Etikett: Barndom

Publicerat

Min barndom i Rackstad

Kicki Andersson

Kicki utanför Bruket, mitten på 50-talet!

Jag föddes i november 1953 då mor å far och mina två bröder ( Tomteper å Hanseman som mamma kallade dem) bodde på Bruket i en etta på första våningen mot Vattenverket. Jag döptes till Synnöve men kallades tidigt för Kicki av familjen, vilket numera är mitt tilltalsnamn sen 35 år tillbaka…Mina bröder hade bestämt att när jag kom till världen skulle de sätta mej på den högsta trappa de visste ( farmors farstutrapp tre steg hög) och förpassa mej till Blåkulla!!! De ångrade sej tydligen, vilket de erkände i vuxen ålder….annars var de i mitt tycke två retstickor som ständigt retades och lurade mej med sina påhitt! Alltid två mot en! Dessutom hade de en massa kompisar som gjorde en massa roligt tillsammans. Och jag fick inte vara med…

1958 flyttade vi från Bruket till Övre Nerstuga, För min del betydde det att jag fick börja gå själv till farmor och farfar, å till Där Framme, Hagen å Nystuga! 1960 köpte pappa norra Sal och moderniserade huset, allt revs ut utom de gamla timrade ytterväggarna! På min födelsedag i november 1961 flyttade vi in! Pappa jobbade då på sågen på sommarhalvåret och jobbade i skogen på vintern, högg timmer och ved och körde fram med hästen Tôssa! Jag var med ibland och fick hålla i tömmarna och klappa hästen så att hon stod still när släden skulle lastas!

Mamma var hemmafru och odlade i trädgården, bakade och lagade mat, sydde mycket av mina kläder och stickade tröjor å mössor till oss. Vantar och varma sockor stickade farmor till oss, hon var ”sjuklig” som det hette, och satt ofta och stickade och instruerade farfar i en del hushållsarbete. Farfar fiskade i sjön med olika redskap så färsk fisk fattades inte på matbordet! Abborre, gädda och stuvad lake fick man och ibland siklöja (stinget) som fiskades med nät i ruggigaste november! En del dagar var farmor i farten och bakade småkakor och bullar till eftermiddagskaffet, då fick man äta nybakade ”misslyckade” kakor så mycket man ville!

Att vara hos farmor och farfar var roligt, man fick vara med och lära sej saker, bl a sticka och baka. Jag fick vara med farfar och ro drag på sommarkvällar och ro själv när han satt i aktern och instruerade. Jag fick följa med farfar till smeden Årfeldt i stan med häst å vagn för att prova in nya hästskor, å vi åkte även häst å vagn till faster i Rud, över Stålsberga och Högvalta! Jag fick följa med farmor till stan och gå på kondis där jag fick apelsinsaft och petitchouxbakelse som jag älskade! På sextiotalet fanns det TV, telefon å grammofon och vi såg på Hylands hörna och lyssnade på tio i topp på lördagar.

Hans Thomas Kicki i Nerstuga Rackstad 1960?

Övre Nerstuga

Till Övre Nerstuga flyttade vi 1958 och det är väl från de tre åren som vi bodde där som jag har mest minnen från grannar och episoder i mitt liv. Thomas och Hans hade en massa kompisar och gjorde en massa roligt som jag inte fick vara med på…

FilmHenning och hans hund Topsy kom till Rackstadskolan och visade filmer och de kom hem och berättade att de sett ”tecknad” film med Kalle Anka och jag som aldrig sett film kunde inte begripa hur Kalle Anka kunde röra sej, han var ju ritad i serietidningar! Det dröjde ända tills vi hade TV på sextiotalet och man fick se Disneyfilmer på julafton som jag begrep vad de haft så roligt åt!

Sen tyckte de att jag skulle lära mej cykla! Vi bodde ju mitt i Källebacken, vilket var stora vägen förbi och raka spåret till Segerfors! Bröderna fixade en gammal damcykel från skroten på Skog åt mej, utan sadel, men en jutesäck knöt de fast i stället, jag var ju så liten så jag kunde ändå inte sitta, bara stå på tramporna…Jag fick starta uppe vid Där Framme och rulla så långt det gick, nästan till Segerfors! Ibland gick det inte så bra på mina turer, utan jag hamnade i Thegerströms granhäck! Blåmärken blev det gott om; en gång berättade mamma att hon fann mej i granhäcken och hörde Thomas säga: ”Grin inte, för då får du inte cykla för mamma!”

Fick en blå fin Crescent i rätt storlek när jag började skolan, som det cyklades på många varv runt Racken, till Lena i Perserud på den då krokiga och backiga grusvägen! Vägen förbättrades och drogs om vissa sträckor 1970-72 Älskade att plocka blommor och smultron på sommaren! Mamma fick många buketter och även granntanterna fick nog nån, men smultronen åt jag upp själv med socker och mjölk! I Nerstuga fanns det gott om igelkottar med små söta ungar som vi matade på fat på sommarkvällarna!

Hans å Kicki 1960 i Nerstuga

Flytten till Sal

På min åttaårsdag i november flyttade vi in i det nyrenoverade moderna Sal! Badrum, toalett, köksfläkt och frysbox! TV och telefon efter hand. Vi gick i skolan på lördagar och när man kom hem vid lunch var det nystädat och god mat på bordet! Nu var det helg!…. en gång blev hemkomsten en stor överraskning….hade ett par gånger varit med pappa till Thybergs i Ålgård och tittat på en hundvalp som hette Ruff! Pappa var ju jägare och det var en jakthund med fin stamtavla. Mamma sa absolut Nej till hund, det blev ju en mun mer att mätta….Jag tjatade att jag ville sååå gärna ha honom, men Nej det var ingen idé att tjata! …. Tills den där lördagen på höstkanten 1962 när vi kom hem från skolan! HAN STOD I KÖKET när vi kom hem! Ett ögonblick jag aldrig glömmer! Han blev ingen jakthund, trots stamtavlan, utan en sällskapshund i tolv år framöver!

Maten

Om nu Hans mest åt pannkakor, fläsk och potatis så kommer jag ihåg att favoritmaten var makaroner och köttbullar alt falukorv! Grönsaker och fisk förekom ofta, tomater och gurka fanns ju då bara under sommarsäsongen, så under vintern var det rotfrukter och kål, både stuvade och kokta. Det fanns hemodlad potatis, morötter och jordgubbar samt plommon och äpplen. Bär och svamp plockades i skogen till sylt å saft. När frysen kom frös man in överflödet så att det fanns på lager. Hembakt bröd, smörgås och mjölk var mellanmål för oss barn, pannkakor, ägg och liknande till kvällsmat! Söndagar var oftast stek, kotletter eller köttgryta med sås och potatis. Söndagar fick man sova länge den lediga dagen, så man vaknade till gudstjänst på radion och matos från köket! Då var det ibland nästan direkt från sängen till middagsbordet kl ett! Pappas faster, tant Signe var mattant i Rackstadskolan och hon visste precis vad man tyckte om, då fick man lite extra av det man gillade och behövde inte äta upp om man inte gillade! Kokt potatisar aldrig varit min favorit, men blodpudding och fiskbullar var gott!

Skolan

Började första klass 1960 i Rackstadskolan! Fröken hetta Inga Andersson (Eklöf) hon var snäll men man hade respekt för henne! Kunde läsa när jag började skolan då Hans läst ”Petter och hans fyra getter” för mej tills jag kunde den utantill och sen kunde koppla orden till texten…tyckte om att läsa, skriva och rita! Även matematik är roligt än idag! Klasskamraterna var Ann-Britt Ljungberg, Lena Elofsson, Ragnar Nordanstig och Ronny Hagström. Klass 2 gick i samma klassrum: Knut, Christer, Jan, Hans på Skogslund, Eva på Hagaberg och Lisbet i Stålsberga…kanske jag glömt nån? I tvåan fick vi en fröken, Irene Lopez, som var gift med en man från Spanien och flyttade dit efter året i Rackstad. Kommer knappt ihåg de som då gick i ettan, men det måste ha varit Monika på Skogslund, Annette Hagström och Jens Albråten, kanske nån mer…? I trean bussades vi till Gateskolan, där vi fick klasskamrater från Degerängen, Myrom och Bålgård. Brita Hemingsson var vår goa fröken! I fyra gick vi åter i Rackstadskolan med Teodor Tobiasson plus att en annan klass från bussades till Rackstad! Femman och sexan på Gate, högstadiet på Centralskolan och tvåårig Fackskola på Solbergagymnasiet.

Examen i första klass

Vintern

På hösten när kolonibarnen åkt hem, lekte man kurragömma å päronkrig och liknande lekar, där fanns även en klätterställning på verandan som provades flitigt! Några sommargäster, både flickor och pojkar var ju kvar en bit in på hösten, så det fanns alltid någon att leka med! På vintern åkte man skidor och pulka i backen där! Tyckte den var jättestor, men när man kom dit som vuxen kändes den ganska fjuttig! Skridskor åkte man på sjön, och fina vinterdagar med blankis grillades det korv och åts apelsin ute på Kampön i solen! ”Pulkorna” var kylskåpsdörrar från Skroten på Skog som pojkarna drog hem! Mocki Fjaestad fick handen under och bröt handleden, Men pappa Bosse visste på råd. Han monterade medar under så att hon inte skulle komma i kläm! Skridskor fick vi i julklapp allteftersom man växte och de provades alltid på juldagen på den grunda frusna Salsviken!

Hagen, Nystuga å Därframme

Till tant Astrid på Hagalund gick jag ofta. Hon var alltid go å gla’ och man fick leka med hennes gamla dockor. Om Kjell var hemma kanske han också lekte med mej en stund, kanske på mammas inrådan? Han var i alla fall den enda av de stora grabbarna som över huvud taget pratade med mej! Saft och bullar fick man och ibland våfflor med sylt å grädde! Astrid hade höns och jag fick plocka ägg och titta på kycklingar! Kommer ihåg att jag en gång tappade flera ägg, men inga sura miner från Astrid för det, det blev ju nya hela tiden, för tuppen ”cyklade” på hönorna; trodde jag!

När jag gick hem gick jag förbi hos Nyströms på Hagen och där fick man också vara med hos djuren och klappa nån nyfödd kalv, gå ut med jakthunden Bella och leka med kattungen Timo! En gång när jag satt ensam i köket med kattungen i knät, Märta å Carl var i ladugården och mjölkade, small det ifrån i stort sett klar himmel, elden sprutade ur kontakterna i köket och kattungen blev så rädd att han kissade och bajsade på golvet! Märta och Carl kom springande från ladugården och undrade om vi levde, å gudskelov, det gjorde vi allihop!! Åskan hade slagit ner i en kraftledningsstolpe på Oxeberga mot Slalombacken, blixten hade sen gått ut i marken och grävt ett flera meter djupt dike som såg ut att vara grävt med en grävmaskin! Carl Nyström var en stor fotbollsfantast och han gick till Hällevalla för att se Rackstadbarnen spela fotboll! Stort var det när Erik Johansson kom till Rackstad och ställde opp på matcherna på Hällevalla, han hade ju spelat i (Allsvenska?) Brage!!

I Nystuga bodde Ellen, hon var mer för sej själv och jag var väl med mamma och hälsade på ibland. Ellens syster Agnes och Sven kom varje sommar någon vecka hem till barndomshemmet. De bodde i Guldsmedshyttan. Även deras son Sven-Olov(Sven-Olle) och hans hustru Maj kom dit! Hela familjen umgicks en del med oss i Sal.

Till Valborg och Marie Därframme gick jag ofta! Valborg hade haft hjärnblödning och var lite handikappad. Hon satt mest. Och blev glad när jag kom! Vi spelade Fia med knuff och kortspelet Vännåtta! Marie fick mest passa opp på sin syster och sköta alla sysslor själv, vedeldning och hönsen och maten…kommer mest ihåg henne ilandes fram och tillbaka mellan uthusen! De prenumererade på Hemmets Veckotidning och då och då fick jag till min stora glädje en bunt utlästa tidningar! Det fanns pysselsidor och klippdockor som jag älskade att klippa ut och rita nya kläder till! Då hade jag nåt att göra eftersom det var glest med lekkamrater särskilt vintertid.

Edet och Skogslund

På Edet bodde Erik och Birgit och Eriks far Emanuel! Erik var gladlynt och Birgit likaså. De hade kor och höns och Birgit som var från Skogslund, kärnade smör å sålde ägg! Hon var dessutom en duktig och flitig väverska, mamma beställde trasmattor av henne till det nya köket i Sal. Emanuel var gammal och satt i rullstol, Birgit skötte honom. Han satt i det mörka köket och rökte pipa med lock på! Ibland cyklade mamma och jag till Birgit och även till Marie på Åsen och Hilma på Berget öst om sjön och hälsade på farfars kusiner. De var systrar och bodde i varsin stuga, men de pratade inte med varandra, så det var till att hälsa på den gladlynta Marie först och sen titta in till Hilma som inte var så välkomnande, på hemvägen!

Edet, Rackstad (omkring 1920-30-tal). Ur Norstugas gårdsarkiv.

På Skogslund bodde Essa o Viktor o deras söner Arne och Ragnar! Essa och Viktor i stora huset och sönerna i varsin villa på gården! Arne och Ragnar var pappas skolkamrater så där hälsade vi på ibland! Ragnars döttrar Monika och Lena, lite yngre än mej, lekte jag med ibland och Arnes son Hans, ett år äldre var jag också skolkamrat med! När Skogslund såldes revs deras villor och både Arne och Ragnar flyttade till nybyggda villor i stan. Det blev flygplats på ägorna och sågen lades ner, det blev annan verksamhet på Skogslund och motorbana i Kôlpåsen… Birgit på Edet blev änka och Edet såldes, Birgit byggde sej en villa nere vid fotbollsplanen vid Bäcken, där Eriks syster Elsa från Edet bodde

Min släkts historia
Namnet Sal betyder ”boning” och det stämmer med att Sal var boningen i hemmanet Rackstad som byggdes på 1600-talet! Hemmanet brann i slutet på 1700-talet utom just boningen, som står kvar med sina timmerväggar än i dag! Släkten har ägt och bebott Sal sen 1700-talet, den förste hette Jan Jansson. Sonen Jon Jansson och Märta Andersdotter fick sex barn, däribland barnen Maria Jonsdotter och Nils Jonsson . Gården delades lika mellan dessa två syskon och det blev Norra och Södra Sal! Södra Sal byggdes och Nils bosatte sej där. Maria gifte sej med Nils Gustafsson (spelmannen Nisch i Sal) från Långvak och de fick barnen Marta, Maria, Lina, Anna o Gustav! Maria ärvde ensam Södra Sal efter sin barnlöse morbror Nils. Marta bosatte sej i Mangskog med familj, hon fick tre barn varar två reste till Amerika och ena dottern dog ung med två små barn! Lina, Anna o Gustav bodde kvar ogifta i föräldrar hemmet Norra Sal, de dog alla tre av ålderdom 1958! Lina dog hemma i kammaren. Anna som var “vilsen” bodde sista tiden på Höglunda i Arvika. Gustav som var sängliggande fick en plats på sjukhem i Filipstad.

Lina, Anna och Gustav
Maria ” Maja” Ferner ( farmors mor) på besök hos barnbarnet Maja i Taserud.
Död 1951, änka sen 1915, bodde Södra Sal med dotterns familj!

Maria (Maja) gifte sej med Karl-Johan Ferner från Perserud och de fick dottern Alfhild 1896! Han var affärsman och hade handelsbod i Salungen så Alfhild blev född där! De flyttade sen till övre Fjäll och sen tillbaka till Marias Sal. Ferner var sjuklig och vistades perioder på sjukhus i Kristiania! Han dog 1913, och ”Maja” och Alfhild blev ensamma . Alfhild mötte David, blev med barn och de gifte sej 1915 och fick samma år dottern Marta, 1917 fick de dottern Maja, 1920 dottern Elsa, 1924 sonen Ingemar och 1937 dottern Gerd! 1951 dog Maria (Maja)Ferner och även äldsta dottern Marta! Faster Maja och Walfrid fick en son, Leif 1939. Pappa Ingemar o mamma Märtha fick Thomas 1948, Hans 1949 och mej;Synnöve som kallades Kicki sen barnsben 1953. Faster Gerd och Yngve fick en son, Jonas 1960 och en dotter Lena 1963. Faster Elsa och Helge fick inga barn, men faster Elsa blev 100 år. Efter syskonen Nilssons bortgång 1958 kom farmors kusin hem från Amerika då dödsboet skulle delas och det bestämdes att pappa skulle köpa Norra Sal!

Det blev auktion i Sal 1960. Många mycket gamla möbler och husgeråd såldes. Eftersom huset var väldigt omodernt så skulle allt rivas ut och byggas nytt från grunden.

Kickis bror Hans barndomsskildring finns här:

http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2024/10/31/handelser-fran-barndomen-i-rackstad/

Publicerat

Händelser från barndomen i Rackstad

Hans Ferner 

Hans Andersson (nu Ferner), Kjell Skoglund, Thomas Andersson, Hans Tholén. Sittande Johan Silvén

Mitt första levnadsår bodde vi på övervåningen i Nystuga för att sedan flytta ner till rum och kök på Bruket som kvarnstugan kallades. Här bodde vi i sex år och här skapades många minnesbilder från de tidigaste åren. Intressanta omgivningar och lekplatser var älven som rundade huset, kvarnen, vattenverket, Segerforssågen, Kôlpåsen eller Gropa som vi sa med motorcrossbana o skrotupplag. Crossbanan lockade många ungdomar till platsen o dessa försåg platsen med idag ganska oskyldiga pinup-tidningar som var spännande att bläddra i. Allt detta inom lekavstånd, så man kan förstå mammas oro ibland för de flyktiga små sönerna Thomas o Hans.

Kvarnen var den mest besökta platsen där ett ständigt svagt mullrande från maskinerna var kännetecknade. Två stora kvarnar med sina hackande påfyllare, rensmaskinen, siktan, hissen med sitt gnisslande och först när man kom in i kvarnkammaren så upptäckte man vad tyst o varmt det blev. ”Törka” ute på gården med sin doft av rostad havre och malande ljud från de grova kugghjulen uppe i taket kan jag än idag lätt identifiera. I kvarndammen fanns gädda och forsen var ett ständigt brus.

Hit rymde vi så fort vi kom åt och mjölnaren Bertil var snäll men kanske måttligt road av vår närvaro. Minns att Bertil gled hela trapporna utan att sätta i fötterna då det brådskade mellan de olika inställningarna för att få bästa kvalitet på mjölet. Att få Bertils tillstånd att starta kvarnarna var en stark upplevelse. Först dra starthandtaget åt ena hållet och när stenarna fått upp en viss hastighet slå på full styrka. Dä du, då kände man sig som en riktig karl!

En gång försökte mamma och Bertil att skrämma oss för att gå ner till kvarnen så när vi närmade oss kvarnstallet, som låg på ovansidan bron, så hoppade en tomte fram, vi var väl ca 4-5 år, och som av en händelse var mamma också där, strax bakom oss som en räddande ängel! Thomas och jag blev inte alls rädda utan förklarade för mamma att det var ju bara Bertil så hon behövde inte oroa sig för oss.

Mitt i sommaren en varm solskensdag 30/6 1954 var vi ute på promenad. Mamma, Kicki i barnvagnen, jag på höger sida och Thomas till vänster. Vi var mitt ute på ”Ängåsgâta” när mamma sa att vi fick absolut inte titta på solen. Vi stannade upp o det började snabbt mörkna. Fåglarna slutade kvittra, vinden mojnade o det totala mörkret infann sig, bara  stjärnorna som lyste klart på den svarta himlen var tända. Där stod vi några minuter innan allt återgick till det normala igen. Total solförmörkelse kan inte upplevas i Sverige igen förrän den 16 oktober 2133. 

Mycket handlade våra liv på den tiden om bilar och motorcyklar. Pappa körde grusbil hos Mamen på Skog och vi hängde gärna med på många turer, crossbanan i Hôla lockade och hos Claessons på vattenverket fanns många mc´s, bilar och ibland båtar att titta på.                  

På mörka kvällar kändes de tre reningsbassängerna med dess överbyggnad längs vägen kusliga och skrämmande. I de små mörka fönstren tittade de otäcka spökena fram och innanför, de stora djupa mörka och kalla bassängerna där sandfiltren i tysta natten renade Arvikabornas kranvatten. Här gällde att snabbt ta sig förbi! Huuuuuu!

. Grannarna på Bruket, Henning o Karin bjöd också på upplevelser då Karins bror Sven i Furtan flera gånger kom dit o visade film från sina TT-lopp. Thomas och jag fick då ligga under köksbordet och filmerna visades på väggen ovanför diskbänken! Filmer från Finland, Hedemora och Brasilien m.m! Spännande! 

Övre Nerstuga 
Våren 1958 flyttade v till Övre Nerstuga, det lilla timrade huset i Källebacken. Huset ägdes av Ragnar Johansson (Ragnar i Nestuga) och jag kommer ihåg att vi blev erbjudna att köpa huset för 6000kr. Två rum o kök, utedass och vatten från Vinnåsa (källan hette så) men dricksvattnet hämtade vi Därframme. Nyström blev mjölkleverantör och när man ibland sena kvällar hämtade mjölkflaskan var det så mörkt att man fick känna sig fram till rätt flaska bland flertalet andra. Varje dag passerade Ture Ander då han iförd beige kostym hatt och vita damasker rakryggade med käpp som han taktfast satt i marken på varannat steg, på väg till posthuset vid vägen utanför Sal. Det lilla röda posthuset med 20-talet postfack var slutstation för ”Post-Erik” som med sin lilla Fiat troget levererade post varje dag. Längre körning ansågs väl inte lämpligt med tanke på vintervägen uppför Källebacken, Ängebackera och Ôrrviksbrôtsbacken. Folket östan posthuset fick vackert hämta sin post bäst dom kunde.

På Hällevalla
Hans och Jan Wettmark

På Bruket hade vi inte så många lekkamrater men nu blev det desto flera. Janne o Kjell på Hagen, Lennart och Jan Wettmark, Tittin Schröder, Tomas Fjäll, Johan Silvén, Bengt Sundström m.fl. Dåtidens flickor varken sportade eller lekte såsom vi upplevde det så därför förekom sällan umgänge på det planet. Det fick vänta till senare i livet. Nu började ett nytt liv med mycket fiske, cowboys o indianer i skogarna, fotboll på Hällevalla, friidrott med stav hos Wettmarks, längd o tresteg på Gärdet (Jâle) och vintrarna ägnades åt skridskoåkning på Racken, slalom i Slalombacken och backhoppning i den egenbyggda anläggningen på Hagen där Janne hade rekordet på hela12 meter! Det saknades aldrig sysselsättning och långtråkigt visste vi inte av! Cyklarna var det enda färdmedlet o mycket tid lades även på detta. Ett par gånger cyklade Janne, Kjell, Thomas och jag upp till Agvattnet där Skoglunds hade en liten stuga, med ryggsäckarna fyllda med både kvälls o morgonmackor, saft o nån frukt. Där fiskade vi till solen gick ner, somnade in o gick upp med solen vid 3 tiden, fiskade igen fram på fm och cyklade sedan hem med hundratalet abborrar i väskan.. 

Sal
Den 11/11 1961 flyttade vår familj till Norra (Nolere) Sal eller Nolante som de gamla ofta kallade det. Före oss bodde de barnlösa syskonen Lina, Gustaf o Anna där och dessa hade i sin tur de äldre syskonen Marta Alfredsson i Mangskog och Maria Ferner (död 1951) som hade ärvt Södra (Sönnere) Sal eller Sönnante som det också fick heta. De andra fyra syskonen dog 1958-59 och detta medförde att vi fick förvärva släktgården Sal som var byggd på 1600 talet. Sal var väldigt gammalt med låga dörrar och höga trösklar, en jättemurstock med öppna spisar i alla 4 rummen, stor bakugn i köket o oisolerat trapphus i sydvästra hörnet, vatten hämtades i källan och utedass bakom uthuset. Bara ytterväggarna sparades och det totalrenoverade Sal togs åter i bruk november 1961!

Linbastu vid älvoset

Hemma hade vi häst, grisar, får, katt och hund o här fick vi hjälpa till med slåttern, hässja hö, köra hölass o lasta in i ladan. På våren skulle veden huggas, köras hem, kapas o klyvas, staplas för torkning och senare på sommaren langas in i vedskjulet. Framåt jul skulle grisen slaktas och då kom Oscar Jansson, beväpnad med revolver, och fixade den saken. Ett skott i pannan, in med kniven i halsen, fram med skopan o hinken och blodet ca 5 liter skulle vispas för att inte koagulera. Sedan bakade mamma väldigt god palt (strykpalt) som stekt tillsammans med fläsk smakade riktigt gott. Maten var väl inte den nyttigaste på den tiden men enkel energirik och väldigt god. 

Ofta blev det fläsk, köttbullar, pannkakor o våfflor, kôlbulle o fläskpannkaka. Grönsaker förekom ibland. Till frukost blev det ofta kaffe, mjölk o smörgås och på somrarna  ofta filbunke (fillebonke) som tillagades över natten med ”tätte” o mjölk stående i köksskåpet. På vintern var det snöröjning och vedhämtning för att hålla värmen uppe. Ibland fick vi dra slipstenen när lien eller yxan behövde skärpas, men det fanns också nästan obegränsad med övrig tid för fiske sport, lek o bad. 

Idag äger och bor Åsa med sin Fredrik där och Åsa är den 8:e generationen i rakt nedstigande led efter Jan Jansson som förvärvade och flyttade dit den 24/3 1781.

När Gustaf Fjaestad byggde sitt Kampudden bodde han återkommande uppe på N Sal och som tack för det så fick Nils Gustavsson (Nish i Sal pappa till nämnda syskon) fiolen #2 år 1905 av Gustaf Fjaestad. Denna fiol fick mina syskon o jag av de gamle i Sal redan på 50-talet och den har vi fortfarande kvar.

Barnkolonin på Kampudden
Är man 10-13 år och får ca 30 jämngamla barn från Karlstad, som närmaste granne i sex veckor på sommaren, så är detta naturligtvis väldigt spännande.

Det var Thomas Fjäll, broder Thomas, Kjell Skoglund och jag som var mest nyfikna och åtskilliga dagar gick åt för att kika på och studera dessa celebriteter, i 13-års åldern var det naturligt att också kolla in snygga tjejer från Karlstad. Det tog några dagar att för varje ny omgång (det var 2 treveckorskullar varje sommar) etablera kontakt och bygga förtroende så att vi fick tillåtelse att komma in på området. Barnen på kolonin fick inte lämna området så det fick bli brännboll o fotboll nere hos dem. Vad jag minns så fick dom en gång komma upp till vår hemmaplan Hällevalla och spela fotboll. Det var alltid en vänskaplig och trivsam stämning.

För några år sedan kom en man i min ålder fram till mig i Karlstad och sa att du måste vara från Rackstad. Mycket riktigt, han hette Kent Wadelius och berättade att han upplevde flera somrar på Kampudden och att dessa satte många ljusa minnen i han barndom. Han berättade att han många gånger även i sitt vuxna liv återvänt till platsen som han kände så starkt för. Några namn som också fastnade i minnet var syskonen Ingalill och Karl-Arne Hällsten.

Skolan
Med början hösten 1956 avverkades de första fyra läsåren i Rackstaskolan. Vi 49:or var hela 15 stycken, varav fyra var flickor. Vi heter: Vivianne Martinsson, Carin Larsson, Ingrid Nordanstig, Eva Wettergren, Frank Henriksson, Bengt Wahlund, Lennart Augustsson, Lennart Johansson, Hans Tholén, Kjell Skoglund, Jan-Erik Blomén, Börje Nilsson, Ulf Tobiasson, Bertil Magnusson och jag Hans Andersson (Ferner). 

Vi var så många att 48:orna inte fick plats utan fick bussas till Agnetebergsskolan det året. Småskolssalen var mindre men när vi sedan skulle gå tillsammans i 3-4:klass så fick alla plats i ”storskolan”. I 1:an hade vi fröken Inga Johansson som gjorde sitt sista år före sin pensionering, och i 2:an fick vi Inga Andersson som lärare. Från den tiden finns inte så många minnen, men när vi sedan kom upp i 3:an o 4:an klarnar bilden lite mer. Vi hade Teodor Tobiasson som lärare. Han var känd för att vara sträng men det hade nog också sina poänger för han var samtidigt en skicklig och fantastisk pedagog. Här lärde jag mig alla Sveriges landskap o städer, mycket historia, multiplikationstabellen som satt perfekt och vi sjöng väldigt mycket med påföljd att melodier o texter och hela lärotiden fortfarande sitter väl förankrat. Ibland om vi hade nån mindre viktig lektion så sa han ”det är så fint väder ute så jag föreslår att vi går ut o sparkar fotboll istället! Fint väder kunde det vara vintertid också för flera timmar sparkades det boll på skaren o i djupsnö. Motion nämndes aldrig men detta hade säkert stor betydelse för det allmänna välbefinnadet! Tack Teodor för de fina åren! 

På matbespisningen skötte farfars syster Signe det hela och hon var en ”räddande ängel” för hon visste väldigt väl att jag inte förmådde ta fiskbullar i min mun. Det fick bli potatis och morötter en hård dubbelmacka och ett rejält glas mjölk de dagarna! Maten lagades på Centralskolan och levererades av Ivan Gren, tror han hette så, med sin bruna Volvo Duett.

Övrig skoltid förlades till Gateskolan och Solberga och efter 9 år så hoppade jag av skolan och började istället på All-Sport där jag fick sälja vapen, jakt, fiske o sportprylar. Lärorikt o roligt på sitt vis och på den vägen inom handeln fortsatte det yrkeslivet ut!

Spionen
Under krigsåren var det en militärförläggning på Kampudden och en dag fick farmor Alfhild se en mystisk man som satt på berget ovanför med anteckningsblock. Mystiskt tänkte farmor och tog en omväg ner till militären och angav denne spion. Sagt o gjort, militär med vapen ryckte ut och grep spionen. Detta berättade hon för oss flera gånger och som tack för detta installerade försvarsmakten en telefon i Sal (troligen gick det bara att ringa Kampudden). Vad som hände med spionen eller vem det var fick vi aldrig veta, men för något år sedan uppdagades sanningen.

När jag läste i en bok av Lena Sewall fick jag se att hennes vän, Gerd Görans man konstnären Niklas Göran hade blivit tagen för spionage då han försedd med skissblock var på friarstråt till Gerd som vävde hos systrarna Fjaestad i grannskapet!  

Hur var det att växa upp som flicka på samma plats? Om det berättar Hans lillasyster Kicki Andersson: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2024/11/07/min-barndom-i-rackstad/

Publicerat

Westergrens och andra affärer runt Racken

Under 24 år, från 1947, fanns Westergrens affär i korset. Affären bytte tidigt ägare, men namnet levde kvar ända till affären upphörde i maj 1971. Men det fanns affärer i trakten dessförinnan. Mer därom i slutet av artikeln.

Westergrens hus. Efter 1971 inte längre med affär.

1953, året efter att Jan Westergren föddes, sålde hans föräldrar vidare affären. Efter

Jan Westergren

Westergrens kom tre omgångar ägare att inneha affären. När till slut affärsepoken var slut flyttade Westergrens, som hela tiden ägt fastigheten, ner till bottenvåningen, byggde om affären till lägenhet och byggde den nuvarande verandan.

Jans föräldrar Bertil och Inga flyttade 1946 till Rackstad /Holm från Mangskog. Jans farfar Alfred Westergren (1882-1950) hade lanthandel i Mangskog. Det gick tydligen i arv, Jans pappa Bertil och hans broder Anders hade också i unga år haft affär i trakten. Och Jans mamma Inga hade likaså arbetat i lanthandel i Mangskog. Med den erfarenheten öppnade det unga paret Bertil och Inga – han 30 och hon 25 år affär i Rackstad. De följde Alfreds råd att etablera sig i en vägkorsning och nära en skola.

Det var ingen slump att man öppnade affär i Rackstad. Farfar Alfred fanns i trakten och ägde under en del av 40-talet Mosågen i Rackstad. 1947 öppnade Bertil och Inga affären i korset. Det var alldeles efter kriget. Ransoneringskuponger gällde – och sådana hade Westergrens i ett visst överflöd. Mycket populärt! Handlande från stan åkte till Westergren´s för där visste de att det fanns kuponger. Man fick nämligen det överskott som barndomsvännerna inte använde hemma i Mangskog, där självförsörjningen var hög. I Mangskog kunde man i affären köpa t ex hemkärnat smör, som producerats av bönderna. Till de mest eftertraktade producenterna fanns en kölista, minns Jan att man berättat

Jans föräldrar byggde den nuvarande byggnaden på en avstyckning från Nolby. Det fanns fem lägenheter i huset. Bottenvåningen inrymde affären och bostaden till affärsinnehavaren.  Det var inte alldeles lätt att få fram vatten till huset. Man lade ner rör till en källa strax nedanför Myra som ganska snart kom att sina. Då fick man gräva upp alla de nedlagda rören igen då det var brist på sådant material efter kriget. Då bildades en vattenledningsförenig för Westby, Nolby, Granhem och fastigheterna längs Miabacken som anslöt till det kommunala nätet vid ”sågkorset”.

Affären gick bra. Affärsmän från Arvika kom t o m ut och tittade på nymodigheter som måttbeställd inredning med disk med glasskjutdörrar, särskild bröddisk. På disken fanns ett ställ med 6-8 avlånga  lätt sluttande behållare med lock i bakkant där man kunde välja bland olika karameller som såldes i lösvikt.

Det fanns ett uppdämt köpbehov efter kriget. T ex av kläder eftersom försvaret lade stora order till textilbranschen då man byggde MOB-förråd som skulle fyllas med militära persedlar. När det kom en leverans med bussen från ex.vis Algots så stod ju lådorna, som hade reklamtryck, på busshållplatsen. Då gick ryktet snabbt att nu har de fått kläder från Algot´s hos Westergren´s. Det var knappt man hann packa upp och prismärka kläderna innan de såldes. Damerna plockade direkt ur lådorna (rena REA-hysterin).

Påsk! 1950-tal (?) med Jans syster Lena i vagnen?

Robert på Sötomtas häst med Jan Westergren, Lena Westergren (Skoglund) och Ingegerd Andersson

Mamma Ingas arbete i affären inkluderade också att om söndagarna räkna och redovisa ransoneringskuponger till kristidsnämnden. Till att börja med så bakade hon om morgonen det bröd som skulle säljas i affären. Många handlade på kredit och betalade senare. En och annan betalade nog inte. Kanske tyckte föräldrarna synd om en del kunder och lät bli att driva in eftersläpande skulder, tror Jan. Affärstiderna blev mycket flexibla. Folk knackade på både på kvällar och helger. Det var ett ganska slitsamt arbete, som Jan tror bidrog till att man överlät affären efter några år, men behöll fastigheten. Jans far arbetade hos sin far, läste på korrespondens och kom att arbeta som kamrer på Brunskogs Elektriska till sin pension.

Nya ägare

Elmer och Agnes Nilsson, som kom från Sunne, övertog affären i början av 50-talet och medförde döttrarna Gladys och Gurti. Jan fick ibland följa med i Elmers Chevrolet på morgonen för att hämta bröd i Arvika till affären. Han kan fortfarande förnimma doften av nybakat bröd som satte sig i den exklusiva bilens klädsel. Efter ungefär tio år, 1961, övertog Evert och Anne-Marie Göransson, som fick sonen Lars, affären. De hade en tid även affären i Skotta. De sista innehavarna var Rickard och Vivi Karlsson, som haft affär i Öjervik, Rottneros. Jan minns Rickard väl. Han hade en grå affärsrock som man vek omlott, nylonskjorta, slätt pomaderat hår. Han hade bestämda åsikter om vad han sålde. ”Det har jag inte. Det tycker jag inte om”, kunde han säga ”med glimten i ögat”

Tommy Skoglund, Lena Westergren (Skoglund) , Jan Westergren (13 år), Kristina Persson
1965

Trots att Jans föräldrar inte längre ägde affären, var den förstås mycket närvarande i hans dagliga liv. Han hörde många historier om affären t.ex. om hur en pojke en dag körde över en låda med konditorivaror från Arvika, som bussen ställt av vid vägkanten.  Den förtvivlade pojkens moder ringde snart till affären: ”Vad blir jag skyldig?” frågade hon utan att tala om ärendet men mamma förstod vad saken gällde.

Jan hade som fastighetssyssla tillsammans med syster Lena (som var född 1947) att finkratta gårdsplanen och minns med vämjelse hur hans arbete saboterades av en kvinna som en gång öppnade bildörren och bara tömde bilens askkopp på Jans nykrattade uppfart! Krattning av gårdsplanen var obligatorisk efter stängningstid på lördag och då ställdes transistorradion på affärstrappen och man lyssnade på ”Tio i Topp” och arbetet gick lättare.

Han var förstås ganska hemmastadd i affären även efter försäljningen. Särskilt fascinerad var han av sybehörshyllan där han ibland fick lyfta glaslocket på lådan, som var utdragbar men var säkrad i bakkant så den lutade i ca. 45`, och fylla på trådrullar i många färger.

Affären bestod av en packbod  med liten lastbrygga på nordsidan. Där stod en kaffekvarn. En trappa i packboden ledde ner till källaren där det fanns stora lager av redskap, spik, hönsnät, hästskor, hästskosöm, rågummistövlar, arbetskläder m.m.  I ett separat rum förvarades en hel del livsmedel bl.a. en tunna med sill och i ett skåp förvarades stora ostar. I nordöstra hörnet låg kontoret. Övriga ytan på våningsplanet var en lägenhet på två rum och kök, som disponerades av den aktuella affärsinnehavaren. I ett särskilt magasin ute på gården förvarades fotogen, olja, snäckskal, foder o.dyl.

Julskyltningen var en särskild händelse. På lördagen skyltade man upp bakom täckta skyltfönster och på söndag e.m. stod folk och väntade på avtäckning. I fönstret kunde de se ett modelltåg rulla fram bland julklappstipsen och en mekanisk jultomte vinkade till barnen. Så småningom förfulades de två stora skyltfönstren och julskyltningen upphörde. I det ena fönstret dominerade baksidan av en kyldisk och det andra täcktes på insidan av en reklamskiva för att ge plats åt uppställning av drickabackar inne i affären. Man handlade över disk och fick varor i lösvikt, t ex kaffebönor, förpackade i påsar med texten ”Westergrens” Telefon Stålsberga 40

Under skolloven i tonåren jobbade Jan med att åka runt i staden och bygderna runt ikring med Jössebryggeriets lastbil och sälja dricka direkt från flaket. På tisdagar körde man runt Racken, öppnade utställda väskor och korgar som innehöll tomglas, beställningslapp och portmonnä med pengar. Lade i fyllda flaskor, motgift och körde vidare till nästa grindstolpe. Likadant var det i staden bl.a. höghusen, Bandgatan och villaområden.
– Folk var ärliga på den tiden och man hörde aldrig att något försvann.

Nånstans har Jan pappas namnteckning ”Westergrens” i skrivstil urklippt i plåt ca. 2,5 m lång Konstigt nog kom den aldrig upp ovanför entrén. Kanske den blev tillverkad strax innan överlåtelsen till ”Westergren´s Eftr.” och därför aldrig hamnade på fasaden.

“Där kunde man köpa ettöres tuggummi och tvåöres kola, så för 25 öre fick man en hel påse!
Man hann faktiskt ner på en rast när man gick i Rackstadskolan!” (Britt Andersson f. 1952)

 

Andra affärer i trakten

I äldre tider vara bara handelsbodar tillåtna i städer. Bruken, t ex Segerfors hade dock rätt att hålla brukshandel. T ex kan man i ett handelsregister från 1894 läsa om Segerfors dåvarande ägare: ”Fortsätter bruks- och handelsrörelse under firma A And. Stangeby, Olaus Andreas Stangebye och Odd Soot-Ryen”

I mitten av 1800-talet hade bestämmelserna luckrats upp; 1846 kunde man öppna affär om avståndet till närmaste stad var minst 3 mil och 1864 blev det fritt fram. I gamla handelsregister hittar man spår av affärsverksamhet i trakten. 1895 öppnade t ex Anders Andersson i Perserud diversehandel med tillstånd att sälja andra klassens eldfarliga oljor.

I februari 1926 anmälde Augusta Serafia Jönsson från Magdalena församling i Stockholm att hon skulle öppna ”Rackstad diversehandel A S Jönsson”. I december 1926 upphörde hennes handelsrörelse och vid samma tid anmälde Anders Levin Hellström från Fåglum att han i Hagaberg i Rackstad ämnade ”idka handel” i firman AL Hellström. Han tog väl över Augusta Serafias affär. 1937 antecknas att firman upphört.

Vestkusten 19 januari 1928 Vestkusten 19 januari 1928

Affären i Granhem. Konsumbutik?

Snickaren Martin Karlsson (f 1888) flyttade till Holm 1913 från Norstugan i Rackstad och uppförde Granhem. 1934 byggdes huset om och då öppnade man affär, som Martins hustru Emma drev. Troligen ett tungt lass ovanpå andra husmorssysslor. Handelsintresset verkar ha funnits i släkten. Martins far Karl Olsson var ”handlande” och hans bror Oskar Edvin “gårdfarihandlare” (kan man se i församlingsboken 1911-15). 1953 lades affären ner enligt dottern Ajna. Istället kom Konsum att öppna med Kjell Jonasson som föreståndare. Troligen fram till början av 1960-talet. (källa: Svenska villor och gårdar del 1. 1946, Församlingsboken för Arvika västra församling 1911-14, Stig Carlsson (barnbarn) och länken nedan)

Här finns fler artiklar om affärerna i korset:

Aina Ekelund minns:
– Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2017/10/17/aina-ekelund-minns/

Nils Olofsson och Peter Schröder minns de två affärerna i korset:
– Man tänkte inte på det då, men dom som handlade på konsum var socialdemokrater http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/03/19/tva-affarer-i-korset/

Om Granhem berättar Martin och Emma Karlssons dotter Ajna:
”Emma hade ju affären i korset. Hon var uppe tidigt om morgonen vid fyra och bakade bröd som hon kunde sälja i affären”
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/04/26/ajna-i-korset/

Publicerat

Strulig tonåring i Rackstad?

10 november 1822 begravdes ”fattige rotehjonet pigan” Caijsa Gunnarsdotter, 19 år gammal. I kyrkboken var hon införd under avsnittet Gårdens fattige i Kärrsmossen. Dödsorsak lungsot. Hon hade dessutom drabbats av, men överlevt, smittkopporna året innan.

När hon var sexton år bodde hon på Rackstads rote. Där var man missnöjd med henne. Hon hade fått flera förmaningar om att i ”sitt leverne vara anständig och dygdig”. Men det hade inte hjälpt. Eftersom hon varit både “lat och vanartig” hade Kyrkorådet vid sitt decembermöte 1819 bestämt att anhålla hos landshövdingen att hon skulle placeras på Correctionshuset i Karlstad.

Caijsa föddes ”oäkta” 1803 i Norge. Modern hette Mia står antecknat i begravningsboken 1822. Vem fadern (Gunnar) var framgår inte av befintliga källor. På något sätt kom hon så småningom till Sverige. I husförhörslängden 1811-16 finns hon i Kärrsmossen för att 1813 bli överförd till Rackstadtorpet. Hon skickas omkring. Till Ö. Berga, Rackstad, Prästgården – där drabbas hon av smittkoppor – och till slut åter till Kärrsmossen.

1820 har hon av allt att döma tillbringat åtminstone standardtiden tre månader på Arbets- och Korrektionshuset i Karlstad – en tidens uppfostringsanstalt. Socknen hade tydligen gett upp och skickat henne med fångskjuts till Karlstad. Och fick som brukligt stå för uppehället.
Arbetet bestod troligen i att dagligen under 12 timmar skrubba, karda och spinna blångarn, lingarn och ullgarn. Dessutom sticka strumpor. Man skulle anpassas till samhället genom att arbeta.

Kanske gjorde Karlstadvistelsen henne gott. 1820 konfirmerades hon och hon står som läs- och skrivkunnig. Caijsa slapp utsättas för korrektionshusets hotfulla garanti:
(”f” i texten = ”s”):

Mer än så får vi inte veta om Caijsa. Var hon verkligen lat? Eller ville hon helt enkelt inte acceptera den roll ödet/samhället tilldelat henne?

Död- och begravningsboken november 1822:

Publicerat

En månad på barnkolonin i Rackstad

Kerstin Israelsson

13 juli 1964 gjorde Kerstin Israelsson sin första arbetsdag på Barnkolonin på Kampudden i Rackstad. Karlstads skollovskoloniförening hade köpt Kampudden 1923 och sedan dess bedrivit koloniverksamhet för karlstadbarn. Kerstin hade gått sju år i folkskola och läste nu på Ingesunds folkhögskola med sikte på att så småningom arbeta med barn. Under en månad – i stort sett alla dagar i veckan – skulle hon särskilt ta sig an 14 flickor i åldern 10-12 år. Alla husen sen Fjaestadsepoken stod kvar och en ny sovstuga – den röda Ornässtugan hade tillkommit. På övervåningen bodde de 14 flickorna, medan pojkarna bodde i huvudbyggnaden. Det var utedass och för att barnen inte skulle tvingas ut över gården i nattmörkret så fanns en hink, som sedan någon fick gå ut med. Kerstin och en till ledare bodde i ett litet rum på nedervåningen i flickornas hus. Och Kerstin fick bära hinken emellanåt. Den var ju tung och trappan från övervåningen hög.

“Kerstins barn”

När Kerstin började arbeta hade barnen varit där en månad och det mesta av den akuta hemlängtan hade nog lagt sig. Men en del barn hade det jobbigt, tyckte Kerstin. En del barn behövde nog byta miljö. Fast det där förstod man nog inte förrän efteråt. Ibland var det slagsmål mellan pojkar. För att stävja det införde man under några dagar boxningsträning, dvs rephoppning och andra icke våldsamma aktiviteter.

Dagarna var långa. Ledarna växlade om som badvakter, lekledare och att arbeta i köket. Också barnen gjorde insatser genom att sitta ute och skala potatis, vilket lockade en del att skala fram dödsskallar, minns Kerstin.

– Mitt på dagen kunde man få litet fri tid längst ut på udden vid stolpboden. Dit fick inte barnen gå.

Stolpboden på udden. Frizon för personalen

Kerstins arbetskamrater: Kerstin, Gullan, Ulla, Anna och Lili-Ann

När barnen lagt sig och somnat samlades ofta de unga ledarna – de andra var från Karlstad –  på någons rum eller på udden. Kerstin minns hur Anna, en rektorsdotter, som på något sätt gick utanför personalkvoten, avsiktligt – tror Kerstin – på kvällen släppte ett handfat nerför trappan i huvudbyggnaden. Istället för att smyga genom pojkarnas sovsal, sprang man ner på gården och fnissade. Så här efteråt skäms hon för hela situationen. Föreståndarparet från Sunne, Gustav Robertsson och hans fru, verkar inte ha reagerat. Mest var man kvar på Kampudden. Arbetsdagarna var långa. Men en och annan gång cyklade man in till Arvika och tog ett varv på stan.

Föreståndarparet Robertsson

Dagarna inleddes med frukost, som en kokerska, Ester från Gunnarskog, skötte. En måltid mitt på dagen och på kvällen bredde kvällens arbetslag tre mackor till varje barn. Vissa dagar var annorlunda, t ex 10 augusti när man hade stor kräftfest på fångade kräftor. Kerstin minns ett halvt badkar med kräftor. Och kräftorna hade man plockat med händerna längs stranden.

Kokerskan Ester från Gunnarskog

12 augusti kom en buss och hämtade upp alla för en utflykt till Knöppelåsen och Ingestrand. Det var avslutningen för barnen på den två månader långa vistelsen på Kampudden. Dagen därpå åter en buss, nu för hemresan till Karlstad för barnen. Kesrtins sista arbetsdag ägnades åt städning, men också kräftor och god mat för den kvarvarande personalen.

13 augusti. Hemresedag

Och Kerstin kunde snart kvittera ut lönen för månadens arbete: 403 kr.

 

Läs mer om barnkolonin här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/11/barnkolonin-pa-kampudden/

 

Publicerat

Aina Ekelund minns

aina2aina1935 flyttade Aina Ekelund och hennes familj till Rackstad. Aina var då elva år och var född i Stålsberga, men innan flytten till Rackstad hade familjen Stål bott i Järnskog för att hjälpa mamma Signes föräldrar. Det var dåliga tider, men pappa Paul fick arbete på Skogslunds såg. Familjen flyttade in på Mon, granne med sågverket, som då ägdes av Viktor Andersson innan Skogsägareföreningen övertog sågen. Mon låg nära Skogslund, där Viktor Anderssons familj bodde. Viktor var gift med en syster till Mia Göran, ”Esse”. På Mon bodde familjen fram till 1938, när man flyttade till Holm, granne med vattenverket.
Mon kom sedan att stå tomt och fungerade som en ”bygdegård” och revs senare.  Bl a använde Rackstads teatercirkel den som replokal. Aina var f ö med i teatercirkeln vintern 1941- 42, men minns bara ett tillfälle när man repeterade på Sandstaberg.

Ainas familj arrenderade jordbruket på Holm på fem år. Ägorna var 12 hektar, man hade ladugård med 5-6 kor och häst, som inte minst kom till användning vintertid när Paul arbetade i skogen. Familjen delade hus med Per och Marta Andersson – och dottern Gerda. När arrendet upphörde köpte Algot Andersson, bror till Viktor, marken av Per och Marta Andersson. Algot utökade på så vis Nolbys marker.
1943 hade Pauls far, Stålsbergas siste indelte soldat Olenius Stål, dött och efterlämnat sitt friköpta soldatställe Ängåsen i Stålsberga. Dit flyttade Ståls.

Rackstadskolan 28 maj 1937. Aina tredje fr v. Bilden Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola
Rackstadskolan 1937. Aina tredje fr v. följd av Marja Ander. Bilden från Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Under åren 1942- 44 fanns Aina i Stockholm och kunde redan se tillbaka på många arbeten.  Hon hade gått femte och sjätte klass i Rackstadskolan och efter det gått fortsättningsskola, som bestod av tre kurser: sex veckor läsning, sex veckor sömnad och – efter ett uppehåll en vinter och sommar med arbete hos adjunkt Hultes familj i Arvika och över sommaren på Orust – sex veckor skolkök. Allt ägde rum på Larstomta i Gunnarskog. I veckorna var man där och på helgen kunde man åka hem.

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger ännu inte född
Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger föds 1941.

Allt kom säkert till nytta för de arbeten som Aina kom att ha. Till en början hemmavid; en tid som hjälp åt Helmer och Edit Wik i Högvalta. Det var svårt för frun i huset att kombinera barntillsyn och arbetet i ladugården. Och sen i hemmet när Ainas mamma blev akut sjuk ett nyår och behövde hjälp. Aina fick ta hand om ladugården, handmjölka korna. Aina hade åtta syskon, fyra bröder och fyra systrar. Pojkarna var hemma och hjälpte till med jordbruket och en av flickorna fick alltid hjälpa mamma. Under många år var Aina hemma med sina barn. Längre fram kom Aina att arbete i köket på stadshotellet, på Ingestrand och på Gate gästgiveri och som kokfru vid större familjetillställningar.

Ungdomar fikar på Smedjefallets servering.
Ungdomar fikar på Smedjefallets servering.

Under kriget fanns det gott om militärer i Rackstad. Barnkolonins hus på Kampudden blev militärförläggning, familjens uthus blev militärförråd. Många inkallade ville köpa kaffe och barnen fick choklad av soldaterna. Och på Kampudden blev det ibland dans, men det var Aina för ung för. Men hon minns hur de satt bänkade på utomhusbio med en stor duk ute på Kampudden och njöt av en operett med Jeanette Macdonald och Nelson Eddy.

Konstnärerna i Rackstad gjorde nog inte så stort intryck på Aina. Hon noterade att Gustaf och Maja Fjaestad kunde ses gå ner till Rackstadkorset med ryggsäckar för att ta bussen till stan. Gustaf i vadmalskläder. Hade Fjaestad inte bil längre? Ainas blivande man, som var 11 år äldre än Aina, hade ju köpt Fjaestads bil 1938. Aina och Sven gifte sig 1950.
Men det fanns en konstnärsfamilj som Aina hade kontakt med, Ture Anders. I familjen hade dessutom en av Ainas systrar varit ”piga”. Rogne var ett år äldre och Marja två år yngre än Aina, men Örjan liten. Hos dem var hon mycket. Aina kom senare att hälsa på Marja som på 50-talet bodde i Stockholm med två barn och en make som Ture inte riktigt godkände. Marja arbetade som städerska på Stadshuset, maken var konstnär. 1954 fick Marja polio och Aina minns ett besök hos henne där hon låg i en gungande säng, förlamad, men kunde prata genom ett rör.

Aina minns också från sin barndom:

*Hur hon gick från Mon över sågverksbron för att hämta posten, som brevbäraren lämnade hos Noaks-Maja, som bodde i det hus som nu heter Nyholm..

*Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.

* Hedingers på Lugnet, han verksam där som sjukgymnast och hon, pensionerad lärarinna, som hade servering i liten skala på Lugnet. På 40-talet sålt till Bruséns, som flickorna tyckte hade ko-namn: Rosa, Daga, Nora…

Hedinger

*Att man fick gå över gården till Berget ner till Racken så länge Anna bodde där. Anna som var snäll och hjälpte mamma att sätta upp mattväv.

Intervju Sept. 2017

 

 

 

Publicerat

68 år i Nedre Rackstad

Jan-Erik Blomén och Börje Nilsson har djupa Rackstadrötter. De bor grannar i Nedre Rackstad och är båda födda där 1949.

Börje och Jan-Erik, tidigt femtiotal
Börje och Jan-Erik, tidigt femtiotal

Börje och Jan-Erik 2016
Jan-Erik och Börje 2016

 

Jan-Erik bor i huset med namnet Granbäcken och Börje i Älvby längs Gunnarskogsvägen, den vägsträcka som hade börjat byggas 1929 som AK-jobb och var klar 1931. Dessförinnan gick vägen till Arvika över Taserud eller över Skog. Det gjorde att det byggdes en del hus på rad längs den nya vägen. Arvid Wallin byggde sitt hus  (första huset efter nuvarande infarten till flygfältet) 1949-50, Älvängen byggdes 1947, norr därom Solhem 1935, Börjes andra granne Janssons 1952. Tvärs över vägen från Jan-Erik och Börje byggde Axel Spik ett nytt hus på Pilåsen 1943 och ersatte det gamla, som en gång var tänkt att ge vika för en kvarn som skulle ersätta Segerfors kvarn. Och sist i raden dödsboet efter den gamle mjölnaren på Segerfors Carl Nilsson.
wallinnordanstigs

solhem2jansson

borjes-husblomens

carl-nilsson

Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964

Börjes mor Anna och far Carl bodde dessförinnan några år i Övre Rackstad, på övervåningen av Nystugan. Dessutom har det gamla soldattorpet vid Edet varit i familjens ägo länge. Börjes far var tre år när hans föräldrar köpte det 1914.

Jan-Eriks föräldrar flyttade från Arvika till det nya huset i Nedre Rackstad, men på hans mors sida finns släkten runt Racken. Jan-Eriks morfar hette Johan Persman (född 1875) och var den siste indelte soldaten i Perserud (under åren 1895 – 1903) Johan träffade Marie 1898. Efter tiden som knekt blev Johan åkare. Man flyttade ofta, men 1915 köpte Marie och Johan Hûrra-torpet i Rackstad. Då hade fyra söner fötts. En av dem var Edvin Persman som var barndomskamrat med Våge Albråten. Jan-Eriks mor Anna och hennes bror Oskar föddes på Hûrra. Marie flyttade från Hûrra till ett hus mellan Hagalund och Hagen. Det brann och Marie bodde sin sista tid i Kvarnstugan vid Segerfors.*

Marie på Hurratorpet
Marie på Hurratorpet

Jan-Eriks far hade tre fastrar som var med i Frälsningsarmén. En av dem, Ellen Pettersson, var en av de första kvinnorna i Värmland som hade körkort. Hon körde T-ford med bravur, däremot hade hon senare problem att köra Volkswagen. Jan-Erik minns att motorn rusade ofta.

Skolan

Börje och Jan-Erik började i Rackstadskolan 1956. På de fyra åren hade de tre lärare: Ester Johansson i Ettan, Inga Andersson i Tvåan och den temperamentsfulle Teodor Tobiasson i klass 3-4. Jan-Erik minns att dom plockade och torkade växter för Teodor. Och att han gillade fotboll.  Det spelades mycket fotboll på Rackstadskolan  på raster och även annars när det var fint väder. Man spelade t o m vintertid på skaren. Fast Jan-Eriks bror Kjell-Ove var den som spelade fotboll av bröderna. Varken Jan-Erik eller Börje var med i RASK, men det var Kjell-Ove.

Lennart Jansson, Stellan Göransson, Kjell-Ove Blomén, Stig Carlsson, Hugo Berggren?
Lennart Jansson, Stellan Göransson, Kjell-Ove Blomén, Stig Carlsson, Hugo Berggren?

midsommar-1954

Affärerna

Det fanns två affärer i korset på 150 meters avstånd. Där handlade man allt. Man hade ju inte bil i så stor utsträckning på 50-talet så det var naturligt. Den ena affären, “Grana”, låg nere i källaren på huset. Föreståndaren hette Kjell Jonasson. Men de handlade nog mest hos Westergrens, som förestods av Evert Göransson, som kom från Karlstadtrakten. Den siste föreståndaren hette f ö Rikard Karlsson. Westergrens stängde på 1970-talet. Affären i Granhem blev småningom en konsumbutik. Under en tid fanns både affären och konsumbussen samtidigt. Men de försvann båda med tiden. Längre fanns drickabilen kvar.
– Svagdrickan från Jösse var god när den var färsk. Man köpte i 3- , 5- eller 10-litersbehållare, minns Jan-Erik.

Mosågen
Mosågen

Näringarna i Nedre Rackstad var jordbruksfastigheterna Nordby och Skogslund och sågverket som lades ner 1967. Viktor Andersson ägde sågen, som låg mitt i älven och han lät uppföra flerfamiljshuset intill sågen.

Börje fiskade en del uppe i Racken vid Edet. Ibland med nät. Mest abborre. Börjes rekordfångster i Racken är en abborre på 1,6 kilo, en laxöring på fyra på nät och en gädda på 13 kg! Fram till 1965 fanns det mycket kräftor. Börje tror att det hade samband med att dom lade om vägen och sprängde en del. Men det blev egentligen lika dåligt i älven, menar Jan-Erik. På den tiden fiskade man dessutom en hel månad.

En del som emigrerat till USA återvände. Närmaste granne till Hûrra var Göktorpet. Jan-Erik minns en karl i väldig slokhatt som varit skogsarbetare i Amerika.
– En av farsans släktingar hette Gösta Nilsson “Guss” i Amerika –  och han hade varit tapetserare där och återvänt på 40-talet. Han var väldigt häftig med vita damasker och en speciell klocka, minns Jan-Erik

Okt 2016
* Kicki Andersson Vi bodde ju i den lägenhet i Kvarnstugan som Marie på Hurra flyttade in i 1958 tror jag. Vi flyttade då till Övre Nerstuga i väntan på att Sal renoverades. Hur som helst så lovade Marie mej, som då var 5 år, att jag skulle få ha min lilla julgran i köket som jag brukade ha… det blev inte så, för hon gick bort före jul. (Kommentar på Rackstadhistoriskts Facebookssida)

Publicerat

Skolan. Tomas Andersson berättar. 2

Tomas gick i första, tredje och fjärde klass i Rackstadskolan. Ettan och tvåan var i samma klassrum och trean och fyran i det andra. Andra klass gick Tomas på Agnetebergsskolan tillsammans med Tomas Fjäll, Jan Westlund och några flickor. Hans lärarinna i ettan, Ester Johansson, hade gått i pension och man misslyckades med att hitta en ny lärare. Till trean kom Tomas tillbaka till Rackstadskolan och Teodor Tobiasson. Honom hade också Tomas pappa Ingemar haft.

– Teodor var väldigt snäll, men hade humör och kunde brusa upp. Det kanske behövdes ibland. Och så var han väldigt idrottsintresserad. Vi kunde fråga honom under en historielektion om vi inte kunde gå ut och spela fotboll eftersom det var så fint väder. Då titta han på klockan och så sa han “Det gör vi allt”. Han var boxare och hade sina boxhandskar i skolan. Ibland var han och hämta dom och så fick dom som ville boxas låna dem Jag kommer ihåg när Stellan Göransson, som var vältränad, skulle boxas med Hasse Kling från Rackstadtorpet. Stellan slog till Hasse så att han sprang hem och grät. Han kom inte tillbaka mer den dagen. Teodor tyckte att Hasse fick skylla sig själv.

Signe på Lillåsen hade hand om skolmaten. Den kom färdiglagad med Gunnarskogsbussen någon gång mellan 9 och 10 på förmiddan. Två elever var alltid avdelade att gå ner med en dragkärra ner till korset och hämta den stora fodrade trälådan. Sen värmde Signe maten.

– Signe frågade en gång Kjell Skoglund, som då gick i Ettan om han ville ha mer potatis. “Nej, men om det finns joläpple så kan jag ta”

Andra avsnitt om Rackstadskolan:
Sven-Åke Larsson:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/10/20/nagra-minnen-fran-skolgangen-i-rackstad-skola-sven-ake-larsson-minns/

Kerstin Werner:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/06/barndom-i-rackstad-pa-1940-talet-kerstin-werner-berattar/

Bengt Andersson gav 2015 ut skriften Skolhistoria. Rackstads skola. En utförlig dokumentation om hur skolan byggdes för 150 år sedan och exempel från modernare tid på klassfoton. 1945 var den legendariske DN-illustratören Birger Lundquist på besök i skolan och tecknade av elever, bl a den här som Kerstin Werner lär vara den lyckliga ägaren av:

birger-lundqvist

Publicerat

Ajna i Korset

Rita Hillring har bett sin mamma Ajna berätta om sitt liv i Rackstad

Holm Rackstad
Stugan som låg på Holm när Ajnas far Martin och mor Emma köpte marken

Mamma Ajna berättar att när hon föddes hemma i stugan på Holm 1930 i mars så var hon 6 veckor för tidigt född. Hon var så liten att hon låg nerbäddad i en byrålåda med värmeflaskor runt omkring. Hennes mamma Emma blev dålig efter någon dag och magen svällde upp. Då fick hennes man Martin springa till grannen som hade telefon och ringa efter ambulansen. Det blev uppståndelse i korset i Rackstad när det kom en ambulans. Bilar var inte så vanliga på den tiden. Det var efterbörden som inte hade kommit ut.

Ajna hade fyra äldre syskon. Tre bröder och en syster. Hennes bästa väninna hette Clara och bodde på Mon.

Barnen badade i dammen
Barnen badade i dammen

När Ajna kom hem från skolan så brukade hon få gå ut till grisarna och ge dem mat. Hon fick även bära in ved och när det var ont om bete fick hon gå i vägrenen med kon så hon fick beta där. Hon tyckte det var otäckt att kon drack vatten ur dikena och hon ville inte dricka mjölken då för hon trodde mjölken var smutsig som vattnet.

Ladugården och familjens ko
Ladugården och familjens ko

Emma hade ju affären i korset. Hon var uppe tidigt om morgonen vid fyra och bakade bröd som hon kunde sälja i affären. På vintern var det så kallt i köket vid den tiden på morgonen att det var is i vattenhinken.
Hon var seg och stark Emma. Fast hon var gravid så gick hon och hämtade cementsäckar och bar hem dem. Det var antagligen i samband med att det lilla huset byggdes om till det hus som finns i dag. Huset hade lägenheter på andra och tredje våningen. Ajna hade ett får som brukade springa upp för alla trappor till tredje våningen när hyresgästen som bodde där bakade bröd. Då stod fåret utanför dörren och bräkte tills hon fick en brödskiva.

Martin Karlsson sågar ved
Martin Karlsson sågar ved

Ajna hjälpte även till i affären med att packa upp varor, köra ut varor och räkna kassan på kvällen. Hon brukade få cykla upp till Fjaestad med matvaror. Dit tyckte hon om att åka. Hon brukade få titta på när Gustav och Maja målade och de lärde henne en del om olika färger. Det fanns en elev som gick som lärling hos Maja. Hon hette Anna Persman. Ibland när hon varit där en stund så sa Gustav till henne att : Nu får fröken Ajna åka hem för nu ska Gustav bada.   Han badade alltid näck .
Ajna hade också gärna börjat med måleri om hon hade fått det för sina föräldrar men det var inget jobb, tyckte de. Ajna är fortfarande konstnärlig och kreativ.

Huset ombyggt med affär
Huset ombyggt med affär

Ibland kom konstnärerna till affären och de hade ont om pengar. De fick då köpa grodd potatis billigt och ibland så skickade Emma med lite extra bröd.

Flickorna i Rackstad
Flickorna i Rackstad

På Marten
På Marten

När Ajna var 16 år dog hennes mamma Emma. Hon  fick flytta runt och bo veckovis hos sina vuxna och gifta syskon. 1951 gifte Ajna sig med Ingvar och de flyttade till Arvika och sedan till Skoghall. Hennes pappa Martin dog 1953 och huset såldes till en av sönerna. Då lades affären ner och lokalen gjordes om till vardagsrum.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/03/19/tva-affarer-i-korset/

Publicerat

Livet på landet 1961

23 -28 juli 1961 tillbringade Lennart, 16 år, på egen hand i sommarstugan i Rackstad.  Spaghetti, te och gräsklippning var återkommande inslag. Så här såg hans vecka ut om man får tro hans rapport till mamma Märta i Fornåsa, Östergötland:

 

Söndagkväll. Vi spelade fotboll på Hällevalla. Sen gick jag hem och drack te. Jag läste ganska länge (c:a kl 12)

Måndag. Fint väder. Jag steg upp kl 10 (ungefär), lagade morgonmål (smörgås, cornflakes, mjölk) Sedan åkte Janne S. och jag båt. Kl 2 lagade jag mat (biff och potatis). Medan potatisen kokade åkte jag till “korset” för att köpa ¼ l. glass – trodde jag. Det fanns bara ½ liters, så jag köpte en 50 öres istället. Potatisen (5 stora!) var inte riktigt genomkokt, men bra ändå. Biffen misslyckades inte heller! Klockan 5 åkte Janne och jag till Viksvallen. Efter téet läste jag ut en hel deckare (lånat av Janne). Somnade c:a ½1.

Tisdag. Varmast i landet (22 grader) Jag sov till ½ 11 då Janne kom. åt, klippte gräs och åkte sen ut i Svenkans båt. När vi kom hem lagade jag mat (biff och spaghetti) Maten var god särskilt spaghettin (tillredd a la Tore Wretman). Badade. Sen gick Janne och jag till Hällevalla där vi tränade. Därefter blåbärsätning c:a 1 timme. Sedan gick vi till Silvéns och såg på TV, varken Mor eller Far i huset var hemma. Efter téet hörde jag bl a på “Klubb Varulven” på radio. Mitt under spelet knackade det på dörren! Det var Bengt. Efter att Bengt gått hem läste jag en bok och somnade.

Onsdag. Helmulet och regn. Jag gick upp kl 12! Det ösregnade. Sedan satt Bengt, Janne och jag och spelade kort. Kl 4 åkte jag till stan och klippte mig, hämta klockan samt åt korv och pommes frites på “Come In”. Där jag även skrev ett kort till dig. Därefter ut till Viksvallen för att möta Janne. Det ösregnade fortfarande. Janne och jag gick sedan på bio (“Främlingen från vidderna”, cowboy inte allt för dålig) Sedan åkte vi hem för att höra “Mannen i badkaret”. Det hade slutat regna. Dessförinnan hade jag köpt bensin (Full tank, 4 kr) Jag släckte sedan kl 11

Torsdag. Jag gick upp ½11, åt. Sen kom Janne. Hämtade posten och gick med mjölkkrukan. [Extra: Tisdag. Jag gav bort den sura mjölken till Skoglunds höns. Tillbaka fick jag krukan diskad + 3 ägg] Jag klippte gräs, samt lagade mat Korv och spaghetti (Jättegott. Jag har blivit riktigt “haj” på att laga spaghetti) Efter att ha slitit hårt med gräsklippning, var mina händer alldeles ömma. Jag köpte några bullar samt en vetelängd eftersom brödet är slut sedan länge (ej matbröd) Det var brödbilen som stod till tjänst. På kvällen spelade Janne och jag schack medan regnet skvalade (tillfälligt) Efter téet (kl ½10) gick jag och lade mig. Arvika var åter varmast (20 grader) i landet.

Fredag. Idag vaknade jag redan kl 9 och steg upp kl 10. Janne och Hans förenade sig nästan omedelbart med mig. Vi stötte kula efter att Hans och Janne hjälpt mig att klippa gräs. Med posten kom ett brev från Jan-Erik H, som kommer hem den 2:a. Idag skall jag åter ha varm korv och spaghetti, vilket är både enkelt och gott. Ikväll skall Janne och jag gå på en erkänt hemsk “skräckis” den klassiska Spiraltrappan. Före maten klippte jag gräs. Jag är strax färdig nu.

Gräset är nu färdigklippt!