De fattiga

Under 1800-talet växte befolkningen i Sverige – liksom fattigdomen. 1845 fanns 444.000 fattiga, varav 357.000 var inhysingar (Antalet svenskar var vid den tiden drygt 3 miljoner). Andra fattiga var backstugusittare, undantagsmän, änkor, inhyseshjon, rotehjon m fl. Fram till 1800-talets mitt hade kyrkan stort ansvar för de fattiga i socknen innan sockennämnder och fattigvårdsstyrelser tog över. Först 1918 förbjöds fattigvårdsauktioner och rotegång och fattighusen blev ålderdomshem.

1890 års folkräkning räknar till 167 rackstadbor. Det var hemmansägare, pigor, drängar, barn. Men också nedan andra kategorier i kyrkböckerna: nio inhyses, fyra backstusittare, två fattighjon och tre lösdrivare:
Johannes Jonsson f. 1824, Inhyses, Rackstad
Per Persson f. 1853, Backst.-sitt., Rackstad
Johannes Andersson Fjell f. 1842, Inhyses f.d. Mjölnare, Rackstad
Maria Andersdotter f. 1835, Backst.-sitt., Rackstad
Johannes Jansson f. 1840, Inhyses, Rackstad
Tilda Johannesdotter f. 1862, Lösdrifvare f.d. Piga, Rackstad
Olof Andersson Pihl f. 1820, Inhyses, Rackstad
Kajsa Andersdotter f. 1820, Inhyses, Rackstad
Maria Andersdotter f. 1842, Rothjon, Rackstad
Jonas Andersson f. 1810, Inhyses, Rackstad
Maria Jansdotter f. 1822, Backst.-sitt., Rackstad
Kajsa Andersdotter f. 1834, Backst.-sitt., Rackstad
Anders Gustaf Andersson f. 1857, Inhyses, Rackstad
Karl Olsson f. 1843, Inhyses, Rackstad
Anders Johannesson f. 1854, Inhyses, Rackstad
Stina Olsdotter Rackberg f. 1836, Fattighjon Lösdrifverska, Rackstad

En som hade dubbla epitet, fattighjon och lösdriverska var Stina Olsdotter Rackberg. Hon föddes 1836 som en av flera syskon, barn till indelte soldaten Olof Rackberg Olofsson (1798 – 1856). 75 år senare dog hon på fattiggården Koppsäng, som en av många ”fattighjon” som slutade sina dagar där. Däremellan hade hon i kyrkböckerna mest betecknats som ”lösdrivare”.
Det vi vet om Stina kan vi få fram främst genom kyrkoarkiven, som hade folkbokföringsansvar. Stina växte upp i soldattorpet i Rackstad som då låg på den udde som nu heter Kampudden. När fadern fick avsked lämnade hon Rackstad och blev piga i Arvika. Sen följer drygt tio år när uppgifter om henne inte verkar vara tillgängliga. 1860-talet var en svår tid med missväxt under flera år. Hon rymde enligt prästens anteckning hösten 1869 till okänd ort. I lösdrivarlängden 1872-77 för Arvika västra församling är 57 personerna antecknade som obefintliga vid skrivningstillfället. Stina är en av dem.
Under 1870-talet lämnade Stina alltså Värmland och befann sig på olika orter i Norrland. 1871-79 fick hon fem barn födda på olika platser. 1871 i Bergsjö i Hälsingland föddes dottern Anna Britta. Som fader står Johan Andersson. Året därpå föder hon i februari sonen Carl Johan i Grangärde i Dalarna, därefter Herman 1874 i Norra Råda. 1876 befinner sig Stina i Oviken i Jämtland och föder Emma, tre år senare föds Carolina i Byske i Västerbotten. Uppgifterna om fader till barnen vacklar : “Stenhuggaren Gustaf Johansson (Strömberg) sammanlevat med sedan 1868 och är fader till alla dessa barn” (husförhörslängden Västra församlingen, Arvika 1877-82), men åtminstone två av barnen har också arbetskarlen Johan Andersson angiven som fader.
Så småningom återvänder uppenbarligen Stina med sina barn till Rackstad. 1889 flyttar två av barnen hemifrån. I husförhörsboken 1891-95 är tre barn boende i Rackstad. I ett fattigvårdsärende, återgivet i Arvika Tidning 1894, tillerkändes Stina Rackberg ett understöd av 5 kr. Sista hemmavarande barnet Karolina flyttar 1896. Sonen Herman grips i Örebro för lösdriveri, stadgar sig uppenbarligen och arbetar som sotare, bor med sin mor i Rackstad, men flyttar och gifter sig 1903. Dör 1941 på ett ålderdomshem i Norra Råda. 1910 flyttar Stina till Koppsängs fattiggård, som upprättats 1903 efter beslut i landsförsamlingen.  30 maj 1911 dör Stina av åld(erdoms)svaghet.

Lösdrivare

Var och en, som icke har laga försvar, skall för att ej ligga samhället till last, sådant sig förskaffa.(Tjänstehjonsstadgan 1833)

Var man arbetsför, så hade man alltså en skyldighet att arbeta (ha laga försvar). En lösdrivare kunde dömas till tvångsarbete. Vid tillfälligt arbete på annan ort i Sverige (även utomlands såsom t.ex. Amerika eller Norge) var man förr tvungen att ta ut en arbetsattest hos kyrkoherden. Om arbetsattesten varade en viss tid och man ej återkom inom denna tid, – arbetet tog längre tid än beräknat -, kunde man bli skriven som lösdrivare i kyrkans böcker.

Sociala insatser i socknen

I sockenstämmoprotokollen speglas 1800-talets sociala insatser i bl a Rackstad. Nivån under utgjordes av bystämman med byfogden som ledare. Den gjorde också sociala insatser. Det kan man se i efterlämnade räkenskaper. http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/08/02/rackstads-bystamma/

 Johannes Persson fick t ex 1,25 kr för ”rotehjonet” och i räkenskaperna finns utlägg för ett par kängor till Olof Ersson 1894. Samma år fick Johanna Persson ett par strumpor och pengar till ett läkarbesök, liksom ett ”yllekläde” De sista åren på 1800-talet ser man utlägg för lintyg, reparation av skor och sylön för en tröja till rotehjonet.

Redan på 1700-talet inrättades sockenmagasin för att motverka hungersnöd och fluktuationer i spannmålspriserna. Spannmål lånades där ut mot ränta. Fattiga bönder kunde låna billigare eller få som hjälp i akuta situationer. Överskott från sockenmagasinet användes till fattigvård och skola.

Perseruds bönder hade drabbats av hagel och en stor del av sådden hade gått förlorad. Bönderna beviljades spannmålslån, men Per Andersson Holm, som lidit mest och var i knappa omständigheter beviljades en tunna havre ur magasinet, liksom Arne Bryngelson från samma gård.” Sockenstämmoprotokoll 29 sept 1822

24 juni 1824 beslutade sockenstämman att fattige mannen Per Nilsson från Humletorpet skulle få två tunnor havre, en tunna korn och fyra fjärdingar råg ur sockenmagasinet.

Se även tidigare inlägg i Rackstadhistoriskt:

http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/20/sockenmagasinet/

Rotegång

Sockenstämman 5 oktober 1800 reglerade rotegången i trakten. Fastslog att Stålsbergs rote i fortsättningen omfattar Perserud, Rackstad, Stålsberg, Gustås, Holm, Ålgården och Taserud. Och räknade upp vilka som var berättigade till rotegång:

Desse här efterskrivne fingo åter sockenstämmans tillstånd att besöka socknens invånare för att hopsamla något til sin föda, dock med det förbehållet, hvar och en bör såvida möjeligt är, genom arbete söka förvärfva sitt dageliga bröd.

Byfogden skulle också värna om rotehjonet.

§6. Likaledes blev beslutat att då en av socknens fattige kommer till en gård, skall den genast angifva sig hos Byfogden som på den fattiges bevis bör påskriva dagen då han ankom samt utsätta huru länge hvar och en jordägare i Gården bör underhålla den fattige och då denne senare begifva sig ifrån samma gård, skall han i vittnens närvaro för Byfogden tilkänna gifwas om någon i Gården varit så obarmhärtig att han icke hyst och vårdat honom så länge som hans skyldighet fordrat. En sådan ohjelpsamhet och sin christeliga plikt förgätande jordägare skall av Byfogden upteknas och vid näst påföljande sockenstämma angifvas…

Men man höll hårt på att varje församling skulle ta ansvar för sina fattiga.

§12 …på Gustås är intagen en torpare vid namn Per Olsson från Petterstorp i Mangskogen, och som församlingen aldrig lämnat sitt bifall därtill, så vidtog sockenstämman nu det beslut att han icke får förbliva på Gustås ägor med annat villkor än att hans husbonde till Fattig-directionen avgiver sitt skriftliga bevis att han både för närvarande och tillkommande tid ansvarar för det, att nämnde torpare med hustru och barn aldrig faller församlingen till last….” (Sockenstämman 2 maj 1819)

Särskilt vanartiga kunde skickas på uppfostringsanstalt

10 november 1822 begravdes ”fattige rotehjonet pigan” Caijsa Gunnarsdotter, 19 år gammal  efter ett liv som bl a innefattade en vistelse på correctionsanstalt i Karlstad. Se vidare: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/03/23/strulig-tonaring-i-rackstad/

Auktion

Ända fram till 1918 omplacerades barn genom fattigvårdauktioner där den som ville ta sig an barnet till lägsta pris bokstavligen tog hem barnet. Även gamla ropades ut på auktion.

“Vid entreprenad auction som hölls af Kyrkovärdarne på Arvika församlings anmodan den 9de maii 1847 uti sockenstugan utacorderades gossen Carl Nilsson(född 1841) från Göktorpet under Gustås, till afskedade soldaten J. Gillberg i Koppsäng   emot ett årligt underhåll af ene Tunna Råg och 2 Tunnor Hafre och förbinder Gillberg att detta barn väl och ömt vårda, underhålla och uppfostra”
Carls föräldrar Nils Nilsson och Märta Nilsdotter klarade tydligen inte av att försörja honom – tillsammans hade de sju barn. Redan 1845 antecknas Carl som fattighjon och fattiggosse.  Först 1851 flyttar han dock till Koppsäng. Efter första nattvarden 1856 flyttar han så 1857 till Berga. Och drar vidare 1859 till Västra Sund.  1862 bytte han hushåll i V Sund. Får arbetsattest till Norrland 23 jan 1863. Dog 1923 i Härjedalen

Piga bortauktionerad

” Likaså anmäldes att pigan Caisa Olsdotter 
(f 1830) ifrån Koppsäng i Januarii månad detta år blifvit bortaccorderad till den minstbjudande samt ett årligt arfvode af 12 kannor* Råg och 24 kannor** Hafre, till Olof Eriksson i Rackstad, som är skyldig att nämnda piga underhålla, kläda och vårda” * (31 liter), ** (63 liter)

Inhyses och backstusittare

1855 var 20% av allmogen inhyses, dvs var en egendomslös underklass, som var inneboende utan att vara en del av familjen eller tjänstefolket. Backstugusittarna bodde utanför den skiftade inägojorden och kunde vara allt från någorlunda välbeställda hantverkare till dagsverkare och gamla och utfattiga.

 Vid 1890 års folkräkning befanns 12 av 40 registrerade i Gustås vara inhyses. I Segerfors 7 av 60 och i Rackstad 9 av 167 personer. En av dem var t ex Olof Andersson Pihl född 1820. 1890 var han skriven i Rackstad. Årtiondet innan i Solberga, som gränsade till Arvika köping. Där återfinns han som backstusittare med sin hustru i hushållet. 1882 hade han blivit änkling. Dog 1903 som fattighjon av ålderdomssvaghet.

En oskriven lokalhistoria

De fattigas historia i vårt område finns mest som knapphändiga anteckningar av prästen i kyrkohandlingar: antal barn – äkta och oäkta, ingångna äktenskap, ut- och inflyttningar i församlingen osv. Ibland finns någon mera personlig anteckning. Man kan bara ana konturerna av ett liv.

Men i vårt område finns en intressant källa till mera kunskap om det gamla livet i trakten. Karolina Harnesk född 1876 på Torpet i Perserud berättade om sina 25 första år i Perserud genom en text som finns bevarad på http://www.racken.com/Perserud/Karolinas_berattelse.pdf
Där berättar hon bl a om fattigauktioner och rotegång som hon upplevde. Här återges ett litet (något bearbetat) avsnitt.
Karolina dog 1965 i Nacka

”… och så dessa auktioner på oss barn. Det blev alltid i nyårstiden tills jag blev bra stor var det likadant. Jag trodde ej att mor skulle få oss hem.  Fick ge 75 kronor i arrende för egendomen och för det hade hon oss alla fyra barnen och om någon annan bjudit mindre hade hon tagit oss för ingenting,  men det förstod jag ej utan varje gång fråga ja ”vem köpte oss?”. Ja nu för tiden kan man nog inte drömma om hur mycket sorg och elände dessa människoauktioner åstadkom alla dessa fattiga som åkte omkring på rote.
Som de sa det var mest åldringar. I våran by bruka vi ha tre – två gamla gummor, systrar förresten, samt en gammal gubbe. Han var inte så värst gammal, men ett original, ett original var han. I alla fall var han inte så god. Alla gånger han hade lätt att komma ihop sig med folk! Det var nog någon som klaga på honom och han blev såld till ett annat hemman i Arvika landsförsamling. Men han var så ledsen att han inte var många veckor där förrän han gick och hängde sig på det nya stället. Detta tyckte jag, och min mor i synnerhet, att det var förskräckligt.

Mitt hem var så litet så att när dessa gamla kom med sina tillhörigheter i ett knyte var de hos oss i två dar var, men på de stora ställena kanske de var tre veckor och en månad på de största. Ja så fick de väl ålderdomshem. Så småningom så fick de stanna på ett ställe men det var nog inte så lyckligt det heller. Många kanske längtar tillbaka för det var så många som var riktigt snälla mot hjonen. Men det var väl båda delar…”

Alla kompletteringar till denna text välkomnas! Skriv till lennart.wettmark@gmail.com

Bruksbokhållare och förvaltare på Segerfors bruk

Det är troligt att Gustaf Schröder (1824 -1912) besökte Segerfors bruk. Under åtta år på 1840-talet verkade han som bruksbokhållare i främst västra Värmland – skildrat i klassiska En bruksbokhållares minnen (1-2, 1892-1903 och nyutgåva 1978). Han arbetade vid Sälboda bruk 1842-45, vid Koppoms bruk, Järnskog, 1845-46, vid Mölnbacka bruk, Nedre Ullerud, 1846-47, vid Kvarntorps bruk, Nedre Ullerud, 1847-49.

En dokumenterad koppling finns. Han skriver i sin ovannämnda bok om en smed med mycket ojämnt humör, som efter att ha kommit ihop sig med en bruksbokhållare på Mölnbacka bruk avskedades och flyttade till Segerfors (kapitlet Hammarsmeden)

Bruksbokhållarna

När Segerfors bruk anlades med start 1839 betydde det ett inflöde av arbetskraft till trakten. Det behövdes snart även kontorspersonal. Via husförhörslängderna kan man få en bild av vilka som sökte sig till bruket. Men exakt hur länge bokhållarna var anställda på bruket är ofta svårt att fastställa.

1842 kom Adolf Gottfrid Syk (f. 1821) från Frändefors och 16-årige Teodor Sandelin (f.1826) från Filipstad, men båda drog vidare samma år. Syk levde 1880 som ogift materialförvaltare i Vänersborg. 1843 efterträddes de av Axel Wilhelm von Schéele, Stockholmsfödd med adlig bakgrund som närmast kom från Glava. 1845 flyttade han till Filipstad, där han tidigare varit elev på Bergsskolan. Han slutade så småningom som godsägare/brukspatron i Nyköping.

Hans efterträdare blev Olof Svanell (född Andersson 1808) från Svanskog och Gustaf Forström (f.1829) från Krokstad i Bohuslän. Forström verkar ha stannat något år, medan Svanell blev kvar längre – tycks det. 1847 kom så Wallerius Bernhard Tunelius (f.1822) från Vingåker till Segerfors, men flyttade året därpå till Gunnarskog. Till skillnad från de flesta bokhållarna på Segerfors blev han kvar i sitt yrke och dog i Karlstad 1872 som just bokhållare.

Detsamma gäller en av de två söner till brukets grundare Adolf Sandelin, Adolf Mauritz Sandelin (f. 1826) som så småningom blev bankkamrer och dog i Trosa. Han hade 1852 lämnat Segerfors. Redan året innan hade hans bror Emil August (f. 1829) flyttat till Sundsvall. Hur länge de arbetat som bruksbokhållare är svårt att säga. Detsamma gäller Carl August Sundblad f. 1832. Hans far Carl Sundblad, handlare i Arvika, hade koppling till Segerfors. Han hade en vadmalsstamp i älven på Holmsidan, som han sålde till Sandelin. Och hans syster Aurora Eugenia Maria var gift med Edmund Sandelin, som arrenderade sterbhuset Segerfors bruk 1846 – 52 efter Adolf Sandelins död. När det 1852 kom en ny ägare slutade Carl August som bokhållare. 1880 levde han i Kihl som “förpantningsägare” med hustru och sju barn.

Gustav Maxe f. 1828 kom från Rackeby i Västergötland 1853. Men flyttade redan 1854 till Wik i Arvika och en bokhållartjänst där. Ett år senare till Norge. Gustaf Bernhard Paufve (f. 1835) kan ha arbetat under 1850-talet till dess han 1857 flyttade till Lyreds bruk i Gunnarskog.

Under 1860-talet – brukets sista årtionde – finns två bruksbokhållare angivna i husförhörslängderna: Lars Johan Söderberg född 1836 i Norrköping och inflyttad till Segerfors 1864 för att 1867 lämna Segerfors för Vimmerby. Han ersattes av Carl Leonard Rystedt född 1834 på Hammarö som kom från Bogen 1867. Två år senare flyttade han till Karlstad. Då hade järnbruket Segerfors upphört.

För att få anställning som bruksbokhållare krävdes – enligt Gustaf Schröder – bara att man kunde hjälpligt skriva och räkna enkla tal. Bokföring fick man lära sig på brukskontoret. Vid tiden när Gustaf Schröder började som bokhållare hade en ny generation börjat komma. Han skriver att de var bättre utbildade och mindre benägna att straffa med käppen.

Vad gjorde då en bruksbokhållare? Gustaf Schröder vet av egen erfarenhet och ger i En bruksbokhållares minnen en bild av arbetet.

Bruksbokhållaren hanterade pengar vid två tillfällen under året. ”Vårvintern, då skatterna skulle ut, utbetalades dessa från brukskontoret för alla arbetare och kolleverantörer som bruket hade räkning med, och debetsedlarna intogos i räkenskaperna. Då vintern var slut och så väl järn- och kolforor upphörde gjordes likviden med allmogen” I slutet av september vid kreatursmarknaderna fick bönderna förskott för kol, timmer, körslor etc och bruksarbetarna ”slaktpengar” i form av tunnor råg, havre etc.

Smederna fick förskottstilldelning av kol och järn. De frestades ibland sälja överblivet järn och kol till andra, till ett bättre pris, än till bruksägaren, som enligt avtal skulle köpa tillbaka överblivet – till ett lågt pris. Sådan ”tjuvhandel” skulle bokhållare och inspektör hålla efter:  

Ett exempel från Segerfors finns här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/07/28/master-hult-berattar-varmlandshistorier/

Arbetsdagen beskriver Gustaf Schröder så här:

”En bruksbokhållares skyldigheter voro inte svåra att uppfylla… Dagssysslan var för de yngre ungefär: kl halv 5 steg man upp, varpå alla dagsverkare ropades upp och antecknades, och rättaren anvisade vad varje arbetare hade att göra, på vilken plats detta skulle uppföras. Detta skulle bokhållaren minnas och på tillfrågan därför redogöra. Från kl 5 till kl 8 infördes i böckerna föregående dags utlämningar. Klockan 8 åts frukost och så fick bokhållaren gå ut och tillse att arbetarne flitigt arbetade på den plats de fått sig anvisad. Sedan hade han att välja emellan att gå i smedjorna eller sitta vid pulpeten och låtsas arbeta till kl 12, då man åt middag. Kl 2 gick folket i arbete, och då skulle han åter tillse dem och sedan vara till hands på kontoret, om han behövdes. Då skrivogöromålen för dagen vanligen voro slut före frukost, tillbragtes aftonen oftast med att göra ingenting. Ett undantag var den 1:a i varje månad, då folket provianterade. Den dagen var arbetsam nog, liksom alla lördagar, då järnet avsynades och spik inpackades i lådor. Sön- och helgdagar voro bruksbokhållarna vanligen fria. Dem nekades då sällan att besöka kyrkan, grannbruken eller i övrigt använda dagen såsom de funno för gott. Bokhållarne hade också sina fri- och rättigheter. Bland de senare var att få en kopp kaffe jämte en bit socker på sängen… Vidare ägde han till alla mål supa en à två finkelsupar, att till frukost äta en à två tallrikar havremjölsvälling och en sillbit med ett obegränsat antal potatisar… Allt egentligt familjeliv saknade bokhållaren den tiden. Visserligen tillsades han ibland att gå upp i brukspatronens eller förvaltarens familjer, men där hade han föga trevligt emedan han både såg och hörde att han icke hörde dit.”

Så här kunde en annons se ut:

Aftonbladet 1836

Platschef, inspektörer eller förvaltare, på bruket.

En jobbansökan i Carlstads Tidning 1816

Axel Wilhelm Henriksson f. 1815 i Karlstad. Kom 1840 till Segerfors. Till Gunnarskog 1841. Efter honom är det en lucka i husförhörslängden. 1845 kom ”bruksförvaltare” Daniel Pihlgren f. 1807 i Nor från Lungsund. Flyttade från Segerfors 1849. Han efterträddes av
L Gustaf Larsson f.1828. Han kom från Stavnäs via Eda till Segerfors 1850. Flyttade därifrån 1852. Sen är åter en lucka – åtminstone i kyrkoarkivet – till 1857, då Carl Ferdinand Carlmark f. 1824 i Kihla, kommer från Gunnarskog, men återvänder dit 1858. men dog 1909 i Åmål. Hustrun, barnmorska, född i Gunnarskog, dog i Åmål 1915. Siste förvaltaren hette Erik Wilhelm Gadd f. 1835 i Ökna. Flyttade in 1858 och ut 1868.

Källa till ovanstående inventering är husförhörslängder för Segerfors bruk. Det finns luckor och osäkra uppgifter. Komplettera gärna! lennart.wettmark@gmail.com

När bergatrollet prisade travtävling på Mjögsjön

När Arvika Konsthantverk firade 25-årsjubileum 1947 hölls en medlemsfest där vice ordförande Bo Fjaestad hälsade gästerna välkomna med ett tal om Arvikas långa hantverkstradition. Ett välkomsttal där Stålsberga, ett troll samt bergsmassivet Kisteberga vid Mjögsjön lite oväntat tas upp i Fjaestads anförande. Åhörarna är ett 60-tal medlemmar från konsthantverksföreningen som satt sig ner vid borden på Stadshotellet.  

Vi låter Bo tala; 

”Jösse härad ä ett rart land, sällsamt ler det spjuveraktigt mot er liksom de ville säje: Ta mig om du kan, gör nöe mä mig, män dä ska helst vare vackert. Överdriv gärne – men ve däj om du ej ger dä du gär en liten extra personlig snärt. I Ålgårn har du lera både blå å rö, i skogen växer fura grann o björka ä båd rosig o slät, ve Hammerfalla har du jarne o i Gunnarskog finns dä köpper, på jarla växer line o i hagane beter fåra. Ta hô du vill, forma dä vackert o skojigt etter dett eget kynne. Dreje å bränn, såge, hövle, limme, svarve å skär, hammre, smi o driv, spinn o väv, gtråckle, brodér o sy. 

Så sa dä gamle jössehärstrolle nån gång i hedenhös, innan han en afta inför allt folke begrov sig själv i Kisteberg bål i Stålsberg. För dä va ett snällt troll och han va en äkta Jössehäring och var kunnig o händig i många ting. 

När det var travtävling en gång på Mjögsjön, vart han så i taga, att han drog ut en hörntann på sej själv o e på kärringa si och skänkte dem som pris, grant utsirade te den bäste hästen. O desse selpinner har Viktor Magnusson i Stålsberga med sig än i da. Om di som inte tror mej kan få se dom här. I tidernas fullbordan, sedan många släktled levat, vet vi att dä gamla trollets maning än ekar i Jösse berg och dalar.”

Bo Fjaestad fortsatte en bit på sin hyllning till det lokala konsthantverket men vi gör här ett uppbrott för att återgå till selpinnarna som Bo nämnde och som Viktor Magnusson visade upp för föreningens medlemmar.

Viktor Magnusson var min farfars far. Vad vi vet så har de här gamla selpinnarna följt med i vår släkt i Stålsberga i många, många generationer, kanske allt sedan dateringen 1719 om inte tidigare. Genom åren har de gamla selpinnarna hängt i Norstuga, på Nytomta och möjligen även i Väststuga i Stålsberga. 

Bergatrollens hörntänder drogs ut och blev en travtävlingsvinst vid Mjögsjön i
Stålsberga, enligt skrönan.
Daterade 1719.


Vad de användes till? På så gott som varje gård fanns det förr i tiden selpinnar. De användes för att fästa skacklarna till den häst som skulle spännas för ett ekipage inför avfärd. Annars skulle det inte gå att resa någonstans med vare sig släde eller trilla. Sådana fästpinnar kunde vara enkla och funktionella i sedvanligt trä men också vackert utsirade och ibland utförda i lite mer exklusiva material. 

De i talet omnämnda selpinnarna har hängt på väggen som prydnad intill några andra enklare bruks- och allmogeföremål från förr. När min farfar Erik avled, så sa min farmor att ”nu får du ta hand om dem, Johan.” 

Gården Nytomta ligger en bit söder om Mjögsjön och på sjöns östra sida ligger
Kisteberget. På bilden syns de ålderstigna syskonen Persson som är Johan Chytraeus
släktingar. Inne på Nytomta hängde selpinnarna på väggen. Huset revs i början på
1930-talet och ersattes då med en ny byggnad.

Och så blev det. 

Jag tänker att den här berättelsen som återges av Bo Fjaestad troligen är en liten skimra av den skatt av skrönor som förr berättades hemma i Stålsberga men där alltför få har satts på pränt eller klarat sig in i vår tid. 

Det är oaktat allt ett säreget och förpliktande ansvar att förvalta bergatrollets gamla hörntänder.

Exakt hur detta ansvar ska hanteras är lite oklart men utöver fortsatt omsorg om den förunderliga gåvan från bergatrollet till mina tävlingsinriktade förfäder, så torde det finnas ytterligare en aspekt i förvaltarskapet som ålagts mig; och det är att dela bilder på selpinnarna samt låta den här trollskrönan återges och leva vidare. 

Och med denna artikel och ovanstående rader, så får den delen av förvaltarskapet nu anses uppfyllt och avklarat.

Stålsberga den 12 oktober 2022

Johan Chytraeus

Källa: Arvika Konsthantverk, Hans Bergström, 1997 (Bo Fjaestads tal 1947, s.48)

          Foto: från Chytraeus gårdsarkiv från Stålsberga. 

Tjurkalven

”När jag fyllde 50 år nyligen fick jag i present min farmors mors nedtecknade berättelse om sin uppväxt (1876-1900) i Torpet, Perserud, Arvika (renskrivet av mina föräldrar Eva och Jan Olsson). Karolina Harnesk född Andersdotter levde mellan 1876-1975, hennes far hette Anders Elofsson och hennes mor Kajsa Olsdotter”. /barnbarns barnet Lena.

Ett unikt perserudsdokument som även har en koppling till Rackstad – eller mest till Segerfors. Karolina Harnesk har berättat om sin uppväxt. Holger Joné har lagt ut hela berättelsen på http://www.racken.com/Perserud/Karolinas_berattelse.pdf

En episod i Karolinas berättelse utgör hennes möte med den unge brukspatronen på Segerfors. Det går att utifrån den berättelsen skapa en novell befolkad med några av de människor som levde i Rackstad/Segerfors runt 1890. Jag har tagit mig friheten att inom dessa ramar skapa en historia som till en del är fiktiv, men människor och miljö är någorlunda autentiska.
Bilderna nedan är hämtade från racken.com

Karolina bodde på Torpet vid Racken i östra Perserud. Foto av Torpet  då (c:a 1930) och nu 2010. I mitten på 1800 så fanns Torpet i Rackstad där det köptes och plockades ner och drogs över isen till Perserud.

Segerfors herrgård – i modern tid

Tjurkalven

Av Lennart Wettmark

En måndag i slutet av september 1890 skulle brukspatron på Segerfors och torparflickan Karolina Andersdotter komma att mötas där vägen från Perserud passerade Segerfors.
  
Det ser ut att bli en vanlig dag. Gustaf stiger upp, går fram till lavoaren där han rakar sig och litet pliktskyldigt vaskar överkroppen. Han ser sig i spegeln medan han tar på byxor, skjorta och väst, tittar på sin klocka innan han drar på sig kavajen och knyter kravatten. Från angränsande rum hörs att dottern är vaken. Liksom hustrun Charlotta. Det här är tredje hösten på Segerfors. Hans svärföräldrar hade köpt Segerfors bruk åt dem. Med examen från Alnarps lantbruksinstitut och en far som var godsägare i Bohuslän hade de väl tänkt att det vore en bra start för den då 23-årige svärsonen. Och överkomligt i pris. Det skulle också bli en bra plats för den åldrande Oscaria – Gustafs svärmor.

Gustaf är inte lika säker. Det som en gång varit ett helt bruk är nu, efter bruksdöden, något blygsammare: jordbruk, kvarn och sågverk. Allt i liten skala. Och i en utkant av landet. Han tycker ibland att mor och dotter håller ihop – mot honom. Vid måltiderna känner han hur de förebrår honom. Tycker att han inte vill ha något umgänge. Charlotta blir för isolerad med lilla Aina, påpekar svärmor litet för ofta. Släktingar bor ju här emellanåt, men det räcker uppenbarligen inte. Gustaf dricker sitt kaffe, ser genom fönstret att nattens regn har efterträtts av en lockande sol och lämnar familjemedlemmarna.

Gustaf kallar på sin stora, vita, krushåriga pudel Pompe och går ut på trappan. Framför honom en lång allé med några ståtliga kastanjeträd, päron- och plommonträd. I trädgården, som sträcker ut sig söder om herrgården – ner till kvarndammen –  skördar gårdens trädgårdsmästare Anders Olsson kålrötter och sockerärter tillsammans med drängarna Johan och Adolf. Förra veckan hade ett uppbåd av karlar och kvinnor tagit upp potatisen. Rågen var redan under tak.

Pompe krafsar under en av bärbuskarna, men följer motvilligt med sin herre ner mot Smedjefallet. På trappan till det järnmagasinet sitter de gamla spiksmederna Jozef och Anders, båda inhyses och sedan länge arbetsbefriade. Sara Maria, en lösdrivande f d piga reser sig snabbt när hon ser patron komma. Men han verkar inte se dem och svänger ner till vänster förbi den gamla stångjärnssmedjan. Blir tvungen att trampa på överbliven slagg i slänten där kolhuset legat. Älven forsar från dammen ner i fallet förbi den gamla smedjan, som i brist på uppgift långsamt förfaller.  Så mycket står övergivet och obrukat här, suckar han!

 På håll skymtar han kvarnen, noterar den illa underhållna, otäta rännan som forslar timmer från Racken vidare ner till sågverket från kvarndammen. Timmer som dessförinnan vuxit i brukets skogar på höjderna ovanför Racken. På håll hörs stenkvarnens rytmiska dunkande och vattenhjulets knirkande och när han kommer närmare ser han hur kvarnhuset vibrerar lätt av plansiktens rytmiska rörelser. Han överväger om han skall titta in. Men mjölnaren Karlsson arrenderar ju den och sköter den nog efter bästa förmåga. Och han har ju inget särskilt ärende till Karlsson. Istället går han upp längs kvarnvägen, passerar det som varit en rågåker och snart ska höstplöjas. Han tänker på hur avlägsna studierna på Alnarp känns. Det här var inte den jordbruksbygd han drömt om och ibland förbannade han svärföräldrarnas givmildhet som placerat honom här.

Denna morgon stiger Karolina upp som vanligt och tar sig an sina småsyskon. Det är fortfarande sommarvärme och torpet ännu inte så utkylt som det kommer att bli. Det är en särskild dag idag. Mor är hemma istället för att vara på sina ibland veckolånga arbeten som hushållerska; Inga bröllop eller begravningar som kräver hennes arbetsinsats.  Idag skall den älskade tjurkalven, som en slaktare köpt efter ett besök på Torpet igår, tas till Arvika. Karolina har sovit dåligt i natt. Tänkt mycket på kalven som ska lämna gården. För hennes skull. Hon ska i vinter konfirmeras och få sin första kappa. Kappor var annars mest för rika. Hon går i sin hemvävda klänning med den virkade sjalen i kors över bröstet. Var det för kallt var det bäst att hålla sig inomhus. När kylan kom räckte inte yllehalsduken och de stickade strumporna för att hålla värmen.
Men snart är hon alltså vuxen! Både skolläraren och konfirmationsläraren hade sagt att hon borde få läsa vidare, men hur skulle det vara möjligt? Karolina hade suttit länge bakom ett stenröse och gråtit dagen när skolan slutade. Det var inte många år sedan Karolinas far hade dött, hemmet hade varit ute på auktion och Karolinas mor hade tvingats ropa in sina egna barn. Det fick hon sen göra på nyåret under flera år och hon sade alltid att om det hade behövts hade hon tagit barnen för ingenting.  Nej, Karolina fick nog bli piga som alla andra flickor i hennes situation. Och vara tacksam över att hennes mor lyckats hålla ihop hemmet.

Idag skulle mor gå med tjurkalven till Arvika och Karolina stanna hemma med småsyskonen. Men tjurkalven hade trilskats. Den enda som hade hand med honom var Karolina, som nu måste följa med. Mormor fick se till syskonen. Med Karolina i sällskap följer kalven villigt med och buffar henne lekfullt i sidan. Något rep behövs ännu inte.

Nu lämnar de Torpet i Perserud, följer den smala vägen längs sjön, passerar så småningom det som tills nyligen var Rackstads soldattorp. Tjurkalven stannar till och dricker vatten i en pöl, utan att ana vad som väntar honom hos slaktaren i Arvika. Vid Orrhultet vinkar de till torparens barn som leker vid strandkanten medan modern Sofia Magnusdotter tvättar. Bra torkväder! ropar Karolinas mor. Karolina tänker på vad som ska hända med kalven.


Gustaf har ett ärende denna morgon. På hans fars gård hade funnits en sträng rättare som skött sånt, men den här dagen var patron själv tvungen att med pudeln vid sin sida gå stigen mot Danielstorpet för att tala allvar med en av torparna om hans förpliktelser gentemot bruket. Stigen letar sig genom skogen, torr trots nattens regn, så när som på några små vattenpölar. Han har passerat det övergivna Kvarntorpet i kanten av Segerforshaget. Solen skymtar mellan träden. Snart ser han den låga stugan vid kanten av den utdikade Porsmyren. Vid husets ena sida ett potatisland. Genom träden skymtar torpet Hurra och gamle Petter. Hans två äldsta barnen reste visst till Nordamerika. Pudeln rusar nu mot några hönor som går utanför fähuset. Några människor syns inte till. Jonas Andersson har vid den här tiden sex barn och i hans lilla stuga finns dessutom Erik, 64 år, som inhyst åldring.            

 Patron kliver på den flata sten som markerar förstutrappan. Han knackar, böjer huvudet och kliver försiktigt in. Fotogenlampan över bordet är inte tänd och han upptäcker så småningom den gamle Erik och torparhustrun Anna Karlsdotter, som båda förskräckta reser sig upp. Jonas kommer snart in genom dörren. Hälsar. Gustaf känner hur en okontrollerbar ilska väller fram när han frågar varför Jonas inte gjort sina dagsverken under förra veckans potatisskörd. Jonas står tyst. Patron väntar otåligt på svar.

                                                             
Karolinas barndom hade varit fylld av arbete och ansvar. Att se till småsyskonen i mors frånvaro och föra de tre svältfödda korna till betet i skogen och sen hämta hem dem. Nu berättar hon – återigen – för mor om den gången hon barfota hade gått till skogen för att hämta korna och nästan trampat på tre, kanske fyra ormar. Hon hade stått på en sten och skrikit så högt att fadern till slut kommit och hämtat henne. Irriterad, men hon hade inte fått stryk. Den gången.

Tjurkalven trycker lekfullt hornen i hennes sida och hon påminns att hon snart skall mista honom. Nu har de kommit runt sjön och, i en glänta där Racken och den lilla ön ligger synlig, ser hon kalvar i en hage och skyndar sig att hålla i repet. I Rackstad by ligger husen samlade, på Hagen går någon in i fårhuset, i Nystugan och Där Framme syns inga människor till.  Karolinas mor stannar för att prata med Maria från Sal.   
                                                       

Efter förrättat ärende stegar Gustaf iväg i riktning mot Segerfors. Obehagligt att stå där i torpstugan och tvingas förebrå den försumlige. Barnen hade sett rädda ut och hustrun hade tittat ängsligt på patron. Vad gjorde han egentligen här i obygden, hade han frågat sig? Hans likar i trakten var alla äldre. Gubbar rent ut sagt. I lördags hade han tagit giggen och kört ner till Arvika för att supera med Hillbom, Traung och Lidström på stadshotellet. Han hade motvilligt avslutat kvällen med kortspel och sen, när tillfälle bjöds, lättad brutit upp och åkt den halva milen till Segerfors i nattmörkret.

Han tittar på klockan. Snart middag. Nu ser han gaveln på herrgården.

                                                              

Nu närmar sig Karolina och hennes mor Segerfors från sitt håll. En liten stigning och där ligger herrgården. På gårdsplanen står patron med sin hund. Obehagskänslan efter besöket på Danielstorp finns kvar. Han har irriterat noterat sällskapet – med en tjurkalv i ett rep. Pudeln vädrar. En impuls får patron att plötsligt släppa hunden som rusar mot kalven. Han ser, med ett skrockande, framför sig hur kalven skrämd skall dra med sig flickan. Hunden skäller, patron går nyfiket närmare. Men kalven går inte alls i flickans ledband längre, utan är lös. Och blir rädd för den skällande hunden. Men det är inte hunden utan patron den vänder sig mot. Kalven avancerar och patron vill komma undan och går nu med allt raskare steg ner längs vägen. Kalven kommer allt närmare. Nu börjar patron springa, passerar bron vid dammen, kastar en snabb blick mot Smedjefallet och ser desperat efter ett sätt att komma undan. Pompe skuttar lekfullt vid hans sida. På vägens vänstra sida löper snart en gärdsgård. Patron tar sats och klättrar över, kavajen fastnar, men han lyckas ta sig ner på marken. Han har kommit undan. Karolina har sprungit efter och förskräckt försökt hejda kalven. Karolinas mor ropar uppifrån backen. Pompe står villrådig på andra sidan gärdsgården. Kalven söker sig till Karolina.

Patron ligger ett ögonblick stilla på rygg. Han betraktar ett moln på himlen. Det påminner honom om något. Han reser sig sakta. Det kan inte fortsätta så här, tänker han.

                                                                 *

Det är bara en halvmil kvar till Arvika och slaktaren. Karolina tänker mer och mer att hon förrått den kalv hon skött och fäst sig vid.

Den fina, moderna, halvlånga kappan tyckte hon aldrig om, utan gav den snart till sin mor.

Mjölnare i Segerfors

Segerfors kvarn från 1916. . Foto: Lars Lindström 1992

Den 24 oktober 1852 sammanträdde den nybildade Brandstodsföreningen i Arvika socken. Dess första ärende blev att ta ställning till en inlaga från mjölnaren Erik Andersson på Segerfors kvarn. Våren 1852 hade Segerfors kvarn brunnit. Erik hade lämnat en lista på uppbrunna lösörespersedlar för en summa av nitton riksdaler och 29 skillingar banco, som han ville ha ersättning för.  En ny situation för föreningen. Den här gången betalade man ut penningarna till Erik med tillägget: Men beslöt föreningen enhälligt att ingen eho det vara må, hädanefter får åtnjuta ersättning eller betalning av Brandstodsföreningen för varor av vad beskaffenhet som helst, så snart de blivit införde och förolyckade i eldfarligt hus.

Under 100 år mellan 1850 och 1950 finns åtminstone namn på 15 mjölnare verksamma på Segerfors kvarn. En del stannade en kort tid, andra längre. 1839 hade Adolf Sandelin köpt en del av frälsehemmanet Rackstad och byggde upp Segerfors bruk. I det ingick en ny kvarn i stället för hemmanets gamla husbehovskvarn.

Om den gamla kvarnen vet vi inte så mycket annat än att det funnits kvarnar i Holm, Perserud och Rackstad åtminstone sedan 1700-talet. Antagligen ännu tidigare. Kvarnen i Rackstad finns upptagen i 1758 års jordrannsakning (en undersökning av vilken skatt staten kunde ta ut) Men vem som var mjölnare finns ingen uppgift på i arkiven. Kanske malde hemmansägarna i huvudsak själva i enklare skvaltkvarnar?

”Vid de mindre brukens kvarnar förekom ingen annan malning än så kallad sammäld; man var nöjd med mjölet, om det än inte var så finmalet. Det var först under 1840-talets senare del, då tullkvarnarna var bättre konstruerade, och man även ute på bondlandet lärde sig att bygga siktkvarnar, som man kunde få siktmjöl direkt från kvarnen och slapp det tidsödande arbetet att i hemmet utsikta det finare mjölet. Så vitt jag vet såddes icke vete den tid varom här är fråga i gränstrakterna…. Skvaltkvarnen ägdes antingen av byamännen gemensamt eller av någon bärgad bonde och honom närboende grannar…” (Gustaf Schröder, Från brukskontor och timmerskog. 1922)

Viks säteri och överjägmästarebostället hade tullkvarnar* sedan 1765 och där finns namngivna mjölnare i 1820 års mantalslängd. 1850 fick till slut även Segerfors tullkvarnsrättigheter – efter motstånd från tullkvarnsägare i trakten.

*En tullkvarn (från begreppet tull i meningen avgift) är en avgiftsbelagd kvarn, i motsats till en egen husbehovskvarn, gemensamt ägda byakvarnar eller liknande. Ofta fungerar det så, att kvarnägaren eller mjölnaren tullar, det vill säga tar en del av mälden som avgift.(Wikipedia)

För Rackstads del verkar möjligen Sandelin ha anställt Erik Andersson som mjölnare i kvarnen. Oklart när och oklart vem Erik Andersson var. Var det Erik Andersson (f.1813) från Pålsbråten (Gustås) som 1846 står uppsatt som stalldräng – och som sen blev mjölnare? Och om vilken det står ”flyttar till Rackstad” dvs torpet Bråten i slutet av 1840-talet? 4 maj 1849 flyttar han till Norge, 28 april 1852 till Stockholm. Kanske var han mjölnare däremellan? Och blev arbetslös våren 1852, när kvarnen brann?

Den gamla kvarnen från 1852. Teckning av Anna Montan 1886

Vilka var mjölnarna?

I skriften Segerfors kvarn i Rackstad från 2016 berättas med stöd av gamla Rackstadbors minne några namn: Johannes Pettersson, Gustav Fjell, Oscar Jansson, Carl Nilsson, Bertil Embretsen som Margareta Engström tar upp i häftet Segerfors bruk. Hon återger också namnet på några mjölnardrängar: Lars Daniel Blomström, André Jansson Schützer och Erik Andersson.
Kerstin Werner har frågat Gerda i Holm om 1900-talsmjölnare: Nils från Jössefors, ”Annersch från Höves”, Oskar Ramström, Oskar Jansson från Gunnarskog, Karl Nilsson, Bertil Embretsen.

En del osäkra uppgifter uppenbarligen.  Husförhörslängderna ger fler namn. Ibland verkar det finnas luckor i bemanningen av kvarnen, om man ska döma av dokumenten. Och vilken roll har mjölnardrängarna? Ersatte de ibland mjölnaren? Var mjölnaren anställd av bruket eller arrenderade han kvarnen?

Här är listan på hundra års mjölnare vid Segerfors kvarn :

1854 flyttar gifte mjölnardrängen Lars Daniel Blomström f 1832 till Segerfors från Frykerud. Flyttar 1856 till Brunskog.

1857. Mjölnaren Magnus Nilsson f. 1826 flyttar till Segerfors från Långvak, där fadern var mjölnare. Flyttar 1861 till Gata (Gate) med hustru Maria Jandotter f 1833 från Gunnarskog

1861. Olof Larsson (Linder) f. 1832 kom från Brunskog med sin familj. 1863 antecknas att han flyttat till Rackstad – från Segerfors. Var han fortfarande mjölnare?

1865. Mjölnaren Johannes Pettersson f. 1825 i Stavnäs kom 16 nov 1865 från Strand/Brunskog. Antecknades som inhyses och bodde i ”Skolhuset” under Segerfors (Husförhörlängden 1858-67) Inga andra anteckningar. (Rackstadskolan byggdes först 1875).

1867. Mjölnaren Andreas Karlsson f. 1841 flyttar in 1867 från Glava med hustru och tre barn. Flyttar hösten 1868 till Karlanda

1868. Gifte mjölnardrängen Andreas Jansson Schützer f. 1842 flyttar in från Rexed,  Gunnarskog. Året efter kom hustrun Stina Kajsa Andersdotter f. 1847  från Gunnarskog. Dotter Anna Sofia f. 1872. Familjen flyttar 1885 till Holm. 1890 står han som ”egare” i husförhörslängden. Andreas dog 1899 i Molyckan, Holm.I 1880 års folkräkning finns Andreas Jansson Schützers familj antecknad som boende på Segerfors:

1885. Inhyses mjölnaren Johannes Olsson f. 1849 i Gunnarskog var troligen mjölnare ett år och flyttar 1888 till Gate. Står där som arbetare och dog 1902.

1886. Johannes Andersson Fjell f. 1842 i Mangskog. Flyttar till Segerfors 1 dec 1886. Flyttar 1890 till Rackstad från Segerfors. Blir inhyses och fd mjölnare i husförhörslängden. Johannes flyttade 1893 till Mangskog med hustrun Anna Persdotter f. 1837 och dog där 1919. Sonen Johannes f. 1873 åker till N Amerika 1892.

”Huset är till en del bristfälligt… Sumpen (vattenrännan) är visserligen föråldrad, men till vissa delar reparerad…Qvarnstenarna äro under de 4 år, som Johannes Andersson varit Patron G Schillers arrendator, nya…”

I en inventering av kvarnen 15 mars 1890

1890. Anders Gustaf Carlsson f. 1866 i Gillberga. Kommer från Kyrkebyn till Perserud 1887. Är ”gift dräng” 1888. Flyttar 1890 från Perserud till Segerfors och blir då mjölnare.I husförhörslängden 1891- 95 är han inte det längre, utan inhyses/ backstusittare. Flyttade till Magnor i Norge, medan familjen bor kvar i Rackstad/Segerfors, (tror prästen). Änkeman  1897.

1893. Mjölnaren Carl Aron Kindberg f. 1847 var mjölnare på Skönneruds bruk 1881-85 inflyttad 1893 från Gate, efter att 1892 kommit dit från Järnskog. Flyttade 1896 till Örstad, Bohuslän. Dog 1934 i Boda.

1896. Nils Johan Andersson f. 1853 i Frykerud. Nils Johan flyttade runt en del. 1883 kom han från Gunnarskog som mjölnare till Gata (Gate), flyttade från Gate till Wik fyra år senare. Bytte Wik mot Segerfors 1896. Från Segerfors till Vik 1902. Flyttar tillbaka till Segerfors 1908. 1915 bor han till Älgå. Dör i Dalen 1927.

Arvika Nyheter 1 juli 1902.

Ny kvarn

1916 lät den nya ägaren till Segerfors, Johannes Olofsson, bygga den nuvarande kvarnen och rian. 1918 var nog kvarnen klar. Då lät han K. Mamen på Skog och Anders Olsson från Gate genomföra en värdering av den.

Mjölnarens rum. Foto: Lars Lindström 1992

Ur Rapport till Kommerskollegium om produktionen i kvarnen:

1924 260 arbetsdagar, 3 dagar i veckan under sommaren. 3 stenar, vals, 3 vattenhjul, En arbetare , en arbetsgivare
1940 304 dagar, 2 par stenar, 2 par valsar, en grynkross, 3 vattenturbiner

1919 till sin död 1949 var Karl Gustav Nilsson f. 1895 under en stor del av tiden mjölnare på den nya kvarnen. 1925 flyttar han till Arvika och blir verkstadsarbetare för att återkomma till Segerfors 1927. Från 1931 bor Karl Nilsson i Holm, så småningom i fastigheten Lindhem i Rackstadkorset. Hittas död i kvarnen 1949.

“Kalle mjölnaren” på tuben till kvarnen. Bilden från mitten av 1930-talet. Foto: Ragnar Olofsson

1924. Oskar Adolf Jansson f. 1901 kommer från Gunnarskog till Segerfors. Flyttar tillbaka 1928 till Gunnarskog /Bruket. I 1930 års folkräkning: Yrke 1925 Mjölnare. 1930 bildhuggare.

1949. Bertil Embretsen f. 1919 från Rexed i Gunnarskog efterträder Karl Nilsson som mjölnare. Han är den siste mjölnaren, men arbetar främst på Vattenverket. Han dör 1991. Två år tidigare hade kvarnen överlåtits till Kvarnföreningen.

Siste mjölnaren, Bertil Embretsen. Arvika Tidning 1963

Korrigeringar/kompletteringar mottas tacksamt!

Socialt liv i Rackstadkolonien & Hemmahosreportage

1934
Gåsfest hos Esa Hallgren i Rackbergsänga, Rackstad: Elsa Hallgren, Ameli Fjaestad, Ragnhild Augustin (“Rala”), Carl Bond, Ellen Lindström, Margit Bond, Ragnhild Ander, Alfred Ekstam, Anna Fjaestad, Ester Bond och Ludvig Mattsson. 12 nov. 1928
Gåsfest hos Elsa Hallgren i Rackbergsänga, Rackstad: Ludvig Mattsson,Ester Bond, Elsa Hallgren, Ellen Lindström, Anna Faestad, Carl Bond, Ragnhild Ander, Alfred Ekstam, Ameli Fjaestad och Ragnild Augustin (“Rala”).

Två artiklar i tidskriften Hemkultur… handlar om konstnärsliv i västvärmland. Tyvärr litet finstilt… För musen över bilden nedan och använd listen längs ner på bilden för att bläddra. Det går att förstora sidorna med (+) och dra sidan fram och tillbaka.

Hemkultur-om-Rackenkolonien-1936.pdf21

Anders Mattsson har försett Rackstadhistoriskt med dessa artiklar, ursprungligen sparade av hans far Ludvig.

När Ludvig Mattsson ritade affären i korset

Ingen har nog ritat så många hus i Västvärmland som Ludvig Mattsson. Ett tusental tror hans son Anders Mattsson som sammanställt Ludvig Mattssons omfångsrika dagbok. Inte minst var Ludvig flitigt anlitad i Rackstad. Ett av husen han ritade var Westergrens affär i korset, vars första innehavare var Bertil och Inga Westergren. Men den som lät bygga affären var uppenbarligen Bertils far Alfred Westergren från Mangskog – med erfarenhet av affärer i Mangskog. Genom dagboken får man en inblick i Ludvigs arbete. Om själva affärens historia kan man läsa på annan plats i Rackstadhistoriskt http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/09/29/westergrens-och-andra-affarer-runt-racken/

Den första i dagboken dokumenterade kontakten  mellan Ludvig och Alfred var 1924, men 25 september 1945 dyker Alfred åter upp i dagboken: “Besök av Alfred Westergren, som beställde ritning till husbygge i Racksta.”

Sen kan man under ett halvår framåt följa hur arbetet framskred:

3 okt. –– Började med ritning åt Westergren.

11 okt. – Opp ½8. Soligt väder. Kalkerade och kopierade ritning till Westergren. Han kom själv och hämtade denna. Jag åkte med honom till byggnadsplatsen i Rackstad via Thermia,där jag såg på prov på fasadfärg. – Byggchefen i Rackstad fick kopia och instruktioner.

17 okt. – – – – Under e.m. fick jag besök av Westergren m.fl. angående arbetstillstånd för hans bygge. Jag skickade honom till Gjerming.

23 okt. – – – – Ritade fasader till Westergrens hus. Klockan 6 kom Westergren själv och Artur Olsson för att se på min ritning. Jag bjöd herrarna på dricka.

30 okt. – Opp kl. 8.15. Mulet. Fortsatte kalkera Westergrens ritning. Fick reda på tomtbeteckning av Algot Andersson.

4 nov. – söndag – Opp kl.½9. Grått. – Efter frukost cyklade jag och Anders opp till Racksta, lämnade in ett par byxor till lagning hos Rönning och mätte upp Westergrens tomt öster om skolan. Spik och Persman kom dit. – Åter hemma ritade jag väggsektion till Westergrens bygge. Artur Olsson kom opp för att titta på ritningen. Om en timme kom också Alfred
Westergren. Vi gick igenom förslaget. Alfred bjöd på konjak.

5 nov. – Opp kl.8. Grått. Jag kalkerade ritning till Westergren. Besök av Nisse Hellman, som inviterade till gåsfest nästa söndag. Kopierade ritning till Westergren, som senare hämtade en omgång. … Skrev ansökan till Byggnadsnämnden för Westergrens bygge och skickade till Gjerming med Anna Stina.

6 nov. – Opp kl.7.15. Grått och kallt. Ritade takkupa till Skönbacka skola. – Hämtade tomt karta hos Sundén. – Kopierade ritningar. – Gjorde avvägning hos Erik Andersson. Westergren hämtade ritning och lämnade likvid, (700 kr)

15 nov. – Opp kl.8. Grått. Besök av Westergren, som ville ha ritning ändrad. Kristoffersson kom med nytt anbud. Man ringde från Allmänna Verket beträffande brandförsäkringen för ”Annero” vid Eda Glasbruk. Jag gjorde ändringar på Westergrens ritning och tog kopior av såväl den som ritning till Badhuset.

30 nov. – Opp kl.8. Kallt och klart väder. Westergren kom med skrivelse från Statliga Byggnadslånebyrån, som ville ha visst besked. Jag skrev ned sådant.

6 dec. – Opp kl.½9. Vädret status quo. Spik kom med förfrågan angående Erik Anderssons bygge. Hagberg ringde beträffande köpet av fru Jonssons gård. Flodquist i Sälboda fick fönstermått till Westergrens hus. Jag skrev inlaga till Statliga Byggnadslånebyrån åt Westergren. Besök av Schröder. Björk ringde angående Westergrens bygge.

1946

14 jan. – Opp kl.½8. -10°. – Westergren kom och hämtade mig med bil opp till bygget i Rackstad. Där träffade jag Artur Olsson. Sen blev jag med Westergren hem och fick en konjak. –

15 jan. – Jag ritade alternativ åt Alfred Westergren.

16 jan. – Fick kalkér-ritning från Byggnadsnämnden och tog ett par kopior; även av ritning till vånings-alternativ för Westergren. – Sistnämnda kopior lämnade jag ner till Artur Olsson

8 febr. – Opp kl.8. Fortfarande tö. – Jag ringde med Artur Olsson. Och med Walle Dahlgren, Jerôme Zetterquist och Kalle Krôta om inköp av Jerômes porträtt av ”Pappa Lars” till Ingesund. – Gick neråt stan och talade med Stina i Tasre om samma sak. – Gjorde kostnadsberäkning till Blomskogs skolorna. Besök av Jerôme, som hade med sig porträttet av ”Pappa Lars”. Han fick hämta likvid 500 kr hos Kalle Krôta. – Jag gick igenom räkning för extra målningsarbeten inom Thermia kontoret med mäster Jansson. – Åkte med Alfred Westergren ut till hans bygge i Rackstad. Artur Olsson åkte med in till stan. Vi beställde gipsplattor på Kakelfabriken.

28 febr. – Opp kl.8. -23°. Åkte med Westergren opp till hans bygge i Racksta och kontrollerade.

27 april – Opp kl. 6.15. Alfred Westergren kom och hämtade mig vid 7-tiden för besök i nybygget i Racksta. Sonen Bertil har flyttat in och butiken var öppnad. Bertils fru bjöd på kaffe.

2 maj – Opp ½8. Mulet. – Jag arbetade med ritningen till Borrsjön hela dagen. – Åkte kl.6 med Alfred Westergren, bror Albert och John Lindeberg ut till Westergrens nybygge i Racksta. Bygget genomgicks från källaren till vinden. Vi bjöds på grogg och kaffe i sonen Bertils lägenhet.

Smederna på Segerfors. Försök till inventering

Mer än trettio smeder av olika slag och från olika platser i västvärmland slet under trettio år i de två smedjorna på Segerfors. Många drog vidare efter kort tid, kanske till andra bruk eller till Norge eller Nordamerika. Några återkom. Andra blev kvar och slutade som utblottade i trakten. Genom husförslängder, in- och utflyttninglängder, död- och begravningsböcker och folkräkningarna får vi yttre knapphändiga fakta ur deras liv. Från något enstaka år, 1847 och 1849, finns avräkningsböcker bevarade som ger en föreställning om ersättning för arbete och uttag av matvaror och brännvin.

Bruket startar
1840 kom första arbetsstyrkan – sex man – för att möjligen bygga, men framförallt driva hammarsmedjan där man förädlade tackjärnet från Bergslagen till stångjärn. Vid 1840 års utgång var bruket färdigt. Vid första fallet låg stångjärnssmedjan med tvenne Franche Comté-härdar med ett nedanför uppfört blåshus med två blåsmaskiner, skriver Erco i Från Svarta till vita kol, 1943

Karta över Segerfors 1860

Erik Ersson Kropp f. 1812 kom från Skillingmark och blev hammarsmedsmästare 28 år gammal. Hade med hustru och sonen Erik som sju år senare dog 9 år gammal. Dottern Stina Maria föddes 1841.  1853 anges han som lösdrivare*. 1854 flyttade familjen till Långvak, där barnen åtnjöt fattigvård på mjölnaren Nils Nilssons ägor. 1860 gifter sig hans dotter. 1869 blir Kropp änkling, Utfattig** . 1880 rotehjon***. Dör 1889.
*I Sverige var det länge ett brott att inte ha ordnad försörjning. Med 1885 års lösdriverilag skedde en avkriminalisering, och lösdrivare kunde i stället dömas till tvångsarbete.
** orsak att bli befriad från mantalspenningen (skatten)
*** Rotehjonet fick nödvändig kost och logi i den ena gården efter den andra, med ett bestämt antal dagar på var och en av gårdarna.

Det var ett hårt liv i smedjan som kanske knäckte Kropp: “En stångjärnssmeds karaktäristiska figur igenkändes lätt redan på avstånd. Genom den ställning han nödgades intaga i och med hanterandet av stängerna vid hammaren blevo benen inåtböjda och ryggen krum, på grund varav också armarna, med de stora, seniga händerna tog sig oproportionerligt långt ut. Genom det evinnerliga dånet från vattenhjul och fors, slamret från blåsmaskinerna och hammarens genomtränande slag förstördes också rätt snart hörseln. En hammarsmed var vanligen redan vid 40 år kroppsligt angripen och vid 50 år försliten och förstörd till alla delar, vilket ju inte alls är att undra på, då han nödgades föra ett så naturstridigt levnadssätt.” (Texten, skriven 1921, är hämtad ur boken Alster från äldre och nyare tid av Albin Zernander, 1977)

1880 flyttades Kropptomta till Stålsberga.

Kropp fick från början en kollega, Hammarsmedsmästare Johannes Holm f. 1816, född i Brunskog. Inflyttad från Eda 1840 med hustrun Stina Moberg och son Lars Gustaf f. 39. 1847 flyttar han dock till Rexeds bruk i Gunnarskog. Nu också med dottern Maria Lena f. 1842. 1852 drar man vidare till Gräsmark. Återfinns i 1880 års folkräkning i Norum med Noreborgs bruk. Dog i Noreborg, Eda 1885.

“För stångjärnssmederna var arbetstiden 12 timmar om dagen, och 13’/2 timmar för spiksmederna, vilka vanligen nödgades börja arbetet redan kl. 4 på morgonen och hålla ut till kl. 9 på kvällen för att hinna fullborda dagsbetinget.” (Zernander)

Samma år kommer hjälpsmed Anders Sjöberg f. 1805 från Borgvik. Båda hans barn dör med ett års mellanrum 1844 och 1845. 1846 anges han och hustrun för lösdriveri. 1847 åter (?) till Segerfors. Då har enda kvarvarande barnet dött 1 år gammal. 1856 drunknar dessutom sonen Anders Gustaf f. 1848 i Segerforsälven. Anders Sjöberg dör 1866, ”utfattig, enögd” av lungsot (dödsboken)

Gifte drängen mästersven* Carl Jernberg f. 1813 kommer från Eda. Hustrun Maria från Älgå 1840. Två år senare flyttar de vidare till Löfstabruk. Verkar sen ha återvänt, ”Ofta ”tjänstlös” 1846 – utan egen försörjning” Flyttar till Mangskog 1847.
* Äldre namn för gesäll

Mästersven Jonas Walberg f. 1809 från Gunnarskog med hustrun Cajsa och sonen Anders. Flyttade till Forsbacka 1843.

Eldvaktare* och smedsdräng Olof Andersson f. 1816 från Gräsmark. På kurhus (för botande av venerisk sjukdom) 1841. 1843 vigs med Maria Persdotter 41 år.  I april samma år föds sonen Anders. 1847 finns han i brukets avräkningsbok som koldräng år Johannes Holm. ”Utfattig”
* En förrättning, som vanligen tilldelades någon för egentligt arbete oförmögen, lemmalytt person vid bruket, var natt- eller eldvakttjänsten. Eldvakten hade att, under de nattimmar arbetet vid bruket vilade, tillse det ej någon antändning inträffade i de slagg- och gnistgenompyrda smedjelokalerna. Och för kontrollens skull måste han i regel för varje timme invid kontoret, där bokhållarne vanligen sovo, tuta i ett slags horn eller fur. (Zernander)

Mästersven Anders Holm f. 1819 kommer från Eda 1841. Utflyttad 1845.

“Stångjärnssmedens dräkt bestod oföränderligen av mössa, lång, grov skjorta, förskinn, jämte strumpor och träskor, vilken lätta habit inte förbättrades ens vid den våldsammaste vinterkyla. Genompyrda av sot och smuts, vistades smederna vanligen ej något i familjen under veckans lopp utan intogo sina tarvliga måltider i smedjan och sovo, antingen i härden eller på en knippe halm i »smekuja» eller »labbhi», ett smutsigt krypin utan fönster strax bredvid, som uppvärmdes med inlagda glödande slaggklumpar. Atmosfären var här ohygglig, stinkande av hudsvett och salt, och en, åtminstone först på kvällen, brännhet temperatur” (Zernander)

Ny smedja
Efter några år lät Sandelin bygga ännu en smedja och en ny kategori smeder kom till Segerfors.
”Redan 1841 begärde han rätt att få uppföra ett manufakturverk — vilken begäran han fick beviljad den 15/11 samma år — att förläggas ”vid älvens södra sida, där en sökanden tillhörig vadmalsstamp förut fanns uppförd ett järnmanufakturverk, bestående av 1 knipphammare för en stock med ässja samt 3 spikhammare för särskild stock och ässja, med rättighet att vid dessa verkstäder, såväl för eget bruk som till avsalu och vågförning tillverka spik och andra svartsmiden” (Erco)

Till Segerfors flyttade nu, 1842, spiksmedmästare Olof Nyström f. 1790 från Järnskog. Flyttade till Gunnarskog redan 1844.

Spiksmed Carl Fredrik Nyström f. 1823. Inflyttad från Järnskog 1842. Kommer att arrendera spiksmedjan i slutet av 1860-talet och början av 1870-talet. Återfinns i 1880 års folkräkning med familj: hustrun Agneta f. 1820 och sonen Ludvig f. 1862. I 1890 års folkräkning är Carl Fredrik backstusittare i Långvak.

Spiksmeden inhyses Johan Petter Grönberg f. 1806. inflyttad från Eda 1842. Utfattig 1852. 1854 börjar han arbeta på Mosågen. Flyttat runt: Rackstad, Kyrkebyn (1854) och Perserud (1857) I folkräkningen 1890 bor han i Taserud och är ensamstående rotehjon.

Spiksmed Petter Grundström f. 1792 från Karlanda 1844. Har tre söner. 1853 Utfattig och utan arbete och flyttar till Fryksände. Återfinns i Segerfors 1857-67 som ”lösdrivare”

“Även spiksmeden blev genom sin tvungna ställning under arbetet ryggbruten, och vanligen hade han också en och annan finger stympad, liksom mer eller mindre skarpt framträdande ärr efter läkta skador” (Zernander)

1846 flyttar mästersven Anders Norström f. 1822 till Segerfors från Gunnarskog. Verkar 1859 ha flyttat till Norge.

Hammarsmedmästare Jonas Tångring f. 1817 Inflyttade från Glava 1847. 1852 död med dödsorsak ”förkylning”. Hustrun med fattigunderhåll, 1869 antecknad för lösdriveri. Vistas i Glava. En dotter Lovisa f. 1844 flyttade 1859 till kakelmakare Andersson i Arvika köping,  dottern Maria Cajsa f. 1846 till soldaten Rackberg i Rackstad.

Smedekonomi
”Med avseende på förtjänsten hade stångjärnssmederna det mest drägligt. Mästersmeden hade att själv underhålla mästersven och koldräng och erhöll vanligen i avlöning, enligt nuvarande mynt (1921), omkring 60 kr till s. k. »slaktpängar» jämte 6 tunnor råg och 12 tunnor havre. Spik- och knippsmederna hade för sig och sina biträden »huvdaren» och »tennbäraren» ej mera än omkring 40 kr i slaktpängar, och då även mästers familj skulle draga sig fram härmed, inses lätt, hur det skulle vara. Mästarna tilläts ju äga ett eget potatisland, annars hade det väl inte varit möjligt, att ens under de tarvligaste villkor kunna vidmakthålla livet hos sig själv och den oftast stora familjen.” (Zernander)

I avräkningsboken bokförde bruksbokhållaren inkomster och utgifter för smederna. Där kan man följa varje smeds uttag av råg, havre, sill, salt, tobak, brännvin, kål, vadmal, torrfisk, potatis etc. I oktober 1847 får t ex Johannes Holm en ”räkning” av bruksförvaltaren Pihlgren på smör, 36½ kannor surmjölk, 13 kannor sötmjölk. Andra utgifter kan vara ved, gödsel eller reparation av en ruta som Holm, Grundström och Utterberg påförs. Några smeder har ett högt brännvinskonto.

Spiksmed Josef Nyström f. 1825. Från Glava 1853. Utflyttad 1859 till Karlanda. Återkom 1865 med familjen till torpet Orrhultet. Arrenderade spiksmedjan i slutet av 1860-talet. Arbetsattest till järnvägen 26 april 1869. Sträckan Karlstad – Arvika byggdes 1869 – 1871. Bosatt på Segerfors i folkräkningen 1880, 1900, (Inhyses* f.d. spiksmed) Änkling 1884.  Utfattig.  Dog 1906 på fattiggården Koppsäng
*inneboende utan att var släkt eller tillhöra tjänstefolket

Knippsmeden Anders Jonsson Berg f. 1816 från Gunnarskog 1847. Död 26 maj 1855 i lunginflammation

Spiksmed Anders Grönberg f. 1824 kom 1848 från Sillerud. Till Glava 1850. I ett gymnasiearbete på Solbergagymnasiet 2014, Bruksliv och smeder vid Segerfors bruk 1849
jämförs hammarsmeden Erik Kropps och Anders Grönbergs situation på bruket. http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/06/12/bruksliv-och-smeder-vid-segerfors-bruk-1849/

Sämre tider
Den 25 aug. 1852 försåldes på offentlig auktion Segerfors bruk med tillhörande egendomar till bruksförvaltaren på Gårdsjö bruk i Ö. Emtervik J.U. Stenbeck. “1855 sålde Stenbeck det till brukspatron Carl Bernhard Hegard. Det förefaller som om smidestillverkningen under Hegardts ledning inte lämnade det utbyte som tidigare, varför han lade sig mera på sågverksrörelse och timmerhandel. Hegardt torde dock ej kunnat bemästra de ekonomiska svårigheter han råkat i, trots tid efter annan tagna inteckningar i egendomen, utan måste träda i konkurs i slutet av 1850-talet, då Herman Ludvig Indebetou köpte Segerfors av konkursmassan för 75.000 kronor.” (Erco)

Hammarsmed Lars Asmund f. 1819 Kom från N Ullerud 1856. Familjen med 8 barn bor på Källbråten i Rackstad. 1868 läggs smedjan ner. Asmund återvänder hösten 1870 till N Ullerud från Rackstad. Dör 1873.
Han har fått ett eget kapitel i Gustaf Schröders En bruksbokhållares minnen, Kapitlet Hammarsmeden s.82-93, där ”Johan Asmund” – med mycket ojämnt humör – efter att ha kommit ihop sig med en bruksbokhållare på Mölnbacka bruk avskedades och flyttade. Gustaf Schröder sammanträffar på 1870-talet med en son till brukspatron Adolf Sandelin ”min förre skolkamrat bataljonsläkaren S” (sannolikt jämnårige Carl Henrik Sandelin f. 1824). S. ”hade före mötet varit hemma några veckor, varför jag frågade honom, om han kände till folket där hemma på bruket. ’Åh, icke mycket’ – ’Har du hört talas om någon stångjärnssmed, som heter Asmund?’ – ’Det tror jag det; det är pappas ögonsten och vår bästa smed’. Uppenbarligen har Schröder tagit sig litterära friheter i den här historien eftersom Asmund anlände till Segerfors tio år efter Adolf Sandelins död…

Knipsmed Jan Jernberg f. 1829 kom till Segerfors i slutet av 1850-talet. Klensmed och eldvakt  (Återfinns i husförhörslängden 1858-67, 1867-71, 1872-77) flyttar 1875 till Christiania med hustru och tre barn.

Smedsdräng Sven Bergendal f. 1812 Kom från Sunne

Mästersmed Olof Stålhandske f.1807 i Alster död 1865 i Helgebodafors som änkeman.  Men han var skriven på Segerfors.  ”Stångjärnssmeden…Har varit smed på Segerfors” (enligt dödsboken 1865) Kom från S Finnskoga (Letafors bruk?)

1858
Stångjärnssmed Gullbrand Nyström f. 1826. Född i Norge. Inflyttad från Brunskog. Flyttade 1866 till Gunnarskog. 1890 änkling enligt folkräkningen.

Spiksmed Olof Olsson Örn f. 1825. Kom från Gunnarskog 1858. Gifte sig i januari 1859 med pigan Märta Jansdotter f. 1832

1859
Spiksmed M Gustaf Lundberg f. 1825. Inflyttad från Sillerud. Död 1866 i kolera. ”Hade antagit brandvaktstjänstgöring i Arvika köping då han dog”  ”Änkan med barnen tillhör Arvika köping och åtnjuter där fattigvård”

Spiksmed Gustaf Olsson Bjurlund f. 1828. inflyttad från Gillberga 1859. Utfattig och inhyses. Folkräkningen 1880 bor han i Segerfors. 1890 i Arvika köping med sin hustru

1861
Spiksmed Johannes Björn f. 1835 inflyttad från Glava 1861, till Älgå 1866. 1880 -1910 Sunne (Folkräkningen)

Överjärn
”För att upprätthålla en viss sparsamhet ägde också varje mästare ett bestämt parti järn och kol till förfogande vilket, arbetat med omtanke, kunde lämna mer eller mindre »överkoj» och »överjärn» vid årsräkningen. Detta måste nu vid vite hembjudas bruksägaren, men som avlöningen var ytterligt knapp bedrevs mycket underslev härvidlag. Såväl smederna som befolkningen i övrigt var djupt sjunkna i dryckenskap, och överallt brändes det, vadan detta överjärn mestadels bortbyttes till bönderna mot brännvin i vederlag. Upptäcktes nu detta, av ett oriktigt system främmande tjuveri, blev det avstraffning medelst prygel inne på kontoret.” (Zernander)

”Det var en bruksinspektor vid Segerfors, som var mer än vanligt nitisk i tjänsten. Han stod i för att komma sig fram, och många gånger var det smederna, som fick sitta emellan just för hans skull. En gång då han var ute på kräftfiske, fick han syn på några hjulskoningar, som låg undanstuckna i en buske. Det var inte svårt att förstå, att det var någon av smederna vid bruket, som smugglat undan sitt överjärn för att vid tillfälle sälja detta till någon bonde eller att låta det gå i utbyte mot lite säd eller potatis…” (Linnarsson, Mäster Hults värmlandshistorier. Minnen och äventyr från västra Värmland. 1952) Hela historien finns här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/07/28/master-hult-berattar-varmlandshistorier/

Hammarsmed Anders Gustaf Granström  f. 1836 Inflyttad 1864 från Järnskog ”utfattig Andra giftet” Inhyses (67-71 husförhörslängden) Flyttar 1873 med hustru och tre barn till Fellingsbro. 1880 till 1910 bokförd i Fellingsbro.

Spiksmed Jonas Eriksson Nylander f. 1835. 1865 till Segerfors, flyttar från Segerfors. I folkräkningen 1880 arbetare i Östra Sälboda.

23 och 24 oktober 1865 flyttar en rad smedsdrängar från Segerfors:
Spiksmedsdräng Gustaf Grönberg f. 1841 fr Glava. Inflyttad 1865. Till Karlanda 1866

Mästersven Gustaf Fredrik Schützer f. 1834 flyttar till Rottneros.

Spiksmedsdräng Johan Fisk f. 1846 hade 1864 kommit från Långserud. Flyttar till Rexed.

Spiksmedsdräng Petter Gutke f. 1839 kom 1859 från Gillberga och flyttade 1865 till Charlottenberg

Smedsdräng Carl Petter Björn flyttar till Älgå.

Bruket går åter i konkurs
”…men dukade dock under för den genom nya tillverkningsmetoder uppkomna konkurrensen, och bruket måste nedläggas 1868. Sedan järntillverkningen var nedlagd, fingo smederna sysselsättas med annat arbete, en del fingo arbete vid sågen, bl. a  fingo de bygga väg till Perserud öster om Racken.” (Erco) Eftersom järnvägen på bandelen Karlstad – Arvika började byggas 1869 sökte flera smeder arbete där.

Spiksmed Jonas Jernberg f 1830. Inflyttad 1866 från Gunnarskog. Hösten 1868 till Mo i Älvsborgs län med hustru och sex barn

Johannes Eriksson Söderström f. 1823  fd hammarsmed. Från Rexed i Gunnarskog 1867. Flyttade våren 1869 till köpingen (Solberga). Arbetsattest till järnvägen 26 april 1869. 1880: smed; 1890 Rotehjon.

Spiksmed (inhyses) Nils Persson Löf  f. 1825. Från Gunnarskog 1867. Utfattig. Arbetsattest till järnvägen 1869. Flyttade till Gunnarskog 1870 med hustru och sex barn, varav en dövstum. Deras lösdrivne dräng Johannes Eriksson med arbetsattest till järnvägen 1869 ”lär vistas i Lyred Gunnarskog”. I 1890 års folkräkning  uppsatt som hemmansägare i Treskog

Spiksmed Jan Gustaf Stake f. 1836 Änkling 1870  Arrende spiksmedjan, inhyses. Arbetsattest till järnvägen 1869. Till Norge 1871. Gift 2 gånger. 1873 flyttar han till Älgå. I följande folkräkningar 1880 och 1890 återfinns han som arbetare på Edsvalla bruk

Spiksmed Anders Håfström f. 1821. Flyttade in från Långserud 1872. Bodde dessförinnan under 1850-talet i Norge, där tre av fyra barn föddes.  Från 1883 Inhyses. I folkräkningen  1900 bosatt i Segerfors

Till Amerika
Smeden Lars August Haglund f. 1852 kom från Bellefors i Västergötland med sin hustru Anna Josefina Seinknecht. De gifte sig 1876, tre söner föddes på Segerfors 1877-80. Hela familjen med två drängar flyttade till Nordamerika 1889. Anna Josefina dog två år senare.

De sista smederna voro: spiksmederna J.Järnberg, Gust. Stake, Jonte Jernberg och Josef Nyström, stångjärnssmederna L. A. Haglund, Joh. Asmundsson Kropp och Örn, skriver Erco.

I den här listan finns nog inte riktigt alla smeder med – en del smeds- och koldrängar kan bl a saknas –  och några uppgifter är vaga och ofullständiga. Och vem är Joh. Asmundsson Kropp? Och kanske är något missuppfattat. Komplettera gärna!
lennart.wettmark@gmail.com

JULMINNEN KRING RACKEN. Arvika Nyheter-artikel från 1967

 

Vilka minnen skapar inte våra barndomsjular kring Racken. Vilken fest, vilken uppsluppen glädje, vilken högtid, såväl för de äldre som oss barn, jämfört med den stela, likriktade tillvaro, som präglar dagens samhälle. Alla dessa fester som verkligen krävde fantasifullt skapande, i köket såväl som vad gällde feststämningen i de många salongerna. Ingenting var ”beställt” ― allt skapades av oss själva. Pappa Lars ledde musiken i de svepande Straussvalserna, Karl Bond var den borne högtidstalaren och alla lekarna ― ja, de kunde faktiskt många gånger tävla med de pjäser som gavs på teaterscenerna. Ingenting av dagens ”korvstoppning” från TV-burkar och speciellt engagerade orkestrar och entertainers. Allt äkta och spontant!
Så sammanfattar konstnären Bo Fjæstad med fru Amy glada julminnen från barndomen i konstnärsmiljön kring sjön Racken.

NEDSJUNKEN i en härlig soffa i den stora salongen i sitt hem vid Racken berättar konstnären Bo Fjaestad om sin barndoms jular, om en helg som sträckte sig långt in i januari och som präglades av en festyra, som låter tanken flyga över Fryksdalshöjden, bort mot Lövens långa sjö. Fester så lika alla dem som Selma Lagerlöf berättat om.

Särskilt kring julen blev Rackstadskolonin en homogen enhet. Visserligen kunde väl också under helgens alla fester många dispyter uppstå om färg och form, precis som annars under året, men man höll verkligen samman.

Professor Lars Zetterqvist packade ofta in sin familj i släden, spände Capella för risslan och körde över skogen från Långvak till Rackstad. Maja och Gustaf Fjaestads hem på Kampudden blev ett centrum för julfirandet som samlade alla Rackstads många konstnärer: Fritz Lindström, Ture Ander, Björn Ahlgrensson, ”Koppar”- Lisa Morell och många andra. Där fanns bröderna Eriksson med välkände Elis som rolighetsminister men också många av Arvikas välkända personligheter av vanlig borgerlig karaktär: Per Anderson, Ludvig Mattsson, apotekare Hjalmar Juhlin, intendent A.G. Hedenskog och många andra. De trivdes gott i det konstnärliga sällskapet och man utgjorde en naturlig enhet.

— Kanske det är riktigare att säga, att vårt hem på Kampudden alltid utgjorde samlingspunkten för upptakten av julfirandet, som sedan fortsatte runt om i de många hemmen i Rackstad, Långvak och Arvika. Att det alltid började hos oss hade också sina naturliga orsaker. Pappa Gustaf firade nämligen sin födelsedag den 22 december och denna dag var startsignalen för vårt julfirande. Då skulle allt vara klappat och klart. Trots sin konstnärliga läggning var mamma Maja mycket skicklig också i köket. Till pappas födelsedag skulle alla hennes många specialiteter vara lagade, alla de som hon medfört från sin barndoms skånska prästgård. Leverkorv, pastejer och en underbart god sillinläggning.

— På pappa Gustafs födelsedag invaderades Kampudden av alla konstnärskamraterna och många andra. Traditionellt skulle det serveras hummer denna dag och även om rätten bröt mot julens bordstraditioner kände vi barn alltid en försmak av helgen denna dag. Allt var städat och dekorerat för julen. Högtiden hade brutit in.

Dagen därpå gick också i traditionens tecken. Då packade hela familjen in sig i en släde för att åka till Arvika för julklappsköp som pågick hela dagen. Även om ekonomin för en konstnärsfamilj kunde vara både si och så under större delen av året, blev far under julen generositeten personifierad. Han utstrålade personlig lycka och barnslig glädje i takt med den öppnade plånboken denna dag. Ett lunchbesök på Stadshotellet ingick också i ”ritualen”. Vi barn fick beställa precis det vi önskade. Jag minns ett år, då min bror fått sin önskebiff och i tacksamhet över denna underbara livrätt vandrade runt alla borden och tackade de många halvfulla gästerna för maten — till allas stora munterhet naturligtvis.

Det blev alltid sena kvällar denna dag. Alla julklapparna skulle inpackas och lackas, julgranen skulle klädas och mycket annat. För både barn och äldre framstod julaftonens förmiddag som den fullkomliga kulinariska lycksaligheten. Fastrarna Ameli och Anna bjöd traditionsenligt på julfrukost, inte bara för familjekretsen utan för hela konstnärskolonin. Kring de dignande borden trängdes de alla, familjerna Zetterqvist, Lindström, Ander, Bond, Ahlgrensson och många andra.

― I vanliga fall var det faster Anna som svarade för hushållet för de två systrarna, men till jul var det faster Ameli som bjöd på de verkliga finesserna, konstnärligt skapade i köket, som invaderats av tjänsteandar från gårdarna runt Racken.

― Jag minns särskilt kaffet som avslutade julfrukosten. Svart som tjära och starkt, mycket starkt. Tillagat efter hemliga riter, som de väl bevarade.

Julaftonens eftermiddag och kväll firades i den trängre familjekretsen. På julbordet fanns alla de attribut som ännu hör julen till. Mandeln till gröten var i vår familj ett viktigt inslag. Mina fastrar var ju båda ogifta. Kanske bar de ännu i mogen ålder på en hemlig önskan att bli gifta. I varje fall var det alltid vi barn som skulle smuggla ner mandeln i faster Amelis gröt. Hennes jubel förtretade alltid systern Anna och till slut krävde rättvisan att vi fick tillgripa smugglingsförsök i bådas gröttallrikar.

― Innan far enligt traditionen läste julevangeliet och fastrarna sjöng en julpsalm tände far alltid en bit färsk grankvist. Jag minns ännu idag vilken känsla av romantik denna speciella doft skapade i vår salong.

― Julklapparna var alltid ett utslag för fars stora generositet, han delade bokstavligt ut dem med stora famnen. För oss barn var det alltid intressant att notera fastrarnas avundsjuka blickar på varandras julklappar. Det verkade alltid, som om de önskat, just de klappar den andre hade fått!

― Ibland kunde far och jag spänna på skidorna och åka in till den tidiga julottan med efterföljande frukost hos Hedenskogs, men oftast tyckte vi avståndet till stan var för stort. Kanske ville vi också spara oss för de julfester, som alltid startade på juldagens eftermiddag. Fester då pappa Lars var kapellmästare i svepande Straussvalser och då vi barn roade oss med att krypa under de välfyllda middagsborden och nypa gästerna i benen. Fester runt om i bygden som alla avslutades med hemfärd efter häst och släde på vägar som inte var så släta och raka som våra dagars. En gång stjälpte släden vid Segerfors med påföljd att mina väl påpälsade fastrar höll på att rulla ned i ån.

Jul i Taserud

― För oss Taserudsbor skiljde sig inte julhelgen från de helger alla andra vanliga firade, konstaterar välkända vävlärarinnan Hanna Eriksson på Nytomta. Min farbror Christian Eriksson firade blott en enda julhelg som gift uppe på Oppstuhage. Det var under hans sommarbesök på Oppstuhage som de många festerna hölls, fester där landets mera kända konstnärer oftast var gäster. Då levde den enkla byn Taserud upp och det var en fröjd för oss hemmabor att notera den trivsel alla våra gäster kände.

Med en tankeskärpa, som man sällan upplever hos en person som fyllt 80 år, berättar Christian Erikssons brorsdotter om det Taserud, som nu håller på att få ge vika för Arvikas utbyggnad av småhusbebyggelse.

― Jag minns första julen farbror Christian var gift med Jeanne Tramcourt. Det var 1894. Julen firade de i Paris. Farbror Karl, som var intresserad av fotografering hade skaffat sig en kamera, en stor och tung låda med stativ, så stor att två man måste bära hela apparaten. För att tant Jeanne skulle få se hur en svensk julgran såg ut skulle vi skicka ett julkort till de nygifta. Vi klädde en gran, ritade texten ”God Jul” varefter jag och mina syskon Ingeborg och Herman fick placera oss framför granen. Att julkortet uppskattades behöver jag väl inte omtala.

Av Christian Erikssons många syskonbarn blev tant Jeanne verkligen älskad och omtyckt. Hon var i all sin sprödhet en underbar människa, hon räckte till för oss alla. Inte minst gladde vi oss över alla de kläder, hon sydde åt oss.

― Men några jular upplevde vi aldrig tillsammans. Jularna här bestod mest av enkla träffar i de olika hemmen, hemma hos Halvars-Kalle, Kristoffer-Kalle, hos skräddare Rönning för att inte tala om trivsamma kalas i mina farbröders hem, där farbror Elis givetvis var den borne rolighetsministern.

― Några vintermotiv, tagna av farbror Karl har jag dock, som anknyter till jul- och vintertid här uppe i Taserud. Av bilderna framgår att sparkstöttingarna i slutet av 1800-talet var ganska kraftiga don. Här är en typisk Taserudsbild från denna tid, syskonen Kersti och Maria Tholson framför grindvaktarstugan här i Taserud. En liten timmerstuga som är borta för länge sedan.

Julkort till Jeanne Tramcourt 1894                                 Systrarna Ingeborg och Maria Tholson
(Man kan förstora bilen något genom att klicka på den)

   Tholsons hus i korsningen Ö:a Esplanaden/Tingsgatan

Artikel i Arvika Nyheter 1967 Av redaktör Georg Borgström. Anders Mattsson skickade artikeln – ett klipp ärvt efter faster Lydia Sager (född Mattsson)

 

 

 

Från Rackstadtorpet till Kenya

Från senare delen av 1800-talet emigrerade en del Rackstadbor. Oftast till USA, en del till Norge, men under tidigt 1900-tal också i ett fall till Afrika.  (se http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/27/emigranterna/)

Om detta speciella fall har Anders Mattsson, son till Ludvig Mattsson,  skickat ett bidrag till Rackstadhistoriskt. En artikel ur NWT från 1981 som berättar historien om Gustaf Lagerberg (1893-1977) tillsammans med kompletterande bakgrund. Gustaf var son till möbelsnickaren Oskar Lagerberg, med verkstad och bostad i Rackstadtorpet i Nedre Rackstad.

 Så här skriver Anders:

”Det handlar om en riktigt tuff person, som växte upp i Rackstad och reste till Afrika och drev en kaffeplantage under många år och blev mycket populär hos de svarta arbetarna.  Mannen var Gustaf Lagerberg (1893-1977), född och uppväxt på “Torpet”. Hans fader Oskar, som var möbelsnickare, förekommer ofta i min fars dagboksanteckningar.
Från en husförhörslängd har jag fått fram följande beträffande fadern Karl Oskar Lagerberg. Han var född 1863 och kommen från Sunnersberg utanför Lidköping. Han var snickare och fick bo som hyresgäst hos hemmansägare Johannes Persson på ”Torpet” i Rackstad. Denne var född 1842 i Arvika och hans fru Maria Eriksdotter var född 1855 i Gunnarskog. Deras dotter Hulda Kristina Johannesdotter, född 1875, gifte sig med Karl Oskar Lagerberg 1893. De fick sonen Karl Gustaf 2 juli 1893.

Pappa Lagerberg ingick i arbetsstyrkan vid bröderna Erikssons möbelsnickeri i Taserud 1906

Som framgår i artikeln blev Gustaf gift med Arvika-flickan Fanny Grafström och de fick två barn, Fritjof och Birgit. I artikeln står det, att föräldrarna skickade barnen hem till Arvika för skolgång. Detta var fel. Hela familjen reste hem till Arvika för att ordna med skolgång och inkvartering åt barnen. Deras bostad var på tredje våningen i Lundquists hus i korsningen Torggatan/Fabriksgatan. ”Vi” bodde i samma hus på första våningen under tiden jan. 1938 till okt. 1942. Pappa fick i uppdrag att iordningställa vindsvåningen till barnen Lagerberg. Jag blev mycket bekant med Fritjof. Han var en av mina första riktiga kamrater. Uppe på tredje våningen hade han flera uppstoppade jakttroféer efter sin far. Speciellt kommer jag ihåg ett stort piggsvin. Det var vassa taggar!”

Väl framme avvisades Lagerberg då han saknade referenser. Han tog därför snart farväl och för
beredde sig för den långa vandringen tillbaka. Han nämnde då, att han var tvungen att ge sig av innan det blev mörkt, eftersom han ville sova under samma träd som föregående natt.

Då man fick höra att Lagerberg sovit under ett träd bland de vilda djuren anställdes han bums. Det var just den typen av folk som behövdes i Kenya på den tiden orädda och initiativrika.

Att lämna de värmländska skogarna år 1920 för att flytta till Kenya i Östafrika var ett stort steg att ta. Speciellt för en småbrukare från Rackstad, som inte tidigare varit ute i världen.


Stor koloni

Kenya var på den tiden ett okänt land för de flesta svenskar. På 1880talet kom landet i brittiska
händer. Invandringen av européer främst engelsmän, började vid sekelskiftet. En stor del av engelsmännen tillhörde aristokratin. Detsamma gällde många av de skandinaver som bosatte sig i landet. Det fanns under 20talet en tämligen stor skandinavisk koloni i Kenya.

Det som lockade många var de stora möjligheterna till jakt och naturligtvis möjligheten att för en billig penning köpa stora jordarealer.

Somliga skandinaver klarade sig bra och bor liksom Gustaf Lagerbergs son Fritjof Lagerberg kvar i landet i andra eller tredje led.

Många lämnade dock Kenya under MauMautiden på 50talet. Andra lämnade landet på grund av ekonomiska svårigheter. Till dessa senare hörde den kända danska författarinnan Karen Blixen, som ägde en kaffeplantage och som i många av sina böcker skildrat livet i Kenya under kolonialtiden.


Inget lyxliv

Nairobi kunde på 20talet närmast liknas vid en by. Det var verkligen inget lyxliv som mötte de
européer som kom till Kenya. De flesta fick åtminstone den första tiden bo mycket enkelt i jordhus, med grästak och jordgolv. Det var många faror som lurade. Vilda djur, giftiga ormar och inte minst tropiska sjukdomar som malaria, bilharzia* och gula febern.

Det var Gustaf Lagerbergs stora jaktintresse som fick honom att flytta till Kenya. Han fick från en där bosatt svensk höra talas om de stora möjligheter landet erbjöd då det gällde jakt och jordbruk. Denne svensk var Nils Fjæstad, etablerad plantageägare utanför Nairobi och på besök hos släktingar i Rackstad**.

* Snäckfeber (parasitsjukdom)
** Målarkonstnären Gustaf Fjæstad m.fl.


Sålde gården

Fyra år efter mötet med Fjæstad hade Lagerberg sålt sin lilla gård och för pengarna köpt en enkel
biljett med lastbåt till Kenyas hamnstad Mombasa.
Det första arbetet att bygga regnvattenreservoarer höll han på med under ett år. Arbetet utfördes i en trakt utanför Nairobi som är befolkad av masaifolket. Masaierna är ett nomadfolk, som bedriver boskapsskötsel. Deras huvudsakliga föda består i en blandning av sur mjölk och blod, som boskapen tappas på.
Man behöver inte ha stor fantasi för att föreställa sig vilken enorm omställning det måste ha varit både språkligt och kulturellt för Lagerberg.

Att köpa egen jord var aldrig aktuellt för Gustaf Lagerberg. Det krävdes trots allt ett kapital.
Jaktintresset, som var den huvudsakliga anledningen till att han flyttade till Kenya, avtog med åren. Storviltsjakt intresserade honom aldrig. Däremot tog jordbruksintresset mer och mer av hans tid och han började arbeta på en svenskägd sisalplantage.


Till Arvika

Efter tre år i Kenya reste Lagerberg hem till Sverige för att gifta sig med Arvikaflickan Fanny
Grafström.
Den nyblivna fru Lagerberg hade inte en aning om vad hon gav sig in på. Paret bosatte sig i ett jordhus på sisalplantagen. Deras transportmedel var en mula. På kvällarna ställdes ett badkar in i huset.
Inte förrän 1950 fick familjen elektricitet och 1955 fick de telefon.

Tack vare att Fanny Lagerberg var en praktisk och realistisk person fann hon sig snart tillrätta i
denna primitiva miljö.
Två barn föddes. En dotter Birgit och sonen Fritjof, som berättat denna familjehistoria.
Många faror lurade i det nya landet. Som femåring stod systern öga mot öga med en spottande
kobra. Lyckligtvis blev båda lika rädda.

guldvåg
Fritjof Lagerberg berättade också, att han som barn såg den gamle och korpulente Aga Khan vägas på en våg med rent guld som vikter. Aga Khans sekt har många anhängare bland asiaterna i Östafrika.
Gustaf Lagerberg blev efter några år på sisalplantagen erbjuden att bli disponent på en stor norskägd kaffeplantage strax utanför Nairobi. Det var år 1929 han började sin bana som plantagedisponent. Han kom sedan att stanna på samma plantage till sin pensionering drygt trettio år senare, då sonen Fritjof tog över chefskapet.

Barnen Lagerbergs skolgång var ett problem. Fritjof Lagerberg berättade, att då han var nio år
gammal hade han endast undervisats av sin mor två timmar per dag.

Föräldrarna valde då att skicka sina barn till Arvika för skolutbildning. En liten lägenhet* hyrdes i
Arvika och en dam**, som varit anställd i Fanny Lagerbergs föräldrahem, tog över ansvaret för barnen.

*Vindsvåning i s.k. Lundquisthuset i korsningen Torggatan/Fabriksgatan
** Agnes Andersson

 – Fotot visar barnen Lagerberg och Agnes Andersson i vindsvåningen. Till vänster om fotot fanns en balkong med fin utsikt över staden.

Sju års väntan

Ingen kunde då ana, att det skulle dröja sju år innan föräldrar och barn kunde återses.

Det var Andra världskriget som kom emellan. Det gick inte att resa mellan Kenya och Sverige.
Även brevkontakten var dålig och ett år var det bara ett enda brev från föräldrarna, som kom fram.
Först i september 1946 kom föräldrarna till Sverige för att träffa barnen. Två år senare tog Fritjof studenten i Arvika.
Efter tio år kunde Fritjof Lagerberg återse sitt kära Kenya. Men det var bara för ett halvår. Sedan
väntade militärtjänsten i Kristinehamn. Efter sågverks och skogsutbildning i Sverige kom han till
Kenya för gott. När fadern 1961 drog sig tillbaka övertog han ansvaret för kaffeplantagen.


Brutal tortyr

Det var i slutet av MauMautiden Fritjof Lagerberg kom tillbaka till Kenya. Många européer hade lämnat landet under oroligheterna. Det var inte mer än ett trettiotal européer som dödades, men många blev skrämda av de brutala tortyrmetoder, som kom till användning afrikaner emellan.
Gustaf Lagerberg och hans maka var kvar i landet under hela Mau-Mau-tiden. Det var bara vid ett tillfälle Fanny Lagerberg kände sig direkt hotad. Beväpnade män försökte på dagtid komma in i deras trädgård. Detta upptäcktes av en tjänare i huset. Han larmade arbetarna på plantagen, som i hundratal kom till hennes undsättning.
Gustaf Lagerberg slutade sina dagar i Sigtuna, där Fanny Lagerberg fortfarande lever.


Afrikanskt namn

Det är nu sonen Fritjof, som med sin familj lever i Kenya. På plantagen kallas han Birisho. Att få
ett afrikanskt namn är en stor ära för en europé, men exakt vad namnet betyder, vet inte Fritjof Lagerberg.

Den norskägda plantagen, som fadern skötte och som sonen tog över, såldes till kenyaner. FN:s
miljövårdsorgan UNEP har i dag sitt högsäte på den f.d. kaffeplantagen.

Fritjof Lagerberg är nu plantagedisponent för ett stort kenyaägt aktiebolag, som förutom stora
kaffeodlingar odlar vete och majs och dessutom har en stor mängd biffdjur och får.

Fritjof Lagerberg bor i en underbar villa på plantagen, några mil utanför Nairobi, fjärran från det
jordhus föräldrarna bodde i under de första åren i Kenya. I huset hänger målningar av Ture Ander* blandat med leopardskinn.
På frågan om Fritjof Lagerberg fortfarande känner sig som en svensk svarar han tveklöst ja.
*Efter hushållerskeplatsen med barnen Birgit och Fritjof, fick Agnes Andersson anställning hos Ture Ander i Racksta


Oviss framtid
Eftersom Fritjof Lagerberg fortfarande är svensk medborgare måste han ha arbetstillstånd för att arbeta i Kenya. Nu är det inget problem, men framtiden är naturligtvis oviss för alla européer som inte är kenyanska medborgare. Den tredje generationen Lagerberg går i skola i England, men båda barnen talar svenska, liksom Fritjofs engelskfödda hustru.
Blir det en tredje generation Lagerberg i Kenya?

Det beror givetvis på utvecklingen i landet. I nuvarande läge skulle barnen kunna komma tillbaka som biståndsexperter. Att de går i faderns och farfaderns fotspår är knappast troligt. Arbetet som plantagedisponent kommer säkert i framtiden att innehas av en kenyan.

Ann-Charlotte Ringquist
Nya Wermlands –Tidningen, 27 augusti 1981

Anm.

Gustaf Lagerberg levde 1893 till 1977 och var kommen från Torpet i Racksta. Begravd på Arvika kyrkogård. Hans far hette Oskar och var möbelsnickare.
Fanny Lagerberg, född Grafström, levde 1897 till 1996 och är begravd i samma grav som Gustaf. (Kvarter A) Hennes far var häradshövding Fritiof Grafström, levde 1865 till 1903. Var med och startade idrottsföreningen AIS i Arvika. – Modern var Agda, född Olsén och syster till Erland O., levde 1872 till 1947. Politiskt aktiv.