När Arvika Konsthantverk firade 25-årsjubileum 1947 hölls en medlemsfest där vice ordförande Bo Fjaestad hälsade gästerna välkomna med ett tal om Arvikas långa hantverkstradition. Ett välkomsttal där Stålsberga, ett troll samt bergsmassivet Kisteberga vid Mjögsjön lite oväntat tas upp i Fjaestads anförande. Åhörarna är ett 60-tal medlemmar från konsthantverksföreningen som satt sig ner vid borden på Stadshotellet.
Vi låter Bo tala;
”Jösse härad ä ett rart land, sällsamt ler det spjuveraktigt mot er liksom de ville säje: Ta mig om du kan, gör nöe mä mig, män dä ska helst vare vackert. Överdriv gärne – men ve däj om du ej ger dä du gär en liten extra personlig snärt. I Ålgårn har du lera både blå å rö, i skogen växer fura grann o björka ä båd rosig o slät, ve Hammerfalla har du jarne o i Gunnarskog finns dä köpper, på jarla växer line o i hagane beter fåra. Ta hô du vill, forma dä vackert o skojigt etter dett eget kynne. Dreje å bränn, såge, hövle, limme, svarve å skär, hammre, smi o driv, spinn o väv, gtråckle, brodér o sy.
Så sa dä gamle jössehärstrolle nån gång i hedenhös, innan han en afta inför allt folke begrov sig själv i Kisteberg bål i Stålsberg. För dä va ett snällt troll och han va en äkta Jössehäring och var kunnig o händig i många ting.
När det var travtävling en gång på Mjögsjön, vart han så i taga, att han drog ut en hörntann på sej själv o e på kärringa si och skänkte dem som pris, grant utsirade te den bäste hästen. O desse selpinner har Viktor Magnusson i Stålsberga med sig än i da. Om di som inte tror mej kan få se dom här. I tidernas fullbordan, sedan många släktled levat, vet vi att dä gamla trollets maning än ekar i Jösse berg och dalar.”
Bo Fjaestad fortsatte en bit på sin hyllning till det lokala konsthantverket men vi gör här ett uppbrott för att återgå till selpinnarna som Bo nämnde och som Viktor Magnusson visade upp för föreningens medlemmar.
Viktor Magnusson var min farfars far. Vad vi vet så har de här gamla selpinnarna följt med i vår släkt i Stålsberga i många, många generationer, kanske allt sedan dateringen 1719 om inte tidigare. Genom åren har de gamla selpinnarna hängt i Norstuga, på Nytomta och möjligen även i Väststuga i Stålsberga.
Vad de användes till? På så gott som varje gård fanns det förr i tiden selpinnar. De användes för att fästa skacklarna till den häst som skulle spännas för ett ekipage inför avfärd. Annars skulle det inte gå att resa någonstans med vare sig släde eller trilla. Sådana fästpinnar kunde vara enkla och funktionella i sedvanligt trä men också vackert utsirade och ibland utförda i lite mer exklusiva material.
De i talet omnämnda selpinnarna har hängt på väggen som prydnad intill några andra enklare bruks- och allmogeföremål från förr. När min farfar Erik avled, så sa min farmor att ”nu får du ta hand om dem, Johan.”
Och så blev det.
Jag tänker att den här berättelsen som återges av Bo Fjaestad troligen är en liten skimra av den skatt av skrönor som förr berättades hemma i Stålsberga men där alltför få har satts på pränt eller klarat sig in i vår tid.
Det är oaktat allt ett säreget och förpliktande ansvar att förvalta bergatrollets gamla hörntänder.
Exakt hur detta ansvar ska hanteras är lite oklart men utöver fortsatt omsorg om den förunderliga gåvan från bergatrollet till mina tävlingsinriktade förfäder, så torde det finnas ytterligare en aspekt i förvaltarskapet som ålagts mig; och det är att dela bilder på selpinnarna samt låta den här trollskrönan återges och leva vidare.
Och med denna artikel och ovanstående rader, så får den delen av förvaltarskapet nu anses uppfyllt och avklarat.
Stålsberga den 12 oktober 2022
Johan Chytraeus
Källa: Arvika Konsthantverk, Hans Bergström, 1997 (Bo Fjaestads tal 1947, s.48)
Foto: från Chytraeus gårdsarkiv från Stålsberga.