En blogg som samlar stort och smått om trakten söder om Racken, främst Rackstads historia. Texterna är skisser inom varje ämnesområde och utgör en utgångspunkt för fortsatt arbete. Klicka på bilderna för att förstora dem! Inlägg efterlyses, mejla till sidans redaktör: lennart.wettmark@gmail.com
Det var länge sen ”Ove på Åsen” bodde på Åsen. (På samma sätt som ”Janne på Nolby” egentligen kom att bo i senare delen av sitt liv på Nytomta.)
Ove övertog visserligen Åsen efter sin far 1967 men sedan 1991 bor han och Majvor på Nyholm. I april 1936 flyttade Oves far Erik Nilsson (f 1901) med familj, som innefattade hustrun Olga och barnen Ove, Kjell, Eva och Gull, till Östra Åsen i Stålsberga från Sillerud. Oves far hittade fastigheten hos en mäklare i Köla. Ove var då tre år. 1943 föddes Kurt och tre år senare Per. Oves far Erik hade jordbruk på Åsen med kor, höns, hästar, skog, odlingar. Han arrenderade dessutom mark av Agnes i Nystuga. Han dog 1975 och hade då flyttat från Åsen. 1967 gifte Ove sig med Majvor, född 1942, som kom från Fryksdalen. En granne undrade varför han inte kunde hitta nån i trakten. ”Man byter inte häst med grannen”, svarade Ove. Då var han 34 år. 24 år senare flyttade de till Nyholm, några hundra meter ner längs vägen söder ut. Dom har varit gifta i 57 år. Nu bor Oves och Majvors dotter Camilla med familj på Åsen, dvs Östra Åsen..
Under kriget var trakten ”andra försvarslinjen” . Militären var förlagd på Åsen. Regementena växlade. Ove minns att några kom från Stockholm och Hälsingland. Dom bodde i tält. Fast det var nog mest sommartid.. Kockarna höll till i Lillstugan på Åsen. Bagaren kom in och bakade bröd i Åsens kök. Där fanns en sträng motorcykelmajor som tillhöll tioåringen Ove att cykla på rätt sida vägen. Hästarna fanns på andra sidan Gunnarskogsvägen i skogen. I en barack i Stålsberga fanns en telefonstation med en linje till Högvalta.
Ove gick sex år i Rackstadskolan. I småskolan hade han Ester Johansson som lärare och därefter Teodor Tobiasson. Hans klass blev den första som kom att gå åttaårig skola och avslutade skolgången på Centralskolan. Några planer på att fortsätta studera hade inte Ove. Efter skolan hjälpte Ove till hemma på gården innan han började arbeta på Mosågen. Men redan när han gick i skolan hände det att han fick ledigt för att hjälpa till. Ove minns:
“Det låg virke nedanför Segerfors som jag och Elof på Mon hjälpte till med när Viktor skulle mäta timret. Vi kallades ”bandhundar”, när vi rörde oss med måttbandet och mätte längs med stockarna, medan Viktor mätte tjockleken och annat. För att värdera timret.”
När Ove var 18-19 år var han med Ragnar Johansson i Nerstugan. Ragnar hade pratat med far och han fick köra med hästen det Ragnar avverkat. Nån gång körde han ett lass ner på isen vid älvoset. Det var roligt att lyssna på Ragnar när han pratade om gubbarna i Rackstad: Per Där Framme, Per på Hagen och Nystuge-Johan.
1957 började Ove på Mosågen, som Skogsägarföreningen arrenderade av Viktor Det gjorde han till 1964. Han vill minnas att dom var 11 anställda. Alla hade sina roller när det gällde att få upp stockarna ur dammen på bandet, såga, stapla. Det var säsongsarbete. Dom började i januari och höll på till midsommar. Sen sågade de björk på Clippersågen som låg nedanför kvarnstugan mellan vägen och älven. Under resten av året blev en del av arbetsstyrkan permitterad.
Efter 1964 körde Ove grävmaskin, lastbil för Skogsägareföreningen. Både Oves och Majvors sista arbetsplats fram till pension var på kyrkogården i Arvika. Också ett säsongsarbete som började i april. Ove började 1985 och arbetade fram till 1998, Majvor började 1988 och arbetade till pensionen 2007.
Närmsta grannen i Mellstugan var Lena Göran (1916 – 2008). I tidiga kyrkböcker står hon som väverska. Majvor berättar att hon cyklade eller åkte spark in till sjukhuset där hon arbetade som sjukvårdsbiträde. Och hon har en minnesbild av hur Lena sitter utanför Mellstugan och röker och läser tidningen. Hon hade humor! Lena var dotter till Maria (Mia) Göran ( 1886 – 1955), möbelsnickare och änka 1921 efter konstsmeden Göran Göran. Viktor Andersson på Skogslund var gift med en syster till Mia Göran, ”Esse”, som Lena under en tid vårdade i hemmet.
Mia och Göran bodde först i missionshuset i Stålsberga, men flyttade på 1920-talet in i Mellstugan, som Anders (Anderssson) på Skogslund byggde.. Lenas bror Bengt (f. 1914) miste ena handen i en olycka på sågen och blev senare teckningslärare, gifte sig 1944 och flyttade 1945 till Munkfors. Annika, född 1917, blev småskollärare och flyttade till Malå. Återkom sen till Rackstad och dog i Mellstugan 1994. Vem som var far till Lenas son Ored lyckades aldrig Majvor få reda på…
Till Nyholm flyttade Marie Nilsson (född 1853) 1941. Hon kallades Noaks-Maja och hennes hem fungerade som posthus. Hon var änka sedan 1920 efter sågaren Noak Nilsson. Dit kom brevbäraren med posten till hela området och sen fick Rackstadborna komma och hämta. Åtminstone fram till 1947 när Maja dog, 94 år gammal. Det minns Ove att Våge Albråten berättat i ett radioprogram. Ove minns att brevbäraren Erik Karlssson cyklade från Gunnarskog med posten. Och var vänlig nog att ta med Martin Flodéns mjölkkanna från Nolby när han levererade post till honom. Mjölk hämtade Ove och Majvor på Nolby. Janne och Aina hade det då. Det kom folk från Trolldalen och Lilldalen förbi och gick en gångstig vid Mellstugan.
Johannes Olofsson hade köpt Nygård av Anders i Öststuga (Andersson) som kom hem från Amerika. Fast sen övertog han Öststuga. Sonen Ragnar födde upp grisar på Nygård. När det var dags för slakt och Ragnar ringt på transportören kontaktade han Ove som var med motade in grisarna.
Nu har Ove bott 88 år i Holm/Rackstad. Många rackstadbor har han mött. Kalle Nyström på Hagen var en påve, säger Ove. Han var stor och mäktig. Hans hustru Märta bodde på slutet på ett hem i Arvika, men hon var inte mer vilsen än att hon kunde ta sig till busstation, Hon skulle hem till Rackstad.
I de öppna landskapen i Rackstad, inägorna, hade hemmansägarna sina gårdar. I marginalen, i skogsmarken och andra delar i Rackstad, där det inte fanns lika mycket plats för åkrar och ängar, fanns torpen, som ägdes av hemmansägarna och arrenderades ut till torpare. Däribland alltid ett soldattorp under närmare 200 år.
På tre platser verkar det ha funnits soldattorp I Rackstad
Grundregeln från 1619 var att alla män som fyllt 15 år var krigstjänstpliktiga och kunde skrivas ut till militärtjänst. På 1680-talet inrättade Karl XI istället indelningsverket.
Under 1700- och 1800-talen fanns det därför indelte soldater i Rackstad, liksom i Holm, Stålsberga, Perserud osv. Det ålåg gårdarna i varje by, roten, att hålla regementet med en soldat. Han bodde med sin familj på ett torp och underhölls av bönderna. Totalt fanns det åtminstone tre platser där det funnits soldattorp i Rackstad under de här 200 åren. Det är inte alldeles lätt att lokalisera soldattorpen. Med hjälp av laga skiftesdokument, husförhörslängder går det att komma en bit. På Rackbergsängen, nuvarande Kampudden och Övre Edet verkar soldattorpen ha funnits. Tack vare Laga skiftesprotokoll från 1845 kan man t o m få en bild av hur soldatfamiljen bodde på just Kampudden: Stugans mått var 8 m långt x 6 m brett x 3 högt med nävertak och det fanns en ladugård, lada och visthusbod.
Staten hade synpunkter på vilken standard ett soldattorp skulle ha. Så här beskrivs det typiska soldattorpet i Wikipedia:
”litet trähus bestående av förstuga, “storstuga” med kokställe (vardagsrum och kök i ett) och kammare. Vidare ingick även fähus, lada, förråd och dass samt en liten åker (några tunnland) med ett ängsområde som skulle ge omkring två lass hö. För torpets drift fick soldaten en ko, några får eller en gris, några höns, utsäde, ved, bete för kreaturen samt rätt att låna en häst som dragdjur. Naturaprodukterna som soldaten fick av roten kallades hemkall. Ibland fanns ett mindre skogsområde utanför torpets tomt där “soldaten äger frihet nyttja fällning”. Allt detta reglerades i soldatkontraktet.
I Rackstad rote hade soldaten alltid tillnamnet Rackberg.
Ett torp som förekommer ofta i husförhörslängderna, men är svårlokaliserat är Bondestorp. Torpet återfinns inte i Torpinventeringen under 1990-talet över torpruiner, som fyra Rackstadbor (Märta och Tomas Andersson, Leif Lindström och Nisse Damberg) gjorde. Kan Bondestorpet ha varit det äldsta soldattorpet i Rackstad? Under senare delen av 1600- och under 1700-talet återkommer namnet Bonde och Bondesson i mantalslängderna. En av soldaterna hette Bondesson Rackberg. Under 1800-talets första hälft återfinns soldattorpet först på Rackbergsängen, sedan på nuvarande Kampudden med inägor på Rävudden tvärs över viken och kompletterade med inägor från Rackbergsängen ner till Orrviken. I samband med Laga skiftet 1847 flyttades soldattorpet från Kampudden till Enstöingen – nuvarande Övre Edet.
Torpinventeringen ovan har inte dokumenterat några spår av soldattorpsruiner, men funderar litet: ”Rackbergsänga var en tid Rackstads soldattorp och låg där nuvarande Rackbergsänga ligger. Gamla stugan där flyttades till Holm och utgör idag Bäcken. Även uthusen flyttades dit…. Här kan nämnas att Edstönningen tidigare kallades Bondestorp… Under vilken period soldaterna bodde på just Rackbergsänga har vi inte kunnat avgöra genom husförhörslängden”
Vilka var soldaterna i Rackstads rote?
I mantalsprotokollen från 1600- och 1700-talen kan det vara svårt att läsa ut vilka de indelte soldaterna var. Ibland, t ex 1728, står en soldathustru angiven bland de 17 personer som fanns mantalsskrivna i Rackstad. På nätet kan man istället läsa Generalmönsterrullor där alla arméns befattningshavare står upptagna. Där hittar man under Jösse härads kompani i Närke Värmlands regemente:
Anders Andersson Rackberg blir 28 år gammal 1725 soldat i Rackstads rote och förblir det till 1737 då han är 40 år gammal.
Erik Andersson Rackberg f. 1718 efterträder honom. Är 24 år 1744 och finns kvar i längderna 1767.
Anders Bondesson Rackberg f. 1728 återfinns som rotesoldat i husförhörslängden 1760-74. Ingen familj angiven. I påföljande längd för 1774-87 anges hustru och sonen Anders född 1768. Familjen bor på Mastetorpet – om man vågar tolka husförhörslängden. 1787-91 lever Anders med sin hustru på Bondestorp. Avgår 1788 60 år gammal ”av ålder och bräcklighet”. 1791-96 återfinns Anders Bondesson Rackberg fortsatt på Bondestorp, men dör 1792, 64 år. ”Tjente kronan omkring 34 år – till levnaden, arbetsam stilla och beskjedlig” enligt dödsboken. Deltog i pommerska kriget (1757-1762) som var ett svenskt angrepp på Preussen. Fadern Bonde Persson hörde hemma i Slobyn.
4. Hans son (?) Anders Andersson Rackberg f. 1769 bor troligen på Bondestorp och efterträder honom, men dör året därpå, 1789. Om honom står noterat i dödsboken att han avlidit i Finland, i Gustav III:s finska krig, i november 1789 i ”hetsig feber” 21 år gammal. Ett halvår tidigare hade han gift sig med Karin Jonsdotter och hade ett barn.
5. Rekryten Anders Jonsson Rackberg f. 1766 tas in som ersättare. Bor på Bondestorp. Men dör också han i Finland, 13 september 1790. Dottern och hustrun flyttar 1791 till Kyrkebyn.
Nu verkar Bondestorpsepoken vara slut som soldatboställe. Om de första soldaterna – före 1787 – bodde där går inte att fastslå. Torparen Anders Andersson f 1768 med hustrun Annika Andersdotter f. 1762 med barnen Maria f 1796 och Anders f. 1799 bor här under 40 år, 1796 –1836, varefter han flyttar till Degernäset. Istället för Anders Andersson, som verkar ha arrenderat soldatbostället, ägt av brukspatron Sandelin, anges Olof Olsson Rackberg och hans familj. Det betyder att under närmare femtio år måste soldatbostället ha legat på Rackbergsängen.
Rackbergsängen
Soldattorpet blir nu Rackbergsängen med åker och äng ner till Orrviken. ”Gamla bostället” kallas det i Laga skifteshandlingarna 1845 och det torpets plats verkar motsvara ungefär den tomt som Fritz Lindström långt senare skulle köpa. Högre upp på området finns ett torp markerat. Vilka bodde där?
Rackbergsängen. “Gamla bostället” 464-469. Samt “Avsöndringen till soldaten” 470 -79. Ur Laga skifteskarta 1845
Den vakanta platsen intas 1791 av den 49-årige Pehr Andersson Rackberg (170 cm) f. 1744 som varit soldat sedan 1767 i ett annat kompani. Han överförs nu till Tredje Majorens Compagnie, Tredje Corporalskapet. Erhåller avsked vid Generalmönstringen 19 juni 1797. ”Tjänat väl, begär och får avsked samt anmäls till underhåll.”
17 oktober 1797 sätter roten in rekryten Olof Bryntesson Rackberg(178 cm) f. 1777. Han stannar till juni 1802 då han förflyttas till ett nytt kompani och byter plats med Jon Bryntesson Rackberg.
Jon Bryntesson Rackberg (180 cm) f. 1767 i Perserud. Återfinns i husförhörslängden både 1791-96 och 1796-1801 liksom i efterföljande 1801-1806. Han anges som soldat från 1802 och har fått Medalj för trogen tjänst i Drottningholm efter att han varit del av ett värmlandskompani (Jösse Härads kompani?) som haft vakttjänst på Drottningholm. Jon är gift och 36 år. 1816 flyttar han till Vålängen (i Nedre Rackstad). 1819 får han avsked med underhåll. ”Hedrande vittnesbörd” Han är då 52 år. Han dog 1830 i bröstfeber, då som torpare i Gata (Gate).
Nu har Värmlands regemente bildats (1812)
Soldattorpet flyttar till Kampudden
Soldattorpet på “Kampudden”452 – 469 Utöver mark på andra sidan viken, “Rävudden” ingick mark från gamla Rackbergsängen
.Ungefär vid den här tiden verkar soldattorpet flyttats till nuvarande Kampudden (452-468) Torpet får mark tvärs över viken på Rävudden och får med sig ”Tillökningen” (464 – 469) och Avsöndringen (470-79) från Rackbergsängen. Fr o m nu står soldattorpet benämnt Soldatstommen i husförhörslängden
”Recruten” Olof Olsson Rackberg, (178 cm) f. 1798 är 24 år och gift, och ersätter 1820 Jon. Han bokförs i husförhörslängden under ”Soldatstommen”. Hustru Britta Andersdotter f. 1797. Tre söner: Per, Olof och Carl, födda under de fem första åren på 1820-talet. Olof blir fältjägare med namnet Olof Sultan. I nästa husförhörslängd står Olof som vice corporal. Har fått ytterligare en son, Anders f. 1828. Vid 50 års ålder begär Olof avsked. ”Tjenat utmärkt väl” Dör 1856. ”Befriad och ofärdig”.
Sista platsen för soldattorpet i Rackstad
Tomterna som tillfaller Soldattorpet. Ur Laga skiftesprotokollet
1845-47 äger Laga skiftet rum i Rackstad. Det betyder att soldattorpet än en gång flyttas. Till torp som brukspatron Sandelin ägt, Enstöingen (Övre Edet). Dessutom ingår mark från delar av Labråten (nuvarande Edet). Flyttförhandlingen övervakades av länsman och en löjtnant som representerade regementet. Rackberg var ”vida bättre belåten” men ”tillade att delägarna måtte i afseende å hus och stängsel sätta det nya bostället i lagligt skick”. Hus och byggnader blir kvar mot att Kampuddens hus fördelas på Per Jonsson och Sandelins sterbhus.
Jon Jansson övertar 1847 Gamla bostället (Rackbergsängen) och marken däromkring.
1848 inträder Nils Andersson Rackberg f.1829 i Olof Olsson Rackbergs ställe. Han begär avsked 1881. ”173 cm. Tjänat Utmärkt väl. Generalmönstring på Trossnäs 1881. Död 1884 som änkeman. Döttrarna Amalia och Emma emigrerade till Amerika 1882 resp. 1887.
Anders Rackberg tillträder 1881 och får avsked redan nästa år. Dör 1884.
Nu dras tjänsten i Rackstad in och pengarna läggs på regementsmusiken.
Sven Åke Larsson, professor i geologi, berättar om en tid när Rackstad hängde samman med Nordamerika – och när här fanns vulkaner…
När kom Rackstad till och varför ser berggrunden ut som det gör i Arvikatrakten? För att förstå detta måste man gå ofattbart långt tillbaka i historien. Så långt tillbaka att istiden kan verka som om den fanns för bara några sekunder sedan! Att detta är sant visar de dateringar som gjorts vid Racken norr om Arvika som jag här berättar om.
Urbergsskölden
Rackstads berggrund ingår i det som geologerna kallar ett sköldområde eller en urbergssköld, dvs ett område med mycket gammal berggrund som fått namnet ”den Fennoskandiska skölden”. Den är prekambrisk (före Kambrium) eftersom den är äldre än Kambrium (mer än 542 miljoner år sedan), och började bildas för mer än 3 miljarder år sedan, dvs nästan 1,5 miljarder år efter att vår planet bildades ur grus och damm som slungades ut från en exploderande supernova. Detta var en tid då jordskorpan höll på att ta form’
De äldsta och därmed första delarna av skölden bildades på Kolahalvön i Ryssland och i norra FInland. Genom sammanfogning av jordskorpa och vulkanism blev skölden allt större och växte till åt söder och sydväst. De yngsta delarna finns därför i sydvästra Sverige och Sydnorge.
De består av bergarter bildade ur bergartssmältor (magmor och lava) men också från sediment en gång avlagrade i vatten eller på land.
För att förstå hur Rackstads berggrund bildades skall jag kort berätta om de komplexa tektoniska processer som drabbade vår sköld.
Rackstads band till Nordamerika Eftersom vårt jordklot består av plattor som rör sig inbördes likt isflaken i en smältande våris, kolliderar de och kilar också in under varandra. Därför kommer de gamla bergarterna i urbergssköldar att ha drabbats av krockar och därför bli deformerade och mer eller mindre uppsmälta. Detta är orsaken till de veckade gnejser vi finner i sydvästsverige.
För mer än 1,4 miljarder år sedan var vår sköld en del av en superkontinent, dvs. hängde samman med flera andra kontinenter till en gemensam landmassa. Man anser att Skandinavien då gränsade till Grönland och Nordamerika.
Första separationen Superkontinenten började så småningom gå sönder och vårt sköldområde lossnade helt från superkontinenten. På så sätt bildades ett hav mellan Grönland-Nordamerika och vår egen sköld.
Skilsmässan blev relativt kort, åtminstone ur geologisk synvinkel. Den Fennoskandiska skölden drev åter in mot Grönland och Nordamerika varvid havet mellan dessa kontinenter krympte och försvann. När de två landmassorna kolliderade bildades en ny superkontinent vars namn blev Rodinia.
Fig.1. Superkontinenten Rodinia. När Nordeuropa (gult) krockade med Nordamerika-Grönland (blått) för 1 miljard år sedan omvandlades bergarterna till gnejser i Västsverige.
Vid kollisionen, som skedde för ca 1 miljard år sedan, sköts stora delar av Västsverige upp över landmassorna i öster. Den mest betydande överskjutningen skedde längs den s.k. Mylonitzonen som i Värmland sträcker sig i en båge från Värmlandsnäs via Kil till väster om Sunne och vidare in i Norge. Tyngden av det överskjutna berget gjorde att jordskorpan trycktes ner till flera kilometers djup. Berggrunden smälte då delvis, förskiffrades och veckades. Följden blev att så kallade ådror och gångar av smält berg bildades. På så sätt skapades de ådergnejser som är så vanliga i Västvärmland. Den tjocka jordskorpan eroderades därefter ner och återfick sin ”normala” tjocklek
Fig.2. Mylonitzonen (MZ) är den svaghetzon utefter vilken landmassorna sköts från väster mot öster för ca. 1 miljard år sedan. Jordskorpan blev då betydligt tjockare inom det bruna området när en bergskedja bildades. En parallell rörelsezon, Protoginzonen (PZ), öster därom bildades när bergskedjan därefter kollapsade.
Andra separationen Efter att ha suttit ihop med Nordamerika i ca 300 miljoner år sprack kontinenten åter upp och en ny skilsmässa med Nordamerika var ett faktum. När landmassorna drev bort från varandra bildades så småningom ett hav mellan vår egen kontinent och Nordamerika. Men snart skulle detta hav krympa och de båda kontinenterna åter närma sig varandra. Krocken mellan kontinenterna blev våldsam.
Fig.3. Här lossnar Nordeuropa (Baltica) från Nordamerika-Grönland (Laurentia) och ett hav bildas mellan kontinenterna för ca 700 miljoner år sedan. Dubbla linjer visar var havsbottnen utvidgades. Taggiga konturer visar var havsbotten försvann in under kontinenter (s.k. subduktionszoner).
Den skedde för 400 miljoner år sedan då vi åter krockade med Grönland och Nordamerika. Vid krocken skapades vår ”fjällkedja” men överskjutningarna som skapade den nådde inte riktigt fram till Rackstad. Fjällkedjan eroderades så småningom ner till en lägre nivå. Kilometertjocka lager av sten, grus och sand avlagrades då över Rackstad men är i dagsläget försvunna genom erosion och är avlagrade på nytt i Östersjön och öster därom. Det är en hissnande tanke att Rackstad en gång varit begravt under kilometertjocka lager av grus, sand och lera!
Tredje separationen
Eftersom vi i dagsläget inte är en del av USA måste vi åter ha separerats från den Nordamerikanska kontinenten. (Med tanke på procedurerna runt presidentvalet 2020 är det nog tur!). Nordatlanten öppnade sig för drygt 60 miljoner år sedan då superkontinenten Pangea föll sönder och Nordamerika lossnade från Nordeuropa. För tillfället ökar avståndet till Nordamerika med 2 cm per år! Vem vet, kanske vi kolliderar ännu en gång om ca. 400 miljoner år?
Hur gammalt är berget? Runt Racken är berget blottlagt på många ställen, man säger att berget ”går i dagen”. Ser man närmare på berget så är det allt annat än grått ( jfr. Frödings dikt Gråbergssång) och enahanda. Berget består i detalj av flera mineral med olika färger.
Berggrunden runt Racken domineras av granitiska bergarter. De bildades ursprungligen genom uppsmältning av litosfären och domineras av mineralen kvarts och fältspater.
Fig.4. Utsnitt från berggrundskarta från SGU:s ”Kartvisare”. Mörkbrun färg är gnejser med stort innehåll av grå fältspat som mot öster (ljusbrunt) innehåller mer av den röda fältspatsorten. Röd färg är granit. Vita prickar anger mer grovkorniga (porfyriska) varianter. Gult är vulkaniska ytbergarter och grönt är bergart med övervägande mörka mineral.
De rödare varianterna av berggrunden innehåller stor andel av kaliumrik fältspat men också rikligt med kvarts och kallas därför granit. Granit uppträder på bl.a. Lövhöjden i öster.
Fig.5. Detalj av röd, massformig granit som här saknar ådror.
När de gråare fältspaterna dominerar över de röda fältspaterna byter bergarten namn till granodiorit, en bergart som är vanlig bland annat i Rackstadbergen och när endast grå fältspat förekommer kallas bergarten tonalit.
Fig.6. Ådrad, kraftigt förskiffrad granodiorit från Rackstadberget, strax norr om Jössestugan.
Bergarterna i Rackstad har blivit förskiffrad och har delvis smält och är därför omvandlade till gnejs, s.k. ådergnejs.
Fig.7. Starkt veckad och ådrad gnejs vid Skogslund, Rackstad. Ursprungsbergarten har utsatts för stark värme och delvis smält för ca. 1 miljard år sedan.
För att ta reda på berggrundens ursprungsålder men även åldern för de händelser som omvandlat den ursprungliga berggrunden till gnejser inleddes på 90-talet ett försök att datera några väghällar som finns längs Gunnarskogsvägen vid norra delen av sjön Racken från Sandviken till Skotta.
Fig.8. Ådergnejsen vid Sandviken i Racken.
Fig. 9. Vid datering av bergarter kan man utnyttja kännedomen om uranets sönderfallshastighet. Det uranrika mineralet zirkon används då vanligtvis. Bilden visar en zirkonkristall som analyserats på två ställen. Analysen från den centrala delen av kristallen visar när bergarten bildades medan analysen från den yttre delen (till höger) visar när kristallen upphettades och växte till vid en senare händelse. Skallinjen motsvarar 0,05 mm.
Analyserna visade att magman trängde in i jordskorpan för 1,59 miljarder år sedan. Det vill säga klart före de olika skilsmässorna jag tidigare har beskrivit. Men de visade också att berggrunden omvandlats vid två tillfällen. Det ena skede för 1,4 miljarder år sedan och det andra för 970 miljoner år sedan. Detta visar att berggrunden värmdes upp för ca. 1,4 miljarder år sedan och åter igen, men kraftigare, för 0,97 miljard år sedan!
Vulkaner i Rackstad Analyserna visade således att vulkaner var aktiva i Rackstad för 1,59 miljarder år sedan då jordskorpan skapades där. Analyserna förklarar också varför denna gamla berggrund är förskiffrad och ådrad. Sådana omvandlingar sker bara vid bergskedjebildande tillfällen (s.k. orogeneser) dvs. krockar mellan två plattor. Med andra ord, vid en sådan händelse för ca.970 miljoner år sedan bildades ådergnejserna i dess nuvarande form genom omvandling av den 1,59 miljarder år gamla berggrunden. Det var då den Fennoskandiska skölden krockade med Grönland.
Man kan därför säga att Rackstads berggrund är en del av ett större område i Västsverige som drabbats av upprepad deformation och uppvärmning. Händelser som är resultaten av de ständigt pågående plattrörelserna i vår jordskorpa.
Rackstads lösa avlagringar De jordarter vi ser idag i form av sediment och morän är en produkt av den senaste landisens erosion och sedimentation under en period då inlandsisen drog sig tillbaka. Detta skedde i Rackstad för knappt 10000 år sedan . Morän avsattes från den smältande isen och sediment fördes ut från isen med hjälp av isälvar i form av lera sand och grus.
Fig.10. Utsnitt av SGU:s jordartskarta (Kartvisaren) över Rackstad med omnejd.
På SGU:s karta över området ( fig.10) ser vi hur moränjordar dominerar (i rött) följt av lersediment (gult) i bl.a. Nedre Rackstad-Holm och Perserud. Något grövre sediment (blått) i form av finsand finns bl.a. i Perserud. Den gröna färgen är isälvsmaterial av grus och sand som går att följa i ett stråk från Segerfors via Skogslund och Skog till Ålgården i söder. Sannolikt låg iskanten orienterad i ca. VNV-OSO riktning vid detta tillfälle. Ungefär samma riktning har även de moränryggar (blåa streck) som finns i Perserud som visar att isen ibland stannade till i sitt avsmältningsförlopp och egentligen stegvis drog sig tillbaka. Det lila strecket i NV-SO över Kampudden i Rackstad betecknar en långsmal rygg av morän, s.k. drumlin. Drumliner bildas under en landis där morän kan packas mot en bergklack eller dylikt.
Tro det om du vill!
Sven Åke Larsson
Uppvuxen på granodioriten och leran i Nedre Rackstad
November, 2020.
Bo Rhönnstad har sammanställt en släkthistoria som innefattar såväl Göktorpet som Kalifornien. Avslutningsvis berättar han om släktingen Selma Giöbel – en mångsidig pionjär inom konsthantverk i Sverige.
De sista som bodde på Danielstorp i Rackstad (torp under Segerfors bruk) var Jonas Andersson och Anna Carlsdotter och deras barn. Några år in på 1900-talet flyttade de till Göktorpet.
Jonas far Anders Jonasson föddes i Långvak 1815 och fick sju barn alla födda i Långvak. Jonas mor Anna föds som dotter till Carl och Anna Borre Nordin. Carl Borre var soldat i Värmlands Fältjägareregemente, som blev förlagt vid Vaxholmfästning 1854 under oroligheterna mellan Ryssland och Frankrike.
Några av Jonas och Annas barn kommer att emigrera till USA, några blir kvar i Sverige – och fyra av de barn som föds på Danielstorp åren 1880-1889 orkar bara bli ett år.
Anna, det första barnet en dotter, föddes den 25 juni 1870, i Östra Berga, (Ålgården, Arvika) Hon gifter sig med Carl Ansgarius Wåhlgren och blir kvar i Sverige.
Andrew (Anders), föddes 1 februari 1872 i Östra Berga, (Ålgården, Arvika). Han flyttar ut som 16-åring och börjar arbeta i Rackstad (Segerfors) och senare i Skog (Vik). Han lämnar hemlandet för gott 1905, och emigrerar till Amerika och bor på flera platser i norra Kalifornien: Butte county, Mount Shasta och Weed, (Siskiyou County), Susanville, (Lassen County) Kalifornien.
Christine (Christina), tredje barnet en dotter, föds den 25 september 1874, i Västra Högvalta. Hon emigrerar för gott 1902, till Honey Lake, (Lassen County) och senare Susanville, (Lassen County), Kalifornien. Hon gifter sig där och får tre barn.
Dessa tre ovan nämnda barn flyttar med Jonas och Anna till Danielstorp.
Barn som föds på Danielstorp;
Carl Johan blir det första barnet som föds på Danielstorp, 11 mars 1877, som barn nummer fyra. Carl Johan blir ogift och kommer senare att bli hemmansägare på Göktorpet fram till sin död 1956.
Som barn fem i barnaskaran föds Nels Johnson 9 januari 1879 på Danielstorp. Nels flyttar ut och gifter sig med Maria Otilia Svensdotter, som härstammar från Göbelsläkten, Saarland i Tyskland, (se presentation av Selma Giöbel i slutet av artikeln). Nels utvandrade 1908 till, Butte, Siskiyou County, Kalifornien. Han köpte sig hus i Susanville, Lassen County och Andrew och Magnus bodde där en tid som hyresgäster. De första åren var de tre bröderna Johnson anställda på Fruit Growers Supply Company som grundades 1907 och senare blev känt som Sunkist Fruit Growers eller bara Sunkist. Alla bröderna från Östra Berga och Danielstorp blev involverade i Första världskriget och Nels också i Andra.
Maria föds 11 oktober 1880 på Danielstorp (Segerfors). Också Otto föds på Danielstorp – 30 augusti 1881. Båda orkade bara med att bli ett år.
Magnus Johnson föddes 20 februari 1883 på Danielstorp. Han utvandrade 1902 till Butte, Siskiyou County och sedan Weed, Susanville, Lassen County, Kalifornien. Platser som många brev och presenter skickades från.
Axel föds 17 april 1885, på Danielstorp. Han blir 7 år.
Av de följande barnen som föds på Danielstorp, Oscar 15 februari 1887 och Hilma Maria 5 maj 1889, når ingen vuxen ålder och blir bara 1 år.
Clara föds som sista barnet 13 augusti 1891, på Danielstorp. Clara kommer att göra flera resor till Amerika och gifter sig där. Hon återvänder till Sverige för att ta hand om Göktorpet efter sin mor och sin bror fram till sin död.
Lämnar Danielstorp
1899 har familjen flyttat till Långvak utan angiven plats. Jonas har blivit 56 år och Anna 53 år. Runt 1901 flyttar familjen Jonas och Anna med barnen Carl Johan och Clara till Göktorp. Jonas står där som arbetare.
1905 har Nels och Maria Otilia med barnen flyttat till Vik, Skog. De bor kvar i där fram till 1908. Med notering att Nels lämnar det gamla Sverige och utvandrar till Amerika år 1908 – 1909. Maria Otilia flyttar 1908 med barnen till Glasberget, Långvak. Maria Otilia är nu 28 år. Barnen Anna Maria 8 år, Axel Ivan 6 år, Berta Ulrika 5 år, Ellen Elisabet 3 år.
bilden från Bygdeband.se
Ålgården skola 1909-1910.
Främsta raden från vänster: nr1Torborg Lindström, nr2 Alma Fjäll, nr3 Anna vid Lillälven, nr4 ?, nr5 Nyste-klara?, nr6 Marie i Nordstuga i Östra Berga.
Sittande andra raden: Anna Maria på Glasberget, (f. 1900, Nels och Maria Otilias dotter), till vänster om lärarinnan Ingeborg i Bakgård, till höger om lärarinnan Ruth i Myra och längst till höger Ellen på Nyby.
Stående från vänster: Nr 1 ?, nr 2 Johan Fjäll, nr3 Göran på Göktorpet, (f. 1899, Annas son. Anna är Jonas och Annas dotter född 1870. Göran emigrerar 1916 till Amerika) , nr4 Albin i Lund, nr5 Samuel på Stortorpet, nr6 Knut Zetterkvist, nr 7 Torsten på Källern (Sågmon)
Jonas och Anna bor kvar på Göktorpet, Ålgården också 1913 med barnen Carl Johan och Clara.
Jonas har hunnit bli 70 år, Anna 67 år, Carl Johan 36 år. Clara reser till Amerika 1913, 22 år. Clara återvänder till Sverige och har sedan med sig Göran till Amerika 1916. Göran som kommer att bosätta sig med Christine (Christina) i Honey Lake, Lassen County, Claras 17 år äldre syster.
Anna, mor till Göran gifter sig 1914 i Arvika med Carl Ansgarius Wåhlgren.
Anna
1920 flyttar familjen Jonas och Anna till Bråten, Mötterud. Med notering att Carl Johan blir kvar som hemmansägare på Göktorpet. Jonas Andersson dör i Mötterud, Bråten 1924. Hans hustru Anna flyttar då tillbaka till Göktorpet. 1924 är Clara i Amerika. Boende på Göktorp fram till 1928 är nu Carl Johan och hans mor Anna.
Foto; Besök på Göktorpet under året 1926.
Stående från v.; Anna Maria, f.1900 Anna Carlsdotter, f.1846, Berta Ulrika, f.1903. Sittande fr. v.; Carl Johan, f.1877, Sven Olof, f.1920, Gunnar Emanuel, f.1921, Valdemar, (Bertas man), f.1900 med sonen Erik, f.1924.
Anna Carlsdotter dör strax före julen 1928. Boende kvar på Göktorp är nu Carl Johan. Hans 14 år yngre syster Clara återvänder för gott 1939 från Amerika. Carl Johan dör 1956 och Clara kommer då att bo kvar på Göktorp fram till sin död 1967.
I ett brev hem till Berta Ulrika skriver Clara 1932 från Perris, Riverside County, Kalifornien.
”Din pappa lefver och mår bra. Ja nu har ni den fina tiden därhemma.” ”Tänk den som finge gå ut i björkskogen och lyssna på göken. Det är nu snart 8 år sedan jag hörde den.”
Clara hade i alla fall sett lite av världen.
Det är svårt att vara exakt men det verkade som att Clara var mån om Göktorp. 1939 är hon tillbaka på Göktorpet. Försäljning och arvskifte sker 6 mars 1968 efter Clara Olsson, Göktorpet, Ålgården, Arvika.
Då fick Göktorp ny ägare och bevaras ännu idag.
Valdemar som gifter sig med Berta Ulrika och är son till Gustaf Johannesson och Sofia Kyrkman. Valdemars 10 år äldre syster Elin Maria gifter sig med Gustaf Adolf Blomén. Gustaf Johannessons bror Johan tar senare efternamnet Falk.
Elin Maria Blomén. Av Elin Maria och Valdemars syskon kommer tre av dem Hulda, Selma Carolina och David att emigrerar till Amerika, Detroit, Michigan, Wayne. Selma Carolina gifter sig med verktygskonstruktör på Buick industrier och får tre barn i Michigan, Wayne, USA.
Författat efter en släktforskningsrapport om Berta Ulrikas, (från Göbelsläkten) Simon Göbel. Av barnbarnen, Bo Rhönnstad och Ulf Övenholt.
Selma var god vän med Ellen Key och fick där ett släktskap. Hon mötte både Christian Eriksson och industrimannen Per Andersson, Anders Zorn, Carl Larsson, troligtvis också Fjaestad som hade börjat bli påtaglig i omgivningen. Kvinnorna Branting, Wallenberg som annars var vana mycket uppmärksamhet fick nu ge med sig för de nya nitiska kvinnorna. Vilket också kan vara en annan trolig orsak till att Selma Giöbel i eftertid blivit lite bortglömd som den kraft hon var för både det svenska kvinnliga som manliga hantverket. De manliga målarna rönte inte samma succé på Världsutställningen i Chicago 1893, som kvinnorna. Vilket inte uppskattades av Anders Zorn som passandes begynte kalla de ogifta kvinnorna ”kullor”. Detta fick Selma Giöbel att invända sig tydligt emot, återgivet i en intervju 1896. Hon lämnade sitt företag och Sverige 1898 för att bosätta sig i Italien. I alla fall återvänder hon till Sverige med ett stöd av hennes trogne vän Verner von Heidenstam, den förnämlige välgöraren Hjalmar Wijk som hon som gåva fick motta en liten gård, Kvarnbacken, som hon mycket älskade. På Heidenstams 50-årsdag, som firades med stora festligheter var bl .a. konstnären J.A.G. Acke med fru, K.O. Bonnier med fru, Hanna Pauli, fru 0lga Bratt, Fredrik Böök, John Landqvist, Vilhelm Stenhammar med fru, professor Wulff, Elin Wägner, Selma Giöbel och apotekarfamiljen (Maja) Alvin närvarande. (Ur minnen: berättade av Selma Giöbel).
Om Selma var i Rackstad själv är inte klarlagt ännu. Men en massa släkt födda på den platsen hade hon i alla fall. Och att hon efterlämnade idéer till ett kulturliv med början från seklet 1900. Med en början från 1885 då hon som ägare startar den första konst o hantverksaffären S. Giöbel Svensk konstslöjdutställning.
Selma var vida känd för sin firma S. Giöbel Svensk Konstslöjdutställning i Stockholm. Selma Giöbel var en av de tidigare Svenska kvinnorättskämparna, hon var pionjär inom svensk textilkonst och en av det sena 1800-talets främsta mönsterskapare, utbildad keramiker. Inom träskulptur (carvin wood) var hon banbrytande och på Världsutställningen i Chicago 1893 med sin firma S.K.U., Svensk konstslöjd utställning, S. Giöbel deltog hon som enda kvinna med eget svenskt företag.
Hon fick stora framgångar i Sverige som utomlands och fick stor betydelse för den Svenska konstnärliga utvecklingen. 1914 skriver Lilli Zickerman när Selma ska tilldelas Nya Iduns hederspris; ”Sveriges kvinnor stå till henne i stor tacksamhetsskuld för de många nya fält, som härigenom öppnats till nyttig och inbringande sysselsättning. I Svensk konstslöjdutställning fann man mångfaldiga grenar av svensk konst och konstindustri representerade: målningar, träskulptur, drivna mässingsarbeten, järnsmide, stålarbeten, broderier, vävnader, nationella smycken, folkdräkter m.m. och med glädje ser fosterlandsvännen, vad som på dessa många områden åstadkommits genom en rikt begåvad kvinnas initiativ”.
Världsutställningen i Chicago kan betecknas som startpunkten för det svenska konsthantverkets framgångar i USA. Genom svensken Mikael Samuel i New York fördes Selma Giöbels föremål, efter Chicagoutställningen över till California Midwinter International Exhibition, som öppnades i San Francisco i slutet av januari 1894. Under de följande två åren fortsatte dessa objekt att turnera runt på utställningar i USA. ”Genom världsutställningen i Chicago kom således Selma Giöbel Svensk konstslöjdutställning och Handarbetets Vänner att för första gången i stor skala föras ut på amerikanska marknaden”.
Ett hundratal svenska konsthantverkare och företag fick medalj, bland dem Anna Boberg för en vikskärmsdekoration och Selma Giöbel för nyrenässansmöbler. Svensk-amerikanen Karl von Rydingsvärd, som bland annat arbetat med sniderierna i familjen Sloanes hem i Norfolk (nu The Hermitage Foundation Museum) framhöll sin svenska kollega Selma Giöbel i Amerikansk press.
Med Handarbetets Vänner delar Svensk Konstslöjdutställning äran av att först ha arbetat för avsättning av uteslutande svenska konstslöjdsalster. Redan 1874 började Selma Giöbel bli synlig som en av grundarna till HV handarbetets vänner. Där hon också var en lärare och fick sina elever. Några år senare på Parisutställningen 1878 då hon redan hade överösts med 10 medaljer på världsutställningar lovordades hon för sin skicklighet som lärarinna och som en svensk träsnidarinna.
Något som Berta Ulrika, dotter till Nels från Danielstorp och Maria Otilia från Göbelsläkten med förkärlek pratade om.
Bo Rhönnstad kan du nå via bo.rhonnstad@outlook.com
Halvvägs mellan Rackstad och Gustås, finns rester av den gamla gården Hurra. Husgrunden vars dimensioner var 4,2 x 4,7, dvs nästan 20 kvm. En stenkällare med stenvalv. Man anar resterna av äppelträd. Huset revs omkring 1960. Men när byggdes Hurra? Granne med Hurra låg Danielstorp med en betydligt längre historia. Dock avslutad i vid förra sekelskiftet, då Danielstorp revs, köptes av Gustaf Fjaestad och bildade ett av husen på Kampudden.
Danielstorp
Danielstorp låg nära vändplatsen på Hurravägen i kanten av Porsmyren. I Torpinventeringen anges att husgrunden hade måtten 8,5 x 5 m, dvs 42,5 kvm. Danielstorpet nämns i 1787-91 års husförhörslängd. Den som bodde där var Daniel Jansson född 1733 i Gunnarskog och död 1801. Enligt Torpinventeringen var han soldat och byggde Danielstorp efter att ha hamnat på obestånd vid byggandet av Sötomta i Nedre Rackstad. Någon gång efter 1783 torde han ha flyttat från Gunnarskog till Rackstad. Hustrun hette Maria Bryngelsdotter, född 1750. Barnen: Märta f. 1780 i Gunnarskog som lämnar hemmet 1797, Jan f. 1783 i Gunnarskog, som kommer att ta över gården och Per f. 1791 född i Rackstad.
Maria överlevde maken i tjugotalet år. Bodde i Gate och flyttade 1816 ”vanför och utfattig” tillbaka till Danielstorp och sonen Jan.
Att Daniel byggde Danielstorp betyder inte att han ägde det. Vid storskiftet 1795 gick man igenom de torp som hörde till Rackstads hemman: Masttaketorpet, Janstorpet, Estöingen, Degernäset, Danielstorpet och Rackstadtorpet. Under åren 1795 till 1798 köpte kanslirådet Jakob Forslund, bruksägare i Älgå, in sig genom ombud i ett antal torp med tillhörande skog däribland Danielstorpet. (Källa: Laga delning 1795 Storskifte på skog/skogsmark 1797. Lantmäteriets historiska kartor på Internet)
Sonen Jan Danielsson (f. 1783 i Gunnarskog) övertar Danielstorp, rimligen efter faderns död 1801 tillsammans med hustrun Annika Andersdotter f. 1789 i Sunne. Äktenskapet var barnlöst och Annika som var ”sjuklig och fattig” dör 1838. Hushållet äger en bibel, noterar prästen i marginalen. Jan står antecknad som vargeringskarl, dvs reservsoldat i 1806 -11 års husförhörslängd. Det verkar som en ny familj flyttar in på Danielstorp 1806: En dotter till Daniel Jansson, Caijsa Danielsdotter gift med drängen Per Andersson. De får två barn, Märta f.1805 och Anders f. 1807 och tar 1813 med sig (svär)modern Maria Bryngelsdotter som inhyses till ett torp i Gate, Krogen.
Jan gifter om sig med Britta Bengtsdotter f. 1803, som 1839 lämnat Ålgården. Fyra barn, varav tre gemensamma. I husförhörslängden 1841-47 står familjen inte längre skriven på Danielstorp. Jan har blivit hemmansägare (har 1/48 av hemmanet) och bosätter sig på granntomten till Danielstorp. I 1844 års Laga skifte bor Jan kvar på den tomt (418 – 37, 444-448 Litt C ) som kommer att kallas Hurra. Jan dör 1861. Eftersom Danielstorp hörde till torpen som kanslirådet Forslund köpte 1795, men då mest ville komma åt skogen, övergår det tydligare till Segerfors bruk runt 1840 sedan Adolf Sandelin köpt konkursboet efter Forslunds änka. 1836.
Laga skiftet 1845
Efter nästa byte av boende står Danielstorp under Segerfors och gifta drängen Jan Ersson (f.1810) och pigan Maria Jonasdotter f. 1817 från Långvak flyttar in 1837 med sonen Johannes född 1835. 1840 återfinns familjen som torpare på Danielstorp. Men 1847 dör Jan Ersson. Änkan och de nu fem barnen flyttar 1856 tillbaka till Långvak.
1856 flyttar Anders Jonsson f. 1811 med hustru Märta Andersdotter f. 1806 med åtta barn födda 1836 – 1848 samt rotehjonet Cajsa Olsdotter från Långvak till Danielstorp.. 1875 blir Anders änkling och flyttar 1876 till Perserud som inhyses tillsammans med sonen Anders Andersson.
In flyttar nu 1876 Jonas Andersson f. 1843 och hustru Anna Karlsdotter f. 1846 samt fyra barn. De kommer att få många fler barn och många av dem dör i unga år. 1898 flyttade hela kvarvarande familjen till Långvak och Jonas antecknas som ”backstugusittare”. Någon mer verkar inte flytta in och Danielstorp rivs/plockas ner.
Bo Rhönnstad kan berätta mera:
Av familjen Jonas och Annas barn gifter sig Anna och blir kvar i Sverige livet ut, Andrew och Christine, (Christina), utvandrade till, Westwood och Susanville, Kalifornien. Där Christine gifter sig och bildar familj.
Födda barn på Danielstorp var Carl Johan. Sedan kommer Nels, och Magnus, som båda utvandrade också de till Kalifornien och områden som, Siskiyou Butte, Susanville, Westwood, Honey Lake, Lassen County. Clara, (Klara) sistfödd på Danielstorp reste över till Amerika och Westwood, Kalifornien flera gånger och gifter sig där. Hon återvänder för gott till Sverige 1939 och tar senare hand om Göktorpet efter Carl Johan fram till 1967. Fyra av de barn som föds på Danielstorp åren 1880-1889 orkar bara bli ett år. Nels får i Sverige tre barn i gifte med Maria Otilia från Göbelsläkten, barn som alla når en vuxen ålder. Göbelsläkten var också samma släkt som Selma Giöbel har sina anor i Saarland Lorraine, Tyskland. Jonas far Anders Jonasson föds i Långvak och får 7 barn alla födda i Långvak. Jonas mor Anna föds som dotter till Carl och Anna Borre Nordin. Carl Borre en soldat i Värmlands Fältjägareregemente som blev förlagt vid Vaxholmfästning 1854 under oroligheterna mellan Ryssland och Frankrike. Ur en släktrapport: Simon Göbel av Bo Rhönnstad, Ulf Övenholt.
Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/08/26/fran-danielstorp-till-goktorpet-och-kalifornien/
Kvar står Hûrra.
Petter Persson (f. 1830) börjar som dräng hos Jan Danielsson 1848. Petter kom från en torparfamilj i Mötterud, står i husförhörslängden 1841-47 upptagen som rotehjon där. Flyttade 1846 till Ålgården som dräng. Två år senare flyttar han till Rackstad och blir dräng hos Jan Danielsson. 1852 verkar han ha råkat ut för en olycka: ”sönderslagen av träd i skogen” och ”… vanför och alldeles oförmögen till arbete” har prästen skrivit i marginalen på husförhörsboken. Flyttar till Kärrsmossen. Efter fyra år där återvänder han till Rackstad och är ånyo dräng hos Jan Danielsson. I januari 1861 dör Jan Danielsson. Petter gifter sig i juni med den dotter som Jan Danielssons andra hustru Britta Bengtsdotter förde med sig in i äktenskapet, Märta Ersdotter (f.1829).
När Alida Indebetou 1874 köper Porsmyren för att dika ut till jordbruksmark, köper Petter ett litet hörn närmast Hûrra.
Petter blir hemmansägare. Två barn föds, Britta Maria f. 1863 och Karl Johan (f. 1867). 1874 föds dottern Amalia. Märta Ersdotter dör 1882. Nu börjar folket på gården söka sig till Amerika.
De två äldsta barnen lämnar Sverige: Britta Maria (f. 1863 till Kalifornien 1889 ), Karl Johan (f.1867 till Kalifornien 1887). Kvar blir Petter med yngsta dottern Amalia och pigan Britta Maria Andersdotter f. 1852. Nu dyker ”Hûrra” upp som namn i Husförhörslängden 1896-1900. Ovisst ursprung…
Dottern Britta Maria har återvänt från Amerika 1900 efter att 1898 ha gift sig i Sacramento, Kalifornien med Erik Valdemar Persson f. 1870. De tar över gården. Petter Persson bor kvar, men dör 1904, 74 år gammal. Erik Valdemar dör i november 1906. Amalia, som 1899 åkte till Amerika, återvänder 1907 med Karl Valdemar i magen. Han föds några månader senare. I januari 1908 flyttar Britta Maria tillbaka till USA, En vecka senare flyttar även drängen på gården Karl Andersson till Amerika. Och några månader senare gårdens piga Elin Nyqvist. 1913 flyttar Britta tillbaka från Nordamerika.
” Britta kallades ’Britta på trappan’. Hon fick denna benämning då hon hade till vana att följa besökande ut på trappan för att kunna prata så länge som möjligt med vederbörande. Om Valde berättas att han använde berget framför logen att slagtröska på. Sägnen går att han söp upp gården men att Britta köpte tillbaka den… Ladugården på Hûrra var en så kallad kubbladugård, dvs murad av vedträn och lerbruk.”(Ur Torpinventeringen)
1913 återvänder Karl Johan Pettersson från Amerika med sina tre barn Thelma Charlotta f. 1903, Karl Alton f. 1905 och Elsie Elanor f. 1906. Hans hustru Gärda Pettersson hade avlidit 1907. Han bosätter sig på Ängåsen och dit flyttar också hans syster Britta Maria Persson, som återvänt tillsammans med sin bror och hans barn.
”Johan plockade ner ett uthus och satte upp på Ängåsen. Det var exakt samma som Nordstugan. Johan hade två barn hemma: Alton som hade en förtvinad arm och Elsie som var stark som en oxe. Det var hon som lyfte säckarna som skulle till kvarnen. Johan hade värk i sina armar. Han satt på kökstrappan och gned och gned så ärmarna var som trasor.
Dom hade jordbruk och där köpte vi mjölk. Deras häst lånade pappa ibland när han skulle sätta potatis. Elsie hade en fästman, Kalle i Kôja. Han hette så för att han växte upp i ett litet hus vid Agvattnet. Han hade en hatt som en gång varit svart, men nu hade en obestämbar färg. Han söp och kunde ibland hamna i diket mellan Segerfors och Ängåsen.” (Kerstin Werner f. 1934 berättade 2015)
1916 flyttar Johan Andersson Persman (f. 1875) och hans familj från Perserud till vad prästen kallar ”Danielstorp”, dvs Hûrra. Familjen bestod av hustrun Maria Nilsdotter (f. 1882), liksom Johan född i Gunnarskog. Barnen: Anders Walfrid f. 1903, Johan Edvin f. 1906, Nils Gustaf f. 1908, Alf Robert f. 1913, Anna f. 1918, Oskar f. 1920. 1930 flyttar hela familjen till Gustås. Och 1931 tillbaka igen till “Danielstorp”. Det fanns aldrig någon el på Hurra.
Johan dog 1945, Maria (Marie) 1958 och Edvin, som var den siste som bodde där, 1995.
Hûrra revs omkring 1960, gärdena planterades med skog i mitten av 1950-talet uppger Torpinventeringen.
Marie på Hûrra. 1940-tal. Den här dagen hämtades korna från Hûrra. Sen var ladugården tom. Ur Jan-Erik Bloméns fotoalbum
Jan-Erik Blomén berättade att Johan Persman var hans morfar (född 1875) och var den siste indelte soldaten i Perserud (under åren 1895 – 1903) Johan träffade Marie 1898. Efter tiden som knekt blev Johan åkare. Man flyttade ofta, men 1915 köpte Marie och Johan Hûrra-torpet i Rackstad. Då hade fyra söner fötts. En av dem var Edvin Persman som var barndomskamrat med Våge Albråten. Jan-Eriks mor Anna och hennes bror Oskar föddes på Hûrra. Marie flyttade från Hûrra till ett hus mellan Hagalund och Hagen. Det brann och Marie bodde sin sista tid i Kvarnstugan vid Segerfors.
Björn Persman f. 1942 är son till en av Marie och Johans barn, Gustav Persman. Han berättar att hans farmor Marie inte trivdes i Arvika där Johan drev åkeri och handlade med hästar. Det gick heller inte så bra. Marie tyckte att det var lugnare att flytta från stan och hon fick hjälp av en svåger att köpa Hurra. För säkerhets skull stod torpet på henne. Av farfar Johan har Björn inte så mycket minnen. Han var ju tre år när Johan dog. Hans far Gustav är ju en av de kända Arvikakeramikerna. Han började med att bygga en keramikverkstad 1935 på Hurra. Grunden står fortfarande kvar, men vedugnen finns inga spår av. Han levde på att göra keramik, (Björn äger keramik som Gustav gjorde på Hûrra) men 1939 inför andra världskriget blev det svårare att driva en bränsleslukande vedugn. Gustav började då arbeta hos Victor Axelsson i Ålgården. De sista åren på Hûrra bodde Marie, Edvin och Robert på torpet. Robert bodde i Lillstugan och var laggårdsman på Segerfors så länge man drev jordbruk där. Därefter följde Robert med till Skogslund (ägt av Viktor Andersson) och arbetade där några år för att till slut flytta till Karlstad. Under 50-talet sålde så Marie till Kronan, Ingemar Skoglund fick i uppdrag att riva uthusen.
Flygfoto av Hurra tidigt 1950-tal.
Hurra idag jordkällaren
Hurratorpets stenfot
Källor: Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga, Arvika socken. Resultat från en torpinventering Sammanställd av Nils Damberg. 2 uppl 2005 och gavs ut av Rackstads hembygdsförening.
Husförhörslängder 1787 – 1900; Församlingsböcker 1901 – 1940. https://sok.riksarkivet.se/
Lantmäteriets historiska kartot. https://historiskakartor.lantmateriet.se
Kerstin Werner. Intervju 2015; Jan-Erik Blomén Intervju 2017; Björn Persman Intervju 2019
Kan du berätta mer? Är något fel? Har du bilder? Skriv kommentar på Rackstadhistoriskts Facebook eller direkt till mig: lennart.wettmark@gmail.com
Efter Laga skiftet 1844 flyttar Per Jonsson ”i Holm” (f 1810) till mark i Nedre Rackstad och lämnar hus och åkrar i Övre Rackstad. 1834 hade han gift sig med Maria Andersdotter (f. 1812 i Perserud). Maria var fosterbarn till Olof Jansson (1778 – 1838) och hans hustru Maria Olsdotter (f. 1767). De hade 1811 flyttat från Järperud i Gunnarskog till Rackstad. Av allt att döma till Där Framme. Vem som bodde där dessförinnan är tills vidare okänt. En uppgift säger att Där Framme byggdes 1790. Eftersom huset inte finns med på 1786 års storskifteskarta kan det säkert stämma.
Per och Maria fick fem barn, Cajsa (f 1837), Anders (1840 – 1843), Johannes (f 1842), Stina (f 1844), Anders (f 1847). Möjligen bosatte de sig då i Oppstugan (Nystugans föregångare) på andra sidan byvägen. I september 1838 dör hans svärfar i lungsot.
1817 omtalas Olof Jansson som värd för ett husförhör i Rackstad i oktober 1816. Att just han var värd berodde nog på att han var förtroendeman i bygden, ”sexman”. Dessutom: ”Har bibel” anger husförhörslängden.
Hans gäst var, förutom tjänstgörande prästen Nornberg från Arvika, Franz von Schubert, en tysk teologiprofessor som reste runt i Sverige och sedan rapporterade i boken Resa genom Sverige om sina intryck.
”Från Skog redo vi genom skogen till Racksta, en by som ligger vackert vid en stor sjö <…. > I Racksta stego vi av vid en gård där invånarna i byn och angränsande gårdar, alltså ett bestämt antal gårdar och familjer, denna dag samlades till husförhör – unga och gamla, män och kvinnor, barn och tjänstefolk, de fattiga på roten ej undantagna… Rummet var prytt med granris. Sedan vi stillat hunger och törst, började förhöret med antecknande i den med olika kolumner försedda husförhörsboken av de förändringar, som sedan föregående husförhör (sådant hålles en gång per år) ägt rum inom familjerna, liksom sedermera notering av de närvarande. Även barn fr.o.m. sjätte levnadsårets skola medföras. Föräldrarna taga dock med sig ännu yngre barn och prästen låter dem läsa ett Fader vår eller någon annan barnabön. Nu inleds det egentliga förhöret med en kort betraktelse. Barn, ynglingar, unga flickor, tjänstefolk kallas fram en efter en för att läsa i katekes eller psalmbok och för att läsa sådant de lärt utantill. Resultatet inskrevs med särskilda tecken i husförhörsboken <…> Till sist bjöd värden sina gäster på en liten förfriskning (det hade nämligen blivit afton), varvid jag lade märke till att man lät även små barn, t o m fyraåriga flickor, smaka brännvin <…> Senare på kvällen framsattes en präktig måltid, till vilken tre män från byn inbjödos för att hålla oss sällskap. Jag övernattade i den ansenliga bondgården. Nästa morgon trakterades vi med kaffe, och då jag vid avresan frågade vad jag var skyldig, ville man alls icke ha någon betalning”
Källa: Fr. W. von Schubert, Husförhör i Rackstad. Hela avsnittet finns i boken Om Arvika från 1986.
Ur Husförhörslängder 1816-1820. Arvika västra landsförsamlings kyrkoarkiv
Ny ägare
Tre Övre Rackstadbor flyttar till mark i Nedre Rackstad efter Laga skiftet 1844: Per Jonsson, som tidigare innehade 223 -235 (med Arne Persson), 283-292 (Oppstugan). Arne Persson flyttar också liksom Olof Ersson, som delägde 337-371 med Per Ersson.
Per Ersson (1792 – 1873) övertar nu ett område i Övre Rackstad (283 – 292; 298-371) som omfattar mark i anslutning till Oppstugan (som föregick Nystugan) 284-285 och Där Framme (342/343). Littera N på kartan.
Detalj ur Laga skifteskartan 1845. Kampudden i övre högra hörnet på kartan
Per Ersson och hans hustru Britta Ersdotter (1795-1879) fick 1829 dottern Maria Persdotter. Maria gifter sig 1858 med Anders Nilsson (1832-1889). Året efter föds Per Andersson som länge förblir ungkarl för att småningom (1905) gifta sig med Ida Andersdotter (1865 – 1935) från Gunnarskog. Hon var hans piga sedan 1897, och föder 1902 Maria Ottilia Persson. Inom äktenskapet föds 1905 tvillingarna Valborg och Valfrid. I hushållet fanns då också Pers moster Stina Persdotter (f. 1832). 1929 dör Per Andersson. Valfrid dog i Rackstad 1965. Valborg dog 1985 på Esplanadhemmet och Maria 1984 i Arvika. Alla syskonen ogifta och barnlösa.
Därefter köpte Mikael Larsson gården.
Marie
Marie och Valborg
”Tomas minns tvillingarna Valfrid och Valborg i Där Framme. Och Marie, som var syster till dem. Men var dom verkligen helsyskon? Tomas har funderat på det i efterhand. Dom var inte alls lika. Deras pappa hette ‘Per Där Framme’ till skillnad från grannen ‘Per på Hagen’. Marie var som en piga på gården. Hon skötte om korna och mjölkningen. Valfrid var dräng hos Nyströms på Hagen. Valborg såg man aldrig i lagårn. Hon var litet klenare till växten. Däremot minns Tomas att hon vävde mycket. På övervåningen på Sal stod 3-4 vävstolar uppställda.”http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/11/22/sal-nystuga-dar-framme-tomas-andersson-berattar-3/
Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964
I Magnus Hynells bok Värmland längesen Jägarstenåldern (2014) illustreras hur Glafsfjorden gick ända upp till Segerfors. Där har man också hittat en trindyxa – ett universalverktyg att hugga med – som indikerar att på Segerfors funnits en boplats. Någon bofast befolkning var det ännu inte fråga om.
Racken låg högre och hade inte längre kontakt med Vänern – som den hade haft 1.000 år tidigare.
Området i Övre Rackstad runt Sal har närmast karaktären av en by. En gång i tiden eldhärjades den by som fanns. När då? Hände det mellan 1845 och 1880-talet? Gårdar har uppstått och försvunnit mellan dessa år. Nordstugan låg norr om Sal närmare Racken. Av den finns bara ett stentrappsteg kvar i snåren. Väster om Sal låg Tomta på en kulle omgiven av gärden. Den hörde till Segerfors. Av den finns bara en jordkällare kvar. Fjaestads övertog timmerstommen av huset, som då stått övergivet, när man etablerade sig på Kampudden 1903 och byggde upp det gula huset av stommen.
Här, nedanför Sal, låg gården Tomta. Kvar finns en jordkällare
Grå stugan (Övre Nedstugan), Sal och Där framme
Häradsekonomiska kartan 1880-90-talet
Tomas minns tvillingarna Valfrid och Valborg i Där Framme. Och Marie, som var syster till dem. Men var dom verkligen helsyskon? Tomas har funderat på det i efterhand. Dom var inte alls lika. Deras pappa hette “Per Där Framme” till skillnad från grannen “Per på Hagen”.
Marie var som en piga på gården. Hon skötte om korna och mjölkningen. Valfrid var dräng hos Nyströms på Hagen. Valborg såg man aldrig i lagårn. Hon var litet klenare till växten. Däremot minns Tomas att hon vävde mycket. På övervåningen på Sal stod 3-4 vävstolar uppställda.
– Där satt tanterna hela sommaren. Anna vävde nere hos Fjaestads och hon var med på
Rackstad 1845. Karta för Laga skifteförrättning
en utställning i Stockholm, vet jag. Farmor och Valborg vävde, men det var Anna som var den som talade om hur dom skulle väva finare grejer. Dom vävde nog mest för eget bruk, mest trasmattor minns jag. Man sprang ju där och tittade. Anna och hennes syskon Lina och Gustav dog mellan 1955 och 58. Man tyckte dom var jättegamla. Och det var dom också, födda på 1870-talet. Anna var moster till min farmor som var född 1896.
Om Nystugan har Tomas inte lika mycket att berätta. “Johan i Nystugan” levde i alla fall ännu på 1950-talet. Då bodde Tomas familj i Grå stugan (Övre Nedstugan) medan Sal renoverades. Johan var far till Agnes, som har en syster – Lisa – som bor i Kärrsmossen. Dottern Ellen skötte om Johan. Agnes gifte sig med Sven, som kom från Västmanland, från en gruvort. När Johan dött och Agnes och Sven blev pensionärer, flyttade dom till Nystuga. Sven hade jobbat i en gruva och Tomas minns att han höll fast vid sin västmanländska trots sina år i Rackstad.
Nedan ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964:
Till vänster innan man svänger upp på den gamla vägen till Rackstad över Skog och Segerfors låg häradets avrättningsplats. Pär-Eric Eriksson besökte nyligen den platsen:
“I dag på dagen den 22 november 1775, exakt för 239 år sedan, avrättades sockenskomakare Sven Samuelsson vid galgbacken ute vid Sågmon. Sven var 22 år och hade rånmördat en välbärgad bonde från Gunnarskog, vid namn Per Andersson, sent en lördagskväll i februari samma år, och kommit över en stor summa pengar. Mördaren greps och dömdes till döden.
Galgbacken är belägen invid gamla 61:an, en bit in på åkern precis innan bron över Viksälven på vänster sida, om man åker mot Ålgården från Arvika sett, och är ett okänt kapitel för många arvikabor.
Avrättningen var en omständlig procedur och Sven fick ett hårt straff. Först skulle höger hand huggas av. Därefter halshuggning med stegling, vilket innebar att kroppen styckades upp i delar som sedan spikades upp på ett stegelhjul i trä och fick stå över vintern. Ofattbart makabert. Detta var inte enbart för att förnedra den avrättade ytterligare, utan skulle också varna alla och envar för hur det kunde gå för mördare och illgärningsmän. När korparna hade gjort sitt efter några månader och vårsolen tinade tjälen, grävdes kvarlevorna förmodligen ner på platsen och den avrättade straffades en sista gång, genom att vägras få vila i vigd jord.
En kulen novembereftermiddag, i vällingdisskymningen, parkerar jag bilen vid infarten mot Bålgård och går en stund på platsen. Jag blundar, känner in och drar några djupa andetag. Det luktar höst. Träden står kala och nakna invid älvfåran och löven ligger smetade mot marken. Det är alldeles tyst. Annat måste det ha varit 1775. En avrättning lockade stor publik och den vid Sågmon var säkerligen inget undantag.
Jag försöker att föreställa mig hur det var att stå där bland åskådarna. Fångens ångestrop, sorlet bland människorna, prästens verser som lästes och skarprättaren som gjorde sig redo. Psalmer som sjöngs. Skulle man våga titta? Skriket när handen höggs av. Jämret tills bilan skilde huvudet från nacken. Den plötsliga tystnaden. Ofattbart makabert.
Idag är det jordbruksmark och en höstplöjd åker på platsen där lagens strängaste straff förr delades ut. Riksantikvarieämbetet gjorde 1989 en inventering i området och konstaterade att inga synliga lämningar finns kvar. På hemvägen hör jag på radion om nya halshuggningar som terrorgruppen IS nyligen utfört. Den nyfikne kan beskåda illgärningarna på nätet. Mycket har förändrats, men ändå inte.”
Vid detta område var Jösse Härads avrättningsplats placerad. Galgarna där de lemlästade hängdes upp för att varna förbipasserande, sägs ha varit placerade på plats N 59.39.900 E 012.38.220. Vilket är en bit från denna nuvarande cacheplats. Marken vid avrättningsplatsen är numera jordbruksmark, innebär att den därmed är borta eftersom marken brukas. Den siste som avrättades här lär ha varit sockensskomakaren Sven Samuelsson från Gårdsås i Gunnarskog. Detta efter att han rånmördat bergsmannen Per “Bocken” Andersson vid Sjöbron Treskog. “Den 8 februari 1775 anmälde kronomästare LJ de Bourgh, att bergsmannen Per Andersson i Treskog, efter att lördagen den 4 febr ha besökt flera grannar, blivit ihjälslagen och på söndagsförmiddagen återfunnen i närheten av sitt hem. Kroppen hade besiktigats av bataljonsfältskären Biezert, som i annat ärende reste från Fredros genom Treskog. Mördaren var ännu okänd. Som vittnen hade till detta ting inkallats: Lars Wallström, målare, bosatt på gården Tomta, antagligen en gård som kort tid förut förvärvats av Per Andersson; Nils Olsson, bruksskräddare på Fredros; Per Olsson och Nils Håkansson, Treskog; Elias Andersson, Fredros; Sven Samuelsson, sockenskomakare, bodde hos Wallström, vilken var gift med Svens syster Maria; Nils Nilsson, skomakarlärling; pigan Karin Mattsd:r, i tjänst hos gamle Olof Olsson vilken ägde och bebodde gården Gata, Treskog. Vittnet Lars Wallström, målare, berättade att Per Andersson under dagen varit i vittnets hem i sällskap med Måns Ivarsson (Tomta) i Bortan, Håkan Månsson i Bortan och Elof Nilsson i Bosebyn, då Måns Ivarsson för Nilsson överlämnade till Per Andersson 320 rdr smt i bankotransportsedlar samt en obligation på 244 rdr dito mynt och 6% ränta. Vittnet och ibland andra personer hade sedan i följe med Per Andersson varit inne på flera ställen i byn och emot kl 9 på kvällen kommit till gamle Olof Olsson, varifrån vittne och Nils Olsson från Fredros gick hemåt i sällskap med Per Andersson och skildes från honom invid Tomta, då han fortsatte mot sitt hem (Västra Haget). Klockan var då omkring 9 på aftonen.” …Häradsrätten förhörde först, i Nils Olssons frånvaro, Sven Samuelsson, “22 år gammal, med ljust hår och ögonbryn, litet koppärrig, magerlagd och ej stor till växten, har sjuka ben, förlorat genom döden sin fader, Samuel Svensson i Stora Gårdsås, tillika med modern, har tjänat hos avlidne Per Andersson i fem år och sedemera i tre år betjänat Gunnarskog såsom sockenskomakare, ogift men trolovad med pigan Anna Israelsd:r i Träskog”… …Efter enskild överläggning dömde rätten Sven Samuelsson, “sig själv till välförtjänt straff och androm i skräck och varning, mista högra handen, halshuggas och steglas.”… …Sven Samuelsson blev avrättad och steglad på Sågmon öster om Arvika den 22 november 1775… Per Andersson i Västra Haget, Treskog, var på sin tid socknens mest förmögne odalman.
Mer angående detta finns att läsa i “En bok om Gunnarskog” sidan 577 – 581.
1989 gjorde Magnus Johansson ett specialarbete i gymnasiet om sin gård Hagen i Rackstad. Den här artikeln är ett redigerat sammandrag av hans arbete.
Hagen 1922 och 1975
Det nuvarande bostadshuset är byggt av timrat virke på en torpargrund och första våningen är från runt 1790. Det är en s k parstuga, dvs ett hus som har kök och tambur i mitten och två lika stora rum på bägge sidor som sedan kan delas i mindre kammare. På storskifteskartan från 1786, strax innan Rackstad brann, ser man Hagens gamla mangårdsbyggnad i utkanten av den dåvarande byn. Huset var lika stort som nu, två våningar högt och det låg på samma ställe som nu. Hur gammalt huset då var är ännu höljt i historiens dimmor. “Branden orsakades av att en vandringsman, som hade fått logi för natten på en gård i byn, rökte i sänghalmen. Elden spred sig över hela byn och gamla och barn brändes inne. Den familj som hade hyst vandringsmannen blev förvisad från Rackstad by och flyttade ut till en av sina ägor i ´Vålängen´, enligt en artikel i Arvika Nyheter. Det enda hus som skall ha överlevt eldsvådan är det på gården Sal, i andra änden av byn. (Sal skall vara en gammal finngård och har anor från minst 1600-talet och namnet skulle då vara en försvenskning av det finska namnet på sjövik). Då Rackstad brann fanns det ett slags brandförsäkring som gick ut på att hela socknen hjälpte till att bygga upp vad som brunnit ner (den s k brandstoden som var lagstadgad) Så skedde också i Rackstad, men av Hagen byggdes byggdes endast första våningen upp på nytt, berättar Anna Persman. Den andra våningen återuppfördes av Per Andersson nån gång omkring 1850.
Nio ägare till Hagen
Magnus har sammanställt en förteckning från 1700-talets mitt till dags dato:
1. Bengt (Arnesson) Ersson bör det vara (LW) barn: Arne f. 1717
2. Arne Bengtsson
Hustru Kjerstin barn Erik f. 1766
3. Erik Arnesson
Hustru Karin Bryntesdotter f. 1764 barn: Karin f. 1786, Anders f. 1789
4. Anders Ersson död 1870.
Hustru Märta Persdotter död 1857 barn: Per f. 1815, Kjerstin f. 1817
5. Per Andersson, död 1895.
Hustru (Magda-)Lena Andersdotter, f. 1815 död 1895. Barn: Anders f. 1837, Maria f. 1841, Magnus f. 1844, Per f. 1847, Magdalena f. 1849, Carolina f. 1853, Per f. 1856, Johanna f. 1859, Maria
Svenska-amerikanaren 2 juli 1895
6. Magnus Persson, f. 1844, död 1927.
Hustru Stina Nilsdotter f. 1850 död 1904 barn: Per f. 1873, Anders Gustaf f. 1878
7. Per Magnusson f. 1873
Hustru Kristina Johannesdotter f. 1879
barn: Anna f.1907, gift med Anders Valfrid Persman f. 1903
Elsa f. 1908,
Signe f. 1910 gift med Fritiof (Figge) Larsson f. 1898
8. Carl och Märta Nyström
9. Gunnar och Inger Johansson
barn: Anna f. 1959, Emma f. 1961, Magnus f. 1972
Var och en har satt sina avtryck i huset, bl a: Arne Bengtsson ägde gården vid storskiftet 1786. Anders Ersson lät gjuta spistackan (spiselhällen) i den öppna spisen i det södra rummet på första våningen. Den bär inskriptionen “AES 1827”. Han ägde Hagen när laga skiftet genomfördes 1845. Per Andersson lät återuppbygga mangårdsbyggnadens andra våning. På 1850-talet hade han fyra drängar och sju pigor. Han lade in en spistacka i kammaren på första våningen, som då hade öppen spis. På tackan står “Per Anders Son Lena Anders Doter 1856” och ett bomärke.På vinden finns en gammal vitmenad plankdörr, konstfullt målad i svart skrift: “Här war det målat år 1864 uti Per Anderssons och dess hustru Lena Andersdotters tid”. Stolpbodens dörr har en järnplåt på vilken det står utstansat “P.A.S. 1882” Per Andersson var dessutom ordförande i skolstyrelsen för Rackstad by när Rackstads skolhus (nuvarande hembygdsgården) byggdes. Per Magnusson: 1921 skaffade ägaren till Segerfors herrgård en vattendriven elgenerator och ledningar drogs till alla hus i Rackstad. Kapaciteten var dock inte stor och man kunde bara ha en eller två svaga lampor i varje hus, sade Agnes Fransson. På slutet av trettiotalet grävde Per Magnusson en tredje brunn väster om boningshuset och drog in vatten till en handpump i köket. Vid den tiden byggdes det riktiga elnätet ut och man fick elström indragen i huset och i ladugården. Carl Nyström köpte Hagen 1941 och under de tio första åren renoverade han boningshuset kraftigt. Carl Nyström drog in kommunalt vatten och byggde avlopp, satte in wc och byggde ett badrum. 1946 köpte han ett kylskåp av modell Frigidaire som fortfarande 1989 användes och fungerade utmärkt.
Ägodelning
År 1922 ägde en hemmansklyvning rum. Ägorna delades mellan förre hemmansägaren Magnus Perssons yngre syster Johanna Persdotter och hans två söner Per och Anders Magnusson. Johanna fick nuvarande Hagalund och en äga i nedre Rackstad. Per fick Hagen och Anders som då var i Amerika fick endast markägor, varav en i nedre Rackstad som då var bebyggd med en hölada. I delningen ingick också stora skogsskiften mellan Rackstadberget och östra Slomvattnet. Tidigare hade även icke fullständiga ägodelningar förekommit. Till exempel bodde på 1910-talet Lina, en kusin till Per Magnusson, på Hagen. Hon hade del i boningshuset, nämligen de två rummen mot norr på första våningen och det på andra våningen mot norr. I stolpboden hade hon en egen mjölbinge och i de andra uthusen hade hon också andelar. Till detta kom hennes marklotter.
Övriga byggnader på tomten
Vedboden är vad som finns kvar av ett dubbelt så långt uthus, som finns utritat på 1922 års karta och som byggdes på senare halvan av 1800-talet. Den västra delen användes som stall innan den nya ladan byggdes
Garaget var ursprungligen ett fårhus, som Carl Nyström byggde om till garage. På södra gaveln fanns ett litet hönshus och på östra sidan finns en hylla där man ställde mjölkkannor förr.
Ladan byggdes antingen 1921 av Per Magnusson eller på fyrtiotalet av Carl Nyström. Eventuellt byggde Nyström om eller till det Per Magnusson byggt. Stallet ligger vid norra gaveln, ladugården i andra änden. Båda vilar på gjuten grund medan ladan står betongplintar.
Svinstian och sliphuset är sammanbyggda. Byggnadsår mellan 1922 och 1941.
Magasinet byggdes i slutet av 1940-talet och är en kombinerad lagningslokal och vagnslider.
Stolpboden byggdes 1882. Ingångstrappan är fällbar för råttornas skull. Inuti finns mjölbingar och ett plankstaket, som tillsammans med väggarna bildar en stor lår där man förr hade säden.
Jordkällaren är den utan jämförelse äldsta byggnaden på Hagen. Den består av två rum och en smal farstu med inner- och ytterdörr. I det innersta rummet syns det gamla kallmurade stenvalvet än. Ovanpå jordkullen ligger nu ett tegeltak, men så sent som 1914 hade man halm som taktäckning, ett bruk som var utbrett i trakten.
Tidigare byggnaders historia och läge
Innan den nuvarande ladugården (IV på kartan) byggdes så låg där en hälften så lång och en våning hög lada på samma ställe (XX). Den hade byggts runt 1870. År 1845, då laga skiftesreformen ritades fanns det inte mindre än femton olika byggnader på Hagens mark, varav två fanns kvar 140 år senare. De var boningshusen på Hagen (I) och Hagalund (XI). Innan Hagalunds nuvarande ladugård byggdes 1921 låg där en annan ladugård, vinkelrätt placerad mot den nuvarande och uppförd vid 1800-talets början (X) De två större byggnaderna (XII och XIII), som ligger vid den nordvästra gränsen för Hagens tomt torde ha varit lador. En bit öster om mangårdsbyggnadens (I) norra gavel låg en mycket liten stuga, som kom till vid 1800-talets början (XV) Där bodde sedermera Anders Perssons (son till Per Andersson) hustru Stina Nilsdotter efter att Anders på 1880-talet emigrerat till Amerika. Han dog där några årtionden senare, strax innan han skulle rest hem. Det lilla huset revs efter hustruns död strax före år 1900.
Heddelöcka
De två byggnader som låg söder om Hagen, drygt 350 meter in på Hurrastigen fanns endast på 1800-talet. Där bodde en kvinna som hette Hedda. Hennes man kallades följaktligen för Hedden och sålunda hette torpet Heddelöcka. Strax öster om Heddelöcka låg då (och gör så än) den aldrig sinande Heddekällan. Torpet stod på ofri grund, men något arrende betalades aldrig, eftersom de inte odlade någon nämnvärd jordbit utan levde på hantverk och att utföra småarbeten.
En av Magnus källor, Anna Persman. Här med Där Framme i bakgrunden
Magnus källor, som är noggrant angivna i texten till specialarbetet, har inte tagits med i denna återgivning av hans arbete. Hans källor är: Personer: Anna Persman (född och uppvuxen på Hagen), Agnes Fransson (granngården Nystugan), Ingemar och Märta Andersson (gården Sal), Janne, Elisabeth och Kjell Skoglund (Hagalund), Leif Lindström, Ingmar och Astrid Skoglund (Hagalund), Bo Persman, Sågmon
Andra källor: Lantmäteriets arkiv, Karlstad, Husförhörslängder 1787 – 1895 för Rackstad, Sigurd Erixon, Svensk byggnadskultur, 1947, Lagfartsregistret, tingshuset, Arvika, Svensk Uppslagsbok, artikel i Arvika Nyheter av Nils Damberg c:a 1975.
