Etikett: fattigvård

Publicerat

Prästdottern från Gunnarskog som slutade som fattighjon i Rackstad

1884 dog Hedvig Elisabet Westerlund, 90 år gammal möjligen på det torp som Magnus Johansson beskriver i sin uppsats om gården Hagen:

” De två byggnader som låg söder om Hagen, drygt 350 meter in på Hurrastigen fanns endast på 1800-talet. Där bodde en kvinna som hette Hedda. Hennes man kallades följaktligen för Hedden och sålunda hette torpet Heddelöcka. Strax öster om Heddelöcka låg då (och gör så än) den aldrig sinande Heddekällan. Torpet stod på ofri grund, men något arrende betalades aldrig, eftersom de inte odlade någon nämnvärd jordbit utan levde på hantverk och att utföra småarbeten.” (http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/04/29/hagen-en-gard-i-rackstad/)

Hedda överlevde både sin man Nils Persson (1793 – 1863) och sin dotter Cajsa Nilsdotter (1821 – 1878). Hedvig och Nils hade gift sig 3 april 1820. Hedda hade flyttat till Rackstad från Älgå 1820. De nygifta verkar först ha bott i Nils föräldrahem Nybyggerud under Rackstad (på nuvarande Marbråtens plats). Troligen föddes dottern Cajsa där i januari 1821. Enligt Torpinventeringen var Nils Persson snickare och tillverkade bl a klockfodral till golvur. Nils tre år yngre bror Olof Persson Rak blev fältjägare född 1796.

Golvur från Fryksdalen

Nils hade tjänat som dräng under 1810-talet, i Holm och i Rackstad.  Heddas syster Britta Maria flyttade till Arvika köping efter att ha gift sig med kopparslagaren Olof Qvarnström i Karlstad och fött sonen Viktor Leopold 1825 där. 1830 återfinns Nils far Per Nilsson (1754 -1842) under rubriken ”Gårdens fattiga” och har lämnat Nybyggerud, medan Nils med familj etablerat sig på torpet Källebråten. Det som till slut fick namnet Heddetorpet i folkmun i Rackstad. Torpet fanns på mark som efter Laga skiftet på 1840-talet ägdes av Hagen och byggdes rimligen av den snickarkunnige Nils. Husgrunden är borta liksom spåren av uthus, men man kan gissa att torpet inte var stort – kanske 15  kvm?

Torpet Källebråten med lagård/ fähus vid Hurravägen. Efter Laga skiftet 1845 hörde torpet till Hagens mark
Ungefär här låg Källebråten/Heddatorpet – överst i backen. Häradsekonomiska kartan 1883-95

 I husförhörslängden 1831-36 anges Nils som ofärdig och Hedvig som sjuklig. I nästa husförhörslängd 1836 -41 är Hedvig fortsatt sjuklig och Nils befriad från skatt och ofärdig, Dottern Cajsa gjorde tjänst som piga i Rackstad under 1840-talet, men flyttade hem igen och bodde i huvudsak kvar på Källebråten, ogift, till sin död 1878.

Även i ett litet torp rymdes uppenbarligen inhysta. När Segerfors bruk etablerades 1839 kom det rimligen folk till Rackstad som behövde nånstans att bo. Kanske var Nils Olsson med hustru och tre barn nyinflyttade som kom att bo på Källebråten som inhyses. Vid det laget hade Hedvigs och Nils dotter börjat pröva på att arbeta som piga. Kanske lämnade Nils Olsson hustrun i torpet. Han hade nämligen 1842 fått arbetsattest för att arbeta i Norge. De tre barnen blev snart ett enda, Åttaåriga dottern Stina dog och sonen Magnus drunknade i Racken 11 år gammal. 1849 bodde Nils och hans hustru Malin utan barn som inhysta i Källebråten. 1860 är deras sista år i torpet. Nils hade dött och Malin lever vidare en kort tid i Perserud som rotehjon.

Från 1863 återfinns hammarsmeden Lars Asmund med stor familj som inhyses på Källebråten. 1870 hade Lars Asmund med familj flyttat från Rackstad. I husförhörslängden 1867-71 är Hedvig både fattighjon och inhyses. Och tillsammans med dottern ”utfattiga”. På något sätt verkar Hedda klarat sig igenom missväxtåren 1867-69. T ex fick hon och hennes dotter 1873 extra fattigunderstöd i form av 3 (kubik)fot råg (ca 85 liter), 6 fot havre (ca 170 liter) och 5 riksdaler av församlingen. I 1872-77 års husförhörslängd har Hedda samma status, men det anges att både dotter och mor kan läsa innantill ”försvarligt”. 1878 dog Cajsa och nu var Hedda ett ensamt fattighjon som levde vidare ytterligare sex år. Det var svårt att överleva på Källebråten. Hon fick nog ofta bo inhyses på andra gårdar och t o m varit av socknen placerad som fattighjon i Östra Sund en period. 5 september 1884 dör Hedda av ”ålderdom” efter 64 år i Rackstad.
I många år levde hennes namn vidare i Heddetorpet, Heddekällan och Heddeberget.

Vem var då Hedda Westerlund och hur hamnade hon i Rackstad ?

Hedvig Elisabet föddes 6 april 1794 liksom sin tvillingsyster som hette Britta Maria, som fick överta sin döda systers (1789 -1790) namn. Året innan Hedvig föddes dog en syster till henne. Hedvig fick då överta hennes namn. Hedvig föddes i Backa Gunnarskog. Hennes far vice pastor Anders Westerlund (f. 1754) kom från Karlstad. Han hade blivit prästvigd 1781 efter studier i Lund. Hedvigs mor Anna Greta Bauvin var född i Sthlm 1757. Hedvigs morfar var sjökapten. Hedvigs mormor växte upp hos sjökaptenen Bengt Askbom, en framgångsrik man som kom att äga tre handelsfartyg – längsta resan gick till Kanton. Och hans hustru Anna Elisabet Krafft var syster till målaren Per Krafft d ä.*

 Hedvig växte upp i en stor barnaskara, men få överlevde: Daniel Anders f 1785 (med okänt dödsår, som var den ende som fick gå i skola – i Karlstad), Bengt Johan 1787 – 1788, Hedvig Elisabet 1788-1793, Britta Maria 1789 -1790, Bengt 1792 -1793, Hedvig Elisabet 1794 – 1884, Britta Maria 1794 – 1842, Erland 1797 – 1799, samt ett barn till som dog ”strax”.

Heddas far Anders Westerlund blev änkling 1803. Det gick utför med honom. Han hade stora problem med alkoholen. Samma år var han instämd till Domkapitlet i Karlstad för att ha varit berusad vid flera tillfällen. Exempelvis den 27 februari 1803 kunde han när han väl var på predikstolen ”icke åstadkomma någon predikan utan slutade strax, sedan han mycket oredigt läst en bön och talat några ord”. Man tyckte synd om honom och hans tre barn – en son och två döttrar. ” tvenne flickor äro små och utom det lilla understöd, de av hans lön undfått, i timlig måtto, alldeles råd- och hjälplösa” Han kallades till Domkapitlet flera gånger. Och församlingen ville inte ha honom som Fjärdedagspräst** i Gunnarskog! Men hade ändå tålamod med honom. Kanske att han skulle bli bättre, men till slut kom man fram till att det bästa vore att han bytte församling till Älgå, vilket skedde 1808. Han hade året innan flyttat till Älgå via Brunskog med sina två döttrar. Men redan på juldagen samma år uppträdde han berusad i kyrkan och blev ett fall för Häradsrätten.

Vid sin död 1811 efterlämnade han sina två döttrar Hedda och Britta Maria, 17 år gamla. Hedda flyttade till Grindsbol och Britta-Maria till Görsbyn 1812. 1813 flyttade Hedda till Görsbyn och Britta Maria till Karlstad – faderns födelseort. 1814 fick Hedda en oäkta son, Jan Gustaf, och hon kom följaktligen att antecknas som ”Löskeqvinna” i husförhörslängden. Som fader anges drängen Anders Andersson på Grindsbol. Mor och son flyttar till Strand i Älgå 1815. Sonen får senare efternamnet Andersson. Hedda flyttar 1816 med sonen till Glava och återvänder 1817 till Älgå. 7 december 1819 dör Jan Gustaf i rödsot, sex år gammal. 1820 flyttar hon till Rackstad och gifter sig med Nils Persson.

* En av 1700-talets mest kända svenska porträttmålare. T ex för porträttet av C M Bellman

Carl Michael Bellman. Målad av Per Krafft d ä 1779. (Wikimedia)

** Förr i västra Värmland benämning på prästman som i sådana fall där en kyrkoherde hade fyra församlingar tillsattes jämte de tvenne komministrarna för att uppehålla gudstjänsten i den kyrka som eljest i tur o. ordning var fjärde söndag skulle ha mässfall.

Källor:

Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga. Resultat av en torpinventering. Sammanställd av Nils Damberg 2 uppl. 2005. Utgiven av Rackstad hembygdsförening

Edestam, Anders,  Karlstads stifts herdaminne del 3. 1968.  Utgiven av Stiftshistoriska sällskapet, Karlstad

Arvika västra landsförsamlings och Älgå kyrkoarkiv på nätet

Texten något uppdaterad 9 feb 2024

Publicerat

De fattiga

Under 1800-talet växte befolkningen i Sverige – liksom fattigdomen. 1845 fanns 444.000 fattiga, varav 357.000 var inhysingar (Antalet svenskar var vid den tiden drygt 3 miljoner). Andra fattiga var backstugusittare, undantagsmän, änkor, inhyseshjon, rotehjon m fl. Fram till 1800-talets mitt hade kyrkan stort ansvar för de fattiga i socknen innan sockennämnder och fattigvårdsstyrelser tog över. Först 1918 förbjöds fattigvårdsauktioner och rotegång och fattighusen blev ålderdomshem.

1890 års folkräkning räknar till 167 rackstadbor. Det var hemmansägare, pigor, drängar, barn. Men också nedan andra kategorier i kyrkböckerna: nio inhyses, fyra backstusittare, två fattighjon och tre lösdrivare:
Johannes Jonsson f. 1824, Inhyses, Rackstad
Per Persson f. 1853, Backst.-sitt., Rackstad
Johannes Andersson Fjell f. 1842, Inhyses f.d. Mjölnare, Rackstad
Maria Andersdotter f. 1835, Backst.-sitt., Rackstad
Johannes Jansson f. 1840, Inhyses, Rackstad
Tilda Johannesdotter f. 1862, Lösdrifvare f.d. Piga, Rackstad
Olof Andersson Pihl f. 1820, Inhyses, Rackstad
Kajsa Andersdotter f. 1820, Inhyses, Rackstad
Maria Andersdotter f. 1842, Rothjon, Rackstad
Jonas Andersson f. 1810, Inhyses, Rackstad
Maria Jansdotter f. 1822, Backst.-sitt., Rackstad
Kajsa Andersdotter f. 1834, Backst.-sitt., Rackstad
Anders Gustaf Andersson f. 1857, Inhyses, Rackstad
Karl Olsson f. 1843, Inhyses, Rackstad
Anders Johannesson f. 1854, Inhyses, Rackstad
Stina Olsdotter Rackberg f. 1836, Fattighjon Lösdrifverska, Rackstad

En som hade dubbla epitet, fattighjon och lösdriverska var Stina Olsdotter Rackberg. Hon föddes 1836 som en av flera syskon, barn till indelte soldaten Olof Rackberg Olofsson (1798 – 1856). 75 år senare dog hon på fattiggården Koppsäng, som en av många ”fattighjon” som slutade sina dagar där. Däremellan hade hon i kyrkböckerna mest betecknats som ”lösdrivare”.
Det vi vet om Stina kan vi få fram främst genom kyrkoarkiven, som hade folkbokföringsansvar. Stina växte upp i soldattorpet i Rackstad som då låg på den udde som nu heter Kampudden. När fadern fick avsked lämnade hon Rackstad och blev piga i Arvika. Sen följer drygt tio år när uppgifter om henne inte verkar vara tillgängliga. 1860-talet var en svår tid med missväxt under flera år. Hon rymde enligt prästens anteckning hösten 1869 till okänd ort. I lösdrivarlängden 1872-77 för Arvika västra församling är 57 personerna antecknade som obefintliga vid skrivningstillfället. Stina är en av dem.
Under 1870-talet lämnade Stina alltså Värmland och befann sig på olika orter i Norrland. 1871-79 fick hon fem barn födda på olika platser. 1871 i Bergsjö i Hälsingland föddes dottern Anna Britta. Som fader står Johan Andersson. Året därpå föder hon i februari sonen Carl Johan i Grangärde i Dalarna, därefter Herman 1874 i Norra Råda. 1876 befinner sig Stina i Oviken i Jämtland och föder Emma, tre år senare föds Carolina i Byske i Västerbotten. Uppgifterna om fader till barnen vacklar : “Stenhuggaren Gustaf Johansson (Strömberg) sammanlevat med sedan 1868 och är fader till alla dessa barn” (husförhörslängden Västra församlingen, Arvika 1877-82), men åtminstone två av barnen har också arbetskarlen Johan Andersson angiven som fader.
Så småningom återvänder uppenbarligen Stina med sina barn till Rackstad. 1889 flyttar två av barnen hemifrån. I husförhörsboken 1891-95 är tre barn boende i Rackstad. I ett fattigvårdsärende, återgivet i Arvika Tidning 1894, tillerkändes Stina Rackberg ett understöd av 5 kr. Sista hemmavarande barnet Karolina flyttar 1896. Sonen Herman grips i Örebro för lösdriveri, stadgar sig uppenbarligen och arbetar som sotare, bor med sin mor i Rackstad, men flyttar och gifter sig 1903. Dör 1941 på ett ålderdomshem i Norra Råda. 1910 flyttar Stina till Koppsängs fattiggård, som upprättats 1903 efter beslut i landsförsamlingen.  30 maj 1911 dör Stina av åld(erdoms)svaghet.

Lösdrivare

Var och en, som icke har laga försvar, skall för att ej ligga samhället till last, sådant sig förskaffa.(Tjänstehjonsstadgan 1833)

Var man arbetsför, så hade man alltså en skyldighet att arbeta (ha laga försvar). En lösdrivare kunde dömas till tvångsarbete. Vid tillfälligt arbete på annan ort i Sverige (även utomlands såsom t.ex. Amerika eller Norge) var man förr tvungen att ta ut en arbetsattest hos kyrkoherden. Om arbetsattesten varade en viss tid och man ej återkom inom denna tid, – arbetet tog längre tid än beräknat -, kunde man bli skriven som lösdrivare i kyrkans böcker.

Sociala insatser i socknen

I sockenstämmoprotokollen speglas 1800-talets sociala insatser i bl a Rackstad. Nivån under utgjordes av bystämman med byfogden som ledare. Den gjorde också sociala insatser. Det kan man se i efterlämnade räkenskaper. http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/08/02/rackstads-bystamma/

 Johannes Persson fick t ex 1,25 kr för ”rotehjonet” och i räkenskaperna finns utlägg för ett par kängor till Olof Ersson 1894. Samma år fick Johanna Persson ett par strumpor och pengar till ett läkarbesök, liksom ett ”yllekläde” De sista åren på 1800-talet ser man utlägg för lintyg, reparation av skor och sylön för en tröja till rotehjonet.

Redan på 1700-talet inrättades sockenmagasin för att motverka hungersnöd och fluktuationer i spannmålspriserna. Spannmål lånades där ut mot ränta. Fattiga bönder kunde låna billigare eller få som hjälp i akuta situationer. Överskott från sockenmagasinet användes till fattigvård och skola.

“Perseruds bönder hade drabbats av hagel och en stor del av sådden hade gått förlorad. Bönderna beviljades spannmålslån, men Per Andersson Holm, som lidit mest och var i knappa omständigheter beviljades en tunna havre ur magasinet, liksom Arne Bryngelson från samma gård.” Sockenstämmoprotokoll 29 sept 1822

24 juni 1824 beslutade sockenstämman att fattige mannen Per Nilsson från Humletorpet skulle få två tunnor havre, en tunna korn och fyra fjärdingar råg ur sockenmagasinet.

Se även tidigare inlägg i Rackstadhistoriskt:

http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/20/sockenmagasinet/

Rotegång

Sockenstämman 5 oktober 1800 reglerade rotegången i trakten. Fastslog att Stålsbergs rote i fortsättningen omfattar Perserud, Rackstad, Stålsberg, Gustås, Holm, Ålgården och Taserud. Och räknade upp vilka som var berättigade till rotegång:

“Desse här efterskrivne fingo åter sockenstämmans tillstånd att besöka socknens invånare för att hopsamla något til sin föda, dock med det förbehållet, hvar och en bör såvida möjeligt är, genom arbete söka förvärfva sitt dageliga bröd.“

Byfogden skulle också värna om rotehjonet.

“§6. Likaledes blev beslutat att då en av socknens fattige kommer till en gård, skall den genast angifva sig hos Byfogden som på den fattiges bevis bör påskriva dagen då han ankom samt utsätta huru länge hvar och en jordägare i Gården bör underhålla den fattige och då denne senare begifva sig ifrån samma gård, skall han i vittnens närvaro för Byfogden tilkänna gifwas om någon i Gården varit så obarmhärtig att han icke hyst och vårdat honom så länge som hans skyldighet fordrat. En sådan ohjelpsamhet och sin christeliga plikt förgätande jordägare skall av Byfogden upteknas och vid näst påföljande sockenstämma angifvas…“

Men man höll hårt på att varje församling skulle ta ansvar för sina fattiga.

“§12 …på Gustås är intagen en torpare vid namn Per Olsson från Petterstorp i Mangskogen, och som församlingen aldrig lämnat sitt bifall därtill, så vidtog sockenstämman nu det beslut att han icke får förbliva på Gustås ägor med annat villkor än att hans husbonde till Fattig-directionen avgiver sitt skriftliga bevis att han både för närvarande och tillkommande tid ansvarar för det, att nämnde torpare med hustru och barn aldrig faller församlingen till last….” (Sockenstämman 2 maj 1819)

Särskilt vanartiga kunde skickas på uppfostringsanstalt

10 november 1822 begravdes ”fattige rotehjonet pigan” Caijsa Gunnarsdotter, 19 år gammal  efter ett liv som bl a innefattade en vistelse på correctionsanstalt i Karlstad. Se vidare: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/03/23/strulig-tonaring-i-rackstad/

Auktion

Ända fram till 1918 omplacerades barn genom fattigvårdauktioner där den som ville ta sig an barnet till lägsta pris bokstavligen tog hem barnet. Även gamla ropades ut på auktion.

“Vid entreprenad auction som hölls af Kyrkovärdarne på Arvika församlings anmodan den 9de maii 1847 uti sockenstugan utacorderades gossen Carl Nilsson(född 1841) från Göktorpet under Gustås, till afskedade soldaten J. Gillberg i Koppsäng   emot ett årligt underhåll af ene Tunna Råg och 2 Tunnor Hafre och förbinder Gillberg att detta barn väl och ömt vårda, underhålla och uppfostra”
Carls föräldrar Nils Nilsson och Märta Nilsdotter klarade tydligen inte av att försörja honom – tillsammans hade de sju barn. Redan 1845 antecknas Carl som fattighjon och fattiggosse.  Först 1851 flyttar han dock till Koppsäng. Efter första nattvarden 1856 flyttar han så 1857 till Berga. Och drar vidare 1859 till Västra Sund.  1862 bytte han hushåll i V Sund. Får arbetsattest till Norrland 23 jan 1863. Dog 1923 i Härjedalen

Piga bortauktionerad

” Likaså anmäldes att pigan Caisa Olsdotter  (f 1830) ifrån Koppsäng i Januarii månad detta år blifvit bortaccorderad till den minstbjudande samt ett årligt arfvode af 12 kannor* Råg och 24 kannor** Hafre, till Olof Eriksson i Rackstad, som är skyldig att nämnda piga underhålla, kläda och vårda” * (31 liter), ** (63 liter)

Inhyses och backstusittare

1855 var 20% av allmogen inhyses, dvs var en egendomslös underklass, som var inneboende utan att vara en del av familjen eller tjänstefolket. Backstugusittarna bodde utanför den skiftade inägojorden och kunde vara allt från någorlunda välbeställda hantverkare till dagsverkare och gamla och utfattiga.

 Vid 1890 års folkräkning befanns 12 av 40 registrerade i Gustås vara inhyses. I Segerfors 7 av 60 och i Rackstad 9 av 167 personer. En av dem var t ex Olof Andersson Pihl född 1820. 1890 var han skriven i Rackstad. Årtiondet innan i Solberga, som gränsade till Arvika köping. Där återfinns han som backstusittare med sin hustru i hushållet. 1882 hade han blivit änkling. Dog 1903 som fattighjon av ålderdomssvaghet.

En oskriven lokalhistoria

De fattigas historia i vårt område finns mest som knapphändiga anteckningar av prästen i kyrkohandlingar: antal barn – äkta och oäkta, ingångna äktenskap, ut- och inflyttningar i församlingen osv. Ibland finns någon mera personlig anteckning. Man kan bara ana konturerna av ett liv.

Men i vårt område finns en intressant källa till mera kunskap om det gamla livet i trakten. Karolina Harnesk född 1876 på Torpet i Perserud berättade om sina 25 första år i Perserud genom en text som finns bevarad på http://www.racken.com/Perserud/Karolinas_berattelse.pdf
Där berättar hon bl a om fattigauktioner och rotegång som hon upplevde. Här återges ett litet (något bearbetat) avsnitt.
Karolina dog 1965 i Nacka

”… och så dessa auktioner på oss barn. Det blev alltid i nyårstiden tills jag blev bra stor var det likadant. Jag trodde ej att mor skulle få oss hem.  Fick ge 75 kronor i arrende för egendomen och för det hade hon oss alla fyra barnen och om någon annan bjudit mindre hade hon tagit oss för ingenting,  men det förstod jag ej utan varje gång fråga ja ”vem köpte oss?”. Ja nu för tiden kan man nog inte drömma om hur mycket sorg och elände dessa människoauktioner åstadkom alla dessa fattiga som åkte omkring på rote.
Som de sa det var mest åldringar. I våran by bruka vi ha tre – två gamla gummor, systrar förresten, samt en gammal gubbe. Han var inte så värst gammal, men ett original, ett original var han. I alla fall var han inte så god. Alla gånger han hade lätt att komma ihop sig med folk! Det var nog någon som klaga på honom och han blev såld till ett annat hemman i Arvika landsförsamling. Men han var så ledsen att han inte var många veckor där förrän han gick och hängde sig på det nya stället. Detta tyckte jag, och min mor i synnerhet, att det var förskräckligt.

Mitt hem var så litet så att när dessa gamla kom med sina tillhörigheter i ett knyte var de hos oss i två dar var, men på de stora ställena kanske de var tre veckor och en månad på de största. Ja så fick de väl ålderdomshem. Så småningom så fick de stanna på ett ställe men det var nog inte så lyckligt det heller. Många kanske längtar tillbaka för det var så många som var riktigt snälla mot hjonen. Men det var väl båda delar…”

Alla kompletteringar till denna text välkomnas! Skriv till lennart.wettmark@gmail.com

Publicerat

Rackstads bystämma

Från 1893 till 1995 – med uppehåll 1951 – 1967 förde den årligen tjänstgörande byfogden i Rackstads hemman en räkenskapsbok. Här redovisades inkomster och utgifter som låg på bystämman. Genom posterna i räkenskaperna får man en bild av livet i Rackstad.

I äldre tider fanns sockenstämman som bestämde en del som också berörde hemmanet. Men det fanns också en nivå därunder, bystämman. Att den funnits länge kan man vara säker på, men hur länge den funnits i Rackstad är svårt att säga, men i sockenstämmans protokoll 5 okt 1800 kan man läsa om byfogdens roll:
§6. Likaledes blev beslutat att då en av socknens fattige kommer till en gård, skall den genast angifva sig hos Byfogden som på den fattiges bevis bör påskriva dagen då han ankom samt utsätta huru länge hvar och en jordägare i Gården bör underhålla den fattige och då denne senare begifva sig ifrån samma gård, skall han i vittnens närvaro för Byfogden tilkänna gifwas om någon i Gården varit så obarmhärtig att han icke hyst och vårdat honom så länge som hans skyldighet fordrat. En sådan ohjelpsamhet och sin christeliga plikt förgätande jordägare skall av Byfogden upteknas och vid näst påföljande sockenstämma angifvas…

Räkenskapsbok

Intäkterna kom främst genom de varierande närmast årliga uttaxeringarna baserad på de olika skatteörena. I början av perioden kom ”arrendemedel” som en inkomst från ”Bostället” Från 1929 fram till 1947 kom arrendeinkomsten från Porsmyra. En inkomstkälla fram till 1903 var ”roteringsbidrag”, dvs det bidrag hemmanet fick för att man ställde upp med en soldat. 1904 redovisas ”skatt från försålda soldatbostället”. Staten bidrog också till vägunderhållet genom årliga statsbidrag.

 

Utgifterna varierade. I början av perioden hade hemmanet en social funktion. Johannes Persson fick 1,25 för ”rotehjonet” och i räkenskaperna finns utlägg för ett par kängor till Olof Ersson 1894. Samma år fick Johanna Persson ett par strumpor och pengar till ett läkarbesök, liksom ett ”yllekläde” De sista åren på 1800-talet ser man utlägg för lintyg, reparation av skor och sylön för en tröja till rotehjonet.

En återkommande utgift gäller broar. Främst ”älvbron” (vid Segerfors?), men även bidrag till broar längre bort: Rexedbro, på Gateskogen och i Furtan. Prästskatten hanterades av hemmanet och är en årlig utgift mellan 1898 och 1939.
Räkenskapsbok2

1911 tas en rejäl summa (206 kr) upp för en ny karta för hemmanet. Nio år senare bokförs ett bidrag för andel i hemmanets karta från patron på Segerfors, Johannes Olofsson.

Efter kriget avtar bystämmans verksamhet. Under 1951 – 1967 saknas räkenskaper i den aktuella boken. Det verkar som Holm-Rackstads vägsamfällighet tar över bystämmans roll under dessa år (se kommande redovisning av Vägsamfällighetens protokoll)

Försäljning av virke och skog på rot gör att kapitalet ökar i den återuppståndna bystämmans räkenskaper. I boken noteras att Hagalund – byfogdens bostad – brinner 19 mars 1984. ”Kassaboken ligger i huset” och finns i läsbart, men brandskadat skick. Efter virkesförsäljningen 1973 finns det mest finansiella poster. Med ett undantag: 1995 ger  bystämman 12.500 kr i bidrag till upprustningen av Segerfors kvarn.

Byfogdar i Rackstads hemman

1894 Danjel Elofsson
1895 Emanuel Carlson
1896 Anders Olsson (Dr)
1897 Johannes Persson
1898 Erik Persson
1899 Gustaf Elofsson
1900 Anders Petterson
1901 Per Olsson
1902 Nils Gustafsson
1903 Nils Jonsson
1904 Waldemar Persson
1905 Per Andersson I Holm
1906 Johannes Olsson
1907 Magnus Persson
1908 Maria Persson
1909 Johanna Persson
1910 Johan Emanuelsson
1911 Per Andersson
1912 Daniel Elofsson
1913 Per Persson
1914 Johannes Andersson
1915 Karl Waldén
1916 Gustaf Lagerberg
1917 Eric Persson
1918 Karl Johan Petterson
1919 Robert Elofsson ”af Gust Elofssons sterbhus Perserud lejd byfogde”
1920 Robert Elofsson ”byfogde åt Bråtstugra”
1921 Anders Json Hagberg
1922 Gustaf Nilsson
1923 David Andersson
1924 Johan Persman
1925 Ragnar Johansson
1926 Per Magnusson
1927 Johannes Andersson ”byfogde åt Johanna Persson”
1928 Johannes Andersson
1929 Johan Emanuelsson
1930 Per Anderssons sterbhus
1931 Robert Elofsson Sötomta
1932 Per Perssons sterbhus Västugan
1933 Anders Persson
1934 Olof Persson
1935 Albert Andersson
1936 Otto J Månsson
1937 Algot Andersson Holm
1938 Carl Ericsson
1939 Karl Johan Pettersson
1940 Emanuel Andersson
1941 Anders Hagberg
1943 Gustaf Nilsson
1944 O. Persson
1949 Olof Persson
1950 Olof Persson

1968 Eric Andersson
1969 Erik Andersson gm Gustaf Andersson
1972 – 2002 Kjell Skoglund

Se även:  http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/08/17/hemmansagare-betalar-kyrkoskatt-1934/

Publicerat

Karolina Harnesk berättar del 7: Fattigtiggare och tattare i Perserud

I bondesamhället var rotfasthet, disciplin, bundenhet till trakten, gården det normala. Den rörlige luffaren, nasaren var lågstatuspersoner. Till den kategorien hörde tattare – som numera kallas resandefolket. De reste runt och erbjöd vissa tjänster, tillverkade saker och bedrev handel. Men blev inte alltid så väl mottagna. Karolina gillade inte att möta dem…

“Ja det var den tiden många fattigtiggare som de kallades ock de kom många. Om ens mor blev änka så tog hon sina barn med på sådana turer den lilla ‘almosa’ som fattigvården gav förslog ej och antagligen var det väl så att mödrarna var rädda att deras barn skulle Auctoneras ut och därför gick de. Det var synd om dem och folk var hjälpsamma mot dem och många gav vad man hade hemma och hemma hos oss var det nog ingen som gick utan att få något fast det var ej så mycket att ta utav men en skål med mjöl heller en kaka bröd fans alltid men det fanns nog de som gav fläsk kött eller korv ock om de kom till någon handelsbod kunde de nog få både kaffe och socker men om dessa stackare kom just under en måltid så var det en självklar sak att fick vad huset hade av om ej annat så rester och på det viset sparade de sina allmosor tills de kom hem men att husbergera så många var värre ock nästan alltid kom de på vintern men i Värmland fins det nästan till varje ordinär bondgård en lillstuga på gården så inte annat än vad jag vet klarades deras natt logi utan dessa fattiga kom alltid från gränsocknarna intill Norge och Finnskogarna jag vet aldrig att de kom från söder heller öster ifrån.

Resandefolk på 1920-talet
Resandefolk på 1920-talet

Men så kom det ett annat folk skojare* kallade vi dem i Värmland här säger vi tattare och det var några rysliga menniskor så fräcka och otrevliga. De kom minst 2 hästlass med karlar käringar och ungar och det var så stugan blev full i ett lite navs och då skall jag tala om att det inte var roligt att vara ensama barn hemma men om grannarna märkte att de kom in till oss kom de alltid någon till oss. Tattare hade alltid kaffe och jag tror att de hade mat med sig själva och alltid kom de ock ville koka kaffe hemma.
Jag minns skärskillt en vinter de kom ett helt gäng de hade både kaffe och kaffepanna själva och en käring koka och när hon blev färdig så påstod hon att jag hade haft salt i kaffet och det var nog nästan på att jag fått en sittopp av henne när jag bedyrade att jag aldrig gjort det och det förstod hon nog selv så småningom när hon börja misstänka en av karlarna som var hennes man eller ej fick jag ej klarhet om.

En natt strax före jul mor var som vanligt borta men vi vänta henne hem på kvällen så vi låste ej dörren för vi var rädda att ej kunna vakna när hon kom men denna natt kom hon ej för det blev så sent och hon var så trött. Kl ½ 2 på natten vakna vi vid att det var någon som skakade mig. Jag rusa opp och hela kammaren var full av tattare och de skulle ligga i vårat kök och de fråga aldrig om de fick. De såg att det bara var barn hemma och de tillsade min bror och mig att bli med dem i ladan efter halm ock skaffade ved. Ja vi tordes ej göra annat än lyda men våra fattiga sura pinnar ogillades och grannens vedbod var full av fin torr sommarved. Ja när vi kom ut från ladan med halmen låga elden från skorsten högt upp mot himmelen och det var tur att vi hadde skiffertak på stugan eljest hade den åkt. Ja min bror fick gå och lägga sig igen tror jag men jag blev tillsagd att passa elden ock skjuta spjellet. Vi elda i öppen spis ja ett spädbarn hade de ock det hade skrikit sen de kom in. Nu börja modern till barnet ock jag tänker att det var barnets far som börja träta ock beskyllde varandra för otrohet ock jag var vettskrämd men till sist tog kjäringen barnet i fotändan det var nämligen lindat och slog huvudet i en järnstölla som bar upp muren i våran köksspis. Men då blev det tyst både barnet ock tattarna sa ej ett ord men halmen hade de brett över gålvet ock så hade de gammal lump ock täcken som de låg på. De la sig ock. När elden var slutbrunnen och spjället var stänkt gick jag och la mig men inte blev det mycket sömn för mig den natten det var så tyst att jag ej hörde när de gav sig iväg vid 6tiden på morronen ock då kom min yngsta Farbror Daniel och han bodde i stugan ovanför oss ock han talte om att han hade fått sett att det var så ljust i köket ock gnister flög runt om ock då hade han gått ner till oss med det samma men då var tattarna borta ock jag talte om hur de bar sig åt ock hans första tanke var att de dödat barnet. Han gick efter dem men de hade inte varit inne i en enda gård i hela Perserud ock alla misstänkte de det samma men tattare kunde alltid klara sig. Stackars mor när hon kom hem kom hemostad efter ock hörde hurdan natt vi haft vart aldeles vettskrämd!”

* skojare kommer från holländskans schooien= vandra omkring/tigga

Publicerat

Sockenmagasinet och några av dess förmånstagare

24 juni 1824 beslutade sockenstämman att fattige mannen Per Nilsson från Humletorpet skulle få två tunnor havre, en tunna korn och fyra fjärdingar* råg ur sockenmagasinet.

Under 1700-talet fick landshövdingarna i uppdrag att propagera för inrättandet av sockenmagasin för att motverka hungersnöd och fluktuationer i spannmålspriserna. Spannmål lånades där ut mot ränta. Fattiga bönder kunde låna billigare eller få som hjälp i akuta situationer. Överskott från sockenmagasinet användes till fattigvård och skola. I Arvikas sockenstämmoprotokoll finns en del exempel:

3 maj 1801: “Församlingen kom överens derom att alla låntagare utur magasinet skola till nästa höst ofelbart inbetala både capital och ränta. Likaledes att var gård i socknen skall äga rättighet att uttaga lika stort lån utur magasinet och således bör sädesqvantiteten delas lika på var gård i magasinet deläger, samt att då lån uttages skall var låntagare avgiva sin skriftliga förbindelse till magasinet, varigenom alla processer med låntagare torde förekommas”

7 maj 1820: § 4 “Vidare frågade magasinföreståndaren <Jan Jonson i Högvalta> huru förhållas bör med den insättning i magasinet för vilken Stålsberg och Holm häftade. Varpå följande svar avhämtades, att denna fordran avkvittas för den fordran dessa gårdar har för fattighjonet Lisa Wennerstrand ännu.
Ännu ytterligare framställde magasinsföreståndaren huru förhållas skall med den insättning i magasinet som Gustås bort göras 1818? Härpå lämnade församlingen det yttrande att dåvarande innehavaren herr sekreteraren Fr Stuart** ej kunnat på något sätt likvidera omnämnde insättning, så eftergåvo församlingen honom denna skuld.
§5 Bemälde herr sekreteraren inlämnade följande inlaga till sockenstämman… Församlingen lämnade härpå följande utlåtande, att ur sockenmagasinet lämna till bemälde herr sekr. i förskott ½ tunna råg, ½ tunna korn och en tunna havre med det villkor att denna säd betalas till nästa höst, då herr sekr. kan indriva medel som herr sekreteraren i sitt memorial omnämner
§14 Socknens innevånare beviljade klockaren Lars Gillblad en tunna råg, en tunna korn och två tunnor havre årligen av sockenmagasinet för att han vaccinerar socknens barn och så länge han därmed fortfar.”

29 sept 1822: Perseruds bönder hade drabbats av hagel och en stor del av sådden hade gått förlorad. Bönderna beviljades spannmålslån, men Per Andersson Holm, som lidit mest och var i knappa omständigheter beviljades en tunna havre ur magasinet, liksom Arne Bryngelson från samma gård. Magasinets delägare beviljade också Nils Olofsson Lifeldt i Lycke eftergift på sin magasinskuld

21 oktober 1827: Herr sekr. Stuart har uti inlaga till sockenstämman anhållit att församlingen måtte bestå hans inom denna socken födda sex barn tre tunnor råg, 3/4 dels tunna korn, sex tunnor havre och 24 Riksdaler (riksgäld?) i penningar. Efteröverläggningar härom beslöt socknens ledamöter att han skall få hälften av denna spannmål och penningar i tvenne omgångar om året och att vidare överläggning härom skall avhållas vid den blivande fattigdirektionens sammanträde”

* fjärdedelen av en “spann”, dvs. en åttondedels tunna

** Stuart byggde småningom Stuartgården i Arvika : “…som hjälpte f. d. brukspatron Fredrik Adolf Stuart och hans barn att genomleva deras svåra proletärtid och på nytt höja sig till välstånd och aktat anseende. Gustaf Schröder har i Gamla minnen, kapitlet En ovanlig familj, givit en utomordentligt målande verklighetsskildring av “kungl. sekterns” och hans familjs envisa kamp för tillvaron.” (http://www.lugne.se/vemvardet/stuart.pdf)
Sockenstämman 15 dec 1822: ” §2:  Herr secreteraren Stuart var enligt 6§ av förra kyrkorådets protokoll, närvarande och försäkrade att ham ville i så måtto upprätta sin i församlingen givna förargelse, som han ville ingå äktenskap med den kvinna med vilken han hittills olagligen levat tillsammans samt att för övrigt infinna sig i Guds hus och vid nådens bord, som han hittills försummat”

 

 

Publicerat

Karolina Harnesk berättar del 3

“…varje gång fråga ja vem köpte oss.”

“Min Far dog första oktober efter endast 2 dagars sjukdom. Den dagen glömmer jag aldrig när han straxt innan han dog kom farbror Gustav ock de 2 bröderna höll alltid ihop och till honom bad han att göra så mycket han kunde för mor ock oss barn ock det löftet höll farbror oklanderligt. Ja så blev det auktion ock vårt lilla hem blev skingrat åt alla håll ock vad min mor fick i arv blev en ko alt det andra aldra nödvändigaste blev hon skyldig för till oss barn det fans ej ett öre kontanter men det lilla stället var nog skuldfritt men nu blev begravning med alla andra om kostnader/ Ja det har jag glömt. Vi var ett barn till. Min lillasyster Anna hon var 8 år yngre än jag så hon var väll någon månad när min far dog 45 år gammal.
Ja denna Auktion det blev mörk punkt i mitt minne de sålde till ock med köksspisen det var inte så noga förr i tiden ock den var för dyrbar att köpa tillbaka för stackars mor så hon fick börja elda i öppna spisen. Ock det var en svår tid ock de ville att hon skulle sälja egendomen med men det fick de henne aldrig till men min farbror han stod bakom mor ock när hon inte fick ropa in något på auktionen blev han hennes borgensman. Alltså köptes allt det enklaste saker och nödvändigaste så rummen blev nästan tomma men vad det stack till i bröstet när jag som liten kom in på något ställe och fick se våra gamla kära möbler. Jag visste förstås ej bättre och så dessa auktioner på oss barn det blev alltid i nyårstiden tills jag blev bra stor var det lika dant. Jag trodde ej att mor skulle få oss hem. Hon fick ge 75 kronor i arende för egendomen och för det hade hon oss alla fyra barnen och om någon annan bjudit mindre hade hon tagit oss för ingenting men det förstod jag ej utan varje gång fråga ja vem köpte oss.
Ja nu för tiden kunde nog inte drömma om hur mycket sorg och elände dessa människoauktioner åstadkom alla dessa fattiga som åkte omkring på rote. Som de sa det var mest åldringar i våran by bruka vi ha tre 2 gamla gummor, systrar förresten samt en gammal gubbe han var inte så värst gammal men ett original, ett original var han. I alla fall var han inte så god. Alla gånger han hadde lätt att komma ihop sig med folk att nog det var någon som klaga på honom och han blev såld till ett annat hemman i Arvika landsförsamling. Men han var så ledsen att han inte var många veckor förrän han gick och hängde sig på det nya stället. Detta tyckte jag och min mor i synnerhet att det var förskräckligt. Mitt hem var så litet så att när dessa gamla kom med sina tillhörigheter i ett knyte var de hos oss i två dar var, men på de stora ställena kanske de var tre veckor och månad på de största ja så fick de väl ålderdomshem. Så småningom så de fick stanna på ett ställe men det var nog inte så lyckligt det häller många kanske länktar tillbaka för det var så många som var riktigt snälla mot jonen men det var väl båda delar.”

Källa: Racken.com, där hela texten finns.

Publicerat

Vanartiga Caijsa

“Flickan Caijsa Gunnarsdotter, som warit på Rackstads rote, har fått flera förmaningar att arbeta hos sine rotehållare och att i sitt lefverne wara anständig och dygdig, men som hon, efter gårdsägarnes intyg, icke velat rätta sig efter dessa förmaningar, utan warit både lat och wanartig, så beslöt Kyrkorådet att hos Höga Landshöfdinge Embetet ödmjukt anhålla att den wanartiga flicka måtte på Corrections Huset i Carlstad blifva intagen”
(Kyrkorådets möte 19 dec 1819 § 4)

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/03/23/strulig-tonaring-i-rackstad/

Publicerat

Nedslag i sockenstämmoprotokollen

barnauction

BARNAUKTION

“Vid entreprenad auction som hölls af Kyrkovärdarne på Arvika församlings anmodan den 9de maii 1847 uti sockenstugan utacorderades gossen Carl Nilsson från Göktorpet under Gustås, till afskedade soldaten J. Gillberg i Koppsäng emot ett årligt underhåll af ene Tunna Råg och 2 Tunnor Hafre och förbinder Gillberg att detta barn väl och ömt vårda, underhålla och uppfostra”

PIGA BORTACCORDERAD

” Likaså anmäldes att pigan Caisa Olsdotter ifrån Koppsäng i Januarii månad detta år blifvit bortaccorderad till den minstbjudande samt ett årligt arfvode af 12 kannor Råg och 24 kannor Hafre, till Olof Eriksson i Rackstad, som är skyldig att nämnda piga underhålla, kläda och vårda” (hjälp med texttolkning önskas! En kanna motsvarade 2,62 liter)

BRUKETS ANSVAR

“…förevisade pastoren inflyttningsattest från Glafva socken, enligt vilken en familj från Lenungshammar inflyttar till Segerfors i Arvika socken. Härvid gjorde Arvika församling närvarande ledamöter den erinran som förr varit gjord och enligt öfverenskommelse Segerfors bruksägare och Landsförsamlingen härstädes emellan, att alla till bruket härstädes hörande och inflyttande personer höra till Brukets enskildta och ej till Landsförsamlingens fattigvård”  Protokoll 1 aug 1847

ETT BARN HAR DÖTT

“Torparen Anders Persson från Segerfors erhåller sedan numera i föregående sockenstämmoprotokoll nämnde fattiga barn avlidit, i ersättning för dess vård i ett för allt 4 rd (riksdaler) och 2 s Banco (skilling banco), då han äfven <tillverkat?> likkistan för samma aflidna barn”  Protokoll 15 aug 1847

Publicerat

Arbetslinje och socialt ansvar 1800

Sockenstämman 5 okt 1800 reviderar  roteindelningen eftersom den blivit orättvis. Stålsbergs rote omfattar i fortsättningen Perserud, Rackstad, Stålsberg, Gustås, Holm, ?lgården och Taserud.

Citat ur Arvika landsförsamlings sockenstämmoprotokoll. Möte 5 oktober 1800:
§3. Desse här efterskrivne fingo åter sockenstämmans tillstånd att besöka socknens invånare för att hopsamla något til sin föda, dock med det förbehållet, hvar och en bör såvida möjeligt är, genom arbete söka förvärfva sitt dageliga bröd nemligen: …Jan Bryntesson i Rackstadtorp…Håka Andersson i Rackstad, enkan Karin Andersdotter i Rackstad, Anders Olssons hustru i Stålsberg… Olof Bengtssons hustru i Rackstadtorp…Kerstin Ersdotter i Holm. <urval ur listan med koppling till roten>

§6. Likaledes blev beslutat att då en av socknens fattige kommer till en gård, skall den genast angifva sig hos Byfogden som på den fattiges bevis bör påskriva dagen då han ankom samt utsätta huru länge hvar och en jordägare i Gården bör underhålla den fattige och då denne senare begifva sig ifrån samma gård, skall han i vittnens närvaro för Byfogden tilkänna gifwas om någon i Gården varit så obarmhärtig att han icke hyst och vårdat honom så länge som hans skyldighet fordrat. En sådan ohjelpsamhet och sin christeliga plikt förgätande jordägare skall av Byfogden upteknas och vid näst påföljande sockenstämma angifvas…

Prosten Erland Lagerlöf skrev protokollet

 

Publicerat

Barnen behövde inte svälta

anna fjaestad

När jag letade i Solstickans arkivmapp för 1936-66 på Arkivcentrum i Karlstad hittade jag det här brevet från en av “fastrarna” (Gustaf Fjaestads systrar) som säger något om tiden före välfärdsstaten, om omtanke – och om den tidens klyftor i samhället. Brevet är skrivet 15 sept 1936 och är första sidan av det tvåsidiga brevet. Familjen bodde nu i Ottebol. 20 april 1937 fick Anna ett positivt svar.

fastrarna