Hans Ferner
Mitt första levnadsår bodde vi på övervåningen i Nystuga för att sedan flytta ner till rum och kök på Bruket som kvarnstugan kallades. Här bodde vi i sex år och här skapades många minnesbilder från de tidigaste åren. Intressanta omgivningar och lekplatser var älven som rundade huset, kvarnen, vattenverket, Segerforssågen, Kôlpåsen eller Gropa som vi sa med motorcrossbana o skrotupplag. Crossbanan lockade många ungdomar till platsen o dessa försåg platsen med idag ganska oskyldiga pinup-tidningar som var spännande att bläddra i. Allt detta inom lekavstånd, så man kan förstå mammas oro ibland för de flyktiga små sönerna Thomas o Hans.
Kvarnen var den mest besökta platsen där ett ständigt svagt mullrande från maskinerna var kännetecknade. Två stora kvarnar med sina hackande påfyllare, rensmaskinen, siktan, hissen med sitt gnisslande och först när man kom in i kvarnkammaren så upptäckte man vad tyst o varmt det blev. ”Törka” ute på gården med sin doft av rostad havre och malande ljud från de grova kugghjulen uppe i taket kan jag än idag lätt identifiera. I kvarndammen fanns gädda och forsen var ett ständigt brus.
Hit rymde vi så fort vi kom åt och mjölnaren Bertil var snäll men kanske måttligt road av vår närvaro. Minns att Bertil gled hela trapporna utan att sätta i fötterna då det brådskade mellan de olika inställningarna för att få bästa kvalitet på mjölet. Att få Bertils tillstånd att starta kvarnarna var en stark upplevelse. Först dra starthandtaget åt ena hållet och när stenarna fått upp en viss hastighet slå på full styrka. Dä du, då kände man sig som en riktig karl!
En gång försökte mamma och Bertil att skrämma oss för att gå ner till kvarnen så när vi närmade oss kvarnstallet, som låg på ovansidan bron, så hoppade en tomte fram, vi var väl ca 4-5 år, och som av en händelse var mamma också där, strax bakom oss som en räddande ängel! Thomas och jag blev inte alls rädda utan förklarade för mamma att det var ju bara Bertil så hon behövde inte oroa sig för oss.
Mitt i sommaren en varm solskensdag 30/6 1954 var vi ute på promenad. Mamma, Kicki i barnvagnen, jag på höger sida och Thomas till vänster. Vi var mitt ute på ”Ängåsgâta” när mamma sa att vi fick absolut inte titta på solen. Vi stannade upp o det började snabbt mörkna. Fåglarna slutade kvittra, vinden mojnade o det totala mörkret infann sig, bara stjärnorna som lyste klart på den svarta himlen var tända. Där stod vi några minuter innan allt återgick till det normala igen. Total solförmörkelse kan inte upplevas i Sverige igen förrän den 16 oktober 2133.
Mycket handlade våra liv på den tiden om bilar och motorcyklar. Pappa körde grusbil hos Mamen på Skog och vi hängde gärna med på många turer, crossbanan i Hôla lockade och hos Claessons på vattenverket fanns många mc´s, bilar och ibland båtar att titta på.
På mörka kvällar kändes de tre reningsbassängerna med dess överbyggnad längs vägen kusliga och skrämmande. I de små mörka fönstren tittade de otäcka spökena fram och innanför, de stora djupa mörka och kalla bassängerna där sandfiltren i tysta natten renade Arvikabornas kranvatten. Här gällde att snabbt ta sig förbi! Huuuuuu!
. Grannarna på Bruket, Henning o Karin bjöd också på upplevelser då Karins bror Sven i Furtan flera gånger kom dit o visade film från sina TT-lopp. Thomas och jag fick då ligga under köksbordet och filmerna visades på väggen ovanför diskbänken! Filmer från Finland, Hedemora och Brasilien m.m! Spännande!
Övre Nerstuga
Våren 1958 flyttade v till Övre Nerstuga, det lilla timrade huset i Källebacken. Huset ägdes av Ragnar Johansson (Ragnar i Nestuga) och jag kommer ihåg att vi blev erbjudna att köpa huset för 6000kr. Två rum o kök, utedass och vatten från Vinnåsa (källan hette så) men dricksvattnet hämtade vi Därframme. Nyström blev mjölkleverantör och när man ibland sena kvällar hämtade mjölkflaskan var det så mörkt att man fick känna sig fram till rätt flaska bland flertalet andra. Varje dag passerade Ture Ander då han iförd beige kostym hatt och vita damasker rakryggade med käpp som han taktfast satt i marken på varannat steg, på väg till posthuset vid vägen utanför Sal. Det lilla röda posthuset med 20-talet postfack var slutstation för ”Post-Erik” som med sin lilla Fiat troget levererade post varje dag. Längre körning ansågs väl inte lämpligt med tanke på vintervägen uppför Källebacken, Ängebackera och Ôrrviksbrôtsbacken. Folket östan posthuset fick vackert hämta sin post bäst dom kunde.
På Bruket hade vi inte så många lekkamrater men nu blev det desto flera. Janne o Kjell på Hagen, Lennart och Jan Wettmark, Tittin Schröder, Tomas Fjäll, Johan Silvén, Bengt Sundström m.fl. Dåtidens flickor varken sportade eller lekte såsom vi upplevde det så därför förekom sällan umgänge på det planet. Det fick vänta till senare i livet. Nu började ett nytt liv med mycket fiske, cowboys o indianer i skogarna, fotboll på Hällevalla, friidrott med stav hos Wettmarks, längd o tresteg på Gärdet (Jâle) och vintrarna ägnades åt skridskoåkning på Racken, slalom i Slalombacken och backhoppning i den egenbyggda anläggningen på Hagen där Janne hade rekordet på hela12 meter! Det saknades aldrig sysselsättning och långtråkigt visste vi inte av! Cyklarna var det enda färdmedlet o mycket tid lades även på detta. Ett par gånger cyklade Janne, Kjell, Thomas och jag upp till Agvattnet där Skoglunds hade en liten stuga, med ryggsäckarna fyllda med både kvälls o morgonmackor, saft o nån frukt. Där fiskade vi till solen gick ner, somnade in o gick upp med solen vid 3 tiden, fiskade igen fram på fm och cyklade sedan hem med hundratalet abborrar i väskan..
Sal
Den 11/11 1961 flyttade vår familj till Norra (Nolere) Sal eller Nolante som de gamla ofta kallade det. Före oss bodde de barnlösa syskonen Lina, Gustaf o Anna där och dessa hade i sin tur de äldre syskonen Marta Alfredsson i Mangskog och Maria Ferner (död 1951) som hade ärvt Södra (Sönnere) Sal eller Sönnante som det också fick heta. De andra fyra syskonen dog 1958-59 och detta medförde att vi fick förvärva släktgården Sal som var byggd på 1600 talet. Sal var väldigt gammalt med låga dörrar och höga trösklar, en jättemurstock med öppna spisar i alla 4 rummen, stor bakugn i köket o oisolerat trapphus i sydvästra hörnet, vatten hämtades i källan och utedass bakom uthuset. Bara ytterväggarna sparades och det totalrenoverade Sal togs åter i bruk november 1961!
Hemma hade vi häst, grisar, får, katt och hund o här fick vi hjälpa till med slåttern, hässja hö, köra hölass o lasta in i ladan. På våren skulle veden huggas, köras hem, kapas o klyvas, staplas för torkning och senare på sommaren langas in i vedskjulet. Framåt jul skulle grisen slaktas och då kom Oscar Jansson, beväpnad med revolver, och fixade den saken. Ett skott i pannan, in med kniven i halsen, fram med skopan o hinken och blodet ca 5 liter skulle vispas för att inte koagulera. Sedan bakade mamma väldigt god palt (strykpalt) som stekt tillsammans med fläsk smakade riktigt gott. Maten var väl inte den nyttigaste på den tiden men enkel energirik och väldigt god.
Ofta blev det fläsk, köttbullar, pannkakor o våfflor, kôlbulle o fläskpannkaka. Grönsaker förekom ibland. Till frukost blev det ofta kaffe, mjölk o smörgås och på somrarna ofta filbunke (fillebonke) som tillagades över natten med ”tätte” o mjölk stående i köksskåpet. På vintern var det snöröjning och vedhämtning för att hålla värmen uppe. Ibland fick vi dra slipstenen när lien eller yxan behövde skärpas, men det fanns också nästan obegränsad med övrig tid för fiske sport, lek o bad.
Idag äger och bor Åsa med sin Fredrik där och Åsa är den 8:e generationen i rakt nedstigande led efter Jan Jansson som förvärvade och flyttade dit den 24/3 1781.
När Gustaf Fjaestad byggde sitt Kampudden bodde han återkommande uppe på N Sal och som tack för det så fick Nils Gustavsson (Nish i Sal pappa till nämnda syskon) fiolen #2 år 1905 av Gustaf Fjaestad. Denna fiol fick mina syskon o jag av de gamle i Sal redan på 50-talet och den har vi fortfarande kvar.
Barnkolonin på Kampudden
Är man 10-13 år och får ca 30 jämngamla barn från Karlstad, som närmaste granne i sex veckor på sommaren, så är detta naturligtvis väldigt spännande.
Det var Thomas Fjäll, broder Thomas, Kjell Skoglund och jag som var mest nyfikna och åtskilliga dagar gick åt för att kika på och studera dessa celebriteter, i 13-års åldern var det naturligt att också kolla in snygga tjejer från Karlstad. Det tog några dagar att för varje ny omgång (det var 2 treveckorskullar varje sommar) etablera kontakt och bygga förtroende så att vi fick tillåtelse att komma in på området. Barnen på kolonin fick inte lämna området så det fick bli brännboll o fotboll nere hos dem. Vad jag minns så fick dom en gång komma upp till vår hemmaplan Hällevalla och spela fotboll. Det var alltid en vänskaplig och trivsam stämning.
För några år sedan kom en man i min ålder fram till mig i Karlstad och sa att du måste vara från Rackstad. Mycket riktigt, han hette Kent Wadelius och berättade att han upplevde flera somrar på Kampudden och att dessa satte många ljusa minnen i han barndom. Han berättade att han många gånger även i sitt vuxna liv återvänt till platsen som han kände så starkt för. Några namn som också fastnade i minnet var syskonen Ingalill och Karl-Arne Hällsten.
Skolan
Med början hösten 1956 avverkades de första fyra läsåren i Rackstaskolan. Vi 49:or var hela 15 stycken, varav fyra var flickor. Vi heter: Vivianne Martinsson, Carin Larsson, Ingrid Nordanstig, Eva Wettergren, Frank Henriksson, Bengt Wahlund, Lennart Augustsson, Lennart Johansson, Hans Tholén, Kjell Skoglund, Jan-Erik Blomén, Börje Nilsson, Ulf Tobiasson, Bertil Magnusson och jag Hans Andersson (Ferner).
Vi var så många att 48:orna inte fick plats utan fick bussas till Agnetebergsskolan det året. Småskolssalen var mindre men när vi sedan skulle gå tillsammans i 3-4:klass så fick alla plats i ”storskolan”. I 1:an hade vi fröken Inga Johansson som gjorde sitt sista år före sin pensionering, och i 2:an fick vi Inga Andersson som lärare. Från den tiden finns inte så många minnen, men när vi sedan kom upp i 3:an o 4:an klarnar bilden lite mer. Vi hade Teodor Tobiasson som lärare. Han var känd för att vara sträng men det hade nog också sina poänger för han var samtidigt en skicklig och fantastisk pedagog. Här lärde jag mig alla Sveriges landskap o städer, mycket historia, multiplikationstabellen som satt perfekt och vi sjöng väldigt mycket med påföljd att melodier o texter och hela lärotiden fortfarande sitter väl förankrat. Ibland om vi hade nån mindre viktig lektion så sa han ”det är så fint väder ute så jag föreslår att vi går ut o sparkar fotboll istället! Fint väder kunde det vara vintertid också för flera timmar sparkades det boll på skaren o i djupsnö. Motion nämndes aldrig men detta hade säkert stor betydelse för det allmänna välbefinnadet! Tack Teodor för de fina åren!
På matbespisningen skötte farfars syster Signe det hela och hon var en ”räddande ängel” för hon visste väldigt väl att jag inte förmådde ta fiskbullar i min mun. Det fick bli potatis och morötter en hård dubbelmacka och ett rejält glas mjölk de dagarna! Maten lagades på Centralskolan och levererades av Ivan Gren, tror han hette så, med sin bruna Volvo Duett.
Övrig skoltid förlades till Gateskolan och Solberga och efter 9 år så hoppade jag av skolan och började istället på All-Sport där jag fick sälja vapen, jakt, fiske o sportprylar. Lärorikt o roligt på sitt vis och på den vägen inom handeln fortsatte det yrkeslivet ut!
Spionen
Under krigsåren var det en militärförläggning på Kampudden och en dag fick farmor Alfhild se en mystisk man som satt på berget ovanför med anteckningsblock. Mystiskt tänkte farmor och tog en omväg ner till militären och angav denne spion. Sagt o gjort, militär med vapen ryckte ut och grep spionen. Detta berättade hon för oss flera gånger och som tack för detta installerade försvarsmakten en telefon i Sal (troligen gick det bara att ringa Kampudden). Vad som hände med spionen eller vem det var fick vi aldrig veta, men för något år sedan uppdagades sanningen.
När jag läste i en bok av Lena Sewall fick jag se att hennes vän, Gerd Görans man konstnären Niklas Göran hade blivit tagen för spionage då han försedd med skissblock var på friarstråt till Gerd som vävde hos systrarna Fjaestad i grannskapet!
Hur var det att växa upp som flicka på samma plats? Om det berättar Hans lillasyster Kicki Andersson: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2024/11/07/min-barndom-i-rackstad/
