Kategori: Rackenkolonin

Publicerat

Aina Ekelund minns

aina2aina1935 flyttade Aina Ekelund och hennes familj till Rackstad. Aina var då elva år och var född i Stålsberga, men innan flytten till Rackstad hade familjen Stål bott i Järnskog för att hjälpa mamma Signes föräldrar. Det var dåliga tider, men pappa Paul fick arbete på Skogslunds såg. Familjen flyttade in på Mon, granne med sågverket, som då ägdes av Viktor Andersson innan Skogsägareföreningen övertog sågen. Mon låg nära Skogslund, där Viktor Anderssons familj bodde. Viktor var gift med en syster till Mia Göran, ”Esse”. På Mon bodde familjen fram till 1938, när man flyttade till Holm, granne med vattenverket.
Mon kom sedan att stå tomt och fungerade som en ”bygdegård” och revs senare.  Bl a använde Rackstads teatercirkel den som replokal. Aina var f ö med i teatercirkeln vintern 1941- 42, men minns bara ett tillfälle när man repeterade på Sandstaberg.

Ainas familj arrenderade jordbruket på Holm på fem år. Ägorna var 12 hektar, man hade ladugård med 5-6 kor och häst, som inte minst kom till användning vintertid när Paul arbetade i skogen. Familjen delade hus med Per och Marta Andersson – och dottern Gerda. När arrendet upphörde köpte Algot Andersson, bror till Viktor, marken av Per och Marta Andersson. Algot utökade på så vis Nolbys marker.
1943 hade Pauls far, Stålsbergas siste indelte soldat Olenius Stål, dött och efterlämnat sitt friköpta soldatställe Ängåsen i Stålsberga. Dit flyttade Ståls.

Rackstadskolan 28 maj 1937. Aina tredje fr v. Bilden Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola
Rackstadskolan 1937. Aina tredje fr v. följd av Marja Ander. Bilden från Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Under åren 1942- 44 fanns Aina i Stockholm och kunde redan se tillbaka på många arbeten.  Hon hade gått femte och sjätte klass i Rackstadskolan och efter det gått fortsättningsskola, som bestod av tre kurser: sex veckor läsning, sex veckor sömnad och – efter ett uppehåll en vinter och sommar med arbete hos adjunkt Hultes familj i Arvika och över sommaren på Orust – sex veckor skolkök. Allt ägde rum på Larstomta i Gunnarskog. I veckorna var man där och på helgen kunde man åka hem.

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger ännu inte född
Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger föds 1941.

Allt kom säkert till nytta för de arbeten som Aina kom att ha. Till en början hemmavid; en tid som hjälp åt Helmer och Edit Wik i Högvalta. Det var svårt för frun i huset att kombinera barntillsyn och arbetet i ladugården. Och sen i hemmet när Ainas mamma blev akut sjuk ett nyår och behövde hjälp. Aina fick ta hand om ladugården, handmjölka korna. Aina hade åtta syskon, fyra bröder och fyra systrar. Pojkarna var hemma och hjälpte till med jordbruket och en av flickorna fick alltid hjälpa mamma. Under många år var Aina hemma med sina barn. Längre fram kom Aina att arbete i köket på stadshotellet, på Ingestrand och på Gate gästgiveri och som kokfru vid större familjetillställningar.

Ungdomar fikar på Smedjefallets servering.
Ungdomar fikar på Smedjefallets servering.

Under kriget fanns det gott om militärer i Rackstad. Barnkolonins hus på Kampudden blev militärförläggning, familjens uthus blev militärförråd. Många inkallade ville köpa kaffe och barnen fick choklad av soldaterna. Och på Kampudden blev det ibland dans, men det var Aina för ung för. Men hon minns hur de satt bänkade på utomhusbio med en stor duk ute på Kampudden och njöt av en operett med Jeanette Macdonald och Nelson Eddy.

Konstnärerna i Rackstad gjorde nog inte så stort intryck på Aina. Hon noterade att Gustaf och Maja Fjaestad kunde ses gå ner till Rackstadkorset med ryggsäckar för att ta bussen till stan. Gustaf i vadmalskläder. Hade Fjaestad inte bil längre? Ainas blivande man, som var 11 år äldre än Aina, hade ju köpt Fjaestads bil 1938. Aina och Sven gifte sig 1950.
Men det fanns en konstnärsfamilj som Aina hade kontakt med, Ture Anders. I familjen hade dessutom en av Ainas systrar varit ”piga”. Rogne var ett år äldre och Marja två år yngre än Aina, men Örjan liten. Hos dem var hon mycket. Aina kom senare att hälsa på Marja som på 50-talet bodde i Stockholm med två barn och en make som Ture inte riktigt godkände. Marja arbetade som städerska på Stadshuset, maken var konstnär. 1954 fick Marja polio och Aina minns ett besök hos henne där hon låg i en gungande säng, förlamad, men kunde prata genom ett rör.

Aina minns också från sin barndom:

*Hur hon gick från Mon över sågverksbron för att hämta posten, som brevbäraren lämnade hos Noaks-Maja, som bodde i det hus som nu heter Nyholm..

*Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.

* Hedingers på Lugnet, han verksam där som sjukgymnast och hon, pensionerad lärarinna, som hade servering i liten skala på Lugnet. På 40-talet sålt till Bruséns, som flickorna tyckte hade ko-namn: Rosa, Daga, Nora…

Hedinger

*Att man fick gå över gården till Berget ner till Racken så länge Anna bodde där. Anna som var snäll och hjälpte mamma att sätta upp mattväv.

Intervju Sept. 2017

 

 

 

Publicerat

DN på besök i Rackstad 1943: Konsthantverket blommar…

18-okt-1943-dn-bild-rubrikbildtext

 

 

lindberg

 

 

Värmland i oktober

Konsthantverket blommar i de knepiga värmlänningarnas bygder, och hade inte krisen gjort garner, färger och metaller svåråtkomliga skulle ingenting störa en allmän optimism. Går man halvmilen norr om Arvika, just där landskapet blir storvulet norskt med dalar och klara sjöar som vid lugnt väder speglar de skogsludna höjderna, så har man hamnat i en trakt där konstnärer och konsthantverkare bott så länge och så tätt att urbefolkningen nu är i det närmaste immun mot “könstit fölk”, och ingenting kan förvåna dem längre.

Här intill sjön Racken i Taserud och Rackstad är gammal mark för konstnärligt skapande. I en smedja i Taserud räknade man fem generationer smeder innan yngste ättlingen lämnade fädernas städ och slog sig ned utanför Stockholm för att skapa konstsmidesgrindar med svetslåga och annat modernt otäcktyg.

Den ende konstnären som i verkligheten fötts här är bildhuggaren Christian Eriksson, men vid stranden till Racken byggde snö- och rimfrostmålaren Gustaf Fjaestad sin ljusa villa och fick snart sällskap av Värmlandsmålarna Fritz Lindström och Ture Ander med familjer, om man bara nämnde de mest kända namnen.

Men arvet får föras vidare av konsthantverkarna, och den ungdom som nu finns och verkar runtom i bygden är mer för praktiska ting och mera jordbundet materiell.

I den stora bruna byggnad där systrarna Fjaestad på sin tid vävde gobelänger med naturalistiska inslag, där vakar nu två unga textilkonstnärinnor över de fem vävstolarna och gobelängknytningen. Det är fröknarna Greta Nileus och Gerd Akre, som bägge gått igenom Tekniska skolan i Stockholm.

Halm räddar poäng

Uppe i vävkammaren sitter fröken Greta Nileus och snålar med textilkupongerna genom att väva med halm.

– Tilldelningen av garn krymper för varje gång på ett ganska oroväckande sätt, men än så länge reder vi oss med diverse småknep, säger den blonda representanten för Rackstads konstväveri med Veronica Lake-håret. Nu klarar vi oss bättre med beställningarna än i början, då portföret var ganska trögt. Det blir de hederliga mattorna av trasmattetyp, och sådana här enkla saker som får bekosta rörelsen för på gobelängknytning blir man inte så fet. Det är roligt men det är ett långt och tidsödande arbete bakom minsta lilla gobelängstycke, och betalt vad det är värt kan man sällan ta. Det var en förhoppningsfulle herre nånstans ifrån mellansverige som sände oss en sådan hemsk gobelängimitation med ett rokokopar framför en spinett och trodde att vi kunde göra sådana där i parti för en 15 – 20 kronor stycket. Vi gav honom ett förslagspris på över 100 kronor, och sedan har inte den herren hörts av.

Men nu är tiderna skapliga, för har man väl gjort en sak, så nog blir den såld. Och snart kommer flitiga praktikanter och hjälper till, dvs jag hoppas att de är flitiga och då kommer det att gå undan litet mera.

I grannskapet ligger ett brunt hus, som är Riborg och Jonni Böving-Albråtens keramiska ateljé, och den mycket mörka flickan med med potatishackan i landet är den utövande konstnären för närvarande, huset dotter Jonni.

– Nej, ugnen är inte i gång idag, säger Jonni Böving. Det vore livsfarligt att bränna i den annat än på vintern, för den ligger mitt inne i huset och sprider den mest infernaliska hetta som tänkas kan, och det gäller att passa på sig och ugnen. Varsågod och kom in och titta, redaktörn!

Och vi tittar. I röd tegelsten reser sig ugnen ända upp till taket och går ner genom golvet en bra bit. Man bränner i två våningar, och ugnens tillslutning går så till att man murar igen den med dubbla lager stenplattor. Sedan jätteugnen brunnit i tolv timmar och konsumerat mellan 1,5 och 2 kubikmeter prima björkved, så tätas eldstad och draglucka med murbruk, och avkylningen får äga rum under tre dygn. Spänningen är därför ganska feberhet, murbruket knackas bort och plattorna tas ner, för med ugnen stora volym och bränslemängden kan man bara ha råd att bränna fyra gånger var vinter, och det blir en hård ekonomisk törn, om det skulle misslyckas en gång.

Ja, misslyckas det, får man väl börja bränna böckling, säger fröken Böving trankilt och visar mot en väderbiten röklådan på en jordhög i trädgården.

Vi drömmer om en skola!

I en gammal gård i nedre Rackstad bor två energiska unga män. Det är konstsmeden Leif Lindström och möbelsnickaren Jan Lindberg, som samsas om utrymmet och ser tiden an. Jan Lindberg håller på med planerandet av en egen rörelse med möbelsnickeri, och till våren väntar han ner en möbelarkitekt från Stockholm, varefter planerna kan börja utformas praktiskt. ?n så länge arbetar han på en möbelverkstad i närheten.

– Så trevligt som vi ungdomar har här i kolonin i Rackstad undrar jag om man kan ha någon annan stans, och jag undrar om man kan bli så produktiv heller på något annat ställe, säger hr Lindberg och filar på en graciös stol i verkstaden. Vi svetsas samman i Rackstad, vad vi än har för oss, och nu funderar vi allvarligt på om det inte skulle gå att genomföra ett slags hantverksskola här hos oss. Vi tänker ta emot elever inom våra speciella gebit, och då vi har representanter för diverse konsthantverk här runt om, skulle vi kunna åstadkomma mycket. Det behövs faktiskt ett sådant ställe för ungdomar som verkligen vill öva upp sig. Ett ställe där man å ena sidan arbetar hårt, men å andra sidan inte tar allt så förtvivlat högtidligt byråkratiskt, utan där hantverksintresset får sitt utlopp och vidare uppbyggnad.

Dagens Nyheter 18 oktober 1943

 

 

 

Publicerat

Albråten

Per om släkten och platsen Albråten

I mars 1912 köpte Per Albråtens farmor Riborg Böving en tomt i Rackstad. I köpekontraktet hette tomten Albråten. Ursprunglig ägare var Johannes Olsson, vars son Ragnar Johansson senare skulle komma att stycka av en rad tomter i Rackstad. Bara några månader tidigare (november 1911) hade apotekare Jonsson köpt tomten, som han så snabbt sålde vidare.
En släkting till Riborg ritade sen ett hus, som därpå timrades upp och kom att bli den första byggnaden på denna udde. 1922 kompletterades byggnationen med det röda hus, som flyttades från en plats nära Masttakebäcken.

AlbråtenHur hade då Riborg Böving hamnat i Rackstad och hur träffade hon Pers farfar?
Först en bakgrund hämtad från Wikipedia:
“Riborg Böving föddes 1880 som det sjunde barnet i en kull på tio barn till Poul Bernard Böving (1839-89), arrendator på Ålholmen gård i Anderslöv, och Lida Maria Wengel (född 1846). Hon utbildade sig i Bern i Schweiz 1903-04 och därefter i Karlsruhe i Tyskland samt på Tekniska skolan i Stockholm. Hon var mönstertecknare för Gustavsberg och Rörstrand. år 1907 flyttade Riborg Böving till Arvika för att ingå i Rackengruppen.”

Per berättar att innan dess bodde Riborg en tid i Karlstad, där hon hade två bröder och där hon också träffade Pers farfar om vilken man i Wikipedia kan läsa:
“Ignácz Caroly Beôrecz. även känd under signaturnamnet I. B. Albråten, född 18 maj 1865 i Ungern, död 10 juli 1940 i Arvika stadsförsamling, var en ungersk-svensk konstnär och musiker (musikdirektör).  Beôrecz reste runt sekelskiftet med sin orkester i Tyskland, Holland, Skottland, Ungern, Norge, Danmark och Sverige. Han bosatte sig i Arvika de sista 30 åren av sitt liv, där han arbetade som lärare i fiol och orkester vid Ingesunds folkhögskola. Han gick i lära hos Bruno Liljefors och debuterade med sina landskapsmotiv i Malmö 1913 och 1915 i samband med Konstföreningen för södra Sveriges utställningar” (Vissa sakuppgifter korrigerade)

På Rörstrand i Stockholm lärde Riborg känna Hilma Persson-Hjelm, Rackstadfödd (1877) keramiker, som arbetade där. Efter sju år med studier och arbete i Stockholm återvände Hilma hem. Det var säkert anledningen till att Riborg kom till Arvika. Riborg hyrde också hus i Ålgården. I Ålgården arbetade/praktiserade båda i krukmakeriverkstad hos krukmakarna.

Riborg
Riborg på slalombackstoppen och på Albråten

Riborg bodde ju sedan 1907 i Arvika tillsammans med Ignácz. Hon reste en tid innan nedkomsten till Örebro och födde där parets son Våge Albråten den 30 augusti 1913. Efter sonens födelse flyttar familjen till Rackstad/Albråten. Ignácz får arbete som musiklärare och ett år senare, 1914, öppnar Riborg keramikverkstad. Till en början turnerade Ignácz i Norge och Sverige innan han efter några år övertalades av Valdemar Dahlgren att börja undervisa på folkhögskolan. I utbyte fick Riborg och Ignácz bl a hjälp med att anlägga gräsmattan och att bygga vägen till huset. Mauritz “Maggan” Hellberg, legendarisk redaktör på Karlstad-Tidningen, var ofta på besök och han hjälpte Ignácz att gräva ut gårdsplanen och anlägga stenmurar.

Under 20-talet  fick Riborg och hennes familj grannar; Längre ut på udden avstyckade Ragnar Johansson två tomter. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär. Efter kriget fortsatte Ragnar Johansson att sälja av tomter längre in på udden. Riborg och dottern Karin (Jonni) köpte då tomterna närmast sitt hus söderut för att slippa få nya grannar alltför nära. Bilden nedan visar också det gärde Riborg och Karin köpte.

Målning av Ture Ander
Vägen till Albråten. Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten gick på den tiden förbi Orrhöjden (Ture Anders hus) och sandstranden. När Lydéns och Lindqvists etablerade sig på udden byggdes också den nuvarande vägen med nedfart vid Lindströms (på 40-talet?)

Fika hemma hos Riborg. Apotekare Jonsson till höger. Kalle Bond till vänster. Kalle var bror till Ester Bond som ägde Rintorp före Rogne Ander.

När Riborgs son Våge var 34 år träffade han Evy. Hon genomgick en stressig period i Stockholm och behövde byta miljö. Riborg var mycket gästfri och hade ofta folk boende hos sig. Den som förmedlade kontakten mellan Riborg och Evy var Elsa Hallgren, en gång vävelev hos “fastrarna” Fjaestad och som blev kvar i Rackstad. Våge bjöd med Evy till en av de många fester som ägde rum hos den nya generationen väverskor i Rackstad: Greta Nileus och Gerd Akre (Göran). Så blev Våge och Evy ett par.

våge
Våge utanför sitt hus. 40-tal?
På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet
På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

Per delade många intressen med sin far. Våge fiskade: ål, laxöring osv. Under sin uppväxt inspirerades han mycket av Ture Ander, som gärna både jagade och fiskade. Per minns hur noggrant Våge spände upp och lagade fiskenäten i vardagsrummet. Tillsammans åkte Våge och Per skidor. En vanlig tur var från Albråten till slalombackens topp och tillbaka.
Med mamma gick han ofta till Hagen för att hämta mjölk eller till posthuset för att se om brevbäraren lagt in någon post i deras fack.

Liksom sin far gick Per de fyra första åren i Rackstadskolan. Klasserna var hopslagna i klass 1 och 2 resp. 3 och 4. Per hade ett tjugotal elever i sin klass, bl a Monika Fjaestad. Upptagningsområdet var hela trakten runt sjön och barnen hämtades med skolbuss. Resan kostade 25 öre och det hände att 25-öringen försvann till godis, men man fick åka med ändå minns Per. I klass 3-4 hade Per Teodor Tobiasson. En lärare man hade respekt för. Det hände att man fick låna hans boxhandskar på rasten. En dramatisk höjdpunkt var den dag lärarinnan i klass 1-2 och Teodor kom ihop sig om vilken klass skulle äta först och dispyten mynnade ut i att Teodor kastade en vattenkanna på dörren. Våge påstod, minns Per, att Teodors farfar var en av de sista slavfraktarna.

På Våges tid fanns ingen skolbuss och när det var dags att läsa vidare inne i Arvika var han inackorderad i ett hushåll.

Pers jämnåriga var Johan Silvén, Kjell Skoglund, Tore Gärtner och Monika “Mocki” Fjaestad. Och brodern Jens förstås. När hösten kom och hus och trädgårdar stod tomma var det härligt att palla äpplen och ta sig in i barnkolonien via gymnastikhallen. Det hände att man var på kolonien även under sommaren för att spela fotboll – eller som en gång smyga dit med Våges mynningsladdade pistol och fyra av mot en husvägg. Och sen springa!

Våges främsta lekkamrat i barndomen var Edvin Persman på Hûrratorpet, bror till keramikern Gustaf. Våge har berättat att Edvin och han i 7-8 årsålderna spikade ihop en flotte, men så bristfälligt att den gick isär i vattnet. Edvin sprang hem i förskräckelse. Våge reagerade med att springa upp på vinden och samla ihop tobak och rulla in i ett tidningspapper.

Per minns att det sociala livet var välutvecklat. Det var fest varje helg och som barn gillade man det eftersom det gav goda möjligheter att t ex under borden hitta godsaker. Störst var kräftfestandet. Det fanns mycket kräftor då. Efter första vittjningen eldades det under tvättgrytan och en första omgång kräftor kokades och åts. Man fiskade kräftor in i september och hade kräftor i sump nere vid sjön. Vid kräftorna kom de första gästerna dan innan. En välkänd gäst på 60-talet var Alf Hambe, som var god vän med Kjell och Birgitta Olsson som hyrde hos Albråten. Alla tre var lärare och det kom som regel ytterligare folk från Göteborg.

Riborg hade dött 1952 och Våges syster Jonni fanns i Australien. Där hade hon en ny familj med greken Platon Kiriakides. Hon trivdes troligen inget vidare i Australien, tror Per, och hon som skapat sig ett namn som keramiker i Sverige (representerad på Nationamuseum bl a) slutade med keramiken.

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015
Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Per Albråten är född 1951 och blev intervjuad hösten 2015 av Lennart Wettmark

.

 

 

 

 

Publicerat

Margarin användes aldrig… minnesord över Anna Fjaestad

Ellen Lindström, Fritz Lindströms fru, skrev en personlig minnesteckning i Arvika Nyheter i december 1946. “Det var roligare att höra henne med den humor och det patos hon satte till än att bevista en premiär på Dramaten eller Oscars. Och därtill bjöds på en kopp av utsöktaste kaffe med en nybakad stor hög vetekrans till, där mandlarna stodo i kö och trängdes oppepå”
(Klicka på bilden så är urklippet lättare att läsa)

nekrolog Anna FjaestadSe även Annas brev till landshövdingskan Unger 1936: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/09/barnen-behovde-inte-svalta/

 

Publicerat

När Björn Ahlgrensson bjöd till kvällskaffe

Lisa Morell berättade i brev 1946 till Torsten Lenk om några händelser med koppling till Rackenkolonien. Här är en. Hon bodde under en tid i Nystuga i Rackstad och fick besök av konstnären Ahlgrensson

I flera år hyrde Björn och Elsa Ahlgrensson en stuga av bonden Elovsson i Pershage. Stugan låg ahlgrenson porträttvid östra sidan av sjön Racken i en vacker björkdunge, sädesfält inpå husknuten och sjön nedanför.

Jag har hört berättas att första året de bodde där, lustvandrade de hand i hand i Elovssons sädesfält. Elovson sade ilsket, “de begriper inte bättre”. En annan gång sprang Elsa efter Elovsson med hopknäppta händer och strömmande tårar och bad för björkarna runt stugan, när han kom med sin yxa för att hugga ned dem. Att be för björkarna, något så fjantigt hade Elovson varken hört eller sett. Men björkarna fick stå kvar runt Pershage.

Få älskade naturen som Björn och Elsa, praktiska ting var dem främmande även veckans dagar. Björn kunde gå in till staden för att handla en söndag. En klocka tror jag knappt fanns i deras ägo.

En sommarmorgon kom Björn till staden för att handla och fann alla affärer stängda, ingen menniska syntes till. När han kom till torget och fick syn på stationsklockan, var den fem. ??Men jag visste att det var på morgonen?? sade Björn när han med glimt i ögat berättade sin otur. Antagligen hade han gått hemifrån vid tretiden, det var en mil från hans hem till staden. En dag i juli 1911 kl 8 f m knackade Björn på min dörr. Jag bodde då i Nystuga Rackstad. Min frukost stod färdig. Jag frågade om han ville äta med, naturligtvis. Sedan han tagit av den slankiga ryggsäcken, torkat glasögonen, gnuggat händerna, som hans vana var, satte vi oss till bords. Efter tredje kaffekoppen tände Björn sin snörvlande pipa och talade om sitt ärende. Det skulle bli kvällskaffe hos dem. Det var vanligt att vi gick till varandra under sommar och vinterkvällar. Givande kvällar med musik, sång, heta diskussioner, plastisk dans på ängarna, där faunen i panterskinn, Ellen Hallén, jagade nymfen Anna-Lisa Zetterquist mellan björkarna med Racken som bakgrund, en blek måne förhöjde stämningen. Musiken var olika, inte alla hade piano, men lutor och gitarrer hade de flesta och framförallt fiol. Ofta Lars Zetterquist eller någon av hans fyra söner, som alla var mycket musikaliska.

“Det var så länge sedan ni alla var hos oss”, sade Björn.

På mitt bord låg en bunt Svenska Dagblad, Björn sneglade på dem. Ingen av oss hade råd att hålla en tidning mer än Gustav Fjaestad. Men vi tiggde gamla huvudstadstidningar av våra vänner i staden.

“Sätt dig nu bekvämt, läs och rök när jag dukat av måste jag arbeta” Bry dig inte om mig jag har inte sett en tidning på flera veckor fick jag till svar.

Rummet bredvid var min verkstad och kök, att jag hamrade på för fullt visste jag sedan gammalt ej störde Björn. Jag glömde bort min gäst, men hungern gjorde sig påmind när klockan led mot ett. Jag gjorde eld i spisen, satte på potatis, kokte ris, stekte fläsk, dukade bordet gick till källaren efter filbunke. Björn varken hörde eller såg, insvept i ett tobaksmoln, nedsjunken i huset enda bekväma stol. De lästa tidningarna låg runt om på golvet.

Matdags sa jag. Fint sa Björn, är hungrig som en varg sen jag läst om denna förfärliga hungersnöd som rasar i Indien.

Riset vi började med passade in på våra funderingar över Indien. Vi åt det med curry och smör. Det var Björns förtjusning, han strödde på mängder av curry på riset så riset var grönt och starkt så svetten rann utefter hans magra ansigte.

“Vet du vad jag alltid längtat efter, få ris med kardemumma lär vara en läckerhet, du minns väl Kim och raman” sade Björn. Kardemumma fanns, mortel lånade jag av min värdinna. Björn stötte. Det tog tid innan vi kom underfund med hur rätten skulle bli smaklig. Till slut smälte vi smör, rörde i socker och kardemumma. Björn tyckte det var gudaspis. Efter maten kaffe och cigaretter, klockan hade blivit tre

“Nej nu måste jag gå och säga till alla Fjaestader, för sen ska jag till staden och köpa jäst, Elsa ska baka litet till kvällskaffet”

Baka, du är tokig, inte hinner Elsa det idag, innan du kommer tillbaks är vi redan hos Elsa, sa jag. “Kors för tusan va ska jag göra och vad ska Elsa säga” Jag tröstade honom med att bägge hushållen Fjaestad hade fredagsbak och jag en burk pepparkakor, så bröd tog vi med ro, inget annat var att göra, det kom vi överens om

Så gick då Björn för att bjuda de andra. När vi på kvällen i samlad tropp anträdde vår vandring till Pershage, var Björn också med.

När vi kom fram stod Elsa i dörren vridande sina händer och sade bara, “Gud Björn, Gud Björn” Maja Fjaestad tog Elsa avsides och viskade tröstens ord. Vi andra gingo in och placerade det medhavda brödet på det fint dukade kaffebordet. Där stod en ensam sockerkaka, jästpulver hade tydligen Elsa haft hemma. En blänkande kopparkanna full med ängsblommor stod mitt på bordet. Elsa bryggde kaffe och kokade kneip till Gustav, ett slags rågkaffe. Gustav var vegetarian på den tiden.

När vi bänkat oss runt bordet fick Björn syn på allt brödet. Han tog av sig glasögonen, torkade dem omsorgsfullt, när han fått dem på sade han “Men kära lilla Elsa vad skulle du ha jäst till när du har så mycket bröd”!

När vi alla brast ut i ett hejdlöst skratt, sade Björn ” Jag hörde inte var det någon som sade något roligt”?

Elsa och Björn Ahlgrensson bodde under en tid i Nystuga i Rackstad
Elsa och Björn Ahlgrenson

Lisa Morell i brev till Torsten Lenk 28 nov 1946. Brevet finns på Värmlands museum.
Presentation av Lisa Morell se: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/11/05/nar-det-spokade-pa-sandstaberg/

Publicerat

När det spökade på Sandstaberg

Lisa Morell var 24 år när hon bodde en vinter och vår på Sandstaberg. I ett brev till Torsten Lenk, museiman som under en tid bodde i Båtvika, Stålsberga, skriver hon på hans uppmaning minnesbilder med anknytning till Rackstadkolonin 36 år senare

Det var i november 1908 jag bodde i nedre Rackstad hos Lagerberg i ett kallt och föga trivsamt rum bredvid hans snickarverkstad. Den enda fördelen var att min bostad låg så nära Petter på Myra.

Stackars Petter och hans skickliga söner skulle lära mig järnsmide, det var då min dröm, det blev inte mer heller. När jag såg de tre myrsmederna hantera järnet som den mjukaste lera, förstod jag hur hopplöst det var. Gräsligare lampa än den jag med möda smidde har ej funnits. “Är det Erik den XIIII-s fängelselampa” sade pappa Lars Zetterquist när han fick den i födelsedagspresent av sin förtjusande maka.

Men för att komma till Bror Sahlström, så var det hans bostad, Sandstaberg, jag ville hyra. Bror Sahlström låg i gulsot på Arvika sjukstuga, jag hade hört att han skulle skötas hemma i Utterbyn så fort han fick lite krafter. Stackars Bror, han var redan då söndersupen och gul som saffran, hemsk att skåda.

Visst fick jag hyra hans hus, han var förtjust och sade att jag fick bo där fritt och få spökena på köpet. Men fritt ville jag ej bo där, “dä kan vi jär ôpp senna” sa Bror och så kom vi överens om att jag skulle använda ateljén, köket och ett rum. Sahlström fraktades till sitt hem i Utterbyn och jag flyttade till Sandstaberg, tyckte där var furstligt efter kyffet hos Lagerberg, men lukten inomhus rent förfärlig, ingen hade bott där på ett år. Råttorna hade huserat vilt och lämnat massor av spår efter sig. Jag skurade och fejade och när det började skymma hade fint och trivsamt när lampan blivit tänd och brasan sprakade.

Då började spökeriet, att det spökade var allmänt känt. Nordanvinden ven om knutarna, det blev ett tassande över och under, upp och ner mellan pappen på väggarna. Det var råttorna som började sin kvällsdans. Från köksskåpet där jag satt upp tallrikarna mot väggarna för att det skulle se prydligt ut, lät det pang, pang när råttorna rev ner dem under sin jakt. Pappren i väggarna smällde som skott, från ateljén hördes steg som klampade. Lommen skrek, räven ylade utanför i skogen. Stegen som hördes kunde jag ej förklara, de andra ljuden kände jag igen, sömn var ej att tänka på, men jag somnade till, vaknade vid att en liten mus trasslat in sig i håret. Solen sken, jag upp för att undersöka stegen, som fortfarande hördes. Tyckte det var tryggt att jag hade en revolver, ett minne från mina år i USA, då jag ej haft någon användning för den. Med den framför mig smög jag mig upp för trappan, öppnade försiktigt ateljédörren. En komisk syn mötte mig, runt en vackert snidad italiensk golvstake satt en hel råttfamilj, i ljushållaren av mässing med form av en tulpan satt en stor ljusgrå skabbig råtta på baken och höll tassarna som en ekorre. Den vädrade och fnyste när jag siktade på den. Bommade naturligtvis, sköt alla fem kvarvarande skott mitt i högen, djuren försvann, men stegen de hördes fortfarande.

Noggrant letade jag igenom övre våningen, fann till slut att ljuden av steg kom från ytterväggen, alltså Helvetet. Låt mig förklara, Bror Sahlström skulptör, ciselör och lustig krumelur och i högsta grad värmlänning hade brädfodrat två sidor av sitt hus med gamla kyrkmålningar. På Sandstaberg husetnorrsidan, därifrån stegen hördes, ett makabert helvete, som vimlade av röda nakna djävlar, med högafflar och tänger, torterade menniskor i djupaste adamskostymer ur vilka ormar krälade, eldslågor och hemskheter. Denna målning kan nu ses i Karlstads museum, dit professor Kellin <Kjellin> räddat den, vet ej om han även räddat Sahlströms himmel, som satt på västsidan av huset. Där satt skäggiga patriarker på pinnstolar, placerade på ljusblå moln, de hade skära svepningar och grå ullsockar på stora fötter. Ur molnen sköna änglahuvuden, de hade Bror S målat dit, man kände igen dragen på hans flammor, den blonda Nanna Norbäck och svartlockiga Signe Persson från Gustås. Hur Bror S fått dessa målningar? Jo på hans fars tid eller kanske hans farfars, hade på deras ägor stått en ödekyrka, som de rivit. Bror S hade hittat målningarna i ett uthus, antagligen fanns ej någon riksantikvarie till hands för att rädda gamla kyrkor i Fryksdalen på den tiden.

Vintern kom med stark kyla, i ateljén hade jag ej råd att elda, det gick åt alldeles för mycket ved ändå. Tidigt en morgon kom en bonde från Gunnarskog med ett vedlass. Naturligtvis skulle han bjudas på kaffe, vid sin andra kopp lystrade han till, ögonen plirade illmarigt, så sa han. ?? di säjer att ho bor här ensammen, men nu har ho att en kär /karl/ som spankulerar därôppe?? Det blåste nordan olyckligtvis, stegen hördes tydligt. Nä Fritioff sa ja det är bara lösa bräder i helvetet och för att rädda mitt rykte föreslog jag att han skulle gå med upp på övre våningen. ??Va ska de tjäne te, han är väl kär te gömme sej unna, sa Fritioff . När han givit sig av, släpades brandstegen fram, den hängde på uthusväggen, ilskan gav mig krafter att resa upp den mot den olycksaliga väggen. Det tog tid innan jag i den dystra målningen fann de lösa bräderna. De blev omsorgsfullt fastspikade.

Så kom våren med tjäder och orrspel utanför husknuten, allt var så vidunderligt vackert, gärna ville jag bo kvar över sommaren. Skrev till Bror S och frågade om det gick och så en förfrågan om hyran. Svaret kom, eftersom jag var så enveten med att betala hyra, så hade han några gamla räkningar om jag ville klara dem. En var hos skräddare Robert Rönning i Rackstad, då jag kom dit och fick höra att den lydde på 178 kr flydde jag, nästa var hos bokhandlare Jakobson på 110 kr “tror fröken att han tänker betala” sa han. Den sista jag gick till efter Brors brev där det stod “skyldig hos en enögd karl som har bosättningsaffär i hörnet på torget” Det blev droppen i min malörts bägare, 350 kr för ett dubbelt italienskt dragspel. Förtvivlat skrev jag till Bror S att jag ej plockade guld ur njurformade kopparbunkar, som jag då levde av, att jag ej såg mig någon råd att betala. Svaret kom omgående. “Hyran skiter vi i, inte faen vesste jag att jag va skylldi så möcke, dä ska ja nock klare själv, men va som retar mej ä att ja ga Signe ett så dyrt dragspel, dä hade ja inge för men grann va ho och jävlitt musikalisk . Bo kvar så länge du vill, ja kommer i näste vecke och vi röms bägge på Sandstaberg”

Bror Sahlström fick sin hyra betald efter samma taxa som hos Lagerbergs. I flygande fläng och med sorg i hjärtat, flyttade jag till Hummeltorpet där spökade det också efter en ung man Gösta Hård av Segerstad som vintern förut skjutit sig där, men det är en annan historia.

Se även http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/05/09/sandstaberg-bror-sahlstroms-hem-vid-racken/

Lisa Morell i brev till Torsten Lenk 29 november 1946. Förvaras på Värmlands museum.

Ciselering (av fr. ciseau “mejsel”) är en av teknik att med verktygen hammare, mejsel och puns åstadkomma reliefutsmyckning i metall. Vid ciselering åstadkoms nedsänkningar i metallen genom att man hamrar från framsidan

Lisa Morell målad av Fritz Lindström
Lisa Morell målad av Fritz Lindström

lisa morell

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisa Morel:Koppar-Lisa” född 1884 i Grava, men fadern, som var skräddare, öppnade herrekipering i Arvika 1899 och Lisa gick i flickskola där. 1901 åkte hon till USA, gick bl a på konstskola och återvände till Arvika 1908. Gick som lärling i Arvika, Lund och Wien. 1911 hyrde hon övervåningen på Nystuga i Rackstad. Hon är “känd för oerhört vackra arbeten, även i linoleum och träsnitt och målade miniatyrer. Hon gjorde utsökta brickor i mässing eller koppar med förhöjda kanter, rikligt prydda med gravering och ciselering i fantasifulla mönster. Vägglampetter i brons och koppar, serviser i silver, ljuskronor och många andra eleganta föremål i silver och även i guld” Hon dog 1971 (Fjaestad Nordmark. Rackstad-Dansen, 2012)