En blogg som samlar stort och smått om trakten söder om Racken, främst Rackstads historia. Texterna är skisser inom varje ämnesområde och utgör en utgångspunkt för fortsatt arbete. Klicka på bilderna för att förstora dem! Inlägg efterlyses, mejla till sidans redaktör: lennart.wettmark@gmail.com
1836 köpte Adolf Sandelin på konkursauktion efter kanslirådinnan Forslund frälsedelen av Rackstad (107/432 delar av hemmanet) Detta beredde vägen för grundandet av Segerfors bruk.Vem var kanslirådinnan Forslund? Och vad gjorde hon i Rackstad?
En ledtråd kan man få i boken Från svarta till vita kol av Carl Erco. I kapitlet om Älgå bruk framgår att Jakob Forslund ägde detta bruk i slutet av 1700-talet och i lantmäterihandlingar från 1790-talet får man veta att Jakob Forslund köpte skog i Rackstad.
I protokollet kring striden om tullrättigheter för Segerfors kvarn 1843 finns en annan ledtråd: Patron O N Frykholm på Elgå bruk meddelar där att bruket har “från gammal” tagit timmer från Racken via flottleden. “1810 undertecknades kontrakt mellan Elgå bruk och Wik om att Elgå under 25 år skulle få framflotta ett hundra tolfter timmer årligen mot en ersättning av åtta skilling banco per tolft. Men timmertillgången har på senare tid varit så ringa att uppköp och flottning från detta hålla lämnats å sida”
Under åren 1795 till 1798 köpte Jakob Forslund genom ombud ett antal torp med tillhörande skog: Danielstorpet (1795), Janstorpet, (1798) Dessutom: “Erik Andersson och Olof Olsson tillkännagåvo att de till herr cancellie rådet Forslund försålt sina skogstorp, vilka den förra innehavaren för 7/48 och den senare för 5/48; likaledes anmälte Erik Arnesson att han såsom förmyndare för broder Bengt Arnesson även till herr cancellie rådet Forslund bortsålt dels för 1/24 innehavde torp, för vilka alle torp herr cancellieårdet vid delningen bör erhålla skog.”
(Källa: Laga delning 1795 Storskifte på skog/skogsmark 1797. Lantmäteriets historiska kartor på Internet)
Vem var Jakob Forslund? Carl Erco berättar om Forslund i sin skildring av Älgå bruks historia: “Efter änkefru Kolthoffs död såldes bruket till kanslirådet Jakob Forslund, född 1735 på Forsnors gård i Grava socken, där fadern var torpare. Han hade under otroliga försakelser genomgått Karlstads gymnasium. Genom hjälp av greve v. Fersen kunde han raskt avlägga examina och fick anställning som kanslist i Stockholm 1763. Under Napoleonkrigen kom han i konvojberedningen 1797. Han var även ledamot av Järnkontoret, och kanske var det detta som gjorde honom intresserad av att bli egen brukspatron. Bruket sköttes under tiden av inspektoren Carl Freudenthal, apotekarson från Karlstad och driftig ledare”. År 1805 tog Forslund avsked från sin statstjänst och flyttade till Älgå, där han tidigare gjort åtskilliga förbättringar och 1806 byggt den ännu bestående vackra herrgårdsbyggningen. Kanslirådet Jakob Forslund var gift med änkan efter kamreren i kommerskollegium Anders Magnus Zelling, vilken dog 1781. Hon var av finsk släkt och hette Margareta Kristina Hult. Det var en ovanlig kvinna. Forslund fick ej länge fröjda sig åt sitt verk. Redan samma år som herrgården blev färdig, det sades att den var byggd efter förebild av biskopsgården i Karlstad, dog han den 23 dec 1806 i hetsig feber. Den efterlevande änkan fick nu ta hand om bruket, som hon med en för en kvinna ovanlig kraft drev i 28 år. Hon led av vattusot, i vilken sjukdom hon hastigt avled den 29 maj 1833″
1786 genomfördes ett storskifte* av hemmanet Rackstads inägor, dvs inhägnade marker. I handlingarna finns ett antal namn på marken som fördelas: Labråten, Lillmyren, Torpet, östra och västra sidan, Ängbråtarne, Västra och Östra Myhrwåhlet, Gamla Haget samt “två små lyckor vid Gatan”. Det verkar som man kommit överens, så som lantmätaren hoppades, som framgår av nedanstående protokoll.
Åhr 1786, den 23 maj, företog sig undertecknad extra ordinarie landtmätare, att i grund av Kongl Majt Höga Befallningshavares förordnande under 29 april innevarande åhr, uti i laga storskifte fördela skattefrälsehemmanet Rakstads inägor 1: helt mantal beläget i Jösse härad och Arvika sockn af Wärmelands län; hwarvid efter i laga tid meddelt kungörelse, tillstädes voro utom männen Brynte Bengtsson i Mon och Jon Andersson i Stålsberg, samtlige jordägarne Jan Jansson, Per Arnesson, Per Bryngelsson, Anders Jansson, Ingemar Jansson, Olof Persson, Olof Jönsson och Erik Andersson. Sedan wederbörande församlade woro, och det till denna förrättning erhållna förordnande blifwit uppläst, överlades om nödig handräckning med mera som vid mätning ansågs nödigt. Hwarefter såväl åkeren som ängen och de övrige till uppodling tjänlige ägorna affattades och i behörig ordning till på chartan lades.
Den 8. junii
Som mätningen nu var fullbordad, så blevo alla vederbörande åter sammankallade för att ägouppskattning förrätta, hwilken sedan jordägarna blifwit förmante att derwid undfly egennyttan, men hafwa till föremål hvad rätt och billighet fordra, företogs och med all grannlagenhet förrättades, samt genom allas underskrift för rigtig ertjändes.
Rörande delningsgrunderna blev derefter öfwerlagt och hwarwid jordägarna stadnade i det enhälliga beslut, at hwar och en i mån efter dess bruksdelar erhåller proportionel del av hela uppskattningssumman, såwäl i gamla som nya jorden eller uppodlingsmarken, äfven som det blew afgjordt, hwarefter nödige wägar skola utses och på chartan afräknas.
Widare blef öfwerenskommit i hwad ordning hwars och ens blifvande skiften så i gamla som i nya jorden skola läggas och utstakas, hwarom delägarna på sådant sätt öfwerenskommo, så som den behörige underskrifne förenings skrift jämte nedanstående charta beskrifning utwisa.
I grund häraf blefvo ägornes uträkning företagen och fullbordad, hwilkas befinnes som följer. Efter förrättad uträkning hwar landtmätaren i anseende till andra infallande förrättningar föranlåten att detta gjöromål någon tid uppskjuta
Den 15 September
Infant sig åter undertecknad landtmätare för att berörde gjöromål behörigen afsluta, hwarvid all förut antecknade tillstädes woro hwilka wid handen gåfwo at som de rörande det så kallade Torpet woro enige om någon tjenligare delning, wore nödigt at förnyad öfwerenskommelse angående hela delningen författades. En sådan förening blef för den skull nu å nyo gjord samt alla vederbörandes underskrift försedd, hwarefter delningen företogs och på följande sätt wärkställdes
Jan Jansson 1/8 under littera A
Per Bryngelsson 1/8 under litterat B
Per Arnesson 19/144 under littera C
Anders Jansson 1/18 under littera D
Ingemar Jansson 1/48 under littera E
Olof Persson 1/12 under littera F
Arne Bengtsson ¼ under littera G
Olof Jonsson 5/48 littera H
Erik Andersson 5/48 under littera I
Littera K är en tract, hwarå efter öfverenskommelse ett samfällt torp skall uppsättas.
I wederbörandes närwaro blef ofvanförmälte delning utstakad, samt jordägarne underrättade hwad dem derefter tillhörer.
Enligt träffade förening kommer den som vid delningen å torpet någon åker förlorar att derföre erhålla ersättning af den som samma åkerjord erhållit.
De wägar som af jordägare observerande blifwit anmälte äro på chartan utsatte och afräknade. På sätt som förut i protokollet är omnämnt och chartan närmare utvisar, äro gränserna kring alla ägorna ostridige befundne.
Till underrättelse för den eller dem som genom delningen känner sig lidande och däruti tänker ändring söka blef 81: § af Kongl. Majt nådiga förordning under den 12 Augusti 1783 uppläsen.
Sålunda befunnit och werkställdt intygar Rackstad den 25 september 1786
På ämbetets wägnar
*Storskiftet var i Sverige (med Finland) ett av regeringen understött ägoskifte av mark inom landsbygdens byar beslutad 1749, och den första större jordreformen i riket, där tegar slogs samman så att varje bonde fick ett fåtal sammanhängande åkrar.
Bakgrunden var en rapport av Jacob Faggot till Vetenskapsakademien 1741 där han föreslog en ägoskiftesreform. 1749 infördes ett stadgande om reformen i lantmäteristadgan och 1757 utfärdades en förordning om hur det skulle gå till. Storskifte krävde att alla markägare var överens om att skifte skulle ske. 1762 uppsattes ett mål på högst fyra skiften åker och fyra skiften äng per gård. Dessa mål uppnåddes ytterst sällan vid ägoskiften. Från 1783 gavs även bönder rätt att begära att få sina ägor utbrutna ur den övriga byns utan övriga bönders medgivande…
Avsikten var att öka produktiviteten genom att varje gård fick färre men större tegar och därigenom öka jordbrukets avkastning.
Innan dess hade teg- eller solskiftet gällt, vilket innebar att varje gård skulle ha var sin andel av likvärdig kvalitet i byns samtliga åkergärden och ängsmarker. Det handlade om rättvisa och riskspridning. Olika gärden kunde vara mer eller mindre bördiga, torra, svårplöjda mm. Resultatet blev oftast långsmala åkertegar med relativt liten area och att de enskilda brukarna ofta måste förflytta sig långa sträckor för att kunna utnyttja alla sina åkerremsor i de olika gärdena. (Wikipedia)
1989 gjorde Magnus Johansson ett specialarbete i gymnasiet om sin gård Hagen i Rackstad. Den här artikeln är ett redigerat sammandrag av hans arbete.
Hagen 1922 och 1975
Det nuvarande bostadshuset är byggt av timrat virke på en torpargrund och första våningen är från runt 1790. Det är en s k parstuga, dvs ett hus som har kök och tambur i mitten och två lika stora rum på bägge sidor som sedan kan delas i mindre kammare. På storskifteskartan från 1786, strax innan Rackstad brann, ser man Hagens gamla mangårdsbyggnad i utkanten av den dåvarande byn. Huset var lika stort som nu, två våningar högt och det låg på samma ställe som nu. Hur gammalt huset då var är ännu höljt i historiens dimmor. “Branden orsakades av att en vandringsman, som hade fått logi för natten på en gård i byn, rökte i sänghalmen. Elden spred sig över hela byn och gamla och barn brändes inne. Den familj som hade hyst vandringsmannen blev förvisad från Rackstad by och flyttade ut till en av sina ägor i ´Vålängen´, enligt en artikel i Arvika Nyheter. Det enda hus som skall ha överlevt eldsvådan är det på gården Sal, i andra änden av byn. (Sal skall vara en gammal finngård och har anor från minst 1600-talet och namnet skulle då vara en försvenskning av det finska namnet på sjövik). Då Rackstad brann fanns det ett slags brandförsäkring som gick ut på att hela socknen hjälpte till att bygga upp vad som brunnit ner (den s k brandstoden som var lagstadgad) Så skedde också i Rackstad, men av Hagen byggdes byggdes endast första våningen upp på nytt, berättar Anna Persman. Den andra våningen återuppfördes av Per Andersson nån gång omkring 1850.
Nio ägare till Hagen
Magnus har sammanställt en förteckning från 1700-talets mitt till dags dato:
1. Bengt (Arnesson) Ersson bör det vara (LW) barn: Arne f. 1717
2. Arne Bengtsson
Hustru Kjerstin barn Erik f. 1766
3. Erik Arnesson
Hustru Karin Bryntesdotter f. 1764 barn: Karin f. 1786, Anders f. 1789
4. Anders Ersson död 1870.
Hustru Märta Persdotter död 1857 barn: Per f. 1815, Kjerstin f. 1817
5. Per Andersson, död 1895.
Hustru (Magda-)Lena Andersdotter, f. 1815 död 1895. Barn: Anders f. 1837, Maria f. 1841, Magnus f. 1844, Per f. 1847, Magdalena f. 1849, Carolina f. 1853, Per f. 1856, Johanna f. 1859, Maria
Svenska-amerikanaren 2 juli 1895
6. Magnus Persson, f. 1844, död 1927.
Hustru Stina Nilsdotter f. 1850 död 1904 barn: Per f. 1873, Anders Gustaf f. 1878
7. Per Magnusson f. 1873
Hustru Kristina Johannesdotter f. 1879
barn: Anna f.1907, gift med Anders Valfrid Persman f. 1903
Elsa f. 1908,
Signe f. 1910 gift med Fritiof (Figge) Larsson f. 1898
8. Carl och Märta Nyström
9. Gunnar och Inger Johansson
barn: Anna f. 1959, Emma f. 1961, Magnus f. 1972
Var och en har satt sina avtryck i huset, bl a: Arne Bengtsson ägde gården vid storskiftet 1786. Anders Ersson lät gjuta spistackan (spiselhällen) i den öppna spisen i det södra rummet på första våningen. Den bär inskriptionen “AES 1827”. Han ägde Hagen när laga skiftet genomfördes 1845. Per Andersson lät återuppbygga mangårdsbyggnadens andra våning. På 1850-talet hade han fyra drängar och sju pigor. Han lade in en spistacka i kammaren på första våningen, som då hade öppen spis. På tackan står “Per Anders Son Lena Anders Doter 1856” och ett bomärke.På vinden finns en gammal vitmenad plankdörr, konstfullt målad i svart skrift: “Här war det målat år 1864 uti Per Anderssons och dess hustru Lena Andersdotters tid”. Stolpbodens dörr har en järnplåt på vilken det står utstansat “P.A.S. 1882” Per Andersson var dessutom ordförande i skolstyrelsen för Rackstad by när Rackstads skolhus (nuvarande hembygdsgården) byggdes. Per Magnusson: 1921 skaffade ägaren till Segerfors herrgård en vattendriven elgenerator och ledningar drogs till alla hus i Rackstad. Kapaciteten var dock inte stor och man kunde bara ha en eller två svaga lampor i varje hus, sade Agnes Fransson. På slutet av trettiotalet grävde Per Magnusson en tredje brunn väster om boningshuset och drog in vatten till en handpump i köket. Vid den tiden byggdes det riktiga elnätet ut och man fick elström indragen i huset och i ladugården. Carl Nyström köpte Hagen 1941 och under de tio första åren renoverade han boningshuset kraftigt. Carl Nyström drog in kommunalt vatten och byggde avlopp, satte in wc och byggde ett badrum. 1946 köpte han ett kylskåp av modell Frigidaire som fortfarande 1989 användes och fungerade utmärkt.
Ägodelning
År 1922 ägde en hemmansklyvning rum. Ägorna delades mellan förre hemmansägaren Magnus Perssons yngre syster Johanna Persdotter och hans två söner Per och Anders Magnusson. Johanna fick nuvarande Hagalund och en äga i nedre Rackstad. Per fick Hagen och Anders som då var i Amerika fick endast markägor, varav en i nedre Rackstad som då var bebyggd med en hölada. I delningen ingick också stora skogsskiften mellan Rackstadberget och östra Slomvattnet. Tidigare hade även icke fullständiga ägodelningar förekommit. Till exempel bodde på 1910-talet Lina, en kusin till Per Magnusson, på Hagen. Hon hade del i boningshuset, nämligen de två rummen mot norr på första våningen och det på andra våningen mot norr. I stolpboden hade hon en egen mjölbinge och i de andra uthusen hade hon också andelar. Till detta kom hennes marklotter.
Övriga byggnader på tomten
Vedboden är vad som finns kvar av ett dubbelt så långt uthus, som finns utritat på 1922 års karta och som byggdes på senare halvan av 1800-talet. Den västra delen användes som stall innan den nya ladan byggdes
Garaget var ursprungligen ett fårhus, som Carl Nyström byggde om till garage. På södra gaveln fanns ett litet hönshus och på östra sidan finns en hylla där man ställde mjölkkannor förr.
Ladan byggdes antingen 1921 av Per Magnusson eller på fyrtiotalet av Carl Nyström. Eventuellt byggde Nyström om eller till det Per Magnusson byggt. Stallet ligger vid norra gaveln, ladugården i andra änden. Båda vilar på gjuten grund medan ladan står betongplintar.
Svinstian och sliphuset är sammanbyggda. Byggnadsår mellan 1922 och 1941.
Magasinet byggdes i slutet av 1940-talet och är en kombinerad lagningslokal och vagnslider.
Stolpboden byggdes 1882. Ingångstrappan är fällbar för råttornas skull. Inuti finns mjölbingar och ett plankstaket, som tillsammans med väggarna bildar en stor lår där man förr hade säden.
Jordkällaren är den utan jämförelse äldsta byggnaden på Hagen. Den består av två rum och en smal farstu med inner- och ytterdörr. I det innersta rummet syns det gamla kallmurade stenvalvet än. Ovanpå jordkullen ligger nu ett tegeltak, men så sent som 1914 hade man halm som taktäckning, ett bruk som var utbrett i trakten.
Tidigare byggnaders historia och läge
Innan den nuvarande ladugården (IV på kartan) byggdes så låg där en hälften så lång och en våning hög lada på samma ställe (XX). Den hade byggts runt 1870. År 1845, då laga skiftesreformen ritades fanns det inte mindre än femton olika byggnader på Hagens mark, varav två fanns kvar 140 år senare. De var boningshusen på Hagen (I) och Hagalund (XI). Innan Hagalunds nuvarande ladugård byggdes 1921 låg där en annan ladugård, vinkelrätt placerad mot den nuvarande och uppförd vid 1800-talets början (X) De två större byggnaderna (XII och XIII), som ligger vid den nordvästra gränsen för Hagens tomt torde ha varit lador. En bit öster om mangårdsbyggnadens (I) norra gavel låg en mycket liten stuga, som kom till vid 1800-talets början (XV) Där bodde sedermera Anders Perssons (son till Per Andersson) hustru Stina Nilsdotter efter att Anders på 1880-talet emigrerat till Amerika. Han dog där några årtionden senare, strax innan han skulle rest hem. Det lilla huset revs efter hustruns död strax före år 1900.
Heddelöcka
De två byggnader som låg söder om Hagen, drygt 350 meter in på Hurrastigen fanns endast på 1800-talet. Där bodde en kvinna som hette Hedda. Hennes man kallades följaktligen för Hedden och sålunda hette torpet Heddelöcka. Strax öster om Heddelöcka låg då (och gör så än) den aldrig sinande Heddekällan. Torpet stod på ofri grund, men något arrende betalades aldrig, eftersom de inte odlade någon nämnvärd jordbit utan levde på hantverk och att utföra småarbeten.
En av Magnus källor, Anna Persman. Här med Där Framme i bakgrunden
Magnus källor, som är noggrant angivna i texten till specialarbetet, har inte tagits med i denna återgivning av hans arbete. Hans källor är: Personer: Anna Persman (född och uppvuxen på Hagen), Agnes Fransson (granngården Nystugan), Ingemar och Märta Andersson (gården Sal), Janne, Elisabeth och Kjell Skoglund (Hagalund), Leif Lindström, Ingmar och Astrid Skoglund (Hagalund), Bo Persman, Sågmon
Andra källor: Lantmäteriets arkiv, Karlstad, Husförhörslängder 1787 – 1895 för Rackstad, Sigurd Erixon, Svensk byggnadskultur, 1947, Lagfartsregistret, tingshuset, Arvika, Svensk Uppslagsbok, artikel i Arvika Nyheter av Nils Damberg c:a 1975.
Sockenstämmoprotokoll från Arvika socken finns bevarade från 1785. Sockenstämman var ett forum där prästen, kyrkvärdar, församlingens äldsta och sexmännen* kunde samlas och ta upp gemensamma angelägenheter, t ex som 1790 när protokollet från mötet 2 maj berättar mycket om allt stämman hade att kämpa med:
§ 8 “Pastor påminte att han med bekymmer funnit yppighet i kläder, i synnerhet ibland kvinno-könet, hava på en tid mycket tagit överhand. Han anmärkte att en för lätt tillgång på sådana dårskaper merendels förförer vekliga, ostadiga och unga sinnen och det smickrar därav högmod, att kunna pråla med grannlåt, varav händer att tjänstehjon därtill använda allt vad de kunna förtjäna och barn ofta sätter sina föräldrar i en lika så oförmodad, som onödig skuld. Kontanta penningar dragas därigenom ifrån orten och man klagar över brist därpå, utan att söka tilldämma den kanal, varigenom de bortflyta. Han trodde att de kringgående västgötar voro just de som med sina kontrabandsvaror voro en betydlig orsak både till det förra och senare. Han proponerade därför att församlingens äldste icke skulle tillåta dessa att utbjuda sina förbjudna varor och om de, efter varning, icke där med avstode skulle de hos vederbörande kronobetjäning angivas och deras kontrabandsgods enligt lag konfiskeras med mera. Denna proposition vann församlingens allmänna bifall och blev tillika beslutat att den som detta överträder och av västgötar handlar förbjudna varor, skall först plikta 1 Rdr till de fattige och sedan angivas vid världslig domstol. Förövrigt skall det beslut som i detta ämne vidtogs 1785 en gång årligen uppläsas till vederbörandes efterrättelse.
§9 Med ännu större bekymmer hade pastor förnummit, att den fördärvliga fyllerilasten ibland många tilltagit, att Herrens sabbat merendels ohelgades, alla laster avlades och Guds vrede åsamkades. Sedan de allvarsammaste varningar och förmaningar voro givna tillsades socknens uppsynings- och sexmän, att de felaktiga angiva. Och som man förmärkt att många pigor idka ett olovligt brännvinssalu och således mycket bidraga till denna skadliga lastens utövande, så behövs att sådana skola noga efterspanas och till plikt befordras.
§10. Drängen Olof Persson i Gate var instämd för sockenstämman för det han skolat vomera i kyrkan under gudstjänsten den 3. söndag i advent, vartill kyrkovärdar och kyrkoväktaren voro vittnen. Han åtlydde ej stämningen varför han ålades 24 skillingars plikt enligt förr tagna sockenstämmas beslut, vilka sexmannen av honom skall uttaga och i fall av vägrande skall domstolen om biträde därom anmodas. För övrigt skall detta mål till vällovl. Tingsrätten instämmas.
§11 Anders Jönsson i Bjelverud var instämd för att han varit otidig emot sexmannen Brynte Bryntesson i Koppsäng…
—
§14 Sexmannen Nils Andersson i Perserud fick på begäran och efter 6 års beskedlig tjänst, avsked och förordnades Eric Andersson i Rackstad till sexman i dess ställe. (1794, efter tre år begär Eric Andersson avsked och ersätts av Per Hansson i Stålsberg)
Kampen mot flärden fortsätter…
Ur Sockenstämmoprotokollet 7 juli 1793:
§3…att dess invånare åstunda behålla sin av ålder brukliga klädedräkt bestående huvudsakligen av vad de själva tillverka av ull och linne samt att dess hustrur, döttrar och tjänstefolk måtte för framtiden bortlägga allt silke och sidentyg, vare sig av vad slag som helst, mössor, tröja med mera. Likaledes guld och silverband samt fina och följaktligen dyra spetsar, liksom karlarna bortlägga de sammets- och sidenband med stålspännen som de yngre nu på en tid börjat bruka omkring sina hattar och som de äldre ansågo för en onyttig och dåraktig fåfänga
Stavningen moderniserad i texten. * Sexman var en av sex förtroendemän i en socken som hade att se till att fattade beslut på sockenstämman verkställdes, ansvara för underhåll av kyrkobyggnader och prästgård,[1] samt att hjälpa kyrkoherden att övervaka kyrkotukten i socknen. Avskaffades 1862 (Wikipedia)
Så länge det odlats spannmål, har det funnits behov av att mala säd. Det har funnits kvarnar i området runt Racken, men arkivhandlingar har försvunnit, så de spår man hittar av kvarnar här dyker upp först på 1700-talet.
I begynnelsen var handkvarnen. Den fanns nog på varje gård. Det var ett tidsödande och tungt arbete att hantera den. Det mjöl man fick fram gick bäst att användas till grötkokning – inte till brödbak. Skvaltkvarnen var därför ett stort framsteg. Det fanns gott om bäckar med strömmande vatten – kanske ibland med hjälp av uppdämning. En inventering (1625 -26 års kvarntullängd) räknade till 10 handkvarnar och 11 bäckkvarnar i Arvika socken. Staten var intresserad av den inkomst man kunde få genom att lägga skatt på mälden. Det är också den vägen uppgifter finns om de enskilda kvarnarna i Värmland.
Handkvarn från Älgå resp. nederdelen av en skvaltkvarn
Med utgångspunkt i 1805 års jordebok upprättades en förteckning över skattelagda kvarnar i länet. Här hittar man uppgifter om kvarnar i området:
Holm: en husbehovskvarn med ett stenpar. Hemmanets ränta: 2 skilling
Perserud: en husbehovskvarn med ett stenpar
Perserud: en husbehovskvarn skattlagd 1804 med 1 kappe råg och 7 kappar havre
Rackstad: husbehovskvarn med två stenpar. 8 skilling. Hänvisning till 1758 års jordrannsakning och 1795 års jordebok.
Bruksskildraren Gustaf Schröder skriver i en av sina böcker att han inte kunde erinra sig något bruk som inte hade en eller flera kvarnar. Och det var en inkomstbringande tullkvarn man ville bygga och det krävde tillstånd. Ett sådant exempel finns i Segerfors: “Herr Brukspatron Edmund Sandelin som för närvarande arrenderar Segerfors Bruk och Landtegendom i Arvika socken var vid sockenstämman närvarande och tillkännagav att han ämnade söka Tullqvarns Rättigheter för den Husbehovsqvarn som är anlagd på Segerfors ägor för vilket ändamål han ansåg sig böra anhålla om Arvika församlings yttrande i denna sockenstämma huruvida församlingen ansåg denna qvarn, om genom Tullqvarnsprivilegier blifver tillgänglig för andra socknebos mäld…” (protokoll 9 dec 1849)
Sockenstämman tillstyrkte 9 dec 1849 att husbehovskvarnen på Segerfors skulle få rätt att ta betalt (tull= avgift), eftersom inom 3/4 mil från Segerfors fanns totalt 2.058 personer fördelade på Rackstad 115, Långvak 257, Mötterud 159, Perserud 155, Holm 22, Stålsberga 82, Bålgård 90, Gustås 54, Östra och Västra Högvalta 226, Östra Speked 127, Östra Berga 45 och Arvika köping 726 personer. “Arvika församling tillstyrker därför bifall hos de myndigheter det vederbör. ” (Källa: En bok om Arvika. 1933 s. 380-381)
I CM Rosenbergs Geografiskt-statistiska handlexikon 1882 – 1883 återfinns inte Perserud, bara Segerfors kvarn, upptaget till ett taxeringsvärde av 5.000 kr
Segerfors kvarn. Teckning av Anna Montan 1886
Källa: Arvid Ernvik. Kvarnar och vattensågar i Värmland från medeltiden till omkring 1900. Karlstad: Press förlag, 1982
*
