En blogg som samlar stort och smått om trakten söder om Racken, främst Rackstads historia. Texterna är skisser inom varje ämnesområde och utgör en utgångspunkt för fortsatt arbete. Klicka på bilderna för att förstora dem! Inlägg efterlyses, mejla till sidans redaktör: lennart.wettmark@gmail.com
Sockenstämman 5 okt 1800 reviderar roteindelningen eftersom den blivit orättvis. Stålsbergs rote omfattar i fortsättningen Perserud, Rackstad, Stålsberg, Gustås, Holm, ?lgården och Taserud.
Citat ur Arvika landsförsamlings sockenstämmoprotokoll. Möte 5 oktober 1800: §3. Desse här efterskrivne fingo åter sockenstämmans tillstånd att besöka socknens invånare för att hopsamla något til sin föda, dock med det förbehållet, hvar och en bör såvida möjeligt är, genom arbete söka förvärfva sitt dageliga bröd nemligen: …Jan Bryntesson i Rackstadtorp…Håka Andersson i Rackstad, enkan Karin Andersdotter i Rackstad, Anders Olssons hustru i Stålsberg… Olof Bengtssons hustru i Rackstadtorp…Kerstin Ersdotter i Holm. <urval ur listan med koppling till roten>
§6. Likaledes blev beslutat att då en av socknens fattige kommer till en gård, skall den genast angifva sig hos Byfogden som på den fattiges bevis bör påskriva dagen då han ankom samt utsätta huru länge hvar och en jordägare i Gården bör underhålla den fattige och då denne senare begifva sig ifrån samma gård, skall han i vittnens närvaro för Byfogden tilkänna gifwas om någon i Gården varit så obarmhärtig att han icke hyst och vårdat honom så länge som hans skyldighet fordrat. En sådan ohjelpsamhet och sin christeliga plikt förgätande jordägare skall av Byfogden upteknas och vid näst påföljande sockenstämma angifvas…
“Under Heimdalsamatörernas storhetstid gjordes samtidigt en ambitiös teatersatsning i Rackstad. Figge Larsson, som under många år tillhörde Heimdalsamatörerna, startade 1942 Rackstads teatercirkel. Han bodde själv i Rackstad och engagerade flera av bygdens ungdomar i teaterarbetet. Här fick Figge inte bara spela utan också pröva sin krafter som regissör. Han satte upp flera pjäser som gruppen turnerade med i Västvärmland. Man turnerade även med en talkör, framförde bl a dikter av Fröding.
Största satsningen gjorde gruppen när den gav sig i kast med de båda Strindbergs-pjäserna Påsk och Fadren, båda i Figge Larssons regi. I Påsk spelade Gun Ramebäck, Ingalill Rongeby, Kurt Olsson, Figge Larsson, Ruth Hall, född ?bom, och Anders Westlund. I Fadren gjorde Figge Larsson ryttmästarens svåra roll och de övriga rollerna gestaltades av Maybrit Westlund, Anders Westlund, Johan Westlund, Barbro Johansson, Berta Andersson och Karl-Erik Larsson.
Verksamheten inom Rackstads teatercirkel pågick fram till 1947, alltså i fem år”
Ur kapitlet Teater och revy av Reidar Nordenberg i Om Arvika (1986)
När Fjaestads hus var nybyggt på Kampudden och ungefär samma vy 2014
Fjaestads hus 1901. Från Höök. Arvika i gamla vykort
1923 köpte Karlstads skollovskoloniförening Kampudden av Westra Wermlands Sparbank. I verksamhetsberättelsen för 1924 rapporteras att man betalat 15.000 kr för konstnären G. Fjaestads f d egendom. Man har fått “fördelaktigt läge vid sjön Racken”. På den 3½ tunnland stora tomten finns en huvudbyggnad med sex rum och kök samt jungfrukammare och toalettrum och en flygelbyggnad med 5 rum och kök. Dessutom en lillstuga om ett rum och kök samt “präktiga” ekonomibyggnader, källare och brygghus. Både huvudbyggnad och flygelbyggnad har värme, vatten och avloppsledningar samt elektriskt ljus. Dessutom ingår 30 tunnland skog!
Fjaestads hade sålt Kampudden 1918 och flyttat till Lidingö. Köpare var Paul Engdahl, som gått i lära hos Gustaf Fjaestad. Hans innehav av Kampudden verkar ha varit kort.Tre år senare ville han sälja tillbaka Kampudden; 1920 lämnade han Sverige och hamnade i Tahiti och återkom till Sverige först 1935. Då hade han haft en rad utställningar i Hollywood, Los Angeles, Prag och även Paris, mött Diego Rivera i Mexico. Han kom att bosätta sig i Borensberg 1935, men hörde av sig samma år till Skollovsföreningen för att höra efter om han kunde disponera ett rum på Kampudden, vilket han inte fick.
Tahiti av Paul Engdahl
Vad som hände med Kampudden mellan 1920 och 1922 är oklart. I maj 1922 bjöds i alla fall Kampudden ut på exekutiv auktion, men sparbanken var inte nöjd med avgivna bud, utan behöll det i bankens ägo. Ture Ander verkar sen ha bott där fram till överlåtelsen. Maja Fjaestad berättar om ett sista knytkalas i april 1923.
Den 12 juni avreste den första gruppen barn och personal (föreståndare och två medhjälpare). Från järnvägsstationen förde “tvenne omnibussar” 12 pojkar och 15 flickor till Kampudden för en 42 dagar lång vistelse. Dagarna utnyttjades till lek, bad och vandringar i trakten. Dessutom andra sysslor inom- och utomhus. Dagsschemat: kl 8 väckning och sängbäddning; 8.30 frukost (välling & smörgås); kl 1 lunch med två rätter; kl 4 kaffe (!); kvällsmat serverades kl 8. Kl 9 var det sängdags. För första omgången barn rapporteras en viktökning på i genomsnitt 2,14 kg.
I en historik som skrevs 1951 konstaterades att (åtminstone några) rackstadbor till att börja med inte var särskilt entusiastiska över att en barnkoloni kom till Rackstad. Någon var rädd att bara sjuka barn skulle komma och dra med smitta till bygden. En annan hade erfarenhet av en skolklass som kom hit “en dag och barnen gingo in i trädgårdarna och bröto kvistar och plockade blommor i rabatterna ogenerat. Det var en enda dag. Hur skall det då inte bli när det springer barn här hela sommaren”. Men i historiken konstateras “att snart nog ändrades detta förhållande till allas belåtenhet”.
I 1925 års verksamhetsberättelse rapporterar styrelsemedlemmar efter ett besök på kolonin att man: “hava haft tillfälle konstatera barnens välbefinnande, och det var ett nöje att se barnens glada lekar i den härliga naturen, som omgiver kolonien. Badstunderna med efterföljande solbad ha naturligtvis varit glädjestunder för barnens vars mörkbruna färg vittnade om ett hälsobringande friluftsliv”
Vintern 1927-28 görs en ombyggnad för att kunna bereda plats för ytterligare 10 barn. Kök och matrum flyttas till flygelbyggnadens nedre botten. Huvudbyggnadens nedre våning inreddes till ett “präktigt” dagrum med direkt utgång till stor veranda vars öppna framsida vetter mot trädgården och sjön dels till personalrum. Stallbyggnaden görs om till avträde för barnen. I verksamhetsberättelsen för 1928 konstateras också att ” i sitt nuvarande skick kan kolonien betraktas som förstklassig, där barnen bjudas större trevnad än vad förut varit fallet”..
Karlstads kommun och Solstickekommittén anslår årligen pengar till skollovskoloniföreningen, men också en rad andra ställer upp. Vid ombyggnaden bidrog köpmän i Karlstad med inventarier. “Svithiod Singing Club” skänkte nettobehållningen - 179,01 kr efter sommarens konserter i Karlstad till koloniföreningen. Frisörmästare E. Larsson och snart istället frisörmästare O.J. Gustafsson, båda verksamma på Herrhagen, “hade vänligheten att klippa samtliga gossar före resan till kolonien” Inför avresa till kolonin läkarundersöks alla barn och får besöka varmbadhuset.
På 1930-talet ökar intresset att vara på kolonin starkt. 1933 söker 159 barn till de 60 platserna. Kanske är det därför man behöver kapital för att bygga ut? 1934 säljs i alla fall skogen - ett smalt skifte med delvis kuperad terräng på andra sidan sjön – för 5.500 kr till godsägare Olofsson på Segerfors. Och nästa år byggs ett nytt hus som ökar kapaciteten till 91 barn (fördelade på två perioder). Ett hus med måtten 15x8 m byggs. På nedre plan inrättas en slöjd- och arbetssal, en vedbod och en stor veranda. På övervåning en sovsal med plats för 15 barn och personal.
Den rapporterade viktökningen 1934 är 0,7 resp 0,8 kg för de båda grupperna. Väsentligt mindre än på 20-talet.
Grannkontakter rapporteras i skollovsföreningens protokoll. 1932 undrar några grannar om föreningen var intresserad av att delta i att anlägga en telefonledning. Anslutningsavgiften 200 kr och en årlig kostnad på 14 kr verkar inte avskräcka, utan föreningen säger ja. Men förverkligades det? Hösten 1937 beslutades att skaffa telefon -“ett länge känt behov” kan man läsa i protokollet.
Andra framstötar från rackstadbor leder inte till något resultat; Axel Spiik från Rackstad vill 1935 köpa ett markområde väster om Kampudden, men får nej. Inte heller är föreningen intresserad av att delta i uppförandet av en badstubyggnad, som några andra frågar samma år. Två år senare hör Arvika Inkassobyrå förgäves av sig med ett erbjudande om inköp av fastigheten Lugnet.
Däremot finns det saker som måste åtgärdas på Kampudden; 1936 flyttas det gamla “herbret”, som nu fått ett olämpligt läge p g a nybyggnationen och på vintern samma år kör Sven Mamen ut 50 kbm grus på isen i badviken för att täcka litet av den leriga sjöbottnen.
Ett bekymmer är också avloppet, som får anmärkningar i en provinsialläkarrapport. I en inspektionsrapport konstateras att den nyanlagda ledningen mynnar i anslutning till nästa vik, men på land genom den låga vattennivån. Där är marken förorenad av diverse avfall, kvistar, löv. Storstädning anbefalles! Allt vatten tas direkt, utan rening, från sjön. Föreningen måste ta bakterieprov. I synnerhet som barnen badar nära vattenintaget.
Men besökare är mycket positiva till vad man ser. Kampudden – ett barnens paradis lyder rubriken på signaturen Hassans entusiastiska artikel 1936 i NWT. Ett reportage som slutar med reporterns resa tillbaka till Karlstad: “men ute på ängen går leken ännu en stund, medan det kvällas över Racken. Och de glada barnarösterna klinga i den stilla sommarluften, ännu när bilen rullar bort från barnens paradis”.
VF 21 juni 1930 resp. NWT 19 juni 1936. Endast delar av artiklarna.
1940 ställs koloniverksamheten in. Kriget har kommit till Norge och militären rekvirerar Kampudden till militärförläggning. Men redan nästa år återupptas verksamheten med 30 barn. Detta år gör grannarna G. Fjaestad, G Akre och G. Nileus en framställan om att köpa mark av föreningen - totalt 1.600 kvm. Det framgår inte vad som händer med denna framställan. 1951 gör fröken Nileus en ny framställan, men efter förhandlingar drar hon sig ur affären.
I mitten av 1940-talet minskar intresset att fara på koloni. Förbättrat livsmedelsläge och ökade möjligheter av ordna andra former av sommarvistelse, tror styrelsen. 1949 rapporteras att intresset åter skjutit fart. Förmodligen de stora barnkullarna som vuxit upp? Föreningen köper två “klätterdjunglar” - en till Kampudden och en till föreningens andra koloni, Sunna på Tjörn.
Omkring 1955 var Lars Byström där och har sparat dessa vykort
1945 inkorporerades Rackstad i Arvikas stadsplan, vilket medförde nya krav från hälsovårds- och brandmyndigheter. Vatten och avlopp var kritiska punkter på Kampudden. 1951 anmärker Hälsovårdsnämnden på den sönderfrusna avloppsledningen som mynnar direkt i sjön. Men 1954 meddelar den läkare som är knuten till kolonin, Arnold Aronsson, att badvattnet vad gäller infektion var av fullt jämförbar kvalitet med källvatten. 1965 konstateras däremot förorenat grundvatten. Dricksvatten och vatten till matlagning måste nu hämtas från Arvika stads vattenverk. Till tvätt kan vatten tas från sjön efter sandfiltrering. Det krävs nya investeringar.
Odaterad tidningsartikel. 50-tal?
Skollovsföreningen hade redan 1963 börjat förhandla med Karlstad stad om ett övertagande av kolonin. Föreningen, som en gång hade 500 medlemmar har nu 72 och svårigheter att underhålla fastigheten. 1965 års årsmöte uttalar att föreningen inte skulle motsätta sig en koncentration av verksamheten till Sunna på Tjörn. 1967 överlämnas Kampudden till Karlstad stad.
Barnkolonin övergiven. Foto: Lennart Wettmark
Huvudkällan till texten är protokoll och andra handlingar från Karlstads skollovskoloniförening. Jag har också utnyttjat uppgifter i Agneta Nordmarks Fjaestads konst (1999). Uppgifterna om Paul Engdahl är hämtade från Kulturarv Östergötland: http://www.kulturarvostergotland.se/Article.aspx?m=332390&a=334987 Se även bilder i Arvika kommuns historiska arkiv: http://bildarkiv.arvika.se/. Sök på “Kampudden” Foton av Ödvall juli 1924.
När jag letade i Solstickans arkivmapp för 1936-66 på Arkivcentrum i Karlstad hittade jag det här brevet från en av “fastrarna” (Gustaf Fjaestads systrar) som säger något om tiden före välfärdsstaten, om omtanke – och om den tidens klyftor i samhället. Brevet är skrivet 15 sept 1936 och är första sidan av det tvåsidiga brevet. Familjen bodde nu i Ottebol. 20 april 1937 fick Anna ett positivt svar.
… Till sist bjöd värden sina gäster på en liten förfriskning (det hade nämligen blivit afton), varvid jag lade märke till att man lät små barn, t o m fyra års flickor, smaka brännvin. Det händer att man ger barnen brännvin redan under första levnadsåret, i den tron att man därigenom stärker dem, ett förhållande som föranledde mig att yttra ett par varningsord. Man trodde att jag som varande en främling skulle ytterligare säga något. Då jag icke gjorde det, kom man fram till mig och riktade vänliga ord till mig, och sedan jag vänligt besvarat dem tryckte man tacksamt min händer och tog ett hjärtligt avsked.
Senare på kvällen framsattes en präktig måltid, till vilken tre män från byn inbjödos för att hålla oss sällskap. Jag övernattade i den ansenliga bondgården. Nästa morgon trakterades vi med kaffe, och då jag vid avresan frågade vad jag var skyldig, ville man alls icke ha någon betalning. Min präktige värd hette Olof Jansson.
Sedan magister Nornberg utdelat nattvarden åt tvenne fattiga (allehanda kyrkliga förrättningar, som icke lämpligen kunna uppskjutas, bruka särskilt i avlägsna byar ansluta sig till husförhören), lämnade vi Racksta.
Ur Fr. W von Schubert. Resa genom Sverige, 1817. Hela texten i detta avsnitt finns återgiven bl a i boken Om Arvika från 1986. Schubert var teologie professor i Greifswald som 1817 och 1818 reste i alla svenska landskap. Han redovisade det i Reise durch Schweden, Norwegen, Lappland etc (1824)
Lars Ekblom indexerade husförhörslängderna AI:1 – AI:25 (1760-1895) för Genlines räkning. Han har skickat en lista som gäller hela Arvika landsförsamling. Ur den är nedanstående lista över gårdar/torp tagna. Ortnamnen är registrerade (med nuvarande stavning) och sorterade byavis så som de är upptagna i resp längd. Här namnen på gårdar och torp med koppling till området runt Racken som han hittat:
1994 till 1998 genomförde Märta Andersson, Thomas Andersson, Leif Lindström och Nils Damberg en inventering av rivna, flyttade eller på annat sätt icke-existerande torp och gårdar i Rackstads, Holms och Stålsbergas hemman. Resultatet redovisades i häftet Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga, Arvika socken. Resultat från en torpinventering Sammanställd av Nils Damberg. 2 uppl kom 2005 och gavs ut av Rackstads hembygdsförening. Med hjälp av kartor, intervjuer, husförhörslängder och praktiskt fältarbete ger de en bild av var byggnaderna låg och dess storlek – av funna husgrunder att döma. Här är en lista över vad man hittat. Många av dessa platser är utmärkta med en skylt i terrängen
I början 1950-talet upptäckte Tomas Andersson och hans kamrater Segerfors kvarn. Där fanns mjölnaren Bertil Embretsen, som hade tid med dem och kunde hjälpa till att laga punkteringar och annat. Men det var en farlig miljö för barn: en bro över dammluckor och djupa vatten både i kvarndammen och i älven nedanför kvarnen. Barnen var tillhållna att inte gå på bron, minns Tomas och i stallet intill bron fanns en tomte, påstod de vuxna. Och det var inte ofarligt; Bertil, mjölnaren, fick en gång rädda Majlis som ramlat i vattnet.
Kvarnen var inte igång hela tiden. Det fanns egentligen två säsonger. På våren kom man till kvarnen för att få sitt utsäde betat med kvicksilver. Betmaskinen finns fortfarande kvar - än så länge med sin tillhörande giftflaska kvar. På vintern hände det att någon ville få säd mald till bakningen, men det mesta maldes efter sommaren.
- På den tiden kom det en massa hästskjutsar med flaken fulla av säckar, säger Tomas.
Då kom bönderna från närområdet, dvs inte bara från de två gårdarna Hagen och Ängåsen i Rackstad, utan också från södra Gunnarskog. Det var närmare från Bosebyn till Rackstad än till kvarnen norr om Stommen.
- Vi hade så roligt åt de här farbröderna för dom hade ofta somnat. Hästen kunde ju vägen till kvarnen. Det tog ju en hel dag, så dom köpte på sig en pôtt på vägen. Så piggnade dom till framemot dagen. Då mådde dom bättre.
Arvika kommun hade övertagit Segerfors (och kvarnen) 1936 och Bertil Embretsen hade anställts i slutet av 1940-talet. Han efterträdde den förre mjölnaren, som hängt sig i kvarnen.
Det var ju inte ett heltidsjobb, utan Bertil arbetade också på Vattenverket och hade sina två arbetsplatser på bekvämt avstånd från sin bostad, Kvarnstugan. På vintern behövde kvarnstenarna renoveras. Säkert ett kallt jobb eftersom det enda varma utrymmet i kvarnen var mjölnarens lilla kammare till vänster innanför dörrarna. Att arbeta med kvarnstenarna tog sin tid. De skulle tas ner med hjälp av en lyftkran och sen knackas rena. Ibland måste räfflorna huggas om med en mejsel. Det behövde kanske inte göras varje år, eftersom kvarnen successivt användes mindre. De sista åren kvarnen var igång ersattes stenarna av en elektrisk kvarn, men då var kvarnepoken på Segerfors snart över.
Hur gick då till att mala? Tomas berättar att man tog upp spannmålet med hiss till tredje våningen. Där fanns en tratt i golvet som ledde ner till kvarnstenarna. Där tömdes säden. Mjölnaren kunde reglera grovleken på mjölet genom att ändra trycket på kvarnstenarna med hjälp av en järnratt. Dvs ju finare mjöl, desto trängre mellan stenarna. För att bedöma det fick mjölnaren springa upp och ner i trapporna och kontrollera innehållet i säckarna som fanns uppträdda under trärännan på bottenvåningen.
Vete och havre dominerade. I “torken” på gården gjorde man upp eld i en ugn och rostade havren för att göra skrädmjöl. I en stor balja rörde två knivar runt för att hindra havren att bli bränd.
På 1970-talet avvecklades kvarnen, bron revs, dammen tömdes delvis när grävskoporna gjort sitt. När kommunen ville riva kvarnen trädde Rackstadbor till. Med ekonomiskt stöd av kommunen, beredskapsarbete och frivilliga insatser räddades kvarnen och Rackstads kvarnförening bildades 1989 för att ta över driften.
Intervju 27 okt 2013 med Tomas Andersson, född 1948. Sammanställd av Lennart Wettmark
I Riksantikvarieämbetets Fornsök ( http://www.fmis.raa.se ) kan du söka information om äldre tiders gravplatser, boplatser och arbetsplatser. Här finns uppgifter om lämningar såväl på land som under vatten. Du hittar information om runstenar, hällristningar, gruvor, torp, avrättningsplatser, skeppsvrak och mycket annat. Tidsspannet är stort - från äldsta stenålder till 1900-tal.
