En blogg som samlar stort och smått om trakten söder om Racken, främst Rackstads historia. Texterna är skisser inom varje ämnesområde och utgör en utgångspunkt för fortsatt arbete. Klicka på bilderna för att förstora dem! Inlägg efterlyses, mejla till sidans redaktör: lennart.wettmark@gmail.com
1861 köpte Herman Ludvig Indebetou Segerfors bruk av konkursmassan efter adelsmannen, Carl Bernhard Hegardt för 75.000 kronor och ägde bruket till 1879.
Han hade 1855 startat en cigarrfabrik i Nyköping “Rörelsen var av ringa omfattning och ägde bestånd endast i ett par år.” Inte heller Segerfors bruk blev någon framgång. Men han blev kvar i trakten och flyttade till Kyrkbyn 1886 och två år senare till Arvika. Han dog 1914 98 år gammal!
“Herman Ludvig Indebetou född 1816 på Forsa och yngsta (och 12:e) barnet, död 30 mars 1914. Han blev handelskontorist hos firman Söderberg och Arosenius i Norrköping 1832, klädesfabrikant därstädes 1843, föreståndare för Littois klädesfabrik vid Åbo i Finland 1844, klädes och korderifabrikör i Nyköping 1849, brukspatron på Segerfors 1861. Han gifte sig i Åbo 1850 med Zelma Josefina Kingelin född i Åbo 1829 och dotter till kommersrådet Abraham Kingelin. Han var den sista brukspatronen på Segerfors. Under hans tid blev rörelsen nedlagd. Han bosatte sig sedermera i Arvika.” (Källa: Geneanet, Karl-Bertil Arosenius)
Hermans och Selmas barn: Fritz född och död på Segerfors (1862 -1883) Rickard (1855 i Nyköping – död 1934 i Ytterlännäs) Andrea (f. 1853 i Nyköping. Död i Sthlm 1906) Edith Lovisa (f. 1852 – 1860 i Nyköping) Alida f. 1865 på Segerfors, bosatt på Lugnet tillsammans med Stina von Hofsten från 1919. Alida dog 4 april 1931, Stina 16 juli 1931. Johanna (Nanna) f 1851 i Nyköping – död 1931 i Arvika) Gift med Olof Gustaf Norbäck
Nanna Norbäck, född Indebetou 6 mars 1851, med döttrarna Anna, Nanna och Karin (Arvika kommuns bildarkiv))(Foto Sörmlands läns museum)Herman med sin finska fru Selma, samt barn och barnbarn. Bilden tagen 1888. (Tack Björn Lindeberg för text och foto)Herman Indebetou poserar som spiksmed? (Tack Björn Lindeberg för foto)Arvika Nyheter 1902.
Tre av Hermans och Selmas barn: Andrea (1853 – 1906), Alida (1865 -1931) och Richard (1855 – 1934). (Tack Björn Lindeberg för text och foto)
På bilden från ca 1908 ses ”Lugnet” vid Racken, med Stina von Hofsten i hatt. De övriga två är: Alida Indebetou (min pappas morfars kusin), samt sannolikt pigan Hilda Andersdotter. (Tack Björn Lindeberg för text och foto)
* Leif Höök skrev på Facebooksidan Det gamla Arvika om Silvénsvillans historia 17 sept 2023 bl a: “…köptes fastigheten 1906 av väninnorna Frk Alida Indebetou och Frk Stina von Hofsten som flyttade in med pigan Hilda Andersdotter fr Stavnäs. Alida arbetade med ekonomi på Arvika Ullspinneri medan Stina med adlig bakgrund var teckningslärare på Arvika Flickskola. De hade valt bort familjebildande och valde istället att på fritiden arbeta i idéella föreningar för att förbättra villkoren för Arvikas kvinnor och barn. 1907 köpte de en tomt vid Racken, byggde litet hus vid Lugnet, Racken inte långt från Segerfors Herrgård där Alida växt upp som bruksägardotter. Men med Möbelfabrik, metallfabrik och även Centralskolan 1912 som närmaste grannar låter väninnorna bygga till sommarhuset vid Racken 1914 och flyttar dit för gott 1919 efter ha sålt villan”
Det är troligt att Gustaf Schröder (1824 -1912) besökte Segerfors bruk. Under åtta år på 1840-talet verkade han som bruksbokhållare i främst västra Värmland – skildrat i klassiska En bruksbokhållares minnen (1-2, 1892-1903 och nyutgåva 1978). Han arbetade vid Sälboda bruk 1842-45, vid Koppoms bruk, Järnskog, 1845-46, vid Mölnbacka bruk, Nedre Ullerud, 1846-47, vid Kvarntorps bruk, Nedre Ullerud, 1847-49.
En dokumenterad koppling finns. Han skriver i sin ovannämnda bok om en smed med mycket ojämnt humör, som efter att ha kommit ihop sig med en bruksbokhållare på Mölnbacka bruk avskedades och flyttade till Segerfors (kapitlet Hammarsmeden)
Bruksbokhållarna
När Segerfors bruk anlades med start 1839 betydde det ett inflöde av arbetskraft till trakten. Det behövdes snart även kontorspersonal. Via husförhörslängderna kan man få en bild av vilka som sökte sig till bruket. Men exakt hur länge bokhållarna var anställda på bruket är ofta svårt att fastställa.
1842 kom Adolf Gottfrid Syk (f. 1821) från Frändefors och 16-årige Teodor Sandelin (f.1826) från Filipstad, men båda drog vidare samma år. Syk levde 1880 som ogift materialförvaltare i Vänersborg. 1843 efterträddes de av Axel Wilhelm von Schéele, Stockholmsfödd med adlig bakgrund som närmast kom från Glava. 1845 flyttade han till Filipstad, där han tidigare varit elev på Bergsskolan. Han slutade så småningom som godsägare/brukspatron i Nyköping.
Hans efterträdare blev Olof Svanell (född Andersson 1808) från Svanskog och Gustaf Forström (f.1829) från Krokstad i Bohuslän. Forström verkar ha stannat något år, medan Svanell blev kvar längre – tycks det. 1847 kom så Wallerius Bernhard Tunelius (f.1822) från Vingåker till Segerfors, men flyttade året därpå till Gunnarskog. Till skillnad från de flesta bokhållarna på Segerfors blev han kvar i sitt yrke och dog i Karlstad 1872 som just bokhållare.
Detsamma gäller en av de två söner till brukets grundare Adolf Sandelin, Adolf Mauritz Sandelin (f. 1826) som så småningom blev bankkamrer och dog i Trosa. Han hade 1852 lämnat Segerfors. Redan året innan hade hans bror Emil August (f. 1829) flyttat till Sundsvall. Hur länge de arbetat som bruksbokhållare är svårt att säga. Detsamma gäller Carl August Sundblad f. 1832. Hans far Carl Sundblad, handlare i Arvika, hade koppling till Segerfors. Han hade en vadmalsstamp i älven på Holmsidan, som han sålde till Sandelin. Och hans syster Aurora Eugenia Maria var gift med Edmund Sandelin, som arrenderade sterbhuset Segerfors bruk 1846 – 52 efter Adolf Sandelins död. När det 1852 kom en ny ägare slutade Carl August som bokhållare. 1880 levde han i Kihl som “förpantningsägare” med hustru och sju barn.
Gustav Maxe f. 1828 kom från Rackeby i Västergötland 1853. Men flyttade redan 1854 till Wik i Arvika och en bokhållartjänst där. Ett år senare till Norge. Gustaf Bernhard Paufve (f. 1835) kan ha arbetat under 1850-talet till dess han 1857 flyttade till Lyreds bruk i Gunnarskog.
Under 1860-talet – brukets sista årtionde – finns två bruksbokhållare angivna i husförhörslängderna: Lars Johan Söderberg född 1836 i Norrköping och inflyttad till Segerfors 1864 för att 1867 lämna Segerfors för Vimmerby. Han ersattes av Carl Leonard Rystedt född 1834 på Hammarö som kom från Bogen 1867. Två år senare flyttade han till Karlstad. Då hade järnbruket Segerfors upphört.
För att få anställning som bruksbokhållare krävdes – enligt Gustaf Schröder – bara att man kunde hjälpligt skriva och räkna enkla tal. Bokföring fick man lära sig på brukskontoret. Vid tiden när Gustaf Schröder började som bokhållare hade en ny generation börjat komma. Han skriver att de var bättre utbildade och mindre benägna att straffa med käppen.
Vad gjorde då en bruksbokhållare? Gustaf Schröder vet av egen erfarenhet och ger i En bruksbokhållares minnen en bild av arbetet.
Bruksbokhållaren hanterade pengar vid två tillfällen under året. ”Vårvintern, då skatterna skulle ut, utbetalades dessa från brukskontoret för alla arbetare och kolleverantörer som bruket hade räkning med, och debetsedlarna intogos i räkenskaperna. Då vintern var slut och så väl järn- och kolforor upphörde gjordes likviden med allmogen” I slutet av september vid kreatursmarknaderna fick bönderna förskott för kol, timmer, körslor etc och bruksarbetarna ”slaktpengar” i form av tunnor råg, havre etc.
Smederna fick förskottstilldelning av kol och järn. De frestades ibland sälja överblivet järn och kol till andra, till ett bättre pris, än till bruksägaren, som enligt avtal skulle köpa tillbaka överblivet – till ett lågt pris. Sådan ”tjuvhandel” skulle bokhållare och inspektör hålla efter:
”En bruksbokhållares skyldigheter voro inte svåra att uppfylla… Dagssysslan var för de yngre ungefär: kl halv 5 steg man upp, varpå alla dagsverkare ropades upp och antecknades, och rättaren anvisade vad varje arbetare hade att göra, på vilken plats detta skulle uppföras. Detta skulle bokhållaren minnas och på tillfrågan därför redogöra. Från kl 5 till kl 8 infördes i böckerna föregående dags utlämningar. Klockan 8 åts frukost och så fick bokhållaren gå ut och tillse att arbetarne flitigt arbetade på den plats de fått sig anvisad. Sedan hade han att välja emellan att gå i smedjorna eller sitta vid pulpeten och låtsas arbeta till kl 12, då man åt middag. Kl 2 gick folket i arbete, och då skulle han åter tillse dem och sedan vara till hands på kontoret, om han behövdes. Då skrivogöromålen för dagen vanligen voro slut före frukost, tillbragtes aftonen oftast med att göra ingenting. Ett undantag var den 1:a i varje månad, då folket provianterade. Den dagen var arbetsam nog, liksom alla lördagar, då järnet avsynades och spik inpackades i lådor. Sön- och helgdagar voro bruksbokhållarna vanligen fria. Dem nekades då sällan att besöka kyrkan, grannbruken eller i övrigt använda dagen såsom de funno för gott. Bokhållarne hade också sina fri- och rättigheter. Bland de senare var att få en kopp kaffe jämte en bit socker på sängen… Vidare ägde han till alla mål supa en à två finkelsupar, att till frukost äta en à två tallrikar havremjölsvälling och en sillbit med ett obegränsat antal potatisar… Allt egentligt familjeliv saknade bokhållaren den tiden. Visserligen tillsades han ibland att gå upp i brukspatronens eller förvaltarens familjer, men där hade han föga trevligt emedan han både såg och hörde att han icke hörde dit.”
Så här kunde en annons se ut:
Aftonbladet 1836
Platschef, inspektörer eller förvaltare, på bruket.
En jobbansökan i Carlstads Tidning 1816
Axel Wilhelm Henriksson f. 1815 i Karlstad. Kom 1840 till Segerfors. Till Gunnarskog 1841. Efter honom är det en lucka i husförhörslängden. 1845 kom ”bruksförvaltare” Daniel Pihlgren f. 1807 i Nor från Lungsund. Flyttade från Segerfors 1849. Han efterträddes av L Gustaf Larsson f.1828. Han kom från Stavnäs via Eda till Segerfors 1850. Flyttade därifrån 1852. Sen är åter en lucka – åtminstone i kyrkoarkivet – till 1857, då Carl Ferdinand Carlmark f. 1824 i Kihla, kommer från Gunnarskog, men återvänder dit 1858. men dog 1909 i Åmål. Hustrun, barnmorska, född i Gunnarskog, dog i Åmål 1915. Siste förvaltaren hette Erik Wilhelm Gadd f. 1835 i Ökna. Flyttade in 1858 och ut 1868.
Källa till ovanstående inventering är husförhörslängder för Segerfors bruk. Det finns luckor och osäkra uppgifter. Komplettera gärna! lennart.wettmark@gmail.com
Mer än trettio smeder av olika slag och från olika platser i västvärmland slet under trettio år i de två smedjorna på Segerfors. Många drog vidare efter kort tid, kanske till andra bruk eller till Norge eller Nordamerika. Några återkom. Andra blev kvar och slutade som utblottade i trakten. Genom husförslängder, in- och utflyttninglängder, död- och begravningsböcker och folkräkningarna får vi yttre knapphändiga fakta ur deras liv. Från något enstaka år, 1847 och 1849, finns avräkningsböcker bevarade som ger en föreställning om ersättning för arbete och uttag av matvaror och brännvin.
Bruket startar 1840 kom första arbetsstyrkan – sex man – för att möjligen bygga, men framförallt driva hammarsmedjan där man förädlade tackjärnet från Bergslagen till stångjärn. Vid 1840 års utgång var bruket färdigt. Vid första fallet låg stångjärnssmedjan med tvenne Franche Comté-härdar med ett nedanför uppfört blåshus med två blåsmaskiner, skriver Erco i Från Svarta till vita kol, 1943
Karta över Segerfors 1860
Erik Ersson Kropp f. 1812 kom från Skillingmark och blev hammarsmedsmästare 28 år gammal. Hade med hustru och sonen Erik som sju år senare dog 9 år gammal. Dottern Stina Maria föddes 1841. 1853 anges han som lösdrivare*. 1854 flyttade familjen till Långvak, där barnen åtnjöt fattigvård på mjölnaren Nils Nilssons ägor. 1860 gifter sig hans dotter. 1869 blir Kropp änkling, Utfattig** . 1880 rotehjon***. Dör 1889. *I Sverige var det länge ett brott att inte ha ordnad försörjning. Med 1885 års lösdriverilag skedde en avkriminalisering, och lösdrivare kunde i stället dömas till tvångsarbete. ** orsak att bli befriad från mantalspenningen (skatten) *** Rotehjonet fick nödvändig kost och logi i den ena gården efter den andra, med ett bestämt antal dagar på var och en av gårdarna.
Det var ett hårt liv i smedjan som kanske knäckte Kropp: “En stångjärnssmeds karaktäristiska figur igenkändes lätt redan på avstånd. Genom den ställning han nödgades intaga i och med hanterandet av stängerna vid hammaren blevo benen inåtböjda och ryggen krum, på grund varav också armarna, med de stora, seniga händerna tog sig oproportionerligt långt ut. Genom det evinnerliga dånet från vattenhjul och fors, slamret från blåsmaskinerna och hammarens genomtränande slag förstördes också rätt snart hörseln. En hammarsmed var vanligen redan vid 40 år kroppsligt angripen och vid 50 år försliten och förstörd till alla delar, vilket ju inte alls är att undra på, då han nödgades föra ett så naturstridigt levnadssätt.” (Texten, skriven 1921, är hämtad ur boken Alster från äldre och nyare tid av Albin Zernander, 1977)
1880 flyttades Kropptomta till Stålsberga.
Kropp fick från början en kollega, Hammarsmedsmästare Johannes Holm f. 1816, född i Brunskog. Inflyttad från Eda 1840 med hustrun Stina Moberg och son Lars Gustaf f. 39. 1847 flyttar han dock till Rexeds bruk i Gunnarskog. Nu också med dottern Maria Lena f. 1842. 1852 drar man vidare till Gräsmark. Återfinns i 1880 års folkräkning i Norum med Noreborgs bruk. Dog i Noreborg, Eda 1885.
“För stångjärnssmederna var arbetstiden 12 timmar om dagen, och 13’/2 timmar för spiksmederna, vilka vanligen nödgades börja arbetet redan kl. 4 på morgonen och hålla ut till kl. 9 på kvällen för att hinna fullborda dagsbetinget.” (Zernander)
Samma år kommer hjälpsmed Anders Sjöberg f. 1805 från Borgvik. Båda hans barn dör med ett års mellanrum 1844 och 1845. 1846 anges han och hustrun för lösdriveri. 1847 åter (?) till Segerfors. Då har enda kvarvarande barnet dött 1 år gammal. 1856 drunknar dessutom sonen Anders Gustaf f. 1848 i Segerforsälven. Anders Sjöberg dör 1866, ”utfattig, enögd” av lungsot (dödsboken)
Gifte drängen mästersven* Carl Jernberg f. 1813 kommer från Eda. Hustrun Maria från Älgå 1840. Två år senare flyttar de vidare till Löfstabruk. Verkar sen ha återvänt, ”Ofta ”tjänstlös” 1846 – utan egen försörjning” Flyttar till Mangskog 1847. * Äldre namn för gesäll
Mästersven Jonas Walberg f. 1809 från Gunnarskog med hustrun Cajsa och sonen Anders. Flyttade till Forsbacka 1843.
Eldvaktare* och smedsdräng Olof Andersson f. 1816 från Gräsmark. På kurhus (för botande av venerisk sjukdom) 1841. 1843 vigs med Maria Persdotter 41 år. I april samma år föds sonen Anders. 1847 finns han i brukets avräkningsbok som koldräng år Johannes Holm. ”Utfattig” * En förrättning, som vanligen tilldelades någon för egentligt arbete oförmögen, lemmalytt person vid bruket, var natt- eller eldvakttjänsten. Eldvakten hade att, under de nattimmar arbetet vid bruket vilade, tillse det ej någon antändning inträffade i de slagg- och gnistgenompyrda smedjelokalerna. Och för kontrollens skull måste han i regel för varje timme invid kontoret, där bokhållarne vanligen sovo, tuta i ett slags horn eller fur. (Zernander)
Mästersven Anders Holm f. 1819 kommer från Eda 1841. Utflyttad 1845.
“Stångjärnssmedens dräkt bestod oföränderligen av mössa, lång, grov skjorta, förskinn, jämte strumpor och träskor, vilken lätta habit inte förbättrades ens vid den våldsammaste vinterkyla. Genompyrda av sot och smuts, vistades smederna vanligen ej något i familjen under veckans lopp utan intogo sina tarvliga måltider i smedjan och sovo, antingen i härden eller på en knippe halm i »smekuja» eller »labbhi», ett smutsigt krypin utan fönster strax bredvid, som uppvärmdes med inlagda glödande slaggklumpar. Atmosfären var här ohygglig, stinkande av hudsvett och salt, och en, åtminstone först på kvällen, brännhet temperatur” (Zernander)
Ny smedja Efter några år lät Sandelin bygga ännu en smedja och en ny kategori smeder kom till Segerfors.
”Redan 1841 begärde han rätt att få uppföra ett manufakturverk — vilken begäran han fick beviljad den 15/11 samma år — att förläggas ”vid älvens södra sida, där en sökanden tillhörig vadmalsstamp förut fanns uppförd ett järnmanufakturverk, bestående av 1 knipphammare för en stock med ässja samt 3 spikhammare för särskild stock och ässja, med rättighet att vid dessa verkstäder, såväl för eget bruk som till avsalu och vågförning tillverka spik och andra svartsmiden” (Erco)
Till Segerfors flyttade nu, 1842, spiksmedmästare Olof Nyström f. 1790 från Järnskog. Flyttade till Gunnarskog redan 1844.
Spiksmed Carl Fredrik Nyström f. 1823. Inflyttad från Järnskog 1842. Kommer att arrendera spiksmedjan i slutet av 1860-talet och början av 1870-talet. Återfinns i 1880 års folkräkning med familj: hustrun Agneta f. 1820 och sonen Ludvig f. 1862. I 1890 års folkräkning är Carl Fredrik backstusittare i Långvak.
Spiksmeden inhyses Johan Petter Grönberg f. 1806. inflyttad från Eda 1842. Utfattig 1852. 1854 börjar han arbeta på Mosågen. Flyttat runt: Rackstad, Kyrkebyn (1854) och Perserud (1857) I folkräkningen 1890 bor han i Taserud och är ensamstående rotehjon.
Spiksmed Petter Grundström f. 1792 från Karlanda 1844. Har tre söner. 1853 Utfattig och utan arbete och flyttar till Fryksände. Återfinns i Segerfors 1857-67 som ”lösdrivare”
“Även spiksmeden blev genom sin tvungna ställning under arbetet ryggbruten, och vanligen hade han också en och annan finger stympad, liksom mer eller mindre skarpt framträdande ärr efter läkta skador” (Zernander)
1846 flyttar mästersven Anders Norström f. 1822 till Segerfors från Gunnarskog. Verkar 1859 ha flyttat till Norge.
Hammarsmedmästare Jonas Tångring f. 1817 Inflyttade från Glava 1847. 1852 död med dödsorsak ”förkylning”. Hustrun med fattigunderhåll, 1869 antecknad för lösdriveri. Vistas i Glava. En dotter Lovisa f. 1844 flyttade 1859 till kakelmakare Andersson i Arvika köping, dottern Maria Cajsa f. 1846 till soldaten Rackberg i Rackstad.
Smedekonomi ”Med avseende på förtjänsten hade stångjärnssmederna det mest drägligt. Mästersmeden hade att själv underhålla mästersven och koldräng och erhöll vanligen i avlöning, enligt nuvarande mynt (1921), omkring 60 kr till s. k. »slaktpängar» jämte 6 tunnor råg och 12 tunnor havre. Spik- och knippsmederna hade för sig och sina biträden »huvdaren» och »tennbäraren» ej mera än omkring 40 kr i slaktpängar, och då även mästers familj skulle draga sig fram härmed, inses lätt, hur det skulle vara. Mästarna tilläts ju äga ett eget potatisland, annars hade det väl inte varit möjligt, att ens under de tarvligaste villkor kunna vidmakthålla livet hos sig själv och den oftast stora familjen.” (Zernander)
I avräkningsboken bokförde bruksbokhållaren inkomster och utgifter för smederna. Där kan man följa varje smeds uttag av råg, havre, sill, salt, tobak, brännvin, kål, vadmal, torrfisk, potatis etc. I oktober 1847 får t ex Johannes Holm en ”räkning” av bruksförvaltaren Pihlgren på smör, 36½ kannor surmjölk, 13 kannor sötmjölk. Andra utgifter kan vara ved, gödsel eller reparation av en ruta som Holm, Grundström och Utterberg påförs. Några smeder har ett högt brännvinskonto.
Spiksmed Josef Nyström f. 1825. Från Glava 1853. Utflyttad 1859 till Karlanda. Återkom 1865 med familjen till torpet Orrhultet. Arrenderade spiksmedjan i slutet av 1860-talet. Arbetsattest till järnvägen 26 april 1869. Sträckan Karlstad – Arvika byggdes 1869 – 1871. Bosatt på Segerfors i folkräkningen 1880, 1900, (Inhyses* f.d. spiksmed) Änkling 1884. Utfattig. Dog 1906 på fattiggården Koppsäng
*inneboende utan att var släkt eller tillhöra tjänstefolket
Knippsmeden Anders Jonsson Berg f. 1816 från Gunnarskog 1847. Död 26 maj 1855 i lunginflammation
Sämre tider Den 25 aug. 1852 försåldes på offentlig auktion Segerfors bruk med tillhörande egendomar till bruksförvaltaren på Gårdsjö bruk i Ö. Emtervik J.U. Stenbeck. “1855 sålde Stenbeck det till brukspatron Carl Bernhard Hegard. Det förefaller som om smidestillverkningen under Hegardts ledning inte lämnade det utbyte som tidigare, varför han lade sig mera på sågverksrörelse och timmerhandel. Hegardt torde dock ej kunnat bemästra de ekonomiska svårigheter han råkat i, trots tid efter annan tagna inteckningar i egendomen, utan måste träda i konkurs i slutet av 1850-talet, då Herman Ludvig Indebetou köpte Segerfors av konkursmassan för 75.000 kronor.” (Erco)
Hammarsmed Lars Asmund f. 1819 Kom från N Ullerud 1856. Familjen med 8 barn bor på Källbråten i Rackstad. 1868 läggs smedjan ner. Asmund återvänder hösten 1870 till N Ullerud från Rackstad. Dör 1873.
Han har fått ett eget kapitel i Gustaf Schröders En bruksbokhållares minnen, Kapitlet Hammarsmeden s.82-93, där ”Johan Asmund” – med mycket ojämnt humör – efter att ha kommit ihop sig med en bruksbokhållare på Mölnbacka bruk avskedades och flyttade. Gustaf Schröder sammanträffar på 1870-talet med en son till brukspatron Adolf Sandelin ”min förre skolkamrat bataljonsläkaren S” (sannolikt jämnårige Carl Henrik Sandelin f. 1824). S. ”hade före mötet varit hemma några veckor, varför jag frågade honom, om han kände till folket där hemma på bruket. ’Åh, icke mycket’ – ’Har du hört talas om någon stångjärnssmed, som heter Asmund?’ – ’Det tror jag det; det är pappas ögonsten och vår bästa smed’. Uppenbarligen har Schröder tagit sig litterära friheter i den här historien eftersom Asmund anlände till Segerfors tio år efter Adolf Sandelins död…
Knipsmed Jan Jernberg f. 1829 kom till Segerfors i slutet av 1850-talet. Klensmed och eldvakt (Återfinns i husförhörslängden 1858-67, 1867-71, 1872-77) flyttar 1875 till Christiania med hustru och tre barn.
Smedsdräng Sven Bergendal f. 1812 Kom från Sunne
Mästersmed Olof Stålhandske f.1807 i Alster död 1865 i Helgebodafors som änkeman. Men han var skriven på Segerfors. ”Stångjärnssmeden…Har varit smed på Segerfors” (enligt dödsboken 1865) Kom från S Finnskoga (Letafors bruk?)
1858 Stångjärnssmed Gullbrand Nyström f. 1826. Född i Norge. Inflyttad från Brunskog. Flyttade 1866 till Gunnarskog. 1890 änkling enligt folkräkningen.
Spiksmed Olof Olsson Örn f. 1825. Kom från Gunnarskog 1858. Gifte sig i januari 1859 med pigan Märta Jansdotter f. 1832
1859
Spiksmed M Gustaf Lundberg f. 1825 i Åmål. Inflyttad från Sillerud. Död 1866 i kolera. ”Hade antagit brandvaktstjänstgöring i Arvika köping då han dog” ”Änkan med barnen tillhör Arvika köping och åtnjuter där fattigvård”. För sonen Edvin Albert f. 1862 anges i husförhörslängden “son till Bjurlund” – och påföljande år byter Edvin Albert till den familjen.
Sönerna Anders Gustaf och Karl föddes på Segerfors och blev båda garvare. Karl flyttade till Eksjö och blev dess första demokratiskt valda riksdagsman (s) (källa: Kåre Lundberg, som anger att hans farfars far var född 1823-03-03)
Spiksmed Gustaf Olsson Bjurlund f. 1828. inflyttad från Gillberga 1859. Utfattig och inhyses. Folkräkningen 1880 bor han i Segerfors. 1890 i Arvika köping med sin hustru
1861
Spiksmed Johannes Björn f. 1835 inflyttad från Glava 1861, till Älgå 1866. 1880 -1910 Sunne (Folkräkningen)
Överjärn ”För att upprätthålla en viss sparsamhet ägde också varje mästare ett bestämt parti järn och kol till förfogande vilket, arbetat med omtanke, kunde lämna mer eller mindre »överkoj» och »överjärn» vid årsräkningen. Detta måste nu vid vite hembjudas bruksägaren, men som avlöningen var ytterligt knapp bedrevs mycket underslev härvidlag. Såväl smederna som befolkningen i övrigt var djupt sjunkna i dryckenskap, och överallt brändes det, vadan detta överjärn mestadels bortbyttes till bönderna mot brännvin i vederlag. Upptäcktes nu detta, av ett oriktigt system främmande tjuveri, blev det avstraffning medelst prygel inne på kontoret.” (Zernander)
”Det var en bruksinspektor vid Segerfors, som var mer än vanligt nitisk i tjänsten. Han stod i för att komma sig fram, och många gånger var det smederna, som fick sitta emellan just för hans skull. En gång då han var ute på kräftfiske, fick han syn på några hjulskoningar, som låg undanstuckna i en buske. Det var inte svårt att förstå, att det var någon av smederna vid bruket, som smugglat undan sitt överjärn för att vid tillfälle sälja detta till någon bonde eller att låta det gå i utbyte mot lite säd eller potatis…” (Linnarsson, Mäster Hults värmlandshistorier. Minnen och äventyr från västra Värmland. 1952) Hela historien finns här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/07/28/master-hult-berattar-varmlandshistorier/
Hammarsmed Anders Gustaf Granström f. 1836 Inflyttad 1864 från Järnskog ”utfattig Andra giftet” Inhyses (67-71 husförhörslängden) Flyttar 1873 med hustru och tre barn till Fellingsbro. 1880 till 1910 bokförd i Fellingsbro.
Spiksmed Jonas Eriksson Nylander f. 1835. 1865 till Segerfors, flyttar från Segerfors. I folkräkningen 1880 arbetare i Östra Sälboda.
23 och 24 oktober 1865 flyttar en rad smedsdrängar från Segerfors:
Spiksmedsdräng Gustaf Grönberg f. 1841 fr Glava. Inflyttad 1865. Till Karlanda 1866
Mästersven Gustaf Fredrik Schützer f. 1834 flyttar till Rottneros.
Spiksmedsdräng Johan Fisk f. 1846 hade 1864 kommit från Långserud. Flyttar till Rexed.
Spiksmedsdräng Petter Gutke f. 1839 kom 1859 från Gillberga och flyttade 1865 till Charlottenberg
Smedsdräng Carl Petter Björn flyttar till Älgå.
Bruket går åter i konkurs ”…men dukade dock under för den genom nya tillverkningsmetoder uppkomna konkurrensen, och bruket måste nedläggas 1868. Sedan järntillverkningen var nedlagd, fingo smederna sysselsättas med annat arbete, en del fingo arbete vid sågen, bl. a fingo de bygga väg till Perserud öster om Racken.” (Erco) Eftersom järnvägen på bandelen Karlstad – Arvika började byggas 1869 sökte flera smeder arbete där.
Spiksmed Jonas Jernberg f 1830. Inflyttad 1866 från Gunnarskog. Hösten 1868 till Mo i Älvsborgs län med hustru och sex barn
Johannes Eriksson Söderström f. 1823 fd hammarsmed. Från Rexed i Gunnarskog 1867. Flyttade våren 1869 till köpingen (Solberga). Arbetsattest till järnvägen 26 april 1869. 1880: smed; 1890 Rotehjon.
Spiksmed (inhyses) Nils Persson Löf f. 1825. Från Gunnarskog 1867. Utfattig. Arbetsattest till järnvägen 1869. Flyttade till Gunnarskog 1870 med hustru och sex barn, varav en dövstum. Deras lösdrivne dräng Johannes Eriksson med arbetsattest till järnvägen 1869 ”lär vistas i Lyred Gunnarskog”. I 1890 års folkräkning uppsatt som hemmansägare i Treskog
Spiksmed Jan Gustaf Stake f. 1836 Änkling 1870 Arrende spiksmedjan, inhyses. Arbetsattest till järnvägen 1869. Till Norge 1871. Gift 2 gånger. 1873 flyttar han till Älgå. I följande folkräkningar 1880 och 1890 återfinns han som arbetare på Edsvalla bruk
Spiksmed Anders Håfström f. 1821. Flyttade in från Långserud 1872. Bodde dessförinnan under 1850-talet i Norge, där tre av fyra barn föddes. Från 1883 Inhyses. I folkräkningen 1900 bosatt i Segerfors
Till Amerika Smeden Lars August Haglund f. 1852 kom från Bellefors i Västergötland med sin hustru Anna Josefina Seinknecht. De gifte sig 1876, tre söner föddes på Segerfors 1877-80. Hela familjen med två drängar flyttade till Nordamerika 1889. Anna Josefina dog två år senare.
De sista smederna voro: spiksmederna J.Järnberg, Gust. Stake, Jonte Jernberg och Josef Nyström, stångjärnssmederna L. A. Haglund, Joh. Asmundsson Kropp och Örn, skriver Erco.
I den här listan finns nog inte riktigt alla smeder med – en del smeds- och koldrängar kan bl a saknas – och några uppgifter är vaga och ofullständiga. Och vem är Joh. Asmundsson Kropp? Och kanske är något missuppfattat. Komplettera gärna! lennart.wettmark@gmail.com
I Wermlandstidningen (1847-08-04) kan man läsa en annons om försäljning av Segerfors bruk efter grundaren, Adolf Sandelins, bortgång 1846. I annonsen får man en bild av vad som fanns på Segerfors. Det verkar inte som man fick någon köpare. Under åren 1846 – 52 arrenderade istället Edmund Sandelin Segerfors av sterbhuset.
“Genom öppen och frivillig auktion, som förrättas på stället Onsdagen den 1 nästkommande September, kommer enligt framlidne brukspatron Ad. Sandelins sterbhusdelägares fattade beslut, till den mestbjudande att försäljas Segerfors bruk, beläget i Wermlands län, Jösse härad och Arvika socken, invid sjön Racken ½ mil från Arvika köping, privilegierat för 1200 skepp:d stångjernssmide för 2:ne härdar och 1 hammare, mot enkel hammarskatt, 3:ne spikhamrar för en stock och 1 ässja, 1 kniphammare för särskild stock och ässja, 1 grovbladig husbehovssåg, 1 qwarn med 2 par stenar och 1 wadmalsstamp. Wid bruket, som är anlagdt 1840, finnes 3:ne timmerslussar och erhålles 24 sk banco för hwarje tolft timmer (tolv stockar) som derigenom nedflottas. Åbyggnaden består av Corps de logie med 2:ne wåningar under skiffertak, hwaraf andra wåningen innehåller 7 rum, och kök, samt den öfra 1 större salong och 6 rum, deraf 2:ne inredde, 1 flygelbyggnad af en våning, äfven under skiffertak, bestående av brukskontor och 3:ne rum samt krambod (affär); 1 magasin, tvenne våningar under skiffertak (se bild), drängstuga, brygghus, stall och erforderliga uthus, alla nästan nybyggda, i fullkomligt godt stånd samt försäkrade i allmänna Brandförsäkringsfonden för byggnader å landet till cirka 12.000 Rdr Banko. Landtegendomen till bruket består af 7/24 efter helt i frälsehemmanet Rackstad tillhörande frälseränta, och 1/12 i kronohemmanet Holm, hwarå årliga utsädet utaf cirka 5 tunnor höst- och 25 á 30 tunnor wårsäd och omkring 20 tunnor potatis, samt winterfödas 4 hästar, 2 par oxar och 10 kor. (en tunna c:a 150 liter)
Tillträdet af så wäl bruks- som lantegendomen, den sednare med förättadt höstutsäde, får ske den 1 nästkommande november, och alla inwentarier samt säkra förlager (fordringar) af en bliwande köpare öfwertagas efter bokpris (varas bokförda pris). Af köpeskillingen erläggas 2000 Rdr Banko genast efter auktionen, men det öfriga kan lämpas efter en reel köpares beqwämlighet och på de willkor som före utropet tillkännagifwas; förbehållande sig sterbhusägarna att inom 24 timmar efter klubbslaget få antaga eller afslå högsta anbudet. Närmare beskrifning om denna förmånliga bruks- och landtegendom kan erhållas genom korrespondens antingen med handlande Thure Sandelin i Arvika eller brukspatron A. Frick på Arvika och Rud
Wagge den 8 juli 1847
Efter anmodan Sam. Sohlberg
”Det var en bruksinspektor vid Segerfors, som var mer än vanligt nitisk i tjänsten. Han stod i för att komma sig fram, och många gånger var det smederna, som fick sitta emellan just för hans skull. En gång då han var ute på kräftfiske, fick han syn på några hjulskoningar, som låg undanstuckna i en buske. Det var inte svårt att förstå, att det var någon av smederna vid bruket, som smugglat undan sitt överjärn för att vid tillfälle sälja detta till någon bonde eller att låta det gå i utbyte mot lite säd eller potatis. Inspektoren lämnade sina metspön för att underrätta brukspatron om sitt fynd. Sedan gällde det att undersöka vem av smederna, som var den skyldige. Inspektoren trodde sig ha fått ett gynnsamt tillfälle till att meritera sig ytterligare. Det var därför han var så angelägen.
Det var emellertid fler, som var ute på kräftfiske samma kväll, ehuru på lämpligt avstånd, bland dem en dagdrivare och lätting vid namn Nyström. Han lade märke till att inspektoren fann något i busken och anade sammanhanget. Så snart inspektoren vänt ryggen till, tog han sig för att undersöka busken, han ock.
– Gud nåde dig vem du än är, sade Nyström, där han stod vid busken och betraktade skoningarna.. Du får stryk så du ligger i dagatal, om jag inte räddar dig.
Därmed tog han skoningarna och kastade dem i älven, där det var som djupast. När inspektoren med brukspatron i sällskap kom tillbaka, var fyndet borta. Nu fanns inga bevis varken mot den ene eller den andre. Inspektoren anade förstås att det var ugglor i mossen, och snart blev det även känt, att det var den förslagne Nyström, som spelat inspektoren ett spratt. Denne förbannade och svor, men gubbarna på bruket fick sig ett gott skratt.”
(Linnarsson, Mäster Hults värmlandshistorier. Minnen och äventyr från västra Värmland. Sthlm: Wahlström & Widstrand, 1952)
Vem var Nyström? När man läser husförhörslängder för Segerfors bruk hittar man flera med det namnet
Husförhörslängd 1841-47: Spiksmedsmäster Olof Nyström född 1790 i Gunnarskog, Spiksmed Carl Fredrik Nyström, f. 1823 i Gunnarskog. Sonen Carl Johan f. 1845
Husförhörslängd 1846-58: Carl Fredriks son Adolph f. 1849, som 1866 flyttade till Norge. Spiksmed Josef Nyström f. 1825 i Glava, sonen Adolf f. 1853, drängen Johannes Nyström f. 1849 i Glava.
Det verkar troligt att ”dagdrivaren och lättingen” Nyström – vem han nu var – försökte rädda en släkting från att bli upptäckt. Om nämligen en anställd vid bruket fuskade och sålde överblivet kol och järn (”överjärn”) till någon annan än bruksägaren straffades denne av bruksägaren personligen, antingen ekonomiskt eller fysiskt.
(Se även http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/06/12/bruksliv-och-smeder-vid-segerfors-bruk-1849/)
Nils Olofssons föredrag i Segerfors kvarn juli 2019:
Förutsättningarna för sågverk vid Segerfors var goda, tillgång till råvaran, möjligheten att flotta på Racken och i Segerforsälven. Älven med forsar och fall gav också kraftkällan med vattenhjul. Skogen blev tidigt råvara inte bara för bränsle utan för byggnadsmaterial, stockar, plankor och takstickor. Även tjära och kol var viktiga produkter från skogen. Skogen var också en viktig arbetsgivare eftersom huvuddelen av arbetet skedde vintertid och blev ett bra komplement till jordbruksarbetet under sommarhalvåret. Arbetsuppgifterna var främst timmerhuggning med kvistning och barkning, transporter med häst och kälke, flottning och sågverksarbete.
Timmerhantering, timrets väg Fram till 1950-talet var det yxa och timmersvans som gällde för avverkning. Transporten skedde med skogskälke ut ur skogen och flottning på sjöar och i älvar fram till sågarna. Nedan bilder på Racken en vinterdag 1917 och I kvarndammen där det kunde finnas många stockar i avvaktan på fortsatt flottning ner till sågarna.
Idag kan det vara svårt att föreställa sig hur flottning kunde ske i Segerforsälven, men flödet var större innan Arvika började ta sitt dricksvatten från Racken i början på 1900-talet. Flottningen skedde också huvudsakligen under vårfloden då snösmältningen gav rikligt med vatten i älven.
För att timret skulle kunna passera Smedjefallet och kvarnen, byggdes timmerrännor.
Ture Anders målning visar timmerrännan vid Smedjefallet med kvarndammen i bakgrunden.
En fråga som kommit upp är om det skedde vinschning på Racken? På några ställen finns järnbultar kvar i berget och i stora stenar. Dessa kan ha varit fästpunkter för vinschar eller länsor i sjön. Detta är tydligt på Kajsas udde men kan även ses vid Bråten och Edet. Det kan säkert finnas på andra ställen också, så information om det tas tacksamt emot av författaren.
Ny teknik i skogen
Under andra hälften av 1900-talet introducerades motorsåg och senare även skördare för avverkning. Detta medförde kraftigt ökad produktivitet i skogen, samtidigt som skogstraktor, skotare och timmerlastbil effektiviserade transporterna. Därmed ändrades förutsättningarna för lokalisering av sågverken. Ökade timmervolymer gav också krav på större kapacitet.
En annan intressant transportväg för timret var linbanan mellan Mangskog och Gunnarskog. Den Byggdes 1914-1915, beställare var Jössefors AB. Linbanan gick mellan sjöarna Mangen och Gunnern och sedan flottades timret från Gunnern via Vaggeälven ned till Jössefors. Linbanan var ca 13 km lång och gick över 106 bockar, den högsta 30 m hög. Den hade 252 vagnar och en transportkapacitet på 12 ton per timme. Den drevs från en drivstation vid Bytorp, först med en råoljemotor som senare ersattes med en ångmaskin. Linbanan lades ner 1924.
De sågar som anlades var av två typer – Husbehovssågar och avsalusågar
På husbehovssågar var det små eller inga krav på tillstånd. 1828 blev det helt fritt att anlägga sådana. Ökande efterfrågan och konkurrens om skogsråvaran gjorde att regleringar och beskattningar tidigt infördes för de s.k. avsalusågverken som oftast var större.
Två huvudtyper av sågar kom till användning, Ramsågar och Cirkelsågar.
Ramsågen utvecklades sannolikt från s.k. kransågning. En stocksåg som hanterades av två man vid fällning användes också för att dela stocken till plankor. Man lade då stocken på en ställning, så att en man kunde stå över och en under stocken och såga.
Redan på 1500-talet gjordes enkla ramsågar med ett blad i en ram, som med vattenkraft rördes upp och ner. Tjocka grovtandade blad gav råa sågytor som ofta måste hyvlas. Successivt kom tunnare sågblad som gav mindre spill och slätare sågad yta. Efter hand användes också flera blad i ramen varvid produktiviteten ökades.
Cirkelsågen, med en roterande sågklinga, introducerades under senare delen av 1800-talet, framförallt vid mindre sågverk. Den var lättare att ställa om för sågning av olika dimensioner.
Cirkelsågverken kunde göras flyttbara eftersom de oftast drevs med ångmaskiner, råolje- eller el- motorer.
Lokaliseringen av sågverk styrdes i början helt av tillgången på kraftkällor. Älvar och bäckar med vattenhjul var den vanligaste kraftkällan. Senare började även vattenturbiner användas.
En teknik som användes tidigt även vid sågverk var s.k. hästvandring, som var vanligt vid drift av tröskverk på gårdar.
Med ångan och lokomobiler kom nya lokaliseringsmöjligheter under andra hälften av 1800-talet. Tändkule- och el-motorer kom under början av 1900-talet och blev snart dominerande som kraftkälla.
Järnbruksdöden Under andra hälften av 1800-talet lades många järnbruk ned, framförallt de mindre, detta framförallt p.g.a. att nya processer hade kommit som inte var beroende av träkol för järnframställning. Andra faktorer som bidrog var övrig utveckling av ny teknik, såsom kraftkällor, transporter etc. liksom naturligtvis strukturrationaliseringar och sammanslagningar.
Detta ledde till att många bruk sökte andra verksamheter att satsa på.
Sågverksindustrin blev ett naturligt alternativ, så även för Segerfors Bruk, där den förste Brukspatronen Sandelin, tidigt hade intresserat sig för andra sågverk i området, där sågarna i Perserud och Mölnerud har omnämnts i sammanhanget.
Segerforssågarna De båda Segerforssågarna låg vid den ”tredje” forsen som låg ca 300 meter nedströms kvarnen. Jämför figur nedan t.h.
Två andra sågar fanns också i närområdet – Mosågen och Ångsågen på Fjaestads udde, varom mera nedan.
Två sågverk anlades ”efter varandra”. Spiksmedjan som är streckad i figuren nedan låg närmast dammen. Måttuppgifterna baseras på en studie gjord av Riksantikvarieämbetet 1989:
” Såglämning, bestående av resterna av en fördämningsvall, ca 15 m l (ÖNÖ-VSV) av 0.3-1 m sten ibland tuktade gråstenar med rester av en stockkistkonstruktion och två såghusgrunder. Den ena husgrunden är 9×8 m (ÖNÖ-VSV) av 0.5-1 m st tuktade gråstenar, i husets S ända är 8 järnöglor och spår av en stockkistkonstruktion. Den andra husgrunden är ca 25×8 m (NV-SÖ) av 0.5-1.5 m st tuktade gråstenar och tegel. I husgrundens SÖ ände är ett postament med sågfästen, 3×2 m (NV-SÖ), 0.3-0.5 m h. Det största i NV liggande, såghuset är det yngre av de båda.”
Den äldre sågen närmast dammen och spiksmedjan, var sannolikt en husbehovssåg uppförd för att såga virke till den omfattande byggnation som krävdes för järnbruk, jordbruk och kvarn.
Den nyare sågen, en avsalusåg, anlades 1855 och omnämns i de protester som bl.a. Wiks säteri anförde. Detta eftersom den konkurrerade med Mosågen, som anlagts tidigare.
De två sågarna och spiksmedjan drevs av vattenhjul från en gemensam ”sump”, en rektangulär träränna. Vattnet kunde tas ut från ”sumpen” till de olika vattenhjulen. ”Sumpen syns på fotografiet och målningen nedan, båda från ca 1930. I bakgrunden syns brädstaplarna som låg på gärdet väster om kvarnstugan.
Den äldre husbehovssågen lades troligen ned när den nyare större sågen kommit i drift, medan avsalusågen var i drift fram på 1930-talet. Spiksmedjan lades förmodligen ned vid avvecklingen av järnbruksverksamheten på 1860-talet
Arbetet med timmerhantering och virkeshantering i sågarna gav som tidigare sagts sysselsättning, men arbetsmiljön lämnade mycket i övrigt att önska. Arbetet var krävande med förläggning, ofta i kojor långt hemifrån och att traska i djup snö, skotta, såga, kvista, barka, lasta på och av kälke och köra stora lass i branta utförsbackar. Flottningen var riskabel, både på sjön och i älven. Sågarbetet gav många kapade fingrar och armar och virkeshanteringen att bära flera plankor på axeln upp på höga brädstaplar var ensidigt och tungt.
Mosågen Mosågen ägdes länge av Wiks säteri och har sannolikt funnits sen början på 1800-talet eftersom Wiks säteri nämns som ägare av en timmersluss vid Segerforsälvens utlopp från Racken i början av 1800-talet. Den nämndes också indirekt som avsalusåg 1855 när Segerfors sökte status som avsalusåg och Wiks säteri invände mot detta.
Mosågen ägdes och drevs av Skogslund från 1909, den köptes senare av Skogsägarföreningen, troligen på 1940-talet. Den expanderade successivt till en ganska omfattande verksamhet innan nedläggningen i mitten på 1960-talet. Svårigheter att ordna rationell virkeshantering med truckar och tork var sannolikt en bidragande orsak till nedläggningen.
Mosågen drev även ”Clippersågen”, inriktad på björktimmer. Denna såg låg ca 200 m väster om Kvarnstugan på området mellan vägen och älven.
En fortgående mekanisering och rationalisering av sågarna började på allvar i mitten av 1900-talet. Denna innebar bl.a. barkning i barkmaskin vid sågen, virkeshantering med transportörer, datorisering bl.a. automatiserad sortering, truckhantering av virkespaket och torkning i virkestorkar i stället för i brädgårdar.
Sågbruksdöden Utvecklingen för de många mindre sågarna under 1900-talet ledde till nedläggningar och sammanslagningar till större enheter, något som skulle kunna kalla sågbruksdöden. Orsakerna till denna utveckling var bl.a. att eldrift och lastbilstransporter möjliggjorde friare lokalisering, mekanisering och automatisering i sågarna, datorisering ända ut i skogen, större volymer bl.a. beroende på ökad skogstillväxt samt en ökande export.
Sågen och lerkvarnen vid Sågmon Ytterligare en såg låg i Segerforsälven i den del som kallas Viksälven. Den låg där gamla Karlstadsvägen går över älven. Den var sannolikt en husbehovssåg. I samma anläggning drevs även en s.k. lerkvarn. I denna rensades och tvättades den lera som fanns i området och som visat sig väl lämpad för krukmakeri.
Övriga sågar i närområdet Ytterligare sågar fanns där timret från skogarna i området runt och i närheten av Racken kunde sågas. Perserudssågen, etablerades redan 1824. Sågar fanns även i Gunnarskog, Mangskog och Brunskog, där Mölnerud och Kronan låg ”på andra sidan skogen”
Vid Kyrkviken låg 2 ångsågar, båda belägna på Sågudden
Ångsågen på Fjaestads udde Denna såg lades ner 1930 då Gustav Fjaestad köpte marken och byggde sitt hus där. Det har visat sig svårt att få fram information om denna såg, startår, ägare, omfattning etc., utöver några minnen från enskilda personer som hört berättas om den! Arkiven i Arvika och på länsstyrelsen Karlstad har inga uppgifter.
Mot den bakgrunden är Kvarnföreningen och undertecknad tacksamma om de, som vet mera eller har information, målningar, foton etc. om ångsågen eller andra verksamheter längs Segerforsälven, kontaktar oss.
Under några hundra år fanns en mängd små järnbruk i Västvärmland. Det var tackjärn från Bergslagen som förädlades i våra trakter, där det fanns både skogar och vattenkraft. Bara några årtionden innan bruksdöden slog till startades Segerfors bruk i Rackstad.
18 juli 1836 undertecknades det köpebrev som gjorde Adolf Sandelin till ägare av den fjärdedel av Rackstads hemman som gränsade till den älv som var Rackens utflöde till Kyrkviken. Säljare var ett konkursbo efter framlidna kanslirådinnan Forslund vid Älgå bruk. Hennes make hade det gångna sekelskiftet köpt mark och inte minst skog i Rackstad. I ett avtal med Wiks säteri hade han avtalat om möjligheten att flotta timmer från rackstadskogarna till sitt bruk i Älgå.
Följande år blev mödosamt för Adolf Sandelin, handelsman från Arvika och som sades vara ortens rikaste. Hans far hade varit verksam på bruket i Älgå. Därifrån hade Adolf flyttat till det nyanlagda Oscarstad, som sen blev Arvika. 1819 hade han gift sig med dottern till en brukspatron i Dalsland. Han var entreprenör.
Förutom Sandelin märks särskilt den jämngamle Olof Frykholm i den här historien. Han hade 1835, 48 år gammal, tillträtt som brukspatron och delägare av Älgå bruk efter att varit sergeant vid Wermlands fältjägarregemente och krigat i Leipzig 1813.
Ett nytt järnbruk?
Sandelin ville starta Arvika sockens första järnbruk. Det skulle visa sig att det var i slutet av den mäktiga småbruksepoken i Värmland. Men det var inte enkelt. Det var träkol och strömmande vatten som var viktiga för Sandelin. I älven som ledde Rackens vatten till Kyrkviken fanns tre vattenfall, strategiska faktorer för det järnbruk Sandelin påföljande år ansökte om att få starta.
I augusti 1837 kungjordes i kyrkorna i Brunskog, Mangskog, Arvika, Gunnarskog, Högerud, Ny, Eda, Köla, Älgå och Glava att en förrättning skulle äga rum angående en bruksanläggning i hemmanet Rackstad. 25 augusti ägde första dagens möte rum på Högvaltas tingställe. Bergmästare Sohlberg från Filipstad var där, liksom tre nämndemän. Inte minst var brukspatronerna från de flesta omkringliggande bruken där: Sälboda, Fredros, Glava, Älgå, Brunsberg, Adolfsfors och Helgebodafors. I Sandelin hade en konkurrent dykt upp! Särskilt gällde det tillgången på träkol, som tillsammans med strömmande vatten behövdes för att driva ett bruk vid den tiden. Att Sandelin hade dessa tillgångar var förutsättningen när han sökte tillstånd att få anlägga ”tvänne stångjärnshärdar för att med en eller tvänne hamrar årligen få utsmida 900 skålpund köpt tackjärn till stångjärn… utan att göra intrång i andras rättigheter”
Intressen kolliderar
Det visar sig snart att brukspatroner och bönder har helt olika intressen i denna affär. Sandelin hade redan i februari skrivit avtal med bönderna i Rackstad, Holm och Perserud i hopp om att smidigt få igenom affären och få statens tillstånd att anlägga ett bruk. Av bönderna i Rackstad och Holm hade han för all framtid köpt rätten att använda de tre fallen och aktuella dammfästen. Och av bönderna i Perserud rätten att dämma upp sjön Alken. Rackstads hemmansägare överlät sin kvarn mot att man fick fri malning för all framtid. På Holmsidan blev husbehovskvarnen kvar, liksom handlande Sundblads vadmalsstamp.
När Sandelin gör upp om att kunna dämma upp även Racken vid utflödet – mot ersättning för översvämmad mark, kolliderar hans intresse med familjen Hårds på Wik, som fritt ville kunna slussa timmer till sin ägandes Mosågen genom Rackstad/Viks/älven. Men också det löste sig; 26 aug undertecknade Sandelin och Charlotte Hård von Vicken från Vik en överenskommelse att timmer skulle få framflottas två gånger årligen, vår och höst. Hon frånträder nu ”all protest av vad namn och beskaffenhet som helst” mot hans sökta smidesrätt och ”önskar honom framgång härtill”
Träkol och frälseränta
Nu återstod två tvisteämnen: frågan om frälseräntan. Rackstad var ett gammalt frälsehemman och möjligen hade släkten kvar rätten till en årlig ränta. Och så fanns ännu en tvistefråga, nämligen om den träkol som alla bruk behövde. Sandelin hade angivit att han kunde räkna med kol från skogarna i Rackstad, Holm, Perserud, Taserud, Långvak och Stålsberga. Brukspatron Frykholm fick nu klart för sig att Långvaks kol riskerade att hamna i Rackstad istället för i Älgå. Brukspatron Edgren hävdade att Högvalta, Perserud och Långvak hörde till Sälboda bruk. Taserud hade inte mycket skog och närheten till den växande köpingen Arvika gjorde att bräder och vedbrand behövdes där. Brukspatron Rhodin i Glava hade fått en skrivelse från de bönder som vanligen levererade till honom, att om man inte fick 5 Riksdaler så skulle de sälja åt annat bruk. Han misstänkte att det var det blivande bruket i Rackstad som erbjöd denna högre betalning.
Bönderna agerar
Det jäste i bondeleden: Olof Olofsson i Rackstad t ex ville nu få närmare avsättning för sin kol efter Sandelins köp. Tidigare hade han tvingats lämna till Älgå bruk. Resultatet blev istället att kolveden blev liggande i skogen till förruttnelse, skriver Olof Olofsson till tingsrätten.
Ännu större tyngd hade den elva sidor långa skrivelse som lämnades in 22 augusti – tre dagar innan förrättningen vid Högvalta tingsrätt – underskriven av ett femtiotal bönder i Ålgården, Långvak, Holm, Rackstad, Perserud och Taserud. De hade med ”glädje” erfarit att Sandelin sökt rättigheter och hoppades att Bergskollegium skulle undanröja de hinder som möjligen nästgränsande bruksägare ”ännu lägga emot att för oss beqvämt” leverera kol. Bönderna noterar att en del skogsägare tidigare har tillstyrkt, i hopp om högre kolpris, utökad smidesrätt för avlägsna bruk, eftersom man misströstat om att en ny anläggning skulle etableras på närmare håll. ”Okloka handlingar, som dock inte böra lända andra än dem själva till förfång” Att gamla bruk nu vill ha utökad smidesrätt och disponera över andras egendom, vore ett ”hånande” mot skogsägarnas självständighet och rätt, skriver man. Istället framhåller man brukspatron Rohdin på Hillringsberg som underlättat för skogsägare genom att flyttat två stångjärnshärdar till Glasdammen. ”Patron Rohdin, som icke blint ser på enskild fördel, fann rättsenligt att förkorta skogsägarnas kolkörning då järnpriset ej medgiver högre kolpris”
I december 1838 frikändes Sandelin från bördsanspråk och 31 oktober 1839 fick Sandelin äntligen sitt privilegium och kunde triumferande döpa sitt bruk till Segerfors!
I USA var intresset för det gamla fäderneslandet stort och många svenskspråkiga tidningar rapporterade “allt” som hände i de gamla hembygderna. Här är ett urval man kan hitta om Rackstad och Segerfors. Klicka på bilden för att förstora texten i urklippen:
1886 köpte Gustaf Schillers svärföräldrar Gustav och Erika Josefina Ljunggren Segerfors och överlät det till honom och deras dotter Josefina Charlotta Ljunggren. De sålde egendomen 1892
1836 köpte Adolf Sandelin på konkursauktion efter kanslirådinnan Forslund frälsedelen av Rackstad (107/432 delar av hemmanet) Detta beredde vägen för grundandet av Segerfors bruk.Vem var kanslirådinnan Forslund? Och vad gjorde hon i Rackstad?
En ledtråd kan man få i boken Från svarta till vita kol av Carl Erco. I kapitlet om Älgå bruk framgår att Jakob Forslund ägde detta bruk i slutet av 1700-talet och i lantmäterihandlingar från 1790-talet får man veta att Jakob Forslund köpte skog i Rackstad.
I protokollet kring striden om tullrättigheter för Segerfors kvarn 1843 finns en annan ledtråd: Patron O N Frykholm på Elgå bruk meddelar där att bruket har “från gammal” tagit timmer från Racken via flottleden. “1810 undertecknades kontrakt mellan Elgå bruk och Wik om att Elgå under 25 år skulle få framflotta ett hundra tolfter timmer årligen mot en ersättning av åtta skilling banco per tolft. Men timmertillgången har på senare tid varit så ringa att uppköp och flottning från detta hålla lämnats å sida”
Under åren 1795 till 1798 köpte Jakob Forslund genom ombud ett antal torp med tillhörande skog: Danielstorpet (1795), Janstorpet, (1798) Dessutom: “Erik Andersson och Olof Olsson tillkännagåvo att de till herr cancellie rådet Forslund försålt sina skogstorp, vilka den förra innehavaren för 7/48 och den senare för 5/48; likaledes anmälte Erik Arnesson att han såsom förmyndare för broder Bengt Arnesson även till herr cancellie rådet Forslund bortsålt dels för 1/24 innehavde torp, för vilka alle torp herr cancellieårdet vid delningen bör erhålla skog.”
(Källa: Laga delning 1795 Storskifte på skog/skogsmark 1797. Lantmäteriets historiska kartor på Internet)
Vem var Jakob Forslund? Carl Erco berättar om Forslund i sin skildring av Älgå bruks historia: “Efter änkefru Kolthoffs död såldes bruket till kanslirådet Jakob Forslund, född 1735 på Forsnors gård i Grava socken, där fadern var torpare. Han hade under otroliga försakelser genomgått Karlstads gymnasium. Genom hjälp av greve v. Fersen kunde han raskt avlägga examina och fick anställning som kanslist i Stockholm 1763. Under Napoleonkrigen kom han i konvojberedningen 1797. Han var även ledamot av Järnkontoret, och kanske var det detta som gjorde honom intresserad av att bli egen brukspatron. Bruket sköttes under tiden av inspektoren Carl Freudenthal, apotekarson från Karlstad och driftig ledare”. År 1805 tog Forslund avsked från sin statstjänst och flyttade till Älgå, där han tidigare gjort åtskilliga förbättringar och 1806 byggt den ännu bestående vackra herrgårdsbyggningen. Kanslirådet Jakob Forslund var gift med änkan efter kamreren i kommerskollegium Anders Magnus Zelling, vilken dog 1781. Hon var av finsk släkt och hette Margareta Kristina Hult. Det var en ovanlig kvinna. Forslund fick ej länge fröjda sig åt sitt verk. Redan samma år som herrgården blev färdig, det sades att den var byggd efter förebild av biskopsgården i Karlstad, dog han den 23 dec 1806 i hetsig feber. Den efterlevande änkan fick nu ta hand om bruket, som hon med en för en kvinna ovanlig kraft drev i 28 år. Hon led av vattusot, i vilken sjukdom hon hastigt avled den 29 maj 1833″
