Tjurkalven

”När jag fyllde 50 år nyligen fick jag i present min farmors mors nedtecknade berättelse om sin uppväxt (1876-1900) i Torpet, Perserud, Arvika (renskrivet av mina föräldrar Eva och Jan Olsson). Karolina Harnesk född Andersdotter levde mellan 1876-1975, hennes far hette Anders Elofsson och hennes mor Kajsa Olsdotter”. /barnbarns barnet Lena.

Ett unikt perserudsdokument som även har en koppling till Rackstad – eller mest till Segerfors. Karolina Harnesk har berättat om sin uppväxt. Holger Joné har lagt ut hela berättelsen på http://www.racken.com/Perserud/Karolinas_berattelse.pdf

En episod i Karolinas berättelse utgör hennes möte med den unge brukspatronen på Segerfors. Det går att utifrån den berättelsen skapa en novell befolkad med några av de människor som levde i Rackstad/Segerfors runt 1890. Jag har tagit mig friheten att inom dessa ramar skapa en historia som till en del är fiktiv, men människor och miljö är någorlunda autentiska.
Bilderna nedan är hämtade från racken.com

Karolina bodde på Torpet vid Racken i östra Perserud. Foto av Torpet  då (c:a 1930) och nu 2010. I mitten på 1800 så fanns Torpet i Rackstad där det köptes och plockades ner och drogs över isen till Perserud.

Segerfors herrgård – i modern tid

Tjurkalven

Av Lennart Wettmark

En måndag i slutet av september 1890 skulle brukspatron på Segerfors och torparflickan Karolina Andersdotter komma att mötas där vägen från Perserud passerade Segerfors.
  
Det ser ut att bli en vanlig dag. Gustaf stiger upp, går fram till lavoaren där han rakar sig och litet pliktskyldigt vaskar överkroppen. Han ser sig i spegeln medan han tar på byxor, skjorta och väst, tittar på sin klocka innan han drar på sig kavajen och knyter kravatten. Från angränsande rum hörs att dottern är vaken. Liksom hustrun Charlotta. Det här är tredje hösten på Segerfors. Hans svärföräldrar hade köpt Segerfors bruk åt dem. Med examen från Alnarps lantbruksinstitut och en far som var godsägare i Bohuslän hade de väl tänkt att det vore en bra start för den då 23-årige svärsonen. Och överkomligt i pris. Det skulle också bli en bra plats för den åldrande Oscaria – Gustafs svärmor.

Gustaf är inte lika säker. Det som en gång varit ett helt bruk är nu, efter bruksdöden, något blygsammare: jordbruk, kvarn och sågverk. Allt i liten skala. Och i en utkant av landet. Han tycker ibland att mor och dotter håller ihop – mot honom. Vid måltiderna känner han hur de förebrår honom. Tycker att han inte vill ha något umgänge. Charlotta blir för isolerad med lilla Aina, påpekar svärmor litet för ofta. Släktingar bor ju här emellanåt, men det räcker uppenbarligen inte. Gustaf dricker sitt kaffe, ser genom fönstret att nattens regn har efterträtts av en lockande sol och lämnar familjemedlemmarna.

Gustaf kallar på sin stora, vita, krushåriga pudel Pompe och går ut på trappan. Framför honom en lång allé med några ståtliga kastanjeträd, päron- och plommonträd. I trädgården, som sträcker ut sig söder om herrgården – ner till kvarndammen –  skördar gårdens trädgårdsmästare Anders Olsson kålrötter och sockerärter tillsammans med drängarna Johan och Adolf. Förra veckan hade ett uppbåd av karlar och kvinnor tagit upp potatisen. Rågen var redan under tak.

Pompe krafsar under en av bärbuskarna, men följer motvilligt med sin herre ner mot Smedjefallet. På trappan till det järnmagasinet sitter de gamla spiksmederna Jozef och Anders, båda inhyses och sedan länge arbetsbefriade. Sara Maria, en lösdrivande f d piga reser sig snabbt när hon ser patron komma. Men han verkar inte se dem och svänger ner till vänster förbi den gamla stångjärnssmedjan. Blir tvungen att trampa på överbliven slagg i slänten där kolhuset legat. Älven forsar från dammen ner i fallet förbi den gamla smedjan, som i brist på uppgift långsamt förfaller.  Så mycket står övergivet och obrukat här, suckar han!

 På håll skymtar han kvarnen, noterar den illa underhållna, otäta rännan som forslar timmer från Racken vidare ner till sågverket från kvarndammen. Timmer som dessförinnan vuxit i brukets skogar på höjderna ovanför Racken. På håll hörs stenkvarnens rytmiska dunkande och vattenhjulets knirkande och när han kommer närmare ser han hur kvarnhuset vibrerar lätt av plansiktens rytmiska rörelser. Han överväger om han skall titta in. Men mjölnaren Karlsson arrenderar ju den och sköter den nog efter bästa förmåga. Och han har ju inget särskilt ärende till Karlsson. Istället går han upp längs kvarnvägen, passerar det som varit en rågåker och snart ska höstplöjas. Han tänker på hur avlägsna studierna på Alnarp känns. Det här var inte den jordbruksbygd han drömt om och ibland förbannade han svärföräldrarnas givmildhet som placerat honom här.

Denna morgon stiger Karolina upp som vanligt och tar sig an sina småsyskon. Det är fortfarande sommarvärme och torpet ännu inte så utkylt som det kommer att bli. Det är en särskild dag idag. Mor är hemma istället för att vara på sina ibland veckolånga arbeten som hushållerska; Inga bröllop eller begravningar som kräver hennes arbetsinsats.  Idag skall den älskade tjurkalven, som en slaktare köpt efter ett besök på Torpet igår, tas till Arvika. Karolina har sovit dåligt i natt. Tänkt mycket på kalven som ska lämna gården. För hennes skull. Hon ska i vinter konfirmeras och få sin första kappa. Kappor var annars mest för rika. Hon går i sin hemvävda klänning med den virkade sjalen i kors över bröstet. Var det för kallt var det bäst att hålla sig inomhus. När kylan kom räckte inte yllehalsduken och de stickade strumporna för att hålla värmen.
Men snart är hon alltså vuxen! Både skolläraren och konfirmationsläraren hade sagt att hon borde få läsa vidare, men hur skulle det vara möjligt? Karolina hade suttit länge bakom ett stenröse och gråtit dagen när skolan slutade. Det var inte många år sedan Karolinas far hade dött, hemmet hade varit ute på auktion och Karolinas mor hade tvingats ropa in sina egna barn. Det fick hon sen göra på nyåret under flera år och hon sade alltid att om det hade behövts hade hon tagit barnen för ingenting.  Nej, Karolina fick nog bli piga som alla andra flickor i hennes situation. Och vara tacksam över att hennes mor lyckats hålla ihop hemmet.

Idag skulle mor gå med tjurkalven till Arvika och Karolina stanna hemma med småsyskonen. Men tjurkalven hade trilskats. Den enda som hade hand med honom var Karolina, som nu måste följa med. Mormor fick se till syskonen. Med Karolina i sällskap följer kalven villigt med och buffar henne lekfullt i sidan. Något rep behövs ännu inte.

Nu lämnar de Torpet i Perserud, följer den smala vägen längs sjön, passerar så småningom det som tills nyligen var Rackstads soldattorp. Tjurkalven stannar till och dricker vatten i en pöl, utan att ana vad som väntar honom hos slaktaren i Arvika. Vid Orrhultet vinkar de till torparens barn som leker vid strandkanten medan modern Sofia Magnusdotter tvättar. Bra torkväder! ropar Karolinas mor. Karolina tänker på vad som ska hända med kalven.


Gustaf har ett ärende denna morgon. På hans fars gård hade funnits en sträng rättare som skött sånt, men den här dagen var patron själv tvungen att med pudeln vid sin sida gå stigen mot Danielstorpet för att tala allvar med en av torparna om hans förpliktelser gentemot bruket. Stigen letar sig genom skogen, torr trots nattens regn, så när som på några små vattenpölar. Han har passerat det övergivna Kvarntorpet i kanten av Segerforshaget. Solen skymtar mellan träden. Snart ser han den låga stugan vid kanten av den utdikade Porsmyren. Vid husets ena sida ett potatisland. Genom träden skymtar torpet Hurra och gamle Petter. Hans två äldsta barnen reste visst till Nordamerika. Pudeln rusar nu mot några hönor som går utanför fähuset. Några människor syns inte till. Jonas Andersson har vid den här tiden sex barn och i hans lilla stuga finns dessutom Erik, 64 år, som inhyst åldring.            

 Patron kliver på den flata sten som markerar förstutrappan. Han knackar, böjer huvudet och kliver försiktigt in. Fotogenlampan över bordet är inte tänd och han upptäcker så småningom den gamle Erik och torparhustrun Anna Karlsdotter, som båda förskräckta reser sig upp. Jonas kommer snart in genom dörren. Hälsar. Gustaf känner hur en okontrollerbar ilska väller fram när han frågar varför Jonas inte gjort sina dagsverken under förra veckans potatisskörd. Jonas står tyst. Patron väntar otåligt på svar.

                                                             
Karolinas barndom hade varit fylld av arbete och ansvar. Att se till småsyskonen i mors frånvaro och föra de tre svältfödda korna till betet i skogen och sen hämta hem dem. Nu berättar hon – återigen – för mor om den gången hon barfota hade gått till skogen för att hämta korna och nästan trampat på tre, kanske fyra ormar. Hon hade stått på en sten och skrikit så högt att fadern till slut kommit och hämtat henne. Irriterad, men hon hade inte fått stryk. Den gången.

Tjurkalven trycker lekfullt hornen i hennes sida och hon påminns att hon snart skall mista honom. Nu har de kommit runt sjön och, i en glänta där Racken och den lilla ön ligger synlig, ser hon kalvar i en hage och skyndar sig att hålla i repet. I Rackstad by ligger husen samlade, på Hagen går någon in i fårhuset, i Nystugan och Där Framme syns inga människor till.  Karolinas mor stannar för att prata med Maria från Sal.   
                                                       

Efter förrättat ärende stegar Gustaf iväg i riktning mot Segerfors. Obehagligt att stå där i torpstugan och tvingas förebrå den försumlige. Barnen hade sett rädda ut och hustrun hade tittat ängsligt på patron. Vad gjorde han egentligen här i obygden, hade han frågat sig? Hans likar i trakten var alla äldre. Gubbar rent ut sagt. I lördags hade han tagit giggen och kört ner till Arvika för att supera med Hillbom, Traung och Lidström på stadshotellet. Han hade motvilligt avslutat kvällen med kortspel och sen, när tillfälle bjöds, lättad brutit upp och åkt den halva milen till Segerfors i nattmörkret.

Han tittar på klockan. Snart middag. Nu ser han gaveln på herrgården.

                                                              

Nu närmar sig Karolina och hennes mor Segerfors från sitt håll. En liten stigning och där ligger herrgården. På gårdsplanen står patron med sin hund. Obehagskänslan efter besöket på Danielstorp finns kvar. Han har irriterat noterat sällskapet – med en tjurkalv i ett rep. Pudeln vädrar. En impuls får patron att plötsligt släppa hunden som rusar mot kalven. Han ser, med ett skrockande, framför sig hur kalven skrämd skall dra med sig flickan. Hunden skäller, patron går nyfiket närmare. Men kalven går inte alls i flickans ledband längre, utan är lös. Och blir rädd för den skällande hunden. Men det är inte hunden utan patron den vänder sig mot. Kalven avancerar och patron vill komma undan och går nu med allt raskare steg ner längs vägen. Kalven kommer allt närmare. Nu börjar patron springa, passerar bron vid dammen, kastar en snabb blick mot Smedjefallet och ser desperat efter ett sätt att komma undan. Pompe skuttar lekfullt vid hans sida. På vägens vänstra sida löper snart en gärdsgård. Patron tar sats och klättrar över, kavajen fastnar, men han lyckas ta sig ner på marken. Han har kommit undan. Karolina har sprungit efter och förskräckt försökt hejda kalven. Karolinas mor ropar uppifrån backen. Pompe står villrådig på andra sidan gärdsgården. Kalven söker sig till Karolina.

Patron ligger ett ögonblick stilla på rygg. Han betraktar ett moln på himlen. Det påminner honom om något. Han reser sig sakta. Det kan inte fortsätta så här, tänker han.

                                                                 *

Det är bara en halvmil kvar till Arvika och slaktaren. Karolina tänker mer och mer att hon förrått den kalv hon skött och fäst sig vid.

Den fina, moderna, halvlånga kappan tyckte hon aldrig om, utan gav den snart till sin mor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.