1765 fick Wiks säteri och bostället Gate med stöd av jordägare i en rad hemman, bl a Rackstad, Holm och Perserud inrätta varsin tullmjölkvarn, dvs fick ta ut en avgift. I november 1842 gjorde entreprenören Adolf Sandelin – brukspatron på Segerfors – ett utspel, som ledde till en stor rättslig strid. Sandelin skickade med stöd av en särskild skrivelse från hemmansägarna kring Segerfors en begäran att få uppföra en tullmjölkvarn och ett sågverk på Segerfors. Därmed kom han att provocera kvarnägare på flera mils radie och bönder i Brunskog och en juridisk strid bröt ut sommaren 1843 som inte slutade förrän 1850.

Kvarnen

“Då jag enligt författningarna icke å husbehovskvarn får förmala bruksarbetarnas mäld, så nödgas jag, så väl för mine vid Segerfors varande arbetares, som flere derintill gränsande hemmans behov, anhålla att få uppföra och gagna en tullmjölkvarn såsom ytterligare grund för min ansökan vidfogas en av kringboende hemmansägare underskriven ansökan, som visa att den begärda anläggningen är av behovet påkallad” Segerfors bruk 15 nov 1842. Ad. Sandelin.

Fyra hemmansägare i Stålsberg, Rackstad och Bålgård (understödda av en rad andra namn) formulerade problemet: “i anseende till brist på tillräcklige kvarnar här på orten ofta nog tvingas att såsom under innevarande års sommar hänt, färdas flere mils väg med vår spannmål för att få den förmalen, vilken olägenhet för oss avhjälpes genom kvarnanläggning å nämnda ställe”

Motståndarna var starka och utgjordes av:

• Ernst Hårdh <Hård av Segerstad> å sin moders, Enkefrun Capitainskan M Charlotta Hårdh, vägnar (ägare till salusåg och tullkvarn vid Wiks säteri),
• Brukspatronen N. Frykholm (disponent på Elgå Bruk),
• Lantbrukaren G A Wall (arrendator av bostället Gate med tillhörande tullkvarn och ombud för hovjägmästaren och riddaren Herman Falk),
• Uppbördsskrivaren J F Wickelberg , ombud för herr Capitainen och Riddaren A M Lagerlöf (med tullkvarn i Brättne)
• Herr majoren M. Juel i egenskap av syssloman i framlidne brukspatron A F Edgrens gäldbundne bo ävensom herrar kyrkoherdarna Jonas och Anders Unger (Sälboda tullmjölkvarn)

Hårdh presenterar på sin och de protesterande Frykholms och Walls vägnar ett skriftligt anförande till häradsrätten och lyfter motståndet till nationalekonomiska höjder:
” Den senare tiden har visserligen uppenbarat en så bestämd syftning till frihet uti alla lovliga näringsföretag, att den som däremot vågar en motsägelse nästan bemöts med hån. Detta frihetsbegär i och för sig själv erna vi icke fördöma, vi erkänna istället dess välgörande inflytelse på industriens utveckling <men> bestrida sökandes rätt att göra nyanläggningar, som i detta det allmänna ej medföra något gagn, men göra skada och förfång för våra ägandes äldre verk?? frihet att intränga med varje nytt anläggningsförsök, varav den otvivelaktiga påföljden måste bliva en tidstävlan med varandra till ömsesidig undergång; sådant vore för äganderätten ett vådligt experiment och huru högljutt opinionens hugskott må uttala sig för frihet i alla näringsgrenar, så bör man dock kunna trygga sig därvid att denna frihet av lagstiftningen varsamt tillämpas”

Hårdh kan acceptera frihet att etablera sig varsomhelst “om det handlar om att concurrera i werldshandeln, ty därav uppkommer en både för den enskilde och det allmänna nyttig tävlan att genom snillrika inventioner förbättra och mångfaldiga tillverkningarna samt väcka spekulationsandan att i handeln gör dem fruktbara, men kvarnar”

Visserligen ökar folkmängden, men inte spannmålsproduktionen i lika hög grad; Utvidgade odlingar kommer att gälla trädgårdsväxter, rot och skidfrukter, tror Hårdh.

Syneförrättning på Segerfors

17 och 18 augusti 1843 samlas häradets Syneförrättning förstärkt med vice notarien i Svea Hovrätt på Segerfors för att gå igenom hela ärendet. Tidigare på sommaren hade uppbördsskrivaren Wickelberg, som ombud för sin huvudman A M Lagerlöf inkommit med en ny skrivelse om “Ad. Sandelins begäran att uti en genom Rackstads ägor framflytande mindre å få anlägga ett par mjölkvarnar <menar stenar>”  Sandelin stöder sin ansökan på “dels bruksarbetarnes behov, dels folkmängdens förökande och dels en hop allmoges övertalande att understödja hans begäran” Wickelberg går tillbaka i tiden och berättar hur Gate och Wik 1810 fick nej på att anlägga ytterligare två kvarnstenar eftersom det inom en radie av 3 ¼ mil redan fanns 21 par skattlagda. Inte heller 1813 gick det igenom. Först 1825 hade Arvika tillräckligt många nya invånare för att Häradssynerätten skulle godkänna ansökan. 1843 har Segerfors 23 mantalsskrivna och 13 minderåriga. Wik och Gate ligger bara en ¼ dels mil bort. Och dessa kvarnar har brist på mäld, konstaterar Wickelberg.

17 aug. kommer en replik från jordägarna i Perserud, som medger att man har egen husbehovskvarn, men att både under sommaren och under vintern kan vatten saknas. Och det finns ingen kärrväg. Racken fryser till sent och i december händer det ofta att de närmaste kvarnarna är upptagna. Till Segerfors har man endast ¼ mil sjövägen och hemmanet är 23 jordbrukare, som utöver det man mal hemma kan komma upp i 50 tunnor råg och 100 tunnor havre till förtullning. Och man har inte förbundit sig någon malningsrätt till någon äldre anlagd tullmjölkvarn.

Mot detta protesterar Frykholm: Perserudsborna mal det mesta på sin kvarn, resten är obetydligt. Han har också kikat i bruksboken (för 1841) och ser att de 23 arbetarna med hushåll förbrukade 62 ½ tunna råg och 133 ½ tunnor havre och inget hindrade att man malde det på husbehovskvarnen.

Stålsbergaborna anmälde sig nu till den planerade tullkvarnen. Liksom Rackstad: “Vi tillåta oss även nämna att den omständigheten ofta inträffar att så stort tillopp av mäld är vid nämnda kvarnar att vår mäld måste vänta i flera dagar och man alltså får göra tidsödande resor förgäves”

Både Hårdh, som menade att de malde på sin egen kvarn och att resten var obetydligt – och Wall replikerar: “Dom har sagt sig blivit väl betjänade och har kunnat varit här när vattnet blivit uppdämt vid Segerfors eller annorstädes.”

Mjölnarna Nils Nilsson vid Wiks kvarn och Olof Erlandsson, Gate, bekräftar det i ett uttalande 18 aug 1843: “Mäld saknas ofta då vatten finnes. Sällan har från nämnda hemman <Stålsberg, Rackstad, Perserud> mäld mer än till skrädning varit förmalen. Men måhända att bemälte hemmans åbor kunnat varit här då vattnet blivit uppdämt ovanför vid Segerfors eller annorstädes, dessa omständigheter måste icke läggas oss mjölnare till last. Segerfors mäld har varit förmalen här vid dessa kvarnar, på grund härav kunna vi ej antaga att uppgiften över Segerfors arbetares mäld är trovärdig. Den vanliga vittneseden vill vi avlägga då den fordras”

Synerätten går den andra dagen ut för att med egna ögon besiktiga anläggningarna:

“Och befunno de voro uppbyggde i den så kallade Rackstads Elfven, vilken jämväl driver smideswerken vid Segerfors bruk samt har sitt ursprung ifrån sjön Racken och efter sitt utlopp därutur genomlöper veterligen allenast enskilde och ej allmännings ägor; att den för mjölkvarnens anlagde dammen, vilken jämväl begagnades för en därvid befintlig husbehovskvarn tillhörig kronoskattehemmanet Holm, hade fäste på detta hemmans grund och var uppförd något nedan brukets stångjärnssmedja till tjugotvå alnars längd <13 m> samt fyra och en halv alnars bredd <2,7 m) med en arm åt vardera sidan, ifrån vilken damm var uppbyggd en gjuta <ränna> tre alnar bred <1,8m > och trettioåtta alnar lång <23 m>, varav bildades ett fem och tre fjärdedels alnar <3,5 m> högt fall. Vid detta fanns det nya kvarnhuset beläget, å frälsehemmanet Rackstads grund, sexton och en halv aln långt <10 m>, tio och en halv aln högt <6 m> samt inemot lika brett, försett med ett vattenhjul av fem alnars genomskärning <3 m>, vilket drevs med överfall, och skulle därtill användas ett par ej långt därifrån liggande kvarnstenar av femtiofem tums <1,40m> genomskärning och tio tums tjocklek <25 cm>

Sågverk

Sandelin ville också utvidga sitt sågverk i Segerfors. 1836 hade han på en konkursauktion köpt Mölnerud såg i Brunskog för 230 riksdaler. Det som var intressant i sammanhanget var de sågverksprivilegier som hörde ihop med sågen.

I Synerättens handlingar rapporteras:

“Sågverket var uppfört strax nedanför brukets spiksmedja, vars dammbyggnad jämväl begagnades för sågen, å vilken nu försedd med allenast ett blad, för närvarande endast försågades timmer av sökandens egna skogar, men brukspatron Sandelin förklarade, att, i händelse den sökta flyttningen av såg privilegierna beviljades, önskade han att å det nya verket få såga utom till husbehov tio tolfter samt femtio tolfter plank till avsalu, jämväl för lego åt Holms och Rackstads hemmansägare.”

Att flytta sågen är enligt Ernst Hårdh om möjligt ännu mer förödande än själva kvarnanläggningen! “Mosågen < som ägs av Wik>  måste huvudsakligen förses med sitt behov av sågblockar från sjön Racken och älven utföre till sågen. Någon annan flottled finnes här icke. timmertillgången inom orten <är> icke på långt när tillräcklig för redan de befintlige sågar , i flottleden föras till sågen förbi det ställe där nya såganläggningen nu är i fråga.”

Skogstillgången till Mölneruds såg kan inte transporteras över mellanliggande höjdsträckningar. Därtill kommer ortens sedvänja och benägenhet att årligen göra stora svedjefall, som gör att det tar hundra år att återställa skogen.

Frykholm på Elgå bruk har också invändningar. Bruket har “från gammal” tagit timmer från Racken via flottleden. “1810 undertecknades kontrakt mellan Elgå bruk och Wik om att Elgå under 25 år skulle få framflotta ett hundra tolfter timmer årligen mot en ersättning av åtta skilling banco per tolft. Men timmertillgången har på senare tid varit så ringa att uppköp och flottning från detta hålla lämnats å sida”

Wickelberg är ombud för Mölneruds och Ragneruds jordägare, också ägare till vattendraget på den egna skogen som flyter från Aborrtjärnet, Slomvattnet och Lilltjärnet till sjön Fån (?). Man lämnar in stämningsansökan till nästa laga ting i häradet och kan visa upp ett kontrakt från 1815 med Erik Wall, bruksinspector på Hwittlandal (?), som bara gäller nyttjanderätt – inte privilegiet. Man anklagar Sandelin för att ha raserat sågen och kräver att han bygger upp den och ersätter jordägarna för förlorad möjlighet till husbehovssågning.

Synerätten avgav sedan ett uttalande där man konstaterade att det inom ett avstånd av 3 ¼ dels mil sen tidigare fanns, utom en stor mängd husbehovskvarnar, tjugotre par skattlagda kvarnstenar och däribland på det korta avståndet härifrån av fem sextondels mil, två kvarnar med två par stenar vardera. Alla har tjänlig väg, utom Perserud som har det till Sälboda tullkvarn. Sandelins begäran skulle hota gamla odalkvarnar “ofelbart skulle därigenom till deras hävd och inkomst med tulltäktstagande skadas, samt följaktligen till deras bestånd undergrävas”. Man avstyrker därför att konungens befallningshavarande i länet i ärendet vidare förordar en tullkvarnsanläggning. Och vad gäller sågen konstaterar man att rätten fått en stämning om äganderätten till privilegiet och ett krav på att Mölnerudssågen skall återställas i brukbart skick.

Nya tvister

1844 klagar ägarna av Wik och Gate i en skrivelse till landshövdingen att Sandelin inte håller dammluckorna öppna i sådan grad att deras kvarnar kan drivas. Resultat: Sandelin åläggs att hålla dammluckorna i det läge förrättningsmännen efter inspektion ansett erforderligt. ” ägande vederbörande kronofogde att, därest Sandelin icke skulle ställa sig till efterrättelse vad härigenom blivit förordnat, vid skeende anmälan, på bruksägarens bekostnad meddela laglig handräckning till stämbandets* uppdragande till den bestämda höjden”

1846 dör Adolf Sandelin. Nu ansöker Th. och CH Sandelin och brukspatron A. Frisk med hänvisning till befolkningsökningen om att få starta tullkvarn. Ägarna till Wik och Gate protesterar och landshövdingen lämnar avslag 1848 .

1850 har de liberala idéerna om näringsfrihet slagit igenom och det verkar vara läge för ett nytt försök. “Herr Brukspatron Edmund Sandelin som för närvarande arrenderar Segerfors Bruk och Landtegendom i Arvika socken var vid sockenstämman närvarande och tillkännagav att han ämnade söka Tullqvarns Rättigheter för den Husbehovsqvarn som är anlagd på Segerfors ägor för vilket ändamål han ansåg sig böra anhålla om Arvika församlings yttrande i denna sockenstämma huruvida församlingen ansåg denna qvarn, om genom Tullqvarnsprivilegier blifver tillgänglig för andra socknebos mäld…” (protokoll 9 dec 1849)
Nu vänder man sig till Kommerskollegium i Stockholm. Och får rätt! Kommerskollegium hänvisar till stödet från sockenstämman i Arvika, “att sockenmännen därvid intygat att rättighets erhållande till ifrågavarande kvarns begagnande emot tulltäkt skulle bliva av väsentlig nytta för orten och vara av behovet påkallat sedan folkmängden numera ansenligt tillvuxit ej mindre i Arvika köping, än i Arvika landsförsamling och de inom socknen förut befintliga tullmjölkvarnarna icke med den skyndsamhet kunde förmala ortens spannmål, att icke kvarnsökande finge till kvarnresor använda många därigenom förspillde dagsverken och kostnader; Alltså och då, utom den spannmål, som från andra personer kunde komma att till nämnde kvarn till malning avlämna, därstädes vore att påräkna en så stor mäldetillförsel från Segerfors bruks egna arbetare att kvarnen därav komme att i tull indragade belopp enligt Kungl. Brevet den 21 juni 1805 vore bestämt som det ringaste, varför en tullmjölkvarna må tillåtas, prövar Kong. Collegium skäligt att med ändring av landshövdingeämbetets ovanberörda utslag tillåta klagandena att till malning, mot till ovannämnda kvarn med ett par stenar begagna, räntas utgörande till Kgl. Mjt och kronan, vilken kommer att vid skeende skatteläggning, därom Konungens befattningshavande har att förordna, kvarnen åsättas, vilket vederbörande till efterrättelse länder”

Den gamla kvarnen rivs och en ny står klar 1852. 1916 ersätts den av den nuvarande kvarnen.

Sammanställt av Lennart Wettmark nov 2014.
Källa: Mappen Äldre handlingar. Segerfors kvarn och sågar. Västra Värmlands fornminnesförening, Sågudden Arvika. Porträtten är hämtade från En bok om Arvika. 1933

* Vad är stämband i detta sammanhang? Här ett svar från Tekniska muséet:
Ur SAOB Stämma v3:  STÄM-LUCKA , sbst. ² (sbst. ¹ se sp. 14066). ( stäm- 1807 osv. stämme- 1925 ) (numera bl. i skildring av ä. förh.) dammlucka; särsk. (förr) om sådan lucka på kvarn;
“Likheten mellan stämbanden i halsen, som stoppar luften och detta stämband kan ligga i att fördämningen i sin helhet utgör ett band av pålar och jord för att stoppa vattnet, med en lucka i som då är stämluckan. Men jag har inte sökt i annan källa, så så långt blir definitionen av stämband i detta sammanhang min spekulation. Att det handlar om själva fördämningen däremot framgår i SAOB.”    Anders Lindeberg-Lindvet Tekniska museet

Synerätt var i Sverige ett slags tillfällig specialdomstol som syftade till att lösa ägotvister.Synerätten verkade med stöd av Jordabalken, som i kapitlet om ägotvister fastslog att de tvistande först skulle försöka lösa tvisten själva. Kunde de inte göra detta, skulle saken upp till tingsrätten eller häradsrätten. Om tingsrätten inte kunde lösa tvisten utan syn, skulle den döma till en häradssynerätt som skulle försöka lösa ägotvisten. (Wikipedia)

Tolfter = ett dussin