftersom det gav goda möjligheter att t ex under borden hitta godsaker. Störst var kräftfestandet. Det fanns mycket kräftor då. Efter första vittjningen eldades det under tvättgrytan och en första omgång kräftor kokades och åts. Man fiskade kräftor in i september och hade kräftor i sump nere vid sjön. Vid kräftorna kom de första gästerna dan innan. En välkänd gäst på 60-talet var Alf Hambe, som var god vän med Kjell och Birgitta Olsson som hyrde hos Albråten. Alla tre var lärare och det kom som regel ytterligare folk från Göteborg.

Riborg hade dött 1952 och Våges syster Jonni fanns i Australien. Där hade hon en ny familj med greken Platon Kiriakides. Hon trivdes troligen inget vidare i Australien, tror Per, och hon som skapat sig ett namn som keramiker i Sverige (representerad på Nationamuseum bl a) slutade med keramiken.

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015
Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Per Albråten är född 1951 och blev intervjuad hösten 2015 av Lennart Wettmark

.

 

 

 

 

Publicerat

Kerstin Werner berättar om Rackstadkonstnärerna och om Gerda i Holm

Rackstadkonstnärerna

Varje lördag åkte konstnärerna in till stan för att handla på Kontantaffären. Bussen steg de på i Segerfors. Gustaf Fjaestad hördes på långt håll när han myndigt kom i golfbyxor med ryggsäck. Ture Ander fanns också där, rödkindad, mysig med pipa och ryggsäck också han. Fritz Lindström stod där, rak och tystlåten. Den här bussresan kallades för ryggsäcksturen. För oss barn var det konstigt folk, konstnärerna. De hade skor på fötterna. Vi andra hade stövlar eller träskor. De pratade ett annat språk. Talade fint. Och så hade de inget arbete. Stod och målade tavlor. Men det var underbara människor!
Pappa ömmade särskilt för Ture Ander. Han kunde ofta vara nedstämd, deprimerad. Han blev änkling tidigt, hans dotter fick barnförlamning. Sonen Hans Örjan väntade in mig varje morgon, så att jag skulle få åka på hans cykel till skolan. Senare i livet kom han att hjälpa missbrukare. Mamma och jag hörde honom en gång på radion. Det var efter att han själv blivit frisk efter sitt missbruk.
Pojkarna Ander hade en tam kaja. Anna som bodde på Anneberg har berättat hur hon en gång såg Elsa Ahlgrensson springande på vägen och fäktande med armarna. Det var kajan som tagit för vana att åka snålskjuts på folk som passerade. Just Elsa var folkskygg dessutom och egen tyckte grannarna till henne när hon bodde i Nystugan, har Gunvor i Nedstugan berättat för Kerstin.
Gunvors farmor fick ibland besök av Maja Fjaestad, som bad att få sitta i Karolinas trappa till vinden i mörkret, trött på Gustaf? Då fick man inte störa henne. Kanske det var då hon fick uppslag till den bok med tankar och reflektioner som hon skrev under sitt flicknamn Kerstin Maria Hallén?


Gustaf Fjaestad träffade Kerstin ofta. Han var mycket hemma hos pappa. Han var inte så praktiskt, utan skulle ha hjälp med allt. Gustaf gjorde ju fioler. Så fort Gustaf ringde fick pappa åka dit: “Kan Claesson åka till Lars Zetterqvist och få den här fiolen bedömd!” Det var bara att ställa upp. Men Kerstin minns också den gången hon skulle sälja majblommor och gick trappan upp till ateljén och frågade Gustaf om han ville köpa en majblomma. Han köpte alla!
Många av konstnärerna var fattiga. Också Riborg Böving, vars piga (!) kunde säga: “Nu måste vi snart ha knytkalas så vi inte svälter ihjäl” Till de fattiga hörde också Björn Ahlgrensson, som Lisa Morell en gång mötte när han skulle gå till stan och köpa mjöl ” Elsa skulle baka -efter att Björn gått runt i bygden och bjudit till kalas. Det är ju söndag”, påminde Lisa. Men de inbjudna hade kalasmat med sig. Det visste Björn.

Gerda i Holm

Den som berättat många historier för Kerstin var Gerda Persson. Närmsta granne till Kerstin. Det hus hon växte upp i blev nedmonterat och uppsatt av Ture Ander 1926 på Orrhöjden och Gerdas familj byggde sig ett nytt hus. Före TV:n satt vi i köket och berättade historier, sade Gerda. En mycket minnesgod människa som gärna berättade för Kerstin. Men Kerstin fick inte komma med en bandspelare, utan måste skynda hem och skriva ner vad Gerda berättat.
Gerda var född 1900 och dog 1998. Hon var ensambarn till Per och Marta. Hon fick bli ‘sonen’ i jordbruket. Hon hade läshuvud och hade gärna velat bli lärare, men det ville inte pappa Per. Hon gifte sig småningom med Joel Persson, som hade AK-arbete på vägarna i trakten. Hon kom senare att bo ensam med hjälp av hemtjänsten.
Hon kunde ringa mitt i natten till Kerstin. De två sista åren fick Kerstin äntligen en nyckel till huset, så att Gerda slapp släpa sig upp för att öppna när något hänt. En gång ringde Gerda och klagade på att något hänt med sängen. Den hade gått genom golvet: Huset var dåligt underhållet. Gerda kunde ha myror i sängen och Kerstin kunde följa myrvägen ända till stacken i vardagsrummet. Någon gång kunde Gerda be Kerstin strö bröd på golvet så att inte råttorna skulle ta sig upp i sängen.  Men hon klagade aldrig.

Del 2 av ett samtal med Kerstin Werner sommaren 2014. Avlyssnat av Lennart Wettmark

 

 

 

Publicerat

Greta Johansson minns

Greta Johansson född 1914 berättar om sina tidiga minnen av Rackstad - som ungdom och sen som sommarboende.

Till Rackstad
“Varför vi sökte oss till Rackstad? Det var en massa ungdomar som var här. Axel <Gretas make> och Magnus Lindborg var ordförande och sekreterare i gymnastikföreningen. Dom var ju unga och aktiva och intresserade av att ha något ställe på landet. Dom hade tänkt sig att bygga ett hus. Det här var på 30-talet och det fanns baracker kvar från utställningen 1933, som dom fick köpa och sätta upp på Marbråten. Det hade stått ett torp där innan. Gymnastikföreningens ungdomar använde sig av den här tomten. Vi var här varenda helg, men det blev aldrig något mera byggt än den lilla baracken vi höll till i. Det var så det började. Att det blev Jössestugan,  det var så att AIS hade mycket aktiva orienterare och dom bildade en klubb själva som dom kallade OK Jösse. Dom satte upp stugan och fullbordade liksom utvecklingen. Det gjorde att det var många ungdomar här på 40-talet. Vi kände till badvattnet och därför upptäckte vi den här platsen.
På Kampudden var en militärförläggning under kriget. 1940 hade vi börjat gå upp till Marbråten. Militären ställde till med midsommarfest på Kampudden. Dom hade uppfört baracker och Fjaestads gamla hus stod kvar. Vi hade dansen på den gamla loggian. Då var också ortsbefolkningen häromkring med.

Sommarstugan
Axel var här 1944 och 1945 och tittade och undrade. Det var öppet och utsikt över sjön. Han tog kontakt med Ragnar Johansson eller om det var så att han bjöd ut tomter. Men Axel köpte i alla fall två stycken 1945. 1946 höll dom på med stugan hela sommaren. Det var en snickare Emfält. Han gjorde det väldigt stabilt. Tätt och riktigt lagt och det fick torka. Sånt betydde mycket för gamla hus. Men 1947 var det färdigt så att vi kunde bo här. Ingvar <Schröder> köpte året efter (1948)
1949 1948 Axel
Greta med döttrarna Eva och Ulla 1949. Axel hem från arbetet 1948

våge gärdet

Våge Albråten och vägen till Gärdet, där bl a Greta och Axel bodde. Huset är Silvéns nuvarande. Bilder från 1940-talet

Grannar
Vi lärde känna Våges mamma Riborg. Hon hade Albråten. Våge var inte gift då. Hon hade en dotter som var jämngammal med Lisa Lindström. Hon hette Karin Böving, men hon blev gift med en engelsman och det var så hon fick namnet Jonni. Jonni kom tillbaka till Rackstad. Hon hade gift sig med en grek och hade vistats på Cypern, tror jag. Hon bodde i Riborgs hus med två barn. Lydéns och Lindqvists bodde här före oss. Det var dom som byggde vägen. Ture Ander var den första konstnären jag lärde känna. Han var en väldigt snäll och behaglig människa. Han var gift med Ragnhild, som hade en syster, Möje Holmgren, som på sommaren bodde på Anneberg. Lydia och Georg Sager var vi hembjudna till i Malmö när vi var där på en skomässa.
Den första midsommaren, då satt Axel och jag med Ulla och Eva låg i en vagn. Då kom paret Wolf och hälsade på oss. Dom bodde där nere i backen, där Carlbergs nu bor. Deras hus har gått i arv till dottern. Det var ett tyskt judiskt par. Vi tyckte dom såg gamla ut, men var väl inte så gamla. Dom hade byggt det där huset och ni tyckte det var roligt att vara där nere. Dom hade så mycket lustigheter för sig; planterade med stenar och gjorde det litet mysigt runt varje träd. Så hade dom byggt en utsiktsplats som ni kallade dansbanan. Den var mellan en stor sten och ett träd. Där älskade alla småbarn att vara, för dom var väldigt snälla. De fanns här när vi kom hit, liksom Wikströms.
Första midsommaren hade vi rest en majstång. Då hade ju Sundströms och Schröders kommit. Det blev ju en hel del barn på så vis. Det var traditionella lekar, tävlingar på vår äng. Kajsas udde, det var en sedvänja som kom från Lindströms och den ökades ut med vänner. Men sen tyckte nog Lindströms att det blev för mycket folk.
Det var många fester. Vi var ju unga. Kräftskivor: det fanns ju kräftor i sjön så det var ju inga dyrbara kalas. Säsongen började alltid hos Albråtens. Dom hade gäster från Göteborg. Alf Hambe var en. Kräftfisket var höjdpunkten på sommaren.

Sommaren på landet
Vi flyttade in till stan vid litet olika tider. Vi bodde kvar och flickorna åkte buss i september och vi var tidigt ute på våren. Vi hade bil några år, men det gick litet upp och ner med ekonomin. När vi köpte hus på Styckåsen sålde Axel bilen och köpte en Vespa istället.
Det fanns brödbil och drickabil i Rackstad. Axel handlade i stan. Margit <Sundström> handlade en gång i veckan i korset. Axel tog hennes ryggsäck. Gunnar åkte ju redan kl 6.  och satte ner säcken med en lista utanför affären och sen kom Gunnar på moped och hämtade upp varorna hon beställt.”
Greta mfl1947Familjerna Sundström och Johansson 1947.

Detta är ett redigerat utdrag av ett bandat samtal mellan Greta och Lennart Wettmark i augusti 2011. Greta avled hösten 2013, 99 år gammal.