Etikett: Rackenkonstnärerna

Publicerat

På besök hos Fjaestads 1902

Hösten 1902 besökte journalisten och författaren Walter Hülphers Fjaestads i Rackstad. Året innan hade familjen flyttat ut till Kampudden och där byggt sig ett hem. Det här är ett utdrag ur hans artikel publicerad i Svenska Dagbladet 24 nov 1902

fjaestadhuset
Kampudden 1902. Bilden hämtad från Leif Hööks bok Arvika i gamla vykort

”…Tre dagar med höstens beslöjade, en smula kyliga färg på vikar, vassar och skog och med solsken då och då glimtande fram på ljusblå sky mellan högt glidande hvitgråa moln öfver Rackens bländande klara vatten. Med andra ord: jag tog mig under ett besök i Arvika friheten att promenera öfver uppblötta vägar, men genom en högstammig härlig furuskog ut till det hem, som artisten Fjaestad byggt åt sig på en vacker udde mot sjön Racken, med en utsikt, som måste tilltala, om det så vore den banalaste människa i världen, så mycket mer då den som af en god försyn fått målaröga och konstnärsglädje. Jag kommer något sökande ner till gården, jag medger det en smula tvekande att på vanligt stockholmskt interviewmanér tränga mig in i en familj, för hvilken jag måste vara bra främmande <….> Om hr Fjaestad var hemma? Jo då! Och strax efteråt kommer han själf och välkomnar mig på sitt öppenhjärtiga  rättframma sätt, som genast kommer mig att känna mig som hemma. ”Nu stannar ni väl åtminstone ett par dagar?” säger han. Om jag vill? Jag blef där i tre.
<…> har hr Fjaestad, ehuru född stockholmsbarn, slagit sig ner i Arvikabygden och där inredt sig ett stilla fridfullt hem, där solen hur mulen himmeln än må vara därutanför, skiner in på hvita gardiner och blommorna i fönstret. Ett konstnärligt och enkelt ordnadt hem med en ung förstående hustru och två små leende glada flickebarn, blondlockiga, blåögda och fulla af friskhet och hälsa. Huru har jag inte under dessa dagar lärt mig att afundas detta hem! Då vi i skymningen sutto kring det stora hvardagsrummets stora spisel och sågo glöden långsamt falna, då skuggorna kröpo hviskande i hvarje vrå öfver vävstolens trampor och under bjälkarne i taket. Då de utsirade ansiktena  på den stora pelaren till trappuppgången tycktes få lif och böjde sig intill hvarandra för att undra och förtälja. Och då han sakta knäppte på fiolens strängar en drömmande låt för drömmande ögon och långsamt klappande hjärtan i längtande ro. Sent glömmer jag de stilla stunderna, se´n där blifvit tyst däruppe i sängkammaren och stillheten stod som en allvarsmaning, hviskande men mäktig i mörkret kring stugan. Huru sutto vi ej där vi båda och utbytte tankar och talade med låg röst, medan ljusen fladdrade i den lilla ljuskronan i allmogestil och röken från våra pipor lade ett lätt ljusblott flor framför skisserna på väggen <…>

Till sist några ord, som kanske skall göra bilden af denne harmoniske målare än mer ljus och klar! Storvuxen och stark ”lider” han af en verksamhetslust, som verkar velgörande på lata åskådare. Inte nog med att han själf ledt byggnadsarbeta på sin stuga, han har själf lagt hand vid dess inre prydande, och hvarje morgon har jag från ateliern en stund hört hammarslagen mot den snidande mejseln, som ur väldiga träblock utformar stolar och andra föremål, som ännu blott ge en aning om hvad de en gång komma att blifva. Då jag blifvit klädd och kommit ner, har jag sett honom i blåskjorta hugga ved, så att det hvisslar om det, på vedbacken, ty slikt arbete ger aptit till frukosten och ställer tankarna i ordning. Han har väl ett halft tjog fioler, med hvilka han experimenterar, men det är ännu hans hemlighet. Han har – får jag säga så – ett par lärjungar, ett par värmlandspojkar, som skola bo uppe i en stuga i vinter en half mil från hr Fjaestads hem, inne i skogan <….>

Att hr Fjaestad har en uppmuntrande och glad vän i sin fru, har jag redan antydt. Själf förfaren i penselföring och teckning sitter hon på sina lediga stunder i väfstolen och väfer konstväf, till hvilken hon själf ritat mönstret. Än får hr Fjaestad ”bara se afvigsidan”, ty det skall bli en julklapp, och en kär. För resten lär fru Fjaestad ut sin konst åt elever från trakten och utöfvar därigenom ett vackert arbete, som nog skall föra nytta och välsignelse med sig.

E. Walter Hülphers  hulphers“Medarbetade i Värmlands Dagblad 1903–1904 och ägnade sig därefter åt författarskap, i fyra år bosatt ensam i värmlandsskogen. Där fick han kontakt med Rackengruppen och tillsammans med konstnären Bror Lindh levde han en asketisk tillvaro på svamp och gröt. Båda hade blivit försmådda av sina käraste. Sedan var han medarbetare i den socialdemokratiska tidningen Smålands Folkblad 1908–1911; Västernorrlands Allehanda 1915–1917. Han skrev även för Svenska Dagbladet. Vid Racken träffade han Flora Oktavia Grey, som han gifte sig med. Hon var yngsta dotter till en engelsk sjöofficer Alan Hopwood Grey. De fick döttrarna Phoebe, Susanne och Ulla.” (Wikipedia)

Tack till Bertil Calais som skickat artikeln

Publicerat

DN på besök i Rackstad 1943: Konsthantverket blommar…

18-okt-1943-dn-bild-rubrikbildtext

 

 

lindberg

 

 

Värmland i oktober

Konsthantverket blommar i de knepiga värmlänningarnas bygder, och hade inte krisen gjort garner, färger och metaller svåråtkomliga skulle ingenting störa en allmän optimism. Går man halvmilen norr om Arvika, just där landskapet blir storvulet norskt med dalar och klara sjöar som vid lugnt väder speglar de skogsludna höjderna, så har man hamnat i en trakt där konstnärer och konsthantverkare bott så länge och så tätt att urbefolkningen nu är i det närmaste immun mot “könstit fölk”, och ingenting kan förvåna dem längre.

Här intill sjön Racken i Taserud och Rackstad är gammal mark för konstnärligt skapande. I en smedja i Taserud räknade man fem generationer smeder innan yngste ättlingen lämnade fädernas städ och slog sig ned utanför Stockholm för att skapa konstsmidesgrindar med svetslåga och annat modernt otäcktyg.

Den ende konstnären som i verkligheten fötts här är bildhuggaren Christian Eriksson, men vid stranden till Racken byggde snö- och rimfrostmålaren Gustaf Fjaestad sin ljusa villa och fick snart sällskap av Värmlandsmålarna Fritz Lindström och Ture Ander med familjer, om man bara nämnde de mest kända namnen.

Men arvet får föras vidare av konsthantverkarna, och den ungdom som nu finns och verkar runtom i bygden är mer för praktiska ting och mera jordbundet materiell.

I den stora bruna byggnad där systrarna Fjaestad på sin tid vävde gobelänger med naturalistiska inslag, där vakar nu två unga textilkonstnärinnor över de fem vävstolarna och gobelängknytningen. Det är fröknarna Greta Nileus och Gerd Akre, som bägge gått igenom Tekniska skolan i Stockholm.

Halm räddar poäng

Uppe i vävkammaren sitter fröken Greta Nileus och snålar med textilkupongerna genom att väva med halm.

– Tilldelningen av garn krymper för varje gång på ett ganska oroväckande sätt, men än så länge reder vi oss med diverse småknep, säger den blonda representanten för Rackstads konstväveri med Veronica Lake-håret. Nu klarar vi oss bättre med beställningarna än i början, då portföret var ganska trögt. Det blir de hederliga mattorna av trasmattetyp, och sådana här enkla saker som får bekosta rörelsen för på gobelängknytning blir man inte så fet. Det är roligt men det är ett långt och tidsödande arbete bakom minsta lilla gobelängstycke, och betalt vad det är värt kan man sällan ta. Det var en förhoppningsfulle herre nånstans ifrån mellansverige som sände oss en sådan hemsk gobelängimitation med ett rokokopar framför en spinett och trodde att vi kunde göra sådana där i parti för en 15 – 20 kronor stycket. Vi gav honom ett förslagspris på över 100 kronor, och sedan har inte den herren hörts av.

Men nu är tiderna skapliga, för har man väl gjort en sak, så nog blir den såld. Och snart kommer flitiga praktikanter och hjälper till, dvs jag hoppas att de är flitiga och då kommer det att gå undan litet mera.

I grannskapet ligger ett brunt hus, som är Riborg och Jonni Böving-Albråtens keramiska ateljé, och den mycket mörka flickan med med potatishackan i landet är den utövande konstnären för närvarande, huset dotter Jonni.

– Nej, ugnen är inte i gång idag, säger Jonni Böving. Det vore livsfarligt att bränna i den annat än på vintern, för den ligger mitt inne i huset och sprider den mest infernaliska hetta som tänkas kan, och det gäller att passa på sig och ugnen. Varsågod och kom in och titta, redaktörn!

Och vi tittar. I röd tegelsten reser sig ugnen ända upp till taket och går ner genom golvet en bra bit. Man bränner i två våningar, och ugnens tillslutning går så till att man murar igen den med dubbla lager stenplattor. Sedan jätteugnen brunnit i tolv timmar och konsumerat mellan 1,5 och 2 kubikmeter prima björkved, så tätas eldstad och draglucka med murbruk, och avkylningen får äga rum under tre dygn. Spänningen är därför ganska feberhet, murbruket knackas bort och plattorna tas ner, för med ugnen stora volym och bränslemängden kan man bara ha råd att bränna fyra gånger var vinter, och det blir en hård ekonomisk törn, om det skulle misslyckas en gång.

Ja, misslyckas det, får man väl börja bränna böckling, säger fröken Böving trankilt och visar mot en väderbiten röklådan på en jordhög i trädgården.

Vi drömmer om en skola!

I en gammal gård i nedre Rackstad bor två energiska unga män. Det är konstsmeden Leif Lindström och möbelsnickaren Jan Lindberg, som samsas om utrymmet och ser tiden an. Jan Lindberg håller på med planerandet av en egen rörelse med möbelsnickeri, och till våren väntar han ner en möbelarkitekt från Stockholm, varefter planerna kan börja utformas praktiskt. ?n så länge arbetar han på en möbelverkstad i närheten.

– Så trevligt som vi ungdomar har här i kolonin i Rackstad undrar jag om man kan ha någon annan stans, och jag undrar om man kan bli så produktiv heller på något annat ställe, säger hr Lindberg och filar på en graciös stol i verkstaden. Vi svetsas samman i Rackstad, vad vi än har för oss, och nu funderar vi allvarligt på om det inte skulle gå att genomföra ett slags hantverksskola här hos oss. Vi tänker ta emot elever inom våra speciella gebit, och då vi har representanter för diverse konsthantverk här runt om, skulle vi kunna åstadkomma mycket. Det behövs faktiskt ett sådant ställe för ungdomar som verkligen vill öva upp sig. Ett ställe där man å ena sidan arbetar hårt, men å andra sidan inte tar allt så förtvivlat högtidligt byråkratiskt, utan där hantverksintresset får sitt utlopp och vidare uppbyggnad.

Dagens Nyheter 18 oktober 1943

 

 

 

Publicerat

Albråten

Per om släkten och platsen Albråten

I mars 1912 köpte Per Albråtens farmor Riborg Böving en tomt i Rackstad. I köpekontraktet hette tomten Albråten. Ursprunglig ägare var Johannes Olsson, vars son Ragnar Johansson senare skulle komma att stycka av en rad tomter i Rackstad. Bara några månader tidigare (november 1911) hade apotekare Jonsson köpt tomten, som han så snabbt sålde vidare.
En släkting till Riborg ritade sen ett hus, som därpå timrades upp och kom att bli den första byggnaden på denna udde. 1922 kompletterades byggnationen med det röda hus, som flyttades från en plats nära Masttakebäcken.

AlbråtenHur hade då Riborg Böving hamnat i Rackstad och hur träffade hon Pers farfar?
Först en bakgrund hämtad från Wikipedia:
“Riborg Böving föddes 1880 som det sjunde barnet i en kull på tio barn till Poul Bernard Böving (1839-89), arrendator på Ålholmen gård i Anderslöv, och Lida Maria Wengel (född 1846). Hon utbildade sig i Bern i Schweiz 1903-04 och därefter i Karlsruhe i Tyskland samt på Tekniska skolan i Stockholm. Hon var mönstertecknare för Gustavsberg och Rörstrand. år 1907 flyttade Riborg Böving till Arvika för att ingå i Rackengruppen.”

Per berättar att innan dess bodde Riborg en tid i Karlstad, där hon hade två bröder och där hon också träffade Pers farfar om vilken man i Wikipedia kan läsa:
“Ignácz Caroly Beôrecz. även känd under signaturnamnet I. B. Albråten, född 18 maj 1865 i Ungern, död 10 juli 1940 i Arvika stadsförsamling, var en ungersk-svensk konstnär och musiker (musikdirektör).  Beôrecz reste runt sekelskiftet med sin orkester i Tyskland, Holland, Skottland, Ungern, Norge, Danmark och Sverige. Han bosatte sig i Arvika de sista 30 åren av sitt liv, där han arbetade som lärare i fiol och orkester vid Ingesunds folkhögskola. Han gick i lära hos Bruno Liljefors och debuterade med sina landskapsmotiv i Malmö 1913 och 1915 i samband med Konstföreningen för södra Sveriges utställningar” (Vissa sakuppgifter korrigerade)

På Rörstrand i Stockholm lärde Riborg känna Hilma Persson-Hjelm, Rackstadfödd (1877) keramiker, som arbetade där. Efter sju år med studier och arbete i Stockholm återvände Hilma hem. Det var säkert anledningen till att Riborg kom till Arvika. Riborg hyrde också hus i Ålgården. I Ålgården arbetade/praktiserade båda i krukmakeriverkstad hos krukmakarna.

Riborg
Riborg på slalombackstoppen och på Albråten

Riborg bodde ju sedan 1907 i Arvika tillsammans med Ignácz. Hon reste en tid innan nedkomsten till Örebro och födde där parets son Våge Albråten den 30 augusti 1913. Efter sonens födelse flyttar familjen till Rackstad/Albråten. Ignácz får arbete som musiklärare och ett år senare, 1914, öppnar Riborg keramikverkstad. Till en början turnerade Ignácz i Norge och Sverige innan han efter några år övertalades av Valdemar Dahlgren att börja undervisa på folkhögskolan. I utbyte fick Riborg och Ignácz bl a hjälp med att anlägga gräsmattan och att bygga vägen till huset. Mauritz “Maggan” Hellberg, legendarisk redaktör på Karlstad-Tidningen, var ofta på besök och han hjälpte Ignácz att gräva ut gårdsplanen och anlägga stenmurar.

Under 20-talet  fick Riborg och hennes familj grannar; Längre ut på udden avstyckade Ragnar Johansson två tomter. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär. Efter kriget fortsatte Ragnar Johansson att sälja av tomter längre in på udden. Riborg och dottern Karin (Jonni) köpte då tomterna närmast sitt hus söderut för att slippa få nya grannar alltför nära. Bilden nedan visar också det gärde Riborg och Karin köpte.

Målning av Ture Ander
Vägen till Albråten. Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten gick på den tiden förbi Orrhöjden (Ture Anders hus) och sandstranden. När Lydéns och Lindqvists etablerade sig på udden byggdes också den nuvarande vägen med nedfart vid Lindströms (på 40-talet?)

Fika hemma hos Riborg. Apotekare Jonsson till höger. Kalle Bond till vänster. Kalle var bror till Ester Bond som ägde Rintorp före Rogne Ander.

När Riborgs son Våge var 34 år träffade han Evy. Hon genomgick en stressig period i Stockholm och behövde byta miljö. Riborg var mycket gästfri och hade ofta folk boende hos sig. Den som förmedlade kontakten mellan Riborg och Evy var Elsa Hallgren, en gång vävelev hos “fastrarna” Fjaestad och som blev kvar i Rackstad. Våge bjöd med Evy till en av de många fester som ägde rum hos den nya generationen väverskor i Rackstad: Greta Nileus och Gerd Akre (Göran). Så blev Våge och Evy ett par.

våge
Våge utanför sitt hus. 40-tal?
På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet
På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

Per delade många intressen med sin far. Våge fiskade: ål, laxöring osv. Under sin uppväxt inspirerades han mycket av Ture Ander, som gärna både jagade och fiskade. Per minns hur noggrant Våge spände upp och lagade fiskenäten i vardagsrummet. Tillsammans åkte Våge och Per skidor. En vanlig tur var från Albråten till slalombackens topp och tillbaka.
Med mamma gick han ofta till Hagen för att hämta mjölk eller till posthuset för att se om brevbäraren lagt in någon post i deras fack.

Liksom sin far gick Per de fyra första åren i Rackstadskolan. Klasserna var hopslagna i klass 1 och 2 resp. 3 och 4. Per hade ett tjugotal elever i sin klass, bl a Monika Fjaestad. Upptagningsområdet var hela trakten runt sjön och barnen hämtades med skolbuss. Resan kostade 25 öre och det hände att 25-öringen försvann till godis, men man fick åka med ändå minns Per. I klass 3-4 hade Per Teodor Tobiasson. En lärare man hade respekt för. Det hände att man fick låna hans boxhandskar på rasten. En dramatisk höjdpunkt var den dag lärarinnan i klass 1-2 och Teodor kom ihop sig om vilken klass skulle äta först och dispyten mynnade ut i att Teodor kastade en vattenkanna på dörren. Våge påstod, minns Per, att Teodors farfar var en av de sista slavfraktarna.

På Våges tid fanns ingen skolbuss och när det var dags att läsa vidare inne i Arvika var han inackorderad i ett hushåll.

Pers jämnåriga var Johan Silvén, Kjell Skoglund, Tore Gärtner och Monika “Mocki” Fjaestad. Och brodern Jens förstås. När hösten kom och hus och trädgårdar stod tomma var det härligt att palla äpplen och ta sig in i barnkolonien via gymnastikhallen. Det hände att man var på kolonien även under sommaren för att spela fotboll – eller som en gång smyga dit med Våges mynningsladdade pistol och fyra av mot en husvägg. Och sen springa!

Våges främsta lekkamrat i barndomen var Edvin Persman på Hûrratorpet, bror till keramikern Gustaf. Våge har berättat att Edvin och han i 7-8 årsålderna spikade ihop en flotte, men så bristfälligt att den gick isär i vattnet. Edvin sprang hem i förskräckelse. Våge reagerade med att springa upp på vinden och samla ihop tobak och rulla in i ett tidningspapper.

Per minns att det sociala livet var välutvecklat. Det var fest varje helg och som barn gillade man det eftersom det gav goda möjligheter att t ex under borden hitta godsaker. Störst var kräftfestandet. Det fanns mycket kräftor då. Efter första vittjningen eldades det under tvättgrytan och en första omgång kräftor kokades och åts. Man fiskade kräftor in i september och hade kräftor i sump nere vid sjön. Vid kräftorna kom de första gästerna dan innan. En välkänd gäst på 60-talet var Alf Hambe, som var god vän med Kjell och Birgitta Olsson som hyrde hos Albråten. Alla tre var lärare och det kom som regel ytterligare folk från Göteborg.

Riborg hade dött 1952 och Våges syster Jonni fanns i Australien. Där hade hon en ny familj med greken Platon Kiriakides. Hon trivdes troligen inget vidare i Australien, tror Per, och hon som skapat sig ett namn som keramiker i Sverige (representerad på Nationamuseum bl a) slutade med keramiken.

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015
Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Per Albråten är född 1951 och blev intervjuad hösten 2015 av Lennart Wettmark

.

 

 

 

 

Publicerat

När det spökade på Sandstaberg

Lisa Morell var 24 år när hon bodde en vinter och vår på Sandstaberg. I ett brev till Torsten Lenk, museiman som under en tid bodde i Båtvika, Stålsberga, skriver hon på hans uppmaning minnesbilder med anknytning till Rackstadkolonin 36 år senare

Det var i november 1908 jag bodde i nedre Rackstad hos Lagerberg i ett kallt och föga trivsamt rum bredvid hans snickarverkstad. Den enda fördelen var att min bostad låg så nära Petter på Myra.

Stackars Petter och hans skickliga söner skulle lära mig järnsmide, det var då min dröm, det blev inte mer heller. När jag såg de tre myrsmederna hantera järnet som den mjukaste lera, förstod jag hur hopplöst det var. Gräsligare lampa än den jag med möda smidde har ej funnits. “Är det Erik den XIIII-s fängelselampa” sade pappa Lars Zetterquist när han fick den i födelsedagspresent av sin förtjusande maka.

Men för att komma till Bror Sahlström, så var det hans bostad, Sandstaberg, jag ville hyra. Bror Sahlström låg i gulsot på Arvika sjukstuga, jag hade hört att han skulle skötas hemma i Utterbyn så fort han fick lite krafter. Stackars Bror, han var redan då söndersupen och gul som saffran, hemsk att skåda.

Visst fick jag hyra hans hus, han var förtjust och sade att jag fick bo där fritt och få spökena på köpet. Men fritt ville jag ej bo där, “dä kan vi jär ôpp senna” sa Bror och så kom vi överens om att jag skulle använda ateljén, köket och ett rum. Sahlström fraktades till sitt hem i Utterbyn och jag flyttade till Sandstaberg, tyckte där var furstligt efter kyffet hos Lagerberg, men lukten inomhus rent förfärlig, ingen hade bott där på ett år. Råttorna hade huserat vilt och lämnat massor av spår efter sig. Jag skurade och fejade och när det började skymma hade fint och trivsamt när lampan blivit tänd och brasan sprakade.

Då började spökeriet, att det spökade var allmänt känt. Nordanvinden ven om knutarna, det blev ett tassande över och under, upp och ner mellan pappen på väggarna. Det var råttorna som började sin kvällsdans. Från köksskåpet där jag satt upp tallrikarna mot väggarna för att det skulle se prydligt ut, lät det pang, pang när råttorna rev ner dem under sin jakt. Pappren i väggarna smällde som skott, från ateljén hördes steg som klampade. Lommen skrek, räven ylade utanför i skogen. Stegen som hördes kunde jag ej förklara, de andra ljuden kände jag igen, sömn var ej att tänka på, men jag somnade till, vaknade vid att en liten mus trasslat in sig i håret. Solen sken, jag upp för att undersöka stegen, som fortfarande hördes. Tyckte det var tryggt att jag hade en revolver, ett minne från mina år i USA, då jag ej haft någon användning för den. Med den framför mig smög jag mig upp för trappan, öppnade försiktigt ateljédörren. En komisk syn mötte mig, runt en vackert snidad italiensk golvstake satt en hel råttfamilj, i ljushållaren av mässing med form av en tulpan satt en stor ljusgrå skabbig råtta på baken och höll tassarna som en ekorre. Den vädrade och fnyste när jag siktade på den. Bommade naturligtvis, sköt alla fem kvarvarande skott mitt i högen, djuren försvann, men stegen de hördes fortfarande.

Noggrant letade jag igenom övre våningen, fann till slut att ljuden av steg kom från ytterväggen, alltså Helvetet. Låt mig förklara, Bror Sahlström skulptör, ciselör och lustig krumelur och i högsta grad värmlänning hade brädfodrat två sidor av sitt hus med gamla kyrkmålningar. På Sandstaberg husetnorrsidan, därifrån stegen hördes, ett makabert helvete, som vimlade av röda nakna djävlar, med högafflar och tänger, torterade menniskor i djupaste adamskostymer ur vilka ormar krälade, eldslågor och hemskheter. Denna målning kan nu ses i Karlstads museum, dit professor Kellin <Kjellin> räddat den, vet ej om han även räddat Sahlströms himmel, som satt på västsidan av huset. Där satt skäggiga patriarker på pinnstolar, placerade på ljusblå moln, de hade skära svepningar och grå ullsockar på stora fötter. Ur molnen sköna änglahuvuden, de hade Bror S målat dit, man kände igen dragen på hans flammor, den blonda Nanna Norbäck och svartlockiga Signe Persson från Gustås. Hur Bror S fått dessa målningar? Jo på hans fars tid eller kanske hans farfars, hade på deras ägor stått en ödekyrka, som de rivit. Bror S hade hittat målningarna i ett uthus, antagligen fanns ej någon riksantikvarie till hands för att rädda gamla kyrkor i Fryksdalen på den tiden.

Vintern kom med stark kyla, i ateljén hade jag ej råd att elda, det gick åt alldeles för mycket ved ändå. Tidigt en morgon kom en bonde från Gunnarskog med ett vedlass. Naturligtvis skulle han bjudas på kaffe, vid sin andra kopp lystrade han till, ögonen plirade illmarigt, så sa han. ?? di säjer att ho bor här ensammen, men nu har ho att en kär /karl/ som spankulerar därôppe?? Det blåste nordan olyckligtvis, stegen hördes tydligt. Nä Fritioff sa ja det är bara lösa bräder i helvetet och för att rädda mitt rykte föreslog jag att han skulle gå med upp på övre våningen. ??Va ska de tjäne te, han är väl kär te gömme sej unna, sa Fritioff . När han givit sig av, släpades brandstegen fram, den hängde på uthusväggen, ilskan gav mig krafter att resa upp den mot den olycksaliga väggen. Det tog tid innan jag i den dystra målningen fann de lösa bräderna. De blev omsorgsfullt fastspikade.

Så kom våren med tjäder och orrspel utanför husknuten, allt var så vidunderligt vackert, gärna ville jag bo kvar över sommaren. Skrev till Bror S och frågade om det gick och så en förfrågan om hyran. Svaret kom, eftersom jag var så enveten med att betala hyra, så hade han några gamla räkningar om jag ville klara dem. En var hos skräddare Robert Rönning i Rackstad, då jag kom dit och fick höra att den lydde på 178 kr flydde jag, nästa var hos bokhandlare Jakobson på 110 kr “tror fröken att han tänker betala” sa han. Den sista jag gick till efter Brors brev där det stod “skyldig hos en enögd karl som har bosättningsaffär i hörnet på torget” Det blev droppen i min malörts bägare, 350 kr för ett dubbelt italienskt dragspel. Förtvivlat skrev jag till Bror S att jag ej plockade guld ur njurformade kopparbunkar, som jag då levde av, att jag ej såg mig någon råd att betala. Svaret kom omgående. “Hyran skiter vi i, inte faen vesste jag att jag va skylldi så möcke, dä ska ja nock klare själv, men va som retar mej ä att ja ga Signe ett så dyrt dragspel, dä hade ja inge för men grann va ho och jävlitt musikalisk . Bo kvar så länge du vill, ja kommer i näste vecke och vi röms bägge på Sandstaberg”

Bror Sahlström fick sin hyra betald efter samma taxa som hos Lagerbergs. I flygande fläng och med sorg i hjärtat, flyttade jag till Hummeltorpet där spökade det också efter en ung man Gösta Hård av Segerstad som vintern förut skjutit sig där, men det är en annan historia.

Se även http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/05/09/sandstaberg-bror-sahlstroms-hem-vid-racken/

Lisa Morell i brev till Torsten Lenk 29 november 1946. Förvaras på Värmlands museum.

Ciselering (av fr. ciseau “mejsel”) är en av teknik att med verktygen hammare, mejsel och puns åstadkomma reliefutsmyckning i metall. Vid ciselering åstadkoms nedsänkningar i metallen genom att man hamrar från framsidan

Lisa Morell målad av Fritz Lindström
Lisa Morell målad av Fritz Lindström

lisa morell

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisa Morel:Koppar-Lisa” född 1884 i Grava, men fadern, som var skräddare, öppnade herrekipering i Arvika 1899 och Lisa gick i flickskola där. 1901 åkte hon till USA, gick bl a på konstskola och återvände till Arvika 1908. Gick som lärling i Arvika, Lund och Wien. 1911 hyrde hon övervåningen på Nystuga i Rackstad. Hon är “känd för oerhört vackra arbeten, även i linoleum och träsnitt och målade miniatyrer. Hon gjorde utsökta brickor i mässing eller koppar med förhöjda kanter, rikligt prydda med gravering och ciselering i fantasifulla mönster. Vägglampetter i brons och koppar, serviser i silver, ljuskronor och många andra eleganta föremål i silver och även i guld” Hon dog 1971 (Fjaestad Nordmark. Rackstad-Dansen, 2012)

Publicerat

Kerstin Werner berättar om Rackstadkonstnärerna och om Gerda i Holm

Rackstadkonstnärerna

Varje lördag åkte konstnärerna in till stan för att handla på Kontantaffären. Bussen steg de på i Segerfors. Gustaf Fjaestad hördes på långt håll när han myndigt kom i golfbyxor med ryggsäck. Ture Ander fanns också där, rödkindad, mysig med pipa och ryggsäck också han. Fritz Lindström stod där, rak och tystlåten. Den här bussresan kallades för ryggsäcksturen. För oss barn var det konstigt folk, konstnärerna. De hade skor på fötterna. Vi andra hade stövlar eller träskor. De pratade ett annat språk. Talade fint. Och så hade de inget arbete. Stod och målade tavlor. Men det var underbara människor!
Pappa ömmade särskilt för Ture Ander. Han kunde ofta vara nedstämd, deprimerad. Han blev änkling tidigt, hans dotter fick barnförlamning. Sonen Hans Örjan väntade in mig varje morgon, så att jag skulle få åka på hans cykel till skolan. Senare i livet kom han att hjälpa missbrukare. Mamma och jag hörde honom en gång på radion. Det var efter att han själv blivit frisk efter sitt missbruk.
Pojkarna Ander hade en tam kaja. Anna som bodde på Anneberg har berättat hur hon en gång såg Elsa Ahlgrensson springande på vägen och fäktande med armarna. Det var kajan som tagit för vana att åka snålskjuts på folk som passerade. Just Elsa var folkskygg dessutom och egen tyckte grannarna till henne när hon bodde i Nystugan, har Gunvor i Nedstugan berättat för Kerstin.
Gunvors farmor fick ibland besök av Maja Fjaestad, som bad att få sitta i Karolinas trappa till vinden i mörkret, trött på Gustaf? Då fick man inte störa henne. Kanske det var då hon fick uppslag till den bok med tankar och reflektioner som hon skrev under sitt flicknamn Kerstin Maria Hallén?


Gustaf Fjaestad träffade Kerstin ofta. Han var mycket hemma hos pappa. Han var inte så praktiskt, utan skulle ha hjälp med allt. Gustaf gjorde ju fioler. Så fort Gustaf ringde fick pappa åka dit: “Kan Claesson åka till Lars Zetterqvist och få den här fiolen bedömd!” Det var bara att ställa upp. Men Kerstin minns också den gången hon skulle sälja majblommor och gick trappan upp till ateljén och frågade Gustaf om han ville köpa en majblomma. Han köpte alla!
Många av konstnärerna var fattiga. Också Riborg Böving, vars piga (!) kunde säga: “Nu måste vi snart ha knytkalas så vi inte svälter ihjäl” Till de fattiga hörde också Björn Ahlgrensson, som Lisa Morell en gång mötte när han skulle gå till stan och köpa mjöl ” Elsa skulle baka -efter att Björn gått runt i bygden och bjudit till kalas. Det är ju söndag”, påminde Lisa. Men de inbjudna hade kalasmat med sig. Det visste Björn.

Gerda i Holm

Den som berättat många historier för Kerstin var Gerda Persson. Närmsta granne till Kerstin. Det hus hon växte upp i blev nedmonterat och uppsatt av Ture Ander 1926 på Orrhöjden och Gerdas familj byggde sig ett nytt hus. Före TV:n satt vi i köket och berättade historier, sade Gerda. En mycket minnesgod människa som gärna berättade för Kerstin. Men Kerstin fick inte komma med en bandspelare, utan måste skynda hem och skriva ner vad Gerda berättat.
Gerda var född 1900 och dog 1998. Hon var ensambarn till Per och Marta. Hon fick bli ‘sonen’ i jordbruket. Hon hade läshuvud och hade gärna velat bli lärare, men det ville inte pappa Per. Hon gifte sig småningom med Joel Persson, som hade AK-arbete på vägarna i trakten. Hon kom senare att bo ensam med hjälp av hemtjänsten.
Hon kunde ringa mitt i natten till Kerstin. De två sista åren fick Kerstin äntligen en nyckel till huset, så att Gerda slapp släpa sig upp för att öppna när något hänt. En gång ringde Gerda och klagade på att något hänt med sängen. Den hade gått genom golvet: Huset var dåligt underhållet. Gerda kunde ha myror i sängen och Kerstin kunde följa myrvägen ända till stacken i vardagsrummet. Någon gång kunde Gerda be Kerstin strö bröd på golvet så att inte råttorna skulle ta sig upp i sängen.  Men hon klagade aldrig.

Del 2 av ett samtal med Kerstin Werner sommaren 2014. Avlyssnat av Lennart Wettmark

 

 

 

Publicerat

När kungaparet kom till Rackstad…

Första gången Maj Johansson såg Racken och Rackstad var när hon och hennes man Erik 1950 cyklade runt sjön med dottern Birgitta, då ett år. Störst intryck gjorde Perserud. Det var som att komma till Siljan, Majs och Eriks hembygd. Rackstad var mest skog.

Några år senare, efter en tid i Tranås, blev Rackstad aktuellt. Ingvar och Greta Schröder bodde i lägenheten ovanför dem i Arvika och de hade lärt känna Margot och Gustav Silvén, som hyrde hos Albråten. Erik och Maj bodde där en helg och tyckte att där var så fantastiskt trevlig på alla sätt. Det hände att Maj tog Birgitta på cykeln och hälsade på i Rackstad hos Ingvar och Greta och tyckte att Gärdet med sitt gräs, sina blommor och gärdsgårdar var avundsvärt fint. Och vilken atmosfär det var i Axels och Gretas stuga! På Gärdet bodde Gustavssons som ville sälja. Silvéns var intresserade och bad Erik och Maj komma ut och titta. Silvéns köpte, men Erik och Maj kom istället att hyra av Tord Schröder, som hade ett litet avskilt hus på sina ägor.

husflytt 1958
Ursprungshuset på ?ngen flyttas. 1958

Småningom kom tillfället också till dem; Doktor Belfrage hade köpt en tomt och kommunen som troligen var angelägen om att denna omtyckta läkare skulle rota sig gav ett tillfälligt bygglov. Men hon kom att flytta från Arvika och sålde till Sigge Höglund. I samma veva blev “fastrarnas hus” vid Kampudden till salu och han köpte det och stod så med en tomt där bygglovet skulle gå ut i september. Alla tänkte att den tomten får han inte såld. Men Maj bad Erik gå och titta vad som stod i bygglovet och det gällde tillbyggnad. I kanten av tomten med utblick över Racken stod en 1962liten stuga. Den hörde till tomten och motsvarade vad Eriks och Majs ekonomi tillät. Den stugan flyttades och är nu det grovkök som utgör en del av nuvarande huset.

Midsommarfirandet

midsommar 1957A
Midsommar på Albråten 1957
kajsas udde 1962
Kajsas udde 1962
midsommar 1961
Midsommar på Gärdet 1961

Den första midsommaren för Erik och Maj inföll när de bodde i Silvéns hyrda hus på Albråten under en månad. Maj och Evy Albråten organiserade ett firande för de närmaste grannarna. Ett annat år var man på Gärdet. När Erik och Maj kommit i ordning blev man värdar för traktens midsommarfirande. Först utan levande musik, men snart kom Holger Olsson och en dragspelande kamrat. När Jörgen Zetterquist 1966 flyttade till Rackstad blev det riktig fart på musiken. Jörgen ville att hans band från Göteborg skulle komma upp och Erik tog sin Folka och åkte ner och hämtade dem. De spelade på eftermiddagen och på kvällen, Maj hade bakat och det trånga köket fylldes av dansande.
– Jag hade aldrig hört sån musik tidigare. Folk dansade. Det var sån glädje. Och mitt i allt stod Erik och kokade kaffe.
Så fortsatte det ett antal år, men till slut blev det för stort. Alla ville ju ha med sina vänner. Vi bestämde att vi inte skulle arrangera firandet längre det år Birgitta gifte sig med Anders. Det var en lättnad. Ny plats blev Gärdet. Många år var vi på Kajsas udde på kvällen, men så blev det till slut Kampudden.

 

Grannar

Ture Ander dog samma år som Erik och Maj köpte sin tomt. Men Tures hushållerska bodde kvar ytterligare några år. Lydia och Georg Sager hade sitt sommarhus på höjden ovanför. Litet störda blev dessa av att deras dagliga väg ner till sjön plötsligt var någon annans tomt, men det var ett övergående stadium. Lydia var en mycket intellektuell människa, Georg litet tystare. Deras son Olof var ingen “dussinmänniska”. Han blev normal när han skaffade körkort, sade Erik. Men det blev också hans öde; Han återhämtade sig aldrig riktigt efter att ha kört av vägen nere i Skåne. Sagers främsta umgänge i Rackstad var paret Holmgren, som bodde på Anneberg. De var samma sorts människor. Frun, “Möje”, var syster till Ture Anders fru och de hade skaffat huset under kriget. Herr Holmgren var säljare inom VVS (titulerades Disponent). Han ville gärna prata med Erik som ju var i samma bransch, men också var fullt sysselsatt om dagarna med att bygga på huset. Med Fritz Lindström hade Maj och Erik ingen kontakt. Han fyllde år före midsommar och Evy var alltid dit med en blomma. Då var nog flaggan hissad. “Ingen” annan hade flaggstång i Rackstad. Gustaf Fjaestad var emot det, tror Maj. Calle och Märta Nyströms gård var lille Olles älsklingstillhåll. Där hämtade Johansson, liksom många andra, mjölk varje dag.

Birgitta och Olle hämtar mjölk på Hagen 1962
Birgitta och Olle hämtar mjölk på Hagen 1962

Kungaparet på besök

Det mest omtalade besöket hos Maj och Erik var kungen och drottningen i sällskap med landshövdingeparet Eliasson. I samband med invigningen av Rackstadmuséet ordnades en lunch nere på den historiska marken Kampudden. För att kungaparet skulle ha ett tillfälle att samla sig inför lunchen hade Erik och Maj upplåtit sitt hus. SÄPO hade varit där under veckan med hund och inspekterat. Maj blev mycket förtjust i drottningen, hon var “fantastisk”, gjorde ett mjukt och fint intryck. Av kungen minns hon hans konstaterande när han kom över tröskeln att här hängde tavlor från golv till tak. Kungen sparkade också fotboll med två av Majs barnbarn, som inte tyckte kungen var så bra på det.

kungen kungen2

Nu bor Maj ensam året runt i Rackstad. Det är, trots att hon inte kan gå ut själv, bättre än att bo i en lägenhet i stan, tycker hon. Nu får hon nöja sig med att minnas tider när hon kunde åka skidor och skridskor i månskenet på Racken. Istället kan hon njuta av pålitlig värme, sedan hon bytt ytjordvärmen till bergvärme. Grannarna Erik och Bengt behöver nu inte komma dit och elda i kakelugnen, konstaterar hon med en viss saknad.

 

Samtal 13 sept 2013 mellan Maj Johansson född 1923 och Lennart Wettmark

Publicerat

Sandstaberg – Bror Sahlströms hem vid Racken

I Sahlströmsgårdens vänners årsbok 2011 skriver Henrik Torstensson om Sandstaberg i Stålsberga. Bror Sahlström - med stark koppling till Rackenkolonin- ägde huset mellan 1906 och fram till sin död 1915.

Fröken Alida Dorotea Indebetou* från Arvika sålde huset till Bror, men det var hans syster Ingeborg som finansierade köpet. Huset var i starkt behov av reparation. Konstnärsvännen Alfred Ekstam ryckte in och hjälpte till att se till att det inte skulle regna in åtminstone. När Bror flyttade in kom material från Fryksändes gamla kyrka till pass som brädfodring på fasaden. Det hindrade vinden, men tilltalade säkert inte minst Bror Sahlströms estetiska sinne. Bräderna var nämligen delar (föreställande Helvetet) av de gamla takmålningarna från 1770-talet från Fryksändes kyrka som hade rivits ut. 1915, efter Brors död, togs bräderna ner och hamnade på Värmlands museum efter att Riksantikvarien gjort en framstöt.

Sandstaberg huset
Sandstaberg verkar bara ha varit riktigt beboeligt sommartid. Det låg ensligt, men Bror hade ofta besök av sina konstnärsvänner. 1907 flyttar han tillfälligt till Göteborg, men behåller Sandstaberg. Bror vill ha sällskap och Ludvig Mattsson ger i sin dagbok en liten ögonblicksbild av tillvaron med Bror:
Komna till Tobias i Stålsberga, beslöt jag gå in för att se om Sahlström möjligen skulle hålla till där. Och mycket riktigt; därinne satt han och Tobias och en bonne till och drack blanning, fulla och trevliga allihop. Jag försökte få med mig Bror ut och sa att det var någon som ville tala med honom därute, men det var han inte med på. Lindh och jag sökte få honom med opp till Sandstaberg, men det var omöjligt. Han hade visst ingen lust att gå till Sandstaberg. Så satt vi där vid pass en timme och rökte och drack och Sahlström och Tobias drog historier. Men det dröjde inte länge förrän Sahlström gav tappt, hans tal blev allt suddigare och hans ögonlock allt tyngre “Sent omsider kommo vi fram till vårt mål, och fingo ner Sahlström i en säng, men då vaknade han till liv och började skälla på oss för den behandling han rönt”

Bror kom att använda huset allt mindre. Och hans syster Ingeborg (den egentliga ägaren av huset) talade med Taserudsvännerna om en ev. försäljning. Olof Eriksson skrev julen 1913 att han på julafton träffade en spekulant, Martin Elofsson från Perserud som “står före” sågen vid Fjaestads. Elofsson hoppas på ett billigare pris eftersom det behövs en hel del reparationer. Det blev ingen försäljning, istället kom huset att hyras ut några år. Inblandad i det är Anders Forsberg, en av Sveriges mest kända skämttecknare (medarbetare i Strix) Han hade inlett ett förhållande med Gustaf Frödings sjuksköterska Signe Trotzig och ordnade så att Signe och Frödings hushållerska på Gröndal fick en angenäm sommarvistelse på Sandstaberg. Anders och hans fästmö talar om att köpa huset, men har kommit till insikt att huset är i alltför dåligt skick: “Läget är alldeles utomordentligt. Men själva byggnaden är nog rätt skral. Reparation skulle jag nästan tro är det samma som nybygge. Som vinterbostad är den troligen i sitt nuvarande tillstånd omöjlig”
Efter Brors död är det inget som hindrar Ingeborg att 1918 sälja Sandstaberg till en fru Anna Öster från Arvika. Hon sålde i sin tur 1920 till Johan och Hilma Eriksson från Arvika. Sedan köptes huset av en dam från London, Frida Curween Simpson och ägdes av henne fram till 1925.

Kerstin Werner intervjuade den minnesgoda Gerda i Holm och skriver om fröken Simpsons tid: “Under hennes tid blev det en verklig glanstid på Sandstaberg. Allsköns vackra, fina och lärda människor höll hov där och höll maskerader där ägarinnan och flertalet andra klädde sig i 1700-talsdräkter och vandrade eller red på lerig eller dålig väg genom skogen till Sommaro (Lugnet). Gerda Person såg ofta de fina utstyrda människorna i spetsar, krås och färgglada sidenkjolar och byxor komma förbi hennes hem. Damerna i sidenskor med lera högt upp på de vita strumporna.”
Racken

* Klädesfabrikören Herman Ludvig Indebetou (f. 16/5 1816 i Östra Vingåker, Södermanland) startade 1855 en cigarrfabrik i Nyköping. Rörelsen var av ringa omfattning och ägde bestånd endast i ett par år. Herman Indebetou flyttade till Värmland där han blev brukspatron på Segerfors järnbruk vilket han inköpt 1862. 1890 bodde han i Arvika N:o 6 med frun, Selma Josefina Kingelin (f. 1829 i Finland) och deras barn: Andrea Malvina, född 1853 i Nyköping västra och Alida Dorotea (f. 1865 i Arvika)

Sandstaberg 1946Ur Svenska villor och gårdar del 1. 1946

1925 övertog Maja Nilsson Sandstaberg och öppnade ett pensionat där. Under Maja Nilssons tid blev Sandstaberg ett utflyktsmål för Arvikabor. Här är ett antal bilder från Sandstaberg  ur ett fotoalbum från tidigt 1930-tal, som tillhört Lennart Rundqvists föräldrar:

fru nilsson sandstaberg Sandstaberg 1933 sandstaberg1 sandstaberg2förlovningsfest Sandstaberg3 sandstaberg4

Publicerat

Jörgen Zetterquist

Vintern 1965 flyttade Jörgen, Britta och Petter Zetterquist till Rackstad.

– Vi bodde ganska tråkigt i Göteborg. Visserligen i en modern lägenhet och jag kunde jobba där, men jag fick inga idéer och Britta var ju härifrån Rackstad. Vi hade fått Petter. Han var 1½ år och den miljön. Ha en liten kille där. Vi hade bett pappa hålla utkik om det blev nåt till salu i närheten av Arvika. Och det här (Anneberg) fanns. När det dök upp så skulle pappa fråga på banken vi hade ju inga pengar och dom kunde sträcka sig till en viss summa. De som ägde det här stället ja hon <Möje Holmgren>  var vad jag kan förstå syster till Ture Anders fru <Ragnhild Franzén> och hon ville väldigt gärna att det skulle komma en målare hit. Det fanns dom som hade lämnat högre bud, men hon lät oss köpa det. Vi trivdes här från första stund!

– Du måste ha bytt motivkrets ganska radikalt?
bildTidig Rackstadbild
– Ja, kanske inte så radikalt. Jag jobbade mycket med porträtt och figurer och det gjorde jag ju här också. Det är klart, nånting som dök upp här var ju landskapsmåleriet. Man kan ju inte bo i den här omgivningen utan de gamla traditionerna som fanns här, många skulle tycka att det var inspirerande. Som barn hade jag ju varit här, framförallt hos Lindströms och men också Ander och Fjaestads. Så det var ingen främmande miljö. Vi träffade Fritz <Lindström>. Mamma och pappa var goda vänner med honom och med Leif och Lisa. När jag bodde i Karlstad var han ju där och hälsade på. En fantastisk historieberättare! Det var väldigt roligt när han kom. Så var jag med på hans 80-årskalas här i Rackstad. Fjaestad kommer jag ihåg från farfars begravning, men vi var aldrig där på visit. Maja har jag klara minnen av trots att jag i 65 år inandats terpentin. Vi kände ju Våge och Evy <Albråten> och Niklas <Göran>, så det kändes rätt från början när vi flyttade hit.

Anneberg
Niklas brorsa Bengt jobbade på sågen och han var med och körde hit virke till det här huset. Arbetskompisar på sågen till Karl på Edet byggde det här huset. Det var en tragisk historia, för Karl hade gift sig med Anna (huset heter ju Anneberg) och när han byggt färdigt det här huset så dog han i TBC. Hon ville inte bo kvar här. Ingen vågade bo här. Man trodde att TBC:n satt i väggarna. Under kriget var det någon som bodde här under nån period och sen köpte Holmgrens det. De trodde att fienden skulle komma från öster så det gällde att komma så långt väster ut som möjligt. Dom hade ju alldeles fel. Sen hade dom det ända tills vi köpte det.

Midsommartraditioner

1969 1974
Midsommar 1969 hos Erik och Maj Johansson och 1974 på Gärdet. Åke Grahm, Jörgen, Jan Höglund och Jerker Hallerstedt

Vi var ju här på midsommar innan vi hade köpt det här huset. Vi bodde hos mamma och pappa i Långvak och gick över skogen. Då var midsommarfirandet hos Fjaestads. När vi sen flyttade hit fick vi mycket snabbt kontakt med Erik <Johansson> och Sune och Nica <Rönning> I början förstod jag inte att det var ett visst konkurrensförhållande om vem som skulle ha midsommarfirandet. Vi var på bägge ställena för säkerhets skull. Hos Fjaestads var det inomhus och det var inte så jättestort som det är nu.
2012

Sen var vi ju alltid nere  hos Erik och Maj <Johansson>. Där var det dans och spelning. Sen var det Kajsas udde. Vi brukade sitta där och spela och då kom vi på att vi tar väl båten och spelar en låt när vi ror över. Då kom vi på att det borde vara en låt som har med vatten att göra. En viktig tradition. Och det måste vara träbåt!

Musiken
De första åren kom bandet från Göteborg hit upp. Småningom blev det fler från Ingesund och så blev det ett band som hörde hemma här. I många, många år kom Åke Grahm ” the Entertainer” säkert 25 år. Så uteblev han. Han dog <1992> och vid hans säng hade dom hittat hur han hade ritat när vi åt och var vi satt på midsommarafton. Han satt alltid på samma plats.  Det var viktigare för honom än vi trott. Jerker <Hallerstedt> var ju en karlstadkille, men vi träffade honom i Göteborg. Han råkade bo hos sin mamma några hus ifrån oss i Landala. Han var banjoist och hade ett band i Karlstad innan.
Standard Selection startade jag här. Det dröjde inte länge. Sven Smedberg var med från början och spelade trummor och sen piano. Pelle Broberg, Åke Svärd. Det blev fler och fler Ingesundare. Först var det gamla dansbandsmusiker, Lars Andersson t ex. Det blev två band till slut. Standard Selection, det ursprungliga bandet, upplöstes och så blev det Broberg- Zetterquist Jazz Band och Harry Bagarns. Jag var med i bägge. Torsdagen före midsommar var det ju spelning varje år. Första åren spelade vi hos Erik och Maj i deras gamla kök. Det var kaos, men det var väldigt roligt. Innan vi kom på det här med logen. Det var ju perfekt.
Midsommar07 På logen 2007

Utdrag ur ett bandat samtal 26 augusti 2011 mellan Lennart Wettmark och Jörgen.