Smederna på Segerfors. Försök till inventering

Mer än trettio smeder av olika slag och från olika platser i västvärmland slet under trettio år i de två smedjorna på Segerfors. Många drog vidare efter kort tid, kanske till andra bruk eller till Norge eller Nordamerika. Några återkom. Andra blev kvar och slutade som utblottade i trakten. Genom husförslängder, in- och utflyttninglängder, död- och begravningsböcker och folkräkningarna får vi yttre knapphändiga fakta ur deras liv. Från något enstaka år, 1847 och 1849, finns avräkningsböcker bevarade som ger en föreställning om ersättning för arbete och uttag av matvaror och brännvin.

Bruket startar
1840 kom första arbetsstyrkan – sex man – för att möjligen bygga, men framförallt driva hammarsmedjan där man förädlade tackjärnet från Bergslagen till stångjärn. Vid 1840 års utgång var bruket färdigt. Vid första fallet låg stångjärnssmedjan med tvenne Franche Comté-härdar med ett nedanför uppfört blåshus med två blåsmaskiner, skriver Erco i Från Svarta till vita kol, 1943

Karta över Segerfors 1860

Erik Ersson Kropp f. 1812 kom från Skillingmark och blev hammarsmedsmästare 28 år gammal. Hade med hustru och sonen Erik som sju år senare dog 9 år gammal. Dottern Stina Maria föddes 1841.  1853 anges han som lösdrivare*. 1854 flyttade familjen till Långvak, där barnen åtnjöt fattigvård på mjölnaren Nils Nilssons ägor. 1860 gifter sig hans dotter. 1869 blir Kropp änkling, Utfattig** . 1880 rotehjon***. Dör 1889.
*I Sverige var det länge ett brott att inte ha ordnad försörjning. Med 1885 års lösdriverilag skedde en avkriminalisering, och lösdrivare kunde i stället dömas till tvångsarbete.
** orsak att bli befriad från mantalspenningen (skatten)
*** Rotehjonet fick nödvändig kost och logi i den ena gården efter den andra, med ett bestämt antal dagar på var och en av gårdarna.

Det var ett hårt liv i smedjan som kanske knäckte Kropp: “En stångjärnssmeds karaktäristiska figur igenkändes lätt redan på avstånd. Genom den ställning han nödgades intaga i och med hanterandet av stängerna vid hammaren blevo benen inåtböjda och ryggen krum, på grund varav också armarna, med de stora, seniga händerna tog sig oproportionerligt långt ut. Genom det evinnerliga dånet från vattenhjul och fors, slamret från blåsmaskinerna och hammarens genomtränande slag förstördes också rätt snart hörseln. En hammarsmed var vanligen redan vid 40 år kroppsligt angripen och vid 50 år försliten och förstörd till alla delar, vilket ju inte alls är att undra på, då han nödgades föra ett så naturstridigt levnadssätt.” (Texten, skriven 1921, är hämtad ur boken Alster från äldre och nyare tid av Albin Zernander, 1977)

1880 flyttades Kropptomta till Stålsberga.

Kropp fick från början en kollega, Hammarsmedsmästare Johannes Holm f. 1816, född i Brunskog. Inflyttad från Eda 1840 med hustrun Stina Moberg och son Lars Gustaf f. 39. 1847 flyttar han dock till Rexeds bruk i Gunnarskog. Nu också med dottern Maria Lena f. 1842. 1852 drar man vidare till Gräsmark. Återfinns i 1880 års folkräkning i Norum med Noreborgs bruk. Dog i Noreborg, Eda 1885.

“För stångjärnssmederna var arbetstiden 12 timmar om dagen, och 13’/2 timmar för spiksmederna, vilka vanligen nödgades börja arbetet redan kl. 4 på morgonen och hålla ut till kl. 9 på kvällen för att hinna fullborda dagsbetinget.” (Zernander)

Samma år kommer hjälpsmed Anders Sjöberg f. 1805 från Borgvik. Båda hans barn dör med ett års mellanrum 1844 och 1845. 1846 anges han och hustrun för lösdriveri. 1847 åter (?) till Segerfors. Då har enda kvarvarande barnet dött 1 år gammal. 1856 drunknar dessutom sonen Anders Gustaf f. 1848 i Segerforsälven. Anders Sjöberg dör 1866, ”utfattig, enögd” av lungsot (dödsboken)

Gifte drängen mästersven* Carl Jernberg f. 1813 kommer från Eda. Hustrun Maria från Älgå 1840. Två år senare flyttar de vidare till Löfstabruk. Verkar sen ha återvänt, ”Ofta ”tjänstlös” 1846 – utan egen försörjning” Flyttar till Mangskog 1847.
* Äldre namn för gesäll

Mästersven Jonas Walberg f. 1809 från Gunnarskog med hustrun Cajsa och sonen Anders. Flyttade till Forsbacka 1843.

Eldvaktare* och smedsdräng Olof Andersson f. 1816 från Gräsmark. På kurhus (för botande av venerisk sjukdom) 1841. 1843 vigs med Maria Persdotter 41 år.  I april samma år föds sonen Anders. 1847 finns han i brukets avräkningsbok som koldräng år Johannes Holm. ”Utfattig”
* En förrättning, som vanligen tilldelades någon för egentligt arbete oförmögen, lemmalytt person vid bruket, var natt- eller eldvakttjänsten. Eldvakten hade att, under de nattimmar arbetet vid bruket vilade, tillse det ej någon antändning inträffade i de slagg- och gnistgenompyrda smedjelokalerna. Och för kontrollens skull måste han i regel för varje timme invid kontoret, där bokhållarne vanligen sovo, tuta i ett slags horn eller fur. (Zernander)

Mästersven Anders Holm f. 1819 kommer från Eda 1841. Utflyttad 1845.

“Stångjärnssmedens dräkt bestod oföränderligen av mössa, lång, grov skjorta, förskinn, jämte strumpor och träskor, vilken lätta habit inte förbättrades ens vid den våldsammaste vinterkyla. Genompyrda av sot och smuts, vistades smederna vanligen ej något i familjen under veckans lopp utan intogo sina tarvliga måltider i smedjan och sovo, antingen i härden eller på en knippe halm i »smekuja» eller »labbhi», ett smutsigt krypin utan fönster strax bredvid, som uppvärmdes med inlagda glödande slaggklumpar. Atmosfären var här ohygglig, stinkande av hudsvett och salt, och en, åtminstone först på kvällen, brännhet temperatur” (Zernander)

Ny smedja
Efter några år lät Sandelin bygga ännu en smedja och en ny kategori smeder kom till Segerfors.
”Redan 1841 begärde han rätt att få uppföra ett manufakturverk — vilken begäran han fick beviljad den 15/11 samma år — att förläggas ”vid älvens södra sida, där en sökanden tillhörig vadmalsstamp förut fanns uppförd ett järnmanufakturverk, bestående av 1 knipphammare för en stock med ässja samt 3 spikhammare för särskild stock och ässja, med rättighet att vid dessa verkstäder, såväl för eget bruk som till avsalu och vågförning tillverka spik och andra svartsmiden” (Erco)

Till Segerfors flyttade nu, 1842, spiksmedmästare Olof Nyström f. 1790 från Järnskog. Flyttade till Gunnarskog redan 1844.

Spiksmed Carl Fredrik Nyström f. 1823. Inflyttad från Järnskog 1842. Kommer att arrendera spiksmedjan i slutet av 1860-talet och början av 1870-talet. Återfinns i 1880 års folkräkning med familj: hustrun Agneta f. 1820 och sonen Ludvig f. 1862. I 1890 års folkräkning är Carl Fredrik backstusittare i Långvak.

Spiksmeden inhyses Johan Petter Grönberg f. 1806. inflyttad från Eda 1842. Utfattig 1852. 1854 börjar han arbeta på Mosågen. Flyttat runt: Rackstad, Kyrkebyn (1854) och Perserud (1857) I folkräkningen 1890 bor han i Taserud och är ensamstående rotehjon.

Spiksmed Petter Grundström f. 1792 från Karlanda 1844. Har tre söner. 1853 Utfattig och utan arbete och flyttar till Fryksände. Återfinns i Segerfors 1857-67 som ”lösdrivare”

“Även spiksmeden blev genom sin tvungna ställning under arbetet ryggbruten, och vanligen hade han också en och annan finger stympad, liksom mer eller mindre skarpt framträdande ärr efter läkta skador” (Zernander)

1846 flyttar mästersven Anders Norström f. 1822 till Segerfors från Gunnarskog. Verkar 1859 ha flyttat till Norge.

Hammarsmedmästare Jonas Tångring f. 1817 Inflyttade från Glava 1847. 1852 död med dödsorsak ”förkylning”. Hustrun med fattigunderhåll, 1869 antecknad för lösdriveri. Vistas i Glava. En dotter Lovisa f. 1844 flyttade 1859 till kakelmakare Andersson i Arvika köping,  dottern Maria Cajsa f. 1846 till soldaten Rackberg i Rackstad.

Smedekonomi
”Med avseende på förtjänsten hade stångjärnssmederna det mest drägligt. Mästersmeden hade att själv underhålla mästersven och koldräng och erhöll vanligen i avlöning, enligt nuvarande mynt (1921), omkring 60 kr till s. k. »slaktpängar» jämte 6 tunnor råg och 12 tunnor havre. Spik- och knippsmederna hade för sig och sina biträden »huvdaren» och »tennbäraren» ej mera än omkring 40 kr i slaktpängar, och då även mästers familj skulle draga sig fram härmed, inses lätt, hur det skulle vara. Mästarna tilläts ju äga ett eget potatisland, annars hade det väl inte varit möjligt, att ens under de tarvligaste villkor kunna vidmakthålla livet hos sig själv och den oftast stora familjen.” (Zernander)

I avräkningsboken bokförde bruksbokhållaren inkomster och utgifter för smederna. Där kan man följa varje smeds uttag av råg, havre, sill, salt, tobak, brännvin, kål, vadmal, torrfisk, potatis etc. I oktober 1847 får t ex Johannes Holm en ”räkning” av bruksförvaltaren Pihlgren på smör, 36½ kannor surmjölk, 13 kannor sötmjölk. Andra utgifter kan vara ved, gödsel eller reparation av en ruta som Holm, Grundström och Utterberg påförs. Några smeder har ett högt brännvinskonto.

Spiksmed Josef Nyström f. 1825. Från Glava 1853. Utflyttad 1859 till Karlanda. Återkom 1865 med familjen till torpet Orrhultet. Arrenderade spiksmedjan i slutet av 1860-talet. Arbetsattest till järnvägen 26 april 1869. Sträckan Karlstad – Arvika byggdes 1869 – 1871. Bosatt på Segerfors i folkräkningen 1880, 1900, (Inhyses* f.d. spiksmed) Änkling 1884.  Utfattig.  Dog 1906 på fattiggården Koppsäng
*inneboende utan att var släkt eller tillhöra tjänstefolket

Knippsmeden Anders Jonsson Berg f. 1816 från Gunnarskog 1847. Död 26 maj 1855 i lunginflammation

Spiksmed Anders Grönberg f. 1824 kom 1848 från Sillerud. Till Glava 1850. I ett gymnasiearbete på Solbergagymnasiet 2014, Bruksliv och smeder vid Segerfors bruk 1849
jämförs hammarsmeden Erik Kropps och Anders Grönbergs situation på bruket. http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/06/12/bruksliv-och-smeder-vid-segerfors-bruk-1849/

Sämre tider
Den 25 aug. 1852 försåldes på offentlig auktion Segerfors bruk med tillhörande egendomar till bruksförvaltaren på Gårdsjö bruk i Ö. Emtervik J.U. Stenbeck. “1855 sålde Stenbeck det till brukspatron Carl Bernhard Hegard. Det förefaller som om smidestillverkningen under Hegardts ledning inte lämnade det utbyte som tidigare, varför han lade sig mera på sågverksrörelse och timmerhandel. Hegardt torde dock ej kunnat bemästra de ekonomiska svårigheter han råkat i, trots tid efter annan tagna inteckningar i egendomen, utan måste träda i konkurs i slutet av 1850-talet, då Herman Ludvig Indebetou köpte Segerfors av konkursmassan för 75.000 kronor.” (Erco)

Hammarsmed Lars Asmund f. 1819 Kom från N Ullerud 1856. Familjen med 8 barn bor på Källbråten i Rackstad. 1868 läggs smedjan ner. Asmund återvänder hösten 1870 till N Ullerud från Rackstad. Dör 1873.
Han har fått ett eget kapitel i Gustaf Schröders En bruksbokhållares minnen, Kapitlet Hammarsmeden s.82-93, där ”Johan Asmund” – med mycket ojämnt humör – efter att ha kommit ihop sig med en bruksbokhållare på Mölnbacka bruk avskedades och flyttade. Gustaf Schröder sammanträffar på 1870-talet med en son till brukspatron Adolf Sandelin ”min förre skolkamrat bataljonsläkaren S” (sannolikt jämnårige Carl Henrik Sandelin f. 1824). S. ”hade före mötet varit hemma några veckor, varför jag frågade honom, om han kände till folket där hemma på bruket. ’Åh, icke mycket’ – ’Har du hört talas om någon stångjärnssmed, som heter Asmund?’ – ’Det tror jag det; det är pappas ögonsten och vår bästa smed’. Uppenbarligen har Schröder tagit sig litterära friheter i den här historien eftersom Asmund anlände till Segerfors tio år efter Adolf Sandelins död…

Knipsmed Jan Jernberg f. 1829 kom till Segerfors i slutet av 1850-talet. Klensmed och eldvakt  (Återfinns i husförhörslängden 1858-67, 1867-71, 1872-77) flyttar 1875 till Christiania med hustru och tre barn.

Smedsdräng Sven Bergendal f. 1812 Kom från Sunne

Mästersmed Olof Stålhandske f.1807 i Alster död 1865 i Helgebodafors som änkeman.  Men han var skriven på Segerfors.  ”Stångjärnssmeden…Har varit smed på Segerfors” (enligt dödsboken 1865) Kom från S Finnskoga (Letafors bruk?)

1858
Stångjärnssmed Gullbrand Nyström f. 1826. Född i Norge. Inflyttad från Brunskog. Flyttade 1866 till Gunnarskog. 1890 änkling enligt folkräkningen.

Spiksmed Olof Olsson Örn f. 1825. Kom från Gunnarskog 1858. Gifte sig i januari 1859 med pigan Märta Jansdotter f. 1832

1859
Spiksmed M Gustaf Lundberg f. 1825. Inflyttad från Sillerud. Död 1866 i kolera. ”Hade antagit brandvaktstjänstgöring i Arvika köping då han dog”  ”Änkan med barnen tillhör Arvika köping och åtnjuter där fattigvård”

Spiksmed Gustaf Olsson Bjurlund f. 1828. inflyttad från Gillberga 1859. Utfattig och inhyses. Folkräkningen 1880 bor han i Segerfors. 1890 i Arvika köping med sin hustru

1861
Spiksmed Johannes Björn f. 1835 inflyttad från Glava 1861, till Älgå 1866. 1880 -1910 Sunne (Folkräkningen)

Överjärn
”För att upprätthålla en viss sparsamhet ägde också varje mästare ett bestämt parti järn och kol till förfogande vilket, arbetat med omtanke, kunde lämna mer eller mindre »överkoj» och »överjärn» vid årsräkningen. Detta måste nu vid vite hembjudas bruksägaren, men som avlöningen var ytterligt knapp bedrevs mycket underslev härvidlag. Såväl smederna som befolkningen i övrigt var djupt sjunkna i dryckenskap, och överallt brändes det, vadan detta överjärn mestadels bortbyttes till bönderna mot brännvin i vederlag. Upptäcktes nu detta, av ett oriktigt system främmande tjuveri, blev det avstraffning medelst prygel inne på kontoret.” (Zernander)

”Det var en bruksinspektor vid Segerfors, som var mer än vanligt nitisk i tjänsten. Han stod i för att komma sig fram, och många gånger var det smederna, som fick sitta emellan just för hans skull. En gång då han var ute på kräftfiske, fick han syn på några hjulskoningar, som låg undanstuckna i en buske. Det var inte svårt att förstå, att det var någon av smederna vid bruket, som smugglat undan sitt överjärn för att vid tillfälle sälja detta till någon bonde eller att låta det gå i utbyte mot lite säd eller potatis…” (Linnarsson, Mäster Hults värmlandshistorier. Minnen och äventyr från västra Värmland. 1952) Hela historien finns här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/07/28/master-hult-berattar-varmlandshistorier/

Hammarsmed Anders Gustaf Granström  f. 1836 Inflyttad 1864 från Järnskog ”utfattig Andra giftet” Inhyses (67-71 husförhörslängden) Flyttar 1873 med hustru och tre barn till Fellingsbro. 1880 till 1910 bokförd i Fellingsbro.

Spiksmed Jonas Eriksson Nylander f. 1835. 1865 till Segerfors, flyttar från Segerfors. I folkräkningen 1880 arbetare i Östra Sälboda.

23 och 24 oktober 1865 flyttar en rad smedsdrängar från Segerfors:
Spiksmedsdräng Gustaf Grönberg f. 1841 fr Glava. Inflyttad 1865. Till Karlanda 1866

Mästersven Gustaf Fredrik Schützer f. 1834 flyttar till Rottneros.

Spiksmedsdräng Johan Fisk f. 1846 hade 1864 kommit från Långserud. Flyttar till Rexed.

Spiksmedsdräng Petter Gutke f. 1839 kom 1859 från Gillberga och flyttade 1865 till Charlottenberg

Smedsdräng Carl Petter Björn flyttar till Älgå.

Bruket går åter i konkurs
”…men dukade dock under för den genom nya tillverkningsmetoder uppkomna konkurrensen, och bruket måste nedläggas 1868. Sedan järntillverkningen var nedlagd, fingo smederna sysselsättas med annat arbete, en del fingo arbete vid sågen, bl. a  fingo de bygga väg till Perserud öster om Racken.” (Erco) Eftersom järnvägen på bandelen Karlstad – Arvika började byggas 1869 sökte flera smeder arbete där.

Spiksmed Jonas Jernberg f 1830. Inflyttad 1866 från Gunnarskog. Hösten 1868 till Mo i Älvsborgs län med hustru och sex barn

Johannes Eriksson Söderström f. 1823  fd hammarsmed. Från Rexed i Gunnarskog 1867. Flyttade våren 1869 till köpingen (Solberga). Arbetsattest till järnvägen 26 april 1869. 1880: smed; 1890 Rotehjon.

Spiksmed (inhyses) Nils Persson Löf  f. 1825. Från Gunnarskog 1867. Utfattig. Arbetsattest till järnvägen 1869. Flyttade till Gunnarskog 1870 med hustru och sex barn, varav en dövstum. Deras lösdrivne dräng Johannes Eriksson med arbetsattest till järnvägen 1869 ”lär vistas i Lyred Gunnarskog”. I 1890 års folkräkning  uppsatt som hemmansägare i Treskog

Spiksmed Jan Gustaf Stake f. 1836 Änkling 1870  Arrende spiksmedjan, inhyses. Arbetsattest till järnvägen 1869. Till Norge 1871. Gift 2 gånger. 1873 flyttar han till Älgå. I följande folkräkningar 1880 och 1890 återfinns han som arbetare på Edsvalla bruk

Spiksmed Anders Håfström f. 1821. Flyttade in från Långserud 1872. Bodde dessförinnan under 1850-talet i Norge, där tre av fyra barn föddes.  Från 1883 Inhyses. I folkräkningen  1900 bosatt i Segerfors

Till Amerika
Smeden Lars August Haglund f. 1852 kom från Bellefors i Västergötland med sin hustru Anna Josefina Seinknecht. De gifte sig 1876, tre söner föddes på Segerfors 1877-80. Hela familjen med två drängar flyttade till Nordamerika 1889. Anna Josefina dog två år senare.

De sista smederna voro: spiksmederna J.Järnberg, Gust. Stake, Jonte Jernberg och Josef Nyström, stångjärnssmederna L. A. Haglund, Joh. Asmundsson Kropp och Örn, skriver Erco.

I den här listan finns nog inte riktigt alla smeder med – en del smeds- och koldrängar kan bl a saknas –  och några uppgifter är vaga och ofullständiga. Och vem är Joh. Asmundsson Kropp? Och kanske är något missuppfattat. Komplettera gärna!
lennart.wettmark@gmail.com

Hammarsmeden Lars Asmund

Anders Johansson skriver apropå uppsatsen om smeder vid Segerfors bruk:
“Har läst en del av Gustaf Schröders böcker och brukar ibland dyka ner i kyrkböckerna för att se om man kan finna någon av personerna i “verkligheten”
I boken En bruksbokhållares minnen skildras i kapitlet Hammarsmeden en smed som efter att ha kommit på kant med cheferna på Mölnbacka bruk avskedas och får ny tjänst på S- bruk i västra Värmland. (hela bruksnamnet skrivs inte ut).

Har letat i kyrkböckerna och finner en smed som passar in: Lars Asmund. Hammarsmed 1819-1873
Flyttar in från Nedre Ullerud 1856.
Verksam som hammarsmed vid Segerfors bruk.
Familjen bor i Källbråten (låg efter vägen halvvägs in till Hurra, midsommarbanan går förbi).
Flyttar tillbaka till Nedre Ullerud utfattig 1886.

Kanske går det att utveckla vidare.”

Anders Johansson

Källor:
Nedre Ullerud AI:14 (1846-1855) Bild 242 / sid 237 (AID: v12167.b242.s237, NAD: SE/VA/13387)
Nedre Ullerud AI:15 (1855-1860) Bild 278 / sid 273 (AID: v12168.b278.s273, NAD: SE/VA/13387)
Arvika landsförsamling AI:15 (1846-1858) Bild 478 / sid 470 (AID: v9551.b478.s470, NAD: SE/VA/13011)
Arvika landsförsamling AI:16 (1858-1867) Bild 545 / sid 525 (AID: v9552.b545.s525, NAD: SE/VA/13011)
Arvika landsförsamling AI:18 (1867-1871) Bild 208 / sid 589 (AID: v9554.b208.s589, NAD: SE/VA/13011)
Nedre Ullerud B:2 (1861-1871) Bild 96 (AID: v4919.b96, NAD: SE/VA/13387)
Nedre Ullerud AI:17 (1866-1870) Bild 138 / sid 133 (AID: v12170.b138.s133, NAD: SE/VA/13387)

Nedre Ullerud AI:18 (1871-1875) Bild 132 / sid 128 (AID: v12171.b132.s128, NAD: SE/VA/13387)

Bruksliv och smeder vid Segerfors bruk 1849

Segerfors-1886WEB

Eric Öjstrand SAB11 Solbergagymnasiet
Historia 2b VT-14
Handledare: Annki Schagerholm-Holgersson

Innehåll

Sammanfattning ; Inledning; Syfte och frågeställning; Metod; året 1849; Spiksmed; Hammarsmed; Källförteckning.

Sammanfattning

Jag har valt att i mitt examensarbete i historia 2b skriva om hur ekonomin såg ut för brukssmeder på Segerfors bruk såg ut. Detta har jag gjort genom att avläsa en avräkningsbok för år 1849 och sett hur två av smederna på bruket haft det i sin ekonomi.

Under 1800-talets första hälft var bruken utspridda på mindre orter där det inte gällde samma lagar som i dagens samhälle. Järnbruken löd under bergsrätten där man prövade både fall som idag skulle prövas inför domstol och sådant som tillhörde civilrätten. Om en anställd vid bruket fuskade och sålde överblivet kol och järn till någon annan än bruksägaren straffades denne av bruksägaren personligen, antingen ekonomiskt eller fysiskt. Bruksbokhållaren höll ordning på löner och olika köp som de anställda gjorde och han fungerade som bruksägarens förlängda arm. Det mesta av lönen tog de ut i form av natura och kontanter var inte något man rörde sig med i större utsträckning. Penningsystemet var upplagt på ett sätt som inte var till fördel för en person utan utbildning i matematik. En av spiksmederna på Segerfors bruk hette Anders Grönberg. Anders Grönberg hade en förhållandevis god ekonomi och han hade ingen större skuld, han verkar ha ägnat mycket tid utöver det vanliga arbetet till att arbeta extra med olika dagsverken.  Hammarsmeden hade det bättre än spiksmeden på flera sätt. Han hade högre lön och arbetstiderna var aningen kortare, dock var fysiska men grova och arbetet var även svårare och tyngre. En av hammarsmederna på Segerfors bruk hette Erik Kropp. Erik Kropp hade inte en lika god ekonomi, en stor skuld som under 1849 bara ökade. Erik Kropp hade heller inte fyllt sin fritid med dagsverken i samma utsträckning som Anders Grönberg gjorde. Erik Kropp var äldre än Anders Grönberg och hans kropp kan därför ha varit mer utsatt för fysiska skador vilket gjorde att han inte orkade med att arbeta lika mycket.

Bruksarbetares situation var mycket utsatt och någon större hjälp om man hamnade i en ekonomisk knipa fanns inte att få. Det är inte riktigt möjligt att läsa om bruken utan att tycka synd om dem som bodde på ett bruk i Värmland under 1800-talets mitt.

 

Inledning

Jag har valt att i mitt slutarbete i historia 2b inrikta mig på smeder och deras liv på Segerfors bruk främst under året 1849 då dokumentation om de anställda på bruket finns tillgänglig. För att kunna se hur deras liv och arbete kan ha sett ut har jag sett hur livet rent allmänt var under den delen av 1800-talet såg ut. Personerna och deras privata ekonomi är främst vad jag har inriktat mig på och försökt se vad anledningarna till varför den såg ut som den gjorde. Jag vill se hur livet kunde se ut i en lokalort på den tiden och har därför valt just Segerfors bruk.

Syfte och frågeställning

Den fråga som jag främst har velat besvara är: Hur såg ekonomin ut för smeder vid Segerfors bruk ut vid mitten av 1800-talet?

Metod

Jag har använt mig av främst två källor, en avräkningsbok ifrån år 1849 som fylldes i av bruksbokhållaren på Segerfors bruk. Ur den har jag läst om två av smederna på bruket. Jag har även använt mig av boken En bruksbokhållares minnen av Gustaf Schröder som var bruksbokhållare på flertalet värmländska bruk under 1800-talet.

Året 1849

År 1842 fastställdes folkskolestadgan i Sverige som gick ut på att alla barn i Sverige skulle få främst grundläggande kunskaper i att exempelvis räkna, skriva och läsa. Även om många kunde läsa hjälpligt[1]

Penningsystemet vid den här tiden var inte något som för personer utan någon utbildning i matematik lär ha haft särskilt lätt för. Myntenheten som var föregångare till våra dagars krona hette specieriksdalern. Specieriksdalern delades upp i fyra delar där varje del enskilt blev en riksdaler. Riksdalern delades upp i fyrtioåtta delar där en enskild del kallades skilling. Skillingen gick även den att dela upp i flera olika delar, tolv stycken som var och en kallades för runstycke. Att systemet inte var till fördel för personer med en mycket begränsad utbildning är en enkel slutsats att dra.[2]

Eftersom arbetarna på bruket kunde ha svårt att själva ha helt ordning på sina utgifter och inkomster fanns vid bruket en bokhållare. Bokhållaren hade till uppgift att betala ut löner till brukets arbetare och skriva av eller lägga till skulder. Det mesta av lönen tog man ut i natura, exempelvis råg, socker, salt och annat som var nödvändigt för hemmet, det fanns även en stor konsumtion av brännvin bland arbetarna. Eftersom lönen var knapp beslöt sig flera smeder att dryga ut kassan genom att sälja överblivet material, eller en del av sin egen produktion. Att sälja något som egentligen tillhörde bruket var riskabelt och om man blev påkommen ledde det till konsekvenser. Det var bruksbokhållarens uppgift att å bruksägarens vägnar försöka upptäcka om det skedde sådana affärer. Vid den här tiden fanns ett domstolsväsende särskilt för järnhandeln, kallat bergsrätten med säte i Filipstad. Vid bergsrätten behandlades inte bara det som hade en direkt koppling till järnhandeln, man behandlade även sådant som idag skulle ställas inför en domstol. Det handlade om civilrättsliga mål och även brottmål i viss utsträckning. När en smed eller annan anställd togs på bar gärning med att göra affärer på eget bevåg straffades både han själv och köparen. Brottet togs sällan upp av bergsrätten, istället blev det bruksägarens uppgift att själv bestraffa brottslingarna. Straffet berodde på hur köparen och säljarens egen ekonomi såg ut och varierade mellan att vara ett ekonomiskt eller fysiskt straff. Var han fattig fick han stryk, om han hade en god ekonomi blev straffet att betala en summa beroende på hur stort brottet ansågs vara. Straffet kunde dock bli både betalning och stryk vilket berodde på bruksägarens egen uppfattning av förövaren.[3]

Det var svårt för en smed eller annan hantverkare att själv starta en egen verksamhet, främst eftersom de ofta hade en skuld hos bruket eller inte särskilt mycket pengar. Eftersom större delen av lönen togs ut i form av natura blev det bara måttliga besparingar som bruksanställda samlade på sig. Om de ändå skulle vilja bli sina egna uppkom ett annat problem. Om man ville starta eget var man tvungen att uppfylla krav på att det inte skulle konkurrera med andra verksamheter i samhället. Detta kontrollerades av olika skrån, olika yrkesgrupper hade egna skrån som bara tillät att vissa kunde bli fullvärdiga mästersmeder, skräddare, spiksmeder och liknande. Vanligt var att yrken gick i arv från far till son eftersom det var närmast omöjligt att själv komma in skrået på egen hand.[4] Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet började kritik emot skråväsendet att växa fram. 1846 upphävdes skråna i fabriks och hantverksförordningen men vissa delar levde kvar fram till 1864 då näringsfriheten fastställdes. Näringsfriheten gjorde det möjligt för alla att själva starta företag utan att behöva ta hänsyn till vad yrkesföreningar tyckte var behövligt[5]

Alla yrken kring bruken hade olika rättigheter som hörde till deras yrke och som skulle uppfyllas av bruket. Skillnaden som kan ses mellan dagens fördelar som ett arbete kan ge är att det idag kan handla om sådant som rabatter och särskilda försäkringar. Under 1800-talet var fördelarna mer kopplad till vardagen, en av bruksbokhållarens rättigheter var till exempel att han skulle ha rätt till en kopp kaffe och en bit socker på sängen varje morgon. Detta uppfylldes utav en piga på bruket som fick till uppgift att varje morgon bära ut kaffet till bokhållaren. [6]

Spiksmed

Spiksmeden hade till uppgift att med det förfinade järnet från hammarsmedjan tillverka spik. Smedens sociala ställning var inte lika högt stående som hammarsmeden. På Segerfors bruk hette en av smederna Anders Grönberg, år 1849 var han 25 år gammal och han hade någorlunda god ekonomi utan skulder.Vi vet inget om hans utbildning, kanske hade han fått vissa kunskaper i att läsa och räkna ifrån någon av de bygdeskolor som föregick folkskolan[7].

Spiksmeden hade sämre lön och längre arbetstider än exempelvis hammarsmeder. Detta förmodligen för att arbetet inte ansågs kräva lika mycket yrkesskicklighet för att vara framgångsrik. I spiksmedjan hade smeden ett antal anställda som han av bruket fick en viss summa, dels till sig själv och dels till sina egna underhuggare. Smedjorna var uppbyggda som små företag inom det större bruket. Det lilla företaget fick en viss mängd kol, järn och pengar. Överblivet kol och järn köptes tillbaka utav bruket för ett pris under inköpspris och pengarna skulle smeden dela med sina anställda. De anställda var ofta personer som själva en dag skulle bli mästersmed.[8]

Spiksmedens arbetstider var hårda. Vissa perioder på året gick det inte att använda hammaren på grund av att älven hade frusit eller att den torkat ut, då sysselsatte man sig med olika sysslor. Del skötte man sitt eget lilla jordbruk som ofta bestod av ett par kor och ett potatisland eller liknande. Många arbetade även på det jordbruk som hörde till bruket. Anders Grönberg arbetade ofta med dagsverken av olika slag. Bokhållaren har ofta inte brytt sig om att beskriva närmare om vad för slags arbete som utförts utan har istället valt att endast skriva dagsverke. I några fall har han arbetat som dräng, förmodligen hos bruksjordbruket. En annan sak som är speciellt med Anders Grönberg är att han trots sitt slitsamma yrke varit aktiv med att arbeta åt andra. I maj månad ägde han fordran hos åtta personer, bland annat hos hammarsmeden Erik Kropp. De flesta som han ägde fordran hos var sådana personer som hörde till spiktillverkningen. Att Anders Grönberg hade relativt mycket dagsverke kan ha berott på att han var ung och kroppen inte tagit så mycket stryk från arbetet. Smedernas rygg tog stryk av att konstant stå i en lutande position och samtidigt utföra ett tungt arbete, något som efter många år gjorde att deras rygg tog stryk. En vanlig dödsorsak som var särskilt märkbar bland smeder var lunginflammation. Eftersom smeden befann sig i smedjan där elden värmde kraftigt för att de sen skulle skynda sig ut för att kyla stålet gjorde att de lätt fick sjukdomar som lunginflammation. När läkare endast fanns i städer var det inte lätt för en smed ute i på ett bruk med flera mil till närmaste stad att få hjälp.

Vid några tillfällen tog Anders Grönberg ut små summor kontant, i de flesta fall har bokhållaren precis som i fallet med lönen för dagsverke inte brytt sig om att beskriva ytterligare annat än kontant. I augusti 1849 beskrev han mer, då handlade det om 2:24 riksdaler som togs ut kontant för att användas till skomakaren. Att det var mycket alkohol i omsättning går att se i att det första som Anders Grönberg tar ut under räkenskapsåret 1849 som påbörjas i november 1848, är en kanna brännvin. Någon större variation på handelslistan går inte att se, Basvarorna var råg, salt, sill, tobak och brännvin. I maj månad tog han ut en tunna havre och emellanåt betalar han andra personer på bruket, bland annat betalar han en mindre summa till skomakaren. I slutet av året uppnådde han balans i ekonomin och hade mer pengar inför 1850 än vad han haft inför 1849.[9]

 

Hammarsmed

Hammarsmeden hade till uppgift att förfina järn, detta gjorde han genom att med hjälp av en hammare som drevs av ett vattenhjul slå på järnet för att rensa ut orenheter. Hammarsmeden hade en hög status på bruket, statusen syntes oturligt nog inte i någon större utsträckning annat än att de fick vissa fördelar. Arbetstimmarna var långa men kunde vara kortare än de för spiksmeden och lönen var även lite bättre för hammarsmeden. En annan statussymbol för hammarsmeden var att de i kyrkan fick sitta långt fram och att det på dop och andra liknande tillställningar ofta närvarade personer ifrån bruksägarfamiljen. På Segerfors bruk hette hammarsmeden Erik Kropp. Erik Kropp var 1849 37 år gammal, vilket skulle betyda att han på grund av sitt hårda arbete förmodligen hade en kropp som var hårt ansatt efter år av tungt arbete och en sett till det arbetet svaga kost. Det var vanligt att hammarsmederna var krokryggiga av att stå böjda i många timmar om dagen och även inåtböjda knän. Hammaren som användes vid arbetet förde ett oerhört väsen vilket gjorde att smeden i fyrtio och femtioårsåldern var i det närmaste helt döv.[10]

I bruksboken går det att se att Erik Kropp inte hade en särskilt välskött ekonomi. I början av året har han en skuld på ungefär 670 riksdaler och i slutet av året har den ökat till ungefär 696 riksdaler. När man ser över vad han använt sina pengar till ser man att han spenderat en hel del på brännvin utöver det som egentligen är nödvändigt för hushållet, exempelvis råg, vete etcetera. Stora delar av Erik Kropp och Anders Grönbergs ekonomier ser lika ut. De båda har tagit ut större delen av lönen i natura i form av basvarorna råg, salt, sill, potatis och brännvin. Den stora skillnaden mellan de båda männen är att där Anders Grönberg äger fordran hos andra människor på bruket verkar Erik Kropp istället ha betalat andra människor för arbeten som bokhållaren inte skrivit ned vad de gått ut på. De flesta personerna år förknippade med hammarsmedjan och spiksmedjan, bland annat är en av personerna spiksmeden Anders Grönberg.[11]

Erik Kropp tvingades lämna Segerfors bruk tillsammans med sin familj utav en okänd anledning år 1853 men kom tillbaka som inhyses under 1860-talet. Att ha gått ifrån att ha en sådan högstatus position som hammarsmed till att vara inhyst och utfattig, något som vad gäller status kan jämföras med våra dagars hemlös, är en ordentlig klassresa i sig. 1889 dör Erik Kropp vid en ålder av sjuttiosju år.[12]

Slutsats och diskussion

Mycket av samhället i 1800-talets första hälft var inte rättvist för många av människorna, exempelvis verkar det inte som att någon på bruket hade till uppgift att hjälpa de andra människorna. Erik Kropp hade troligtvis ingen större kunskap i att räkna eller skriva vilket kan ha bidragit till att hans skuld bara ökade. Kunskaper i att räkna verkar ha varit nödvändiga när man ser på hur myntsystemet såg ut. Anders Grönberg verkar ha ansträngt sig för att få extra inkomster genom dagsverken medan Erik Kropp kanske inte klarade av att arbeta mer än nödvändigt. Även om det bara skilde tolv år mellan de bägge männen så verkar det som att det kan ha räckt för att Erik Kropp inte ska ha orkat med i Anders Grönbergs takt. En annan anledning till att deras ekonomi såg så olika ut kan ha haft att göra med att Anders Grönberg fått någon slags skolning. Under 1800-talet verkar det som att många av de lagar som blev till berodde på att folket redan levde efter andra lagar. Till exempel avskaffades ju skråna i takt med att de höll på att bli mer sällsynta. Utifrån det skulle man kunna ana att det kan ha funnits någon slags skola som Anders Grönberg kan ha gått i men som Erik Kropp aldrig satt sin fot i.

Kanske fick Erik Kropp lämna bruket på grund av att han sålde överjärn och överkol. Eftersom han hade en så dålig ekonomi och inte verkar ha arbetat med sidosysslor för att dryga ut kassan är det inte omöjligt att han kan ha sålt överblivet material. Det är möjligt att han blev påkommen med detta och i kombination med att han hade dålig ekonomi blev utslängd ifrån bruket. Även om bruken hade lösningen att om förövaren fick ett kok stryk om ekonomin var dålig är det kanske möjligt att man gjorde något slags undantag för att han inte gjorde ett särskilt bra jobb. Hur skicklig han var på sitt arbete är dock inget som jag vet något om men det måste ha funnits någon anledning till att han inte bara blev fysiskt bestraffad för sitt brott utan faktiskt drevs ut på vägarna med hela sin familj.

Anders Grönberg kanske klarade av sina dagsverken därför att han fortfarande var ung och inte hade ett lika ansträngande arbete som Erik Kropp. Om det vore så att Anders Grönberg både orkade arbeta mer och att han hade vissa kunskaper i att räkna och läsa skulle en sådan kombination förmodligen kommit till nytta för en person på 1800-talet.

När jag läser om hur personer i 1800-talets värmländska brukssamhälle levde kan jag inte hjälpa att tycka synd om dem. Det var en stark fördel om man klarade av att läsa och räkna och det var något som de inte verkar ha fått så stor hjälp med att göra. Bruksbokhållaren hade ju som största uppgift att vara bruksägarens förlängda arm snarare än att vara till hjälp för arbetarna. De fick en lön som knappt räckte till att försörja familjen, lönen var lika för alla som gjorde samma arbete oberoende på hur familjelivet såg ut. Det kan omöjligt kallas rättvisa när en person kan ha makten att utdöma straff beroende på hur han själv känner utan att ha en större chans att få en rättvis prövning. Efter att ha gjort den här uppsatsen så ser jag helt annorlunda på när någon säger att det var bättre förr, Ingen stress och man hade bara sitt att tänka på. När jag läser om hur de här människorna hade det måste jag medge att jag är väldigt glad över att jag inte föddes på ett värmländskt bruk i början av 1800-talet.

Källförteckning

Otryckt källa
Avräkningsbok 1849, Segerfors bruk, Värmland, Förvaras hos Kerstin Westerlund, Rackstad

Muntlig källa
Annki Schagerholm-Holgersson, historielärare Solbergagymnasiet, Arvika

Tryckt källa
Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978)

Digitala källor 
Folkskolestadgan 1842. Hämtad från slowfox, http://slowfox.wordpress.com/folkskolestadgan/ hämtat 2014-04-12

Näringsfriheten hämtat från ne.se (http://www.ne.se/article/article.jsp?i_art_id=273650&originalURI=/n%25C3%25A4ringsfrihet) 2014-04-12

Skråväsen hämtat från ne.se (http://www.ne.se/lang/skr%C3%A5v%C3%A4sen) hämtat 2014-04-12

Bildkälla
Anna Montan, hämtat från bengtbeckman.com (http://www.bengtbeckman.com/Segerfors-1886WEB.jpg) 2014-05-20

 

 


[1]Folkskolestadgan 1842, hämtat från slowfox, http://slowfox.wordpress.com/folkskolestadgan/ hämtat 2014-04-12

[2] Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978) sidan 65

[3] Ibid. sidan 68

[4] Skråväsen, hämtat från ne.se (http://www.ne.se/lang/skr%C3%A5v%C3%A4sen) hämtat 2014-04-12

[6] Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978) sidan 80

[7] Folkskolestadgan 1842. Hämtad från slowfox, http://slowfox.wordpress.com/folkskolestadgan/ hämtat 2014-04-12

[8] Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978) sidan 75

[9] Avräkningsbok 1849, Segerfors bruk, Värmland, Förvaras hos Kerstin Westerlund, Rackstad

[10] Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978) sidan 67

[11] Avräkningsbok 1849, Segerfors bruk, Värmland, Förvaras hos Kerstin Westerlund, Rackstad

[12] Annki Schagerholm-Holgersson, historielärare, Solbergagymnasiet, Arvika, 2014-05