Etikett: Sockenstämman

Publicerat

Väg till Perserud?

22 oktober 1861 aktualiseras behovet av väg till Perserud i sockenstämman.

“Enär i långliga tider någon väg emellan de hemman av Arvika socken som ligger vid västra stranden av sjön Racken och Perserud saknats till stort men i synnerhet för sistnämnda hemman, och då för Perserud hemman kostnaderna för en ny vägs anläggande bliva betydliga, utbåda sig närvarande hemmansägare ifrån Perserud att täcktes Arvika socken i någon mån bidraga härtill med dagsverken eller på annat sätt. Härtill svarade att församlingen visserligen behjärtar dessa förhållanden och vill framdeles yttra sig häröver, när en sockenstämma sammanträda och för detta ändamål utlyses då församlingen funnit att Perserud och närgränsande hemman börjat att sätta detta göromål i verkställighet och ville församlingen därtill uppmana både Perserud och närgränsande till Perserud belägna hemman helst de av denna väg skulle draga väsentlig nytta”  (något moderniserat språk)
1912Vägen längs Rackens västra strand omkring 1912
Publicerat

Segerfors bruk och kyrkan

Sockenstämmoprotokollet 22 maj 1842:
§4 På Rackstads ägor har ett nytt jernbruk blifvit anlagdt, Segerfors benämndt, och anhöll ägaren Herr brukspatron Sandelin för sig och bruksfolket bänkrum i Arvika kyrka, hvilken anhållan beviljades på så sätt, att säteriet Wik och Segerfors komma att gemensamt begagna den första bänken näst choret, hvaremot Gate och Gustås dela gemensamt den andra bänken nedifrån räknat allt på båda sidorna om gången

Sockenstämmoprotokoll 30 juni 1862:
§10 Emot innehållet i §3 i detta protokoll i hvad rörer Segerfors skyldighet att efter rösträtt vid prästval bidraga till kostnaderna för kyrkogårdens utvidgande, reserverade sig bruksägaren af Segerfors Herr H Indebetou, och tillkännagaf sig vilja emot beslutet anföra besvär

 

Publicerat

Fältjägare Wettergren vistas illegalt i socknen, men får stanna

I Sockenstämmoprotokollet från 3 maj 1818 rapporteras:
Angavs att fältjägaren Wettergren och hans hustru utan församlingens tillstånd inflyttat på Holms soldatboställe; Och som detta är stridande mot den av konungen över dylika målutfärdade nådiga förordning; så skall bemälte jägare först genom sexmannen i roten tillsägas att genast återflytt till Eda socken varifrån han är kommen, men om han ej åtlyder denna tillsägelse skall kronobetjäningen anmodas om handräckning

Detta verkar inte ha hjälpt för av protokoll från hösten 1818 (25 okt) framgår att han och hans hustru är kvar:
Vad i 11 § av sistlidna vårsockenstämmas protokoll blivit beslutat om fältjägare Wettergren och hans hustru förblevo sockenmännen orubbligt; och som nämnde Wettergren och hans hustru ännu äro kvar på Holms boställe, så skall sexmannen i den roten tillsäga dem att återbegiva sig till Eda varifrån de kommit och om detta ej sker har herr kommissionären Gyllström lovat lämna vederbörlig handräckning.

På något sätt verkar de ha blivit kvar i socknen för i ett protokoll några år senare (2 mars 1823) är stämman välvilligare:
Sedan corperalen Wettergren fått tillstånd av dannemannen Anders Nilsson i Långvak att uppbygga en stuga och nedsätta sig på hans ägor, så frågade han om församlingen hade något däremot, vilken fråga besvarades med nej, i synnerhet som Wettergren är känd för en beskedlig, nykter och arbetsam man…

fältjägare

Publicerat

De sjuka i Stålsberga

Allvarligare sjukdomar krävde vård i Karlstad. Sockenstämmoprotokollen rapporterar hur Stålsbergabor drabbats under 1816 och 1817 

Holms och Stålsbergs jordägare, som har utlagt 13 Riksdaler Banco för rotehjonet Elisabeths kur på lazarettet i Karlstad, återfordrade denna summa. Och som ingen allmän kassa finns inom socknen beslöt församlingen att genom sammankomst av gårdarna ersätta vad Holm och Stålsberg i förenämnda avseende ha att fordra.
(Sockenstämmans protokoll 27 oktober 1816 §9)

Stålsberga var drabbat av sjukdom. En månad senare rapporterades om “de fattige personerna” Eric Nilsson och hans hustru på Stålsbergs ägor: Vad deras sjukdom beträffar, så har herr doctor Schwabitz åtagit sig att kurera dem emot betalning. Likaledes beslöts att var gård skall tillsläppa ½ kanna råg och 1 kanna havre åt nämnda fattige sjuka personer och härmed börjar Stålsbergs rote.

Sommaren 1817 rapporteras om mera sjukdom i Stålsberga:
Pigan Karin Persdotter från Stålsberg som är född i Mangskogen år 1799, och efter herr doctor Schwabitz intyg är behäftad med venerisk sjukdom, skall genast införas på lazarettet i Karlstad och kostnaden för hennes kur skall av henne själv bestridas med de 6 riksdaler, 32 skilling banco som hon har övriga av sitt arv. Men om större summa därtill erfordras åtaga sig denna församling att densamma betala.
Samtidigt visar det sig att Eric Nilsson har samma sjukdom:
Fattige mannen Eric Nilsson från Stålsbergs soldatboställe, som även finnes vara behäftad med förenämnda olyckliga sjukdom, skall likaledes genast införas till lazarettet och skall församlingens fattigkassa därföre tills vidare gå i förskott, under det villkor att församlingen framledes ersätta fattigkassan härföre.
(Sockenstämman 17 juli 1817)
(Stavningen försiktigt moderniserad)

Anders Schwabitz var Arvikas (Oscarstads) första läkare. Född i Kiev, utbildad i Petersburg, anställdes han som läkare i ryska armén. Tillfångatogs 1808 av svenskarna, 1809 av ryssarna, befriades och deltog småningom i Närke och Värmlands regementes i fälttåg i Norge 1814 för att därefter bli praktiserande läkare i Arvika.

 

Publicerat

Flärd, fylleri, spyor i kyrkan…

huvudboksockenstämmo

Sockenstämmoprotokoll från Arvika socken finns bevarade från 1785. Sockenstämman var ett forum där prästen, kyrkvärdar, församlingens äldsta och sexmännen* kunde samlas och ta upp gemensamma angelägenheter, t ex som 1790 när protokollet från mötet 2 maj berättar mycket om allt stämman hade att kämpa med:

§ 8 “Pastor påminte att han med bekymmer funnit yppighet i kläder, i synnerhet ibland kvinno-könet, hava på en tid mycket tagit överhand. Han anmärkte att en för lätt tillgång på sådana dårskaper merendels förförer vekliga, ostadiga och unga sinnen och det smickrar därav högmod, att kunna pråla med grannlåt, varav händer att tjänstehjon därtill använda allt vad de kunna förtjäna och barn ofta sätter sina föräldrar i en lika så oförmodad, som onödig skuld. Kontanta penningar dragas därigenom ifrån orten och man klagar över brist därpå, utan att söka tilldämma den kanal, varigenom de bortflyta. Han trodde att de kringgående västgötar voro just de som med sina kontrabandsvaror voro en betydlig orsak både till det förra och senare. Han proponerade därför att församlingens äldste icke skulle tillåta dessa att utbjuda sina förbjudna varor och om de, efter varning, icke där med avstode skulle de hos vederbörande kronobetjäning angivas och deras kontrabandsgods enligt lag konfiskeras med mera. Denna proposition vann församlingens allmänna bifall och blev tillika beslutat att den som detta överträder och av västgötar handlar förbjudna varor, skall först plikta 1 Rdr till de fattige och sedan angivas vid världslig domstol. Förövrigt skall det beslut som i detta ämne vidtogs 1785 en gång årligen uppläsas till vederbörandes efterrättelse.

§9 Med ännu större bekymmer hade pastor förnummit, att den fördärvliga fyllerilasten ibland många tilltagit, att Herrens sabbat merendels ohelgades, alla laster avlades och Guds vrede åsamkades. Sedan de allvarsammaste varningar och förmaningar voro givna tillsades socknens uppsynings- och sexmän, att de felaktiga angiva. Och som man förmärkt att många pigor idka ett olovligt brännvinssalu och således mycket bidraga till denna skadliga lastens utövande, så behövs att sådana skola noga efterspanas och till plikt befordras.

§10. Drängen Olof Persson i Gate var instämd för sockenstämman för det han skolat vomera i kyrkan under gudstjänsten den 3. söndag i advent, vartill kyrkovärdar och kyrkoväktaren voro vittnen. Han åtlydde ej stämningen varför han ålades 24 skillingars plikt enligt förr tagna sockenstämmas beslut, vilka sexmannen av honom skall uttaga och i fall av vägrande skall domstolen om biträde därom anmodas. För övrigt skall detta mål till vällovl. Tingsrätten instämmas.

§11 Anders Jönsson i Bjelverud var instämd för att han varit otidig emot sexmannen Brynte Bryntesson i Koppsäng…

—

§14 Sexmannen Nils Andersson i Perserud fick på begäran och efter 6 års beskedlig tjänst, avsked och förordnades Eric Andersson i Rackstad till sexman i dess ställe. (1794, efter tre år begär Eric Andersson avsked och ersätts av Per Hansson i Stålsberg)

Kampen mot flärden fortsätter…

Ur Sockenstämmoprotokollet 7 juli 1793:

§3…att dess invånare åstunda behålla sin av ålder brukliga klädedräkt bestående huvudsakligen av vad de själva tillverka av ull och linne samt att dess hustrur, döttrar och tjänstefolk måtte för framtiden bortlägga allt silke och sidentyg, vare sig av vad slag som helst, mössor, tröja med mera. Likaledes guld och silverband samt fina och följaktligen dyra spetsar, liksom karlarna bortlägga de sammets- och sidenband med stålspännen som de yngre nu på en tid börjat bruka omkring sina hattar och som de äldre ansågo för en onyttig och dåraktig fåfänga

Stavningen moderniserad i texten.
* Sexman var en av sex förtroendemän i en socken som hade att se till att fattade beslut på sockenstämman verkställdes, ansvara för underhåll av kyrkobyggnader och prästgård,[1] samt att hjälpa kyrkoherden att övervaka kyrkotukten i socknen. Avskaffades 1862 (Wikipedia)

 

 

Publicerat

Eld och hagel

Sockenstämman gör ett undantag…

“Fattige mannen Per Nilsson från Humletorpet under Gustås som den 19 sistl. förlorat sin stuga och flera husgerådsaker genom uppkommen vådeld därstädes anmälde sig i ödmjukhet för församlingen med anhållan om något understöd i sin olyckliga belägenhet. Härpå svarade församlingen att som Gustås eller dess innehavare ej ingått i Brandstodsföreningen, utan avsagt sig allt bidragande, så anser församlingen ej pliktig att giva nämnde man något understöd; dock åtog sig socknemännen att, av barmhärtighet, hjälpa honom av sockenmagasinet 2 tunnor havre, 1 tunna korn och 4 fjärdingar råg. Detta må likväl ej bliva något exempel eller anledning för de framledes i nöd kommande Gustås torpare att av socknen söka brandstodshjälp utan bör Gustås innehavare efter församlingens tankar villkorligen vårda sina av vådeld blivande fattiga (Sockenstämman 24 juni 1821)

Perserudsbor får spannmålslån

“…Anmäldes vid sockenstämman att Perseruds innevånare genom hagel förl. sommar till en stor del förlorat av sin sådda säd, varför sockenstämman tillät att de med förmånsrätt nästa vinter skola få spannmålslån utur sockenmagasinet; Och som Per Andersson Holm lidit mest och är i knappa omständigheter så beviljades honom 1 tunna havre utur bemälta magasin; Likaså Arne Bryngelsson i samma gård. Ytterligare beviljade magasinets delägare Nils Olofsson Lifeldt i Lycke eftergift på sin magasinskuld. (Sockenstämman 29 sept 1822)

(Stavningen moderniserad)

Publicerat

Händelser runt Racken 1819 i sockenstämmoprotokollen

Gustås
Sockenstämman 2 maj 1819:
§12 “…på Gustås är intagen en torpare vid namn Per Olsson från Petterstorp i Mangskogen, och som församlingen aldrig lämnat sitt bifall därtill, så vidtog sockenstämman nu det beslut att han icke får förbliva på Gustås ägor med annat villkor än att hans husbonde till Fattig-directionen avgiver sitt skriftliga bevis att han både för närvarande och tillkommande tid ansvarar för det, att nämnde torpare med hustru och barn aldrig faller församlingen till last. Samma beslut vidtog sockenstämman med alla andra inflyttade torpare och lösa personer, så att den som hysa dem på sina ägor skall ansvara för deras bärgning”

Holm
Sockenstämman 7 nov 1819:
§14 “Ytterligare var Jan Jonssons hustru Karin Andersdotter i Holm instämd till sockenstämman för det hon skolat bruka otidiga utlåtelser samt med hugg och slag överfallit Per Perssons hustru Elin Bengtsdotter i samma hemman. Vittnet, skräddaren Sven Olsson i Taserud intygade att han under det han var i Per perssons hus, hörde att förenämnda hustrur var oeniga och trätte med varandra, men varom de höllo oväsende kunde han icke höra, dock hörde han, att hustrun Karin Andersdotter förbannade Per Persson till Dommedag. Vittnet pigan Britta Olsdotter från Hummelkil, som förut tjänat hos Jan Jonsson i Holm, berättade att hustrun Karin Andersdotter har sökt att taga fred för hustrun Elin Bengtsdotter, då hennes man varit ofredsam – och intygade för övrigt vad drängen Per Persson från Stålsberg intygade att han såg hustrun Karin Andersdotter för tvenne år sedan anfalla Per Persson i hennes hus och att hon rev honom i ansiktet så att bloden sågs utkomma, samt utgöt skällsord och flera svordomar. Ett lika vittnesbörd avlade Olof Andersson i Stålsberg.
Sockenstämman fann att detta mål borde hänvisas till resp. världslig domstol, men sedan ordföranden givit parterna skriftliga förmaningar till enighet förklarade de sig vilja förlikas med varandra, varefter de i församlingens närvaro bådo varandra om förlåtelse samt frivilligt utsatte sig emellan 90 RD vite för den av dem som hädanefter ofredade den andra”

Perserud
Kyrkorådet 19 dec 1819:
§2 “Fältjägaren Olof Jansson och hans hustru Britta Nilsdotter från Perserud voro även instämda till Kyrkorådet och infunno sig för det att hustrun klagade däröver att hennes man vill icke skaffa något till föda åt sig och hennes barn. Mannen själv fattig lovade att så vitt möjligt är att söka till att anskaffa nödtorftigt underhåll såväl åt henne som deras barn och att använda det han kan förtjäna på det bästa sätt, varemot hustrun lovade att med kärlek och tacksamhet emot sin man emottaga vad han lämnar henne och att väl använda detsamma”

(stavningen moderniserad)

Publicerat

Eric och Maria vill skiljas!

16 juli 1849 sammanträder Kyrkorådet under pastor Gagners ledning för att ta ställning till en äktenskaplig tvist som rör ett par i Perserud. I kyrkorådet sitter kyrkovärden Nils Nilsson I Östra Sund, Nils Eriksson i Västra Sund och nämndeman Olof Nilsson i Bålgård. Så här resonerar Kyrkorådet i bitvis svårgenomträngliga meningar.

 “Hemmansägaren uti Perserud, Arvika socken, Eric Andersson och hans hustru Maria Andersdotter har blivit lagligen kallade till christendomsförhör och undfå tjeneliga maningar i anledning af deras fortsatta kärlekslösa och ochristliga sammanlefnad. Detta deras uppförande mot hvarandra hade varat alltsedan deras ingångna äktenskap den 19de april 1843, och hade kärlekslösheten, illviljan och hatet allt mera tilltagit. Kyrkorådet hade inte försummat att tid efter annan genom bevekande och ömma förmaningar, hämtade från Guds eget ord, söka förmå desse makar att vända på en bättre väg, och gå hvarandra till mötes i fördragsamhet, tålsamhet och försonlighet, anropande Gud om bistånd att kunna dämpa ett upproriskt, hämndgirigt, våldsamt och hatfyllt sinne, men alla dessa utsådda frön till en förändrad vandel hafva fallit på klippan, på vägen och ibland törne och tistel, så att dessa makars sinnelag ännu var detsamma kärlekslösa och bittra. Kyrkorådet erfor nu med bedrövelse att ingen annan förändring timat i dessa makars sammanlefnad, än den att hatet dessa emellan hade tilltagit, så att båda önskade en skilsmässa. En sådan borde dock aldrig ske emellan de hjertan Gud förenat, och den borgerliga lagen tillåter en sådan skilsmässa blott för dessa hjertans hårdhets skull.
   Tillkallade vittnen, drängen Per Andersson i Perserud, gifte drängen Nils Andersson och gifte drängen Arne Persson ifrån samma hemman hördes och intygade att bemälta makars sammanlefnad är på det högsta kärlekslös genom trätor, svordomar och slagsmål. Hustrun är till lynnet retsam, otålig och kan inte styra sin tunga. Mannen, uppbragt häröver, slår hustrun så att hon som oftast med sina barn måste fly från hus och hem samt söka någon fristad hos grannarne. Dessa uppträden ske alltjämt, hvarigenom en allmän förargelse upkommit uti församlingen. På tillfrågan erkände Eric Andersson och hans hustru sanningen af dessa vittnesmål.
   Såväl af tvenne föregående förhör med desse makar, som nu ytterligare vid detta tillfälle har Kyrkorådet inhämtat och fått av såväl makarnas egen bekännelse som af deras grannars vittnesutsagor, kommit till den öfvertygelsen att mannen Eric Andersson och hans hustru Maria Andersdotter, den förre genom sitt våldsamma och den sednare genom sitt retsamma sinnelag, gör en fredlig sammanlefnad omöjlig, samt att en sådan svårighet i lyssna och tänka rätt hos dem sig yppat och alltjämt sig visar under beständiga tillfällen till utbrott, att deras osämja öfvergått numera till afsky och hat, och anser sig Kyrkorådet, ehuru förgäfves, fått fullgöra vad Kyrkolagens XVI cap. XI Kongl. Förordningen af den 27 april 1810, och af den 29 april 1843 föreskrifva, hvadan makarna om de fortfarande endera eller båda yrka äktenskapsskillnad, de då må vända sig till Högv. Domkapitlet och veterlig rätt efter som lag och författningar föreskrifwa.
   Som emellertid bemälte makars sammanaflade barn under tiden utsättes för vådan att genom föräldrarnes onda exempel blifva till uppfostran, seder och sinnelag förderfvade så ansåg Kyrkorådet sig tillstyrka det laga förmyndare för desse barn blifva af vederbörande domstol utsedd, hvilket båda makarne <?> och biföll, samt med Kyrkorådet förenade sig derom att hemmansägaren uti Perserud Olof Jonsson till ett sådant förtroende vore tjenlig. Likaledes förenade sig makarne i den åtgärden till hatets mildrande, att bo åtskiljde tills vidare, medan rättegången varar, dock i samma gård, så att fadern kan äga tillfälle att se till barnen, hvilka hos modren för det närvarande förblifver. När förmyndare varder utsedd blifver det hans skyldighet att ombesörja att barnen få en omsorgsfull och christelig uppfostran.
   Ordföranden hade börjat denna förrättning med bön och upläsandet av no 339 i h. Psalmboken samt slöt densamma med de fyra första verserna af Ps no 285, bönen Fader vår och välsignelsen.”

 Protokollet upplästes i sockenstämman 22 juli 1849 och från predikstolen 29 juli 1849

Publicerat

1875 byggdes Rackstads skola.

RackstadskolanBild Holger Joné från Racken.com

Skolundervisning i olika former har funnits länge i bygden. Kanske inte så långt tillbaka som 1686, då en kyrkolag stadgade katekesundervisning, men också det önskvärda i att barn lärde sig läsa. En uppgift för klockaren. Hur tidigt Arvika socken, dit Rackstad hörde, hade undervisning är svårt att säga. Under 1700-talet utvecklades katekesundervisningen till konfirmationen. Kanske var de psalmböcker, katekeser och biblar socknen köpte in på Persmäss 1736 för att dela ut till fattiga ett led också i lästräningen?
Prosten Erland Lagerlöf (1784 - 1827) verkar ha varit engagerad för att utveckla skolan i socknen. 1811 inrättade han den första fasta skolan i sockenstugans övervåning vid kyrkan. Han såg också till att Sven Olsson i Långvak blev skolmästare i församlingen, men först efter att han lärt sig den nya växelundervisningen (Lancastermetoden) av lärare Berglöw i Gunnarskog.
Före Sven Olsson hade “ofärdige torparen” Olov Olsson från Hulta i Långvak under 30 år undervisat 700 barn i socknens östra del.
1842 kom den första folkskolestadgan. I varje socken skulle finnas minst en skola med utbildad lärare. Nu inrättades också folkskoleseminariet i Karlstad. Det var fortfarande inte skolplikt, men läroplikt, dvs barn som undervisades i hemmet måste få sina kunskaper kontrollerade.
Socknen var stor och det var naturligtvis svårt för barn att ta sig till skolan. 1832 hade bestämts att skola skulle hållas på fyra ställen i socknen. Men det var otillräckligt.
Landsförsamlingen bestämmer vid sitt möte 23 juli 1848 att skolundervisningen skall organiseras i två distrikt: Östra och Västra. Varje distrikt består av fem skolrotar. Östras rote nr 4 består av Holm, Stålsberga, Rackstad, Segerfors och Gustås, nr 5 av Perserud. Undervisningen skall börja 1 mars och sluta 1 november. Läraren skall hålla skola sex veckor på vardera ställe. 1850 kommer man fram till att sex veckor är för kort tid och beslutar att det skall utsträckas till åtta veckor. Perserud skall fortsättningsvis ingå i Rackstads rote. Man uppmanar också varje skolrote att “upbygga ett ändamålsenligt skolhus och ej såsom nu ofta sker, afbrytas af brist på tjenligt skolrum. Ordningen Rotarne emellan alternerar under läsåret, så att den rote, som äger skolan har sig det ena året under den första terminen, får skolan andra året den andra terminen o.s.v., varigenom undervisningstiden den ljusa och mörka årstiden kommer att mera rättvist fördelas under loppet av fyra år” (protokoll 24 feb 1850)
24 januari 1851 tar man ett steg till: “Det är bekant att icke sällan tjenlig skollokal fattas, i den lärarrote (?) dit skolan är utlyst att hållas, hvarigenom Skolan måste flytta utom den antagna Ordningen, och skolbarnen beröfvas tillfälle för en längre tid att åtnjuta undervisning. Till att förekomma denna oordning beslöts att en person i varje Läserote nu skulle utses vars skyldighet det blifver att tillse det behörigt tjenligt skolrum är att tillgå i Läseroten genast ifrån den dag skolan är utlyst att börja. Skulle detta inte låta sig verkställas genom vänlig öfverenskommelse så äger han (Skolfogden) att hyra tjenligt rum till vad pris som hälst” Till skolfogde i Östra distriktets 4:e rote utsågs Olof Eriksson i Rackstad.

Lärare
Nils Levin utses 1848 till lärare i Östra distriktet. Han har tidigare vikarierat som skollärare i Kihla och är enda sökanden. Stämman finner att “denne styrkt genom ansökningen vidfogade Handlingar sig vara fullt competent till ifrågavarande befattning” Konkurrensen om utbildade lärare som Levin var stor och han infann sig inte till sin läraretjänst förrän efter två år!
1846 (30 aug) hade bestämts att lönen skulle vara 200 rd S.Banco. Klockaren Gillblad som är på Västra distriktet föreslår (26 okt 1846) 100 rd samt 3½ tunna råg och hafvre. Levin protesterar (prot. 4 mars 1849) och anhåller att få lön enligt beslut 30 aug 1846. Stämman säger nej och hänvisar till 26 okt-protokollet. Ordföranden reserverar sig mot detta beslut “troende att afseende borde göras på Levins utmärkta och beprövade skicklighet såsom lärare”12 oktober meddelas att läraren och vik. klockaren N. Levin avlidit. På stämman 9 nov 1851 presenteras fem sökande.
En tredje läraretjänst inrättas 1866 och följande år tre småskolläraretjänster.

Nu skulle snart Rackstad skola byggas av trakten folk. Varje hemmansdel åtog sig att skänka ett visst antal timmerstockar eller annat byggmaterial och dessutom utföra dagsverken till det som skulle bli rotens eget skolhus. I Perserud byggs en skola tio år senare.

Källor: N G Hill. Anteckningar om Arvika socken. Maskinskrivet manus (1944); Gunnar Richardsson. Svensk utbildningshistoria (2004); Sockenstämmoprotokoll (Arkivcentrum, Karlstad)

Tidigt 1900-tal

 

 

Rackstad skola tidigt 1900-tal (?)

 

Publicerat

Arbetslinje och socialt ansvar 1800

Sockenstämman 5 okt 1800 reviderar  roteindelningen eftersom den blivit orättvis. Stålsbergs rote omfattar i fortsättningen Perserud, Rackstad, Stålsberg, Gustås, Holm, ?lgården och Taserud.

Citat ur Arvika landsförsamlings sockenstämmoprotokoll. Möte 5 oktober 1800:
§3. Desse här efterskrivne fingo åter sockenstämmans tillstånd att besöka socknens invånare för att hopsamla något til sin föda, dock med det förbehållet, hvar och en bör såvida möjeligt är, genom arbete söka förvärfva sitt dageliga bröd nemligen: …Jan Bryntesson i Rackstadtorp…Håka Andersson i Rackstad, enkan Karin Andersdotter i Rackstad, Anders Olssons hustru i Stålsberg… Olof Bengtssons hustru i Rackstadtorp…Kerstin Ersdotter i Holm. <urval ur listan med koppling till roten>

§6. Likaledes blev beslutat att då en av socknens fattige kommer till en gård, skall den genast angifva sig hos Byfogden som på den fattiges bevis bör påskriva dagen då han ankom samt utsätta huru länge hvar och en jordägare i Gården bör underhålla den fattige och då denne senare begifva sig ifrån samma gård, skall han i vittnens närvaro för Byfogden tilkänna gifwas om någon i Gården varit så obarmhärtig att han icke hyst och vårdat honom så länge som hans skyldighet fordrat. En sådan ohjelpsamhet och sin christeliga plikt förgätande jordägare skall av Byfogden upteknas och vid näst påföljande sockenstämma angifvas…

Prosten Erland Lagerlöf skrev protokollet