Smederna på Segerfors. Försök till inventering

 

Mer än trettio smeder av olika slag och från olika platser i västvärmland slet under trettio år i de två smedjorna på Segerfors. Många drog vidare efter kort tid, kanske till andra bruk eller till Norge eller Nordamerika. Några återkom. Andra blev kvar och slutade som utblottade i trakten. Genom husförslängder, in- och utflyttninglängder, död- och begravningsböcker och folkräkningarna får vi yttre knapphändiga fakta ur deras liv. Från något enstaka år, 1847 och 1849, finns avräkningsböcker bevarade som ger en föreställning om ersättning för arbete och uttag av matvaror och brännvin.

Bruket startar
1840 kom första arbetsstyrkan – sex man – för att möjligen bygga, men framförallt driva hammarsmedjan där man förädlade tackjärnet från Bergslagen till stångjärn. Vid 1840 års utgång var bruket färdigt. Vid första fallet låg stångjärnssmedjan med tvenne Franche Comté-härdar med ett nedanför uppfört blåshus med två blåsmaskiner, skriver Erco i Från Svarta till vita kol, 1943

Karta över Segerfors 1860

Erik Ersson Kropp f. 1812 kom från Skillingmark och blev hammarsmedsmästare 28 år gammal. Hade med hustru och sonen Erik som sju år senare dog 9 år gammal. Dottern Stina Maria föddes 1841.  1853 anges han som lösdrivare*. 1854 flyttade familjen till Långvak, där barnen åtnjöt fattigvård på mjölnaren Nils Nilssons ägor. 1860 gifter sig hans dotter. 1869 blir Kropp änkling, Utfattig** . 1880 rotehjon***. Dör 1889.
*I Sverige var det länge ett brott att inte ha ordnad försörjning. Med 1885 års lösdriverilag skedde en avkriminalisering, och lösdrivare kunde i stället dömas till tvångsarbete.
** orsak att bli befriad från mantalspenningen (skatten)
*** Rotehjonet fick nödvändig kost och logi i den ena gården efter den andra, med ett bestämt antal dagar på var och en av gårdarna.

Det var ett hårt liv i smedjan som kanske knäckte Kropp: ”En stångjärnssmeds karaktäristiska figur igenkändes lätt redan på avstånd. Genom den ställning han nödgades intaga i och med hanterandet av stängerna vid hammaren blevo benen inåtböjda och ryggen krum, på grund varav också armarna, med de stora, seniga händerna tog sig oproportionerligt långt ut. Genom det evinnerliga dånet från vattenhjul och fors, slamret från blåsmaskinerna och hammarens genomtränande slag förstördes också rätt snart hörseln. En hammarsmed var vanligen redan vid 40 år kroppsligt angripen och vid 50 år försliten och förstörd till alla delar, vilket ju inte alls är att undra på, då han nödgades föra ett så naturstridigt levnadssätt.” (Texten, skriven 1921, är hämtad ur boken Alster från äldre och nyare tid av Albin Zernander, 1977)

Kropp fick från början en kollega, Hammarsmedsmästare Johannes Holm f. 1816. Inflyttad från Eda 1840 med hustrun Stina Moberg och son Lars Gustaf f. 39. 1847 flyttar han dock till Rexeds bruk i Gunnarskog. Nu också med dottern Maria Lena f. 1842. 1852 drar man vidare till Gräsmark. Återfinns i 1880 års folkräkning i Norum med Noreborgs bruk.

”För stångjärnssmederna var arbetstiden 12 timmar om dagen, och 13’/2 timmar för spiksmederna, vilka vanligen nödgades börja arbetet redan kl. 4 på morgonen och hålla ut till kl. 9 på kvällen för att hinna fullborda dagsbetinget.” (Zernander)

Samma år kommer hjälpsmed Anders Sjöberg f. 1805 från Borgvik. Båda hans barn dör med ett års mellanrum 1844 och 1845. 1846 anges han och hustrun för lösdriveri. 1847 åter (?) till Segerfors. Då har enda kvarvarande barnet dött 1 år gammal. 1856 drunknar dessutom sonen Anders Gustaf f. 1848 i Segerforsälven. Anders Sjöberg dör 1866, ”utfattig, enögd” av lungsot (dödsboken)

Gifte drängen mästersven* Carl Jernberg f. 1813 kommer från Eda. Hustrun Maria från Älgå 1840. Två år senare flyttar de vidare till Löfstabruk. Verkar sen ha återvänt, ”Ofta ”tjänstlös” 1846 – utan egen försörjning” Flyttar till Mangskog 1847.
* Äldre namn för gesäll

Mästersven Jonas Walberg f. 1809 från Gunnarskog med hustrun Cajsa och sonen Anders. Flyttade till Forsbacka 1843.

Eldvaktare* och smedsdräng Olof Andersson f. 1816 från Gräsmark. På kurhus (för botande av venerisk sjukdom) 1841. 1843 vigs med Maria Persdotter 41 år.  I april samma år föds sonen Anders. 1847 finns han i brukets avräkningsbok som koldräng år Johannes Holm. ”Utfattig”
* En förrättning, som vanligen tilldelades någon för egentligt arbete oförmögen, lemmalytt person vid bruket, var natt- eller eldvakttjänsten. Eldvakten hade att, under de nattimmar arbetet vid bruket vilade, tillse det ej någon antändning inträffade i de slagg- och gnistgenompyrda smedjelokalerna. Och för kontrollens skull måste han i regel för varje timme invid kontoret, där bokhållarne vanligen sovo, tuta i ett slags horn eller fur. (Zernander)

Mästersven Anders Holm f. 1819 kommer från Eda 1841. Utflyttad 1845.

”Stångjärnssmedens dräkt bestod oföränderligen av mössa, lång, grov skjorta, förskinn, jämte strumpor och träskor, vilken lätta habit inte förbättrades ens vid den våldsammaste vinterkyla. Genompyrda av sot och smuts, vistades smederna vanligen ej något i familjen under veckans lopp utan intogo sina tarvliga måltider i smedjan och sovo, antingen i härden eller på en knippe halm i »smekuja» eller »labbhi», ett smutsigt krypin utan fönster strax bredvid, som uppvärmdes med inlagda glödande slaggklumpar. Atmosfären var här ohygglig, stinkande av hudsvett och salt, och en, åtminstone först på kvällen, brännhet temperatur” (Zernander)

Ny smedja
Efter några år lät Sandelin bygga ännu en smedja och en ny kategori smeder kom till Segerfors.
”Redan 1841 begärde han rätt att få uppföra ett manufakturverk — vilken begäran han fick beviljad den 15/11 samma år — att förläggas ”vid älvens södra sida, där en sökanden tillhörig vadmalsstamp förut fanns uppförd ett järnmanufakturverk, bestående av 1 knipphammare för en stock med ässja samt 3 spikhammare för särskild stock och ässja, med rättighet att vid dessa verkstäder, såväl för eget bruk som till avsalu och vågförning tillverka spik och andra svartsmiden” (Erco)

Till Segerfors flyttade nu, 1842, spiksmedmästare Olof Nyström f. 1790 från Järnskog. Flyttade till Gunnarskog redan 1844.

Spiksmed Carl Fredrik Nyström f. 1823. Inflyttad från Järnskog 1842. Kommer att arrendera spiksmedjan i slutet av 1860-talet och början av 1870-talet. Återfinns i 1880 års folkräkning med familj: hustrun Agneta f. 1820 och sonen Ludvig f. 1862. I 1890 års folkräkning är Carl Fredrik backstusittare i Långvak.

Spiksmeden inhyses Johan Petter Grönberg f. 1806. inflyttad från Eda 1842. Utfattig 1852. 1854 börjar han arbeta på Mosågen. Flyttat runt: Rackstad, Kyrkebyn (1854) och Perserud (1857) I folkräkningen 1890 bor han i Taserud och är ensamstående rotehjon.

Spiksmed Petter Grundström f. 1792 från Karlanda 1844. Har tre söner. 1853 Utfattig och utan arbete och flyttar till Fryksände. Återfinns i Segerfors 1857-67 som ”lösdrivare”

”Även spiksmeden blev genom sin tvungna ställning under arbetet ryggbruten, och vanligen hade han också en och annan finger stympad, liksom mer eller mindre skarpt framträdande ärr efter läkta skador” (Zernander)

1846 flyttar mästersven Anders Norström f. 1822 till Segerfors från Gunnarskog. Verkar 1859 ha flyttat till Norge.

Hammarsmedmästare Jonas Tångring f. 1817 Inflyttade från Glava 1847. 1852 död med dödsorsak ”förkylning”. Hustrun med fattigunderhåll, 1869 antecknad för lösdriveri. Vistas i Glava. En dotter Lovisa f. 1844 flyttade 1859 till kakelmakare Andersson i Arvika köping,  dottern Maria Cajsa f. 1846 till soldaten Rackberg i Rackstad.

Smedekonomi
”Med avseende på förtjänsten hade stångjärnssmederna det mest drägligt. Mästersmeden hade att själv underhålla mästersven och koldräng och erhöll vanligen i avlöning, enligt nuvarande mynt (1921), omkring 60 kr till s. k. »slaktpängar» jämte 6 tunnor råg och 12 tunnor havre. Spik- och knippsmederna hade för sig och sina biträden »huvdaren» och »tennbäraren» ej mera än omkring 40 kr i slaktpängar, och då även mästers familj skulle draga sig fram härmed, inses lätt, hur det skulle vara. Mästarna tilläts ju äga ett eget potatisland, annars hade det väl inte varit möjligt, att ens under de tarvligaste villkor kunna vidmakthålla livet hos sig själv och den oftast stora familjen.” (Zernander)

I avräkningsboken bokförde bruksbokhållaren inkomster och utgifter för smederna. Där kan man följa varje smeds uttag av råg, havre, sill, salt, tobak, brännvin, kål, vadmal, torrfisk, potatis etc. I oktober 1847 får t ex Johannes Holm en ”räkning” av bruksförvaltaren Pihlgren på smör, 36½ kannor surmjölk, 13 kannor sötmjölk. Andra utgifter kan vara ved, gödsel eller reparation av en ruta som Holm, Grundström och Utterberg påförs. Några smeder har ett högt brännvinskonto.

Spiksmed Josef Nyström f. 1825. Från Glava 1853. Utflyttad 1859 till Karlanda. Återkom 1865 med familjen till torpet Orrhultet. Arrenderade spiksmedjan i slutet av 1860-talet. Arbetsattest till järnvägen 26 april 1869. Sträckan Karlstad – Arvika byggdes 1869 – 1871. Bosatt på Segerfors i folkräkningen 1880, 1900, (Inhyses* f.d. spiksmed) Utfattig.
*inneboende utan att var släkt eller tillhöra tjänstefolket

Knippsmeden Anders Jonsson Berg f. 1816 från Gunnarskog 1847. Död 26 maj 1855 i lunginflammation

Spiksmed Anders Grönberg f. 1824 kom 1848 från Sillerud. Till Glava 1850. I ett gymnasiearbete på Solbergagymnasiet 2014, Bruksliv och smeder vid Segerfors bruk 1849
jämförs hammarsmeden Erik Kropps och Anders Grönbergs situation på bruket. http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/06/12/bruksliv-och-smeder-vid-segerfors-bruk-1849/

 

Sämre tider
Den 25 aug. 1852 försåldes på offentlig auktion Segerfors bruk med tillhörande egendomar till bruksförvaltaren på Gårdsjö bruk i Ö. Emtervik J.U. Stenbeck. ”1855 sålde Stenbeck det till brukspatron Carl Bernhard Hegard. Det förefaller som om smidestillverkningen under Hegardts ledning inte lämnade det utbyte som tidigare, varför han lade sig mera på sågverksrörelse och timmerhandel. Hegardt torde dock ej kunnat bemästra de ekonomiska svårigheter han råkat i, trots tid efter annan tagna inteckningar i egendomen, utan måste träda i konkurs i slutet av 1850-talet, då Herman Ludvig Indebetou köpte Segerfors av konkursmassan för 75.000 kronor.” (Erco)

Hammarsmed Lars Asmund f. 1819 Kom från N Ullerud 1956. Familjen med 8 barn bor på Källbråten i Rackstad. 1868 läggs smedjan ner. Asmund återvänder hösten 1870 till N Ullerud från Rackstad. Dör 1873.
Han har fått ett eget kapitel i Gustaf Schröders En bruksbokhållares minnen, Kapitlet Hammarsmeden s.82-93, där ”Johan Asmund” – med mycket ojämnt humör – efter att ha kommit ihop sig med en bruksbokhållare på Mölnbacka bruk avskedades och flyttade. Gustaf Schröder sammanträffar på 1870-talet med en son till brukspatron Adolf Sandelin ”min förre skolkamrat bataljonsläkaren S” (sannolikt jämnårige Carl Henrik Sandelin f. 1824). S. ”hade före mötet varit hemma några veckor, varför jag frågade honom, om han kände till folket där hemma på bruket. ’Åh, icke mycket’ – ’Har du hört talas om någon stångjärnssmed, som heter Asmund?’ – ’Det tror jag det; det är pappas ögonsten och vår bästa smed’. Uppenbarligen har Schröder tagit sig litterära friheter i den här historien eftersom Asmund anlände till Segerfors tio år efter Adolf Sandelins död…

Knipsmed Jan Jernberg f. 1829 kom till Segerfors i slutet av 1850-talet. Klensmed och eldvakt  (Återfinns i husförhörslängden 1858-67, 1867-71, 1872-77) flyttar 1875 till Christiania med hustru och tre barn.

Smedsdräng Sven Bergendal f. 1812 Kom från Sunne

Mästersmed Olof Stålhandske f.1807 i Alster död 1865 i Helgebodafors som änkeman.  Men han var skriven på Segerfors.  ”Stångjärnssmeden…Har varit smed på Segerfors” (enligt dödsboken 1865) Kom från S Finnskoga (Letafors bruk?)

1858
Stångjärnssmed Gullbrand Nyström f. 1826. Född i Norge. Inflyttad från Brunskog. Flyttade 1866 till Gunnarskog. 1890 änkling enligt folkräkningen.

Spiksmed Olof Olsson Örn f. 1825. Kom från Gunnarskog 1858. Gifte sig i januari 1859 med pigan Märta Jansdotter f. 1832

1859
Spiksmed M Gustaf Lundberg f. 1825. Inflyttad från Sillerud. Död 1866 i kolera. ”Hade antagit brandvaktstjänstgöring i Arvika köping då han dog”  ”Änkan med barnen tillhör Arvika köping och åtnjuter där fattigvård”

Spiksmed Gustaf Olsson Bjurlund f. 1828. inflyttad från Gillberga 1859. Utfattig och inhyses. Folkräkningen 1880 bor han i Segerfors. 1890 i Arvika köping med sin hustru

1861
Spiksmed Johannes Björn f. 1835 inflyttad från Glava 1861, till Älgå 1866. 1880 -1910 Sunne (Folkräkningen)

Överjärn
”För att upprätthålla en viss sparsamhet ägde också varje mästare ett bestämt parti järn och kol till förfogande vilket, arbetat med omtanke, kunde lämna mer eller mindre »överkoj» och »överjärn» vid årsräkningen. Detta måste nu vid vite hembjudas bruksägaren, men som avlöningen var ytterligt knapp bedrevs mycket underslev härvidlag. Såväl smederna som befolkningen i övrigt var djupt sjunkna i dryckenskap, och överallt brändes det, vadan detta överjärn mestadels bortbyttes till bönderna mot brännvin i vederlag. Upptäcktes nu detta, av ett oriktigt system främmande tjuveri, blev det avstraffning medelst prygel inne på kontoret.” (Zernander)

”Det var en bruksinspektor vid Segerfors, som var mer än vanligt nitisk i tjänsten. Han stod i för att komma sig fram, och många gånger var det smederna, som fick sitta emellan just för hans skull. En gång då han var ute på kräftfiske, fick han syn på några hjulskoningar, som låg undanstuckna i en buske. Det var inte svårt att förstå, att det var någon av smederna vid bruket, som smugglat undan sitt överjärn för att vid tillfälle sälja detta till någon bonde eller att låta det gå i utbyte mot lite säd eller potatis…” (Linnarsson, Mäster Hults värmlandshistorier. Minnen och äventyr från västra Värmland. 1952) Hela historien finns här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/07/28/master-hult-berattar-varmlandshistorier/

Hammarsmed Anders Gustaf Granström  f. 1836 Inflyttad 1864 från Järnskog ”utfattig Andra giftet” Inhyses (67-71 husförhörslängden) Flyttar 1873 med hustru och tre barn till Fellingsbro. 1880 till 1910 bokförd i Fellingsbro.

Spiksmed Jonas Eriksson Nylander f. 1835. 1865 till Segerfors, flyttar från Segerfors. I folkräkningen 1880 arbetare i Östra Sälboda.

23 och 24 oktober 1865 flyttar en rad smedsdrängar från Segerfors:
Spiksmedsdräng Gustaf Grönberg f. 1841 fr Glava. Inflyttad 1865. Till Karlanda 1866

Mästersven Gustaf Fredrik Schützer f. 1834 flyttar till Rottneros.

Spiksmedsdräng Johan Fisk f. 1846 hade 1864 kommit från Långserud. Flyttar till Rexed.

Spiksmedsdräng Petter Gutke f. 1839 kom 1859 från Gillberga och flyttade 1865 till Charlottenberg

Smedsdräng Carl Petter Björn flyttar till Älgå.

 

Bruket går åter i konkurs
”…men dukade dock under för den genom nya tillverkningsmetoder uppkomna konkurrensen, och bruket måste nedläggas 1868. Sedan järntillverkningen var nedlagd, fingo smederna sysselsättas med annat arbete, en del fingo arbete vid sågen, bl. a  fingo de bygga väg till Perserud öster om Racken.” (Erco) Eftersom järnvägen på bandelen Karlstad – Arvika började byggas 1869 sökte flera smeder arbete där.

Spiksmed Jonas Jernberg f 1830. Inflyttad 1866 från Gunnarskog. Hösten 1868 till Mo i Älvsborgs län med hustru och sex barn

Johannes Eriksson Söderström f. 1823  fd hammarsmed. Från Rexed i Gunnarskog 1867. Flyttade våren 1869 till köpingen (Solberga). Arbetsattest till järnvägen 26 april 1869. 1880: smed; 1890 Rotehjon.

Spiksmed (inhyses) Nils Persson Löf  f. 1825. Från Gunnarskog 1867. Utfattig. Arbetsattest till järnvägen 1869. Flyttade till Gunnarskog 1870 med hustru och sex barn, varav en dövstum. Deras lösdrivne dräng Johannes Eriksson med arbetsattest till järnvägen 1869 ”lär vistas i Lyred Gunnarskog”. I 1890 års folkräkning  uppsatt som hemmansägare i Treskog

Spiksmed Jan Gustaf Stake f. 1836 Änkling 1870  Arrende spiksmedjan, inhyses. Arbetsattest till järnvägen 1869. Till Norge 1871. Gift 2 gånger. 1873 flyttar han till Älgå. I följande folkräkningar 1880 och 1890 återfinns han som arbetare på Edsvalla bruk

Spiksmed Anders Håfström f. 1821. Flyttade in från Långserud 1872. Bodde dessförinnan under 1850-talet i Norge, där tre av fyra barn föddes.  Från 1883 Inhyses. I folkräkningen  1900 bosatt i Segerfors

Till Amerika
Smeden Lars August Haglund f. 1852 kom från Bellefors i Västergötland med sin hustru Anna Josefina Seinknecht. De gifte sig 1876, tre söner föddes på Segerfors 1877-80. Hela familjen med två drängar flyttade till Nordamerika 1889. Anna Josefina dog två år senare.

De sista smederna voro: spiksmederna J.Järnberg, Gust. Stake, Jonte Jernberg och Josef Nyström, stångjärnssmederna L. A. Haglund, Joh. Asmundsson Kropp och Örn, skriver Erco.

I den här listan finns nog inte riktigt alla smeder med – en del smeds- och koldrängar kan bl a saknas –  och några uppgifter är vaga och ofullständiga. Och vem är Joh. Asmundsson Kropp? Och kanske är något missuppfattat. Komplettera gärna!
lennart.wettmark@gmail.com

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

JULMINNEN KRING RACKEN. Arvika Nyheter-artikel från 1967

 

Vilka minnen skapar inte våra barndomsjular kring Racken. Vilken fest, vilken uppsluppen glädje, vilken högtid, såväl för de äldre som oss barn, jämfört med den stela, likriktade tillvaro, som präglar dagens samhälle. Alla dessa fester som verkligen krävde fantasifullt skapande, i köket såväl som vad gällde feststämningen i de många salongerna. Ingenting var ”beställt” ― allt skapades av oss själva. Pappa Lars ledde musiken i de svepande Straussvalserna, Karl Bond var den borne högtidstalaren och alla lekarna ― ja, de kunde faktiskt många gånger tävla med de pjäser som gavs på teaterscenerna. Ingenting av dagens ”korvstoppning” från TV-burkar och speciellt engagerade orkestrar och entertainers. Allt äkta och spontant!
Så sammanfattar konstnären Bo Fjæstad med fru Amy glada julminnen från barndomen i konstnärsmiljön kring sjön Racken.

NEDSJUNKEN i en härlig soffa i den stora salongen i sitt hem vid Racken berättar konstnären Bo Fjaestad om sin barndoms jular, om en helg som sträckte sig långt in i januari och som präglades av en festyra, som låter tanken flyga över Fryksdalshöjden, bort mot Lövens långa sjö. Fester så lika alla dem som Selma Lagerlöf berättat om.

Särskilt kring julen blev Rackstadskolonin en homogen enhet. Visserligen kunde väl också under helgens alla fester många dispyter uppstå om färg och form, precis som annars under året, men man höll verkligen samman.

Professor Lars Zetterqvist packade ofta in sin familj i släden, spände Capella för risslan och körde över skogen från Långvak till Rackstad. Maja och Gustaf Fjaestads hem på Kampudden blev ett centrum för julfirandet som samlade alla Rackstads många konstnärer: Fritz Lindström, Ture Ander, Björn Ahlgrensson, ”Koppar”- Lisa Morell och många andra. Där fanns bröderna Eriksson med välkände Elis som rolighetsminister men också många av Arvikas välkända personligheter av vanlig borgerlig karaktär: Per Anderson, Ludvig Mattsson, apotekare Hjalmar Juhlin, intendent A.G. Hedenskog och många andra. De trivdes gott i det konstnärliga sällskapet och man utgjorde en naturlig enhet.

— Kanske det är riktigare att säga, att vårt hem på Kampudden alltid utgjorde samlingspunkten för upptakten av julfirandet, som sedan fortsatte runt om i de många hemmen i Rackstad, Långvak och Arvika. Att det alltid började hos oss hade också sina naturliga orsaker. Pappa Gustaf firade nämligen sin födelsedag den 22 december och denna dag var startsignalen för vårt julfirande. Då skulle allt vara klappat och klart. Trots sin konstnärliga läggning var mamma Maja mycket skicklig också i köket. Till pappas födelsedag skulle alla hennes många specialiteter vara lagade, alla de som hon medfört från sin barndoms skånska prästgård. Leverkorv, pastejer och en underbart god sillinläggning.

— På pappa Gustafs födelsedag invaderades Kampudden av alla konstnärskamraterna och många andra. Traditionellt skulle det serveras hummer denna dag och även om rätten bröt mot julens bordstraditioner kände vi barn alltid en försmak av helgen denna dag. Allt var städat och dekorerat för julen. Högtiden hade brutit in.

Dagen därpå gick också i traditionens tecken. Då packade hela familjen in sig i en släde för att åka till Arvika för julklappsköp som pågick hela dagen. Även om ekonomin för en konstnärsfamilj kunde vara både si och så under större delen av året, blev far under julen generositeten personifierad. Han utstrålade personlig lycka och barnslig glädje i takt med den öppnade plånboken denna dag. Ett lunchbesök på Stadshotellet ingick också i ”ritualen”. Vi barn fick beställa precis det vi önskade. Jag minns ett år, då min bror fått sin önskebiff och i tacksamhet över denna underbara livrätt vandrade runt alla borden och tackade de många halvfulla gästerna för maten — till allas stora munterhet naturligtvis.

Det blev alltid sena kvällar denna dag. Alla julklapparna skulle inpackas och lackas, julgranen skulle klädas och mycket annat. För både barn och äldre framstod julaftonens förmiddag som den fullkomliga kulinariska lycksaligheten. Fastrarna Ameli och Anna bjöd traditionsenligt på julfrukost, inte bara för familjekretsen utan för hela konstnärskolonin. Kring de dignande borden trängdes de alla, familjerna Zetterqvist, Lindström, Ander, Bond, Ahlgrensson och många andra.

― I vanliga fall var det faster Anna som svarade för hushållet för de två systrarna, men till jul var det faster Ameli som bjöd på de verkliga finesserna, konstnärligt skapade i köket, som invaderats av tjänsteandar från gårdarna runt Racken.

― Jag minns särskilt kaffet som avslutade julfrukosten. Svart som tjära och starkt, mycket starkt. Tillagat efter hemliga riter, som de väl bevarade.

Julaftonens eftermiddag och kväll firades i den trängre familjekretsen. På julbordet fanns alla de attribut som ännu hör julen till. Mandeln till gröten var i vår familj ett viktigt inslag. Mina fastrar var ju båda ogifta. Kanske bar de ännu i mogen ålder på en hemlig önskan att bli gifta. I varje fall var det alltid vi barn som skulle smuggla ner mandeln i faster Amelis gröt. Hennes jubel förtretade alltid systern Anna och till slut krävde rättvisan att vi fick tillgripa smugglingsförsök i bådas gröttallrikar.

― Innan far enligt traditionen läste julevangeliet och fastrarna sjöng en julpsalm tände far alltid en bit färsk grankvist. Jag minns ännu idag vilken känsla av romantik denna speciella doft skapade i vår salong.

― Julklapparna var alltid ett utslag för fars stora generositet, han delade bokstavligt ut dem med stora famnen. För oss barn var det alltid intressant att notera fastrarnas avundsjuka blickar på varandras julklappar. Det verkade alltid, som om de önskat, just de klappar den andre hade fått!

― Ibland kunde far och jag spänna på skidorna och åka in till den tidiga julottan med efterföljande frukost hos Hedenskogs, men oftast tyckte vi avståndet till stan var för stort. Kanske ville vi också spara oss för de julfester, som alltid startade på juldagens eftermiddag. Fester då pappa Lars var kapellmästare i svepande Straussvalser och då vi barn roade oss med att krypa under de välfyllda middagsborden och nypa gästerna i benen. Fester runt om i bygden som alla avslutades med hemfärd efter häst och släde på vägar som inte var så släta och raka som våra dagars. En gång stjälpte släden vid Segerfors med påföljd att mina väl påpälsade fastrar höll på att rulla ned i ån.

Jul i Taserud

― För oss Taserudsbor skiljde sig inte julhelgen från de helger alla andra vanliga firade, konstaterar välkända vävlärarinnan Hanna Eriksson på Nytomta. Min farbror Christian Eriksson firade blott en enda julhelg som gift uppe på Oppstuhage. Det var under hans sommarbesök på Oppstuhage som de många festerna hölls, fester där landets mera kända konstnärer oftast var gäster. Då levde den enkla byn Taserud upp och det var en fröjd för oss hemmabor att notera den trivsel alla våra gäster kände.

Med en tankeskärpa, som man sällan upplever hos en person som fyllt 80 år, berättar Christian Erikssons brorsdotter om det Taserud, som nu håller på att få ge vika för Arvikas utbyggnad av småhusbebyggelse.

― Jag minns första julen farbror Christian var gift med Jeanne Tramcourt. Det var 1894. Julen firade de i Paris. Farbror Karl, som var intresserad av fotografering hade skaffat sig en kamera, en stor och tung låda med stativ, så stor att två man måste bära hela apparaten. För att tant Jeanne skulle få se hur en svensk julgran såg ut skulle vi skicka ett julkort till de nygifta. Vi klädde en gran, ritade texten ”God Jul” varefter jag och mina syskon Ingeborg och Herman fick placera oss framför granen. Att julkortet uppskattades behöver jag väl inte omtala.

Av Christian Erikssons många syskonbarn blev tant Jeanne verkligen älskad och omtyckt. Hon var i all sin sprödhet en underbar människa, hon räckte till för oss alla. Inte minst gladde vi oss över alla de kläder, hon sydde åt oss.

― Men några jular upplevde vi aldrig tillsammans. Jularna här bestod mest av enkla träffar i de olika hemmen, hemma hos Halvars-Kalle, Kristoffer-Kalle, hos skräddare Rönning för att inte tala om trivsamma kalas i mina farbröders hem, där farbror Elis givetvis var den borne rolighetsministern.

― Några vintermotiv, tagna av farbror Karl har jag dock, som anknyter till jul- och vintertid här uppe i Taserud. Av bilderna framgår att sparkstöttingarna i slutet av 1800-talet var ganska kraftiga don. Här är en typisk Taserudsbild från denna tid, syskonen Kersti och Maria Tholson framför grindvaktarstugan här i Taserud. En liten timmerstuga som är borta för länge sedan.

Julkort till Jeanne Tramcourt 1894                                 Systrarna Ingeborg och Maria Tholson
(Man kan förstora bilen något genom att klicka på den)

   Tholsons hus i korsningen Ö:a Esplanaden/Tingsgatan

Artikel i Arvika Nyheter 1967 Av redaktör Georg Borgström. Anders Mattsson skickade artikeln – ett klipp ärvt efter faster Lydia Sager (född Mattsson)

 

 

 

Från Rackstadtorpet till Kenya

Från senare delen av 1800-talet emigrerade en del Rackstadbor. Oftast till USA, en del till Norge, men under tidigt 1900-tal också i ett fall till Afrika.  (se http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/27/emigranterna/)

Om detta speciella fall har Anders Mattsson, son till Ludvig Mattsson,  skickat ett bidrag till Rackstadhistoriskt. En artikel ur NWT från 1981 som berättar historien om Gustaf Lagerberg (1893-1977) tillsammans med kompletterande bakgrund. Gustaf var son till möbelsnickaren Oskar Lagerberg, med verkstad och bostad i Rackstadtorpet i Nedre Rackstad.

 Så här skriver Anders:

”Det handlar om en riktigt tuff person, som växte upp i Rackstad och reste till Afrika och drev en kaffeplantage under många år och blev mycket populär hos de svarta arbetarna.  Mannen var Gustaf Lagerberg (1893-1977), född och uppväxt på ”Torpet”. Hans fader Oskar, som var möbelsnickare, förekommer ofta i min fars dagboksanteckningar.
Från en husförhörslängd har jag fått fram följande beträffande fadern Karl Oskar Lagerberg. Han var född 1863 och kommen från Sunnersberg utanför Lidköping. Han var snickare och fick bo som hyresgäst hos hemmansägare Johannes Persson på ”Torpet” i Rackstad. Denne var född 1842 i Arvika och hans fru Maria Eriksdotter var född 1855 i Gunnarskog. Deras dotter Hulda Kristina Johannesdotter, född 1875, gifte sig med Karl Oskar Lagerberg 1893. De fick sonen Karl Gustaf 2 juli 1893.

Pappa Lagerberg ingick i arbetsstyrkan vid bröderna Erikssons möbelsnickeri i Taserud 1906

Som framgår i artikeln blev Gustaf gift med Arvika-flickan Fanny Grafström och de fick två barn, Fritjof och Birgit. I artikeln står det, att föräldrarna skickade barnen hem till Arvika för skolgång. Detta var fel. Hela familjen reste hem till Arvika för att ordna med skolgång och inkvartering åt barnen. Deras bostad var på tredje våningen i Lundquists hus i korsningen Torggatan/Fabriksgatan. ”Vi” bodde i samma hus på första våningen under tiden jan. 1938 till okt. 1942. Pappa fick i uppdrag att iordningställa vindsvåningen till barnen Lagerberg. Jag blev mycket bekant med Fritjof. Han var en av mina första riktiga kamrater. Uppe på tredje våningen hade han flera uppstoppade jakttroféer efter sin far. Speciellt kommer jag ihåg ett stort piggsvin. Det var vassa taggar!”

Väl framme avvisades Lagerberg då han saknade referenser. Han tog därför snart farväl och för
beredde sig för den långa vandringen tillbaka. Han nämnde då, att han var tvungen att ge sig av innan det blev mörkt, eftersom han ville sova under samma träd som föregående natt.

Då man fick höra att Lagerberg sovit under ett träd bland de vilda djuren anställdes han bums. Det var just den typen av folk som behövdes i Kenya på den tiden orädda och initiativrika.

Att lämna de värmländska skogarna år 1920 för att flytta till Kenya i Östafrika var ett stort steg att ta. Speciellt för en småbrukare från Rackstad, som inte tidigare varit ute i världen.


Stor koloni

Kenya var på den tiden ett okänt land för de flesta svenskar. På 1880talet kom landet i brittiska
händer. Invandringen av européer främst engelsmän, började vid sekelskiftet. En stor del av engelsmännen tillhörde aristokratin. Detsamma gällde många av de skandinaver som bosatte sig i landet. Det fanns under 20talet en tämligen stor skandinavisk koloni i Kenya.

Det som lockade många var de stora möjligheterna till jakt och naturligtvis möjligheten att för en billig penning köpa stora jordarealer.

Somliga skandinaver klarade sig bra och bor liksom Gustaf Lagerbergs son Fritjof Lagerberg kvar i landet i andra eller tredje led.

Många lämnade dock Kenya under MauMautiden på 50talet. Andra lämnade landet på grund av ekonomiska svårigheter. Till dessa senare hörde den kända danska författarinnan Karen Blixen, som ägde en kaffeplantage och som i många av sina böcker skildrat livet i Kenya under kolonialtiden.


Inget lyxliv

Nairobi kunde på 20talet närmast liknas vid en by. Det var verkligen inget lyxliv som mötte de
européer som kom till Kenya. De flesta fick åtminstone den första tiden bo mycket enkelt i jordhus, med grästak och jordgolv. Det var många faror som lurade. Vilda djur, giftiga ormar och inte minst tropiska sjukdomar som malaria, bilharzia* och gula febern.

Det var Gustaf Lagerbergs stora jaktintresse som fick honom att flytta till Kenya. Han fick från en där bosatt svensk höra talas om de stora möjligheter landet erbjöd då det gällde jakt och jordbruk. Denne svensk var Nils Fjæstad, etablerad plantageägare utanför Nairobi och på besök hos släktingar i Rackstad**.

* Snäckfeber (parasitsjukdom)
** Målarkonstnären Gustaf Fjæstad m.fl.


Sålde gården

Fyra år efter mötet med Fjæstad hade Lagerberg sålt sin lilla gård och för pengarna köpt en enkel
biljett med lastbåt till Kenyas hamnstad Mombasa.
Det första arbetet att bygga regnvattenreservoarer höll han på med under ett år. Arbetet utfördes i en trakt utanför Nairobi som är befolkad av masaifolket. Masaierna är ett nomadfolk, som bedriver boskapsskötsel. Deras huvudsakliga föda består i en blandning av sur mjölk och blod, som boskapen tappas på.
Man behöver inte ha stor fantasi för att föreställa sig vilken enorm omställning det måste ha varit både språkligt och kulturellt för Lagerberg.

Att köpa egen jord var aldrig aktuellt för Gustaf Lagerberg. Det krävdes trots allt ett kapital.
Jaktintresset, som var den huvudsakliga anledningen till att han flyttade till Kenya, avtog med åren. Storviltsjakt intresserade honom aldrig. Däremot tog jordbruksintresset mer och mer av hans tid och han började arbeta på en svenskägd sisalplantage.


Till Arvika

Efter tre år i Kenya reste Lagerberg hem till Sverige för att gifta sig med Arvikaflickan Fanny
Grafström.
Den nyblivna fru Lagerberg hade inte en aning om vad hon gav sig in på. Paret bosatte sig i ett jordhus på sisalplantagen. Deras transportmedel var en mula. På kvällarna ställdes ett badkar in i huset.
Inte förrän 1950 fick familjen elektricitet och 1955 fick de telefon.

Tack vare att Fanny Lagerberg var en praktisk och realistisk person fann hon sig snart tillrätta i
denna primitiva miljö.
Två barn föddes. En dotter Birgit och sonen Fritjof, som berättat denna familjehistoria.
Många faror lurade i det nya landet. Som femåring stod systern öga mot öga med en spottande
kobra. Lyckligtvis blev båda lika rädda.

guldvåg
Fritjof Lagerberg berättade också, att han som barn såg den gamle och korpulente Aga Khan vägas på en våg med rent guld som vikter. Aga Khans sekt har många anhängare bland asiaterna i Östafrika.
Gustaf Lagerberg blev efter några år på sisalplantagen erbjuden att bli disponent på en stor norskägd kaffeplantage strax utanför Nairobi. Det var år 1929 han började sin bana som plantagedisponent. Han kom sedan att stanna på samma plantage till sin pensionering drygt trettio år senare, då sonen Fritjof tog över chefskapet.

Barnen Lagerbergs skolgång var ett problem. Fritjof Lagerberg berättade, att då han var nio år
gammal hade han endast undervisats av sin mor två timmar per dag.

Föräldrarna valde då att skicka sina barn till Arvika för skolutbildning. En liten lägenhet* hyrdes i
Arvika och en dam**, som varit anställd i Fanny Lagerbergs föräldrahem, tog över ansvaret för barnen.

*Vindsvåning i s.k. Lundquisthuset i korsningen Torggatan/Fabriksgatan
** Agnes Andersson

 – Fotot visar barnen Lagerberg och Agnes Andersson i vindsvåningen. Till vänster om fotot fanns en balkong med fin utsikt över staden.

Sju års väntan

Ingen kunde då ana, att det skulle dröja sju år innan föräldrar och barn kunde återses.

Det var Andra världskriget som kom emellan. Det gick inte att resa mellan Kenya och Sverige.
Även brevkontakten var dålig och ett år var det bara ett enda brev från föräldrarna, som kom fram.
Först i september 1946 kom föräldrarna till Sverige för att träffa barnen. Två år senare tog Fritjof studenten i Arvika.
Efter tio år kunde Fritjof Lagerberg återse sitt kära Kenya. Men det var bara för ett halvår. Sedan
väntade militärtjänsten i Kristinehamn. Efter sågverks och skogsutbildning i Sverige kom han till
Kenya för gott. När fadern 1961 drog sig tillbaka övertog han ansvaret för kaffeplantagen.


Brutal tortyr

Det var i slutet av MauMautiden Fritjof Lagerberg kom tillbaka till Kenya. Många européer hade lämnat landet under oroligheterna. Det var inte mer än ett trettiotal européer som dödades, men många blev skrämda av de brutala tortyrmetoder, som kom till användning afrikaner emellan.
Gustaf Lagerberg och hans maka var kvar i landet under hela Mau-Mau-tiden. Det var bara vid ett tillfälle Fanny Lagerberg kände sig direkt hotad. Beväpnade män försökte på dagtid komma in i deras trädgård. Detta upptäcktes av en tjänare i huset. Han larmade arbetarna på plantagen, som i hundratal kom till hennes undsättning.
Gustaf Lagerberg slutade sina dagar i Sigtuna, där Fanny Lagerberg fortfarande lever.


Afrikanskt namn

Det är nu sonen Fritjof, som med sin familj lever i Kenya. På plantagen kallas han Birisho. Att få
ett afrikanskt namn är en stor ära för en europé, men exakt vad namnet betyder, vet inte Fritjof Lagerberg.

Den norskägda plantagen, som fadern skötte och som sonen tog över, såldes till kenyaner. FN:s
miljövårdsorgan UNEP har i dag sitt högsäte på den f.d. kaffeplantagen.

Fritjof Lagerberg är nu plantagedisponent för ett stort kenyaägt aktiebolag, som förutom stora
kaffeodlingar odlar vete och majs och dessutom har en stor mängd biffdjur och får.

Fritjof Lagerberg bor i en underbar villa på plantagen, några mil utanför Nairobi, fjärran från det
jordhus föräldrarna bodde i under de första åren i Kenya. I huset hänger målningar av Ture Ander* blandat med leopardskinn.
På frågan om Fritjof Lagerberg fortfarande känner sig som en svensk svarar han tveklöst ja.
*Efter hushållerskeplatsen med barnen Birgit och Fritjof, fick Agnes Andersson anställning hos Ture Ander i Racksta


Oviss framtid
Eftersom Fritjof Lagerberg fortfarande är svensk medborgare måste han ha arbetstillstånd för att arbeta i Kenya. Nu är det inget problem, men framtiden är naturligtvis oviss för alla européer som inte är kenyanska medborgare. Den tredje generationen Lagerberg går i skola i England, men båda barnen talar svenska, liksom Fritjofs engelskfödda hustru.
Blir det en tredje generation Lagerberg i Kenya?

Det beror givetvis på utvecklingen i landet. I nuvarande läge skulle barnen kunna komma tillbaka som biståndsexperter. Att de går i faderns och farfaderns fotspår är knappast troligt. Arbetet som plantagedisponent kommer säkert i framtiden att innehas av en kenyan.

Ann-Charlotte Ringquist
Nya Wermlands –Tidningen, 27 augusti 1981

Anm.

Gustaf Lagerberg levde 1893 till 1977 och var kommen från Torpet i Racksta. Begravd på Arvika kyrkogård. Hans far hette Oskar och var möbelsnickare.
Fanny Lagerberg, född Grafström, levde 1897 till 1996 och är begravd i samma grav som Gustaf. (Kvarter A) Hennes far var häradshövding Fritiof Grafström, levde 1865 till 1903. Var med och startade idrottsföreningen AIS i Arvika. – Modern var Agda, född Olsén och syster till Erland O., levde 1872 till 1947. Politiskt aktiv.

Historien om Höglunda i Rackstad och glimtar av fest och vardag i Rackstad under 1900-talet

En inflytelserik person i Arvika och i Rackstad under första halvan av 1900-talet var Ludvig Mattsson. Han har i sin delvis publicerade dagbok redovisat mycket Rackstadliv och sina många besök där. En anledning var att hans syster Lydia Sager och maken Georg lät med hjälp av honom bygga sommarstället Höglunda, där många av traktens konstnärer blev grannar. Och han har i sin yrkesegenskap ritat åtskilliga andra hus i Rackstad,
2011 gav Ludvig Mattssons son Anders ut första delen av Ludvigs dagböcker för åren 1908 – 1913. Ludvig fortsatte att skriva dagbok ända till sin död 1960. Nedanstående text bygger på dessa dagboksanteckningar kompletterade med bilder som Ludvig och hans systerson Olof Sager tagit.

                                                                                                                     Höglunda i övre Rackstad idag

                                              Höglunda 1940-tal (?) Teckning av Ture Ander. Tillhör Johan Chytraeus

Rackstad har växlat karaktär alltsedan medeltiden. Från åtminstone 1500-talet ett frälsehemman ägt av adel från Sörmland. Därefter en bondebygd med hemmansägare, drängar och pigor, torpare, inhyses osv. I mitten av 1800-talet etablerades Segerfors bruk och med det bruksägare, smeder, sågare, mjölnare osv. Nästa lilla våg utgjordes av konstnärer i 1900-talets början, som kom att sätta Rackstad på den svenska konstkartan. Under 1900-talet blev Rackstad också en plats även för fritidsboende. Kort avstånd från Arvika och en vacker natur.

                                                   Ture Ander målare 1881- 1959

                                                 Riborg Böving keramiker 1880 – 1953                                                  Fritz Lindström målare 1874 – 1962
Porträttfoton från Arvika kommunarkiv

Många hittade till Rackstad, lockade av människor i konstnärskolonin: Fritz Lindström, Fjaestads, Ture Ander och Ragnhild Franzén, Riborg Böving och Ignacz Beôrecz. 1921 fick Fritz Lindström Elsa Hallgren som närmsta granne på Rackbergsängen. Elsa hade kommit till Rackstad som elev i ”Fastrarnas” (Anna och Amelie Fjaestads) vävskola och blivit kvar i trakten – åtminstone på sommarhalvåret. Riborg och Ignacz fick Samuel Lindqvists familj som närmsta granne längre ut på udden. Samuel var vid det laget ensam ägare av Arvika kontantaffär – känt för sin kredit till Rackenkonstnärerna… Allra längst ut på udden hade bryggarmästare Ivar Lydén köpt en avstyckad tomt som skulle dröja ända till 1940 innan den bebyggdes. Och den ritades av just Ludvig Mattsson. Ludvig hade dessförinnan, 1921, ritat Elsa Hallgrens hus. Byggmaterialet (stockar, plank m.m.) hade sammanförts från två platser: Hos ”Oskar på
Hagen” i Långvak och från Orrviksbråtsstugan. Och 1931 ritade han dessutom Gustaf Fjaestads nya hus på Sågudden – udden väster om Kampudden

I den här skriften skall intresset koncentreras kring ett annat sommarhus i Rackstad: Höglunda.

Det byggdes av Georg och Lydia Sager. Lydia var syster till Ludvig Mattsson. Lydias farfar var en storbonde från Treskog i Gunnarskog som hade resurser och viljan att låta barnen studera. För Lydias del först i Elementarskolan för flickor i Arvika. För att kunna få en studentexamen var Lydia tvungen att söka sig till Upsala (det var ett ”p” på den tiden).  Hon tog sin ”Mogenhetsexamen” den 3 juni 1905 med ”berömliga” betyg i alla ämnen. Arbetade periodvis som vikarierande lärarinna på Arvika Elementarskola för flickor. 1910 fortsatte hon sina studier på universitetet i Upsala. Blev bekant med Selma Lagerlöf och deltog aktivt i studenternas kamp för allmän rösträtt. 1918 hade kvinnlig rösträtt äntligen beslutats. Något att fira! I Dagens Nyheter kunde man läsa: Senare på torsdagen var det dags för nästa högtidsfest, denna gång för ”Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt” där Selma Lagerlöf, Anna Whitlock och Lydia Mattsson-Sager talade. Sigrid Leijonhufvuds kantat tonsatt av domkyrkoorganist Elfrida André framfördes av kör och orkester under ledning av Alice Tegnér. Ledamöter från riksdag och regering deltog. I Malmö undervisade Lydia – en mycket populär lärare – vid Tekla Åbergs högre läroverk för flickor, som 1937 ombildades till kommunal flickskola.

Under trettiotalet kan man i Ludvigs dagbok läsa att Rackstad verkade attrahera med sin koppling till den sociala miljö konstnärerna utgjorde. Ludvigs syster Lydia (1885 – 1979) var gift med Georg Sager (1883- 1968), Han var född i Arvika och tog en examen vid Arvika lägre allmänna läroverk den 1 juni 1899.  Inga ytterligare studier men fick anställning vid Kongl. Postverket den 19 juli 1901. Arbetade någonstans i Skåne innan han hamnade i Malmö. – Georgs far, Johan Daniel Sager, arbetade som bruksförvaltare i Arvika.
Familjen med sonen Olof (1921-2008) var i slutet av 30-talet tillfälligt inhysta sommargäster på Segerfors och följande år på Lugnet. De hade redan på 1920-talet sommarbott på olika andra platser, t ex Edane. Säkert var det Sagers som gjorde att Allan Bergstrand, välrenommerad översättare av dramatik och litteraturkritiker, tillbringade somrarna på Brômsere och i Båtvika i Stålsberga. Lydias och Georgs ambition var att kunna hitta en tomt och bygga något eget. De bodde liksom Bergstrands i Malmö, men tack vare Lydias broder Ludvigs insatser skulle de så småningom kunna skaffa en egen sommarstuga i Rackstad.

Ludvig Mattssons dagbok bär många spår av umgänget i Rackstad, t ex anteckningen 3 mars 1935:
Efter frukost och sen Hilma* varit i kyrkan och sjungit körde vi med Anna Stina
på sparken till Björkåsen i Taserud dit Elis lät sända ner häst och släde för skjuts till Rackbergsänga. Karin och Stina bjöd på konjak m.m. – Vid 2-tiden kom vi fram till Elsa Hallgren, som väntade oss med middag. Mot slutet av måltiden kom Elis i Tasre – cyklande! – Vi körde hemåt kl.5 och kom fram till Björkåsen vid 6-tiden. Hilma och lillan sparkade till stan. Jag blev med opp till Elis och spelte spröjte.

*”Hilma Resberg, var född i Åmål 1903. Hon genomgick någon utbildning till farmaceut och hamnade så småningom på apoteket ”Älgen” i Arvika. Pappa nämner henne i dagböckerna
för första gången den 11 april 1921. Det var på ett kafé, som en väninna till mamma drev intill gamla badhuset. Väninnan hette Maja Nilsson, som senare (1925) övertog Sanstaberg i Stålsberga. Min mamma var mycket musikalisk och hade en fin sångröst. Deltog i flera sångkörer och spelade”pigan Stina” i Wärmlänningarna på 30-talet. – Mamma blev inte
gammal. Hon dog på lasarettet i Karlstad den 18 december 1945.”, skriver Anders Mattsson

1938 antecknas i dagboken bl. a. bad, bärplockning och sällskapsliv, men också spaning efter lämplig tomt. 3 juli tittade man på en tomt vid Lugnet, som uppenbarligen föll bort, för 4 augusti cyklade Ludvig med sonen Anders upp till Segerfors och gick därifrån med Sagers och tittade på en tomt ”ovanför Ander”. Sen gick några veckor. Riborg bjöd på kräftskiva. En lyckad tillställning – trots en regnskur som blötte upp dukningen på gården.
Där var en massa människor församlade. Jag hade sällskap vid mitt bord av Fritz, Elsa Hallgren, Bergstrands, Ture, Kalle Wennerströms m fl. Vi sjöng den av Kalle, för tillfället, författade nubbevisan. Sen sjöng Våge, Kalle och Gottfrid i Hulta. Ungdomen dansade i månens sken. Vår beställda bil kom kl 12 och vi åkte hem.

Några dagar senare var det dags för Sagers att återvända till Malmö, men dessförinnan ännu ett besök på tomten med Ture Ander för att undersöka en källa. 2 sept: Besök av Axel Spik, som fick ritning med material – beskrivning till Sagers för att räkna på bygget.

Ture Ander utanför ”Orrhöjden” i Rackstad Foto juli 1941

Sen verkade det rulla på. Tomten måste Georg och Lydia vid det här laget ha köpt av traktens stora markägare Ragnar Johansson Byggmästaren Axel Spik fick en ritning på uthus. Nästa dag var man på plats och stakade för uthus och ”corps de logis”. I början av september stod uthuset på plats. Sen gick några månader med anbud från Spik och offerter skickade till Åmål och Hultsfred. Men ännu i december funderar Ludvig på ritningen till Sagers.

1939 sällar sig Ludvig Mattssons familj till sommargästerna i Rackstad. Får hyra Lycka – nära Kampudden – av ”gubben Nyberg”. Och 20 juni åker Hilma och barnen + Hanna med lastbil till sommarstugan i Racksta. Allt medan Ludvig arbetade. Dock inte så mycket med Sagers hus.
Gick opp till Sagers på Segerfors för att resonera om bygget. Fick kaffe. Sen gick vi bort till Lycka och hälsade på småttingarna. Anders blev med opp till Sagers tomt. Så även gubben Nyberg. Vi resonerade om planering m.m.
7 augusti lämnar Ludvig nya skisser till Sagers. Sen händer inte så mycket mer med det projektet. Ute i världen bryter andra världskriget ut, vilket Ludvig noterar i dagboken.

Det blir 1940 och nu ligger Sagers husprojekt litet i träda. Ludvig tar sig an Lydéns hus ute på udden och arbetar också med en beskrivning till lärarbostaden i Rackstad. Först 25 juli noteras i dagboken att Ludvig cyklat ut till Rackstad för att ”resonera om bygget”. Som ett resultat lämnar Ludvig 7 aug nya skisser till Sagers. Sen går ett år. Ludvig och hustrun Hilma besöker Sagers som nu bor på Lugnet. Efter bad på Sanstaberg i sällskap med ”doktor Lenk” (i Båtvika) och umgänge återvänder man per cykel till stan. Och nu sätter Ludvig igång. Arbetar med ritningen, går ner till det pågående Kinellsbygget för att resonera med David Larsson om färger och tala med skifferläggaren. Ringer Gjerming angående ventilation av skafferierna. Georg får ritningar till fönster och dörrar.

Lydéns hus är nu färdigt. Sagers bygge under tak. Ludvig gör en sprisritning till Sagers – med avbrott för kaffe med ”herrskapet Ärlingssons”.* 12 september konstaterar Ludvig att man brädfodrar Sagers hus. 8 oktober är bygget närapå färdigt. Då har Ludvig några veckor innan ritat köksinredning. 15 oktober ordnar Hilma och Ludvig kafferep för snickarna och grannarna och eldade i öppna spisen i sällskap med Lindströms, Anders och Riborg. Att huset skulle heta just Höglunda är ingen slump; Ludvig och hans syster Lydia var födda på ”Höglunda” i Bjurbäcken, Mangskog.
* Konstnären Erling Ärlingsson (1904-1983) från Mangskog. – Senare hamnar han på Sillegården i V:a Ämtervik och blir gift med Margit, dotter till Ida Nilsson – Sahlström, ”Fryksdalsmora”
                                                                                                 Snickarna Anders Persman och Axel Spik

Nästa år – 1941 – är det dags för huset att målas. Men vilken färg, undrar byggmästaren Axel Spik. Ludvig föreslår att han skall rådfråga Ture Ander. Tre veckor senare tittar Ludvig på det nymålade huset.
Nu är huset färdigt och Ludvig redovisar många besök:
30 juli Vid ½7-tiden cyklade Hilma och jag ut till Sagers. De hade besök av Bergstrands, Liss Eriksson och en annan artistyngling (Nygren). Det bjöds på kaffe på verandan. Vi stannade kvar efter det de andra gästerna gått. Istället kom Riborg opp. Vi drack té, innan Hilma och jag återvände till stan kl ½12

Anders Mattson beskriver: ”Lydia och Georg. Deras son Olof är i mitten. Stående till höger är min mamma Hilma. Den kavate pojken till vänster är undertecknad. Sittande intill Georg är mina systrar Anna Stina och Märta.”

1943. Sagers utökar sin tomt. Ludvig hämtar en tomtkarta hos lantmätare Holmquist. Ett halvår senare är Ludvig till tingshuset med papper om tomtköpet. 19 juli fyller Georg 60 år.
Hos Sagers samlades ett tjugotal gäster: Ture, Fritz och Ellen, Nyströms, Bergstrands, Åströms, Erik Zetterberg och Agnes*. Georg uppvaktades med blommor och tavlor m.m.. Så fick vi bänka oss i stora rummet och njuta av en god middag med gott vin! Bergstrand och Walle (Valdemar Dahlgren) höll tal. Georg tackade – Vi åkte hem med bil kl ½1
.

9 april 1944 berättar Ludvig om ännu ett besök i Rackstad:
Reste klockan ¼4 med Hilma pr. bil till Segerfors, varifrån vi fotade till Lindströms. Först fick vi beskåda en brokig skara slalomåkare i backen mellan Lindströms och Rackbergsänga: Bosse Fjæstad i frack och cylinder som ”Raskenstam” , Leif Lindström som schweizisk bondtös, Våge Böving som brokig Ada Andersson Susegård (person i Grönköpings veckoblad) , en annan yngling som svartklädd Sophie Liljedotter (Grönköpings vördade äldsta)etc. En charmant uppvisning! – Sen in till Fritz och smörgåsbordet med nubbe m.m. Gustaf Fjæstad uppenbarade sig. Så drog vi över till Elsa Hallgren och där blev det dans och musik. Jerôme m.fl. spelade fiol, Anni Hallén piano och själv klinkade jag på gitarren. Ynglingen Stigmark, gift med Elsas systerdotter, sjöng bra till luta. – Hilma och jag gjorde Robert Rönning sällskap, då han gick kl.½11. Fint månsken och ett par grader kallt. Hemma strax före 12.
*Agnes Matson (1892-1988), syster till Lydia och Ludvig. Ogift, arbetat som telegrafist i Arvika.
Hon lät bygga en mindre sommarstuga år 1939 på Glasberget i Rackstad/Holm granne med Berget och Övre Berget

Så fortsätter 40-talets somrar med många besök hos Sagers. Ludvigs barn får lektioner i tyska av Olof. Fritz Lindström fyller 70 år 5 juli 1944. Ludvig och Hilma mellanlandar då hos Sagers för att repetera en av Allan Bergstrand författad hyllningsvisa, ”Vila i Gungstolen”. Fyra dagar senare:
…vi cyklade hela familjen ut till Sagers kl 10. Jag hade Märta på pakethållaren. Vi hade en ljuvlig dag hos Sagers. Efter kaffe på verandan gick vi ner och badade en timme. Sen hälsade jag på Ture Ander en stund. Vila ½ timme före middan. – Riborg kom till kaffet – Vid 9-tiden cyklade vi hemåt. Vi fick en liten åskskur på oss i Gate-skogen

                                                                                                           Lydia och Georg utanför stolpboden

1946. Ännu en dagsutflykt till Rackstad redovisad. Nu är det midsommar.
Vid ½12-tiden åkte jag med flickorna ut till Sagers pr. bil. Vi fann värdfolket nere vid sjön, där även vi tog oss ett dopp. Anders och Sture kom cyklande. Efteråt dracks kaffe på verandan. Tidningsläsning. – Jag gick en tur och hälsade på Elsa i Rackbergsänga. Hon var ensam med sina blommor. Bjöd mig på kaffe. Tora väntas hem. – Framåt kvällen kom Åströms (David, Anna och son Hans) samt Ture till Höglunda . Det bjöds på mat och snaps (!) och kaffe. Kvällen var härlig. Så småningom gick Ture för att se på midsommardansen hos Bosse Fjæstad på Sågudden (i Rackstad). Vi andra satt och pratade till midnatt, då Åströms rodde tillbaka till Båtvika, som de hyr för sommaren av Lenk. – Småtöserna hade lagt sig i boden. Själv fick jag ligga i stora rummet.

Lydia och Georg Sager på Höglunda:

Att inte hela verandan hade tak, var tydligen inte så lyckat. 20 maj 1947 kan man läsa i dagboken:
Axel Spik ringde och ville jag skulle bli med till Sagers stuga för att rådas angående glastak på verandan. Jag körde oppåt med bilen och tog Spik med i förbifarten. Sen vi sett på Sagers, gick vi in till Nyströms på Hagen, där de vill ha ny veranda och beställde ritning till sådan. Det bjöds på kaffe och vi satt ända till kl.10 och pratade.
15 juni konstaterade Ludvig över en kopp kaffe på Höglunda att verandan nu var ”heltäckt”

1950 besiktigades nylagda tegeltaket på Sagers stuga. Det hade tyvärr delvis frusit sönder. Ett år senare tittar Ludvig på det omlagda – men ånyo skamfilade tegeltaket.
1951 fick Sagers en ny granne:
…själv fortsatte jag till ingenjör Sevesten, strax bredvid Sagers, för att resonera med honom om pumphus. Fick gå husesyn genom hans egenhändigt byggda villa, som han alltjämt jobbar med på sina lediga stunder.

Stående fr.v. Anders och Ludvig Mattsson, Georg Sager. Sittande: Jenny och Albert Mattsson*, Agnes Matson; Lydia Sager, Allan Bergstrand.

*Albert Mattsson (1890-1969). Gift med Jenny (f. Fundin). Direktör på Wermlands Enskilda Bank A.-B. från 1935. Paret fick inga egna barn. Tog två adoptivbarn, Sture och Birgitta (syskon). Birgitta blev gift med Kjell Olsson, son till Oskar Olsson, vaktmästare på Realskolan. Birgitta och Kjell umgicks mycket med Våge och Elvy Albråten. Ibland kunde Kjells kamrat Alf Hambe (vissångaren) delta.

                                                                                          Utsikt över Racken på 40-talet från Höglunda

                                                                                                         Samma utsikt 2020

1953: 19 juli – söndag – … Klockan 6 körde jag och hämtade Albert och Jenny och sen åkte vi jämte Anna Stina och Ehrlings till Sagers i Racksta för att delta i hyllningen för 70-årige Georg. Jag, Albert och Agnes uppvaktade med rökverk och askfat. Så småningom samlades vi 15 gäster och blev alltså jämte värdfolket 18 st. omkring middagsbordet. Det bjöds på härligt god mat och goda viner. Jag sa´ några ord till Georg, och så presenterade Allan Bergstrand en dråplig visa, som sjöngs unisont. Efteråt kaffe.– Uppbrott kl.½11.
Några verser ur Allan Bergstrands hyllningsvisa ”Georgica”:

Efter ett besök i Frankrike:
Å trött på republiken / han for tebakersch te sitt lann
å spika hop med Spiken / ett hus ve Rackens strann.
Där lä-, där lä-, där lä-ser han i sina rum
mens sommarvinden smeker ljum hans kära Tusculum*
(*I Tusculums omgivningar hade förnäma romare lantgårdar)

Höglunda har en åskledare!
När stormen rister bister / hans hus å åskan går som Hin,
då gräver hans magister / likt Benjamin Franklin
en gro-, en gro-, en gro-p åt åskans raseri,
planteranes en stång däri att lura blixten i.

Midsommar 1960 noteras så ett av de sista besöken på Höglunda:
Åkte ut till Sagers med Anders och Märta vid 1-tiden. Kaffe på verandan. Det började åska och regna igen, men klarnade upp till middan, som avåts ute på verandan. Men sen drog det på igen och det kom några kraftiga smällar. Regnet öste ner.

24 augusti 1960 dog Ludvig Mattsson, född 1888.

Bild från 1958 på Oppstuhage, som invigdes 1951. Ludvig var en drivande kraft bakom inrättandet.

Nya ägare av Höglunda

1989 sålde Olof Sager Höglunda. Köpare: Arne och Kerstin Lidén. Ett skäl var säkert att Kerstins syster Barbro Olsson bor tvärs över sjön, i Perserud, tillsammans med sin Janne. I grannen Jörgen Zetterquist fick Arne, på sin fritid jazzmusiker, en spelkompis. Olof Sager, säljaren, dog 2008, 87 år gammal och hade en bakgrund som universitetslektor i engelska och läromedelsförfattare. Kerstin och Arne överlät/sålde så småningom Höglunda till Arnes dotter Gunilla Oquinena, som 2011 sålde Höglunda vidare.

Första bilden nedan: Kerstins syster Barbro Olsson och Arne Lidén.
Bild 2: Kerstin Lidén och svågern Janne Olsson.

19 juli 1958 var ännu en granne på besök hos Sagers. Georg fyllde 75 år.
De hade besök av Georgs syster Ellen med son (från Göteborg) samt Bergstrands och Märta Wettmark. Vi bjöds på kaffe och vin. Fru Wettmark ville ha råd angående flyttning av ett litet hus på sin tomt nedanför. Jag gick med henne dit ner och vi kom överens om placeringen. Träffade fru Wettmarks moder.
53 år senare, 2011, flyttade Märtas barnbarn Frida med familj in på Höglunda. Och Fridas pappa Lennart, som sammanställt den här texten läste f. ö. engelska för Olof Sager en sommar på 50-talet.

                                                                                                                         Espen och Jonas grillar 2011


Det här inlägget har ställts samman med stor hjälp av Anders Mattsson och den dagbok och de bilder hans far Ludvig Mattsson och hans kusin Olof Sager lämnat i arv till eftervärlden. (Ludvig Mattssons samtliga dagböcker och brev har sonen Anders renskrivit och sammanställt på PDF-filer). Tack också för bilder från Barbro Olssons fotoalbum.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ida och Marie på Bäcken

Sven-Åke Larsson skrev:

Jag läste ett inslag i ”Bilder från Norstugas bildarkiv”. Där fanns ett foto av Bäcken och en diskussion huruvida Ida kunde väva. Därför skrev jag ner några minnesglimtar från Bäcken som följer:

”Bäcken i Rackstad för länge sen men då så nybyggt att man ännu inte fått färg på huset (1920- eller 30-tal). Ur Norstugas gårdsarkiv.”

På Bäcken bodde Ida och Marie två ogifta damer. De var mycket skickliga väverskor och hade en mycket bred vävstol där man kunde väva ”fyrhändigt”. Jag minns att min mor vid något tillfälle vävde tillsammans med systrarna på Bäcken i den breda vävstolen.

Ida anlitades för matlagning vid större fester i Rackstad. Till exempel minns jag henne från min pappas 50-årskalas i vårt 40-talstrånga kök. Ida var snabb i talet och hade humor och var en mästare på att trilla köttbullar och annat gott.

I mogen ålder fick Ida kontakt med en gentleman från Karlstad som dök upp som ett exotiskt inslag när han slog sig ner på Bäcken. Han var en stilig karl som genererade nya idéer hos Bäckefleckera. Det var oklart om Marie tyckte arrangemanget var helt lyckat. Hon gjorde ingen hemlighet av att hon tyckte att systern åmade sig för den inneboende nykomlingen. Ida blommade dock upp och ordnade nu bland annat danstillställningar på Bäcken, ett ovanligt inslag i vardagen.

Marie hade ett talfel varför hon kunde ses som lite annorlunda och hon kunde vara svår att förstå för den ovane. Hon var liksom Ida en mycket vänlig och behaglig dam. En dag var hon dock mycket upprörd. Hon kom då och ville reklamera en värmelampa som hon köpt på Konsum i Arvika till att värma sina nykläckta kycklingar under. Reklamationen gjordes med följande beskrivning ”…poff sa det, å fjärera rök..” Tydligen ett dåligt lampexemplar….

PS Bäcken ligger mellan Korset och Bloméns, dvs. på vänster sida när man åker in mot Arvika. Det går ett liten bäck under vägen där som är ett tillflöde till Viksälven. I bäcken fanns förr gott om ”örkytt” som vi fångade i buteljer med Kinnekullebotten, meddelar Sven-Åke

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/12/28/bilder-fran-norstugas-gardsarkiv/

Elva indelte soldater i Rackstad och deras torp

I de öppna landskapen i Rackstad, inägorna, hade hemmansägarna sina gårdar. I marginalen, i skogsmarken och andra delar i Rackstad, där det inte fanns lika mycket plats för åkrar och ängar, fanns torpen, som ägdes av hemmansägarna och arrenderades ut till torpare. Däribland alltid ett soldattorp under närmare 200 år.

På tre platser verkar det ha funnits soldattorp I Rackstad

Grundregeln från 1619 var att alla män som fyllt 15 år var krigstjänstpliktiga och kunde skrivas ut till militärtjänst. På 1680-talet inrättade Karl XI istället indelningsverket.

Under 1700- och 1800-talen fanns det därför indelte soldater i Rackstad, liksom i Holm, Stålsberga, Perserud osv. Det ålåg gårdarna i varje by, roten, att hålla regementet med en soldat. Han bodde med sin familj på ett torp och underhölls av bönderna. Totalt fanns det åtminstone tre platser där det funnits soldattorp i Rackstad under de här 200 åren. Det är inte alldeles lätt att lokalisera soldattorpen. Med hjälp av laga skiftesdokument, husförhörslängder går det att komma en bit. På Rackbergsängen, nuvarande Kampudden och Övre Edet verkar soldattorpen ha funnits. Tack vare Laga skiftesprotokoll från 1845 kan man t o m få en bild av hur soldatfamiljen bodde på just Kampudden: Stugans mått var 8 m långt x 6 m brett x 3 högt med nävertak och det fanns en ladugård, lada och visthusbod.

Staten hade synpunkter på vilken standard ett soldattorp skulle ha. Så här beskrivs det typiska soldattorpet i Wikipedia:

”litet trähus bestående av förstuga, ”storstuga” med kokställe (vardagsrum och kök i ett) och kammare. Vidare ingick även fähus, lada, förråd och dass samt en liten åker (några tunnland) med ett ängsområde som skulle ge omkring två lass hö. För torpets drift fick soldaten en ko, några får eller en gris, några höns, utsäde, ved, bete för kreaturen samt rätt att låna en häst som dragdjur. Naturaprodukterna som soldaten fick av roten kallades hemkall. Ibland fanns ett mindre skogsområde utanför torpets tomt där ”soldaten äger frihet nyttja fällning”. Allt detta reglerades i soldatkontraktet.

 I Rackstad rote hade soldaten alltid tillnamnet Rackberg.

Ett torp som förekommer ofta i husförhörslängderna, men är svårlokaliserat är Bondestorp. Torpet återfinns inte i Torpinventeringen under 1990-talet över torpruiner, som fyra Rackstadbor (Märta och Tomas Andersson, Leif Lindström och Nisse Damberg) gjorde. Kan Bondestorpet ha varit det äldsta soldattorpet i Rackstad? Under senare delen av 1600- och under 1700-talet återkommer namnet Bonde och Bondesson i mantalslängderna. En av soldaterna hette Bondesson Rackberg. Under 1800-talets första hälft återfinns soldattorpet först på Rackbergsängen, sedan på nuvarande Kampudden med inägor på Rävudden tvärs över viken och kompletterade med inägor från Rackbergsängen ner till Orrviken. I samband med Laga skiftet 1847 flyttades soldattorpet från Kampudden till Enstöingen – nuvarande Övre Edet.

Torpinventeringen ovan har inte dokumenterat några spår av soldattorpsruiner, men funderar litet: ”Rackbergsänga var en tid Rackstads soldattorp och låg där nuvarande Rackbergsänga ligger. Gamla stugan där flyttades till Holm och utgör idag Bäcken. Även uthusen flyttades dit…. Här kan nämnas att Edstönningen tidigare kallades Bondestorp… Under vilken period soldaterna bodde på just Rackbergsänga har vi inte kunnat avgöra genom husförhörslängden”

Vilka var soldaterna i Rackstads rote?

I mantalsprotokollen från 1600- och 1700-talen kan det vara svårt att läsa ut vilka de indelte soldaterna var. Ibland, t ex 1728, står en soldathustru angiven bland de 17 personer som fanns mantalsskrivna i Rackstad. På nätet kan man istället läsa Generalmönsterrullor där alla arméns  befattningshavare står upptagna. Där hittar man under Jösse härads kompani i Närke Värmlands regemente:

  1. Anders Andersson Rackberg blir 28 år gammal 1725 soldat i Rackstads rote och förblir det till 1737 då han är 40 år gammal.
  2. Erik Andersson Rackberg f. 1718 efterträder honom. Är 24 år 1744 och finns kvar i längderna 1767.
  3. Anders Bondesson Rackberg f. 1728 återfinns som rotesoldat i husförhörslängden 1760-74. Ingen familj angiven. I påföljande längd för 1774-87 anges hustru och sonen Anders född 1768. Familjen bor på Mastetorpet – om man vågar tolka husförhörslängden. 1787-91 lever Anders med sin hustru på Bondestorp. Avgår 1788 60 år gammal ”av ålder och bräcklighet”. 1791-96 återfinns Anders Bondesson Rackberg fortsatt på Bondestorp, men dör 1792, 64 år. ”Tjente kronan omkring 34 år – till levnaden, arbetsam stilla och beskjedlig” enligt dödsboken. Deltog i pommerska kriget (1757-1762) som var ett svenskt angrepp på Preussen. Fadern Bonde Persson hörde hemma i Slobyn.
    4. Hans son (?) Anders Andersson Rackberg f. 1769 bor troligen på Bondestorp och efterträder honom, men dör året därpå, 1789.  Om honom står noterat i dödsboken att han avlidit i Finland, i Gustav III:s finska krig, i november 1789 i ”hetsig feber” 21 år gammal. Ett halvår tidigare hade han gift sig med Karin Jonsdotter och hade ett barn.
    5. Rekryten Anders Jonsson Rackberg f. 1766 tas in som ersättare. Bor på Bondestorp. Men dör också han i Finland, 13 september 1790. Dottern och hustrun flyttar 1791 till Kyrkebyn.

Nu verkar Bondestorpsepoken vara slut som soldatboställe. Om de första soldaterna – före 1787 –  bodde där går inte att fastslå. Torparen Anders Andersson f 1768 med hustrun Annika Andersdotter f. 1762 med barnen Maria f 1796 och Anders f. 1799 bor här under 40 år, 1796 –1836, varefter han flyttar till Degernäset. Istället för Anders Andersson, som verkar ha arrenderat soldatbostället, ägt av brukspatron Sandelin, anges Olof Olsson Rackberg och hans familj. Det betyder att under närmare femtio år måste soldatbostället ha legat på Rackbergsängen.

Rackbergsängen
Soldattorpet blir nu Rackbergsängen med åker och äng ner till Orrviken. ”Gamla bostället”  kallas det i Laga skifteshandlingarna 1845 och det torpets plats verkar motsvara ungefär den tomt som Fritz Lindström långt senare skulle köpa. Högre upp på området finns ett torp markerat. Vilka bodde där?

Rackbergsängen. ”Gamla bostället” 464-469. Samt ”Avsöndringen till soldaten” 470 -79. Ur Laga skifteskarta 1845

  1. Den vakanta platsen intas 1791 av den 49-årige Pehr Andersson Rackberg (170 cm) f. 1744 som varit soldat sedan 1767 i ett annat kompani. Han överförs nu till Tredje Majorens Compagnie, Tredje Corporalskapet. Erhåller avsked vid Generalmönstringen 19 juni 1797. ”Tjänat väl, begär och får avsked samt anmäls till underhåll.”
  2. 17 oktober 1797 sätter roten in rekryten Olof Bryntesson Rackberg(178 cm) f. 1777.          Han stannar till juni 1802 då han förflyttas till ett nytt kompani och byter plats med Jon Bryntesson Rackberg.
  3. Jon Bryntesson Rackberg (180 cm) f. 1767 i Perserud. Återfinns i husförhörslängden både 1791-96 och 1796-1801 liksom i efterföljande 1801-1806. Han anges som soldat från 1802 och har fått Medalj för trogen tjänst i Drottningholm efter att han varit del av ett värmlandskompani (Jösse Härads kompani?) som haft vakttjänst på Drottningholm. Jon är gift och 36 år. 1816 flyttar han till Vålängen (i Nedre Rackstad). 1819 får han avsked med underhåll. ”Hedrande vittnesbörd” Han är då 52 år. Han dog 1830 i bröstfeber, då som torpare i Gata (Gate).

Nu har Värmlands regemente bildats (1812)

Soldattorpet flyttar till Kampudden

Soldattorpet på ”Kampudden”452 – 469 Utöver mark på andra sidan viken, ”Rävudden” ingick mark från gamla Rackbergsängen

.Ungefär vid den här tiden verkar soldattorpet flyttats till nuvarande Kampudden (452-468) Torpet får mark tvärs över viken på Rävudden och får med sig ”Tillökningen” (464 – 469) och Avsöndringen (470-79) från Rackbergsängen. Fr o m nu står soldattorpet benämnt Soldatstommen i husförhörslängden

  1. ”Recruten” Olof Olsson Rackberg, (178 cm) f. 1798 är 24 år och gift, och ersätter 1820 Jon. Han bokförs i husförhörslängden under ”Soldatstommen”. Hustru Britta Andersdotter f. 1797. Tre söner: Per, Olof och Carl, födda under de fem första åren på 1820-talet. Olof blir fältjägare med namnet Olof Sultan. I nästa husförhörslängd står Olof som vice corporal. Har fått ytterligare en son, Anders f. 1828. Vid 50 års ålder begär Olof avsked. ”Tjenat utmärkt väl” Dör 1856. ”Befriad och ofärdig”.

Sista platsen för soldattorpet i Rackstad

Tomterna som tillfaller Soldattorpet. Ur Laga skiftesprotokollet

1845-47 äger Laga skiftet rum i Rackstad. Det betyder att soldattorpet än en gång flyttas. Till torp som brukspatron Sandelin ägt, Enstöingen (Övre Edet). Dessutom ingår mark från delar av Labråten (nuvarande Edet). Flyttförhandlingen övervakades av länsman och en löjtnant som representerade regementet. Rackberg var ”vida bättre belåten” men ”tillade att delägarna måtte i afseende å hus och stängsel sätta det nya bostället i lagligt skick”. Hus och byggnader blir kvar mot att Kampuddens hus fördelas på Per Jonsson och Sandelins sterbhus.

Jon Jansson övertar 1847 Gamla bostället (Rackbergsängen) och marken däromkring.

  1. 1848 inträder Nils Andersson Rackberg f.1829 i Olof Olsson Rackbergs ställe. Han begär avsked 1881. ”173 cm. Tjänat Utmärkt väl. Generalmönstring på Trossnäs 1881. Död 1884 som änkeman. Döttrarna Amalia och Emma emigrerade till Amerika 1882 resp. 1887.
  2. Anders Rackberg tillträder 1881 och får avsked redan nästa år. Dör 1884.

Nu dras tjänsten i Rackstad in och pengarna läggs på regementsmusiken.

 

.

 

 

 

 

Bilder från Norstugas gårdsarkiv

Johan Cythraeus skickade under något år bilder från olika delar av trakten – mest från Stålsberga. Här kommer de samlade. Bildtexterna är Johans från 2016. Har du något att tillägga till bilderna, så kommentera gärna!
(Kommentarer från Facebook nu inlagda i efterhand)

” Från Stålsberga vid norra delen av Racken (gammelfarfar Wiktor Magnusson försökte stoppa vägdragningen över sjön men ja, han var bevisligen inte så framgångsrik 🙂”

”Skördetid på Segerfors herrgård i Rackstad. Året okänt. Ur Norstugas gårdsarkiv.”

Ser ut att vara på Tomtänga nedanför Sal.

Foto från fam Göran Holm, Rackstad. Damen som bodde i röda huset i Holm där berättade för mig att det är arbetsfolk knutna till Segerfors herrgård

”Den här är från Edet, Rackstad (omkring 1920-30-tal). Ur Norstugas gårdsarkiv.”

På Edet bodde Erik och Birgit Andersson och Eriks far Emanuel!Erik var Ju Elsa vid Bäckens bror. När Birgit blev änka byggde hon huset nere bredvid Bäcken och flyttade dit! Hon var en duktig väverska. Till Edet åkte vi spark över isen på vintern!
Av Birgit köpte mamma och jag fina hålgardiner och även mattor. Elsa var väl också duktig? De två var alltid med på utställningen i Rackstadskolan.

”Soldattorpet i Stålsberga, uppfört i mitten på 1800-talet. När knektsystemet lades ner till förmån för en värnpliktsarmé kring sekelskiftet 1900 fick dåvarande soldaten Ståhl möjlighet att köpa loss torpet av bönderna i Stålsberga. I mitten står Sune Ståhl som gick bort för ett antal år sedan. Soldattorpet är fortfarande i släktens Ståhls ägo. Ur Norstugas gårdsarkiv.”

Detta var soldattorp i Stålsberga från mitten på 1800-talet till när allmän värnplikt infördes. Olenius (?) Ståhl fick gå runt till varje hemmansägare i Stålsberga med lite pengar för att köpa loss deras andelar och ta över stället.
Sune Ståhl med farföräldrar.

”Sandstaberg den 30 juni 1918. Ett gång från trakten, mest Stålsbergafolk, har picknick ute på stenhällen med Racken i bakgrunden. Kvinnan som står upp i mitten med den största svarta rosetten är Maria Magnusson, min farfars mor. Från Norstugas gårdsarkiv.”

Mannen i mitten är väldigt likt Gustaf i Öststuga… kanske hans far?
Stående kvinna med stråhatt och svart hakrosett är min farfars mor Marie Magnusson.
Juni 1926. Sandstaberg, Stålsberga. Många från Stålsberga även fam Ståhl. Tror det kan vara en sommarträff med missionsförbundsfolk men inte säker.

”Mot slutet av 1800-talet var järnbruket på dekis och omkring 1880 flyttades Kropptomta till Stålsberga. Men hur stort var huset? Och hur kan det ha sett ut? I kommentarsbilden nedan finns det äldsta fotot av Hagen vilket skvallrar något om hur Kropptomta såg ut en gång i tiden.”

Backen vid nuvarande vattenverket heter Kroppbacken!

”Familjen Eriksson på Hagen (fd Kropptomta) omkr 1915-1920.

Hagen. Fam Eriksson. Siste ur familjen att bo där var Johan Eriksson, avliden 1979 tror jag.

”Hos Petter på Myra, Rackstad. Ur Norstugas gårdsarkiv.”

 

”Detta föreställer Norstuga i Stålsberga (som alla vet ligger vid Rackens västra sida). Uppfört 1880. På bilden Gustaf, Magnus, Maria och Kajsa (Andersson). Gården har gått i samma släkt sedan uppförandet.”

Norstuga. Byggdes av farfars morfar Magnus Andersson m fru Cajsa år 1880. Min mor och far bor där idag.
Vilken vacker glasveranda! Stilrent!

”Nytomta i Stålsberga. En för trakten typisk värmländsgård från 1700- eller mer troligen början på 1800-talet. Huset och uthusen revs i mitten på 1930-talet då en ny byggnad uppfördes.”

Gamla Nytomta. Min farfars far Wiktor Magnusson rev gården 1932-1936 och byggde nytt. Bara lillstugan finns kvar. Timmerstomnen kan ha blivit funkishus i Dragspelet. Stolpboden köpte unge Martin Floden. Flyttade upp den till berget och det blev början på hans hus där.
Johan ChytraeusMartin berättade väldigt utförligt om när byggde där uppe på berget. Jag har det nedskrivet någonstans.

 ”Kampen för kvinnlig rösträtt leddes från Stålsberga! I oktober 1905 tog Anna Lindström ordförandeskapet för den nystartade lokalavdelningen. Kampen kröntes så småningom med seger.”

”Symöte i Stålsberga, 1916.”

Symöte. Min farfars mor Marie Magnusson. Oklart vilket hus. Kan vara Tomta trodde Bror Nyquist när han levde men vi är inte säkra. Fick fotot av Bror men finns även hos oss. 1920-tal.

 

”Bäcken i Rackstad för länge sen men då så nybyggt att man ännu inte fått färg på huset (1920- eller 30-tal). Ur Norstugas gårdsarkiv.”

Vid Bäcken bodde Gustaf och Elsa med dottern Ingegerd på 60/70 talet…Gustaf var från Öststuga i Stålsberga och Elsa från Edet ”östom sjön”!
Före Gustaf och Elsa bodde väl en gammal tant som hette Ida där? Jag minns att mamma och jag var och hälsade på Ida ve Bäcken. Undrar om inte hon vävde också?
Kommer också ihåg Ida ve Bäcken, men kommer inte ihåg om hon vävde, men det var väl en sysselsättning för många kvinnor då😊Birgit vävde ju på beställning när hon var bondmora på Edet, hon kärnade smör som hon sålde minns jag, allt för att få nån krona i inkomst
Kicki Andersson

jag beställde några av mina första finrumsgardiner av henne. Men då hade hon flyttat till Bäcken.

Kicki Andersson Birgit var gift med Erik på Ede
Lisbeth Andersson

Birgit var dotter till Viktor å Essa? på Skogslund och kusin till din svärfar Janne på Nolby om jag inte minns fel? å gift med Erik. Elsa ve Bäcken var hennes svägerska.

När Rackstad kom till

Sven Åke Larsson, professor i geologi, berättar om en tid när Rackstad hängde samman med Nordamerika – och när här fanns vulkaner…

När kom Rackstad till och varför ser berggrunden ut som det gör i Arvikatrakten? För att förstå detta måste man gå ofattbart långt tillbaka i historien. Så långt tillbaka att istiden kan verka som om den fanns för bara några sekunder sedan! Att detta är sant visar de dateringar som gjorts vid Racken norr om Arvika som jag här berättar om.

Urbergsskölden
Rackstads berggrund ingår i det som geologerna kallar ett sköldområde eller en urbergssköld, dvs ett område med mycket gammal berggrund som fått namnet ”den Fennoskandiska skölden”. Den är prekambrisk (före Kambrium) eftersom den är äldre än Kambrium (mer än 542 miljoner år sedan), och började bildas för mer än 3 miljarder år sedan, dvs nästan 1,5 miljarder år efter att vår planet bildades ur grus och damm som slungades ut från en exploderande supernova. Detta var en tid då jordskorpan höll på att ta form’

De äldsta och därmed första delarna av skölden bildades på Kolahalvön i Ryssland och i  norra FInland. Genom sammanfogning av jordskorpa och vulkanism blev skölden allt större och växte till åt söder och sydväst. De yngsta delarna finns därför i  sydvästra Sverige och Sydnorge.

De består av bergarter bildade ur bergartssmältor (magmor och lava) men också från sediment en gång avlagrade i vatten eller på land.

För att förstå hur Rackstads berggrund bildades skall jag kort berätta om  de komplexa tektoniska processer som drabbade vår sköld.

Rackstads band till Nordamerika
Eftersom vårt jordklot består av plattor som rör sig inbördes likt  isflaken i en smältande våris, kolliderar de och kilar också in under varandra. Därför kommer  de gamla bergarterna i urbergssköldar att ha drabbats av krockar och därför bli deformerade och mer eller mindre uppsmälta. Detta är orsaken till de veckade gnejser vi finner i sydvästsverige.

För mer än 1,4 miljarder år sedan var vår sköld en del av en superkontinent, dvs. hängde samman med flera andra kontinenter till en gemensam landmassa. Man anser att Skandinavien då gränsade till Grönland och Nordamerika.

Första separationen
Superkontinenten började så småningom gå sönder och vårt sköldområde lossnade  helt från superkontinenten. På så sätt bildades ett hav mellan Grönland-Nordamerika och vår egen sköld.

Skilsmässan blev relativt kort, åtminstone ur geologisk synvinkel. Den Fennoskandiska skölden drev åter in mot Grönland och Nordamerika varvid havet mellan dessa kontinenter krympte och försvann. När de två landmassorna kolliderade  bildades en ny superkontinent vars namn blev Rodinia.

Fig.1. Superkontinenten Rodinia. När Nordeuropa (gult) krockade med Nordamerika-Grönland (blått) för 1 miljard år sedan omvandlades bergarterna till gnejser i Västsverige.

Vid kollisionen, som skedde för ca 1 miljard år sedan, sköts stora delar av Västsverige upp över landmassorna i öster. Den mest betydande överskjutningen skedde längs den s.k. Mylonitzonen som i Värmland sträcker sig i en båge från Värmlandsnäs via Kil till väster om Sunne och vidare in i Norge.  Tyngden av det överskjutna berget gjorde att jordskorpan trycktes ner till flera kilometers djup. Berggrunden smälte då delvis, förskiffrades och veckades. Följden blev att så kallade ådror och gångar av smält berg bildades. På så sätt skapades de ådergnejser som är så vanliga i Västvärmland. Den tjocka jordskorpan eroderades därefter ner och återfick sin ”normala” tjocklek

Fig.2. Mylonitzonen (MZ) är den svaghetzon utefter vilken landmassorna sköts från väster mot öster för ca. 1 miljard år sedan. Jordskorpan blev då betydligt tjockare inom det bruna området när en bergskedja bildades. En parallell rörelsezon, Protoginzonen (PZ), öster därom bildades när bergskedjan därefter kollapsade.

Andra separationen
Efter att ha suttit ihop med Nordamerika i ca 300 miljoner år sprack kontinenten åter upp och en ny skilsmässa med Nordamerika var ett faktum. När landmassorna drev bort från varandra bildades så småningom ett hav mellan vår egen kontinent och Nordamerika. Men snart skulle detta hav krympa och de båda kontinenterna åter närma sig varandra. Krocken mellan kontinenterna blev våldsam.

Fig.3. Här lossnar Nordeuropa (Baltica) från Nordamerika-Grönland (Laurentia) och ett hav bildas mellan kontinenterna för ca 700 miljoner år sedan. Dubbla linjer visar var havsbottnen utvidgades. Taggiga konturer visar var havsbotten försvann in under kontinenter (s.k. subduktionszoner).

Den skedde för 400 miljoner år sedan då vi åter krockade med Grönland och Nordamerika. Vid krocken skapades vår ”fjällkedja”  men överskjutningarna som skapade den nådde inte riktigt fram till Rackstad. Fjällkedjan eroderades så småningom  ner till en lägre nivå. Kilometertjocka lager av sten, grus och sand avlagrades då över Rackstad men är i dagsläget försvunna genom erosion och är avlagrade på nytt i Östersjön och öster därom. Det är en hissnande tanke att Rackstad en gång varit begravt under kilometertjocka lager av grus, sand och lera!

Tredje separationen
Eftersom vi i dagsläget inte är en del av USA måste vi åter ha separerats från den  Nordamerikanska kontinenten. (Med tanke på procedurerna runt presidentvalet 2020 är det nog tur!). Nordatlanten öppnade sig för drygt 60 miljoner år sedan då superkontinenten Pangea föll sönder och Nordamerika lossnade från Nordeuropa.  För tillfället ökar avståndet till Nordamerika med 2 cm per år! Vem vet, kanske vi kolliderar ännu en gång om ca. 400 miljoner år?

Hur gammalt är berget?
Runt Racken är berget blottlagt på många ställen, man säger att berget ”går i dagen”.  Ser man närmare på berget så är det allt annat än grått  ( jfr. Frödings dikt Gråbergssång) och enahanda. Berget består i detalj av flera mineral med olika färger.

Berggrunden runt Racken domineras av granitiska bergarter. De bildades ursprungligen  genom uppsmältning av litosfären och domineras av mineralen kvarts och fältspater.

Fig.4. Utsnitt från berggrundskarta från SGU:s ”Kartvisare”. Mörkbrun färg är gnejser med stort innehåll av grå fältspat som mot öster (ljusbrunt) innehåller mer av den röda fältspatsorten. Röd färg är granit. Vita prickar anger mer grovkorniga (porfyriska) varianter. Gult är vulkaniska ytbergarter och grönt är bergart med övervägande mörka mineral.

De rödare varianterna av berggrunden innehåller stor andel av kaliumrik fältspat men också rikligt med kvarts och kallas därför granit. Granit uppträder på bl.a. Lövhöjden i öster.

Fig.5. Detalj av röd, massformig granit som här saknar ådror.

När de gråare fältspaterna dominerar över de röda fältspaterna byter bergarten namn till granodiorit, en bergart som är vanlig bland annat i Rackstadbergen och när endast grå fältspat förekommer kallas bergarten  tonalit.  

Fig.6. Ådrad, kraftigt förskiffrad granodiorit från Rackstadberget, strax norr om Jössestugan.

Bergarterna i Rackstad har blivit förskiffrad och har delvis smält och är därför omvandlade till gnejs, s.k. ådergnejs.

Fig.7. Starkt veckad och ådrad gnejs vid Skogslund, Rackstad. Ursprungsbergarten har utsatts för stark värme och delvis smält för ca. 1 miljard år sedan.

För att ta reda på berggrundens ursprungsålder men även åldern för de händelser som omvandlat den ursprungliga berggrunden till gnejser inleddes på 90-talet ett försök att datera några väghällar som finns längs Gunnarskogsvägen vid norra delen av sjön Racken från Sandviken till Skotta.

Fig.8. Ådergnejsen vid Sandviken i Racken.

Fig. 9. Vid datering av bergarter kan man utnyttja kännedomen om uranets sönderfallshastighet. Det uranrika mineralet zirkon används då vanligtvis. Bilden visar en zirkonkristall som analyserats på två ställen. Analysen från den centrala delen av kristallen visar när bergarten bildades medan analysen från den yttre delen (till höger) visar när kristallen upphettades och växte till vid en senare händelse. Skallinjen motsvarar 0,05 mm.

Analyserna visade att magman trängde in i jordskorpan för 1,59 miljarder år sedan. Det vill säga klart före de olika skilsmässorna jag tidigare har beskrivit.  Men de visade också att berggrunden omvandlats vid två tillfällen. Det ena skede för 1,4 miljarder år sedan och det andra för 970 miljoner år sedan. Detta visar att berggrunden värmdes upp för ca. 1,4 miljarder år sedan och åter igen, men kraftigare,  för 0,97 miljard år sedan!

Vulkaner i Rackstad
Analyserna visade således att vulkaner var aktiva i Rackstad för 1,59 miljarder år sedan då jordskorpan skapades där. Analyserna förklarar också varför denna gamla berggrund är förskiffrad och ådrad. Sådana omvandlingar sker bara vid bergskedjebildande tillfällen (s.k. orogeneser) dvs. krockar mellan två plattor. Med andra ord, vid en sådan händelse för ca.970 miljoner år sedan bildades ådergnejserna i dess nuvarande form genom omvandling av den 1,59 miljarder år gamla berggrunden. Det var då den Fennoskandiska skölden krockade med Grönland.

Man kan därför säga att Rackstads berggrund är en del av ett större område i Västsverige som drabbats av upprepad deformation och uppvärmning. Händelser som är resultaten av de ständigt pågående plattrörelserna i vår jordskorpa.

Rackstads lösa avlagringar
De jordarter vi ser idag i form av sediment och morän är en produkt av den senaste landisens erosion och sedimentation under en period då inlandsisen drog sig tillbaka. Detta skedde i Rackstad  för knappt 10000 år sedan . Morän avsattes från den smältande isen och sediment fördes ut från isen med hjälp av isälvar i form av lera sand och grus.

Fig.10. Utsnitt av SGU:s jordartskarta (Kartvisaren) över Rackstad med omnejd.

På SGU:s karta över området ( fig.10) ser vi hur moränjordar dominerar (i rött) följt av lersediment (gult) i bl.a. Nedre Rackstad-Holm och Perserud. Något grövre sediment (blått) i form av finsand finns bl.a. i Perserud. Den gröna färgen är isälvsmaterial av grus och sand som går att följa i ett stråk från Segerfors via Skogslund och Skog till Ålgården i söder. Sannolikt låg iskanten orienterad i ca. VNV-OSO riktning vid detta tillfälle. Ungefär samma riktning har även de moränryggar (blåa streck) som finns i Perserud som visar att isen ibland stannade till i sitt avsmältningsförlopp och  egentligen stegvis drog sig tillbaka. Det lila strecket i NV-SO över Kampudden i Rackstad betecknar en långsmal rygg av morän, s.k. drumlin. Drumliner  bildas under en landis där morän kan packas mot en bergklack eller dylikt.

Tro det om du vill!

Sven Åke Larsson
Uppvuxen på granodioriten och leran i Nedre Rackstad
November, 2020.

[onecomsocialsharing

Gustås äldre historia

1540 fanns Gustås upptaget som ett kyrkohemman kopplat till Gunnarskogs kyrka. Därefter har Gustås övergått till att bli ett ”infanterihemman”. 1665 står löjtnant Lars Knutsson som boende där, liksom Knut Eriksson.

Gustås 1641

1682 organiserades det militära om. Vi fick indelningsverket och Gustås blev löjtnantsboställe. I en bok om Arvika nämns ett antal av dem som bebott Gustås. Från 1690-talet fältväbeln välborne Hans Stuart. Fältväbel var en officerstitel och motsvarar kvartersmästare. 1702 befordrades Stuart till fänrik och efterträddes på Gustås av fältväbeln  Jonas Blanckenfjell. Också han ”välboren”, dvs lägre adel. Efter honom kom Per Frumerie f. 1697. Vid mitten av 1700-talet innehades Gustås av bataljonsadjutanten, fältväbeln Robert Niklas Hellgren. Inte bara militärer har bott där. Peter Öberg, en gång brukspatron i Norserud och senare utfattig, dog i armod på Gustås 1784.

1747 upphävdes förbudet mot hemmansklyvning. 15 år senare uppmuntrade staten att hemmansägare anlade torp åt gifta legohjon. Mellan 1750 och 1850 ökade befolkningen i Sverige från 1,8 miljoner till 3,5 miljon. Särskilt hög tillväxttakt efter 1810 i form av torpare, backstusittare.

1755 fanns bara ett torp noterat under Gustås, Gullsjötorp, uppe vid Mjögsjöns norra ända. Från 1760 anges tre nya torp:  Mögsjötorpet, Göktorpet och Humletorpet. 1787 tillkommer Björkåsen, som avregistreras 1811 och Nybyggerud i husförhörslängden. Myråsen finns angivet mellan åren 1806 och 1820. Sist i raden är Johannesberg och Pålsbråten, som båda finns angivna från 1811. (Utifrån husförhörslängderna 1760 – 1826. 1796 – 1801 saknas uppgifter) Några av torpen finns kvar, men var låg de andra: Mögsjötorpet, Björkåsen, Nybyggerud, Myråsen, Johannisberg?

Här följer uppgifter ur husförhörslängderna för den undersökta perioden. Med reservation för felaktigheter och oklarheter… (Komplettera gärna!)

Gustås
1760-74 Robert Niclas Hellgren f 1708  d. 1763 (Fältväbel Mantalskommissarie) hh Cajsa Greta Ramzell f. 1714 d. 1759. 5 (4?) fröknar f. 1734 -50 och 4 söner f 1750 -59 (en son?) sista tvillingarna f 18 juni 1750 i Ny prästgård. Roberts far Birger Hellgren f. 1677 dog 1717 på Gustås.
1774 – 87. Löjtnant Engelbrekt Frumerie f. 1737 (1735?) Därefter Carl Jean Bratt, Peter Öberg (1722-1784) och hh Anna Lisa Pemer.
1787-91 Kapten Johan Fredrik Nisbeth f 1751
1791 – 96. Nisbeth flyttar 1795 till Berg i Älgå.
1796 – 1801 Uppgifter saknas
1801-06. Inga namn på boende på Gustås? Gifte drängen Hans Jonsson med hustru Maria Lisa Emfellt f. 1769 inflyttade från Långserud 1804.
1806 – 11. Arrendator Carl Gustaf Ekman f. 1775 hh Elsa Beata Åberg f. 1783 inflyttade från Gillberga
1811 – 16. Ekmans flyttar till Sillerud 1813. ”Hovrättskommissarien Göran Ekendahls folk” anges. 1815 flyttar Adolf Wester f. 1789 in.
1816 -20 ” Hovrättskommissarien Göran Ekendahls folk” Indelningshavaren löjtnant Adolf Wester. Arrendatorn Fredrik Adolf Stuart f 1783. Inflyttad från Stavnäs 1816. Till Stortorpet i Långvak 1819, Solberg 1820.
1820 – 26 Johan Magnus Torsell f. 1776 hh Maria Vigelius
1826-31 Torsell dör 1836 liksom Vigelius. Samma år flyttar Inspektor CME Torsell f.1808 in. Från Torshälla (?)

Gustås idag

Mögsjötorpet
1760 -74  Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsdtr f 1721
1774 -87  Hans  Andersson och Kjerstin Olsson
1787-91 Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsson f 1721 Flera barn och oä barnbarn 1791-96 Hans Andersson f. 1722 flyttar 1801 till Perserud
1801 -06 Elof Olsson f. 1768 flyttar med hustru från Ö Sund
1806-11  D:o Därefter änkan Britta Jonsdtr f. 1743 Ensam kvar på torpet
1811-16 Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Ersdtr f. 1761 (utfattige)
Därefter Anders Olsson f 1778 hh Karin Nilsdtr 1793
1816-20  D:o liksom 1820-26
1826-31 inhyses Anders Persson 1789 hh Lisa Andersdtr utflyttade (?) Finns där även 1831-37

 

Göktorpet
1760 -74 Anders Eriksson f. 1740 hh ?  Flyttade till Koppsäng.Därefter Per Hansson Homsfeldt f 1745 hh Marit Nilsdtr f. 1748
1774 -87 Per Hansson Homsfelt (soldat) f 1745 hh Marit Nilsdtr f 1748. Flyttat 1775 till Homslid Därefter avskedad soldat Petter Bengtsson f 1738 hh Marit Gudmundsdtr f 1738 Därefter Erik Månsson f 1742 hh Katarina Nilsdtr f 1733
1787-91 Olof Andersson f. 1749 och hh Britta Ersdtr f. 1751 2 barn + barnbarn
1791-96 Jon Månsson f. 1762 hh Ingrid Pettersdtr f 1766.
Därefter Nils Anderssson f. 1755  Anna Jonsdtr f 1752
1801 -06  Nils Anderssson Anna Jonsdtr
1806-11  Per Nilsson f. 1765 hh Lisa Olsdtr f 1764
1811-16  Per Nilsson  hh Lisa Olsdtr f 1764 Sonen Anders f. 1792 beväring. Infördes 1813.
1816-20  Per Nilsson hh Lisa Olsdtr. Därefter sonen Per f 1796 gift 1818 med Lena Larsdtr f 1764
1820-26 Per Persson f 1796 hh Lena Larsdtr Löf f 1764 Därefter Jan Jonsson Hwass f 1776 hh Britta Andersdtr f 1789. Flyttade 1822

Göktorpet idag

Humletorp
1760 -74 Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsdtr f 1721
1774 -87 Olof Olsson f 1724 hh Maria Ersdtr f 1733 Därefter Jonas Bålman f 1722 hh Elin Andersdtr f 1736. Därefter Erik Carlsson f. 1751 hh Ingegerd Larsdtr 1745. Därefter Arvid Nilsson f. 1726 och hh Elleka Erlandsdtr f. 1739
1787-91 Lars Persson f. 1745 hh Britta Andersdtr f 1748. Tre barn. Avskedade soldat Erik Andersson f 1734 hh Britta f. 1745. Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Eriksdtr 1761 Avskedade soldat Jonas Bålman f. 1722 Flyttade till Labråten under Rackstad 1787. Jon Månsson blev vargeringssoldat i Brunskog.
1791-96 Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Eriksdtr 1761
1801 -06 Arwid Olsson f. 1748 hh  Kjerstin Ersdtr f 1754
1806-11 Olaf Arwidsson f 1779 hh Karin Bryntesdtr f 1780
1811-16 Jonas Eskilsson f. 1778 hh Maria Svensdtr 1787 (syster: L.q. lösaktiga kvinnan Britta Svensdtr f 1780 med dotter
1816-20  Kjällar Jonsson f. 1758 hh Anna Jonsdtr f 1756. Därefter Nils Andersson f 1798 c. Per Nilsson f 1793 hh Britta Nilsdtr f 1791
1820-26 brukas av arrendatorn på Gustås Johan Magnus Torsell f 1776 hh Maria Vigelius

Björkåsen
1787-91 Arvid Nilsson f. 1726 och hh Elleka Erlandsdtr f. 1739 Inga andra
1791-96 Elleka Erlandsdtr
1801 -06  Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Ersdtr f. 1761
1806-11 D:o Lämnar torpet efter 1810
1811-16 Torpet struket. Sista paret Kjällar Jonsson f. 1758 hh Anna Jonsdtr f 1756. Därefter Nils Andersson f. 1798 (inhyses fadern fd soldat i Långvak)

 

Nybyggerud
1787-91 Per Ersson 1755
1791-96 Per Ersson  hh Brita Andersdtr f 1760
1801 -06  D:o
1806-11 D:o
1816-20  Utflyttade
1820-26 Fältjägare Nils Persson f 1792 hh Anna-Stina Renhult f 1788
1826-31 Anders Andersson 1788

 

Myråsen
1806-11 Nils Andersson f 1755 hh Anna Jonsdtr f 1752
1811-16 D:o
1816-20 D:o
1820-26 D:o inroterade på Gate. Torpet överstruket


Johannisberg
1811-16 Anders Persson f 1784
1816-20 Anders Nilsson  f 1786 hh Maria Persdtr f 1786 b. Jan Jansson Hwass fältjägare f. 1797 hh Britta Andersdtr f 1789
1820-26 D:o Flyttade 1822 b. Olof Carlsson f 1799 hh Ingeborg Jonsdtr  f 1791

Pålsbråten
1811-16 Anders Olsson f. 1778 hh Kari Nilsdtr 1781
1816-20 Nils Jonsson f 1768 hh Anna Andersdtr f 1767 Utflyttade till Brunskog 1817
1820-26 Anders Jonsson f 1776 hh Maria Olsdtr f 1770

Westergrens och andra affärer runt Racken

Under 24 år, från 1947, fanns Westergrens affär i korset. Affären bytte tidigt ägare, men namnet levde kvar ända till affären upphörde i maj 1971. Men det fanns affärer i trakten dessförinnan. Mer därom i slutet av artikeln.

Westergrens hus. Efter 1971 inte längre med affär.

1953, året efter att Jan Westergren föddes, sålde hans föräldrar vidare affären. Efter

Jan Westergren

Westergrens kom tre omgångar ägare att inneha affären. När till slut affärsepoken var slut flyttade Westergrens, som hela tiden ägt fastigheten, ner till bottenvåningen, byggde om affären till lägenhet och byggde den nuvarande verandan.

Jans föräldrar Bertil och Inga flyttade 1946 till Rackstad /Holm från Mangskog. Jans farfar Alfred Westergren (1882-1950) hade lanthandel i Mangskog. Det gick tydligen i arv, Jans pappa Bertil och hans broder Anders hade också i unga år haft affär i trakten. Och Jans mamma Inga hade likaså arbetat i lanthandel i Mangskog. Med den erfarenheten öppnade det unga paret Bertil och Inga – han 30 och hon 25 år affär i Rackstad. De följde Alfreds råd att etablera sig i en vägkorsning och nära en skola.

Det var ingen slump att man öppnade affär i Rackstad. Farfar Alfred fanns i trakten och ägde under en del av 40-talet Mosågen i Rackstad. 1947 öppnade Bertil och Inga affären i korset. Det var alldeles efter kriget. Ransoneringskuponger gällde – och sådana hade Westergrens i ett visst överflöd. Mycket populärt! Handlande från stan åkte till Westergren´s för där visste de att det fanns kuponger. Man fick nämligen det överskott som barndomsvännerna inte använde hemma i Mangskog, där självförsörjningen var hög. I Mangskog kunde man i affären köpa t ex hemkärnat smör, som producerats av bönderna. Till de mest eftertraktade producenterna fanns en kölista, minns Jan att man berättat

Jans föräldrar byggde den nuvarande byggnaden på en avstyckning från Nolby. Det fanns fem lägenheter i huset. Bottenvåningen inrymde affären och bostaden till affärsinnehavaren.  Det var inte alldeles lätt att få fram vatten till huset. Man lade ner rör till en källa strax nedanför Myra som ganska snart kom att sina. Då fick man gräva upp alla de nedlagda rören igen då det var brist på sådant material efter kriget. Då bildades en vattenledningsförenig för Westby, Nolby, Granhem och fastigheterna längs Miabacken som anslöt till det kommunala nätet vid ”sågkorset”.

Affären gick bra. Affärsmän från Arvika kom t o m ut och tittade på nymodigheter som måttbeställd inredning med disk med glasskjutdörrar, särskild bröddisk. På disken fanns ett ställ med 6-8 avlånga  lätt sluttande behållare med lock i bakkant där man kunde välja bland olika karameller som såldes i lösvikt.

Det fanns ett uppdämt köpbehov efter kriget. T ex av kläder eftersom försvaret lade stora order till textilbranschen då man byggde MOB-förråd som skulle fyllas med militära persedlar. När det kom en leverans med bussen från ex.vis Algots så stod ju lådorna, som hade reklamtryck, på busshållplatsen. Då gick ryktet snabbt att nu har de fått kläder från Algot´s hos Westergren´s. Det var knappt man hann packa upp och prismärka kläderna innan de såldes. Damerna plockade direkt ur lådorna (rena REA-hysterin).

Påsk! 1950-tal (?) med Jans syster Lena i vagnen?

Robert på Sötomtas häst med Jan Westergren, Lena Westergren (Skoglund) och Ingegerd Andersson

Mamma Ingas arbete i affären inkluderade också att om söndagarna räkna och redovisa ransoneringskuponger till kristidsnämnden. Till att börja med så bakade hon om morgonen det bröd som skulle säljas i affären. Många handlade på kredit och betalade senare. En och annan betalade nog inte. Kanske tyckte föräldrarna synd om en del kunder och lät bli att driva in eftersläpande skulder, tror Jan. Affärstiderna blev mycket flexibla. Folk knackade på både på kvällar och helger. Det var ett ganska slitsamt arbete, som Jan tror bidrog till att man överlät affären efter några år, men behöll fastigheten. Jans far arbetade hos sin far, läste på korrespondens och kom att arbeta som kamrer på Brunskogs Elektriska till sin pension.

Nya ägare

Elmer och Agnes Nilsson, som kom från Sunne, övertog affären i början av 50-talet och medförde döttrarna Gladys och Gurti. Jan fick ibland följa med i Elmers Chevrolet på morgonen för att hämta bröd i Arvika till affären. Han kan fortfarande förnimma doften av nybakat bröd som satte sig i den exklusiva bilens klädsel. Efter ungefär tio år, 1961, övertog Evert och Anne-Marie Göransson, som fick sonen Lars, affären. De hade en tid även affären i Skotta. De sista innehavarna var Rickard och Vivi Karlsson, som haft affär i Öjervik, Rottneros. Jan minns Rickard väl. Han hade en grå affärsrock som man vek omlott, nylonskjorta, slätt pomaderat hår. Han hade bestämda åsikter om vad han sålde. ”Det har jag inte. Det tycker jag inte om”, kunde han säga ”med glimten i ögat”

Tommy Skoglund, Lena Westergren (Skoglund) , Jan Westergren (13 år), Kristina Persson
1965

Trots att Jans föräldrar inte längre ägde affären, var den förstås mycket närvarande i hans dagliga liv. Han hörde många historier om affären t.ex. om hur en pojke en dag körde över en låda med konditorivaror från Arvika, som bussen ställt av vid vägkanten.  Den förtvivlade pojkens moder ringde snart till affären: ”Vad blir jag skyldig?” frågade hon utan att tala om ärendet men mamma förstod vad saken gällde.

Jan hade som fastighetssyssla tillsammans med syster Lena (som var född 1947) att finkratta gårdsplanen och minns med vämjelse hur hans arbete saboterades av en kvinna som en gång öppnade bildörren och bara tömde bilens askkopp på Jans nykrattade uppfart! Krattning av gårdsplanen var obligatorisk efter stängningstid på lördag och då ställdes transistorradion på affärstrappen och man lyssnade på ”Tio i Topp” och arbetet gick lättare.

Han var förstås ganska hemmastadd i affären även efter försäljningen. Särskilt fascinerad var han av sybehörshyllan där han ibland fick lyfta glaslocket på lådan, som var utdragbar men var säkrad i bakkant så den lutade i ca. 45`, och fylla på trådrullar i många färger.

Affären bestod av en packbod  med liten lastbrygga på nordsidan. Där stod en kaffekvarn. En trappa i packboden ledde ner till källaren där det fanns stora lager av redskap, spik, hönsnät, hästskor, hästskosöm, rågummistövlar, arbetskläder m.m.  I ett separat rum förvarades en hel del livsmedel bl.a. en tunna med sill och i ett skåp förvarades stora ostar. I nordöstra hörnet låg kontoret. Övriga ytan på våningsplanet var en lägenhet på två rum och kök, som disponerades av den aktuella affärsinnehavaren. I ett särskilt magasin ute på gården förvarades fotogen, olja, snäckskal, foder o.dyl.

Julskyltningen var en särskild händelse. På lördagen skyltade man upp bakom täckta skyltfönster och på söndag e.m. stod folk och väntade på avtäckning. I fönstret kunde de se ett modelltåg rulla fram bland julklappstipsen och en mekanisk jultomte vinkade till barnen. Så småningom förfulades de två stora skyltfönstren och julskyltningen upphörde. I det ena fönstret dominerade baksidan av en kyldisk och det andra täcktes på insidan av en reklamskiva för att ge plats åt uppställning av drickabackar inne i affären. Man handlade över disk och fick varor i lösvikt, t ex kaffebönor, förpackade i påsar med texten ”Westergrens” Telefon Stålsberga 40

Under skolloven i tonåren jobbade Jan med att åka runt i staden och bygderna runt ikring med Jössebryggeriets lastbil och sälja dricka direkt från flaket. På tisdagar körde man runt Racken, öppnade utställda väskor och korgar som innehöll tomglas, beställningslapp och portmonnä med pengar. Lade i fyllda flaskor, motgift och körde vidare till nästa grindstolpe. Likadant var det i staden bl.a. höghusen, Bandgatan och villaområden.
– Folk var ärliga på den tiden och man hörde aldrig att något försvann.

Nånstans har Jan pappas namnteckning ”Westergrens” i skrivstil urklippt i plåt ca. 2,5 m lång Konstigt nog kom den aldrig upp ovanför entrén. Kanske den blev tillverkad strax innan överlåtelsen till ”Westergren´s Eftr.” och därför aldrig hamnade på fasaden.

”Där kunde man köpa ettöres tuggummi och tvåöres kola, så för 25 öre fick man en hel påse!
Man hann faktiskt ner på en rast när man gick i Rackstadskolan!” (Britt Andersson f. 1952)

 

Andra affärer i trakten

I äldre tider vara bara handelsbodar tillåtna i städer. Bruken, t ex Segerfors hade dock rätt att hålla brukshandel. T ex kan man i ett handelsregister från 1894 läsa om Segerfors dåvarande ägare: ”Fortsätter bruks- och handelsrörelse under firma A And. Stangeby, Olaus Andreas Stangebye och Odd Soot-Ryen”

I mitten av 1800-talet hade bestämmelserna luckrats upp; 1846 kunde man öppna affär om avståndet till närmaste stad var minst 3 mil och 1864 blev det fritt fram. I gamla handelsregister hittar man spår av affärsverksamhet i trakten. 1895 öppnade t ex Anders Andersson i Perserud diversehandel med tillstånd att sälja andra klassens eldfarliga oljor.

I februari 1926 anmälde Augusta Serafia Jönsson från Magdalena församling i Stockholm att hon skulle öppna ”Rackstad diversehandel A S Jönsson”. I december 1926 upphörde hennes handelsrörelse och vid samma tid anmälde Anders Levin Hellström från Fåglum att han i Hagaberg i Rackstad ämnade ”idka handel” i firman AL Hellström. Han tog väl över Augusta Serafias affär. 1937 antecknas att firman upphört.

Vestkusten 19 januari 1928 Vestkusten 19 januari 1928

Affären i Granhem. Konsumbutik?

Snickaren Martin Karlsson (f 1888) flyttade till Holm 1913 från Norstugan i Rackstad och uppförde Granhem. 1934 byggdes huset om och då öppnade man affär, som Martins hustru Emma drev. Troligen ett tungt lass ovanpå andra husmorssysslor. Handelsintresset verkar ha funnits i släkten. Martins far Karl Olsson var ”handlande” och hans bror Oskar Edvin ”gårdfarihandlare” (kan man se i församlingsboken 1911-15). 1953 lades affären ner enligt dottern Ajna. Istället kom Konsum att öppna med Kjell Jonasson som föreståndare. Troligen fram till början av 1960-talet. (källa: Svenska villor och gårdar del 1. 1946, Församlingsboken för Arvika västra församling 1911-14, Stig Carlsson (barnbarn) och länken nedan)

Här finns fler artiklar om affärerna i korset:

Aina Ekelund minns:
– Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2017/10/17/aina-ekelund-minns/

Nils Olofsson och Peter Schröder minns de två affärerna i korset:
– Man tänkte inte på det då, men dom som handlade på konsum var socialdemokrater http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/03/19/tva-affarer-i-korset/

Om Granhem berättar Martin och Emma Karlssons dotter Ajna:
”Emma hade ju affären i korset. Hon var uppe tidigt om morgonen vid fyra och bakade bröd som hon kunde sälja i affären”
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/04/26/ajna-i-korset/