En blogg som samlar stort och smått om trakten söder om Racken, främst Rackstads historia. Texterna är skisser inom varje ämnesområde och utgör en utgångspunkt för fortsatt arbete. Klicka på bilderna för att förstora dem! Inlägg efterlyses, mejla till sidans redaktör: lennart.wettmark@gmail.com
I USA var intresset för det gamla fäderneslandet stort och många svenskspråkiga tidningar rapporterade “allt” som hände i de gamla hembygderna. Här är ett urval man kan hitta om Rackstad och Segerfors. Klicka på bilden för att förstora texten i urklippen:
Källa: www.mnhs.org/newspapers/swedishamerican
Jan-Erik Blomén och Börje Nilsson har djupa Rackstadrötter. De bor grannar i Nedre Rackstad och är båda födda där 1949.
Jan-Erik bor i huset med namnet Granbäcken och Börje i Älvby längs Gunnarskogsvägen, den vägsträcka som hade börjat byggas 1929 som AK-jobb och var klar 1931. Dessförinnan gick vägen till Arvika över Taserud eller över Skog. Det gjorde att det byggdes en del hus på rad längs den nya vägen. Arvid Wallin byggde sitt hus (första huset efter nuvarande infarten till flygfältet) 1949-50, Älvängen byggdes 1947, norr därom Solhem 1935, Börjes andra granne Janssons 1952. Tvärs över vägen från Jan-Erik och Börje byggde Axel Spik ett nytt hus på Pilåsen 1943 och ersatte det gamla, som en gång var tänkt att ge vika för en kvarn som skulle ersätta Segerfors kvarn. Och sist i raden dödsboet efter den gamle mjölnaren på Segerfors Carl Nilsson.
Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964
Börjes mor Anna och far Carl bodde dessförinnan några år i Övre Rackstad, på övervåningen av Nystugan. Dessutom har det gamla soldattorpet vid Edet varit i familjens ägo länge. Börjes far var tre år när hans föräldrar köpte det 1914.
Jan-Eriks föräldrar flyttade från Arvika till det nya huset i Nedre Rackstad, men på hans mors sida finns släkten runt Racken. Jan-Eriks morfar hette Johan Persman (född 1875) och var den siste indelte soldaten i Perserud (under åren 1895 – 1903) Johan träffade Marie 1898. Efter tiden som knekt blev Johan åkare. Man flyttade ofta, men 1915 köpte Marie och Johan Hûrra-torpet i Rackstad. Då hade fyra söner fötts. En av dem var Edvin Persman som var barndomskamrat med Våge Albråten. Jan-Eriks mor Anna och hennes bror Oskar föddes på Hûrra. Marie flyttade från Hûrra till ett hus mellan Hagalund och Hagen. Det brann och Marie bodde sin sista tid i Kvarnstugan vid Segerfors.*
Jan-Eriks far hade tre fastrar som var med i Frälsningsarmén. En av dem, Ellen Pettersson, var en av de första kvinnorna i Värmland som hade körkort. Hon körde T-ford med bravur, däremot hade hon senare problem att köra Volkswagen. Jan-Erik minns att motorn rusade ofta.
Skolan
Börje och Jan-Erik började i Rackstadskolan 1956. På de fyra åren hade de tre lärare: Ester Johansson i Ettan, Inga Andersson i Tvåan och den temperamentsfulle Teodor Tobiasson i klass 3-4. Jan-Erik minns att dom plockade och torkade växter för Teodor. Och att han gillade fotboll. Det spelades mycket fotboll på Rackstadskolan på raster och även annars när det var fint väder. Man spelade t o m vintertid på skaren. Fast Jan-Eriks bror Kjell-Ove var den som spelade fotboll av bröderna. Varken Jan-Erik eller Börje var med i RASK, men det var Kjell-Ove.
Affärerna
Det fanns två affärer i korset på 150 meters avstånd. Där handlade man allt. Man hade ju inte bil i så stor utsträckning på 50-talet så det var naturligt. Den ena affären, “Grana”, låg nere i källaren på huset. Föreståndaren hette Kjell Jonasson. Men de handlade nog mest hos Westergrens, som förestods av Evert Göransson, som kom från Karlstadtrakten. Den siste föreståndaren hette f ö Rikard Karlsson. Westergrens stängde på 1970-talet. Affären i Granhem blev småningom en konsumbutik. Under en tid fanns både affären och konsumbussen samtidigt. Men de försvann båda med tiden. Längre fanns drickabilen kvar.
– Svagdrickan från Jösse var god när den var färsk. Man köpte i 3- , 5- eller 10-litersbehållare, minns Jan-Erik.
Näringarna i Nedre Rackstad var jordbruksfastigheterna Nordby och Skogslund och sågverket som lades ner 1967. Viktor Andersson ägde sågen, som låg mitt i älven och han lät uppföra flerfamiljshuset intill sågen.
Börje fiskade en del uppe i Racken vid Edet. Ibland med nät. Mest abborre. Börjes rekordfångster i Racken är en abborre på 1,6 kilo, en laxöring på fyra på nät och en gädda på 13 kg! Fram till 1965 fanns det mycket kräftor. Börje tror att det hade samband med att dom lade om vägen och sprängde en del. Men det blev egentligen lika dåligt i älven, menar Jan-Erik. På den tiden fiskade man dessutom en hel månad.
En del som emigrerat till USA återvände. Närmaste granne till Hûrra var Göktorpet. Jan-Erik minns en karl i väldig slokhatt som varit skogsarbetare i Amerika.
– En av farsans släktingar hette Gösta Nilsson “Guss” i Amerika – och han hade varit tapetserare där och återvänt på 40-talet. Han var väldigt häftig med vita damasker och en speciell klocka, minns Jan-Erik
Okt 2016
* Kicki Andersson Vi bodde ju i den lägenhet i Kvarnstugan som Marie på Hurra flyttade in i 1958 tror jag. Vi flyttade då till Övre Nerstuga i väntan på att Sal renoverades. Hur som helst så lovade Marie mej, som då var 5 år, att jag skulle få ha min lilla julgran i köket som jag brukade ha… det blev inte så, för hon gick bort före jul. (Kommentar på Rackstadhistoriskts Facebookssida)
Området i Övre Rackstad runt Sal har närmast karaktären av en by. En gång i tiden eldhärjades den by som fanns. När då? Hände det mellan 1845 och 1880-talet? Gårdar har uppstått och försvunnit mellan dessa år. Nordstugan låg norr om Sal närmare Racken. Av den finns bara ett stentrappsteg kvar i snåren. Väster om Sal låg Tomta på en kulle omgiven av gärden. Den hörde till Segerfors. Av den finns bara en jordkällare kvar. Fjaestads övertog timmerstommen av huset, som då stått övergivet, när man etablerade sig på Kampudden 1903 och byggde upp det gula huset av stommen.
Tomas minns tvillingarna Valfrid och Valborg i Där Framme. Och Marie, som var syster till dem. Men var dom verkligen helsyskon? Tomas har funderat på det i efterhand. Dom var inte alls lika. Deras pappa hette “Per Där Framme” till skillnad från grannen “Per på Hagen”.
Marie var som en piga på gården. Hon skötte om korna och mjölkningen. Valfrid var dräng hos Nyströms på Hagen. Valborg såg man aldrig i lagårn. Hon var litet klenare till växten. Däremot minns Tomas att hon vävde mycket. På övervåningen på Sal stod 3-4 vävstolar uppställda.
– Där satt tanterna hela sommaren. Anna vävde nere hos Fjaestads och hon var med på 
Rackstad 1845. Karta för Laga skifteförrättning
en utställning i Stockholm, vet jag. Farmor och Valborg vävde, men det var Anna som var den som talade om hur dom skulle väva finare grejer. Dom vävde nog mest för eget bruk, mest trasmattor minns jag. Man sprang ju där och tittade. Anna och hennes syskon Lina och Gustav dog mellan 1955 och 58. Man tyckte dom var jättegamla. Och det var dom också, födda på 1870-talet. Anna var moster till min farmor som var född 1896.
Om Nystugan har Tomas inte lika mycket att berätta. “Johan i Nystugan” levde i alla fall ännu på 1950-talet. Då bodde Tomas familj i Grå stugan (Övre Nedstugan) medan Sal renoverades. Johan var far till Agnes, som har en syster – Lisa – som bor i Kärrsmossen. Dottern Ellen skötte om Johan. Agnes gifte sig med Sven, som kom från Västmanland, från en gruvort. När Johan dött och Agnes och Sven blev pensionärer, flyttade dom till Nystuga. Sven hade jobbat i en gruva och Tomas minns att han höll fast vid sin västmanländska trots sina år i Rackstad.
Nedan ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964:
Tomas Andersson berättar 1:
Närmast Sal på andra sidan den gamla vägen stod posthuset fram till dess att man drog om
vägen – kanske 1972. Eller kanske ännu tidigare? Istället för posthuset kom postlådor. Och posthuset försvann. Någon bild på posthuset har inte Tomas. Posthuset köpte Tomas faster Gerd och satte upp det som lekstuga i Högvalta.
– Jag och brorsan sa för en tio-femton år sen att vi skulle fråga om vi fick köpa det och ställa upp det igen. Marken där det stod är ju en allmänning. Men det blev inte av. Det var ju ganska omgjort och alla postfacken utrivna.
Invändigt var det postfack. Brevbäraren gick in genom en egen dörr med lås och lade ut posten från insidan. Det fanns en bänk på södra sidan.
– Gamlingarna gick ju in och satte sig och vänta. Det blev som en samlingspunkt. Alla hade postfack. Dom kom ända från Edet. Här gick nog en gräns. Folk från Segerfors och Nedre Rackstad kom inte hit.
– Den postföraren jag kommer ihåg kom från Gunnarskog. Han hade en liten grå Fiat. Han var pappa till Inga Mellin, som var gift med Göte.
Britt Thegerström minns också:
Det lilla posthuset utanför Sal var en samlingspunkt. Britt minns hur Fritz Lindström brukade stå och titta ut över nejden, kanske i sällskap med Bosse Fjaestad, i väntan på posten, som hade ganska ungefärliga ankomsttider. Säkert såg hon närmast grannarna Alfhild i Sal och Valfrid Där framme hämta ut sin post.
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/02/10/britt-thegerstroms-rackstad/
Hans Ferner (bror till Tomas) kommenterar på Facebook:
“Bodde ju granne med huset i 20 år. Vissa saker fastnade! Dofter i huset o ljud när “post Erik” fyllde boxarna från baksidan. Huset hade små fasta fyrglasade fönster i gavlarna, var rödfärgat och tak av tjock “tjärpapp” Storlek ca 3×4 m, träbänk till höger o Ca 30 fack 3 i höjd. Minns Ture Ander, ljusbrun kostym, plommonstop, vita damasker o käpp som han satte i marken varannat steg! Stilig posthämtare!”
Aino Mellin Svanqvist om vem brevbäraren är: “…tycker det ser ut att vara Erik Karlsson, Åbergshaget i lilla Årbotten. Inga Mellins far och min morfar. Körde sista körturen 1959
Vi har många gånger tyckt att det var konstigt att man ytterst sällan rånade lantbrevbärare som vid pensions o barnbidragsdags hade ganska mycket pengar med sej. Kallades PostErik men även Posten.
Posthus fanns i Perserud o i Årbotten på morfars linje”
Per Erik Ståhl: Min kusin Aino var orolig för att PostErik vid de dagar han bar med sig en ansenlig mängd kontanter. Farfar hade en tjänsterevolver med sig då han hade med sig kontanter, han behövde aldrig använda den, tack och lov!
Maja Fjaestads bild visar hur alternativet till posthus såg ut:
Lugnet är mest känt som vilohem under 40- och 50-talet. Här följer en en kort historieskrivning. Vet du mer? Har bilder?
1907 säljer Johannes Andersson för 300 kr en avstyckning av sin egendom Holm till fröken Alida Indebetou i Arvika: “ett jordområde 1:4780 har af min fasta egendom hemmanet Holms i Arvika soldatboställe” beläget i nordvästra hörnet av soldatbostället. I maj 1913 fastställdes jordav-söndringen från kronoskattehemmanet 1/3 mantal Holm 1. Sommarro n:o 1 skall i förteckningen benämnas Lugnet n:o 3.
Kerstin Werner talade mycket med sin minnesgoda granne Gerda Persson i Nordstuga, Holm och skrev ned hennes hågkomster av hus och människor i trakten. Texten är hämtad från Kerstins anteckningar:
“Lugnet (Sommarro)
Fröken Stina Beata von Hofsten köpte omkring 1908 eller 1909 en liten timrad stuga från gården “Högerud” i Högerud och lät sätta upp den vid Rackens södra ände och gav den namnet Sommarro. Tillsammans med fröken Indebetou (dotter till dåvarande ägaren till Segerfors gård) blev huset till en början ett sommarviste. Ett rum och kök på bottenvåningen och två små gavelrum på andra våningen.
Så småningom beslöts om en tillbyggnad av huset. En ritning beställdes av Henrik Schröder 
omkring 1914. Ett timrat hus från Nordtomta i Perserud inköptes och blev vinkelbyggnaden. Snickaren heter Vilhelm Nilsson från Kärrsmossen och Anders på “Kyrkåsen” i Kyrkebyn.
Nedre våningen på vinkelbyggnaden uthyrdes till änkefru Lavenius (född Indebetou), som hade ett utvecklingsstört barn. *
1931 dog Alida Indebetou. Fröken Hofsten dog 80 år gammal 1931 några månader senare. 1933 utbjöds Sommarro på auktion. Det såldes ej då, utan senare och köptes av sjukgymnast Oskar Hedinger (1881 – 1951 i Edane). Han flyttade dit 1934 tillsammans med hustrun Hilma (1872 – 1964 i Edane) och sonen Åke (1910 -1997).
Under Hedinger blev nu Sommarro pensionat, omdöpt till Lugnet. Omkring 1941 kom så systrarna Brusén ( Daga, Nora, Göta, Vega, Rosa och Sonja) till Lugnet. Av de tre förstnämnda drevs Lugnet som vilohem.
På Lugnets ägor står ännu ett timrat hus som flyttats från Gerda i Holms föräldrar Per och Marta Anderssons hemman i Holm. Kerstin Werners farfar, Robert Wilhelm Claesson, satte upp huset. Nora Hill (född Indebetou) lät bygga sig ett litet hus strax väster om Lugnet med hjälp av snickaren Sven Johansson från Älvbacka.
1939 byggde Agnes Mattsson, syster till Ludvig Mattsson och Lydia Sager en stuga på berget söder om Lugnet. Då hette stugan Glasberget, men numera Berget.
Kvinnan på fotot är en kusin (Elsa Renström) till Agnes Mattsson. Fotot från Anders Mattsson, brorson till Agnes.
På Lugnet bodde eller åt en period (1943) den då 16-årige Olle Bonniér, som arbetade som lilldräng på Segerfors. Olle har på Lugnet målat tavlan “Åskväder över Racken”. Elsa Ahlgrensson dog på Lugnet (1947). Amelie Fjaestad var patient innan hon kom till ett vårdhem i Arvika, medan systern Anna dog på Lugnet (1946).
Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/03/11/nar-askan-slog-ner-pa-lugnet/
Stina Beata von Hofsten kom tidigt in som delägare och hade vid sin död 20 arvingar till Lugnet. Dessa sålde 1 november 1933 Lugnet till Oscar och Hilma Augusta Hedinger och på köpebrevet finns åtta Uggla, två Örn, fyra Norbäck, en vardera Bäärnhielm, Drakenberg, Högberg, Indebetou, Toll och Hallén som undertecknare.
Alldeles problemfritt tycks det inte ha varit för Hedingers; 1937 erbjuder Arvika Inkassobyrå Karlstads skollovsförening (som då driver barnkolonin på Kampudden) att köpa Lugnet.
1910 undertecknades ett arrendekontrakt med Johannes Eriksson om “ett jordområde av hemmanet Stålsberga på 49 år”. Arrendet överfördes sedan (1933) till Hedingers och 1948 till Daga Brusén. Nu är motparten Anders Gustaf Nilsson.
1970 köper Bo och Ulla Schröder av Daga Brusén. En juridisk markering står med i §8: “Därest Arvika stad skulle använda sig av den kommunala förköpsrätten, återgår köpet”
Sommaren 2014 firade Lugnet hundraårsjubileum av det av Bos farfar ritade tillbyggda Lugnet
PS
* Leif Höök skrev på Facebooksidan Det gamla Arvika om Silvénsvillans historia 17 sept 2023 bl a:
“…köptes fastigheten 1906 av väninnorna Frk Alida Indebetou och Frk Stina von Hofsten som flyttade in med pigan Hilda Andersdotter fr Stavnäs. Alida arbetade med ekonomi på Arvika Ullspinneri medan Stina med adlig bakgrund var teckningslärare på Arvika Flickskola. De hade valt bort familjebildande och valde istället att på fritiden arbeta i idéella föreningar för att förbättra villkoren för Arvikas kvinnor och barn. 1907 köpte de en tomt vid Racken, byggde litet hus vid Lugnet, Racken inte långt från Segerfors Herrgård där Alida växt upp som bruksägardotter. Men med Möbelfabrik, metallfabrik och även Centralskolan 1912 som närmaste grannar låter väninnorna bygga till sommarhuset vid Racken 1914 och flyttar dit för gott 1919 efter ha sålt villan”
På bilden från ca 1908 ses ”Lugnet” vid Racken, med Stina von Hofsten i hatt. De övriga två är: Alida Indebetou (min pappas morfars kusin), samt sannolikt pigan Hilda Andersdotter. (Tack Björn Lindeberg för text och foto)
Rita Hillring har bett sin mamma Ajna berätta om sitt liv i Rackstad
Mamma Ajna berättar att när hon föddes hemma i stugan på Holm 1930 i mars så var hon 6 veckor för tidigt född. Hon var så liten att hon låg nerbäddad i en byrålåda med värmeflaskor runt omkring. Hennes mamma Emma blev dålig efter någon dag och magen svällde upp. Då fick hennes man Martin springa till grannen som hade telefon och ringa efter ambulansen. Det blev uppståndelse i korset i Rackstad när det kom en ambulans. Bilar var inte så vanliga på den tiden. Det var efterbörden som inte hade kommit ut.
Ajna hade fyra äldre syskon. Tre bröder och en syster. Hennes bästa väninna hette Clara och bodde på Mon.
När Ajna kom hem från skolan så brukade hon få gå ut till grisarna och ge dem mat. Hon fick även bära in ved och när det var ont om bete fick hon gå i vägrenen med kon så hon fick beta där. Hon tyckte det var otäckt att kon drack vatten ur dikena och hon ville inte dricka mjölken då för hon trodde mjölken var smutsig som vattnet.
Emma hade ju affären i korset. Hon var uppe tidigt om morgonen vid fyra och bakade bröd som hon kunde sälja i affären. På vintern var det så kallt i köket vid den tiden på morgonen att det var is i vattenhinken.
Hon var seg och stark Emma. Fast hon var gravid så gick hon och hämtade cementsäckar och bar hem dem. Det var antagligen i samband med att det lilla huset byggdes om till det hus som finns i dag. Huset hade lägenheter på andra och tredje våningen. Ajna hade ett får som brukade springa upp för alla trappor till tredje våningen när hyresgästen som bodde där bakade bröd. Då stod fåret utanför dörren och bräkte tills hon fick en brödskiva.
Ajna hjälpte även till i affären med att packa upp varor, köra ut varor och räkna kassan på kvällen. Hon brukade få cykla upp till Fjaestad med matvaror. Dit tyckte hon om att åka. Hon brukade få titta på när Gustav och Maja målade och de lärde henne en del om olika färger. Det fanns en elev som gick som lärling hos Maja. Hon hette Anna Persman. Ibland när hon varit där en stund så sa Gustav till henne att : Nu får fröken Ajna åka hem för nu ska Gustav bada. Han badade alltid näck .
Ajna hade också gärna börjat med måleri om hon hade fått det för sina föräldrar men det var inget jobb, tyckte de. Ajna är fortfarande konstnärlig och kreativ.
Ibland kom konstnärerna till affären och de hade ont om pengar. De fick då köpa grodd potatis billigt och ibland så skickade Emma med lite extra bröd.
När Ajna var 16 år dog hennes mamma Emma. Hon fick flytta runt och bo veckovis hos sina vuxna och gifta syskon. 1951 gifte Ajna sig med Ingvar och de flyttade till Arvika och sedan till Skoghall. Hennes pappa Martin dog 1953 och huset såldes till en av sönerna. Då lades affären ner och lokalen gjordes om till vardagsrum.
Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/03/19/tva-affarer-i-korset/
Ur ett samtal mellan Peter Schröder och Nils Olofsson hösten 2015:
– Hur var det med affärerna i korset?
– Den första affären var vid Grana. Det blev en konsumbutik
– Den var före Westergrens
– Ja, sen startade Westergrens nån gång på 40-talet
– Jag hade sagt tvärtom
– Ja, jag skall inte säga säkert
– Grana var inte konsum från början
– Jag minns en gång. Per-Åke Claesson och jag gick av bussen och gick in där. Full i sjutton frågade Per-Åke. Har ni det? – Nej. Har ni det? – Nej. Har ni stora spik?. Ja. Då tycker jag ni ska ta och spika igen affärn. Killen som var chef blev så arg.
– Sen sålde Westergrens till en familj som hade en dotter som stod där. När dom ringde hem sade dom alltid: “Det är från affären”. Vi levererade ägg till dom.
– Affärerna fanns så länge vi var kvar. En bit in på 60-talet
– Fantastiskt att det fanns två affärer där nere.
– Ja, så fanns det en affär i Perserud. I Skotta.
– Men konsumbussen gick länge. Fransson handlade där och det gjorde vi också sen vi köpt grå stugan 1974.
-Drickbilen kom en gång i veckan. Både Jösse bryggeri och Arvika bryggeri körde ut. Dom körde till Våge <Albråten> vägen vid sandstranden.
– Dom lärde sig snabbt vilka som köpte från Jösse och vilka från Arvika bryggeri.
– Man tänkte inte på det då, men dom som handlade på konsum var socialdemokrater
– Fiskbilen! Den kom från västkusten i en gammal ful skåpbil. Färsk fisk med 4-5 timmars resa.
– Så kom det en brödbil.
Mer om affärerna sen tidigare i bloggen Rackstadhistoriskt:
Greta Johansson minns: “Det fanns brödbil och drickabil i Rackstad. Axel handlade i stan. Margit <Sundström> handlade en gång i veckan i korset. Axel tog hennes ryggsäck “Gunnar åkte ju redan kl 6. och satte ner säcken med en lista utanför affären och sen kom Gunnar på moped och hämtade upp varorna hon beställt.”
Kerstin Werner: “Nära skolan fanns två affärer, “Grana” (Granhem, senare Konsum) och Westergrens affär. Det var en stor händelse varje år när Westergrens hade julskyltning i sitt enda fönster.”
Per om släkten och platsen Albråten
I mars 1912 köpte Per Albråtens farmor Riborg Böving en tomt i Rackstad. I köpekontraktet hette tomten Albråten. Ursprunglig ägare var Johannes Olsson, vars son Ragnar Johansson senare skulle komma att stycka av en rad tomter i Rackstad. Bara några månader tidigare (november 1911) hade apotekare Jonsson köpt tomten, som han så snabbt sålde vidare.
En släkting till Riborg ritade sen ett hus, som därpå timrades upp och kom att bli den första byggnaden på denna udde. 1922 kompletterades byggnationen med det röda hus, som flyttades från en plats nära Masttakebäcken.
Hur hade då Riborg Böving hamnat i Rackstad och hur träffade hon Pers farfar?
Först en bakgrund hämtad från Wikipedia:
“Riborg Böving föddes 1880 som det sjunde barnet i en kull på tio barn till Poul Bernard Böving (1839-89), arrendator på Ålholmen gård i Anderslöv, och Lida Maria Wengel (född 1846). Hon utbildade sig i Bern i Schweiz 1903-04 och därefter i Karlsruhe i Tyskland samt på Tekniska skolan i Stockholm. Hon var mönstertecknare för Gustavsberg och Rörstrand. år 1907 flyttade Riborg Böving till Arvika för att ingå i Rackengruppen.”
Per berättar att innan dess bodde Riborg en tid i Karlstad, där hon hade två bröder och där hon också träffade Pers farfar om vilken man i Wikipedia kan läsa:
“Ignácz Caroly Beôrecz. även känd under signaturnamnet I. B. Albråten, född 18 maj 1865 i Ungern, död 10 juli 1940 i Arvika stadsförsamling, var en ungersk-svensk konstnär och musiker (musikdirektör). Beôrecz reste runt sekelskiftet med sin orkester i Tyskland, Holland, Skottland, Ungern, Norge, Danmark och Sverige. Han bosatte sig i Arvika de sista 30 åren av sitt liv, där han arbetade som lärare i fiol och orkester vid Ingesunds folkhögskola. Han gick i lära hos Bruno Liljefors och debuterade med sina landskapsmotiv i Malmö 1913 och 1915 i samband med Konstföreningen för södra Sveriges utställningar” (Vissa sakuppgifter korrigerade)
På Rörstrand i Stockholm lärde Riborg känna Hilma Persson-Hjelm, Rackstadfödd (1877) keramiker, som arbetade där. Efter sju år med studier och arbete i Stockholm återvände Hilma hem. Det var säkert anledningen till att Riborg kom till Arvika. Riborg hyrde också hus i Ålgården. I Ålgården arbetade/praktiserade båda i krukmakeriverkstad hos krukmakarna.
Riborg bodde ju sedan 1907 i Arvika tillsammans med Ignácz. Hon reste en tid innan nedkomsten till Örebro och födde där parets son Våge Albråten den 30 augusti 1913. Efter sonens födelse flyttar familjen till Rackstad/Albråten. Ignácz får arbete som musiklärare och ett år senare, 1914, öppnar Riborg keramikverkstad. Till en början turnerade Ignácz i Norge och Sverige innan han efter några år övertalades av Valdemar Dahlgren att börja undervisa på folkhögskolan. I utbyte fick Riborg och Ignácz bl a hjälp med att anlägga gräsmattan och att bygga vägen till huset. Mauritz “Maggan” Hellberg, legendarisk redaktör på Karlstad-Tidningen, var ofta på besök och han hjälpte Ignácz att gräva ut gårdsplanen och anlägga stenmurar.
Under 20-talet fick Riborg och hennes familj grannar; Längre ut på udden avstyckade Ragnar Johansson två tomter. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär. Efter kriget fortsatte Ragnar Johansson att sälja av tomter längre in på udden. Riborg och dottern Karin (Jonni) köpte då tomterna närmast sitt hus söderut för att slippa få nya grannar alltför nära. Bilden nedan visar också det gärde Riborg och Karin köpte.
Vägen till Albråten gick på den tiden förbi Orrhöjden (Ture Anders hus) och sandstranden. När Lydéns och Lindqvists etablerade sig på udden byggdes också den nuvarande vägen med nedfart vid Lindströms (på 40-talet?)
När Riborgs son Våge var 34 år träffade han Evy. Hon genomgick en stressig period i Stockholm och behövde byta miljö. Riborg var mycket gästfri och hade ofta folk boende hos sig. Den som förmedlade kontakten mellan Riborg och Evy var Elsa Hallgren, en gång vävelev hos “fastrarna” Fjaestad och som blev kvar i Rackstad. Våge bjöd med Evy till en av de många fester som ägde rum hos den nya generationen väverskor i Rackstad: Greta Nileus och Gerd Akre (Göran). Så blev Våge och Evy ett par.
Per delade många intressen med sin far. Våge fiskade: ål, laxöring osv. Under sin uppväxt inspirerades han mycket av Ture Ander, som gärna både jagade och fiskade. Per minns hur noggrant Våge spände upp och lagade fiskenäten i vardagsrummet. Tillsammans åkte Våge och Per skidor. En vanlig tur var från Albråten till slalombackens topp och tillbaka.
Med mamma gick han ofta till Hagen för att hämta mjölk eller till posthuset för att se om brevbäraren lagt in någon post i deras fack.
Liksom sin far gick Per de fyra första åren i Rackstadskolan. Klasserna var hopslagna i klass 1 och 2 resp. 3 och 4. Per hade ett tjugotal elever i sin klass, bl a Monika Fjaestad. Upptagningsområdet var hela trakten runt sjön och barnen hämtades med skolbuss. Resan kostade 25 öre och det hände att 25-öringen försvann till godis, men man fick åka med ändå minns Per. I klass 3-4 hade Per Teodor Tobiasson. En lärare man hade respekt för. Det hände att man fick låna hans boxhandskar på rasten. En dramatisk höjdpunkt var den dag lärarinnan i klass 1-2 och Teodor kom ihop sig om vilken klass skulle äta först och dispyten mynnade ut i att Teodor kastade en vattenkanna på dörren. Våge påstod, minns Per, att Teodors farfar var en av de sista slavfraktarna.
På Våges tid fanns ingen skolbuss och när det var dags att läsa vidare inne i Arvika var han inackorderad i ett hushåll.
Pers jämnåriga var Johan Silvén, Kjell Skoglund, Tore Gärtner och Monika “Mocki” Fjaestad. Och brodern Jens förstås. När hösten kom och hus och trädgårdar stod tomma var det härligt att palla äpplen och ta sig in i barnkolonien via gymnastikhallen. Det hände att man var på kolonien även under sommaren för att spela fotboll – eller som en gång smyga dit med Våges mynningsladdade pistol och fyra av mot en husvägg. Och sen springa!
Våges främsta lekkamrat i barndomen var Edvin Persman på Hûrratorpet, bror till keramikern Gustaf. Våge har berättat att Edvin och han i 7-8 årsålderna spikade ihop en flotte, men så bristfälligt att den gick isär i vattnet. Edvin sprang hem i förskräckelse. Våge reagerade med att springa upp på vinden och samla ihop tobak och rulla in i ett tidningspapper.
Per minns att det sociala livet var välutvecklat. Det var fest varje helg och som barn gillade man det eftersom det gav goda möjligheter att t ex under borden hitta godsaker. Störst var kräftfestandet. Det fanns mycket kräftor då. Efter första vittjningen eldades det under tvättgrytan och en första omgång kräftor kokades och åts. Man fiskade kräftor in i september och hade kräftor i sump nere vid sjön. Vid kräftorna kom de första gästerna dan innan. En välkänd gäst på 60-talet var Alf Hambe, som var god vän med Kjell och Birgitta Olsson som hyrde hos Albråten. Alla tre var lärare och det kom som regel ytterligare folk från Göteborg.
Riborg hade dött 1952 och Våges syster Jonni fanns i Australien. Där hade hon en ny familj med greken Platon Kiriakides. Hon trivdes troligen inget vidare i Australien, tror Per, och hon som skapat sig ett namn som keramiker i Sverige (representerad på Nationamuseum bl a) slutade med keramiken.
Per Albråten är född 1951 och blev intervjuad hösten 2015 av Lennart Wettmark
.
Lisa Morell var 24 år när hon bodde en vinter och vår på Sandstaberg. I ett brev till Torsten Lenk, museiman som under en tid bodde i Båtvika, Stålsberga, skriver hon på hans uppmaning minnesbilder med anknytning till Rackstadkolonin 36 år senare
Det var i november 1908 jag bodde i nedre Rackstad hos Lagerberg i ett kallt och föga trivsamt rum bredvid hans snickarverkstad. Den enda fördelen var att min bostad låg så nära Petter på Myra.
Stackars Petter och hans skickliga söner skulle lära mig järnsmide, det var då min dröm, det blev inte mer heller. När jag såg de tre myrsmederna hantera järnet som den mjukaste lera, förstod jag hur hopplöst det var. Gräsligare lampa än den jag med möda smidde har ej funnits. “Är det Erik den XIIII-s fängelselampa” sade pappa Lars Zetterquist när han fick den i födelsedagspresent av sin förtjusande maka.
Men för att komma till Bror Sahlström, så var det hans bostad, Sandstaberg, jag ville hyra. Bror Sahlström låg i gulsot på Arvika sjukstuga, jag hade hört att han skulle skötas hemma i Utterbyn så fort han fick lite krafter. Stackars Bror, han var redan då söndersupen och gul som saffran, hemsk att skåda.
Visst fick jag hyra hans hus, han var förtjust och sade att jag fick bo där fritt och få spökena på köpet. Men fritt ville jag ej bo där, “dä kan vi jär ôpp senna” sa Bror och så kom vi överens om att jag skulle använda ateljén, köket och ett rum. Sahlström fraktades till sitt hem i Utterbyn och jag flyttade till Sandstaberg, tyckte där var furstligt efter kyffet hos Lagerberg, men lukten inomhus rent förfärlig, ingen hade bott där på ett år. Råttorna hade huserat vilt och lämnat massor av spår efter sig. Jag skurade och fejade och när det började skymma hade fint och trivsamt när lampan blivit tänd och brasan sprakade.
Då började spökeriet, att det spökade var allmänt känt. Nordanvinden ven om knutarna, det blev ett tassande över och under, upp och ner mellan pappen på väggarna. Det var råttorna som började sin kvällsdans. Från köksskåpet där jag satt upp tallrikarna mot väggarna för att det skulle se prydligt ut, lät det pang, pang när råttorna rev ner dem under sin jakt. Pappren i väggarna smällde som skott, från ateljén hördes steg som klampade. Lommen skrek, räven ylade utanför i skogen. Stegen som hördes kunde jag ej förklara, de andra ljuden kände jag igen, sömn var ej att tänka på, men jag somnade till, vaknade vid att en liten mus trasslat in sig i håret. Solen sken, jag upp för att undersöka stegen, som fortfarande hördes. Tyckte det var tryggt att jag hade en revolver, ett minne från mina år i USA, då jag ej haft någon användning för den. Med den framför mig smög jag mig upp för trappan, öppnade försiktigt ateljédörren. En komisk syn mötte mig, runt en vackert snidad italiensk golvstake satt en hel råttfamilj, i ljushållaren av mässing med form av en tulpan satt en stor ljusgrå skabbig råtta på baken och höll tassarna som en ekorre. Den vädrade och fnyste när jag siktade på den. Bommade naturligtvis, sköt alla fem kvarvarande skott mitt i högen, djuren försvann, men stegen de hördes fortfarande.
Noggrant letade jag igenom övre våningen, fann till slut att ljuden av steg kom från ytterväggen, alltså Helvetet. Låt mig förklara, Bror Sahlström skulptör, ciselör och lustig krumelur och i högsta grad värmlänning hade brädfodrat två sidor av sitt hus med gamla kyrkmålningar. På 
norrsidan, därifrån stegen hördes, ett makabert helvete, som vimlade av röda nakna djävlar, med högafflar och tänger, torterade menniskor i djupaste adamskostymer ur vilka ormar krälade, eldslågor och hemskheter. Denna målning kan nu ses i Karlstads museum, dit professor Kellin <Kjellin> räddat den, vet ej om han även räddat Sahlströms himmel, som satt på västsidan av huset. Där satt skäggiga patriarker på pinnstolar, placerade på ljusblå moln, de hade skära svepningar och grå ullsockar på stora fötter. Ur molnen sköna änglahuvuden, de hade Bror S målat dit, man kände igen dragen på hans flammor, den blonda Nanna Norbäck och svartlockiga Signe Persson från Gustås. Hur Bror S fått dessa målningar? Jo på hans fars tid eller kanske hans farfars, hade på deras ägor stått en ödekyrka, som de rivit. Bror S hade hittat målningarna i ett uthus, antagligen fanns ej någon riksantikvarie till hands för att rädda gamla kyrkor i Fryksdalen på den tiden.
Vintern kom med stark kyla, i ateljén hade jag ej råd att elda, det gick åt alldeles för mycket ved ändå. Tidigt en morgon kom en bonde från Gunnarskog med ett vedlass. Naturligtvis skulle han bjudas på kaffe, vid sin andra kopp lystrade han till, ögonen plirade illmarigt, så sa han. ?? di säjer att ho bor här ensammen, men nu har ho att en kär /karl/ som spankulerar därôppe?? Det blåste nordan olyckligtvis, stegen hördes tydligt. Nä Fritioff sa ja det är bara lösa bräder i helvetet och för att rädda mitt rykte föreslog jag att han skulle gå med upp på övre våningen. ??Va ska de tjäne te, han är väl kär te gömme sej unna, sa Fritioff . När han givit sig av, släpades brandstegen fram, den hängde på uthusväggen, ilskan gav mig krafter att resa upp den mot den olycksaliga väggen. Det tog tid innan jag i den dystra målningen fann de lösa bräderna. De blev omsorgsfullt fastspikade.
Så kom våren med tjäder och orrspel utanför husknuten, allt var så vidunderligt vackert, gärna ville jag bo kvar över sommaren. Skrev till Bror S och frågade om det gick och så en förfrågan om hyran. Svaret kom, eftersom jag var så enveten med att betala hyra, så hade han några gamla räkningar om jag ville klara dem. En var hos skräddare Robert Rönning i Rackstad, då jag kom dit och fick höra att den lydde på 178 kr flydde jag, nästa var hos bokhandlare Jakobson på 110 kr “tror fröken att han tänker betala” sa han. Den sista jag gick till efter Brors brev där det stod “skyldig hos en enögd karl som har bosättningsaffär i hörnet på torget” Det blev droppen i min malörts bägare, 350 kr för ett dubbelt italienskt dragspel. Förtvivlat skrev jag till Bror S att jag ej plockade guld ur njurformade kopparbunkar, som jag då levde av, att jag ej såg mig någon råd att betala. Svaret kom omgående. “Hyran skiter vi i, inte faen vesste jag att jag va skylldi så möcke, dä ska ja nock klare själv, men va som retar mej ä att ja ga Signe ett så dyrt dragspel, dä hade ja inge för men grann va ho och jävlitt musikalisk . Bo kvar så länge du vill, ja kommer i näste vecke och vi röms bägge på Sandstaberg”
Bror Sahlström fick sin hyra betald efter samma taxa som hos Lagerbergs. I flygande fläng och med sorg i hjärtat, flyttade jag till Hummeltorpet där spökade det också efter en ung man Gösta Hård av Segerstad som vintern förut skjutit sig där, men det är en annan historia.
Lisa Morell i brev till Torsten Lenk 29 november 1946. Förvaras på Värmlands museum.
Ciselering (av fr. ciseau “mejsel”) är en av teknik att med verktygen hammare, mejsel och puns åstadkomma reliefutsmyckning i metall. Vid ciselering åstadkoms nedsänkningar i metallen genom att man hamrar från framsidan
Lisa Morel:Koppar-Lisa” född 1884 i Grava, men fadern, som var skräddare, öppnade herrekipering i Arvika 1899 och Lisa gick i flickskola där. 1901 åkte hon till USA, gick bl a på konstskola och återvände till Arvika 1908. Gick som lärling i Arvika, Lund och Wien. 1911 hyrde hon övervåningen på Nystuga i Rackstad. Hon är “känd för oerhört vackra arbeten, även i linoleum och träsnitt och målade miniatyrer. Hon gjorde utsökta brickor i mässing eller koppar med förhöjda kanter, rikligt prydda med gravering och ciselering i fantasifulla mönster. Vägglampetter i brons och koppar, serviser i silver, ljuskronor och många andra eleganta föremål i silver och även i guld” Hon dog 1971 (Fjaestad Nordmark. Rackstad-Dansen, 2012)
Per-Inge Fridlund hade i kommunhuset råkat höra hur en rivning av Segerfors kvarn planerades och tipsade rackstadborna.
“För den beskedliga summan av en krona föreslås Arvika kommun sälja den gamla kvarnen i Segerfors till nybildade Ideella föreningen Rackstads Kvarnförening?” kunde man läsa i Arvika Nyheter 11 oktober 1989. Föreningen hade haft ett konstituerande möte 18 september och då accepterat de krav som kommunen ställt.
Till ordförande valdes Kjell Skoglund. övriga ledamöter i första styrelsen var: Tomas Andersson, Nils Damberg, Bo Schröder, Margareta Sundström (Zetterquist) (kassör), Kerstin Werner (sekr) och Jörgen Zetterquist.
1990
I slutet av maj revs det gamla stallet med hjälp av Volvos traktor. Kvar blev en hög med bräder. Samtidigt lyftes bron över älven bort och kvar blev stenar och bropelare. Därmed hade man uppfyllt kraven från kommunen i samband med överlåtelsen. En söndag i september detta år fortsattes arbete med kvarnen:
Man beslöt att taket först och främst delvis <skulle> ha ny plåt och den del av taket som läckte lagas. Fönster måste ned, skrapas, trasigt glas bytas ut, spröjs lagas och målas. Det rivna stallet måste eldas upp “Vi hade med oss yxor och sågar och vi gick lös på sly och albuskar. Utbyggnaden på “Rosten’ revs. älven rensades på allsköns bråte”
Kerstin Werner ringde brandchefen Bo Andersson som meddelade att man inte längre åtog sig att elda upp hus, men att han kunde låna ut en brandbil om någon av brandmännen privat tog på sig arbetet.
1991
På aprilmötet 1991 rapporterade kassören att 25.000 kommit som bidrag från kommunen. 16 maj bestämde interimsstyrelsen som datum för årsstämma i Rackstads hembygdsgård.
Årsavgift föreslogs till 25 kr. Styrelsen uppdrog till Tomas Fjäll att laga taket som läcker och att fråga Bengt Magnusson i Stålsberga om han kan gräva för dränering vid kvarnens framsida. Vid årsmötet, som samlade 19 personer, avsade sig Kjell Skoglund ordförandeskapet. Till ny ordförande valdes Magnus Johansson. Nils Damberg och Leif Lindström fick i uppdrag att utreda Torkans framtid (Den är helt unik i sitt slag berättade den gamle mjölnaren Bertil Embretsen). I september rapporterade de att tjälen åstadkommit svåra sprickbildningar och föreslog försiktig rivning och att den under sommaren 1992 skulle muras upp igen.
I protokoll 19 september rapporteras att fönstren tagits ner och förvaras på logen på Hagen i väntan på åtgärd. Plåten till taket har levererats och Tomas Fjäll och Per Gustavsson skall tillfrågas om de mot ersättning åtar sig att byta taket.
1992
I årsberättelsen för maj 1991- maj 1992 rapporteras att fönstren körts till IPA där de lagats, slipats, målats och nu väntar på glasning. Lars Lindström och Nils Damberg har dokumenterat kvarnen och torkan med foton. Till ny ordförande vid årsmötet väljs Nils Damberg. Margareta Z rapporterar att det finns 16.000 kr i kassan när ström och takplåt är betald.
“Den 6 juli restes byggställningen på kvarnens sydöstra sida. Arbetslag har under vecka 28 till dags dato tagit bort den gamla takplåten, reparerat skorstenen, lagt nya läkt och därefter ny plåt på ¾ av taket”. Några fönster som är kvar i kvarnen skall köras till IPA för reparation och målning. Därefter till Janne Olsson i Perserud för glasning. Mötet beslöt att inte sätta in de färdiga fönstren förrän kvarnen är färdig utvändigt, men att luckor måste anskaffas först, då vi befarar att icke önskvärda kommer att roa sig med fönsterkrossning. Sockeln till Torkan önskar Nils D få gjuten innan vintern (§ 5 resp 6 i protokoll 14 juli 1992) Jörgen Zetterquist skänker 20 st litografier av Kvarndammen som kan säljas för 450 kr/st.
Vid mötet i november rapporteras att Edanesågen genom Sven Olofsson skänkt 750 löpmeter bräder till fodringen av kvarnen, Sune Ståhl har skänkt dräneringsrör och CIAB armeringsjärn. Rackstad bysamfällighet har donerat 10.000 kr och Perseruds byalag 1.000 kr. En hel del arbeten rapporteras, bl a att bommen på nerfarten är klar men inte monterad.
1993
Vid årsmötet 25 mars valdes Gunnar Johansson till ny ordförande. Nu är det full fart kan man utläsa av årsmötesprotokoll: fram till 30 juni arbetar två ALU-arbetare på kvarnen, Länsarbetsnämnden har beviljat bidrag för verktyg- och maskinhyra, grävning är beställd, liksom värmebarack och portabel toalett. Två offerter på elen har tagits in.
Under sommaren fick framsidan ny brädfodring och Torkan har murats upp igen.
1994
I april rapporteras om kvarvarande arbeten: rödfärgning av framsidan, brädfodring av sydvästra gaveln, murning av skorsten på Torkan, nedläggning av kabel mellan kvarn och Torka, dörrar och fönster till Torkan mm. Tomas Andersson och Göran Andersson på Sågmon har provat rensmaskinen (för utsäde) och den fungerade mycket bra. Gunnar J. vill ha Kvarnens dag och Jörgen Z. andra aktiviteter: bygdefester, utställningar och musikevenemang.
Föreningen har 59 medlemmar. Jörgen skänker en kamin till kvarnkammaren. I verksamhetsberättelsen konstateras att den yttre röjningen får anses fullbordad, i kvarnen har en grundlig städning skett och maskinparken har setts över. För att fullborda arbetet med Torkan (ny ugn, skorsten, elmotor och kabeldragning) behövs en sponsor. ALU-arbetena har samtidigt reducerat medlemmarnas möjlighet att engagera sig reflekterar ordföranden.
1995
Styrelsen diskuterar om kvarnföreningen kan ingå i hembygdsföreningen. I övrigt tas upp behov av grus på vägen och kabelgrävning. Göran på “Fallet” utnyttjar rensmaskinen och betalar 500 kr per gång. På julimötet diskuteras om sprutmålning av östra sidan kan vara ett alternativ, Leif Lindström ” en av de aktivaste i arbetet med kvarnen genom åren ” har nu gjort karm och dörr till Torkan. Varje maskin bör ha en skylt, något som kan ordnas via Jössetjänst.
Ordföranden har fått förfrågan från kulturnämnden om medverkan i Kulturhusens dag 10 september, något som bejakas. En lyckad tillställning visar det sig med 150 besökare. Men bommen över vägen behöver fortfarande ett fundament att vila på när vägen är stängd. Föreningen har 45 medlemmar och årsavgiften är fortfarande 25 kr.
1996
Margareta Engströms uppsats om Segerfors har tryckts upp i 90 ex, varav föreningen har 85 som säljs för 50 kr. Oroväckande notering i protokollet: “Något måste göras för att hindra vattenflöde från Segerforsvägen att rinna ner till kvarnen”.
Ungsbädd skall muras till Torkan, golvet gjutas och “huvan” sättas på Torkans tak. Vid möte i september bestämdes att de 10.000 som finns kvar hos kulturnämnden skall användas till att färdigställa Torkan.
I augusti används kvarnen som festlokal för en löparfest. Antalet medlemmar detta år: 56.
1997
Den dyra elräkningen tas upp på årsmötet. Sänka från 16 till 10 amp?
1998
Årsmötet samlade sex deltagare. Kerstin Werner, som varit sekreterare i alla år, försöker förgäves bli befriad från uppgiften. Ordföranden Gunnar åtog sig att bli valberedare. Torkan är ännu inte riktigt klar konstateras med en suck i protokollet. Frågan om att gå upp i Hembygdsföreningen skjuts på framtiden.. Margareta Z avgår som kassör och ersätts av Jan-Erik Blomén. I årsberättelsen konstateras att det är 43 medlemmar. Stenkvarnen har provkörts och visar sig fungera. Nu fattas bara två arbeten för att restaureringen skall anses klar: elinstallation till Torkan och murning av ugnen, men ekonomin är ett hinder för framförallt elinstallationen.
1999
Vid årsmötet rapporteras att elcentral och eluttag nu är klara, men murning av ugn och skorsten återstår att göra.
2000
På årsmötet konstateras att verksamheten resulterat i ett underskott. “Nu skall krafttag tas av Kjell och Tomas för att få pengar från Vägsamfälligheten till fortsatt verksamhet på kvarn och torka”. Kjell skall försöka få tag i en murare.
2001
På årsmötet rapporteras att föreningen går back. Medlemsavgifterna täcker inte el- och försäkringsavgifter.
Ett samgående med hembygdsföreningen är nu under behandling. Gunnar Johansson, Tomas Andersson och Nils Damberg deltog i hembygdsföreningens möte 26 febr. Hembygdsföreningen är positiv till sammanslagningen, men bekymrad över att Kvarnföreningens ekonomi visar på minus. Det skulle fortfarande finnas en arbetsgrupp för kvarnen, som har tillsyn, klipper gräs och städar, tänker kvarnstyrelsen.
2002
Vid styrelsemötet 2 december konstateras att föreningen har 112 kr på kontot, men torkan har nu fått sin ugn. Fönstret som blev stulet har inte kunna ersättas. Gunnar J deltog i hembygdsföreningens årsmöte i april då samgåendet togs upp. Kvarnföreningen skall ha ett årsmöte tidigt 2003 då “vi förhoppningsvis kan överlåta kvarnen i andra händer”
2003
På årsmötet 24 feb bekräftas att kvarnföreningen önskar bli en sektion inom Hembygdsföreningen, men få tillåtelse att vara med och sköta programverksamheten i kvarnen. Kassan (149,91 kr) överlämnas till hembygdsföreningen. Ett definitivt beslut om övertagande av kvarnen kommer att ske vid Hembygdsföreningens årsstämma 9 mars, säger § 8 i protokollet.
2004-2005
Inga uppgifter om kvarnen
2006
“Kvarnen. Den står där den står och blir tyvärr alldeles för litet använd. Diskussion om dess vidare öde kommer att tas ” (Ur verksamhetsberättelsen för Rackstads hembygdsförening 2006)
2007
Kvarnföreningen återuppstår. Årsmöte hålls 25 juli i kvarnen. Tjugo personer deltar. Till ordförande väljs Gert Raiml med Peter Schröder, Kerstin Westerlund, Pärra Eriksson, Anders Ljunggren, Kerstin Werner och Magnus Johansson som övriga ledamöter. Eftersom föreningen inte har några ekonomiska tillgångar har samma dag hållits en loppmarknad, där intäkterna går till elräkning och brandförsäkring. I protokollet återges föreningens målsättning: “Att bevara kvarnen som ett minnesmärke över forna tiders arbetsliv och teknikhistoria och att främja gemenskapen inom Rackstad genom det ideella arbetet med underhåll av kvarnbyggnaden. Vi skall anordna kulturella program vid kvarnen och utmed älven och sjön. Det skall vara möjligt att hyra kvarnen för enklare fester.”
I “Kvarnveckan” ingick förutom loppis och årsmöte även en musik- och visafton med “filt och picknickkorg”
6 augusti konstituerar sig den nyvalda styrelsen. Gert rapporterar att loppmarknaden inbringade 4.000 kr, men från det skall dras annonskostnader och en ersättning till Perseruds byalag på 1.000 kr för deras del av loppisen. Gert kan också rapportera om kontakter och förhandlingar med Länsförsäkringar och Elverket. En rad tänkbara höstaktiviteter diskuterades, liksom röjning av buskar, bidragsansökningar och ev. samarbete med Perseruds byalag. En matrikel upprättas över medlemmarna.
2008
Verksamheten i kvarnen startar i slutet av juli med en städperiod. Därefter loppis i samarbete med Perseruds hembygdsförening. 27 juli: viskväll i kvarnen med Olle Zetterquist, Arne Lidén, Hans Bryntesson och Pärra Eriksson. Berättarkvällen några dagar senare samlade ett trettiotal personer som understödda av Gunnar Thorsell berättade historier från trakten. Antalet medlemmar detta år är 41 personer.
2009
Dåligt väder gjorde att några aktiviteter under sommaren fick ställas in. 19 juli genomfördes dock älvvandringen med natur och kultur med ett trettiotal deltagare vägledda av Anders Ljunggren och Kerstin Westerlund. Kvarnen har städats och rester efter förra årets loppis transporterats till Miljömyran. Kvarnen har visats för intresserade vid några tillfällen. Antalet medlemmar nu 37. Ekonomin är dålig. Kontakt med Arvika Elnät ger vissa förhoppningar om att slippa fasta kostnaden om föreningen kan ansluta till någon villig grannfastighets elcentral.
2010
Rekordår vad gäller antal medlemmar: 126! Ett skäl kan vara Elisabet Skoglunds och Marga Nilssons utställning “Lappskoj” 10 – 25 juli. Vid invigningen medverkade kvarnmästaren Lennart Svahn och Môra-Per spelade. Musikskolans orkester spelade på årsmötet och promenader och berättarcafé arrangerades. På årsmötet konstaterades att ekonomin var dålig: underskott på 600 kr. Kan midsommarfirandet på Kampudden bli en inkomstkälla för Kvarnföreningen? Jörgen Zetterquist blev hedersmedlem.
2011
Under våren arbetade två gymnasieklasser (åk 2 på Solbergagymnasiet) med en utställning om Segerfors bruk och kvarnens historia. Utställningen ingick i Arvikas 100 årsjubileum. Utställningen öppnades 12 juni. Landshövdingen var tillfrågad, men kunde inte komma. Utställningen stod i kvarnen hela sommaren och visades på söndagseftermiddagarna. 12 nov, under Arkivens dag, fanns utställningen på Arvika bibliotek. Sommarens program utgjordes av allsångskväll arrangerad av Rasmus Andersson med gästartister och kompband. Ett trettiotal gick med på natur- och kulturvandringen längs älven tillsammans med Kerstin Westerlund och Anders Ljunggren. Sista programmet utgjordes av Berättarcafé med Gunnar Thorsell. “Ekonomin i föreningen är god. De medel som Arvika kommun bidragit med vid stadens 100-årsjubileum har bl a använts till annonser, belysning, utställningen och älvvandringen” (protokoll 15 sept) Kerstin Westerlund går in som ny ordförande.
2012
Det dåliga vädret försköt föreningens program till slutet av sommaren. En kulturvandring och en älvvandring arrangerades. 12 augusti ägde Barnens Dag rum. Solbergaskolan har vid två tillfällen gjort älvvandringar med brukshistoriskt tema under ledning av Annki Schagerholm-Holgersson. Rasmus Andersson har uppfört teaterpjäsen “Skogsråets arvinge” med elever från Klässbols friskola. Kontakter togs med länsstyrelsen för att söka bidrag för viss renovering av kvarnen – dock utan att leda till någon ansökan. Tre protokollförda möten. 38 medlemmar.
2013
Ett samarbetsavtal med Studieförbundet Vuxenskolan sluts 13 april. Styrelsemöte i maj; Ansökningar till länsstyrelsen och kommunen diskuteras. Behovet av hemsida aktualiseras. Styrelsemötet i juli tar upp behovet av sponsring (Westra Wermlands Sparbank, Arvika Teknik, föreningsbidrag). Studiebesök på Brunsbergs kvarn och röjning av kvarnstigen.
Sommarens program startar med årsmöte 26 juni och innehåller Kulturvandring och
älvvandring vid två tillfällen. Sista helgen i juli ställer Laine och My Falck från Edane ut konst i olika former. Vernissage med happening föregår. Ett lotteri med skänkta priser (konst, keramik) anordnas. En hel del lotter säljs under kräftfesten i kvarnen. Hemsida och dokumentation av Rackstads historia presenteras under hösten av Lennart Wettmark. Barnverksamhet och samarbete med skolor tas upp (Solbergagymnasiet, Klässbols friskola, Gateskolan). I slutet av året har föreningen 2.500 på sitt konto. 27 oktober ansöker föreningen om 10.000 i driftsbidrag hos kommunstyrelsen. Föreningen har 67 medlemmar och styrelsen har sammanträtt sex gånger under året.
2014
Verksamhetsberättelsen speglar ett aktivt år och årsmötet gästas av tre spelmän anförda av Olle Z. och med poeten Urban Andersson. Sommarens utställning äger rum under nio dagar i juli med generöst öppethållande. Thomas Salzer och Helena Karsenbarg ställer ut keramik resp akvareller och är mycket nöjda med utfallet. Medlemmar mobiliseras för brödbak till cafédelen under veckan. Tillsammans med lotterierna under sommaren ger det ett bra tillskott till föreningens kassa. Anders Ljunggren bygger en liten bro över älven för att underlätta bl a vandringarna längs älven. Thomas S. och Anders L uppför ett efterlängtat dass. I övrigt sedvanliga vandringar, i år utökat med en Rackstadvandring ledd av Kerstin Werner. Ett 25-tal personer kurade skymning i årets berättarcafé. Alla programmen rapporterades i Arvika Nyheter och speglades på hemsidan. En historieresurs utgör kvarnområdet för Solbergaklasser. Bloggen Rackstadhistoriskt växer och speglar traktens historia i en rad artiklar. Kräftfesten lockade många medlemmar och deras gäster. 59 personer är nu medlemmar.
2015
Kerstin Westerlund avgår som ordförande av hälsoskäl och efterträds av Jan Schröder. Medlemsantalet är ovanligt högt: 101. Jessica Stuart-Beck gör ett vykort över kvarnen som föreningen kan trycka i 100 ex och sälja. Tack vare ekonomiskt stöd från Westra Wermlands Sparbank och Arvika kommun kan sju nya fönster ersätta gamla dåliga eller masonitskivor. Årets kulturhelg har tre utställare: Joel Stuart-Beck, Jessica Stuart-Beck och Thomas Salzer. Två kvällar i rad ordnas kulturprogram med Marcus Kohlberg, Christl Franz och Pärra Eriksson ena kvällen och Urban Andersson, Olle Zetterquist och medmusikanter den andra. På dagtid barnverksamhet under ledning av Thomas Salzer (lera), Marja Schröder (trä) och Elisabeth Skoglund (naturmaterial)
Under sommaren ett ambitiöst program: Bruksvandring med Annki Schagerholm Holgersson, Älvvandring med Anders Ljunggren, Berättarkafé i kvarnen med Gunnar Thorsell, Konstnärsvandring med Monica Fjaestad och geologiskt föredrag och exkursion med Sven-Åke Larsson. I augusti kräftfest i kvarnen.
2016
Kvarnen fyller hundra år! Lennart Wettmark sammanställer en 24-sidig jubileumsskrift som kan tryckas i 500 ex tack vare ekonomiskt stöd av grannen Rackstad Bil & Delar. Föreningsservice röjer en vandringsled längs älven och kommunen visar intresse för älvmiljön som stadsnära naturresurs. Föreningens ekonomi blir stadigt bättre och i och utanför kvarnen sker förbättringar. Bröderna Skoglund sätter t ex maskineriet i rian i stånd. 
Årets kulturhelg samlade fyra utställare: Marita Olsson (trä), Birgitta Nordström (textil), Lilit Asyrian (målning) och Thomas Salzer (keramik). Samtidigt pågick barninriktad verksamhet: Mala mjöl och baka bröd (Thomas Salzer), Tälja saker och slöjda (Marja Schröder och Marita Olsson) och Skapa med naturmaterial (Elisabeth Skoglund). Två kvällar med folkmusik och dikter (Urban Andersson, Olle Zetterquist m fl) resp. kvarnprat och vissång (mjölnaren Lennart Svahn och Göran Nilsson). Vandringar genomfördes om Rackstadkonstnärerna (Monica Fjaestad), sedvanlig brukshistorisk vandring liksom älvvandring. I samarbete med Rackstads hembygdsförening avslutades sommarprogrammet med ”En geologisk skapelseberättelse” med geologerna Eva-Lena Tullborg och Sven-Åke Larsson. 110 medlemmar i föreningen.
2017
O-ringens stora tältläger på flygfältet gör att föreningen satsar stort med en hel utställningsvecka! Birgitta Nordström (textil). Marita Olsson (trä), Leif Haglund (bild), Joel Stuart-Beck (keramik) och Ernst-Ludvig (glas) hade kanske hoppats på större tillströmning av orienterare. Eva-Lena Tullborg och Görel Hjelm ställde ut tovat material i tält på gården under två av dagarna och en kväll framträdde Rasmus Andersson och Urban Andersson med ett Frödingtema. Bruks- och älvvandringarna genomfördes sex gånger denna sommar. Sedvanlig kräftfest – denna gång med skådespelerskan Alicia Vikander som (även för arrangörerna) hemlig gäst. Medlemsantalet sjönk detta år till 90. Och alla arrangemang blev avgiftsfria. På de uppröjda stigarna längs älven sattes upp informationsskyltar med koppling till platsens historia.
2018
Detta år fullbordades arbetet med att återställa kvarnen; De sista fönstren sattes på plats. Med hjälp av ställningar målades de sista partierna av kvarnen och en ny vägbom sattes upp. 5-6 personer arbetade en vecka i maj och några dagar i september med detta. Föreningsservice snickrade ett svalningsbord till rian, som fick nytt fönster och nät mot fåglar. Föreningen äger nu en gräsklippare.
Årets konsthantverksutställning var öppen tre söndagar och en öppningslördag. Detta år var 
utställarna Thomas Salzer (keramik), Anna Davidsson (d:o), Margareta Björkäng (textil) och Marita Olsson (trä). Som alltid café och lotterier, som inbringade pengar till föreningen.
Fyra programkvällar: ett tjugotal gamla Rackstadbor berättade minnen en av kvällarna. Solveig Hägerström ackompanjerad av Peter Bergqvist framförde personliga, nostalgiska visor. Krukmakeriets vänner besöker kvarnen en söndagkväll och samtalar kring den utställda keramiken. Holger Joné avslutade sommarprogrammen genom att berätta om sin mors bok om den sista brukspatronen på Segerfors och hans familj.
2019
Vid årsmötet efterträdde Lennart Wettmark Jan Schröder som ordförande. Jan lämnar efter sig en välmående kvarnförening.
Under sommaren ägde två utställningar rum. Första helgen i juli ställde 20 amatörer ut – de flesta med koppling till Rackstad – varav 11 barn. Vi hedrade då även avlidne Tomas Andersson, en traditonsbärare, genom att visa ett urval av hans fina teckningar. Sedan följde en veckolång utställning med Anna Fjaestad (keramik), Tomas Södergren (fotografi), Marie Levin (målning), Monica Bergman (acryl) och Marita Olsson (trä). Marie Levin bjöd dessutom på en eftermiddags workshop i kolteckning på kvarngården med fem nöjda deltagare. Två mycket välbesökta kvällsprogram: Nils Olofsson berättade om sågverk och timmerhantering i vår älv och två dagar senare en kvällssolig kulturkväll ute på gården under Urban Anderssons ledning. En älvvandring och en brukshistorisk vandring under utställningsveckan. Thomas Salzer har gjort en kvarnhjulsmodell inpackad i en presentlåda med textblad. Många skaffade sig detta grytunderlägg! Agneta Bergqvist hade sytt mjölpåsar. Allt såldes till förmån för kvarnen.
I augusti besökte tre personer med djupa kunskaper Segerfors kvarn: Henry Ketola, Evert Landgren och Leif Nauclér visste det mesta om kvarnen maskiner.
Dessvärre drabbades vi av flera inbrott under sommaren då cafévaror, bensin och brandsläckare försvann. Tack vare en gåva av en container från Rackstad Bil & Delar hoppas vi kunna bygga ett brädfodrat inbrottssäkert redskapskjul under 2020.
2020
Kvarnen och rian har också varit förvaringsplats för stolar, skyltar mm. Nu är mycket av det överfört till en redskapsbod. Rackstad Bil & Delar skänkte en container. Den har vi nu klätt in så att den ska smälta in i miljön.
Denna sommar genomförde vi program utomhus på kvarnens gård. 12 juli Musik och diktprogram med Urban Andersson, poet, ackompanjeras av Jan Andersson, Staffan Alfredsson och Jan Vikner, fiol. Lousanne Wennerström, sång, ackompanjeras av Nicolas van Baalen. En vecka senare: Agneta Bergqvist berättade utifrån sin bok om Herman i Falla, en ganska okänd träsnidare från Bosebyn, som var med och startade Arvika konsthantverk. Anders Ljunggren ledde naturvandringen längs älven och Nils Olofsson den brukshistoriska vandringen. Nils publicerade f ö en artikel i Arvika Nyheter om Segerforsälven som en ”kraftkälla för tidiga företagare.” I rian fanns en affischutställning, som gör nedslag i delar av Rackstads historia. Kända och okända rackstadbor, kvarnhistoria, brukshistoria och annat som ryms på de sex affischerna. Utställningen visade under oktober på Arvika bibliotek. Närmare 40 lärare och övrig personal från Solbergagymnasiet besökte kvarnen 14 augusti och fick se och höra bruks- och kvarnhistoria genom Lennart Wettmark och om älvens biotop av Anders Ljunggren.
2021
Denna sommar återkom sommarutställningen. Och en grupp teknikintresserade började titta på om någon av maskinerna i kvarnen skulle kunna sättas i stånd. Jonas Carlqvist kom en glädjande nyhet: “Nu har jag gjort något som vi inte trodde skulle gå så lätt! Hade precis Björn på FRIKAB med mig till kvarnen för att kontrollera OM det skulle vara möjligt att få fart på elmotorn till kvarnstenen, han mätte upp motor och kablage och allt var i sin ordning.Så det bar sig inte bättre än att vi skruvade i säkringarna som fattades och testade att köra igång den, allt funkade jättefint!!”
Sista veckan i juli med start lördag 24 juli ägde årets utställning rum med: Maria Vildhjärta Westerberg (pinnpoet), Marita Olsson (trä), Mats Jonsson (smide), Gunnar Lidén (bild och böcker), Joel Stuart-Beck (keramik), Thomas Salzer (keramik), Petter Zetterquist (bild).
Två programkvällar under Urban Anderssons ledning med Christina och Gunnar Lidén den ena kvällen och . Och två dagar senare kom ett 40-tal för att lyssna på musik och poesi med Urban, Jan Andersson, Louise Wennerström, Jan Vikner, Monica Fjaestad och Staffan Alfredsson. Detta år slog Anders Ljunggren och Nils Olofsson ihop sina vandringar till en gemensam natur- och kulturpromenad längs älven. Vi tryckte upp särtryck ur Rackstadhistoriskt av Sven-Åke Larssons geologihistoriska exposé om Rackstads ursprung och Nils Olofssons industrihistoriska älvberättelse. En planerad kvarndag med Henry Ketola blev inställd.
