Inlägg

Publicerat

Utvandrarna

“Det har länge i Värmland varit en dygd att ha granna hästar. Det är många som ruinerat sig på hästar” Detta är en av flera kritiska kommentarer man kan läsa i Emigrationsutredningens bygdeundersökning 1907. De styrande var bekymrade över att folk i stora skaror emigrerar till Nordamerika. Ett stort utredningsarbete börjar. Gerhard Magnusson - senare socialdemokratisk journalist och riksdagsman - får i uppdrag att studera Jösse härad. Värmland hör till de län som har många utvandrare; Under 90 år, fram till 1930, emigrerade 128.000 värmlänningar! Magnusson granskar häradet socken för socken och har tillfrågat 300 personer.

gerhard magnusson
Under 1800-talet hade befolkningstillväxten varit mycket god, men i senare delen av seklet vänder kurvorna neråt. Gunnarskog som fördubblar sitt invånartal under de sextio första åren av 1800-talet, har 1907, undersökningsåret, förlorat en tredjedel av sin befolkning. Men Arvika köping ökar starkt och Arvika landsförsamling, dit bl a Rackstad hör, verkar inte drabbas så som “skogssocknarna” tack vare närheten till tillväxtmotorn Arvika. Magnusson säger som regel inget om enskilda platser, utan ger generella analyser och förklaringar, som rimligen är aktuella också för Rackstad med omnejd.

folkmängd jösse härad

Att bruken läggs ner (Segerfors 1868) betyder kanske inte så mycket för bönderna i trakten menar Magnusson. De får dåligt betalt för arbetet med kolning. Dessutom gör det att man försummar jordbruket och i förtid brandskattar sin skog. Det misskötta jordbruket är en av Magnussons teser (värnplikten en annan): “Jordbruket är styvbarnet som får göra brukaren den nytta det kan, men aldrig kan hoppas på hans kärlek och värmande omtanke” Det är ett ensidigt havreodlande på kalkfattiga jordar och ett bristande intresse för jordbruk, som blir en orsak till att bondsönerna emigrerar. Bönder kan tack vare biinkomsterna från skogen klara sig hjälpligt medan torpare och backstugsittare lever på nävgröt och havrekakor.
Kanske är det trots allt litet ljusare för Rackstad och andra platser nära Arvika köping. Efterfrågan är stor i köpingen på mjölk, ägg, smör och hö. Och industriarbetare kan rekryteras från torp och arbetarhemman. För dem som bor inom velocipedavstånd öppnas möjligheten att kombinera industriarbete med jordbruk.
Men emigrationen utarmar bygden. Det blir brist på drängar och pigor, torp överges. Magnusson ser en avfolkad landsbygd i häradet: “man ser idel gamla människor, här i trakten dansas inte mer, ty ungdomen har rest ur landet” En tröst för gamla föräldrar är de pengar som söner och döttrar nu kan skicka hem och göra livet litet drägligare.

Källa: Gerhard Magnusson. Jösse härad i Värmland. (Emigrationsutredningens bygdeundersökningar) Stockholm, 1908

Publicerat

Äldre kvarnar runt Racken

Så länge det odlats spannmål, har det funnits behov av att mala säd. Det har funnits kvarnar i området runt Racken, men arkivhandlingar har försvunnit, så de spår man hittar av kvarnar här dyker upp först på 1700-talet.
I begynnelsen var handkvarnen. Den fanns nog på varje gård. Det var ett tidsödande och tungt arbete att hantera den. Det mjöl man fick fram gick bäst att användas till grötkokning – inte till brödbak. Skvaltkvarnen var därför ett stort framsteg. Det fanns gott om bäckar med strömmande vatten – kanske ibland med hjälp av uppdämning. En inventering (1625 -26 års kvarntullängd) räknade till 10 handkvarnar och 11 bäckkvarnar i Arvika socken. Staten var intresserad av den inkomst man kunde få genom att lägga skatt på mälden. Det är också den vägen uppgifter finns om de enskilda kvarnarna i Värmland.

handkvarn från ?lgå skvaltkvarnHandkvarn från Älgå resp. nederdelen av en skvaltkvarn
Med utgångspunkt i 1805 års jordebok upprättades en förteckning över skattelagda kvarnar i länet. Här hittar man uppgifter om kvarnar i området:

  • Holm: en husbehovskvarn med ett stenpar. Hemmanets ränta: 2 skilling
  • Perserud: en husbehovskvarn med ett stenpar
  • Perserud: en husbehovskvarn skattlagd 1804 med 1 kappe råg och 7 kappar havre
  • Rackstad: husbehovskvarn med två stenpar. 8 skilling. Hänvisning till 1758 års jordrannsakning och 1795 års jordebok.

Bruksskildraren Gustaf Schröder skriver i en av sina böcker att han inte kunde erinra sig något bruk som inte hade en eller flera kvarnar. Och det var en inkomstbringande tullkvarn man ville bygga och det krävde tillstånd. Ett sådant exempel finns i Segerfors:
“Herr Brukspatron Edmund Sandelin som för närvarande arrenderar Segerfors Bruk och Landtegendom i Arvika socken var vid sockenstämman närvarande och tillkännagav att han ämnade söka Tullqvarns Rättigheter för den Husbehovsqvarn som är anlagd på Segerfors ägor för vilket ändamål han ansåg sig böra anhålla om Arvika församlings yttrande i denna sockenstämma huruvida församlingen ansåg denna qvarn, om genom Tullqvarnsprivilegier blifver tillgänglig för andra socknebos mäld…” (protokoll 9 dec 1849)
Sockenstämman tillstyrkte 9 dec 1849 att husbehovskvarnen på Segerfors skulle få rätt att ta betalt (tull= avgift), eftersom inom 3/4 mil från Segerfors fanns totalt 2.058 personer fördelade på Rackstad 115, Långvak 257, Mötterud 159, Perserud 155, Holm 22, Stålsberga 82, Bålgård 90, Gustås 54, Östra och Västra Högvalta 226, Östra Speked 127, Östra Berga 45 och Arvika köping 726 personer. “Arvika församling tillstyrker därför bifall hos de myndigheter det vederbör. ” (Källa: En bok om Arvika. 1933 s. 380-381)
I CM Rosenbergs Geografiskt-statistiska handlexikon 1882 – 1883 återfinns inte Perserud, bara Segerfors kvarn, upptaget till ett taxeringsvärde av 5.000 kr

Segerfors_Kvarn-1886WEB Segerfors kvarn. Teckning av Anna Montan 1886

Källa:  Arvid Ernvik. Kvarnar och vattensågar i Värmland från medeltiden till omkring 1900. Karlstad: Press förlag, 1982

 

Publicerat

Fyra gårdar i 1540 års jordebok

Botvid Larsson (aka Botvid Skrivare) var den fogde i Värmland som ledde Gustav Vasas första skattläggning i Värmland. Allt redovisat i jordeboken från 1540. Av den framgår att det fanns 15 gårdar i Arvika socken, varav fyra i vårt område:

  • Amund i Perserud <Amund j Paertzrvdh> och Brunte i Stålsberga <Bruntte j Stålsbaergh> dessa var självägande bönder med skattegårdar och betalade oxskatt, matgivepengar, smörskatt och årlig fodring av fyra hästar
  • Jon i Rackstad <Jon j Rakestada> och Olof i Gustås <Oloff j Guståss> var landbönder och arrenderade sina gårdar av adel eller kyrkan och behövde till staten endast betala smörskatt och utfodring till två hästar.

Eftersom det inte producerades så mycket säd i Värmland var oxskatten huvudskatten. Det var vanligt att man slog sig ihop om en oxe. Följaktligen samsades Brunte i Stålsberga, Sven i Mötterud och Knut i Långvak om en oxe – åtminstone 1540.
Källa: Jordebok för Värmland 1540. Utgiven av Rickard Broberg. (Uppsala (Värmlands nation): Nationen och hembygden, 1952

 

 

 

 

Publicerat

Jakt på räv och varg

Vad vet man om jakt och vilda djur i trakten? Två noteringar i sockenprotokollet berättar om vad man kunde möta 1842:
6 feb.: “30 öron utaf inom Jösse härad tagna räfvar förevistes af kyrkovärden Per Andersson I Koppsäng å bokhållare Gustaf Schröders vägnar i Arvika köping”
20 feb.: “Unge Per Andersson i Taserud styrkte lagligen inför församlingen att han inom Jösse härad skjutit en varg, för hvilken han på vederbörligt sätt äger att begära skottlön”

Publicerat

Några gårdar i övre Rackstad 1964

Lugnet 1964 södra sal

Norra Sal Nystuga

Hagalund Där Framme
De flesta gårdar i trakten verkar ha blivit avfotograferade till boken Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4

Publicerat

Medeltiden och 1500-talet

OM åkerjordens beredning Ur Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken 1555

Holm fanns som gård redan 1315 under Skara stift! Det är belagt i ett diplomatarium från den tiden. Så står det i de flesta skrifter. Men stämmer det? Se anmärkning i slutet av artikeln!
Nästa spår av trakten finns i 1503 års jordebok där Stålsberga och Perserud finns upptaget. Också Rackstad och Gustås är belagda under perioden 1510 -1600.  Holm återkommer först 1564 i jordeboken - som skattetorp. Många gårdar lades öde under senmedeltiden. Kanske var Holm en av dem?

Detta kan man läsa i professor Eva Österbergs 1977 publicerade bok Kolonisation och kriser. Bebyggelse, skattetryck, odling och agrarstruktur i västa Värmland 1300 – 1600. Med stor försiktighet resonerar hon sig fram till en bild av hur området såg ut. Källmaterialet är magert och ojämnt: främst jordeböcker (=skattelängder), präst-tionden och uppgifter om diverse extraskatter. Hon undersöker på härads- och sockennivå. Området runt Racken ingår i redovisningen av Arvika socken. Mycket blir hypoteser och sannolikhetstänkande ? framresonerade i noggranna metodiska överväganden. Det här kan man bl. a. läsa ut av hennes bok:

  • Under 1400-talet skedde en tillbakagång. 25 % av bebyggelsen försvann. Digerdödens roll var antagligen marginell i sammanhanget. Österberg hittar mest vandringssägner och andra ostyrkta uppgifter.
  • En stor andel var ensamgårdar. År 1600 fanns bara tre byar (med två gårdar) i Arvika socken. Totalt fanns upptaget 26 jordbruksenheter. Av dem var 14 skattehemman, 6 frälsehemman, 4 kyrkohemman och 2 KM (?).
  • Man levde av skogen, åkerbruk och binäringar  – t ex fiske, tjärbränning etc
  • Det bodde få människor här och det var långt mellan gårdarna. I Arvika socken fanns det år 1600 26 jordeboksenheter, dvs  0,17 enheter per kvm. (Man antar att ett hushåll i Skandinavien vid den här tiden bestod av 5-7 personer)
  • 1500-talet var en expansionsperiod. Den jordeboksförda bebyggelsen ökade mellan 1540 och 1600 med 60% i Jösse härad ? men bara med 6% i Arvika socken. Från 27 till 29 gårdar. Varför? Kunde det bero på att utrymmet för nyodling med dåtidens jordbruksteknologi var för litet? Finns det andra förklaringar? Extraskatteuttaget 1600 redovisar dock 61 hushåll på de 29 jordeboksenheterna.
  • Nordiska sjuårskriget 1563 -1570 drabbade Jösse härad hårt, då hälften av bebyggelsen brändes ner. Både svenska och norska trupper genomkorsade häradet. Men återhämtningen gick tydligen snabbt.
  • Större skördar från 1570-talet. Havre, som passar på medelgoda jordar, gick om korn och stod 1600 för 61% av de odlade sädesslagen. Havre passade på till foder och brödbak. En analys av tiondelängderna visar också att antalet givare och givna kvantiteter ökade. 1546 gav 28 tiondegivare 29 tunnor, 1600 gav 36 givare 99 tunnor i Arvika socken.
  • Viss ökning av skattetrycket under 1580-talet. Ökade skatter drabbade den fattigare - och mera maktlösa – delen av allmogen hårdare. Lokalt fanns tydligen möjligheten av resonera sig fram vilket kanske förklarar varför inte protesterna var mera frekventa.
  •  Ett socio-ekonomiskt splittrat bondesamhälle. Klyftorna verkar ha ökat mellan gårdar med expansionsmöjligheter och underbruk och utrymme för ökad animalieproduktion och gårdar utan expansionsmöjligheter. Där blev en lösning nykolonisation och nya näringar.

Anmärkning (25/5 1315): “Nicolaus, f d kyrkoherde i Nedre Ullerud tillkännager att han för en längre tid sedan gett biskopsbordet i Skara halva sin gård i By jämte en äng som han köpt i Holm…”
Halvar Nilsson skriver i De värmländska medeltidsbreven (utgiven 1997 av A& W International i Uppsala) att “Holm avser sannolikt socknen Holm i Dalsland och inte, såsom uppges i Sveriges ortnamn. Värmlands län bd 6 s. 8, hemmanet Holm i Arvika socken, som annars inte framträder i skriftliga källor förrän i jordeboken 1564 som skattetorp”

Publicerat

Eric och Maria vill skiljas!

16 juli 1849 sammanträder Kyrkorådet under pastor Gagners ledning för att ta ställning till en äktenskaplig tvist som rör ett par i Perserud. I kyrkorådet sitter kyrkovärden Nils Nilsson I Östra Sund, Nils Eriksson i Västra Sund och nämndeman Olof Nilsson i Bålgård. Så här resonerar Kyrkorådet i bitvis svårgenomträngliga meningar.

 “Hemmansägaren uti Perserud, Arvika socken, Eric Andersson och hans hustru Maria Andersdotter har blivit lagligen kallade till christendomsförhör och undfå tjeneliga maningar i anledning af deras fortsatta kärlekslösa och ochristliga sammanlefnad. Detta deras uppförande mot hvarandra hade varat alltsedan deras ingångna äktenskap den 19de april 1843, och hade kärlekslösheten, illviljan och hatet allt mera tilltagit. Kyrkorådet hade inte försummat att tid efter annan genom bevekande och ömma förmaningar, hämtade från Guds eget ord, söka förmå desse makar att vända på en bättre väg, och gå hvarandra till mötes i fördragsamhet, tålsamhet och försonlighet, anropande Gud om bistånd att kunna dämpa ett upproriskt, hämndgirigt, våldsamt och hatfyllt sinne, men alla dessa utsådda frön till en förändrad vandel hafva fallit på klippan, på vägen och ibland törne och tistel, så att dessa makars sinnelag ännu var detsamma kärlekslösa och bittra. Kyrkorådet erfor nu med bedrövelse att ingen annan förändring timat i dessa makars sammanlefnad, än den att hatet dessa emellan hade tilltagit, så att båda önskade en skilsmässa. En sådan borde dock aldrig ske emellan de hjertan Gud förenat, och den borgerliga lagen tillåter en sådan skilsmässa blott för dessa hjertans hårdhets skull.
   Tillkallade vittnen, drängen Per Andersson i Perserud, gifte drängen Nils Andersson och gifte drängen Arne Persson ifrån samma hemman hördes och intygade att bemälta makars sammanlefnad är på det högsta kärlekslös genom trätor, svordomar och slagsmål. Hustrun är till lynnet retsam, otålig och kan inte styra sin tunga. Mannen, uppbragt häröver, slår hustrun så att hon som oftast med sina barn måste fly från hus och hem samt söka någon fristad hos grannarne. Dessa uppträden ske alltjämt, hvarigenom en allmän förargelse upkommit uti församlingen. På tillfrågan erkände Eric Andersson och hans hustru sanningen af dessa vittnesmål.
   Såväl af tvenne föregående förhör med desse makar, som nu ytterligare vid detta tillfälle har Kyrkorådet inhämtat och fått av såväl makarnas egen bekännelse som af deras grannars vittnesutsagor, kommit till den öfvertygelsen att mannen Eric Andersson och hans hustru Maria Andersdotter, den förre genom sitt våldsamma och den sednare genom sitt retsamma sinnelag, gör en fredlig sammanlefnad omöjlig, samt att en sådan svårighet i lyssna och tänka rätt hos dem sig yppat och alltjämt sig visar under beständiga tillfällen till utbrott, att deras osämja öfvergått numera till afsky och hat, och anser sig Kyrkorådet, ehuru förgäfves, fått fullgöra vad Kyrkolagens XVI cap. XI Kongl. Förordningen af den 27 april 1810, och af den 29 april 1843 föreskrifva, hvadan makarna om de fortfarande endera eller båda yrka äktenskapsskillnad, de då må vända sig till Högv. Domkapitlet och veterlig rätt efter som lag och författningar föreskrifwa.
   Som emellertid bemälte makars sammanaflade barn under tiden utsättes för vådan att genom föräldrarnes onda exempel blifva till uppfostran, seder och sinnelag förderfvade så ansåg Kyrkorådet sig tillstyrka det laga förmyndare för desse barn blifva af vederbörande domstol utsedd, hvilket båda makarne <?> och biföll, samt med Kyrkorådet förenade sig derom att hemmansägaren uti Perserud Olof Jonsson till ett sådant förtroende vore tjenlig. Likaledes förenade sig makarne i den åtgärden till hatets mildrande, att bo åtskiljde tills vidare, medan rättegången varar, dock i samma gård, så att fadern kan äga tillfälle att se till barnen, hvilka hos modren för det närvarande förblifver. När förmyndare varder utsedd blifver det hans skyldighet att ombesörja att barnen få en omsorgsfull och christelig uppfostran.
   Ordföranden hade börjat denna förrättning med bön och upläsandet av no 339 i h. Psalmboken samt slöt densamma med de fyra första verserna af Ps no 285, bönen Fader vår och välsignelsen.”

 Protokollet upplästes i sockenstämman 22 juli 1849 och från predikstolen 29 juli 1849

Publicerat

Anteckningar om Rackstad, Gustås, Skog, Holm, Stålsberga och Perserud

N G Hill , lärare och hembygdsforskare, har sammanställt information från en rad källor om västra Värmland. I Anteckningar om Arvika socken från 1944 skriver han om olika delar av socknen. Här är något av vad han återger om Rackstad, Gustås, Skog, Holm, Stålsberga och Perserud:

Hemmanet Rackstad omfattande 2786 tunnland ägor, är beläget vid sjön Rackens södra del. Sjöns namn anses kunna härledas ur ordet rak i betydelsen, att den skulle vara rak i sin utsträckning. Redan år 1641 stavas namnet visserligen Racken, men man har skäl antaga att en rent språklig förändring av namnet varit orsaken till att bokstaven c tillkommit. Gårdsnamnets senare led, stad, skulle betyda båtstad och namnet alltså tolkas till “Båtstaden vi Racken”

Gustås, ett stycke norr om Ullen har varit löjtnantsboställe och alltså kronoegendom. Omkring år 1700 bodde där fältväbeln välborne herr Hans Stuart, död 1732 och sonson av kammarherren hos kung Carl IX:s gemål drottning Kristina. År 1702 inflyttade fältväbeln välborne herr Jonas Blankenfjell på Gustås. Efter honom kom Per Frumerie, född 1697 i Västmanland och son till en bergsfogde. Han hade bevistat 1716 och 1718 års norska fälttåg. Gift med Anna Varg, en släkting till friherrinnan von Klinckowströms berömda kokerska, vilkens kokbok med mottot “man tager det man hafver” ännu är i gott minne. Vid mitten av 1700-talet beboddes gården av bataljonsadjutanten, fältväbeln Robert Niklas Hellgren, släktad från Arvika. Men det har inte endast bott militärer på Gustås. En gång bodde där Petter Öberg (?), född 1722, under sitt välstånds dagar patron på Norseruds i Ny socken, senare bliven utfattig. Död 1784. En tid tillbragtes här av mönsterskrivaren vid kungl. Adelsfaneregemntet Anders Edberg, vilken sedan bodde och dog i Höves 1813. Egendomen omfattar 1222 tunnland??

Gården Skog, numera självständig, hörde förr under säteriet Wik. Under Blankenfjällarnas tid nyttjades gården såsom Enkesäte och undantag. Här bodde änkelöjtnanskan Margareta Liljebjörn, död 1772 nära etthundra år gammal. Ävenså välborne herr Jonas Blanckenfjäll, bruksförvaltare Anders Ljungblom, sergeant Daniel Johan Styffe under senare delen av 1700-talet samt hans fader landskanslisten Petter Styffe, död 1781, och överstelöjtnanten Ernst Wilhelm Hård av Segerstad. Norrmannen C. Mamen blev ägare till gården år 1905. Dennes son Sven Mamen äger numera egendomen, som utgörs av c:a 80 tunnland åker samt 50 tunnland skog med ett taxeringsvärde av 53.000 kronor. Mangårdsbyggnaden är uppförd på 1830-talet.

Mellan Högvalta och sjön Racken ligger hemmanet Stålsberga, Stolsberg i 1503 års skattebok, 1 mantal skatte redan i de äldsta skattelängderna samt år 1564 -1608 upptaget i Gunnarskogs socken. Namnet anses komma av ett fornnordiskt mans namn Stórolf, Stolfr, och sista leden är berg, alltså Stolfrberg genom tiderna förändrat till sin nuvarande form. Hemmanet utgör c:a 860 tunnland.

Vid landsvägen och söder om Stålsberga är 1/3 skattehemmanet Holm beläget på en “holme”, höjd, får vi väl nu säga eftersom det inte är omgivet av vatten, vilket namnet väl synes tyda på. Kungl. Ortnamnskommissionen använder uttrycket ”upphöjning över sank mark” Så tidigt som 1315 möter oss namnet i gamla handlingar. T.om. 1608 upptaget i Gunnarskogs socken. Arealen uppgår till något mindre av 150 tunnland

Mer för sig självt väl avgränsat från socknens andra hemman genom sjön Racken och branta höjder ligger hemmanet Perserud på sjöns östra sida. Terrängen är rätt kuperad men uppodlad till ansenlig omfattning. Mot öster stiger socknens högsta partier upp till en höjd av 330 meter över havet och från ett tjärn uppe på skogen på gränsen till Mangskog rinner en å ned genom hemmanet till Racken. I detta till vattenmängden ringa vattendragfinnes en kraftsstation med den överraskande vattenfallshöjden av 145 meter, ett av landets högsta vattenfall alltså. En lång tub för ner vattnet till kraftsstationens turbin och knappt en enda droppe går numer utanför. Vid full vattentillgång lämnar kraftanläggningen ifrån sig 600 hästkrafter elektrisk ström (440 kw)
Från odlingarna kan hemmanet uppvisa ett stort antal stenåldersfynd och har alltså varit bebott allt sedan äldsta kulturepoken i vår trakts historia. I våra dagar ligga gård vid gård över hela det odlade området. År 1540 fanns i hemmanet en enda skattebonde nämligen Anund, men i våra dagar upptages ej mindre än 24 skattegårdar därstädes. Med skogen inräknat uppgår arealen till c:a 3141 tunnland, varav skogen tar sina modiga 2852 tunnland, och är därmed det största hemmanet i socknen. Liksom andra hemman vid Racken räknades också detta till Gunnarskogs socken under tiden 1564 - 1608. Enligt äldsta jordeboken utgör Perserud 1 mantal skattehemman. Namnets ursprung är att söka i mansnamnet Pädhar, Peder, Per. Senare ledet är det bekanta röjning, alltså Pers röjning, kanske en av de första de första markrödjarna på denna sidan Racken.

NG Hill redovisar dessutom utdrag ur 1615 års skattelängd för Älvsborgs lösen som visar vilka som kunde påföras denna uttaxering. Där återfinns bl a Anders i Rackstakan och Per i Gustås. Oförmögna att betala skatt var bl a : Knut i Racksta, Brunte i Stålsberga, Eskil i Holm och Anders i Pärsrud. Totalt bodde uppskattningsvis 3-400 personer i socknen

skattehemman

Publicerat

Jan Jonsson i Stålsberga 1846

25 oktober 1846 dör Jan Jonsson i Stålsberga. Av någon anledning finns handlingar kring just hans ekonomiska liv sparat i en mapp tillsammans med Arvika landsförsamlings protokoll tillgängliga i Arkivcentrum i Karlstad. Det är papper som lämnats in till Jösse Härads Rätt i Högvalta. Att han blev omyndigförklarad ett halvår tidigare kanske är en förklaring till samlingen av dokument kring honom: arrendekontrakt, lånehandlingar, köpekontrakt, bouppteckning osv.

Jan Jonsson verkar ha varit en ganska välbärgad man. Det visar inventeringen i samband med omyndigförklaringen. Han ägde kronoskattehemmanet Stålsberg (172 öre  och fyra penningar) värderat till 3.443:16 riksdaler och hemmanet Holm (65 öre och 17 penningar) värderat till 2.190 riksdaler.  1844 hade han sålt tomt 66 i Arvika < hörnet Kyrkogatan/Magasinsgatan>  till hökaren NA Rudberg för 200 riksdaler, på avbetalning. Men han hade också samlat på sig skulder genom åren; Bouppteckningen efter hans död visade på skulder på 2.699 riksdaler ? fordringar: 54 riksdaler. Det hade börjat gå utför för Jan Jonsson. Det förstår man av att han blivit ett ärende för sockenstämman 29 mars 1846. Hans släktingar meddelade till stämman att man avsåg att få honom omyndigförklarad vid Jösse härads Tingsrätt och nu ville ha ett yttrande från stämmen. Av stämmoprotokollet framgår att detta ärende i laga ordning kungjorts från prediksstolen. “I själva saken förmenade församlingen att nämnda begäran var rättvis och grundad på det sanningsenliga förhållandet att Jan Jonsson vore begiven på slöseri och dryckenskap, hvadan församlingen tillstyrkte att förmyndare borde förordnas att vårda hans gods och angelägenheter”
Möjligen är denna skuldsedel som hattmakaren Medin småningom presenterade för dödsboet ett tecken:

hattarrensad

Bouppteckningen i november 1846 ger en bild av hur Jan Jonsson med familj levde. Där finns under avdelning för avdelning olika sorters inventarier: silver, mässing, koppar, tenn, porslin (en tekanna och ett krus, 11 alldeles hela tallrikar, 7 sämre, 2 par kaffekoppar och två spilkumar), glas, bläck, järnsaker, sängkläder, linnetyger, skåp mm, soffor, fiskeredskap (bl a en båt i Mjögsjön), laggkärl, gröda och spannmål, böcker. Här finns också en lista på mansgångkläder:

  • 1 hatt
  • 1 d:o sämre
  • 1 råck af blått kläde wänd
  • 1 med skinnfoder
  • 1 walmalströja
  • 1 fårskinnspäls
  • 1 par walmalsbyxor nya
  • 1 par klädesbyxor
  • 1 par sommarbyxor
  • 1 par d:o ?*
  • 1 klädesväst
  • 1 väst av engelskt skinn
  • 1 blårandig tygväst
  • 2 bommulslärftskjortor
  • 3ne vardagsskjortor sämre och bättre
  • Kallsånger
  • 2ne par ?budna strumpor**
  • 1 par stövlar gamla
  • 1 par gula handskar
  • 1 långkläde och ett bomullskläde rutigh
  • 1 ? gammalt sockerduk dito <fint ostindiskt tyg>***
  • 2 par yllevantar
    Dessutom:
  • 1 messingsdåse
  • 2ne rakknivar 1 större ? tillsammans****
  • 1 fil och en klädesborste
  • 1 par glasögon med fodral
  • 1 pipa med silverbeslag

Frågetecken. Vad står det här?:

* frågetecken4
 ** frågetecken2
***frågetecken1
****frågetecken3

I bouppteckningen finns också Jan Jonssons kreatur:

  • 1 brun häst
  • 1 grått sto gammalt
  • 7 kor: Ringros, Gillros, Hvitlinna, ?plegås, Hvithuldra, Römoa och Salgås
  • 1 ungnöt
  • 1 oxe
  • 3 kalvar
  • 4 ungsvin
  • 8 får
  • 7 höns

26 och 27 november hålls auktion. Av protokollet framgår att Jan Jonssons inventarier sprids över socknen. Anders Olsson i Segerfors torp köper t ex en qwiga för drygt 13 riksdaler.

auction

 

Publicerat

Hur länge har det bott människor i Rackstad?

stenålderfynd Lösa fynd från Stenåldern i Arvika socken (från NG Hill)

Det vet vi förstås inte, men troligen sedan stenåldern. De första invandrarna kom för 6.000 år sedan till våra trakter. Via Västergötland och Värmlandsnäs sökte de sig längs Byälven upp till Glavsfjorden och fann boplatser i norra delen av Glavsfjorden och Värmeln. Detta vet man genom att göra sammanställningar av de fynd som gjorts av stenålderns verktyg, främst enkla yxor. I Glavsfjordens dalgång har man hittat 24 stenyxor av Lihultstyp uppkallad efter en plats i Bohuslän. Sex av dem har hittats i Arvika socken (i Kärrsmossen och Sävsjön) Detta är de äldsta verktygen i Värmland och det handlar om äldre stenåldern, som tog slut 3.300 f Kr.
Från yngre stenåldern har man funnit trindyxor av grönsten, bl a fyra stycken i Stålsberga. Dess efterföljare den tjocknackiga yxan har man hittat tolv i Arvika socken varav en i Perserud. Tekniken utvecklades och skafthålsyxan uppstod; Av de 23 man funnit i Arvika socken kommer tre från Stålsberga, en från Skog och två från Perserud.
skafthålsyxa stålsberga Skafthålsyxa från Stålsberga

När flinta omkring 2.600 f Kr blev det nya materialet kunde man göra mera välformade redskap, t ex spånskrapor som hittats i Stålsberga och Perserud.
Rackstad då? Ett fynd finns från Rackstad: en slipsten för stenyxor; Ett fyrsidigt bryne, kvartsit, 21.2 cm l. Brynet köptes av kapt. Adlerstam, postmästare i Arvika, och förvaras nu i Statens Historiska museum (inv. 6161: 103).

slipsten Slipsten funnen i Rackstad

Några fasta fornlämningar i form av boplatser, rösen, hällkistor etc har inte hittats runt Racken ännu.

Källor: Ernst Nygren. Värmlands stenålder. 1914 (Värmland förr och nu 1914); N.G Hill. Ur hembygdens historia. För skolorna i västra Värmland. Maskinskrivet manus. 198?