Westergrens och andra affärer runt Racken

Under 24 år, från 1947, fanns Westergrens affär i korset. Affären bytte tidigt ägare, men namnet levde kvar ända till affären upphörde i maj 1971. Men det fanns affärer i trakten dessförinnan. Mer därom i slutet av artikeln.

Westergrens hus. Efter 1971 inte längre med affär.

1953, året efter att Jan Westergren föddes, sålde hans föräldrar vidare affären. Efter

Jan Westergren

Westergrens kom tre omgångar ägare att inneha affären. När till slut affärsepoken var slut flyttade Westergrens, som hela tiden ägt fastigheten, ner till bottenvåningen, byggde om affären till lägenhet och byggde den nuvarande verandan.

Jans föräldrar Bertil och Inga flyttade 1946 till Rackstad /Holm från Mangskog. Jans farfar Alfred Westergren (1882-1950) hade lanthandel i Mangskog. Det gick tydligen i arv, Jans pappa Bertil och hans broder Anders hade också i unga år haft affär i trakten. Och Jans mamma Inga hade likaså arbetat i lanthandel i Mangskog. Med den erfarenheten öppnade det unga paret Bertil och Inga – han 30 och hon 25 år affär i Rackstad. De följde Alfreds råd att etablera sig i en vägkorsning och nära en skola.

Det var ingen slump att man öppnade affär i Rackstad. Farfar Alfred fanns i trakten och ägde under en del av 40-talet Mosågen i Rackstad. 1947 öppnade Bertil och Inga affären i korset. Det var alldeles efter kriget. Ransoneringskuponger gällde – och sådana hade Westergrens i ett visst överflöd. Mycket populärt! Handlande från stan åkte till Westergren´s för där visste de att det fanns kuponger. Man fick nämligen det överskott som barndomsvännerna inte använde hemma i Mangskog, där självförsörjningen var hög. I Mangskog kunde man i affären köpa t ex hemkärnat smör, som producerats av bönderna. Till de mest eftertraktade producenterna fanns en kölista, minns Jan att man berättat

Jans föräldrar byggde den nuvarande byggnaden på en avstyckning från Nolby. Det fanns fem lägenheter i huset. Bottenvåningen inrymde affären och bostaden till affärsinnehavaren.  Det var inte alldeles lätt att få fram vatten till huset. Man lade ner rör till en källa strax nedanför Myra som ganska snart kom att sina. Då fick man gräva upp alla de nedlagda rören igen då det var brist på sådant material efter kriget. Då bildades en vattenledningsförenig för Westby, Nolby, Granhem och fastigheterna längs Miabacken som anslöt till det kommunala nätet vid ”sågkorset”.

Affären gick bra. Affärsmän från Arvika kom t o m ut och tittade på nymodigheter som måttbeställd inredning med disk med glasskjutdörrar, särskild bröddisk. På disken fanns ett ställ med 6-8 avlånga  lätt sluttande behållare med lock i bakkant där man kunde välja bland olika karameller som såldes i lösvikt.

Det fanns ett uppdämt köpbehov efter kriget. T ex av kläder eftersom försvaret lade stora order till textilbranschen då man byggde MOB-förråd som skulle fyllas med militära persedlar. När det kom en leverans med bussen från ex.vis Algots så stod ju lådorna, som hade reklamtryck, på busshållplatsen. Då gick ryktet snabbt att nu har de fått kläder från Algot´s hos Westergren´s. Det var knappt man hann packa upp och prismärka kläderna innan de såldes. Damerna plockade direkt ur lådorna (rena REA-hysterin).

Påsk! 1950-tal (?) med Jans syster Lena i vagnen?
Robert på Sötomtas häst med Jan Westergren, Lena Westergren (Skoglund) och Ingegerd Andersson

Mamma Ingas arbete i affären inkluderade också att om söndagarna räkna och redovisa ransoneringskuponger till kristidsnämnden. Till att börja med så bakade hon om morgonen det bröd som skulle säljas i affären. Många handlade på kredit och betalade senare. En och annan betalade nog inte. Kanske tyckte föräldrarna synd om en del kunder och lät bli att driva in eftersläpande skulder, tror Jan. Affärstiderna blev mycket flexibla. Folk knackade på både på kvällar och helger. Det var ett ganska slitsamt arbete, som Jan tror bidrog till att man överlät affären efter några år, men behöll fastigheten. Jans far arbetade hos sin far, läste på korrespondens och kom att arbeta som kamrer på Brunskogs Elektriska till sin pension.

Nya ägare

Elmer och Agnes Nilsson, som kom från Sunne, övertog affären i början av 50-talet och medförde döttrarna Gladys och Gurti. Jan fick ibland följa med i Elmers Chevrolet på morgonen för att hämta bröd i Arvika till affären. Han kan fortfarande förnimma doften av nybakat bröd som satte sig i den exklusiva bilens klädsel. Efter ungefär tio år, 1961, övertog Evert och Anne-Marie Göransson, som fick sonen Lars, affären. De hade en tid även affären i Skotta. De sista innehavarna var Rickard och Vivi Karlsson, som haft affär i Öjervik, Rottneros. Jan minns Rickard väl. Han hade en grå affärsrock som man vek omlott, nylonskjorta, slätt pomaderat hår. Han hade bestämda åsikter om vad han sålde. ”Det har jag inte. Det tycker jag inte om”, kunde han säga ”med glimten i ögat”

Tommy Skoglund, Lena Westergren (Skoglund) , Jan Westergren (13 år), Kristina Persson
1965

Trots att Jans föräldrar inte längre ägde affären, var den förstås mycket närvarande i hans dagliga liv. Han hörde många historier om affären t.ex. om hur en pojke en dag körde över en låda med konditorivaror från Arvika, som bussen ställt av vid vägkanten.  Den förtvivlade pojkens moder ringde snart till affären: ”Vad blir jag skyldig?” frågade hon utan att tala om ärendet men mamma förstod vad saken gällde.

Jan hade som fastighetssyssla tillsammans med syster Lena (som var född 1947) att finkratta gårdsplanen och minns med vämjelse hur hans arbete saboterades av en kvinna som en gång öppnade bildörren och bara tömde bilens askkopp på Jans nykrattade uppfart! Krattning av gårdsplanen var obligatorisk efter stängningstid på lördag och då ställdes transistorradion på affärstrappen och man lyssnade på ”Tio i Topp” och arbetet gick lättare.

Han var förstås ganska hemmastadd i affären även efter försäljningen. Särskilt fascinerad var han av sybehörshyllan där han ibland fick lyfta glaslocket på lådan, som var utdragbar men var säkrad i bakkant så den lutade i ca. 45`, och fylla på trådrullar i många färger.

Affären bestod av en packbod  med liten lastbrygga på nordsidan. Där stod en kaffekvarn. En trappa i packboden ledde ner till källaren där det fanns stora lager av redskap, spik, hönsnät, hästskor, hästskosöm, rågummistövlar, arbetskläder m.m.  I ett separat rum förvarades en hel del livsmedel bl.a. en tunna med sill och i ett skåp förvarades stora ostar. I nordöstra hörnet låg kontoret. Övriga ytan på våningsplanet var en lägenhet på två rum och kök, som disponerades av den aktuella affärsinnehavaren. I ett särskilt magasin ute på gården förvarades fotogen, olja, snäckskal, foder o.dyl.

Julskyltningen var en särskild händelse. På lördagen skyltade man upp bakom täckta skyltfönster och på söndag e.m. stod folk och väntade på avtäckning. I fönstret kunde de se ett modelltåg rulla fram bland julklappstipsen och en mekanisk jultomte vinkade till barnen. Så småningom förfulades de två stora skyltfönstren och julskyltningen upphörde. I det ena fönstret dominerade baksidan av en kyldisk och det andra täcktes på insidan av en reklamskiva för att ge plats åt uppställning av drickabackar inne i affären. Man handlade över disk och fick varor i lösvikt, t ex kaffebönor, förpackade i påsar med texten ”Westergrens” Telefon Stålsberga 40

Under skolloven i tonåren jobbade Jan med att åka runt i staden och bygderna runt ikring med Jössebryggeriets lastbil och sälja dricka direkt från flaket. På tisdagar körde man runt Racken, öppnade utställda väskor och korgar som innehöll tomglas, beställningslapp och portmonnä med pengar. Lade i fyllda flaskor, motgift och körde vidare till nästa grindstolpe. Likadant var det i staden bl.a. höghusen, Bandgatan och villaområden.
– Folk var ärliga på den tiden och man hörde aldrig att något försvann.

Nånstans har Jan pappas namnteckning ”Westergrens” i skrivstil urklippt i plåt ca. 2,5 m lång Konstigt nog kom den aldrig upp ovanför entrén. Kanske den blev tillverkad strax innan överlåtelsen till ”Westergren´s Eftr.” och därför aldrig hamnade på fasaden.

“Där kunde man köpa ettöres tuggummi och tvåöres kola, så för 25 öre fick man en hel påse!
Man hann faktiskt ner på en rast när man gick i Rackstadskolan!” (Britt Andersson f. 1952)

 

Andra affärer i trakten

I äldre tider vara bara handelsbodar tillåtna i städer. Bruken, t ex Segerfors hade dock rätt att hålla brukshandel. T ex kan man i ett handelsregister från 1894 läsa om Segerfors dåvarande ägare: ”Fortsätter bruks- och handelsrörelse under firma A And. Stangeby, Olaus Andreas Stangebye och Odd Soot-Ryen”

I mitten av 1800-talet hade bestämmelserna luckrats upp; 1846 kunde man öppna affär om avståndet till närmaste stad var minst 3 mil och 1864 blev det fritt fram. I gamla handelsregister hittar man spår av affärsverksamhet i trakten. 1895 öppnade t ex Anders Andersson i Perserud diversehandel med tillstånd att sälja andra klassens eldfarliga oljor.

I februari 1926 anmälde Augusta Serafia Jönsson från Magdalena församling i Stockholm att hon skulle öppna ”Rackstad diversehandel A S Jönsson”. I december 1926 upphörde hennes handelsrörelse och vid samma tid anmälde Anders Levin Hellström från Fåglum att han i Hagaberg i Rackstad ämnade ”idka handel” i firman AL Hellström. Han tog väl över Augusta Serafias affär. 1937 antecknas att firman upphört.

Vestkusten 19 januari 1928 Vestkusten 19 januari 1928

Affären i Granhem. Konsumbutik?

Snickaren Martin Karlsson (f 1888) flyttade till Holm 1913 från Norstugan i Rackstad och uppförde Granhem. 1934 byggdes huset om och då öppnade man affär, som Martins hustru Emma drev. Troligen ett tungt lass ovanpå andra husmorssysslor. Handelsintresset verkar ha funnits i släkten. Martins far Karl Olsson var ”handlande” och hans bror Oskar Edvin “gårdfarihandlare” (kan man se i församlingsboken 1911-15). 1953 lades affären ner enligt dottern Ajna. Istället kom Konsum att öppna med Kjell Jonasson som föreståndare. Troligen fram till början av 1960-talet. (källa: Svenska villor och gårdar del 1. 1946, Församlingsboken för Arvika västra församling 1911-14, Stig Carlsson (barnbarn) och länken nedan)

Här finns fler artiklar om affärerna i korset:

Aina Ekelund minns:
– Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2017/10/17/aina-ekelund-minns/

Nils Olofsson och Peter Schröder minns de två affärerna i korset:
– Man tänkte inte på det då, men dom som handlade på konsum var socialdemokrater http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/03/19/tva-affarer-i-korset/

Om Granhem berättar Martin och Emma Karlssons dotter Ajna:
”Emma hade ju affären i korset. Hon var uppe tidigt om morgonen vid fyra och bakade bröd som hon kunde sälja i affären”
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/04/26/ajna-i-korset/

En månad på barnkolonin i Rackstad

Kerstin Israelsson

13 juli 1964 gjorde Kerstin Israelsson sin första arbetsdag på Barnkolonin på Kampudden i Rackstad. Karlstads skollovskoloniförening hade köpt Kampudden 1923 och sedan dess bedrivit koloniverksamhet för karlstadbarn. Kerstin hade gått sju år i folkskola och läste nu på Ingesunds folkhögskola med sikte på att så småningom arbeta med barn. Under en månad – i stort sett alla dagar i veckan – skulle hon särskilt ta sig an 14 flickor i åldern 10-12 år. Alla husen sen Fjaestadsepoken stod kvar och en ny sovstuga – den röda Ornässtugan hade tillkommit. På övervåningen bodde de 14 flickorna, medan pojkarna bodde i huvudbyggnaden. Det var utedass och för att barnen inte skulle tvingas ut över gården i nattmörkret så fanns en hink, som sedan någon fick gå ut med. Kerstin och en till ledare bodde i ett litet rum på nedervåningen i flickornas hus. Och Kerstin fick bära hinken emellanåt. Den var ju tung och trappan från övervåningen hög.

“Kerstins barn”

När Kerstin började arbeta hade barnen varit där en månad och det mesta av den akuta hemlängtan hade nog lagt sig. Men en del barn hade det jobbigt, tyckte Kerstin. En del barn behövde nog byta miljö. Fast det där förstod man nog inte förrän efteråt. Ibland var det slagsmål mellan pojkar. För att stävja det införde man under några dagar boxningsträning, dvs rephoppning och andra icke våldsamma aktiviteter.

Dagarna var långa. Ledarna växlade om som badvakter, lekledare och att arbeta i köket. Också barnen gjorde insatser genom att sitta ute och skala potatis, vilket lockade en del att skala fram dödsskallar, minns Kerstin.

– Mitt på dagen kunde man få litet fri tid längst ut på udden vid stolpboden. Dit fick inte barnen gå.

Stolpboden på udden. Frizon för personalen
Kerstins arbetskamrater: Kerstin, Gullan, Ulla, Anna och Lili-Ann

När barnen lagt sig och somnat samlades ofta de unga ledarna – de andra var från Karlstad –  på någons rum eller på udden. Kerstin minns hur Anna, en rektorsdotter, som på något sätt gick utanför personalkvoten, avsiktligt – tror Kerstin – på kvällen släppte ett handfat nerför trappan i huvudbyggnaden. Istället för att smyga genom pojkarnas sovsal, sprang man ner på gården och fnissade. Så här efteråt skäms hon för hela situationen. Föreståndarparet från Sunne, Gustav Robertsson och hans fru, verkar inte ha reagerat. Mest var man kvar på Kampudden. Arbetsdagarna var långa. Men en och annan gång cyklade man in till Arvika och tog ett varv på stan.

Föreståndarparet Robertsson

Dagarna inleddes med frukost, som en kokerska, Ester från Gunnarskog, skötte. En måltid mitt på dagen och på kvällen bredde kvällens arbetslag tre mackor till varje barn. Vissa dagar var annorlunda, t ex 10 augusti när man hade stor kräftfest på fångade kräftor. Kerstin minns ett halvt badkar med kräftor. Och kräftorna hade man plockat med händerna längs stranden.

Kokerskan Ester från Gunnarskog

12 augusti kom en buss och hämtade upp alla för en utflykt till Knöppelåsen och Ingestrand. Det var avslutningen för barnen på den två månader långa vistelsen på Kampudden. Dagen därpå åter en buss, nu för hemresan till Karlstad för barnen. Kesrtins sista arbetsdag ägnades åt städning, men också kräftor och god mat för den kvarvarande personalen.

13 augusti. Hemresedag

Och Kerstin kunde snart kvittera ut lönen för månadens arbete: 403 kr.

 

Läs mer om barnkolonin här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/11/barnkolonin-pa-kampudden/

 

Holm-Rackstads vägsamfällighet 1951 – 1969

Vissa saker har skötts av Rackstadborna själva. Bystämman är ett sådant forum. Rackstad-Holm vägsamfällighet tar småningom över bystämmans roll. Vägunderhåll är uppenbarligen en manlig angelägenhet av den efterlämnade protokollsboken att döma. Mötesprotokollen visar hur ansvaret för vägen runt Racken – Rackstadborna eller Arvika stad – växlade. Och att man inte alltid var överens…

 

Protokollsboken för vägsamfälligheten startar 24 februari 1951. Eftersom bystämman under 40-talet verkar ha fört en tynande tillvaro, kan man misstänka att namnet på sista byfogden 1950, Olof Persson, var sista livstecknet från den. Just väg- och brofrågor var gemensamma angelägenheter för trakten. Vägsamfälligheten har uppenbarligen tagit över bystämmans roll.
Mötet i februari verkar ha varit en stämma, som föregick en kommande ordinarie stämma i maj. Kan allt ha startat föregående höst? I § 6 skrivs om ”avvecklingstiden av den gamla samfälligheten” – är det bystämman? Protokollet 24 februari 1951 konstaterar att ”mandattiden för den nya styrelsen som valdes 15 nov 1950 för 2 år skulle räknas till ordinarie stämman i maj 1953” Utom för två ledamöter som skulle lottas att avgå.
Vägen var uppdelad i fem sektioner (1-4,10) där uttaxering skulle ske på belopp som varierade mellan 200 kr och 775 kr.
I ett separat protokoll 24 feb konstituerade styrelsen sig: Sven Thegerström valdes till ordförande och Ragnar Olofsson till kassör och sekreterare
Årsstämman 29 maj 1951 fattade en rad beslut: infordra kostnadsförslag för trumma och avlopp vid Konsum, undersöka kostnaden för märken vid mötesplatser, underhandla med staden om lutning av vägen, tillstyrka att ”visst trafikbolag” fick anordna busstrafik runt Racken., att söka statsbidrag för nybyggda vägen över Gateskogen. Olof Persson (siste byfogden) redogjorde för gamla vägsamfällighetens räkenskaper, som visade upp skulder på 180 kr.

Följande år, 1952,  övertar Arvika stad grusning, sladdning och snöplogning mot att staden övertar statsbidraget. I stämmoprotokollet ombeds styrelsen försöka få snöplogen att även gå till Humletorpet. Nu beslutar man också ändra stadgarna så att samfällighetens stämma inte längre behöver anslås i kyrkan, utan i Holm och Rackstad.

Nya styrelsen utgörs 1953 av: Sven Thegerström ordförande, Ragnar Olofsson, Karl Johansson, Taserudsänga, istället för Bo Fjaestad. Kvarstår till 1954: Viktor Andersson och Johannes Andersson. Det meddelades att älvbron vid Segerfors utdömts och ritning och kostnadsförslag för ombyggnad lyder på 2.580, varav 60 % torde vara statsbidrag.
Året därpå anmodar styrelsen Arvika stad att ombygga bron mot att staden får statsbidraget.

Vid årsstämman 1954 ersätter Ingemar Skoglund Viktor Andersson i styrelsen. § 52 ”Beslöts att om dikning skulle förekomma sammankalla stämman för att besluta om detta” § 53 ”Beslöts anmoda Arvika stad att luta vägen till Hagen”

1955
Styrelsen föreslår att stämman beslutar att impregnera alla räcken i sektion 4, lägga om en trumma i sektion 3 öster om Hagen, rätta till i Källebacken, samt dikning och röjning. Så beslutar också stämman i Rackstads skola 18 maj. Där valdes Verner Olsson in i styrelsen. Man beslöt också att hos länsstyrelsen få lägga rör i stället för ombyggnad av älvbron vid Segerfors.

1956 §44 ”beträffande trädfällning å Smedjefallet beslöts att röja bort riset, samt efterhöra ingenjör Jonés ersättningsanspråk” § 45 ”Angående ombyggnad av Älvbron, som direktör Sven Thegerström av misstag förlagt pappren, som skulle sändas till Övervägmästare Odelgård för yttrande, beslöts invänta Odelgårds yttrande”

1957 års ordinarie stämma: §79 ” Val av styrelse, i tur att avgå voro, S Thegerström, som under året avlidit, V Olsson och R Olofsson. Valda blevo Ragnar Olofsson, Karl Nyström och Algot Andersson. Till 1958 kvarstår Johannes Andersson och Ingemar Skoglund.” Ragnar Olofsson valdes till ordförande till nästa stämma.
Styrelsemöte 28 mars 1957: ”§ 2 Beslöts att Skoglund skulle rekvirera ett lass grus till trumman öster om Segerfors, samt om han så kan ordna så att stenen i Ängbacken blir skjuten”
Styrelsens inspektion av vägen från Taserud till Perserud. ”§ 54 Med anledning av att V.F.S. kör tugg och spån på sekt. 1 beslöts att tala med advokat” ”§ 56 Uppdrogs åt Algot Andersson att bespruta buskarna efter vägkanterna å sekt. I, II, III och IV”

1958 Styrelsemöte 29 april på Nolby ”§ 61 Beslöts föreslå stämman, att söka kontakt med Perseruds vägsamfällighet, och gemensamt ingå till stadsfullmäktige med en anhållan om, att staden övertager underhållet och ansvaret för hela vägen från Taserud över Holm – Rackstad och Perserud till landsvägen i Öjerud”
Årsstämman: ”§ 95 Beslöts att anlägga trumma vid Mosågen, samt spränga bort sten vid Hagen och Enstöringen. Beträffande bron vid rågången mot Perserud beslöts avvakta ritning från vägstyrelsen”

Styrelsemöte på Nygård 4 maj 1959: ”§ 65 Beslöts att färdigställa de av vägstyrelsen ålagda mötesplatserna för att utfå statsbidraget. § 66 Beslöts att tala med byggnadschefen, om stan kunde med sina maskiner borttaga gräskanterna efter vägen. Även beslöts att uppmana staden att grusa vägen”
Årsstämman 15 maj 1959: Nyinvald i styrelsen blev David Andersson, Rackstad. ”§ 107 På förslag av bokbindare Lundgren, beslöts att undersöka om det går att få hastighetsbegränsning på vägen. § 107 (!) Beslöts anhålla hos länsstyrelsen att ålägga Arvika stad att övertaga underhållet av sektionerna I, II, III och IV”

1960 års stämma. Styrelsen består av David Andersson, Rackstad, Algot Andersson, Holm, Ingemar Skoglund, Rackstad, Erik Andersson, Rackstad och Ragnar Olofsson, Rackstad. Bland besluten: ”uppmana Bo Fjaestad och Elsa Hallgren, att anlägga trummorna vid deras utfartsvägar”, att ”undersöka hur mycket virke, som Leo Dahlin och Helge Lydén transporterat, samt kräva dom på 1 öre kbf och km”, ”uppmana staden att utbygga vägskälet vid Westergrens så att man kan svänga med lastbil med släpvagn”, ”att vid Westergrens uppsätta vägmärken, ett med påskriften Ö Rackstad och ett med N. Rackstad”

1961 års stämma hölls på Nolby

Vid 1962 års stämma väljs Bengt Lindqvist och Bo Fjaestad som styrelsesuppleanter. Beslöts bl a att ”begära trafikräkning i 8 dagar å vägen”
En välbesökt årsstämma med 15 deltagare: Erik Andersson, David Anderssson, Walfrid Persson, K E Karlsson, B Westergren, Joel Persson, Bo Fjaestad, B Lindqvist, I Skoglund, W Ullberg, K Nyström, I Andersson, Alg. Andersson, R Olofsson och dessutom Domänverkets kronojägare Agdur, Sunne gm fullmakt.

Årsstämma 1963: Fyllnadsval efter avlidne Ragnar Olofsson, ”vilken innehaft ordförande,

Ragnar Olofsson var mycket aktiv i styrelsen - tidvis både ordförande, kassör och sekreterare
Ragnar Olofsson var mycket aktiv i styrelsen – tidvis både ordförande, kassör och sekreterare

kassörs och sekreterarposten”. Till hans efterträdare valdes Bertil Westergren.
”Beslöts att kalla Arvika Stad till möte angående ev. övertagande av samfällighetens vägar” På nästa styrelsemöte fick nya ordföranden Westergren i uppdrag att kontakta Drätselkammarens ordförande Luthman. Både Westergren och Carl Nyström skulle höra med sakkunniga hur det blev om vägsamfälligheten upphörde med att underhålla vägen. Vad som hände framgår inte av protokollen. På styrelsemötet i oktober godkändes och påskrevs det beviljade statsbidraget. Erik Magnusson i Stålsberga får 3.000 för dikning, bortforsling av jordmassor och omläggning av vägtrumma vid infarten till Hurraskiftet.

Årsmöte 1964. Arvika stad efterlyste statsbidraget, men årsmötet beslutade att bara skicka hälften till dess att Drätselkammaren skickade uppgift på vilka normer man har gått efter. Ingen representant staden kom till årsmötet, trots löfte per telefon. Nu beslöts att ordföranden skulle kontakta byggnadschefen Fex.
Frågan om hastighetsbegränsning kom upp: ”§ 9 Någon framkom med förslag att ev. hastighetsbegränsning skulle införas om sådan kunde genomföras, vilket årsmötet var med på att detta kunde diskuteras med stadens repr.”
Det verkar vara öppna sammanträden i Vägsamfälligheten. Till annonserat möte 15 juli kom så få att man inte ansåg sig beslutsmässiga. Nästa protokollförda möte i slutet av september samlade desto fler: David Andersson, Sven Fransson, Erik Andersson, Ingemar Andersson, Alton (Anton?) Pettersson, Gottfrid Damberg, Albert Andersson, Valfrid Persson, Valter Ullberg, Karl Nyström, Ivar Johansson, Ragnar Johansson och Bertil Westergren.
”Beslöts att avstå från begärd vägdelning. Carl Nyström och undertecknad skall meddela lantmätaren detta. Samtidigt skall vi fråga om deb. För slitage av vägen för sommarstugeägarna” §6 ”Övriga ärenden. Beslöts att buskröjning skulle ske i höst och besprutning när slyet växt upp 20 – 25 cm. Beslöts även att broomläggning skulle ske vid Tomtängen och vägen in till Hurra. …Beslöts även att se efter om sprängning av berg vid Segerfors”

Årsmöte 1965.  Nu avgår Carl Nyström, Bertil Westergren och Ingemar Andersson. Istället inträder i styrelsen Sune Rönning, Albert Andersson och Ivar Johansson med Sune Rönning som ny ordförande.
Som svar på skrivelse från Arvika stad beslöt vägsamfälligheten att lämna hela statsbidraget på villkor att Arvika stad åtar sig fullständig väghållning (dikning, röjning, grusning, snöröjning mm) å vägarna S 274 och S 794. Även innestående medel överlämnas till Arvika stad. Andra punkter: §10 Sprängning av berg vid Segerfors skulle utföras omedelbart… Årsmötet beslöt även att skicka en skrivelse till Arvika stad med anfordran att de måtte dika vägen å sekt. I Taserud – Rackstads skola, vilken sönderkördes vid invigningen av Westlanda Kristi Himmelsfärdsdag1965”

Från 1966 finns inga protokoll

 1967. Sammanträde 25 augusti. Ordförande Sune Rönning får i uppdrag att uppvakta stadens tjänstemän beträffande vägkröken vid Nestuga. Övriga ärenden: önskemål om vägtrumma vid f d Olof Perssons fastighet samt för avloppsvattnet från Vattentornet i Gateskogen. Och mitt för Segerfors bör jordvallen bortskrapas på norra sidan av vägen.
Vid årsmötet i november kompletterades dessa önskemål med dikning i backen mellan Torpet och Nytomta. Bortforsling av jord skall också ske vid Trollbäcksdalen, vägtrumma omläggas på Hurravägen och denna väg grusas

1968 Årsmöte. Ny i styrelsen är Kjell Skoglund.
Arvika stad har stakat sträckan Orrviken – Segerfors, vilket godkändes av årsmötet. Däremot är årsmötet missnöjt över att man inte underrättats om informationsmöte i Perserud angående en omstakning, som redan verksställts, av två km av en väg tillhörig vägsamfälligheten. Till protokollet fördes också att vägsamfälligheten, skogs- och markägare inte hade något intresse av en ny väg mellan Orrviken och Ålgården.

Sist i pärmen är ett handskrivet årsmötesprotokoll från 27 nov 1969. Styrelsen väljs om, företrädare från vägsamfälligheten i förestående vägombyggnad av s k Rackenvägen utsågs (K Nyström och S Rönning som ordinarie)

 

Arvika Stad vill ta mera vatten från Racken

15 januari 1965 skriver Björn Fex, byggnadschef i Arvika stad, om stadens framtida vattenbehov. År 2000 beräknar Vattenbyggnadsbyrån att staden har 20.000 invånare, som kommer att förbruka 800 liter per dygn och person. 1895 och 1916 reglerades hur mycket vatten som fick tas ut från Racken. 20 liter/sekund är nu otillräckligt. Målet bör vara att Vattendomstolen tillåter 600.000 m3 per månad.

1967 tillkännager Västerbygdens vattendomstol att Arvika stad gjort en ansökan som innehåller en ny regleringsdamm, att utföra rensningar i Viksälven och att med hjälp av dammen reglera vattenståndet i Racken mellan en sänkningsgräns på nivån + 94,10 m och å andra sidan en nivå av + 95,03 m. Vid sjöns utlopp skall alltid framsläppas en vattenmängd av minst 50 liter/sek.
pumpstation

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet, ?rebro, Tage Ros har anmodats yttra sig och har i sin tur inhämtat ett yttrande från Lantbruksnämnden i Värmlands län*. Ros konstaterar att Racken och Viksälven bör “tillmätas ett avsevärt värde ur fiskesynpunkt”. Konstellationen öring, nors och siklöja visar på mycket god vattenkvalitet, fast kräftbeståndet är det som f n ger högsta värdet åt fisket. Genom en reglering minskar högvattnet och värdefullt näringstillskott från översvämningsmarker bortfaller. Fast Ros konstaterar också att i Rackens fall är inte skadan så stor efter som de flesta stränder är branta. Värre är sänkt lågvattenstånd, som drabbar både öring och kräftor. Ros påpekar också att älven inte får torrläggas i samband med rensning och dammbygge. Minst 50 liter/sekund måste ledas fram.

Ett tjugotal sakägare runt Racken och Viksälven anlitar Olof Håkanssons advokatbyrå i Stockholm, som 15 februari 1968 sammanställt ett yttrande från sakägarna. Man kan ifrågasätta om det kommande vattenbehovet verkligen kan bli så stort som staden anger. Ansökan avser rätt till vattenbortledning för all framtid. överenskommelsen med vissa byamän på 1830-talet gav bruksägaren på Segerfors rätt att dämma sjön mot ersättning. Enligt ny överenskommelse 6 augusti 1862 skulle dämningen från 1 juni till skördetidens slut inte överstiga högsta punkten på den s k Sadelknappen (Salsknappen)

En ny fördämning byggdes uppenbarligen, även om inte det finns dokumenterat de de bystämmeprotokoll, som Tomas Andersson förvarar.

*Ur lantbruksnämndens yttrande: Racken är en oligotrof (näringsfattig) sjö med i huvudsak branta, steniga, begiga och skogsbevuxna stränder. Siktdjupet är tämligen djupt 1934 den 6 september 5 meter. Följande fiskarter är kända i sjön: gädda, abborre, gers, öring, siklöja, nors, lake, mört, löja samt kräftor. Sik har vid upprepade tillfällen utsatts utan att ha gett upphov till bestånd. även röding har utsatts utan resultat. Ål har tidigare förekommit men saknas numera. öringen är icke helt sällsynt. Lekplatsen utgörs av ån från Alken m fl nordost om Racken. Kräftfisket ligger nära överfiske. Fiskevårdsförening har funnits men upplöstes på grund av oenighet

Livet på landet 1961

23 -28 juli 1961 tillbringade Lennart, 16 år, på egen hand i sommarstugan i Rackstad.  Spaghetti, te och gräsklippning var återkommande inslag. Så här såg hans vecka ut om man får tro hans rapport till mamma Märta i Fornåsa, Östergötland:

 

Söndagkväll. Vi spelade fotboll på Hällevalla. Sen gick jag hem och drack te. Jag läste ganska länge (c:a kl 12)

Måndag. Fint väder. Jag steg upp kl 10 (ungefär), lagade morgonmål (smörgås, cornflakes, mjölk) Sedan åkte Janne S. och jag båt. Kl 2 lagade jag mat (biff och potatis). Medan potatisen kokade åkte jag till “korset” för att köpa ¼ l. glass – trodde jag. Det fanns bara ½ liters, så jag köpte en 50 öres istället. Potatisen (5 stora!) var inte riktigt genomkokt, men bra ändå. Biffen misslyckades inte heller! Klockan 5 åkte Janne och jag till Viksvallen. Efter téet läste jag ut en hel deckare (lånat av Janne). Somnade c:a ½1.

Tisdag. Varmast i landet (22 grader) Jag sov till ½ 11 då Janne kom. åt, klippte gräs och åkte sen ut i Svenkans båt. När vi kom hem lagade jag mat (biff och spaghetti) Maten var god särskilt spaghettin (tillredd a la Tore Wretman). Badade. Sen gick Janne och jag till Hällevalla där vi tränade. Därefter blåbärsätning c:a 1 timme. Sedan gick vi till Silvéns och såg på TV, varken Mor eller Far i huset var hemma. Efter téet hörde jag bl a på “Klubb Varulven” på radio. Mitt under spelet knackade det på dörren! Det var Bengt. Efter att Bengt gått hem läste jag en bok och somnade.

Onsdag. Helmulet och regn. Jag gick upp kl 12! Det ösregnade. Sedan satt Bengt, Janne och jag och spelade kort. Kl 4 åkte jag till stan och klippte mig, hämta klockan samt åt korv och pommes frites på “Come In”. Där jag även skrev ett kort till dig. Därefter ut till Viksvallen för att möta Janne. Det ösregnade fortfarande. Janne och jag gick sedan på bio (“Främlingen från vidderna”, cowboy inte allt för dålig) Sedan åkte vi hem för att höra “Mannen i badkaret”. Det hade slutat regna. Dessförinnan hade jag köpt bensin (Full tank, 4 kr) Jag släckte sedan kl 11

Torsdag. Jag gick upp ½11, åt. Sen kom Janne. Hämtade posten och gick med mjölkkrukan. [Extra: Tisdag. Jag gav bort den sura mjölken till Skoglunds höns. Tillbaka fick jag krukan diskad + 3 ägg] Jag klippte gräs, samt lagade mat Korv och spaghetti (Jättegott. Jag har blivit riktigt “haj” på att laga spaghetti) Efter att ha slitit hårt med gräsklippning, var mina händer alldeles ömma. Jag köpte några bullar samt en vetelängd eftersom brödet är slut sedan länge (ej matbröd) Det var brödbilen som stod till tjänst. På kvällen spelade Janne och jag schack medan regnet skvalade (tillfälligt) Efter téet (kl ½10) gick jag och lade mig. Arvika var åter varmast (20 grader) i landet.

Fredag. Idag vaknade jag redan kl 9 och steg upp kl 10. Janne och Hans förenade sig nästan omedelbart med mig. Vi stötte kula efter att Hans och Janne hjälpt mig att klippa gräs. Med posten kom ett brev från Jan-Erik H, som kommer hem den 2:a. Idag skall jag åter ha varm korv och spaghetti, vilket är både enkelt och gott. Ikväll skall Janne och jag gå på en erkänt hemsk “skräckis” den klassiska Spiraltrappan. Före maten klippte jag gräs. Jag är strax färdig nu.

Gräset är nu färdigklippt!