Kategori: Biografiskt

Publicerat

Min barndom i Rackstad

Kicki Andersson

Kicki utanför Bruket, mitten på 50-talet!

Jag föddes i november 1953 då mor å far och mina två bröder ( Tomteper å Hanseman som mamma kallade dem) bodde på Bruket i en etta på första våningen mot Vattenverket. Jag döptes till Synnöve men kallades tidigt för Kicki av familjen, vilket numera är mitt tilltalsnamn sen 35 år tillbaka…Mina bröder hade bestämt att när jag kom till världen skulle de sätta mej på den högsta trappa de visste ( farmors farstutrapp tre steg hög) och förpassa mej till Blåkulla!!! De ångrade sej tydligen, vilket de erkände i vuxen ålder….annars var de i mitt tycke två retstickor som ständigt retades och lurade mej med sina påhitt! Alltid två mot en! Dessutom hade de en massa kompisar som gjorde en massa roligt tillsammans. Och jag fick inte vara med…

1958 flyttade vi från Bruket till Övre Nerstuga, För min del betydde det att jag fick börja gå själv till farmor och farfar, å till Där Framme, Hagen å Nystuga! 1960 köpte pappa norra Sal och moderniserade huset, allt revs ut utom de gamla timrade ytterväggarna! På min födelsedag i november 1961 flyttade vi in! Pappa jobbade då på sågen på sommarhalvåret och jobbade i skogen på vintern, högg timmer och ved och körde fram med hästen Tôssa! Jag var med ibland och fick hålla i tömmarna och klappa hästen så att hon stod still när släden skulle lastas!

Mamma var hemmafru och odlade i trädgården, bakade och lagade mat, sydde mycket av mina kläder och stickade tröjor å mössor till oss. Vantar och varma sockor stickade farmor till oss, hon var ”sjuklig” som det hette, och satt ofta och stickade och instruerade farfar i en del hushållsarbete. Farfar fiskade i sjön med olika redskap så färsk fisk fattades inte på matbordet! Abborre, gädda och stuvad lake fick man och ibland siklöja (stinget) som fiskades med nät i ruggigaste november! En del dagar var farmor i farten och bakade småkakor och bullar till eftermiddagskaffet, då fick man äta nybakade ”misslyckade” kakor så mycket man ville!

Att vara hos farmor och farfar var roligt, man fick vara med och lära sej saker, bl a sticka och baka. Jag fick vara med farfar och ro drag på sommarkvällar och ro själv när han satt i aktern och instruerade. Jag fick följa med farfar till smeden Årfeldt i stan med häst å vagn för att prova in nya hästskor, å vi åkte även häst å vagn till faster i Rud, över Stålsberga och Högvalta! Jag fick följa med farmor till stan och gå på kondis där jag fick apelsinsaft och petitchouxbakelse som jag älskade! På sextiotalet fanns det TV, telefon å grammofon och vi såg på Hylands hörna och lyssnade på tio i topp på lördagar.

Hans Thomas Kicki i Nerstuga Rackstad 1960?

Övre Nerstuga

Till Övre Nerstuga flyttade vi 1958 och det är väl från de tre åren som vi bodde där som jag har mest minnen från grannar och episoder i mitt liv. Thomas och Hans hade en massa kompisar och gjorde en massa roligt som jag inte fick vara med på…

FilmHenning och hans hund Topsy kom till Rackstadskolan och visade filmer och de kom hem och berättade att de sett ”tecknad” film med Kalle Anka och jag som aldrig sett film kunde inte begripa hur Kalle Anka kunde röra sej, han var ju ritad i serietidningar! Det dröjde ända tills vi hade TV på sextiotalet och man fick se Disneyfilmer på julafton som jag begrep vad de haft så roligt åt!

Sen tyckte de att jag skulle lära mej cykla! Vi bodde ju mitt i Källebacken, vilket var stora vägen förbi och raka spåret till Segerfors! Bröderna fixade en gammal damcykel från skroten på Skog åt mej, utan sadel, men en jutesäck knöt de fast i stället, jag var ju så liten så jag kunde ändå inte sitta, bara stå på tramporna…Jag fick starta uppe vid Där Framme och rulla så långt det gick, nästan till Segerfors! Ibland gick det inte så bra på mina turer, utan jag hamnade i Thegerströms granhäck! Blåmärken blev det gott om; en gång berättade mamma att hon fann mej i granhäcken och hörde Thomas säga: ”Grin inte, för då får du inte cykla för mamma!”

Fick en blå fin Crescent i rätt storlek när jag började skolan, som det cyklades på många varv runt Racken, till Lena i Perserud på den då krokiga och backiga grusvägen! Vägen förbättrades och drogs om vissa sträckor 1970-72 Älskade att plocka blommor och smultron på sommaren! Mamma fick många buketter och även granntanterna fick nog nån, men smultronen åt jag upp själv med socker och mjölk! I Nerstuga fanns det gott om igelkottar med små söta ungar som vi matade på fat på sommarkvällarna!

Hans å Kicki 1960 i Nerstuga

Flytten till Sal

På min åttaårsdag i november flyttade vi in i det nyrenoverade moderna Sal! Badrum, toalett, köksfläkt och frysbox! TV och telefon efter hand. Vi gick i skolan på lördagar och när man kom hem vid lunch var det nystädat och god mat på bordet! Nu var det helg!…. en gång blev hemkomsten en stor överraskning….hade ett par gånger varit med pappa till Thybergs i Ålgård och tittat på en hundvalp som hette Ruff! Pappa var ju jägare och det var en jakthund med fin stamtavla. Mamma sa absolut Nej till hund, det blev ju en mun mer att mätta….Jag tjatade att jag ville sååå gärna ha honom, men Nej det var ingen idé att tjata! …. Tills den där lördagen på höstkanten 1962 när vi kom hem från skolan! HAN STOD I KÖKET när vi kom hem! Ett ögonblick jag aldrig glömmer! Han blev ingen jakthund, trots stamtavlan, utan en sällskapshund i tolv år framöver!

Maten

Om nu Hans mest åt pannkakor, fläsk och potatis så kommer jag ihåg att favoritmaten var makaroner och köttbullar alt falukorv! Grönsaker och fisk förekom ofta, tomater och gurka fanns ju då bara under sommarsäsongen, så under vintern var det rotfrukter och kål, både stuvade och kokta. Det fanns hemodlad potatis, morötter och jordgubbar samt plommon och äpplen. Bär och svamp plockades i skogen till sylt å saft. När frysen kom frös man in överflödet så att det fanns på lager. Hembakt bröd, smörgås och mjölk var mellanmål för oss barn, pannkakor, ägg och liknande till kvällsmat! Söndagar var oftast stek, kotletter eller köttgryta med sås och potatis. Söndagar fick man sova länge den lediga dagen, så man vaknade till gudstjänst på radion och matos från köket! Då var det ibland nästan direkt från sängen till middagsbordet kl ett! Pappas faster, tant Signe var mattant i Rackstadskolan och hon visste precis vad man tyckte om, då fick man lite extra av det man gillade och behövde inte äta upp om man inte gillade! Kokt potatisar aldrig varit min favorit, men blodpudding och fiskbullar var gott!

Skolan

Började första klass 1960 i Rackstadskolan! Fröken hetta Inga Andersson (Eklöf) hon var snäll men man hade respekt för henne! Kunde läsa när jag började skolan då Hans läst ”Petter och hans fyra getter” för mej tills jag kunde den utantill och sen kunde koppla orden till texten…tyckte om att läsa, skriva och rita! Även matematik är roligt än idag! Klasskamraterna var Ann-Britt Ljungberg, Lena Elofsson, Ragnar Nordanstig och Ronny Hagström. Klass 2 gick i samma klassrum: Knut, Christer, Jan, Hans på Skogslund, Eva på Hagaberg och Lisbet i Stålsberga…kanske jag glömt nån? I tvåan fick vi en fröken, Irene Lopez, som var gift med en man från Spanien och flyttade dit efter året i Rackstad. Kommer knappt ihåg de som då gick i ettan, men det måste ha varit Monika på Skogslund, Annette Hagström och Jens Albråten, kanske nån mer…? I trean bussades vi till Gateskolan, där vi fick klasskamrater från Degerängen, Myrom och Bålgård. Brita Hemingsson var vår goa fröken! I fyra gick vi åter i Rackstadskolan med Teodor Tobiasson plus att en annan klass från bussades till Rackstad! Femman och sexan på Gate, högstadiet på Centralskolan och tvåårig Fackskola på Solbergagymnasiet.

Examen i första klass

Vintern

På hösten när kolonibarnen åkt hem, lekte man kurragömma å päronkrig och liknande lekar, där fanns även en klätterställning på verandan som provades flitigt! Några sommargäster, både flickor och pojkar var ju kvar en bit in på hösten, så det fanns alltid någon att leka med! På vintern åkte man skidor och pulka i backen där! Tyckte den var jättestor, men när man kom dit som vuxen kändes den ganska fjuttig! Skridskor åkte man på sjön, och fina vinterdagar med blankis grillades det korv och åts apelsin ute på Kampön i solen! ”Pulkorna” var kylskåpsdörrar från Skroten på Skog som pojkarna drog hem! Mocki Fjaestad fick handen under och bröt handleden, Men pappa Bosse visste på råd. Han monterade medar under så att hon inte skulle komma i kläm! Skridskor fick vi i julklapp allteftersom man växte och de provades alltid på juldagen på den grunda frusna Salsviken!

Hagen, Nystuga å Därframme

Till tant Astrid på Hagalund gick jag ofta. Hon var alltid go å gla’ och man fick leka med hennes gamla dockor. Om Kjell var hemma kanske han också lekte med mej en stund, kanske på mammas inrådan? Han var i alla fall den enda av de stora grabbarna som över huvud taget pratade med mej! Saft och bullar fick man och ibland våfflor med sylt å grädde! Astrid hade höns och jag fick plocka ägg och titta på kycklingar! Kommer ihåg att jag en gång tappade flera ägg, men inga sura miner från Astrid för det, det blev ju nya hela tiden, för tuppen ”cyklade” på hönorna; trodde jag!

När jag gick hem gick jag förbi hos Nyströms på Hagen och där fick man också vara med hos djuren och klappa nån nyfödd kalv, gå ut med jakthunden Bella och leka med kattungen Timo! En gång när jag satt ensam i köket med kattungen i knät, Märta å Carl var i ladugården och mjölkade, small det ifrån i stort sett klar himmel, elden sprutade ur kontakterna i köket och kattungen blev så rädd att han kissade och bajsade på golvet! Märta och Carl kom springande från ladugården och undrade om vi levde, å gudskelov, det gjorde vi allihop!! Åskan hade slagit ner i en kraftledningsstolpe på Oxeberga mot Slalombacken, blixten hade sen gått ut i marken och grävt ett flera meter djupt dike som såg ut att vara grävt med en grävmaskin! Carl Nyström var en stor fotbollsfantast och han gick till Hällevalla för att se Rackstadbarnen spela fotboll! Stort var det när Erik Johansson kom till Rackstad och ställde opp på matcherna på Hällevalla, han hade ju spelat i (Allsvenska?) Brage!!

I Nystuga bodde Ellen, hon var mer för sej själv och jag var väl med mamma och hälsade på ibland. Ellens syster Agnes och Sven kom varje sommar någon vecka hem till barndomshemmet. De bodde i Guldsmedshyttan. Även deras son Sven-Olov(Sven-Olle) och hans hustru Maj kom dit! Hela familjen umgicks en del med oss i Sal.

Till Valborg och Marie Därframme gick jag ofta! Valborg hade haft hjärnblödning och var lite handikappad. Hon satt mest. Och blev glad när jag kom! Vi spelade Fia med knuff och kortspelet Vännåtta! Marie fick mest passa opp på sin syster och sköta alla sysslor själv, vedeldning och hönsen och maten…kommer mest ihåg henne ilandes fram och tillbaka mellan uthusen! De prenumererade på Hemmets Veckotidning och då och då fick jag till min stora glädje en bunt utlästa tidningar! Det fanns pysselsidor och klippdockor som jag älskade att klippa ut och rita nya kläder till! Då hade jag nåt att göra eftersom det var glest med lekkamrater särskilt vintertid.

Edet och Skogslund

På Edet bodde Erik och Birgit och Eriks far Emanuel! Erik var gladlynt och Birgit likaså. De hade kor och höns och Birgit som var från Skogslund, kärnade smör å sålde ägg! Hon var dessutom en duktig och flitig väverska, mamma beställde trasmattor av henne till det nya köket i Sal. Emanuel var gammal och satt i rullstol, Birgit skötte honom. Han satt i det mörka köket och rökte pipa med lock på! Ibland cyklade mamma och jag till Birgit och även till Marie på Åsen och Hilma på Berget öst om sjön och hälsade på farfars kusiner. De var systrar och bodde i varsin stuga, men de pratade inte med varandra, så det var till att hälsa på den gladlynta Marie först och sen titta in till Hilma som inte var så välkomnande, på hemvägen!

Edet, Rackstad (omkring 1920-30-tal). Ur Norstugas gårdsarkiv.

På Skogslund bodde Essa o Viktor o deras söner Arne och Ragnar! Essa och Viktor i stora huset och sönerna i varsin villa på gården! Arne och Ragnar var pappas skolkamrater så där hälsade vi på ibland! Ragnars döttrar Monika och Lena, lite yngre än mej, lekte jag med ibland och Arnes son Hans, ett år äldre var jag också skolkamrat med! När Skogslund såldes revs deras villor och både Arne och Ragnar flyttade till nybyggda villor i stan. Det blev flygplats på ägorna och sågen lades ner, det blev annan verksamhet på Skogslund och motorbana i Kôlpåsen… Birgit på Edet blev änka och Edet såldes, Birgit byggde sej en villa nere vid fotbollsplanen vid Bäcken, där Eriks syster Elsa från Edet bodde

Min släkts historia
Namnet Sal betyder ”boning” och det stämmer med att Sal var boningen i hemmanet Rackstad som byggdes på 1600-talet! Hemmanet brann i slutet på 1700-talet utom just boningen, som står kvar med sina timmerväggar än i dag! Släkten har ägt och bebott Sal sen 1700-talet, den förste hette Jan Jansson. Sonen Jon Jansson och Märta Andersdotter fick sex barn, däribland barnen Maria Jonsdotter och Nils Jonsson . Gården delades lika mellan dessa två syskon och det blev Norra och Södra Sal! Södra Sal byggdes och Nils bosatte sej där. Maria gifte sej med Nils Gustafsson (spelmannen Nisch i Sal) från Långvak och de fick barnen Marta, Maria, Lina, Anna o Gustav! Maria ärvde ensam Södra Sal efter sin barnlöse morbror Nils. Marta bosatte sej i Mangskog med familj, hon fick tre barn varar två reste till Amerika och ena dottern dog ung med två små barn! Lina, Anna o Gustav bodde kvar ogifta i föräldrar hemmet Norra Sal, de dog alla tre av ålderdom 1958! Lina dog hemma i kammaren. Anna som var “vilsen” bodde sista tiden på Höglunda i Arvika. Gustav som var sängliggande fick en plats på sjukhem i Filipstad.

Lina, Anna och Gustav
Maria ” Maja” Ferner ( farmors mor) på besök hos barnbarnet Maja i Taserud.
Död 1951, änka sen 1915, bodde Södra Sal med dotterns familj!

Maria (Maja) gifte sej med Karl-Johan Ferner från Perserud och de fick dottern Alfhild 1896! Han var affärsman och hade handelsbod i Salungen så Alfhild blev född där! De flyttade sen till övre Fjäll och sen tillbaka till Marias Sal. Ferner var sjuklig och vistades perioder på sjukhus i Kristiania! Han dog 1913, och ”Maja” och Alfhild blev ensamma . Alfhild mötte David, blev med barn och de gifte sej 1915 och fick samma år dottern Marta, 1917 fick de dottern Maja, 1920 dottern Elsa, 1924 sonen Ingemar och 1937 dottern Gerd! 1951 dog Maria (Maja)Ferner och även äldsta dottern Marta! Faster Maja och Walfrid fick en son, Leif 1939. Pappa Ingemar o mamma Märtha fick Thomas 1948, Hans 1949 och mej;Synnöve som kallades Kicki sen barnsben 1953. Faster Gerd och Yngve fick en son, Jonas 1960 och en dotter Lena 1963. Faster Elsa och Helge fick inga barn, men faster Elsa blev 100 år. Efter syskonen Nilssons bortgång 1958 kom farmors kusin hem från Amerika då dödsboet skulle delas och det bestämdes att pappa skulle köpa Norra Sal!

Det blev auktion i Sal 1960. Många mycket gamla möbler och husgeråd såldes. Eftersom huset var väldigt omodernt så skulle allt rivas ut och byggas nytt från grunden.

Kickis bror Hans barndomsskildring finns här:

http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2024/10/31/handelser-fran-barndomen-i-rackstad/

Publicerat

Händelser från barndomen i Rackstad

Hans Ferner 

Hans Andersson (nu Ferner), Kjell Skoglund, Thomas Andersson, Hans Tholén. Sittande Johan Silvén

Mitt första levnadsår bodde vi på övervåningen i Nystuga för att sedan flytta ner till rum och kök på Bruket som kvarnstugan kallades. Här bodde vi i sex år och här skapades många minnesbilder från de tidigaste åren. Intressanta omgivningar och lekplatser var älven som rundade huset, kvarnen, vattenverket, Segerforssågen, Kôlpåsen eller Gropa som vi sa med motorcrossbana o skrotupplag. Crossbanan lockade många ungdomar till platsen o dessa försåg platsen med idag ganska oskyldiga pinup-tidningar som var spännande att bläddra i. Allt detta inom lekavstånd, så man kan förstå mammas oro ibland för de flyktiga små sönerna Thomas o Hans.

Kvarnen var den mest besökta platsen där ett ständigt svagt mullrande från maskinerna var kännetecknade. Två stora kvarnar med sina hackande påfyllare, rensmaskinen, siktan, hissen med sitt gnisslande och först när man kom in i kvarnkammaren så upptäckte man vad tyst o varmt det blev. ”Törka” ute på gården med sin doft av rostad havre och malande ljud från de grova kugghjulen uppe i taket kan jag än idag lätt identifiera. I kvarndammen fanns gädda och forsen var ett ständigt brus.

Hit rymde vi så fort vi kom åt och mjölnaren Bertil var snäll men kanske måttligt road av vår närvaro. Minns att Bertil gled hela trapporna utan att sätta i fötterna då det brådskade mellan de olika inställningarna för att få bästa kvalitet på mjölet. Att få Bertils tillstånd att starta kvarnarna var en stark upplevelse. Först dra starthandtaget åt ena hållet och när stenarna fått upp en viss hastighet slå på full styrka. Dä du, då kände man sig som en riktig karl!

En gång försökte mamma och Bertil att skrämma oss för att gå ner till kvarnen så när vi närmade oss kvarnstallet, som låg på ovansidan bron, så hoppade en tomte fram, vi var väl ca 4-5 år, och som av en händelse var mamma också där, strax bakom oss som en räddande ängel! Thomas och jag blev inte alls rädda utan förklarade för mamma att det var ju bara Bertil så hon behövde inte oroa sig för oss.

Mitt i sommaren en varm solskensdag 30/6 1954 var vi ute på promenad. Mamma, Kicki i barnvagnen, jag på höger sida och Thomas till vänster. Vi var mitt ute på ”Ängåsgâta” när mamma sa att vi fick absolut inte titta på solen. Vi stannade upp o det började snabbt mörkna. Fåglarna slutade kvittra, vinden mojnade o det totala mörkret infann sig, bara  stjärnorna som lyste klart på den svarta himlen var tända. Där stod vi några minuter innan allt återgick till det normala igen. Total solförmörkelse kan inte upplevas i Sverige igen förrän den 16 oktober 2133. 

Mycket handlade våra liv på den tiden om bilar och motorcyklar. Pappa körde grusbil hos Mamen på Skog och vi hängde gärna med på många turer, crossbanan i Hôla lockade och hos Claessons på vattenverket fanns många mc´s, bilar och ibland båtar att titta på.                  

På mörka kvällar kändes de tre reningsbassängerna med dess överbyggnad längs vägen kusliga och skrämmande. I de små mörka fönstren tittade de otäcka spökena fram och innanför, de stora djupa mörka och kalla bassängerna där sandfiltren i tysta natten renade Arvikabornas kranvatten. Här gällde att snabbt ta sig förbi! Huuuuuu!

. Grannarna på Bruket, Henning o Karin bjöd också på upplevelser då Karins bror Sven i Furtan flera gånger kom dit o visade film från sina TT-lopp. Thomas och jag fick då ligga under köksbordet och filmerna visades på väggen ovanför diskbänken! Filmer från Finland, Hedemora och Brasilien m.m! Spännande! 

Övre Nerstuga 
Våren 1958 flyttade v till Övre Nerstuga, det lilla timrade huset i Källebacken. Huset ägdes av Ragnar Johansson (Ragnar i Nestuga) och jag kommer ihåg att vi blev erbjudna att köpa huset för 6000kr. Två rum o kök, utedass och vatten från Vinnåsa (källan hette så) men dricksvattnet hämtade vi Därframme. Nyström blev mjölkleverantör och när man ibland sena kvällar hämtade mjölkflaskan var det så mörkt att man fick känna sig fram till rätt flaska bland flertalet andra. Varje dag passerade Ture Ander då han iförd beige kostym hatt och vita damasker rakryggade med käpp som han taktfast satt i marken på varannat steg, på väg till posthuset vid vägen utanför Sal. Det lilla röda posthuset med 20-talet postfack var slutstation för ”Post-Erik” som med sin lilla Fiat troget levererade post varje dag. Längre körning ansågs väl inte lämpligt med tanke på vintervägen uppför Källebacken, Ängebackera och Ôrrviksbrôtsbacken. Folket östan posthuset fick vackert hämta sin post bäst dom kunde.

På Hällevalla
Hans och Jan Wettmark

På Bruket hade vi inte så många lekkamrater men nu blev det desto flera. Janne o Kjell på Hagen, Lennart och Jan Wettmark, Tittin Schröder, Tomas Fjäll, Johan Silvén, Bengt Sundström m.fl. Dåtidens flickor varken sportade eller lekte såsom vi upplevde det så därför förekom sällan umgänge på det planet. Det fick vänta till senare i livet. Nu började ett nytt liv med mycket fiske, cowboys o indianer i skogarna, fotboll på Hällevalla, friidrott med stav hos Wettmarks, längd o tresteg på Gärdet (Jâle) och vintrarna ägnades åt skridskoåkning på Racken, slalom i Slalombacken och backhoppning i den egenbyggda anläggningen på Hagen där Janne hade rekordet på hela12 meter! Det saknades aldrig sysselsättning och långtråkigt visste vi inte av! Cyklarna var det enda färdmedlet o mycket tid lades även på detta. Ett par gånger cyklade Janne, Kjell, Thomas och jag upp till Agvattnet där Skoglunds hade en liten stuga, med ryggsäckarna fyllda med både kvälls o morgonmackor, saft o nån frukt. Där fiskade vi till solen gick ner, somnade in o gick upp med solen vid 3 tiden, fiskade igen fram på fm och cyklade sedan hem med hundratalet abborrar i väskan.. 

Sal
Den 11/11 1961 flyttade vår familj till Norra (Nolere) Sal eller Nolante som de gamla ofta kallade det. Före oss bodde de barnlösa syskonen Lina, Gustaf o Anna där och dessa hade i sin tur de äldre syskonen Marta Alfredsson i Mangskog och Maria Ferner (död 1951) som hade ärvt Södra (Sönnere) Sal eller Sönnante som det också fick heta. De andra fyra syskonen dog 1958-59 och detta medförde att vi fick förvärva släktgården Sal som var byggd på 1600 talet. Sal var väldigt gammalt med låga dörrar och höga trösklar, en jättemurstock med öppna spisar i alla 4 rummen, stor bakugn i köket o oisolerat trapphus i sydvästra hörnet, vatten hämtades i källan och utedass bakom uthuset. Bara ytterväggarna sparades och det totalrenoverade Sal togs åter i bruk november 1961!

Linbastu vid älvoset

Hemma hade vi häst, grisar, får, katt och hund o här fick vi hjälpa till med slåttern, hässja hö, köra hölass o lasta in i ladan. På våren skulle veden huggas, köras hem, kapas o klyvas, staplas för torkning och senare på sommaren langas in i vedskjulet. Framåt jul skulle grisen slaktas och då kom Oscar Jansson, beväpnad med revolver, och fixade den saken. Ett skott i pannan, in med kniven i halsen, fram med skopan o hinken och blodet ca 5 liter skulle vispas för att inte koagulera. Sedan bakade mamma väldigt god palt (strykpalt) som stekt tillsammans med fläsk smakade riktigt gott. Maten var väl inte den nyttigaste på den tiden men enkel energirik och väldigt god. 

Ofta blev det fläsk, köttbullar, pannkakor o våfflor, kôlbulle o fläskpannkaka. Grönsaker förekom ibland. Till frukost blev det ofta kaffe, mjölk o smörgås och på somrarna  ofta filbunke (fillebonke) som tillagades över natten med ”tätte” o mjölk stående i köksskåpet. På vintern var det snöröjning och vedhämtning för att hålla värmen uppe. Ibland fick vi dra slipstenen när lien eller yxan behövde skärpas, men det fanns också nästan obegränsad med övrig tid för fiske sport, lek o bad. 

Idag äger och bor Åsa med sin Fredrik där och Åsa är den 8:e generationen i rakt nedstigande led efter Jan Jansson som förvärvade och flyttade dit den 24/3 1781.

När Gustaf Fjaestad byggde sitt Kampudden bodde han återkommande uppe på N Sal och som tack för det så fick Nils Gustavsson (Nish i Sal pappa till nämnda syskon) fiolen #2 år 1905 av Gustaf Fjaestad. Denna fiol fick mina syskon o jag av de gamle i Sal redan på 50-talet och den har vi fortfarande kvar.

Barnkolonin på Kampudden
Är man 10-13 år och får ca 30 jämngamla barn från Karlstad, som närmaste granne i sex veckor på sommaren, så är detta naturligtvis väldigt spännande.

Det var Thomas Fjäll, broder Thomas, Kjell Skoglund och jag som var mest nyfikna och åtskilliga dagar gick åt för att kika på och studera dessa celebriteter, i 13-års åldern var det naturligt att också kolla in snygga tjejer från Karlstad. Det tog några dagar att för varje ny omgång (det var 2 treveckorskullar varje sommar) etablera kontakt och bygga förtroende så att vi fick tillåtelse att komma in på området. Barnen på kolonin fick inte lämna området så det fick bli brännboll o fotboll nere hos dem. Vad jag minns så fick dom en gång komma upp till vår hemmaplan Hällevalla och spela fotboll. Det var alltid en vänskaplig och trivsam stämning.

För några år sedan kom en man i min ålder fram till mig i Karlstad och sa att du måste vara från Rackstad. Mycket riktigt, han hette Kent Wadelius och berättade att han upplevde flera somrar på Kampudden och att dessa satte många ljusa minnen i han barndom. Han berättade att han många gånger även i sitt vuxna liv återvänt till platsen som han kände så starkt för. Några namn som också fastnade i minnet var syskonen Ingalill och Karl-Arne Hällsten.

Skolan
Med början hösten 1956 avverkades de första fyra läsåren i Rackstaskolan. Vi 49:or var hela 15 stycken, varav fyra var flickor. Vi heter: Vivianne Martinsson, Carin Larsson, Ingrid Nordanstig, Eva Wettergren, Frank Henriksson, Bengt Wahlund, Lennart Augustsson, Lennart Johansson, Hans Tholén, Kjell Skoglund, Jan-Erik Blomén, Börje Nilsson, Ulf Tobiasson, Bertil Magnusson och jag Hans Andersson (Ferner). 

Vi var så många att 48:orna inte fick plats utan fick bussas till Agnetebergsskolan det året. Småskolssalen var mindre men när vi sedan skulle gå tillsammans i 3-4:klass så fick alla plats i ”storskolan”. I 1:an hade vi fröken Inga Johansson som gjorde sitt sista år före sin pensionering, och i 2:an fick vi Inga Andersson som lärare. Från den tiden finns inte så många minnen, men när vi sedan kom upp i 3:an o 4:an klarnar bilden lite mer. Vi hade Teodor Tobiasson som lärare. Han var känd för att vara sträng men det hade nog också sina poänger för han var samtidigt en skicklig och fantastisk pedagog. Här lärde jag mig alla Sveriges landskap o städer, mycket historia, multiplikationstabellen som satt perfekt och vi sjöng väldigt mycket med påföljd att melodier o texter och hela lärotiden fortfarande sitter väl förankrat. Ibland om vi hade nån mindre viktig lektion så sa han ”det är så fint väder ute så jag föreslår att vi går ut o sparkar fotboll istället! Fint väder kunde det vara vintertid också för flera timmar sparkades det boll på skaren o i djupsnö. Motion nämndes aldrig men detta hade säkert stor betydelse för det allmänna välbefinnadet! Tack Teodor för de fina åren! 

På matbespisningen skötte farfars syster Signe det hela och hon var en ”räddande ängel” för hon visste väldigt väl att jag inte förmådde ta fiskbullar i min mun. Det fick bli potatis och morötter en hård dubbelmacka och ett rejält glas mjölk de dagarna! Maten lagades på Centralskolan och levererades av Ivan Gren, tror han hette så, med sin bruna Volvo Duett.

Övrig skoltid förlades till Gateskolan och Solberga och efter 9 år så hoppade jag av skolan och började istället på All-Sport där jag fick sälja vapen, jakt, fiske o sportprylar. Lärorikt o roligt på sitt vis och på den vägen inom handeln fortsatte det yrkeslivet ut!

Spionen
Under krigsåren var det en militärförläggning på Kampudden och en dag fick farmor Alfhild se en mystisk man som satt på berget ovanför med anteckningsblock. Mystiskt tänkte farmor och tog en omväg ner till militären och angav denne spion. Sagt o gjort, militär med vapen ryckte ut och grep spionen. Detta berättade hon för oss flera gånger och som tack för detta installerade försvarsmakten en telefon i Sal (troligen gick det bara att ringa Kampudden). Vad som hände med spionen eller vem det var fick vi aldrig veta, men för något år sedan uppdagades sanningen.

När jag läste i en bok av Lena Sewall fick jag se att hennes vän, Gerd Görans man konstnären Niklas Göran hade blivit tagen för spionage då han försedd med skissblock var på friarstråt till Gerd som vävde hos systrarna Fjaestad i grannskapet!  

Hur var det att växa upp som flicka på samma plats? Om det berättar Hans lillasyster Kicki Andersson: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2024/11/07/min-barndom-i-rackstad/

Publicerat

Ove på Åsen – 88 år i Stålsberga/Holm/Rackstad

Det var länge sen ”Ove på Åsen” bodde på Åsen. (På samma sätt som ”Janne på Nolby” egentligen kom att bo i senare delen av sitt liv på Nytomta.)

   Ove övertog visserligen Åsen efter sin far 1967 men sedan 1991 bor han och Majvor på Nyholm. I april 1936 flyttade Oves far Erik Nilsson (f 1901) med familj, som innefattade hustrun Olga och barnen Ove, Kjell, Eva och Gull, till Östra Åsen i Stålsberga från Sillerud. Oves far hittade fastigheten hos en mäklare i Köla. Ove var då tre år. 1943 föddes Kurt och tre år senare Per. Oves far Erik hade jordbruk på Åsen med kor, höns, hästar, skog, odlingar. Han arrenderade dessutom mark av Agnes i Nystuga. Han dog 1975 och hade då flyttat från Åsen.            
   1967 gifte Ove sig med Majvor, född 1942, som kom från Fryksdalen.  En granne undrade varför han inte kunde hitta nån i trakten. ”Man byter inte häst med grannen”, svarade Ove. Då var han 34 år. 24 år senare flyttade de till Nyholm, några hundra meter ner längs vägen söder ut. Dom har varit gifta i 57 år. Nu bor Oves och Majvors dotter Camilla med familj på Åsen, dvs Östra Åsen..

Under kriget var trakten ”andra försvarslinjen” . Militären var förlagd på Åsen. Regementena växlade. Ove minns att några kom från Stockholm och Hälsingland. Dom bodde i tält. Fast det var nog mest sommartid.. Kockarna höll till i Lillstugan på Åsen. Bagaren kom in och bakade bröd i Åsens kök. Där fanns en sträng motorcykelmajor som tillhöll tioåringen Ove att cykla på rätt sida vägen. Hästarna fanns på andra sidan Gunnarskogsvägen i skogen. I en barack i Stålsberga fanns en telefonstation med en linje till Högvalta.

Ove gick sex år i Rackstadskolan. I småskolan hade han Ester Johansson som lärare och därefter Teodor Tobiasson. Hans klass blev den första som kom att gå åttaårig skola och  avslutade skolgången på Centralskolan. Några planer på att fortsätta studera hade inte Ove.
Efter skolan hjälpte Ove till hemma på gården innan han började arbeta på Mosågen. Men redan när han gick i skolan hände det att han fick ledigt för att hjälpa till. Ove minns:

  • “Det låg virke nedanför Segerfors som jag och Elof på Mon hjälpte till med när Viktor skulle mäta timret. Vi kallades ”bandhundar”, när vi rörde oss med måttbandet och mätte längs med stockarna, medan Viktor mätte tjockleken och annat. För att värdera timret.”

När Ove var 18-19 år var han med Ragnar Johansson i Nerstugan. Ragnar hade pratat med far och han  fick köra med hästen det Ragnar avverkat.  Nån gång körde han ett lass ner på isen vid älvoset. Det var roligt att lyssna på Ragnar när han pratade om gubbarna i Rackstad: Per Där Framme, Per på Hagen och Nystuge-Johan.

1957 började Ove på Mosågen, som Skogsägarföreningen arrenderade av Viktor Det gjorde han till 1964. Han vill minnas att dom var 11 anställda. Alla hade sina roller när det gällde att få upp stockarna ur dammen på bandet, såga, stapla. Det var säsongsarbete. Dom började i januari och höll på till midsommar. Sen sågade de björk på Clippersågen som låg nedanför kvarnstugan mellan vägen och älven. Under resten av året blev en del av arbetsstyrkan permitterad.

Efter 1964 körde Ove grävmaskin, lastbil för Skogsägareföreningen.  Både Oves och Majvors sista arbetsplats fram till pension var på kyrkogården i Arvika. Också ett säsongsarbete som började i april. Ove började 1985 och arbetade fram till 1998, Majvor började 1988 och arbetade till pensionen 2007.

Närmsta grannen i Mellstugan  var Lena Göran (1916 – 2008). I tidiga kyrkböcker står hon som väverska. Majvor berättar att hon cyklade eller åkte spark in till sjukhuset där hon arbetade som sjukvårdsbiträde. Och hon har en minnesbild av hur Lena sitter utanför Mellstugan och röker och läser tidningen. Hon hade humor! Lena var dotter till Maria (Mia) Göran ( 1886 – 1955), möbelsnickare och änka 1921 efter konstsmeden Göran Göran. Viktor Andersson på Skogslund var gift med en syster till Mia Göran, ”Esse”, som Lena under en tid vårdade i hemmet.

    Mia och Göran bodde först i missionshuset i Stålsberga, men flyttade på 1920-talet in i Mellstugan, som Anders (Anderssson) på Skogslund byggde.. Lenas bror Bengt (f. 1914) miste ena handen i en olycka på sågen och blev senare teckningslärare, gifte sig 1944 och flyttade 1945 till Munkfors. Annika, född 1917, blev småskollärare och flyttade till Malå. Återkom sen till Rackstad och dog i Mellstugan 1994. Vem som var far till Lenas son Ored lyckades aldrig Majvor få reda på…

Till Nyholm flyttade Marie Nilsson (född 1853) 1941. Hon kallades Noaks-Maja och hennes hem fungerade som posthus. Hon var änka sedan 1920 efter sågaren Noak Nilsson. Dit kom brevbäraren med posten till hela området och sen fick Rackstadborna komma och hämta. Åtminstone fram till 1947 när Maja dog, 94 år gammal. Det minns Ove att Våge Albråten berättat i ett radioprogram. Ove minns att brevbäraren Erik Karlssson cyklade från Gunnarskog med posten. Och var vänlig nog att ta med Martin Flodéns mjölkkanna från Nolby när han levererade post till honom. Mjölk hämtade Ove och Majvor på Nolby. Janne och Aina hade det då. Det kom folk från Trolldalen och Lilldalen förbi och gick en gångstig vid Mellstugan.

Johannes Olofsson hade köpt Nygård av Anders i Öststuga (Andersson) som kom hem från Amerika. Fast sen övertog han Öststuga. Sonen Ragnar födde upp grisar på Nygård. När det var dags för slakt och Ragnar ringt på transportören kontaktade han Ove som var med motade in grisarna.

Nu har Ove bott 88 år i Holm/Rackstad. Många rackstadbor har han mött. Kalle Nyström på Hagen var en påve, säger Ove. Han var stor och mäktig. Hans hustru Märta bodde på slutet på ett hem i Arvika, men hon var inte mer vilsen än att hon kunde ta sig till busstation, Hon skulle hem till Rackstad.

Publicerat

Fem år som hushållerska på Sandstaberg

Sandstaberg i Stålsberga har en spännande 1900-talshistoria. Byggt 1908 och av- och till bostad för Bror Sahlström, med kopplingar till det konstnärliga klustret i trakten. Ytterligare några ägarbyten skedde innan Freda Curwee Simpson blev ägare fram till 1925. Den femåriga ”engelska epoken” innehöll bl a fester, varav en maskerad skildrats på annan plats: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/02/21/maskeraden-pa-sandstaberg/

Signe Ståhl berättar i en inspelning från 1980 som hennes barnbarn Christina Ekelund gjorde om hur det var att arbeta som hushållerska på Sandstaberg under denna ”engelska” epok.

Signe som var född 1898 hade dessförinnan erfarenhet av pigtjänst, som 15-åring började hon hos telegrafkommissarie Wulf (Inga positiva erfarenheter: undernärd och frusen), därefter hos ingenjör Lundquist i tre år och hos skolläraren i Skönnerud. Där skulle hon både hushålla och städa skolan. Och varje morgon tända i alla kaminerna.  Därefter från 1921 på Sandstaberg .

Signe Ståhl

”När jag blev kallad till Sandstaberg blev det helt annorlunda. Skolläraren sa att jag skulle få samma lön som jag blev erbjuden på Sandstaberg. Men det var ju stor skillnad på arbete. Fast på Sandstaberg kunde det vara 8-9 gäster. Från England. Det var grevar, baroner och en friherre. Det var Sveriges noblesse.. T ex greve Stellan Mörner – omskriven artist  – var där mycket. Likaså herrarna Göthe.  Dom var grevar födda av Geijersläkten. Den ene hette Sven.
Från England var det två damer av börd. Freda Simpson och Ruth Gilmore (rätt stavat?) Dom hade kommit till Stockholm på rekommendation av kronprinsessan Margareta (död 1920) Anna Behle* skulle framträda med plastisk gymnastik. I Sverige fanns inga sådana lärare.
Toija Öster (död 1921-05-07) köpte Sandstaberg för att ha som sommarvistelse, men det var ju vinterbonat så dom kunde vara där på vintern också. Dom bjöd ju dit många gäster, så jag bodde hos Hilma och Johan på Hagen i närheten. Alla sängarna på Sandstaberg var upptagna, men jag var där och lagade mat. På vintern var jag med dem i Stockholm. När det blev vår flyttade vi till Sandstaberg.

Sandstaberg 1922. Foto beställt av Freda Simpson. Foto Gunnar Ödvall. Från Arvika kommuns bildarkiv.

Jag brevväxlade med engelskorna flera år efteråt. Miss Gilmore hade  haft lektioner med mig på kvällarna. Jag fick laga mat på svenskt vis. Vitt kött, fågel, kalvkött och fisk. En av männen hade hjärtfel. Jag fick inte krydda för starkt. Han frågade också om det fanns någon bra hjärtläkare. Jag rekommenderade doktor Labatt på Sanatoriet. Men hans hjärta krånglade aldrig på de tre månaderna han var på Sandstaberg. ”Mitt hjärta har varit så bra så om det börjar krångla då kommer jag tillbaka till Signe på Sandstaberg!” Dom kallade mig alltid ”Skatten i köket”. Jag trivdes. Dom var tacksamma. Det hände att dom hjälpte med att torka disken.
Dom hade med servis från England. Äkta silver och äkta indiskt porslin. Sven Göthe** målade på tallrikar, en grå blomma med ett band där det stod Sandstaberg och hans initialer. Han målade på sidentapeter. Han hade beställningar till salonger på slott. När dom flyttade tillbaka till England så skulle jag packa in porslinet och bad Riborg Böving som umgicks med dem att hjälpa mig. Allt höll!
Mor till Freda och Ruth skickade en fin kostym till Sune när han var född. Och dom var och hälsade på.

1925 sålde dom till Maja Nilsson som hade servering vid Busscentralen och öppnade servering också på Sandstaberg. Maja sålde till Hellquist – som hade tre biografer i Arvika och två i Sunne. Han hade tänkt öppna badrestaurang, men kommunen sa nej. Det skulle förorena sjön. Men dom gjorde fint för egen del. Det kallades Lilla Rottneros och hade vattenbassäng. Han hade en stor amerikanare. När han dog 1974 bodde fru Hellquist kvar”

1943 hade Paul Ståhls far, Stålsbergas siste indelte soldat Olenius Stål, dött och efterlämnat sitt friköpta soldatställe Ängåsen i Stålsberga. Dit flyttade Ståls från Rackstad.

Signe (1898 -1987) och Paul Ståhl (1898 -1972)

* Introducerade den plastiska dansen och rytmiska gymnastiken i Sverige tillsammans med värmlandsfödda Louise Wikström. 1906 hade Anna Behle sett Isadora Duncan i Stockholm och bytte bana från sångerska till dansare inspirerad av det mötet och blev elev till henne i Berlin. Efter Berlin åkte Anna till Genève där Emile Jacques-Dalcroze hade sitt institut för rytmisk gymnastik. (källa: www.annabehle.se) ”…danskonstnärinnan Anna Behle hade en tid egen villa vid Racken” (Källa: Helge Kjellin, Värmländsk konst och värmländska konstnärer i boken Värmland…1946)

Aftonbladet 1919-05-13

**Troligen Bror Geijer-Göthe 1892-1949 ” Han kopierade de målade sidentygerna på Gripsholm och på lustslottet Kina varav en av dessa kopior sattes upp som ett väggfält på Ulriksdal då det inreddes för kronprins Gustaf Adolf.”
Brodern Sven Georg Adrian Göthe (1896 -1942) var pianist

Sandstaberg 1922. Foto beställt av Freda Simpson. Foto Gunnar Ödvall. Från Arvika kommuns bildarkiv.
Sandstaberg 1922. Interiör. Foto beställt av Freda Simpson. Foto Gunnar Ödvall. Från Arvika kommuns bildarkiv.

SigneTest qr

Publicerat

Herman Ludvig Indebetou

1861 köpte Herman Ludvig Indebetou Segerfors bruk av konkursmassan efter adelsmannen, Carl Bernhard Hegardt för 75.000 kronor och ägde bruket till 1879.

Han hade 1855 startat en cigarrfabrik i Nyköping “Rörelsen var av ringa omfattning och ägde bestånd endast i ett par år.” Inte heller Segerfors bruk blev någon framgång. Men han blev kvar i trakten och flyttade till Kyrkbyn 1886 och två år senare till Arvika. Han dog 1914 98 år gammal!

“Herman Ludvig Indebetou född 1816 på Forsa och yngsta (och 12:e) barnet, död 30 mars 1914. Han blev handelskontorist hos firman Söderberg och Arosenius i Norrköping 1832, klädesfabrikant därstädes 1843, föreståndare för Littois klädesfabrik vid Åbo i Finland 1844, klädes och korderifabrikör i Nyköping 1849, brukspatron på Segerfors 1861. Han gifte sig i Åbo 1850 med Zelma Josefina Kingelin född i Åbo 1829 och dotter till kommersrådet Abraham Kingelin. Han var den sista brukspatronen på Segerfors. Under hans tid blev rörelsen nedlagd. Han bosatte sig sedermera i Arvika.” (Källa: Geneanet, Karl-Bertil Arosenius)

Hermans och Selmas barn:
Fritz född och död på Segerfors (1862 -1883)
Rickard (1855 i Nyköping – död 1934 i Ytterlännäs)
Andrea (f. 1853 i Nyköping. Död i Sthlm 1906)
Edith Lovisa (f. 1852 – 1860 i Nyköping)
Alida f. 1865 på Segerfors, bosatt på Lugnet tillsammans med Stina von Hofsten från 1919. Alida dog 4 april 1931, Stina 16 juli 1931.
Johanna (Nanna) f 1851 i Nyköping – död 1931 i Arvika) Gift med Olof Gustaf Norbäck

Nanna Norbäck, född Indebetou 6 mars 1851, med döttrarna Anna, Nanna och Karin
(Arvika kommuns bildarkiv))
(Foto Sörmlands läns museum)

Herman med sin finska fru Selma, samt barn och barnbarn. Bilden tagen 1888. (Tack Björn Lindeberg för text och foto)
Herman Indebetou poserar som spiksmed? (Tack Björn Lindeberg för foto)
Arvika Nyheter 1902.

Tre av Hermans och Selmas barn: Andrea (1853 – 1906), Alida (1865 -1931) och Richard (1855 – 1934). (Tack Björn Lindeberg för text och foto)

På bilden från ca 1908 ses ”Lugnet” vid Racken, med Stina von Hofsten i hatt. De övriga två är: Alida Indebetou (min pappas morfars kusin), samt sannolikt pigan Hilda Andersdotter. (Tack Björn Lindeberg för text och foto)

* Leif Höök skrev på Facebooksidan Det gamla Arvika om Silvénsvillans historia 17 sept 2023 bl a:
“…köptes fastigheten 1906 av väninnorna Frk Alida Indebetou och Frk Stina von Hofsten som flyttade in med pigan Hilda Andersdotter fr Stavnäs. Alida arbetade med ekonomi på Arvika Ullspinneri medan Stina med adlig bakgrund var teckningslärare på Arvika Flickskola. De hade valt bort familjebildande och valde istället att på fritiden arbeta i idéella föreningar för att förbättra villkoren för Arvikas kvinnor och barn. 1907 köpte de en tomt vid Racken, byggde litet hus vid Lugnet, Racken inte långt från Segerfors Herrgård där Alida växt upp som bruksägardotter. Men med Möbelfabrik, metallfabrik och även Centralskolan 1912 som närmaste grannar låter väninnorna bygga till sommarhuset vid Racken 1914 och flyttar dit för gott 1919 efter ha sålt villan”

Test qr
Publicerat

Prästdottern från Gunnarskog som slutade som fattighjon i Rackstad

1884 dog Hedvig Elisabet Westerlund, 90 år gammal möjligen på det torp som Magnus Johansson beskriver i sin uppsats om gården Hagen:

” De två byggnader som låg söder om Hagen, drygt 350 meter in på Hurrastigen fanns endast på 1800-talet. Där bodde en kvinna som hette Hedda. Hennes man kallades följaktligen för Hedden och sålunda hette torpet Heddelöcka. Strax öster om Heddelöcka låg då (och gör så än) den aldrig sinande Heddekällan. Torpet stod på ofri grund, men något arrende betalades aldrig, eftersom de inte odlade någon nämnvärd jordbit utan levde på hantverk och att utföra småarbeten.” (http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/04/29/hagen-en-gard-i-rackstad/)

Hedda överlevde både sin man Nils Persson (1793 – 1863) och sin dotter Cajsa Nilsdotter (1821 – 1878). Hedvig och Nils hade gift sig 3 april 1820. Hedda hade flyttat till Rackstad från Älgå 1820. De nygifta verkar först ha bott i Nils föräldrahem Nybyggerud under Rackstad (på nuvarande Marbråtens plats). Troligen föddes dottern Cajsa där i januari 1821. Enligt Torpinventeringen var Nils Persson snickare och tillverkade bl a klockfodral till golvur. Nils tre år yngre bror Olof Persson Rak blev fältjägare född 1796.

Golvur från Fryksdalen

Nils hade tjänat som dräng under 1810-talet, i Holm och i Rackstad.  Heddas syster Britta Maria flyttade till Arvika köping efter att ha gift sig med kopparslagaren Olof Qvarnström i Karlstad och fött sonen Viktor Leopold 1825 där. 1830 återfinns Nils far Per Nilsson (1754 -1842) under rubriken ”Gårdens fattiga” och har lämnat Nybyggerud, medan Nils med familj etablerat sig på torpet Källebråten. Det som till slut fick namnet Heddetorpet i folkmun i Rackstad. Torpet fanns på mark som efter Laga skiftet på 1840-talet ägdes av Hagen och byggdes rimligen av den snickarkunnige Nils. Husgrunden är borta liksom spåren av uthus, men man kan gissa att torpet inte var stort – kanske 15  kvm?

Torpet Källebråten med lagård/ fähus vid Hurravägen. Efter Laga skiftet 1845 hörde torpet till Hagens mark
Ungefär här låg Källebråten/Heddatorpet – överst i backen. Häradsekonomiska kartan 1883-95

 I husförhörslängden 1831-36 anges Nils som ofärdig och Hedvig som sjuklig. I nästa husförhörslängd 1836 -41 är Hedvig fortsatt sjuklig och Nils befriad från skatt och ofärdig, Dottern Cajsa gjorde tjänst som piga i Rackstad under 1840-talet, men flyttade hem igen och bodde i huvudsak kvar på Källebråten, ogift, till sin död 1878.

Även i ett litet torp rymdes uppenbarligen inhysta. När Segerfors bruk etablerades 1839 kom det rimligen folk till Rackstad som behövde nånstans att bo. Kanske var Nils Olsson med hustru och tre barn nyinflyttade som kom att bo på Källebråten som inhyses. Vid det laget hade Hedvigs och Nils dotter börjat pröva på att arbeta som piga. Kanske lämnade Nils Olsson hustrun i torpet. Han hade nämligen 1842 fått arbetsattest för att arbeta i Norge. De tre barnen blev snart ett enda, Åttaåriga dottern Stina dog och sonen Magnus drunknade i Racken 11 år gammal. 1849 bodde Nils och hans hustru Malin utan barn som inhysta i Källebråten. 1860 är deras sista år i torpet. Nils hade dött och Malin lever vidare en kort tid i Perserud som rotehjon.

Från 1863 återfinns hammarsmeden Lars Asmund med stor familj som inhyses på Källebråten. 1870 hade Lars Asmund med familj flyttat från Rackstad. I husförhörslängden 1867-71 är Hedvig både fattighjon och inhyses. Och tillsammans med dottern ”utfattiga”. På något sätt verkar Hedda klarat sig igenom missväxtåren 1867-69. T ex fick hon och hennes dotter 1873 extra fattigunderstöd i form av 3 (kubik)fot råg (ca 85 liter), 6 fot havre (ca 170 liter) och 5 riksdaler av församlingen. I 1872-77 års husförhörslängd har Hedda samma status, men det anges att både dotter och mor kan läsa innantill ”försvarligt”. 1878 dog Cajsa och nu var Hedda ett ensamt fattighjon som levde vidare ytterligare sex år. Det var svårt att överleva på Källebråten. Hon fick nog ofta bo inhyses på andra gårdar och t o m varit av socknen placerad som fattighjon i Östra Sund en period. 5 september 1884 dör Hedda av ”ålderdom” efter 64 år i Rackstad.
I många år levde hennes namn vidare i Heddetorpet, Heddekällan och Heddeberget.

Vem var då Hedda Westerlund och hur hamnade hon i Rackstad ?

Hedvig Elisabet föddes 6 april 1794 liksom sin tvillingsyster som hette Britta Maria, som fick överta sin döda systers (1789 -1790) namn. Året innan Hedvig föddes dog en syster till henne. Hedvig fick då överta hennes namn. Hedvig föddes i Backa Gunnarskog. Hennes far vice pastor Anders Westerlund (f. 1754) kom från Karlstad. Han hade blivit prästvigd 1781 efter studier i Lund. Hedvigs mor Anna Greta Bauvin var född i Sthlm 1757. Hedvigs morfar var sjökapten. Hedvigs mormor växte upp hos sjökaptenen Bengt Askbom, en framgångsrik man som kom att äga tre handelsfartyg – längsta resan gick till Kanton. Och hans hustru Anna Elisabet Krafft var syster till målaren Per Krafft d ä.*

 Hedvig växte upp i en stor barnaskara, men få överlevde: Daniel Anders f 1785 (med okänt dödsår, som var den ende som fick gå i skola – i Karlstad), Bengt Johan 1787 – 1788, Hedvig Elisabet 1788-1793, Britta Maria 1789 -1790, Bengt 1792 -1793, Hedvig Elisabet 1794 – 1884, Britta Maria 1794 – 1842, Erland 1797 – 1799, samt ett barn till som dog ”strax”.

Heddas far Anders Westerlund blev änkling 1803. Det gick utför med honom. Han hade stora problem med alkoholen. Samma år var han instämd till Domkapitlet i Karlstad för att ha varit berusad vid flera tillfällen. Exempelvis den 27 februari 1803 kunde han när han väl var på predikstolen ”icke åstadkomma någon predikan utan slutade strax, sedan han mycket oredigt läst en bön och talat några ord”. Man tyckte synd om honom och hans tre barn – en son och två döttrar. ” tvenne flickor äro små och utom det lilla understöd, de av hans lön undfått, i timlig måtto, alldeles råd- och hjälplösa” Han kallades till Domkapitlet flera gånger. Och församlingen ville inte ha honom som Fjärdedagspräst** i Gunnarskog! Men hade ändå tålamod med honom. Kanske att han skulle bli bättre, men till slut kom man fram till att det bästa vore att han bytte församling till Älgå, vilket skedde 1808. Han hade året innan flyttat till Älgå via Brunskog med sina två döttrar. Men redan på juldagen samma år uppträdde han berusad i kyrkan och blev ett fall för Häradsrätten.

Vid sin död 1811 efterlämnade han sina två döttrar Hedda och Britta Maria, 17 år gamla. Hedda flyttade till Grindsbol och Britta-Maria till Görsbyn 1812. 1813 flyttade Hedda till Görsbyn och Britta Maria till Karlstad – faderns födelseort. 1814 fick Hedda en oäkta son, Jan Gustaf, och hon kom följaktligen att antecknas som ”Löskeqvinna” i husförhörslängden. Som fader anges drängen Anders Andersson på Grindsbol. Mor och son flyttar till Strand i Älgå 1815. Sonen får senare efternamnet Andersson. Hedda flyttar 1816 med sonen till Glava och återvänder 1817 till Älgå. 7 december 1819 dör Jan Gustaf i rödsot, sex år gammal. 1820 flyttar hon till Rackstad och gifter sig med Nils Persson.

* En av 1700-talets mest kända svenska porträttmålare. T ex för porträttet av C M Bellman

Carl Michael Bellman. Målad av Per Krafft d ä 1779. (Wikimedia)

** Förr i västra Värmland benämning på prästman som i sådana fall där en kyrkoherde hade fyra församlingar tillsattes jämte de tvenne komministrarna för att uppehålla gudstjänsten i den kyrka som eljest i tur o. ordning var fjärde söndag skulle ha mässfall.

Källor:

Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga. Resultat av en torpinventering. Sammanställd av Nils Damberg 2 uppl. 2005. Utgiven av Rackstad hembygdsförening

Edestam, Anders,  Karlstads stifts herdaminne del 3. 1968.  Utgiven av Stiftshistoriska sällskapet, Karlstad

Arvika västra landsförsamlings och Älgå kyrkoarkiv på nätet

Texten något uppdaterad 9 feb 2024

Publicerat

Ajna berättar

Ajnas dotter Rita Hillring hittade efter sin mammas död nedskrivna minnesbilder – bl a från Rackstad. 2016 publicerade Rackstadhistoriskt en intervju som Rita gjort med sin mamma och skickade med bilder ur familjens fotoalbum. Här finns den tidigare artikeln med en rad bilder: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/04/26/ajna-i-korset/


Flickorna i Rackstad

Ajnas berättelse
Jag föddes 15 mars 1930. Hemma i en kammare. Systern Anna, som var 12 år då, berättade att det var en fin vårdag. Mamma Emmas värkar började och pappa Martin fick ta hästen och åka och hämta barnmorskan. De hade ingen telefon på den här tiden. Jag föddes 6 veckor för tidigt och vägde ca 2 kg. Dagen efter svällde mammas mage upp. Anna får springa till granne som har telefon och ringa efter ambulans. Det blev stor uppståndelse i byn för att ambulansen kom. Det var inte vanligt med bilar då. Mamma och jag fick åka in till Arvika lasarett. Barnmorskan hade inte kollat att hela efterbörden hade kommit ut. Mamma blev öppnad och 3,5 liter blod fanns i livmodern. Hon höll på att dö. Vi var kvar på lasarettet i en månad och jag fick ligga i en liten säng med varma glasbuteljer omkring sig. Det fanns inga elektriska kuvöser på den tiden. Anna och pappa brukade gå från Rackstad till lasarettet för att hälsa på. Det var ofta soligt och fint väder och fåglarna sjöng. Jag har 6
syskon, Sven Karlsson f 1912, Anna Jansson f 1918, Karl-Erik Karlsson f 1920, Gunnar Karlsson f 1923. Ragnhild Elvira, som föddes 1915 med en fistel i ryggen( ryggmärgsbråck?) vattenskalle och låg till sängs. Hon dog 3 år gammal förmodligen i hjärnhinneinflammation. Var alltid glad och sjöng mycket. Hon kunde läsa i bibeln. Svea som dog några månader gammal 1922.

Uppväxtmiljö, ålder 5-8 år
Jag växte upp i en bra miljö. Vi odlade grönsaker som vi hade i en jordkällare hela vintern.
Min pappa Martin var byggnadsarbetare, snickare. Han var född på östra sidan Racken i Vålänga. Han hade flera syskon Edvin, Karl, Charlotta. Farfar hette Karl Olsson och var resehandlare (gårdfarihandlare). Jag vet inte om det stämmer men i kyrkböckerna står det att Karl Olssons pappa var statardräng. Han gifte sig med Stina Jonasdotter som hade en oäkta dotter, Emma.
Martin var duktig snickare och byggde huset i Holm. När det stora huset byggdes gick Emma och bar cementsäckar från Arvika till Rackstad. Hon var då gravid. Emma var en stark kvinna. På äldre dar köpte Martin vindfälld skog. När det var storm så blåste träden ner och det tog han vara på. Sågade ner träden och delade dem i bitar som lades på vagnen. Han hade med sig extra arbetare och hästen. En ardenner som hette Putte. Timret kördes till virkesbilen. Det såldes till små sågverk på landet.

Det var krig 1939-1945.
Mamma köpte 5 grisar som fick kultingar. Det var min uppgift att koka potatis till dom i en stor tvättgryta som stod utanför ladugården. Man mosade den kokta potatisen mellan fingrarna och hade i havrekli. När jag gick hem från skolan så ropade jag över gärdet: Nu
kommer jag hem små grisar! Då sprang alla till hörnet och grymtade. Jag tyckte grisarna var som små hundar. När de blev slaktfärdiga kom grisbilen och hämtade dem till slakt. Då var jag så ledsen så jag gick in och grät. Jag tycker grisar är så gulliga.
Pappa gjorde en vagn med 4 hjul och min uppgift var att dra in ved när den var slut i gången. (en kallhall innan dörren in till köket). Det skulle jag hålla reda på att det inte tog slut.

Kriget började 1939 och då var jag 9 år. Det var mycket militärer i bygden. Mamma som födde upp grisar fick mat från militärförläggningen. Hon blev ju bekant med dom eftersom hon hade lanthandel och de handlade där. Pappa gjorde en vagn med två tunnor på som jag gick dit och hämtade mat varannan dag till grisarna. Vi hade en källaringång från utsidan med en trapp ner. Där satte pappa upp en gammal dörr rakt över så det blev som en disk. Då sålde jag dricka där. Det kom många militärer i flockar och köpte. Då var de sugna. De flesta, 50-100 st bodde på en stor bondgård, i ladan.
Ibland försökte någon bråka i affären men då kastade Emma ut dem.

Vardagssysslor
Väckarklocka hade vi ingen för min mor var morgonpigg. Hon gick upp 4-5 på morgonen och satte en degs. Hon sålde bröd i butiken som öppnade kl 09.00.De visste detta i bygden så när affären öppnade så kom bönderna och köpte färskt bröd. Då hade de varit i ladugården och mjölkat och mockat.
Ibland bytte de bröd mot medhavd mjölk. Det var inte så gott om kontanter. Hon bakade stora runda matbröd som hon delade i 4 delar, bredde på mycket smör och doppade dom i riven mesost (Klengås). Sådana var populära. Då åkte de hem och åt färskt bröd till 11-kaffet. Jag åt alltid färskt bröd innan jag gick till skolan. Efter skolan brukade jag ta hand om disken. Vi diskade för hand, hade två baljor, en att diska i och en för att skölja i. Ibland skulle golven torkas. Dammsugare fanns inte. Man sopade först och sedan torkade efter med en trasa. Vi städade i slutet av veckan. Damma gjorde man inte så ofta för man hade inte så många prylar. På vintern var det så kallt i köket på morgonen så vattnet hade frusit i vattenhinken. Jag hjälpte till i affären med att packa upp varor, köra ut varor
och räkna kassan på kvällen.
Vi hade vedspis och runt den låg alltid 4-5 mesostar för att torka. Sedan revs dessa på rivjärn. Jag brukade dricka chokladmjölk och klengås innan jag gick till skolan. I skolan var det ingen mat så då fick jag gå hem och äta lunch.

Skolan
Jag gick i en skola som inte låg långt från mitt hem. Vi var flera klasser i ett rum, 1-3:an och 4-5 :an i ett annat. Jag brukade vänta på min bästa kamrat Clara som bodde på Mon. Hon hämtade mig så gick vi tillsammans. Hon hade smörgås utan pålägg och en flaska mjölk med sig till lunch. Själv gick jag hem och åt eftersom jag bodde så nära. Jag hade dålig matlust så då följde Clara med hem och så fick hon äta upp min mat. Då trodde mamma att jag ätit. Jag fick fiskleverolja för att jag åt så dåligt men jag gick bakom knuten och spottade ut det.
I skolan började vi dagen med en psalm och vi sjöng tillsammans en sång. Lärarinnan spelade på orgeln, då stod vi upp vid bänken. Det skulle vara tyst i klassen och vi fick hjälpa varandra för lärarinnan hade elever som var sämre så hon måste hjälpa dem. När det var rast så var vi på skolgården som var grusad. Där hoppade vi hage och spelade boll mot väggen till ett uthus. I uthuset fanns dass, 3-4 st i rad. Ibland i den korridoren så var det nån som sjöng och då dansade 5-6:an där. Lärarinnan bodde i en lägenhet ovanför skolan. På rasten gick hon upp dit och kanske kokade kaffe.
När rasten var slut ringde hon i en klocka. Då skulle vi ställa oss i ett led vid trappan. Vi lärde oss psalmer, kristendom, att läsa och räkna. Multiplikationstabellen skulle vi kunna utantill. Vi brukade gå och bada i dammen vid sågen ibland på sommaren.

Transporter
Det fanns inte så mycket bilar när jag växte upp. Vi cyklade , åkte buss och tåg. Ibland fanns inga pengar till biljetter då fick man gå. Bilarna började komma på 50- talet. Det var ont om pengar. De som hade jobb på fabrikerna fick 40- 60 kr i veckan.

Dansa
Det var på dasset i Rackstad skola som jag lärde mig dansa. Det var som en korridor. Där stod en och sjöng och vi dansade två och två foxtrot och vals. Sedan hade militärerna dans varje lördag och onsdag i ett folkets hus i min hemtrakt. Dit gick vi flickor ,vi var 4-5 stycken och vi blev ju bekanta med militärerna. Särskilt jag som stod i affären. De hade orkester med sig och folk kom från stan för att dansa. Jag minns att Harry Brandelius och Snoddas var där.

Midsommarfest
Mamma och jag var i missionshuset i Stålberga på midsommarafton. Först gick jag och plockade prästkragar, smörblommor och andra blommor. När vi kom dit så band vi kransar. Vi tog tunna björkkvistar till botten och sedan hade vi ståltråd och tång. Vi gjorde små buketter som vi band fast på björkriskransen. Sedan restes stången av några vuxna. Dansen bestod av ringlekar som små grodorna m.m. Efter dansen fick vi hemkokt saft och goda kakor, bullar och vi satt i små grupper och pratade. Efter det var det gudstjänst. Då brukade vi få en påse med knäck med mandel i av pastorn. Sedan gick vi hem och mamma höll mig i handen. Det var en bit att gå.


Konstnärerna Fjaestad vid Racken.
Jag fick cykla dit med varor från affären ibland. Det tyckte jag var roligt. Jag fick titta på när Gustav och Maja målade och de lärde mig en del om färger. Det fanns en elev som gick hos Maja som lärling. Hon hette Anna Persman. Ibland när jag varit där en stund så sa Gustav till mig, – Nu får fröken Ajna åka hem för nu ska Gustav bada. Han badade alltid näck i Racken.
Jag hade också gärna börjat på med måleri om jag fått för mina föräldrar. Men det var inget jobb tyckte de. Ibland kom konstnärerna till affären och de hade ont om pengar. Då fick de köpa grodd potatis billigt och ibland så skickade Emma med lite extra bröd.

Kriget i Europa 1939
Så bröt kriget ut 1939 och alla var rädda för Hiltler. Han hade sån makt. Nu efteråt när jag sett koncentrationsläger på TV så undrar man om han var normal. Det var hemska grejer särskilt för judarna.
Tyskarna gick in i Norge i början på 40- talet. Då blev det oroligt Sverige också. Kommer han hit, frågade vi oss. Det blev hemligt omkring tyskarna och Hitler för han hade folk som rapporterade runt omkring oss. “En svensk tiger”. Hade han kommit i i Sverige kunde han tagit oss först eftersom vi fanns så nära norska gränsen. Dom kallades nazister.
Svenska soldater kom i stora följden med hästar och tanks. De bodde i någon lada hos bönderna. Jag minns att det var väldigt blött,vägarna var inte som idag. Det var grusvägar som tanks och hästar hade kört och trampat upp så det var som en stor leråker.
Min mamma hade får och hon spann garn och stickade strumpor. Hon satt alltid vid vedspisen och stack. Pappa gjorde ett ben med fot av masonit. På den trädde hon sockan och pressade med strykjärn. Det blev så fint. Så när militären kom så var de så blöta i stövlarna så vattnet kom upp mellan tårna. Då när de kom till oss så fick de ta av sig stövlarna , vända dem upp och ner, och hänga dem över en pinne. Så torkade de vid våran vedspis över natten. De fick strumpor av mamma att ha i stövlarna. De brukade fortsätta mot Norska gränsen sedan.

Ransoneringstider
Det infördes ransoneringskuponger på mat. Men det blev mer och mer ont om dem med tiden. Speciellt kaffekuponger. Jag fick klistra upp dessa på ett ark som skulle skickas till kristidsnämnden. Så när mamma beställde varor hos Thegerström Arvikagrossist då måste hon ha med dessa kuponger för att få ut varor. Det fanns surrogatkaffe. Man tog hela rågkorn och rostade i en stekpanna. Det fanns surrogatkaffe att köpa, Sicoria, som maldes med rågen. Det var inte gott. Vi hade en extra kokare som de tog vara på sumpen ifrån. Det fick koka LÄNGE sedan silade det ur och blandades med Sicoria.

Min mamma var sjuk i många år när jag var i tonåren så jag blev nog vuxen automatiskt. Hon blev sjuk 1944 och dog 1947. Affären stängdes när hon blev sjuk. Jag fick sköta hushållet för hon var sängliggande. Det var matlagning, städning och tvätt. Tvättade gjorde vi vid älven. Där fanns en stor gryta som det eldades i och en stor tunna med en ränna till så sköljningen gick automatiskt. Trasmattor skurade man för hand på en bänk med såpa. Sedan lades mattan i älven med en stor sten på så sköljde den sig själv för det var strömt i vattnet. Dagen före lades tvätten i blöt i blötläggningsmedel sedan skrubbade man tvätten och den kokades i lut. Matlagningen var mest riktigt kött, kokt eller stekt. Städningen var att sopa golvet och sedan skura. Då låg man på knä.

Publicerat

Släktskap och vänskap mellan Där Framme i Rackstad och Lillälven

Britt Andersson har i boken Från stenkärle till prydnadskeramik (1995) skrivit om keramiker i Arvikatrakten, däribland systern Ulla Nilsson. Här berättar Britt om familjens vänskap med Mari, Valborg och Valfrid i gården Där Framme

 

Minnet av barndomens besök Där Framme i Rackstad är ljust och glatt. Det doftar hembakt och karameller. Man möts i köket av Mari som hälsar oss välkomna. Hon sätter genast igång att koka kaffe och tar fram av sitt hembakta bröd. I mitt minne befinner sig Valborg ofta på övervåningen när vi kommer, men hon kommer ner och är glatt överraskad av vårt besök. Mari är den trygga jordnära. I mitt minne skiner hon som en sol av vänlighet. Det är hon som sköter det mesta av det praktiska både i köket och med korna i ladugården. Valborg är mer vemodig och kanske inte riktigt nöjd med tillvaron.

Streptocarpus i en kruka av Ulla Nilsson

Till kaffet blir vi inbjudna i finrummet eller salen, som jag tror att de sade. Det är ljust och vackert med många fönster. Och i fönstren står Maris blommande streptocarpus. Mari var en mästare på att odla streptocarpus! Det var en konst som hon lärde ut till min mamma. Mamma fick skott av Mari och de trivdes även i vårt kök på Lillälven. Vi sätter oss till bords vid det stora slagbordet i salen och Mari kommer in med en bricka. I mitt minne är kaffekopparna blommiga och vi barn får hemkokt saft i fina glas. Och så är det nog hembakta bullar, en saftig sockerkaka och småkakor. Också Valfrid kommer in till kaffet. Valfrid dog tidigt, så jag har inte så tydliga minnen av honom. Det jag minns mest är att hans ena ögonlock hängde lite, och som liten funderade jag mycket över detta.

I ett hörnskåp i salen har Mari alltid en skål med karameller och den tar hon fram och bjuder oss barn på efter kaffet, när de vuxna ska sitta och prata och vi barn ska syssla med något annat. Kanske får vi sedan klippa klippdockor ur tidningar. Vid de vuxnas bord berättar Mari och Valborg om allt nytt som hänt i Rackstad och de vuxna från vår sida meddelar nyheter från vår sida av släkten. Och aldrig kan jag minnas att de talade illa om någon.

Det kändes att det fanns nära band mellan oss på Lillälven och de Där Framme. Men det var ingen nära släktskap, utan det var starka släktband som hade hållit i flera generationer. Jag fick ju lära mig som barn att Valborg, Valfrid och Mari var pappas tremänningar. Men riktigt hur allt hängde ihop fick jag reda på när jag som lite äldre började intressera mig för släktforskning.

Foto: Britt Andersson

Min farfarsfar hette Magnus Nilsson och var född 1841i Innstuga i Mötterud. Han hade en äldre bror, som hette Anders och som var född 1832, även han i Innstuga i Mötterud. Denne Anders Nilsson gifte sig med en flicka från Där Framme i Rackstad, som hette Maria Persdotter (född 1829), och flyttade därmed till Där Framme. Maria hade redan en son som heter Anders (född 1849), född utom äktenskapet. I kyrkoboken står det att far till denne Anders ”säges vara Anders Andersson i Bålgård”.

Maria och Anders Nilsson från Mötterud får tillsammans sonen Per år 1859. Pers halvbror Anders emigrerar tidigt till Amerika och Per blir ensam kvar  Där Framme. Hans mamma Maria dör 1887 och pappa Anders 1889.

Min farfarsfar Magnus, som är bror till Anders Där Framme, bor en tid kvar i Mötterud med hustru och barn. Min farfar Nils föds där år 1867. Men familjen kommer på obestånd och får lämna Innstuga i Mötterud. De blir torpare på torpet Mon i Holm. Min farfar emigrerar till Amerika år 1885. Han får höra talas om att Lillälven är till salu och skickar hem pengar till sina föräldrar, så att de ska köpa det i hans namn och bosätta sig där. Magnus med hustru Anna och tre av deras döttrar flyttar till Lillälven 1888. Men Magnus får bara ett år på Lillälven. Han dör hastigt år 1889, bara 48 år gammal. Min farfars systrar emigrerar alla till Amerika, men han själv kommer hem år 1897 och bosätter sig på Lillälven. Per lever vid den tiden som ungkarl Där Framme.

Det verkar vara en nära relation mellan kusinerna ”Nisse ve Lellalva”, som min farfar kallades, och Per Där Framme, och det går sedan vidare till deras barn. Min farfar gifter sig med Karolina från Stortorpet år 1900, och de får tillsammans åtta barn, varav min pappa Fingal är den yngste. Per har en piga, Ida Andersdotter från Gunnarskog, som år 1902 föder en dotter, Maria Ottilia, kallad Mari. Mari var född utom äktenskapet, men i födelseboken står det att Per Andersson skriftligen har erkänt faderskapet. Men 1905 gifter sig Per och Ida, en tid innan tvillingarna Valborg och Valfrid föds samma år. Mina fastrar var ungefär jämngamla med Mari och Valborg och de umgicks mycket både under uppväxten och längre fram.

År 1929 avled Per Där Framme hastigt. Det uppdagades då att det fanns skulder på Där Framme och änkan Ida och barnen stod på bar backe. Då hjälpte min farfar dem ekonomiskt. De tyckte att han räddade dem och detta glömde de aldrig!

Valborg var nog den av syskonen som längtade mest ut i världen. Hon ägnade sig mycket åt vävning och arbetade en tid i systrarna Fjaestads väveri. Och senare vävdes det på övervåningen i Sal. Men Valborg drabbades tidigt av hjärnblödning, och detta påverkade hennes liv mycket. Hon blev aldrig helt återställd, utan haltade lite och ena armen hängde inte riktigt med. Det påverkade också hennes humör. Hon var nog deprimerad. Hon flyttade in på Esplanadhemmet inne i Arvika och var bara hemma Där Framme periodvis.

Min faster Ellen brukade ofta tillbringa en sommarvecka hos Mari och Valborg Där Framme. Det var under en sådan vecka som min pappa Fingal hastigt avled i augusti 1973. Min man och jag fick åka dit och hämta Ellen. Mötet med Mari i köket är ett starkt minne för mig. Valborg var på övervåningen och orkade inte komma ner och möta oss.

Eftersom deras pappa Per inte hade några syskon i Sverige så hade de inte så mycket släkt på hans sida. Men i grannstugan Nystuga hade de släkt på ungefär lika långt håll som oss, och det måste ha varit på deras farmor Marias sida. Det var en mycket nära relation mellan Nystuga och Där Framme. Vid auktionen 1978, när Torsten och Mikael Larsson ropade in Där Framme var Mari i Nystuga och vi gick upp och hälsade på henne där. Valborg orkade inte vara hemma då. Min man Göran ropade in slagbordet, som stod i salen, på auktionen. Senare fick jag en fin klässbolsduk av Valborg och Mari, som skulle passa till slagbordet. Efter auktionen flyttade Mari in till en sevicelägenhet på Tapeten, där hon tillbringade sina sista år.

Marie dog 1984 och Valborg dog 1985. Efter deras död delades arvet, enligt deras sista vilja, i tre delar. En del gick till några kusiner som de hade på mamma Idas sida, en del gick till Nystuga och en del gick till oss på Lillälven. Ansvaret för deras grav lades på min syster Ulla eftersom hon var yngst. Den uppgiften har nu, efter min systers död, övergått på mig.
Brunskog 2020-09-19 Britt Andersson

Se även artikel om Där Framme med bilder på Mari och Valborg:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/02/26/dar-framme-i-ovre-rackstad/

Ur inlägg från Facebooksidan med anledning av inlägget ovan:

Kicki Anderssson: …Var ofta där och spelade ”vännåtta” med Valborg! Då hade vi roligt, hon hade ju en ”egen” liten vrå i hörnet av salen å saft å bullar fick jag också! Det fina slagbordet minns jag väl och Valfrids hängande ögonlock, kommer i håg att han skojade med mamma när vi flyttade in i Sal, att han skulle stå utanför köksfönstret nån blåsig höstkväll..det hände aldrig, men jag tror mamma var lite bekymrad för hon var mörkrädd och det visste ju Valfrid! Mari hälsade jag på efter hon flyttat till stan, var nog till Valborg också men hon var inte talbar då…

… Jo, Valborgs ”vrå” var i salen till höger mot Sal , har för mej att hon hade sin sovplats där efter sin hjärnblödning! Ett mindre bord hade hon också, kommer ihåg att hon tränade sin dåliga hand genom att klämma på en ”boll”. Hon var ju lite ledsen ibland och arg på sin syster, humöret svängde, men Mari var tålig och snäll!

Britt Andersson: …det minns jag, att det stod en säng till höger i rummet, med ett hemvävt överkast på, tror jag. Det var där jag och Ulla satt och klippte klippdockor, som jag skrev om. Jag tänker också på det som du skrev i början. Det är vi som är gamla nu, och vi går omkring med många minnen, som kanske är värda att berätta. Ibland tror jag på tankeöverföring! Kanske var det mina tankar som kom till dig, när jag gick omkring och tänkte och försökte skriva. Jag tänkte ju på dig också då, och när vi hälsade på dig i den gråa stugan i svängen.

Där Framme 2016

Publicerat

En månad på barnkolonin i Rackstad

Kerstin Israelsson

13 juli 1964 gjorde Kerstin Israelsson sin första arbetsdag på Barnkolonin på Kampudden i Rackstad. Karlstads skollovskoloniförening hade köpt Kampudden 1923 och sedan dess bedrivit koloniverksamhet för karlstadbarn. Kerstin hade gått sju år i folkskola och läste nu på Ingesunds folkhögskola med sikte på att så småningom arbeta med barn. Under en månad – i stort sett alla dagar i veckan – skulle hon särskilt ta sig an 14 flickor i åldern 10-12 år. Alla husen sen Fjaestadsepoken stod kvar och en ny sovstuga – den röda Ornässtugan hade tillkommit. På övervåningen bodde de 14 flickorna, medan pojkarna bodde i huvudbyggnaden. Det var utedass och för att barnen inte skulle tvingas ut över gården i nattmörkret så fanns en hink, som sedan någon fick gå ut med. Kerstin och en till ledare bodde i ett litet rum på nedervåningen i flickornas hus. Och Kerstin fick bära hinken emellanåt. Den var ju tung och trappan från övervåningen hög.

“Kerstins barn”

När Kerstin började arbeta hade barnen varit där en månad och det mesta av den akuta hemlängtan hade nog lagt sig. Men en del barn hade det jobbigt, tyckte Kerstin. En del barn behövde nog byta miljö. Fast det där förstod man nog inte förrän efteråt. Ibland var det slagsmål mellan pojkar. För att stävja det införde man under några dagar boxningsträning, dvs rephoppning och andra icke våldsamma aktiviteter.

Dagarna var långa. Ledarna växlade om som badvakter, lekledare och att arbeta i köket. Också barnen gjorde insatser genom att sitta ute och skala potatis, vilket lockade en del att skala fram dödsskallar, minns Kerstin.

– Mitt på dagen kunde man få litet fri tid längst ut på udden vid stolpboden. Dit fick inte barnen gå.

Stolpboden på udden. Frizon för personalen

Kerstins arbetskamrater: Kerstin, Gullan, Ulla, Anna och Lili-Ann

När barnen lagt sig och somnat samlades ofta de unga ledarna – de andra var från Karlstad –  på någons rum eller på udden. Kerstin minns hur Anna, en rektorsdotter, som på något sätt gick utanför personalkvoten, avsiktligt – tror Kerstin – på kvällen släppte ett handfat nerför trappan i huvudbyggnaden. Istället för att smyga genom pojkarnas sovsal, sprang man ner på gården och fnissade. Så här efteråt skäms hon för hela situationen. Föreståndarparet från Sunne, Gustav Robertsson och hans fru, verkar inte ha reagerat. Mest var man kvar på Kampudden. Arbetsdagarna var långa. Men en och annan gång cyklade man in till Arvika och tog ett varv på stan.

Föreståndarparet Robertsson

Dagarna inleddes med frukost, som en kokerska, Ester från Gunnarskog, skötte. En måltid mitt på dagen och på kvällen bredde kvällens arbetslag tre mackor till varje barn. Vissa dagar var annorlunda, t ex 10 augusti när man hade stor kräftfest på fångade kräftor. Kerstin minns ett halvt badkar med kräftor. Och kräftorna hade man plockat med händerna längs stranden.

Kokerskan Ester från Gunnarskog

12 augusti kom en buss och hämtade upp alla för en utflykt till Knöppelåsen och Ingestrand. Det var avslutningen för barnen på den två månader långa vistelsen på Kampudden. Dagen därpå åter en buss, nu för hemresan till Karlstad för barnen. Kesrtins sista arbetsdag ägnades åt städning, men också kräftor och god mat för den kvarvarande personalen.

13 augusti. Hemresedag

Och Kerstin kunde snart kvittera ut lönen för månadens arbete: 403 kr.

 

Läs mer om barnkolonin här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/11/barnkolonin-pa-kampudden/

 

Publicerat

Julfirande i Rackstad

Julläsning i Arvika Nyheter 1961

Snön låg djup och vit över åkrar och ängar, och skogen stod allvarlig som en skyddsmur runt om på de höga bergen. Norr och västerut reste sig den ena bergkammen efter den andra så långt ögat kunde nå.

Förutom gården Sal, som låg närmast, syntes inte ett hus, men tvärs över Racken skymtade en liten by, Perserud, där solen gärna höll till.

På östra stranden, på en udde som sköt ut i den kristallklara sjön, hade den store konstnären slagit ner sina bopålar, som förut varit ankrade i Stockholm. Ja, även i USA, där han varit champion på skridskor eller bicycle. Nu målade han endast och i ensamhet. Känd och berömd.

Kampudden i vinterskrud. AN 1961

”Lika barn leka bäst”, och till trakten hade konstnärer av alla slag och konsthantverkare dragits. Här hade jag hamnat som elev vid tjugo års ålder, en tid, som blivit ett av livets ljusaste minnen.

Nu var vi inne i december, och det vävdes i rött och smiddes i silver och koppar för julklappar. Ameli gjorde en hatt åt Maja, och Anna vävde långschalar för litet var. Det syddes och broderades, och köpmännen i Arvika voro ganska överflödiga och fick väl gråa hår. Inga summor betaldes ut, den vänliga handen och tanken, som skapat, gav gåvorna värde.

Själv var jag fattig som en skåpråtta, men en kärnhusuttagare skulle jag köpa åt Anna. Hon behövde den, vi hade ofta stekta äpplen (fyllda med hallonsylt och hackad mandel). Och nu var jag på väg till stan för att göra de sista uppköpen före jul.

Det var långt att gå på snöig väg mellan gärdesgårdar, genom små björkdungar och dalen innan man nådde storskogen vid Gate. I den skogen, vid en korsväg till Taserud , bodde Elis. ”Elis i Tasere”, som har sitt namn ristat i bygdens hävder. Han sålde antikviteter och var bror till Christian, den svenske skulptören, som då han var i Paris enleverade den vackra Jeanne, när hon som drottning för en dag lade Paris för sina fötter. Vacker var hon som en dag, och många roliga historier berättades om henne, då hon bosatt i Sverige försökte tala svenska. Hon var charmant! Elis hade vi, Anna och Ameli, mina värdinnor, vännen Lisa och jag besökt en gång i höstas i Taserud. Han var kvick och rolig, men hans värmländska förbryllade mig.

På väg hem plockade vi svamp. Vi hade alltid en korg med oss att lägga svamp i. Vi voro alla frivilliga vegetarianer och blevo snart gourmander under Annas kokkonst. Nåväl, vi plockade svamp. Det blev kantareller och fårtickor i mängd. Korgen räckte inte till. Vi fyllde våra hattar, och till slut tog vi av oss jackorna och fyllde dem. Det blev som sagan om sötgröten.

Men nu var jag på väg ensam till Arvika. Det var bistert kallt och den halva svenska milen tog sin tid. Äntligen var jag då framme, gjorde mina uppköp, gick in på konditoriet på kaffe och bakelse som seden var, och lämnade därefter staden bakom mig. Solen sken grant medan jag vandrade den långa kurvan framför Gateskogen. Just i i svängen kom en liten elegant släde fylld av härliga skinnfällar och två välklädda män. Plötsligt stannade de släden, hälsade och frågade om jag ville åka. Jag gjorde vad jag annars inte gjorde, tackade och steg in. Dom frågade om jag skulle till Racksta, förmodligen visste de redan vem jag var. Rackstad och Fjaestad var s.a.s. synonymt. Konversationen gick dåligt – jag hade ont samvete att jag antagit, men de voro glada och livliga och pratade på, på sin värmländska. Just innan man kom till Gateskogens början låg en gård vid sidan av vägen. Där stannade de, den ena steg av släden, den andra lämnade kuskbocken, som var baktill, band hästen och stegade iväg in, sedan de först bett mig vänta. Och vänta fick jag göra. Det var varmt och skönt mellan fällarna, men tiden blev lång. Hästen blev otålig och jag kände mig förolämpad. Vad skulle jag göra? Jag kunde inte gå in enligt Stockholms-etikett, och att gå nu, när de kunde komma när som helst, vore ju dumt!

Jag väntade igen. Inte ett tecken till liv i gården. Till slut blev jag arg, steg ut besluten att gå. .Frågan var hur långt jag skulle hinna innan de hunno fatt mig? Jag gick fort så länge vägen var ljus och öppen, sen började jag springa. Mina tankar blev allt vildare ju längre in i skogen vägen ledde. Jag kom till korsvägen till Taserud. Den kunde jag inte ta, jag måste hem idag! Jag stannade och lyssnade. Ingen bjällerklang. Sprang igen. Om de nu skulle komma bakom mig, vad skulle jag göra? Inte gömma mig bakom ett träd, ty då skulle jag sätta spår i den djupa snön. Hade de ont i sinnet kunde de lätt gripa mig, och vad skulle hända då? Alla brottmålshistorier jag aldrig läst jagade i mitt huvud. Jag sprang medan hjärtat bankade och pulsarna bultade.

Äntligen ljusnade det, och skogen tunnade av. Framför låg dalen, och på vägen skymtade en mörk prick. Den blev allt större, all fruktan var gången för länge sen då jag igenkände en vän, Ahlgrensson, konstnär av Guds nåde. Han var liten till växten och såg ut som en huttrande sparv. Gärna sångsparv. Han tittade förvånat på mig, röd och varm som jag var i kylan. Vi växlade några ord och fortsatte åt var sitt håll.

Jag behöll mitt äventyr för mig själv, men väl kommen in berättade jag. När jag var färdig skallade skratten.

”Åh, det var Johan på Segerfors, den kunde du gott ha åkt med, han är en hedersman” Varför de lämnat mig och glömt mig, fick väl skrivas på julens vindränkta konto. Ryktet förtalde senare deras oro över henne, som försvann.

Julafton firades utan hedniskt dopp i grytan. Vid middagen hos Gustaf på udden hade lutfisken ersatts med läckra variationer i svamp och grönsaker, följd av gröt för både folk och tomtar. Bland julklapparna låg Annas kärnhusuttagare försedd med verser. Efter det julklapparna delats ut dansades det till piano och fiol och sjöngs, helst folklåtar. Man sjöng gärna en liten vals jag aldrig hört någon annanstans: På Rindals klippa, på Rindals skär, där bodde ett älskande par…”

Himlen stod högre och blåare än någonsin förr, då vi gingo den korta vägen hem ledda av vår lykta som kastade lustiga, förstorade skuggor på snön och de sovande asparna och alarna i dälden

Tack till Maud och Tomas på Sal, som har urklippet